Månad: oktober 2025

1988 startade Husabergs Motor sin tillverkning i Söderkvist lada ute på Stockshammar utanför Askersund. . De var fem ägare, varav fyra kom från den nedlagda tillverkningen i Huskvarna. Från vänster Björn Elvin, Urban Larsson och en av männen bakom populära Silverpilen, Ruben Helmin.

Silverpilen var önskedrömmen för många motorintresserade. Den började säljas i mitten på 50-talet.

Roland Söderkvist fanns också med i gänget som startade Husbergs tillverkning Stockshammar. Han samlade också på gamla motorcyklar.

Många ungdomars stora dröm i mitten på 50-talet var att skaffa sig motorcykeln Silverpilen från Husqvarna designad av Sixten Sason. Silverpilen såldes mellan 1955 -1965. Den låga tjänstevikten innebar att den på 1950-talet -och 60-talet räknades som lät motorcykel och fick köras av 16-åringar. Priset för en Silverpil 1955 var 1890 kronor. Många sparade också ihop till den röda motorcykeln. Minns lyckan hos de som hade skaffat sig en sådan motorcykel.

1959 kom en exportmodell av Silverpilen. Tillverkningen pågick fram till 1965. Då hade den tillverkats i över 11 000 exemplar. Frågan är hur många det finns kvar i dag? 1988 träffade jag en av männen, Ruben Helmin, som var med och tog fram en av de största försäljningssuccéer som gjorts i Sverige inom motorcykelbranchen. Han var med i gänget som startade Husabergs Motor i Roland Söderkvist ladugård vid Sockshammar. Senare blev Yngve Ekberg ägare till ladan. Övriga var Thomas Gustavsson, Urban Larsson, Björn Elvin och Roland Söderkvist.När jag träffade gänget första gången arbetade de med att framställa en ny tävlingsmaskin, som till större delen skulle gå på export. Det gällde at få motorcyklarna så läta som möjligt. Det skulle bli en ny svensk tävlingsmaskin. Husabergs Motor lever kvar. Verksamheten finns dock inte kvar i Askersund. Minns att det rådde stor hemlighet kring den nya maskinen. Helmin var mycket noga med att låsa alla dörrar när vi gick. Inga hemligheter fick läcka ut.

Husaberg uppstod i spillrorna av Husqvarnas motorcykeltillverkning, som såldes italienska Cagiva 1986. Produktionen var en förlagd till Askersund och senare Laxå. Företaget såldes 1995 till österrikiska KTM. Trots att tillverkningen sedan 20003 är förlagd till Österrike, utvecklas motorcyklarna alltjänt i Sverige.

Fyra av de fem delägarna hade tidigare arbetat vid motorcykelfabriken i Huskvarna. Men vid den här tiden hade tillverkningen i Huskvarna lagts ned. Gänget var heltända på att skapa en motorcykel. Och så blev det också. Men det var inte aktuellt med någon ”folkmotorcykel” som Silverpilen.

”Silverpilen var en verklig fullträff som gjorde att vi kunde utveckla nya maskiner, förklarade Helmin, den gången.

I övrigt var han inte mycket för nostalgi. Han beundrade alla som orkade med att spara gamla motorcyklar, men det var inget för den gamle konstruktören. Roland Söderkvist däremot var en samlare av gamla motorcyklar. Rune Helmin hade inte alls några planer på att bli motorcykelkonstruktör när han lämnade sina tekniska studier i Örebro.

”Jag sökte ett ledigt arbete vid fabriken i Huskvarna och fick det. Jag har inte bara tagit fram motorcyklar, utan också en del utombordsmotorer”, avslöjade Helmin

Under mina år som journalist gjorde jag många motorreportage, men det är liksom en annan sak. Bland annat har jag bevakat ett flera Novemberkåsor. Den första var 1979 och kördes i Åsbroskogarna. Steve Tell från Södertälje vann överraskande på sin Husqvarna. Storfavoriten Hans Hansson tvingades bryta. Ramen gick av på hans motorcykel och då var det kört. Flera tidningar skulle ha artikarna och då skulle just förarna från deras områden lyftas fram. Det var en knepig tävling att bevaka och särskilt då nattetapperna. Det dök upp ett lyse i skogen och for förbi bland träden. Men vem var det? Efter målgång var det en del förare som mådde väldigt illa och tvingades gå bakom knuten för att göra sig kvitt med maginnehållet. De blev helt enkelt åksjuka på nattetappen.

Jag bevakade Novemberkåsan några gånger. Ett ganska tufft jobb, men så klart inget mot de som tävlade. 1979 vann Steve Tell från Södertälje. Överraskande.

Strax intill rådhusets entré i Askersund pryds väggen av ett stort konstverk i koppar. Många har och haft funderingar över konstverket. Och varför det hamnat lite i skymundan. Det skulle sitta i närheten av ingången var bestämt. Eftersom också ingången ligger lite i skymundan och då blev det som det blev. Det är förklaringen till det hela. Lite synd är det på ett sådant fint konstverk.

Bild från 1979 då konstverket på rådhuset sattes upp. På bilden till vänster konstnär Roland Ekervall i sällskap med sin medhjälpare Gunnar Johansson.

Konstnären bakom skapelsen är Roland Ekervall. Vid juletid 1979 sattes verket på plats. Konstverket berättar om den stora kommunsammanslagningen 1970. Lerbäcks och Hammars kommuner slogs då ihop med storebror Askersund. Från början hade kulturnämnden tänkt sig att Ekervall skulle få med kommunernas vapen. Tyvärr gick det inte att få tag på alla kommunvapen, men konstnären löste det hela på sitt sätt.

Ekervall har fått med glastillverkningen i Hammar (som inte finns längre) malmbrytningen i Zinkgruvan, fisket i Vättern och många andra näringsgrenar. En stor inspirationskälla för Ekervall var kände Askersundskonstnären Folke Dahlberg.

Det var inte första gången Askersunds kommun vände sig till Ekervall när det gällde konstverk till byggnader. Hammars skola och dåvarande Norra bergens äldreboende hade också konst av honom. Ekervall fick uppdraget till rådhusutsmyckningen redan 1975. Det tog några år men konstnären hade löfte om att få jobba med andra konstverk under tiden.

En uppmaning till alla är att stanna till och begrunda Ekervalls konstverk ordentligt. En konstnärlig julklapp 1979. Sedan är det synd att inte entrén till rådhuset är från torget och stora trappan som förr. Men det är min privata åsikt som säkert inte är genomförbart i dag. Då hade också Ekervalls skapelse lyst ut mot torget.

Roland föddes i Franska Ekvatorialafrika, men växte upp i Örebro. Han är missionärssonen som aldrig fångades av religionen, men som under sitt yrkesverksamma liv i stället vurmat för konsten och hantverket. Konstfack förde honom till Stockholm, men han kom så småningom att återvända till Närke tillsammans med sin familj. Vesta skola utanför Hällabrottet blev den perfekta platsen på jorden, och under 48 år skapade han här en otalig mängd konstverk i den gamla skolsal som blev hans ateljé. Många av hans verk kan också ses såväl i Kumla som Örebro, bland annat dopfunten i Kumla kyrka. Under ett antal år bidrog han också med sina kunskaper som bildlärare på folkhögskola. Roland avled 2015 , 85 är gammal.

Det går alltid att spekulera i vem som varit den mest framgångsrika idrottsman från Askersund genom tiderna. Meningarna är delade. Förmodligen är det tyngdlyftaren Gunnar Högberg. Och då tänker jag på medaljer och titlar. Som ung flyttade Gunnar till Stockholm och hans klubb blev Stockholms Atletklubb. Men gästade sin barndomsstad ofta under sommarmånaderna.

Rekord-Magasinet med Gunnar Högberg 1946

Själv träffade jag Gunnar och hans bror när de gästade ”Tryckar-Harry” Andersson. Vid besöken i Askersund bodde bröderna Högberg i ett hus på Harrys gård vid Norströmsgatan. De var kamrater sedan barndomen och kunde verkligen berätta minnen. I Askersund förstod man aldrig riktigt hur stor Gunnar var som lyftare. Han är den ende från stan som hamnat på baksidan av gamla Rekord-Magasinet. Bara det…

Gunnar lyfte hem ett mycket stort antal SM-tecken. Det är oklart för mej hur många det blev under hans långa lyftarkarriär. Men säkert runt 20. Gunnar tog flera Nordiska mästerskap. Han var också svensk och nordisk rekordhållare. Vidare deltog han i ett antal landskamper och ett VM. Gunnar var fjäderviktare och när han fick sitt stora genombrott 1938 var konkurrens i den klassen mycket hård. Specialgrenen var enarmslyft, som försvann från mästerskapen i början av 50-talet. Pressen började då skriva om att han var ett stort svenskt medaljhopp i OS i Japan 1940. Nu blev det aldrig något OS. Kriget kom emellan.

Enligt tidningsartiklar var han en skräck för Askersunds invånare som grabb. Rackartygen var legio. Bland annat stack han ofta hål på cykeldäck för att sedan tjäna 50 öre genom att laga det igen. Inte många trodde det skulle bli något av Gunnar, men han visade belackarna något annat. Efter något år i Amerika startade han egen firma med en större affär i Stockholm inom foto-och leksaksbranschen.

”Julle” som han kallades var född och uppväxt i Askersund. Innan han lämnade Askersund var han anställd vid Konsum. Senare blev han fotograf. Han började lite smått att lyfta i Askersund. IFK hade då en mycket framgångsrik tyngdlyftningssektion. I dag är det nog inte många som minns Gunnar i hans gamla hemstad. Kanske några äldre personer?

För ett antal år sedan fanns det bandylag nästan på varje ort. Och det trots att det var ständigt jakt på sjöisar inför den stundande säsongen. Ofta fick det bli landbandy som träning. I dag finns det tillgång på konstfrysta isar lite var stans men dåligt med bandylag. Kommuner som satsade på konstis har ofta bandy kvar på orten. Men det gjorde inte politikerna i Askersund. Det blev för dyrt.

Karl Erik Södergren och Svante Eriksson inför den Allsvenska säsongen 49-50

IFK Askersund spelade i Allsvenskan nio säsonger, men det blev aldrig någon konstfryst isbana. Och nu är bandy borta i föreningens verksamhet.

Har några bilder från slutet av 40-talet då föreningen anställde storspelaren och landslagsmannen Hilding ”Moggli” Gustafsson som tränare. Han spelade i Reymersholm under sin storhetstid. Det var stort att få ”Moggli” till Askersund. Senare var han spelande tränare i Åtvidaberg. På den tiden började vinterträningen på Gamla IP:s gräsplan i Askersund. Har några bilder därifrån.

”Moggli” kom tillbaka till gamla IP som tränare för Åtvidaberg i kvalet till Allsvenskan 1955. Han blev utvisad efter ha kastat klubban efter IFK:s landslagsman Gunnar Carlsson.

IFK:s kontrakt med ”Moggli”

Nu hjälpte det nu inte med ”Moggli”. IFK åkte ur Allsvenskan efter säsongen 1949-1950.  Minns att jag talade med landslagsmannen Svante Eriksson om ”Moggli”. Han var inte imponerad. Det är en sak att vara bra spelare och en annan att vara bra tränare.

Föreställer Askersunds stadsvapen en smed, eller är det en gruvarbetare? Därom tvistade forskare i början på 70-talet. Enligt dessa ger inte bilden rättvisa åt smedjobbet. Men det berodde nog mera på den som tecknat stadsvapnet, än själv iden med smeden. För det skulle vara en smed. Egentligen borde det ha varit en grosshandlare som stadsvapen, men det hade varit knepigt för de styrande att sätta en grosshandlarbyst på rådhustaket.

Förmodligen berodde inte smeden i stadsvapnet på att det fanns särskilt många yrkesverksamma i yrket, utan mera på att det fanns ett antal grosshandlare i spik. Smeden skulle symbolisera stadens handel med smidesvaror. I början på 1700-talet fanns endast en smed i upptagen i befolkningsstatistiken för Askersund stad. Men på landsbygden runt staden fanns det många smeder. Landshövding Bonde uppmanade yrkesmännen i smide att flytta in till stan.I privilegiebrevet från 1643 står det att ” i staden i sitt insegel skall föra en smed med hammare och slägga i handen”. Nu blev det en slägga.

När nya storkommunen skulle bildas i Askersund i början på 70-talet fanns det en kommitté som skulle titta på vilket stadsvapen kommunen skulle ha i framtiden. Det blev smeden, men kommittén diskuterade faktiskt två förslag. Förutom smeden fanns Sundbo härads vapen.

Häradet var äldre än Askersund stad. Det omfattade socknarna Askersund, Hammar, och Snavlunda. Häradets vapen är en båt över vilken en sjöfågel flyger mot ett kors i akterstäven. Kommittén som jobbade med frågan blev dock inte riktigt klara över symboliken. Bergsbruk och smidesverksamhet var dock intimt förknippade med bygden. Och då var det en smed som gällde.

För ett 20-tal år sedan orkade inte smeden på rådhustaket i Askersund slå längre. Mindre panik uppstod bland askersundarna. Vad hade hänt? Var smeden överarbetad eller hade gått in i vägen som det heter.

Allt berodde dock på ett tekniskt fel. Fjädern som håller släggan hade slutat fungerat efter 52 år. Det var bara att plocka bort smeden från rådhustaket och snabbt lämna in den på reparation. Det var i mars månad 1989 och det var viktigt att smeden kom på plats för den storaturistinvasionen på sommaren.

Sedan smeden kom på plats på rådhustaket 1937, har sedan dess hört hans välklingande slag ekat ut över staden. Med undantag då för några månader 1989. Smeden är kopplad till den stora rådhusklockan. Modellen av smeden togs fram av Aron Sandberg, Stockholm. Han hade utfört flera skulpturer i Stockholms Stadshus. B. Myrsmeden, tillverkade smeden, eller drev den som det också heter.

Mera på skämt har det funnits förslag om att byta ut smedens slägga mot lite modernare saker som just då har varit aktuellt i Askersund. Som bandyn och då en bandyklubba, eller tradjazzen och ett blåsinstrument. Se nedan. Men så blir det förstås aldrig. Smeden på rådhustaket är kultur.

.

Illrött och knallblått!
Färgen på husen i Lundbyområdet väckte stor sensation när området byggdes upp.
”Blåbär och lingon” kallades Lundby allmänt. Många turister stannade till och
filmade husen. Någon liknande färgsättningen hade man aldrig sett tidigare i
ett villaområde. Till och med kom det utländska turister och offrade film på
husen. En del stannade också till för att fotografera. Andra både plåtade och gick
runt i området och talade med de boende. Hur var det att bo i et sådant
färgrikt område?

Många askersundare var mycket kritiska till färgsättning. Skandal menade många. Det fanns till och med krav på att Lundbyhusen skulle målas om. Men de flesta som flyttade in i husen tyckte det var en härlig färgsättning. Mycket effektfull blev det på vintern när snön bäddade in husen. Huvudsaken var ändå att de som skulle bo där trivdes med färgen.

Elaka rykten berättade att målaren gjorde ett misstag när han blandade färgerna. Det var inte meningen med illrött och knallblått. Men byggnadschefen i Askersund dementerade alla sådana rykten. Det var visst meningen med de klara färgerna. Helt enligt arkitektens intentioner. En del husägare protesterade och bad att få lite diskretare färger. Men det gick inte arkitekten med på. Och byggnadsavdelningen ville inte göra sig osams med arkitekten. Istället hoppades man att det skulle bli flera hus i Askersund med klara färger. Vet inte om det blev så…

Artikel i Aftonbladet när husen på Lundby fått sina färger.

Själv tycker jag att det blev ett trevligt område med lite udda färgsättning. Och det behövdes nog i Askersund vid den tiden, när det bara handlade om tegelhus och mexistenhus. I dag hör man inget om färgerna på Lundby. Inte om några andra hus heller för den delen.

Askersundsdiktaren ”Den blyge” Levi Karlsson, borde få större utrymme när det pratas om kultur i Askersund. Tycker jag. Med den här bloggen tänker jag slå ett slag för hans diktning. Han gav ändå ut 11 diktböcker och jämfördes ofta med ”Jeremias i Tröstlösa”, Levi Rickson. Levi illustrerade själv sina dikter med teckningar. ”Den blyge” gav ut sina böcker lagom till Fars Dag och de sålde slut på någon vecka. Det är inte många diktare och poeter som får sina böcker slutsålda.

Levi hemma vid villan vid Gårdsjögatan

Levi hade sin uppväxt i Lerbäcksbygden. Där har också hembygdsföreningen uppmärksammat diktaren på olika sätt genom åren. Filmaren Alf Fransson, har dokumenterat hans liv. Vidare har Uno Sandqvist tonsatt ett antal dikter som handlar om husen i Askersunds hembygdsgård. Ingvar Björck brukar också hålla ”Den blyges” diktning vid liv när han åker runt vid olika sammankomster och läser på bygdemål Den Blyge blev lerbäckstraktens poet med sina enkla och folkkära dikter på Lerbäcksmål. Och det var väl det han blev mest känd för. Förutom diktkonstnär, var han träkonstnär och även till stor del en bildkonstnär. Hans första diktbok som kom ut 1957 hette, ”När aplera blommar”. Förlaget hette, Levis Slöjdaffär Askersund. Under många är drev Levi en slöjdaffär vid Storgatan.

.

Levi Karlsson ”Den blyge”, träffade jag ibland. Ofta var det när olika artister ville tonsätta och sjunga hans dikter. Jag uppfattade som han var mycket stolt över det. Minns att jag hämtade honom till en Konsumstämma i Sjöängsskolans aula där Kungsörsparet Sven-Åke och Gunilla, skulle sjunga en del av hans dikter. Senare blev deras artistnamn Amris. ”Den blyge ” var ingen person av stora ord. ”Det lät bra” var kommentaren.

Levi hade sin diktarverkstad i en villa vid Gårdsjögatan. Han verkade ha en aldrig sinande källa att ösa ur. Många av hans dikter går tillbaka till hans gamla kära smederpå bruksbackarna i Skyllberg. Han hade förmågan att i små bagateller se humorn och de mänskliga egenheterna. Levi förklarade att han försökte fånga något av den svenska folksjälen i sina verser. Att han försökte linda in komiken i spetsfundiga och burleska situationer. Levi var också noga med att det skulle
finnas en poäng som lockade till skratt eller bitter eftertanke.

”Den blyge” med artistparet Amris, Gunilla Dahlman och Sven-Åke Andersson.
Levi

Levi med en annan Askersundskändis, Bertil Boo

Bröderna Ruben och Levi

AD-tryck stod för tryckningen när Levi gav ut sina elva böcker. Här med faktor Harry Andersson

År 1987 gav Staffan Ekegren och Clas Thor en bok med 100 utvalda dikter av
”Den blyge”. ”Sol och vår ” var namnet på boken. Frågade Levi en gång vilken
dikt han tyckte bäst om. Svaret blev en dikt med titeln ”Tretton smågummor”. Träffade ibland också Levis bror ” Ruben i Falla” Karlsson. Jag frågade honom om samma sak. Även han hade fastnat för ”Tretton små gummor” från hans sjätte bok ” Vardagsvers-för vardagsfolk”. Därför lägger jag med den i bloggen.