Några dagar i veckan brukar jag springa förbi aksersundarnas eget grönsaksparadis, Oxgropen. En gång i tiden var min familj aktiva i ”gropen”. Oj, vad jag rensat här brukar jag tänka. Det var annars en trevlig tid där jag träffade entusiastiska odlare och fick massor av tips om hur grönsakerna skulle bli jättestora. Min bror som jag delade kolonilotten med tog han hand om allt efter några år. Och under hans tid var det tunnsått med ogräs. Han var en ordningsman när det gällde ogräs.

Oxgropen är annars en historisk plats i Askersund med ett antal verksamheter, innan grönsakerna och brunnsborrare Möller tog över med sitt garage. Kanske inte så många tänker på när de tar upp sina morötter och potatisar. Platsen är döpt efter djurmarknaderna, där oxar var viktiga försäljningsobjekt. Det var en stor försäljningsplats i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Annonser talar också om föreställningar med Cirkus Madigan på Oxtorget. Senare blev gropen också askersundarnas tennisplan. Odlarna fick samsas med tennisspelarna. Under många år stannade också några zigenarfamiljer till i Oxgropen någon vecka på sina färder genom Sverige. Det var trevliga besök som satte lite fart och färg i området intill kolonilotterna. Någon förening ordnade också ungdomsläger i gropen.

Under ett antal år låg koloniområdet vid Oxgropen i dvala. Det fanns bara några få odlare som kämpade på. Då kom Kerstin från Dalarna med erfarenhet från en egen trädgårdshandel och satte fart på det hela. Koloniföreningen Oxgropen bildades. Hon och styrelsen har verkligen gjort koloniområdet attraktivt igen. Odlarglädjen är stor. En plats som Askersunds kommun kan vara stolt över. Något att visa upp för främmat.

Varje höst håller föreningen skördefest med försäljning. Jag brukar vara stadig kund där. Det brukar också serveras kaffe och morotskaka. Vad annars i koloniområdet med massor av morötter i kolonilotterna. Extra skönt är det också att se andra rensa. Nu njuter jag bara och minns.

För 60 år sedan bröts järnvägsförbindelsen i Askersund med stora vida världen. I augusti 1955 anlände rälsbrytarlaget till Askersund station för att börja bryta upp järnvägsrälsen vid stationen. Gänget lämnade kvar en mindre rälsstump som skulle brytas senare. På den stumpen kunde den gamla trallan köras, men mitt framför stationshuset var stopp.

Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson tyckte att det var mycket sorgligt. Men de ställde upp för en tidningsbild för Askersunds-Tidning sittande på den gamla trallan. De menade att det skulle bli en historisk bild som togs 1955. Det var då Askersund förlorade sin järnväg. Vet inte hur historisk bilden blev. Kanske det ändå det var synd att rälsbrytarlaget inte sparade rälsstumpen. Den hade ändå kunnat påminna alla om att det hade funnits en tågförbindelse till Askersund en gång i tiden.

Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson tyckte att det var mycket sorgligt. Men de ställde upp för en tidningsbild för Askersunds-Tidning sittande på den gamla trallan. De menade att det skulle bli en historisk bild som togs 1955.

Gammalt vykort när järnvägen drog fram i Strandparken.

Enligt gamla rykten var det meningen att stadsbanan Stockholm-Göteborg skulle dras över Askersund. Pamparna skulle då ha motsatt sig järnvägsbygget, med motiveringen att de skulle få sin nattro förstörd. Den stora järnvägsknuten blev i istället Hallsberg. Det är en bra historia när mantröttna på alla lokalpolitiker för att det inte händer något. Nog snabbt.

Men historien är helt enkelt för bra för att vara sann. Hallsberg var helt enkelt ett bättre alternativ som järnvägsknut mellan de båda storstäderna. Att Askersund missade på grund av dålig nattsömn för de styrande, är att ge dåtidens styrande allt för stor betydelse. Besluten om stambanan togs på ett helt annat plan och då hade det ingen betydelse om pamparna kunde sova eller inte. Askersund fick ändå en egen järnväg. En smalspårig järnväg till Lerbäck. Invigningen skedde 1884. Stationshuset finns kvar och är en kulturklenod för kommunen

Det enda som vittnar om att Askersund ändå haft en järnväg – förutom stationshuset är namnet Banvallsvägen som finns i kanten av Stadsparken. Och så finns det en informationstavla vid stationshuset som berättar stadens järnvägshistoria. Järnvägsbolaget fanns kvar många år efter det att järnvägen fanns kvar. Bolagsstyrelsen och dess aktieägare träffades en gång om året för att ta del av den tunna verksamhetsrapporten och äta en god lunch. Det fanns lite pengar att festa för. Men nu har bolaget gått i graven.

Klockan pryder fortfarande stationshuset.

Många har skämtat om järnvägsbanan mellan Askersund och Lerbäck. I skämttidningen ”Söndags-Nisse” gjorde tecknaren Oskar Andersson, OA, en vanvördig teckning från stationen i Askersund. Några buspojkar såg till
att tåget inte kom någon vart.

”Nä, hö nu pojkar va ä de för sabla skoj! Släpp
tåget!” var stinsens kommentar på teckningen.

Det största som förmodligen hänt vid stationshuset i Askersund är konung Oscar II besök 1898. Veckor i förväg hade mottagningskommittén dekorerat staden och
stationshuset. Besöket ägde rum den 7 juni och det var en strålande dag. Trots
det vackra vädret var kungen på ett uruselt humör. Han förklarade att kyrkan
var smutsig och pennan som han skulle skriva sin namnteckning med var den
sämsta han skrivit med.

Kungen blev dock på lite bättre humör när flickorna vid flickpensionen vinkade från sin balkong. Ett fatalt misstag inträffade också när stadens representant skulle hålla det korta avskedstalet vid hamnkajen. Talet lästes från ett koncept, som var dolt i botten på cylinderhatten. På ett ställe hade han tänkt göra en konstpaus och hade därför i konceptet skrivit: Här göres ett uppehåll”. I ivern och nervositeten lästa han med högtidlig röst även det som inte skulle sägas högt. Enligt Joel Haugard i Askersundiana så uppfattade inte kungen turligt nog det pinsamma misstaget.

Bild från kung Oscar II besök i Askersund. I bakgrunden stationshuset. Kungen var inte i form vid det här besöket

Senare kungabesök har varit betydligt trevligare.
Det har varit snälla och frågvisa kungar som besökt Askersund.

Sedan några veckor tillbaka bor jag i en lägenhet intill korsningen av Storgatan-Frejgatan. En mycket trevlig och lugn plats. Lugna gatan om man säger så. Ut med Storgatan rör sig ofta en del motionärer både till fots och cykel i ett värdigt tempo. Bara trevligt. Brukar själv jogga något varv i omgivningarna.

Faktum är ändå att en olycka i korsningen där jag nu bor lockade mycket folk på 50-talet. En olycka som talades om lång tid. Olyckor var stort på den tiden. Det var innan det blev vardagsmat för de flesta. Men på den tiden  slogs det upp stort i gamla Askersunds-Tidning. En personbil krockade med en motorcyklist från Snavlunda. Den senare blev svårt skadad och fördes först till sjukstugan i Askersund och sedan till lasarett i Örebro. står det i tidningsartikeln. Båda fordonen hade låg fart. Det handlade om dålig uppmärksamhet från bilisten. Inte så konstigt. Det brukade inte komma så många motorcyklister på Frejgatan-

Diktning är en svår konst om det ska bli bra. Men allt som man gör behöver inte alltid bli så bra. Det går att syssla med diktning för sitt höga nöjes skull. Själv har jag aldrig haft lusten att försöka trots att det blivit en del skrivande genom åren. Inte ens med nödrim. Tror inte ens att jag skulle få ihop ett julklappsrim. Det är inte ”min
grej” som det brukar heta.

”Den blyge” med artistparet Amris från Kungsör.

Under mina år som journalist har jag däremot haft kontakt med diktare som kan den svåra konsten. Levi Karlsson ”Den blyge”, träffade jag ibland. Ofta var det när olika artister ville tonsätta och sjunga hans dikter. Jag uppfattade som han var mycket stolt över det. Minns att jag hämtade honom till en Konsumstämma i Sjöängsskolans aula där Kungsörsparet Sven-Åke och Gunilla, skulle sjunga en del av hans dikter. Senare blev deras artistnamn Amris. ”Den blyge ” var ingen person av stora ord. ”Det lät bra” var kommentaren.

En annan lokal diktare som jag hade mycket att göra med var Oskar Larsson. Han slog inte igenom hos någon större publik, men han skrev dikter på löpande band. Han stora dröm var att samla de bästa dikterna i en bok med hårda pärmar. Drömmen gick i uppfyllelse när han fyllt 92! Vänlige Oskar finns inte i livet längre. När han var som mest på alerten pratades vi några gånger i veckan. Det var givande samtal.

Normalt åt han sina luncher på servicehuset Linden, sedan hans älskade hustru Maria hamnat på långvården. Ibland ringde han och frågade om det inte var dags för en gemensam lunch på hotellet. Det var när han hade tröttnat på kommunmaten. Varje gång beställde Oskar rödspätta med remouladsås. Och varje gång sa han innan vi beställde att han skulle ta något i köttväg som jag gjorde. Men framme vid knappen där man trycker för maträtten svek modet. Det fick bli rödspätta som vanligt.

Oskar Larsson

Oskar Larsson växte upp i fattig-Sverige. Det satte också djupa spår i hans skrivande. Han hade varit med om tider då inte allt var så självklart. Kärleken till hustrun Maria var något utöver det vanliga. Under ett antal år bodde hon på en långvårdsavdelning. Oskar besökte henne i stort sett varje dag fram till hennes död. Han ordnade också fester med underhållning för alla på avdelningen. Omtänksamhet speglade Oskars inställning till andra människor. När Askersundssonen Bertil Boo sjöng satt Oskar och Maria och höll varandra i hand. Det hade ingen betydelse för Oskar att hans kära Maria ibland levde i en värld för sig. För honom var Maria densamma som han träffade som ung på Gröna Lund i Stockholm.

.