Månad: maj 2026

Askersund hade en gång ett Stadshotell. Det blev en politisk kamp om det skulle få vara kvar eller rivas. De som förordade ett nytt hotell på andra sidan Sundsbron gick segrande ur striden. På samma plats byggdes servicehuset upp. En byggnad som är ganska lik gamla ”Statt”. När hotellet revs i början på 80-talet var byggnaden i ett ganska dåligt skick. Enligt kåsören Gits Olsson var heller inte servicen den bästa mot slutet.

Varje vecka hade Gits Olsson en krönika i tidningen SE under rubriken ”Mummel i kön”. Vid ett tillfälle besökte han hotellet i Askersund och skrev en krönika därifrån. En krönika som askersundarna pratade mycket och länge om. Gits utgick från visan om Petter och Frida. I visan kom Frida in på hotellet i Askersund men inte Petter. Gits skrev att Petter inte gick miste om något. Stället var ganska ruffigt.

” Vi fick rum nr 12 en trappa upp. Där såg det ut så här. Spegeln på väggen hade lossnat och någon hade hängt upp den på en spik. Ja la tandborsten på hyllan och då halkade spegeln på sniskan, så jag fick snabbt beslutade att lägga tandkrämstuben som motvikt på hyllans motsatta sida. Mendet gick inte för hyllglaset var av på mitten”, skrev Gits.

”Möblemanget består av två sängar och ett skrivbord i blankpolerat lövträd, som var så populära i början av 40-talet. På skrivbordsunderlägget ligger en solkig lapp som meddelar att restaurangen är öppen från kl 12.00 till 23.00, medan grillen stängs redan kl 19.00. Där kakelugnen har stått finns det en skrubb att hänga kläderna i. Den är utrustad med galgar. Tre och halv. På en av galgarna står Kemisk Tvättindustri Askersund.”

”På väggen hänger en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten. Fönstret går inte att stänga, så tofsen i den nötta rullgardinen pendlar muntert i draget. Nöjeslivet i Askersund synes trots allt vara koncentrerat till detta Stadshotell. Den trevliga matsalen med spontade trätak och sin pittoreskt svarvade pelare befolkades av gäster som inte var så ansträngt eleganta.”

” Vi föredrog att äta vår måltid i matsalen tillsammans med societeten. Men trots att det var onsdag svek societeten. En grinig handelsresande som körde glasögonen upp i pannan, räckte ut armen och höll matsedeln mellan knäna och frågade om den lilla sillbrickan för 5:75 var bra. Det sa servitrisen att den var. Då sa handelsresanden att det trodde han vad han ville om, och tog tre sandvikare. ”

”På morgonen försökte vi få frukost på rummet, men dels var det ingen som svarade nere i telefonväxeln, dels är servering på rummet inte brukligt på Askersund stadshotell. Man fick gå ner i PUBEN för där hade man ställt fram smör och bröd, kokta ägg, en kaffepanna och lite koppar på ett bord så att gästerna får ta för sej om de får lust. För att komma åt morgonkaffet fick vi göra en kringgående rörelse kring en gumma som dammsög under bordet. Sedan vi blåst av det värsta dammet smakade osten riktigt bra”, slutade Gits sin krönika.

En del blev mycket upprörda över Gits krönika, medan andra tog det hela med humor. För den som önskar läsa mer av Gits finns ett Gits Olssons sällskap som går att hitta på nätet.

Trodde väl aldrig att jag skulle få så stor nytta av en ölkärra från passagerarbåten Cinderella, som jag nu fått.  Vid en tur på båten till Åland för ett antal år sedan ingick en kärra om man köpte tre flak öl. Och jag slog till och ölen var god. Och den är slut nu.

I korsningen Storgatan-Frejgatan bor vi nu.

Vi flyttar nu från en lägenhet i centrala stan till en lägenhet norr om stan som Peter äger. Och ölkärran har underlättat. Lägenheten ligger lite närmare firman som gör gravstenar och norra kyrkogården om man ska se lite cyniskt på det hela. Men det var inte därför vi flyttade. Vi har trivts utmärkt vid den gamla gården vid Stöökagatan men omständigheter har gjort att vi måste flytta. Trevliga grannar har vi också haft.  Av praktiska skäl måste vi flytta. Bostadsbolaget är ägare lägenhet som vi bott i 14 år, men vi har på eget intuitiv jobbat fram en trevlig uteplats, med lite trädgårdsland. Lite skryt som ni får stå ut med. Men bra blev det.

Det blir spännande att med ett nytt boende. Klart vi kommer att sakna grannen Teds två katter, Pepsi och Finix , som kommit och gått. Och ibland vilat sig på våra sängar. Ett trevligt inslag i vårt boende som vi uppskattat efter vår egen katt Alice gick till sin katthimmel efter 19 år.

Trädgårdsarbetet blir nu bara historia. Vi får gå till våra barn och njuta. Det blir att ta igen sig på altanen istället.  Går säkert att vänja sig med det också. Och kanske gå in och skriva lite när andan faller på. Utsikten med Stöökagatan som ibland är ganska livlig missar vi nu.  Samma blir det med bilister som åker runt och som bland annat spelar ” Tunna skivor” med Siv Malmkvist högt och tydligt. Vi får nöja oss med lugna Frejgatan också med trevliga grannar. Och då har jag bara träffat  några. Lite skönt också att slippa den stora stadsbacken när jag ska ut och springa lite. Har hamnat på rätt sida av backen.

Slutligen vill jag säga att våra barn, barnbarn och mågar, har verkligen ställt upp vid flytten. Utan dom hade flytten varit svår. Men nu gick det gesvint. Och gratis.

Lite med tanke på vad som händer i Världen i dag. En liten text för att friska upp minnet om vad som hände på 50-talet just i Ungern, som nu är ett högaktuellt land igen. Bara en liten återblick.

Bastedalens herrgård fylldes av flyktingar just från Ungern i augusti 1958. Massor av folk flydde från Ungern efter folkupproret i mot regeringen och det stora Sovjetinflytandet. Proteserna ledde till en väpnad kamp. Upproret kvästes av sovjetarmén. I november 1956 upphörde motståndet och folk började nu fly från sitt land.

Bastedalens herrgård

Bastedalens herrgård hade stått öde men nu blev det liv och rörelse i den gamla byggnaden skrev tidningarna. Det kom ett antal flyktingar i en första etapp i åldrarna 14 till 19 år. De kom till Bastedalen genom Inomeuropeisk missions försorg (IM). Flyktinggruppen kom från en vistelse på Ekeborg utanför Värnamo. Enligt tidningsartikeln var grabbarna överförtjusta över den vackra omgivningen och det rymliga och trevliga hemmet. Förhoppningen var att de skulle erbjudas arbete på industrierna i Hammar. På den tiden var både Hammars glasbruk och tegelbruket i Harge i drift.

Tre av grabbarna gick fortfarande i skolan och det blev en fortsättning i Hammars skola. Vad jag vet etablerade sig de flesta i trakten och började jobba. Som alltid i sådan här sammanhang flyttade också några till större städer, med andra möjligheter. Förhoppningsvis kommer flyktingfrågan få en lösning även den här gången. Idag handlar debatten mycket om att alla som inte är svenskar ska ut-ut ur landet. Så var det inte en gång i tiden. TV-bilderna från oroshärdarna är skrämmande. Och då tycker jag att man måste hjälpa människor i nöd.

Askersund har aldrig haft någon Folkets Park, som exempelvis
Vretstorp. Det var dit vi askersundare fick åka om vi skulle roa oss med att kasta pil och ta en citronil som det heter i schlagertexten. Ibland kunde det också bli en något starkare dryck. Det gick bussar från Askersund till parken i Vretstorp när det begav sig. De var alltid fullsatta och de flesta var också med tillbaka till Askersund. Klart att det blev lite manfall ibland, men att vakna i Vretstorp en morgon är inte det
sämsta. Om det nu var i parken eller hos någon annan. Ibland var det nödvändigt
att dela på en taxi för att komma dit.

I mitten på 50-talet fördes diskussioner om att anlägga en Folkets Park i Stadsparken. Mannen bakom idén var stadsarkitekt Fredriksson. På gamla idrottsplatsen i Askersund fanns en festplats som drevs av idrottsföreningen. Under många var den mycket välbesökt. Askersundarnas eget nöjesfält. 1953 slog Gösta
”Snoddas” Nordgren publikrekord i parken. Men det gjorde han nästan på varje ställe han uppträde på den tiden.

Fredriksson tyckte inte att natursköna Stadsparken inte hade något att erbjuda som lockade till regelbundna besök på den tiden. Men det har ändrats. I dag Hembygdsgården i Stadsparken en pärla. Och inte nog med det. Den som vill kan också åka minitåg till Hembygdsgården med påstigning i hamnen. Fredriksson ville helt enkelt flytta IFK:s festplats till Stadsparken. Ett annat av skälen till den föreslagna flytten var också att staden hade gjort intrång på gamla IP, med planerad villabebyggelsen ute vid Skrinnargatan. En ny festplats i Stadsparken skulle bli lite plåster på såren för IFK.

Frågan var också uppe i drätselkammaren för diskussioner. Fredriksson föreslog också att Torebergsvägen skulle dras fram över bäcken och järnvägen för att göra en bra uppfart till Stadsparken. Stadsarkitekten hade inte pekat ut något område i Stadsparken för en festplats. Men han menade att det fanns flera lämpliga platser i parken at välja på. Det skulle heller inte kosta särskilt mycket att anlägga en Folkets
Park. Det behövdes bara lite inhägnader.

Nu blev det aldrig något med stadsarkitekt Fredrikssons förslag. Det blev aldrig någon Folkets Park i Askersund. Det enda som genomfördes av hans förslag var att Torebergsvägen förlängdes över bäcken fram till gamla järnvägsbanken så småningom. Men det var inte för att det skulle bättre uppfart till Stadsparken. Gamla järnvägsbanken är i dag döpt till Banvallsvägen . Vägen blev ett måste för den byggnation som finns där i dag.

Med facit i hand var det nog bäst att det inte blev någon Folkets park just i Stadsparken. Hembygdsföreningen har själva satsat hårt i Hembygdsgården och det verkar som det pågår ett ständigt förnyelsearbete och förbättringar. Men det hade säkert funnits andra platser för en Folkets park om det varit så. Askersunds stad hade dock ingen tradition med varken Folkets hus eller Folkets park. Dagens Folkets hus kom till när hantverkarnasålde sitt hus med bio och allt.

Vi alla som åkte till Vretstorpsparken en gång i tiden kan glädja sig åt att parken finns kvar och ibland pågår det också aktiviteter där. Även om det inte var som på 50-talet. Men när man passar parken i Vretstorpsbacken så väcks minnen. Helt klart.

Midsommarfesterna vid Stjernsund och festerna på Borgmästareholmen var de stora nöjesplatserna fram till i mitten av 70-talet i Askersundstrakten. Det har gjorts försök att återuppliva festerna på holmen med dans och allt men de har inte lockat nog med folk. Orkestrerar och artister är dyra så det fodras stor publik för att det
ska gå ihop sig. Nu är det ofta festivaler under några dagar som gäller. För en tid sedan fick jag möjlighet att kolla och fotografera av affischer från Stjensundsfesterna. Det var Hemvärnet som arrangerade festerna och på plats fanns oftast de allra bästa och populäraste artisterna. Allt från Moncia Zetterlund, Rolf Björling, Family Four, Toots Thieleman , Lilly Berglund, Ulla Sallert, Jokkmokks-Jocke och naturligtvis hemmasonen Bertil Boo. Ett givet dansband var Cool Candys , som Hemvärnet hade långtidskontrakt. Det skrevs långt innan bandet slog igenom på allvar med ”Muckartvist”
.