Månad: februari 2026

1

Under 50-och 60-talen härjade rivningsraseriet i många städer. Många gamla fina hus revs bort för att ge plats åt inte allt för vackra större hus. Det gav svåra sår i stadsbilden, som i dag är mycket svårläkta. Askersund var inget undantag. När rivningen skedde var säkert ambitionerna de allra bästa. Dessvärre blev följden också att många värdefulla gatumiljöer försvann. I dag tror jag att stadsplanerna har hel andra ambitioner. De gamla stadsmiljöerna är värdefulla.

Förre stadsarkitekten i Askersund, Stig Perryd, kämpade för att återskapa det gamla rutmönstret som stadskärnan är ritad efter. När husen revs blev det öppna kvarter. Perryd ville sluta de gamla kvarteren igen och gjorde också ett skissförslag på hur det kunde se ut.

Perryds skiss

Kvarteren Fyrkanten och Lejonet var några centrala platser som Perryd hade tittat extra på. Han ville få till en rekonstruktion av kvarteren efter hårda rivningar. Förre stadsarkitekten var medveten om att en del parkeringar måste flyttas till platser med längre gångavstånd för de boende. Han tyckte det var ett rimligt pris att betala för att skapa en attraktivare stadskärna.

De flesta tyckte nog att Perryd skiss och förslag var bra, men mer än så blev det inte. Kvarteret Fyrkanten förblev öppen efter rivningen av de gamla husen. Ägarna till Lejonet har gjort en inramning med staket och planteringar. Husen som revs i hörnet av Lilla Bergsgatan-Stöökagatan (KIAS-bageri) blev aldrig ersätta. Nu finns där istället en inte allt för rolig parkering helt utan inramning. Men det kanske går att
åtgärda. Åtminstone med en häck eller något annat fint när det nu inte finns något hus där.

Rivning vid kvarteret Lejonet 60-tal. Stadshotellets skylt synd till höger.

Innan kvarteret Fyrkanten revs såg det ut så här vid Stora Bergsgatan. Husen till höger revs bort.

Rivning vid Lilla Bergsgatan där det finns en parkering i dag.

Innan husen till höger revs vid Lilla Bergsgatan.

Så Så här ser det ut i dag. En tråkig parkering utan inramning.

Torgparken rustades för några år sedan. Där låg förr den så kallade Sundbladska gården. Husen brann ned år 1880. Istället för att bygga upp nya hus anlades parken. Läser man gamla skrifter så fanns det folk som tyckte att husen skulle byggas upp igen. På det viset skulle den gamla inramningen av hus runt torget bli kvar. Centrumhuset med alla affärer skulle i så fall ha placerats utmed Stöökagatan. Men då fanns Torgparken redan där.

En bild från Haugards bok Askersundiana. I bakgrunden syns Sundbladska huset som brann ner 1880. I dag finns Torgparken där.

Slutligen är det väl också så att någon måste stå för kostnaderna vid nybyggen. En inte alldeles oviktig sak. Tittar man på gamla bilder fanns det en rad gamla hus i Askersund som hade gjort sitt på grund av bristande underhåll. Förmodligen i brist på pengar. Men en del kunde nog rättas till med enkla medel allt enligt gamla stadsarkitektens idéer och skiss.

När jubileumsföreningen i Askersund avslutar sin verksamhet skall behållning skänkas till Norra Vätterbygdens Hembygdsförening. Det handlar om hela 75 000 kronor. Pengarna kommer från en succéartad jubileumsföreställning i samband med stadens 350-årsjubileum 1993 och en tidning med historiskt innehåll. Det blev fyra fullsatta föreställningar i Hembygdsgården. Det kommunen ställde upp med vara att bjuda sina anställa på föreställningen. Personalen fick hämta biljetter i kommunens reception.

Medlemmar i jubileumsföreningens första styrelse på träff vi Borgmästarinnans kafé. De undertecknade ett gåvotestamente till hembygdsföreningen. Personerna på bilden är Lennart Holmström (ordförande i Hembygdsföreningen), Olle Widell, föreningens första ordförande Gunilla Högberg och Calill Ohlson. Jag var med själv men någon måste ta bilden.

Medlemmarna i den första styrelsen 1993 träffades vid Borgmästarinnans café i veckan för att skriva under gåvotestamentet och prata gamla minnen. Dåvarande ordföranden Gunilla Högberg hade gjort en skriftlig sammanställning vad som hände i samband med bildandet. Från början var det meningen att föreningen skulle upphöra efter 350-årsjubilet. Men efter påtryckningar så har  föreningen fortsatt att göra ett antal föreställningar.  

Lägger med Gunilla Högbergs  gåvotestamente och några bilder  på jubileumstidningen.

Glädjen var stor i Askersunds fullmäktige i juni 1994. Jag var där och refererade. Det kunde vara bråkigt men den här gången var allt bara glädje. Politikerna sken som solen. Efter 24 år var äntligen Bevarandeplanen för Askersund klar och den fanns upptryckt i två fina häften i en begränsad upplaga. Skrifter som nu ibland annonseras ut på Tradera för flera hundra kronor. Då var priset 50 och 30 kronor.

Gladast av alla var nog folkpartiets Bengt Norefors. Han hade varit med och diskuterat Bevarandeplanen redan 1970 i samband med kommunsammanslagningen. Han var stolt över att också få vara med och ta
beslutet om planen för att bevara staden.

Bengt Norefors var ordförande i fullmäktige några perioder.

Skylt från 90-talet

Många tror att Bevarandeplanen från 1994 är juridisk bindande och att man inte får röra eller förändra husen. Men så är det inte. Bevarandeplanen skulle ”bara” fungera som ett rättesnöre för handläggning av bygglov och andra miljöpåverkande åtgärder. Så fungerar det i dag, med en del undantag som inte är särskilt vackra utan att gå in på detaljer. Men allt handlar förstås om tycke och smak.

Socialdemokraternas talesman i frågan 1994 var Staffan Korsgren. Senare representerar han folkpartiet i fullmäktige. Korsgren ansåg att planen bara var ett första steg. Han ville gå vidare och göra planen juridisk bindande. Ett av skälen till det var kommunen inte hade något sätta emot när det gällde stora ekonomiska intressen i branschen. En del lobbyister påverkade också beslutet. De blev rädda för att det skulle bli stopp för alla förändringar på deras fastigheter.

Ännu har det dock inte hänt något med juridiken kring planen vad jag vet.. Nu har det gått 32 år sedan Bevarandeplanen godkändes i fullmäktige. Då hade man väntat på ett beslut i 24 år, så det är några år kvar ännu om man ser det så. Om nu dagens politiker vill ha Bevarandeplanen juridisk bindande? Korsgren är inte kvar men partier som krävde juridik finns kvr.

Bandyn kom till Sydnärke i början på 20-talet. I referaten står det att det är en ganska okänd sport. IFK Askersund gjorde den ganska känd 20-tal år senare. Lägger ned ett referat från 1921 i Askersunds Tidning. Under ett antal år hade jag kontakt med radio-och TV-mannen Carl Uno Sjöblom. Hans pappa Carl föddes och växte upp i Askersund och var med i IFK:s första bandy-och fotbollslag. Carl-Uno sände bilder till mej ibland.

Igelbäckens masugn är ett statligt byggnadsminne i Askersunds kommun som staten nu vill göra sig av med via en försäljning. Kopplingen till staten bedöms som mycket svag. Igelbäckens Masugn ligger i den sydligaste delen av Askersunds kommun, väldigt nära gränsen till Karlsborgs kommun och Västergötlands län. Den ägs av staten. Askersunds kommun har fått en förfrågan om köp.

För ett antal år sedan skrev jag bloggen nedan. Då lät så här:

I Askersunds kommun finns fyra klassade byggnadsminnen. Stjärnsunds slott, Kullängsstugan, Trehörnings masugn och Igelbäckens masugn. När det gäller masugnen i Igelbäcken är det ett statligt byggnadsminne sedan år 1993. Anläggningen ägs av Statens fastighetsverk. Tidigare ägare var Domänverket. Masugnen ligger i Askersund, på gränsen till Karlsborgs kommun.

Bild från länsstyrelsens hemsida.Foto : Peter Ström

Som journalist följde jag upprustningen av masugnen i Igelbäcken på nära håll i slutet på 80-talet med stort intresse. Masugnen blåste ut 1923 och sedan dess hade byggnaden stått och förfallet. Många ortsbor tyckte att förfallet var bedrövligt. Däribland ”Båt-Harry” Karlsson. Var med honom ett antal gånger till masugnen. Upprustningsarbetet kom igång i sista minuten. Mannen bakom det var dåvarande länsantikvarie Olle Lindqvist. Han kämpade hårt med att få fram pengar till jobbet och det var inte lätt. Men han lyckades. Och räddade på det viset också den förfallna masugnen.

Från upprustningen 1987

Länsarbetsnämnden i Skaraborg bröt isen med en stor summa pengar, sedan följde nämnden i Örebro med. Totalt kostade upprustningen den gången 800 000 kronor. Länsarbetsnämnderna satsade 550 000 kronor. Askersunds kommun var den stora vinnaren i upprustningsprojektet. Kommunen bidrog inte med en krona.

Länsarbetsnämnden i Skaraborg organiserade arbetet genom AMS-jobb. Eftersom masugnen ligger i Örebro län var det ett unikt samarbete. Från början var det meningen att arbetslösa från Västergötland skulle göra jobbet i Igelbäcken, men så blev det inte. Arbetarna kom från Askersund som inte hade bidragit med en krona. Minns att arbetsledaren vid masugnen stilla konstaterade att Askersund hade gjort en mycket bra affär. En stor turistattraktion rustad helt gratis.

Masugnen rustades upp men pengarna räckte tyvärr inte till att rusta upp kvarnhjulet. Förhoppningen var dock att det skulle komma fram pengar även till kvarnhjulet. När jobbet var klart fanns det ganska omfattande planer på olika kulturaktiviteter vid masugnen. Kanske också kiosk och servering. Tyvärr blev det inte mycket av alla planer. Masugnen rustades och så blev det inte så mycket mera.

På länsstyrelsens hemsida kunde man läsa följande:

”Igelbäckens masugn är en av länets få bevarade hyttanläggningar. Den
byggdes 1826 för att ersätta en äldre mulltimmerhytta. Hyttan var i drift fram
till 1923.

Bergsbruket har präglat Örebro läns utveckling från 1100-talet fram till
1970-talet, främst i den geografiska del som kallas Bergslagen. I länet har sedan
medeltiden funnits omkring 300 hyttor. Idag finns endast ett fåtal
hyttanläggningar bevarade.

Hyttan byggdes 1696

Igelbäckens hytta byggdes 1696 av Anton von Boij. Den kom att ingå i det
affärskomplex av bruk i Tiveden, som rådmannen och affärsmannen Anders Boij
byggde upp tillsammans med sin son Anton von Boij. Efter Anton von Boijs
bortgång 1710 delades verksamheten upp på olika händer, och Igelbäckens masugn
kom att under ett par hundra år att drivas som en del av Aspa bruk. Hyttan
byggdes om kontinuerligt, 1826 ersattes den tidigare mulltimmerhyttan av den
nuvarande byggnaden. Anläggningen kompletterades 1830 med rostugn och
varmapparat. Den senare användes för att förvärma blästerluften innan den
blåstes in i ugnens nederdel.

I drift fram till 1923

Laxå Bruk AB köpte år 1900 Aspa Bruk AB inklusive Igelbäckens masugn.
Järnbruket vid Aspa lades ned omedelbart, men verksamheten vid Igelbäcken hålls
igång fram till 1923. Detta berodde främst på att dåvarande chefen för Laxå
Bruk AB, bergsingenjör Carl Sahlin, var starkt intresserad av äldre järnbruk
och järnhantering. ”