Visning av äldre bilder och lokalfilmer är givna publiksuccéer i Askersund. Det är bara en film, ”En man som heter Ove”, som kan konkurrera. Och då är det inte bara för namnet, även om det ligger nära till hands att tycka det för en sådan som mej. Men det är också en bra film. Mannen bakom de flesta visningar i Askersund är kompisen Leif Linus. Han har massor av bilder och filmer som visar hur Askersund såg ut förr i tiden. Vid några tillfällen har vi kamperat ihop vid visningar i ute i föreningslivet. Nu senast hos PRO i Hammar. Trevligt värre med kaffe och dopp. Många gamla jobbarkompisar fanns också där.
Vi har också gjort några filmer ihop. Han har filmat och jag intervjuat. I en del filmer som Leif Linus och Alf Fransson gjort har jag själv blivit intervjuad. Känner mej inte särskilt bekväm att titta på filmer där jag själv är med. Tycker det är lite förargligt. Skulle då helst vilja sitta längst bak i lokalen med solglasögon och vara anonym. Men då skulle väl folk undra vilken underlig figur som sitter där. Som gammal journalist har jag fått lära mej att lyfta fram andra och inte glänsa själv. Det sitter djupt. Men det gäller att ha ordning på filmgrejerna och vara ute i tid. Och det är kompisen Leif Linus noga med. Annars kan det bli problem inför väntande publik. Men de flesta som jag mött har inte haft ordning på sina bilder. Jag själv inräknad.
Under mina år på tidningen har jag varit med om många udda film och bildvisningar som det inte varit ordning på. Vid ett tillfälle om ett främmande land i ett Folkets hus gick det mesta snett. Själv tyckte jag det var roligt och inte så pretentiöst som det kan vara. Mannen som visade bilderna låg lite före hela tiden. ” Titta noga på nästa bild får ni se”, var uppmaningen. Och det räckte inte med det. Ibland dök det upp familjebilder från julfirandet. ” Typiskt, nu har ungarna också varit där och plockat om bilderna i diamagasinet”, var förklaringen. Minns inte så mycket av bilderna men själva visningen satte sina spår.
Vid ett annat tillfälle var jag inbjuden till en privat filmvisning inför en större premiär. Stämningen var laddad och nyfikenheten stor. Filmen skulle visas i tv-apparaten, men problemet var att ingen kunde med tekniken. Folk skruvade och tryckte på alla knappar som fanns. Men rutan förblev svart. Efter mycket om och men hittade någon i rummet till slut på en lösning, så filmen kunde började rulla. Under kraftiga applåder. Men det var inte så mycket för själva filmen.
Med det här vill jag absolut inte göra mej rolig på andras bekostnad. Vem som helst kan göra missar. Tar det hela som några roliga minnen från ett långt journalistliv.