Nytryck av boken ”Oves observationer”.

För mej känns det väldigt trevligt att det finns personer som vill göra ett nytryck av min bok som kom ut för två år sedan. Boken trycktes i 1000 ex av Bild-Och Kultur i Skyllberg. Och den tog slut ganska snabbt. Det var en bok med mina bloggar som grund. Jag var tveksam. Undrade vem som skulle köpa. Farsan och morsan var ju döda. Men Maria i Skyllberg och Ulrika på bokhandeln i Askersund, trodde på en bok. Den här gången är det en privatperson, Hans Örnhagen, och Ulrika, som enats om ett nytryck på 400 böcker , den har gången i svart/vitt. Så var det nästan också i den första utgåvan. Hoppas det inte låter allt för skrytig att skriva om sin egen bok. Men ni får ha överseende. För mej är det trevligt att folk vill läsa vad jag skriver.

Text från Bokhandel Ugglans Facebooksida Askersund:

Kan vara en bild av 1 person, tidningskiosk och text

Ugglan Askersund.  Nu är den här! Oves Bok ”Oves observationer” finns nu i svartvitt nytryck. Han finns hos oss här på bokhandeln lördag 20e april. Välkommen hit och få din bok signerad och byt några ord. Från klockan 11,00. Vi har redan nu boken i butiken om du inte har möjlighet att komma på signeringen. #boktips#ugglan#askersund#ovesobservationer#boksignering

Jag hade en gång en båt, men jag undrar var är den nu?

Jag hade en gång en båt, men inte med segel, ruff och
köl. Men det var för så länge sen. Svara mig du, var är den nu, jag bara undrar
var är den nu, frågade Cornelis Vrerswijk i visan? Någon stal min båt
vid en båtplatsen i Strandparken för ett antal år sedan och har aldrig kommit till rätta. Visans text passar bra in tyckte jag.

Reportaget från 1947. Båtbyggare Isedor Lundfeldt i Hammar.

Intresset för båtar har alltid varit stort i Askersund. Och det är inte så märkligt med närheten till Vätterns klara vatten. Båtlivet är mycket aktiv. Det kommer båtgäster från alla håll. Många askersundare har naturligtvis också egna båtar. Det har också funnits en del båtbyggare i trakten. Och just nu sjuder det av liv i kommunens
båthamnar. I en blogg för tre-fyra år sedan skrev jag bland annat om båtbyggare i Hammar. Tycker det är läge att påminna lite om den nu när årets båtliv är på gång.

I Hammar fanns båtbyggare Lundfeldt, Båta-Frans och Gunnar Johansson. Läste in en intressant intervju med båtbyggare Isedor Lundfeldt från 1947. Han berättade då att han jobbat 50 år i branschen. 1915 slog han sig ner i Hammar. I intervjun upplyste han om att beställningarna strömmade in, men bristen på arbetskraft gjorde att varvet inte kunna få fram båtar snabbt nog till alla beställare.

Isedor berättade då också att sönerna Åke och Erik, hjälpte till i varvet. 1947 byggdes i huvudsak rodd-och motorbåtar vid Lundfeldts. Den största kuttern som hade byggts vid varvet just vid det tillfället hade en segelyta på 40 kvadratmeter. Längden var 11 meter och enbart blykölen vägde 1 500 kilo.

Bilder från Motala Musei-och Hembygdsförenings skrift.

Vätternsniporna blev lite specialbåtar för sjön. Sniporna svarade för
mindre frakter och fiske på Vättern från 1800-talets början fram till 1930-talet. De större sniporna lastade cirka 1 ton. Båtarna var mellan 5-8 meter långa och bredden var cirka 2 meter. Den spetsiga fören och den lite bulliga aktern gjorde att båtformen lämpade sig mycket väl för den krabba och lättrörliga Vättern. Flatbottande farkoster var inte särskilt lämpliga på Vätterns oroliga vatten. Båtbyggarna i Hammar byggde naturligtvis Vättersnipor. Även Rolf Jakobsson i Tived byggde många snipor.

På 1920-talet kom aktersnurrorna och då var båtbyggarna tvingade att göra en del ändringar på sniporna. Man monterade in en akterspegel med plats för snurran. I en årsskrift för Motala Musei-och Hembygdsförening för ett antal år sedan beskrev Ola
Edvinsson ingående Vättersnipornas tillkomst. Båt-Harry Karlsson berättade
många gånger för mej också om de speciella båtarna på Vättern. Håkan Jaldung har också skrivit om Vättersniporna

Skicklige båtbyggaren Gunnar Öhlin, som byggde sin egen Vättersnipa

Gunnar Öhlin var en av Lundfeldts skickliga båtbyggare. Han var med
när varvet spottade fram små Vättersnipor på 40-talet. Nästan direkt efter
skolan började Gunnar arbeta hos båtbyggare Lundfeldt. Han fick lära sig jobbet från
grunden. Läromästare var de äldre båtbyggarna. Gunnar finns inte kvar i livet
längre, men jag träffade honom ofta och besökte hon på varvet ett antal gånger. Vi kände varandra väl genom idrotten.

”Man blir aldrig fullärd som båtbyggare.
För att bli en bra båtbyggare, fodras stor känsla för trämaterialet. Det
fungera inte annars”, förklarade Gunnar många gånger för mej.

Det kanske inte var så konstigt att Gunnar blev båtbyggare. Han
växte upp med sjön och sjöfarten. Pappa Helge arbetade som kapten
på fraktbåtar i hela sitt liv. I många år drev Gunnar varvet ensam, men
då som en liten hobbyverksamhet. För att driva ett varv fodras stor planering. Virket till båtarna måste ligga några år innan det går att använda. Virket till båtarna kom strax före jul. Sedan skulle det plockas upp och torkas.

”En träbåt kan nästan bli hur gammal som helst, om den underhålls på rätt sätt. Till skillnad från plasten, är träet levande material”, betonade Gunnar, när plastbåtarna kom på tal.

När jag besökte hans varv i Hammar i Hammar i mitten på 90-talet,
byggde han just en Vättersnipa för eget bruk. Han berättade då att tidigare
inte hunnit bygga någon båt åt sig själv. Han hade haft fullt upp med
andras båtar.

Till höger på bilden Båt-Harry Karlsson med sin farkost på Vättern

Kan väl avslutningsvis avslöja att jag själv har haft en båt, men det var för länge sedan som jag nämnt. Det var en röd livräddningsbåt som kommunen hade annonserat ut. Som jag inledde blev den stulen. I dag har jag ingen båtplats och ingen båt. Det är nog bäst så. Och det säger en person som är uppväxt två meter från stranden vid Gårdsjön med en träbåt förankrad i ett pilträd strax intill huset…

Björklut, sex och koppartråd

För någon vecka tittade jag på tv-programmet Husdrömmar. Ett par hade inrättat sitt nya hus för att slippa undan strålningsfält. En kvinna var där och mätte in fälten så att familjen skulle undvika besvären. Enligt ägarna påverkade fälten negativ, både på sömn och hälsa. Det fick mej att tänka på ”Sme-Bertil” Karlsson i Lerbäck och mina reportage om honom för många år sedan. Han var tidigt ute med strålningsbältens påverkan på oss människor.

Bertil med sin katt.

Själv har jag bidragit till att ”Sme-Bertil” Karlsson i Lerbäck blev känd. Visserligen lite lokalbetonad först, men ändå. Smeden var i många år känd i sin hemby eller åtminstone på sin egen gata som mannen med pendeln koppartråden och björkluten. Men det var mitt reportage i Nerikes-Allehanda som gjorde smeden känd för svenska folket. Åtminstone för alla som hade TV 3 på den tiden.

Efter ett reportage om ”Sme-Bertil” i NA började telefonerna ringa. Först på tråden var TV 3. Robert Aschberg vill ha med honom i direktsändning. Var fanns smeden? Sedan följde en rad veckotidningar. Ni vet sådana tidningar som berättar om att folk varit hemskt sjuka och att de sedan blivit full friska. Och lyckliga.

Alla ville ha tag på smeden. Bertils telefon höll på att braka ihop. Folk stod på kö för att bli avstrålade med hjälp koppartråd. En hälsotråd som blev en bristvara i
Lerbäck under en period. Tala om genombrott. I en del fall lyckades Bertil så
bra att han fick åka tillbaka och ta bort en del trådar. Folk som hade haft
sömnproblem vaknande inte längre på morgonen, med följd att de kom för sent
till sina jobb. Allt enligt smeden själv. Ett problem för Bertil var att få komma till
husägare och mäta strålningen. Ingen vill ha radonhus och strålningshus. Det trodde att värdet på huset skulle sjunka om Bertil kom fram till att det fanns strålning. Därför släppte jag loss honom hemma i vårt eget hus vid Ugglegatan trots att vi aldrig haft några problem med strålning .Det låg koppartrådar lite här och var.

”Sme-Bertil” var helt övertygad om att jordstrålning påverkar oss människor negativt. Han tog som sin livsuppgift att hjälpa folk med strålningen på olika sätt. Smeden hade nästan en religiös övertygelse i vad han gjorde. Till och med resulterade det till en bok.

Vad var det då som fick media att reagera på reportaget om smeden från Lerbäck? Som så många gånger förr var det förmodligen sexinslaget som inspirerade till så kallade uppföljningar. I artikel berättade han om att många äktenskap som knakat i fogarna räddats genom avstrålning med koppartråd. Ett antal trådar placerades under dubbelsängen hos par som tappat gnistan. Äktenskapen slog i många fall ut i full blom. Enlig smeden började det istället att knaka i många dubbelsängar runt om Sydnärke. Allt på grund av små smala koppartrådar.

Aschbergs program skulle sändas den 1 april av alla dagar. Förmodligen var smedens framträdande tänkt som ett 1 april skämt, enligt honom själv. Men därav blev intet. Han tar alltid sin uppgift på fullaste allvar, så även i direktsändning i teve.

Under dubbelsängen när vi bodde på Ugglegatan

Bertil fixar till alla koppartrådar under dubbelsängen

Bertil fortsatte sin kamp bland annat genom mängder av insändare. Smeden hade dock sin egen förklaring varför han nobbas ibland. Folk vet inte sitt eget bästa och har redan drabbats av jordstrålningens negativa följder var hans teori.

Man får säga vad man vill ”Sme-Bertil”. Ett är dock klart. Ingen tar skada av lite björklut och koppartråd runt huset. Vem vet ,kanske det istället gör nytta? Jag tog ingen skada och märkte heller ingen skillnad. Och smeden fick hållas.

När jag var på NA i Askersund var han inne till mej flera gånger i veckan med nya
varningssignaler när det gällde den förhatliga strålningen. Vi hade också en katt som kom från Bertil genom Kattakuten i Skyllberg. Om någon är intresserad så hette katten Alice. En fin katt med mänskliga drag om det nu är något positivt. Kanske Bertils koppartrådar gjort gott även på en katt. Vi hade Alice i 19 år, men till slut orkade hon inte längre. Saknar henne.