Astri Taube och Joel Haugard

Just nu visas en dokumentär om folkkäre Evert Taubes liv på tv. Det ska bli tre avsnitt och kommer att bli intressant att följa. Den här bloggen ska dock handla om Everts hustru Astri och redaktören och hembygdsforskaren Joel Haugard. Det finns en koppling. Astri har gjort reliefen på Haugards grav, som är ett porträtt av redaktören. Graven finns på norra kyrkogården i Askersund för den som är intresserad.

ASTRI TAUBE

Astri Taube föddes 1898 och växte upp i Stockholm som äldsta barnet i en syskonskara på fyra. Fadern drev ett eget konstgjuteri och en egen utställningshall. Hon kom därför tidigt i kontakt med många av tidens konstnärer, såsom Carl MillesCarl Eldh och Christian Eriksson. Efter Franska skolan gick hon på Tekniska skolanSigrid Blombergs skulpturskola samt Caleb Althins och Carl Wilhelmsons målarskolor. År 1920 studerade hon i Paris och därefter fyra år på Konstakademien i Stockholm där hon bland andra hade sin gudfar Carl Milles som lärare. Under studietiden i Paris träffade hon Evert Taube och de gifte sig 1925. Efter bröllopet reste paret till Italien där de arbetade och studerade. De gjorde flera gemensamma utställningar, den första 1925 på Galleri Gummeson i Stockholm. Tidigt i sin karriär ägnade sig Astri Taube åt konsthantverk och gravutsmyckningar, som göts och såldes genom Herman Bergmans firma. Som ung gjorde hon utsmyckningarna till biografen Rio på Hornsgatan i Stockholm (nuvarande Folkoperan), vilken invigdes 1928. Till taket har hon modellerat eleganta hundar, fåglar, fiskar och blommor i vit stuck. Sin första separatutställning hade Astri Taube inte förrän 1974, men åren därefter och fram till sin död hann hon med mer än 25 egna utställningar. Hon målade också akvareller, ofta med motiv från Sjösala, Grekland och Provence eller med inspiration från makens visor. Hennes grafiska blad trycktes i Paris hos Fernand Mourlot. Men det är framför allt för sina barnporträtt som Astri Taube har gått till eftervärlden. Ett av dem finns på Moderna museet”(Text från Wikipedia)

Astri Taube från Wikipedia

JOEL HAUGARD

Harsdammet från fiolstråkar är en stor anledningen till att Askersunds lokalhistoria blivit så väldokumenterad. Det låter kanske lite märkligt men redaktören, tidningsägaren och hembygdsforskaren Joel Haugard var också en hängiven fiolsamlare. Han hade samlat på sig ett antal dyrbara fiolskatter ute i Europa som han spelade på ibland. Men det blev också hans dystra musiköde. Haugard fick astmaanfall av hartsdammet som rök från stråken. Han tvingades sluta spela. Och istället ägna sig mera åt hembygdsforskning. Haugard levde mellan åren 1892 och 1949.

Joel Haugard på tidningstrappan 1942

Under 40-talet skrev Haugard en rad böcker om hembygden och om mänskor som bott där. Redaktörens storverk, Askersundiana, kom ut 1940. Det är nu 60 år i februari som Haugard avled, men hans hembygdsböcker är högsta grad levande för de flesta. I sitt arbete var han synnerligen noggrann. Han kunde i halvtimmar diskutera ett ords betydelse. I sin självkritik var han något av pedant. Han makulerade till exempel en hel upplaga av Askersundiana. Två porträtt fanns på olika ställen och en feluppgift hade smugit sig in om Askersunds hotell. Hellre makulering än lapp med rättelse resonerade han.

Med allt mer imponerande skulder for han runt till Europas storstäder på jakt efter dyrgripar. Sammanlagt ägde han ett hundratal fioler. Haugard spelade också själv. Han var förste violinist i Askersunds musiksällskap. Ofta ackompanjerad av systern Maria Andersson. Haugard var ständigt orolig för att det skulle hända något med hans dyrbara instrument. En natt blev han rädd för att det skulle gå mask i felorna. På fläcken startade han ett flerdagarsjobb som bestod i att spruta fotogen i alla upptänkliga hål i möblerna hemma i våningen . Och så fortsatte det tills han fick ta farväl av violinen.

Joel fick då trösta sig med sin äldre hobby, kulturhistorisk forskning. Något som blivit till stor glädje för dagens askersundare. Så fort någon pratar hembygdshistoria dyker Joel Haugards namn upp.

Joel Haugard

1918 debuterade Haugard som skönlitterär författare med ”Ann Dayot”. Hans dröm var att bli en berömd författare. Men det blev inte så många skönlitterära verk. Haugard var bättre på att skriva om hembygden.

”Jag skickade manuset till min debutbok Ann Dayot till ett förlag med upplysningen om att verket kostat mej 500 nätters arbete. Till sist kom svaret: ”Huruvida det varit bättre om ni sovit de 500 nätterna eller ej kan vi inte uttala oss om” skrev förlaget”, berättade Haugard i en av få intervjuer som gjorts med honom.

Joel Haugard var född i Askersund. Fadern , A.E Andersson, var boktryckare och tidningsman. Efter studentexamnen studerade unge Joel medicin i Uppsala för att bli läkare, men hoppade av studierna då han ansåg att läkaryrket inte passade honom. Han var allt för blödig. Tidigt kom Haugard in på tidningsbanan. Han blev också redaktör för Askersunds-Tidning och huvudägare till Askersunds Boktryckeri AB. Företaget såldes 1943. Då lämnade han också sin post som redaktör för Askersunds-Tidning. Nerikes-Allehanda tog senare över familjeföretaget. För Joel Haugard var det helt otänkbart att överlåta företaget till någon tidningsman utanför det borgerliga blocket.

Efter försäljningen till NA blev Haugard kvar som chef för Askersunds-Tidning några år. Men mer och mer drog han sig undan offentligheten, undan de gamla vännerna och sällskapslivet. Joel Haugard blev en enstöring som mest vandrade mellan sitt hem på Stora Bergsgatan och sitt stambord på stadens hotell. Han tittade också in en stund på någon film på AHF-biografen (nuvarnde Folkets hus). De sista åren han levde glömde han till och med bort sin kära violin. Han blev inåtvänd och kände sig överflödig.

Joel Haugard skrev alltid sina manus för hand. Han avskydde överdrivna minnesrunor och översvallande hyllningsartiklar som han tvingades skriva ibland. Det ledde också till att han författade sin egen dödsruna. Kärv och verklighetsbetonad. Haugard var en stor man i Askersund. Bestörtningen över hans död den 13 februari 1949 blev stor. Han hade besökt AHF-biografen kvällen för sin död en liten stund. Han hade som vana att aldrig stanna för att se slutet på filmerna. Systern Maria hittade honom död i toalettrummet på söndagsmorgonen. På gamla IP var det allsvenskt bandykval på söndagsmiddagen. Spelarna hyllade honom med en tyst minut. Staden hade förlorat en av sina trognaste söner.

Tvättmaskinerna tog död på Askersunds tvätterier.

Tvättinrättningarna hade fullt upp förr i tiden. Och det fanns ett antal tvättar inom Askersunds nuvarande kommun. De som inte hade råd att lämna in sin tvätt i centralorten var hänvisade till klapphuset på Sundsängen. Morsan Gunborg höll till hemma vid bryggan vid Gårdsjön, i stort sett året runt med tvätt. Så var det på den tiden. Måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på hur tvättningen gick till. Men det har ändrats på den punkten.

I dag är tvätterierna borta i Askersund. När tvättmaskinerna gjorde sitt intåg i de svenska hemmen blev det allt svårare för tvättinrättningarna att få till det med ekonomin.

Stortvätt vid kajen i Askersund på 20-talet. I bakgrunden Bäckmans brygga (Marieborg)

Klapphuset med gamla bryggeriet i bakgrunden.

Klapphuset vid Sundsängen

Askersundarna är i dag hänvisade till inlämningsställen- som bensinmackar för vidare befordran till tvätterier på andra orter. Vid Solhaug, strax väster om Askersund fanns ett tvätteri som ägdes av Knut Rosén. Han kombinerade det med en minkfarm och ett skollärarjobb. En ganska ovanlig kombination kan tyckas. En typ av rening pågår fortfarande där. Jehovas Vittnen har förvandlat stället till Rikets Sal. De gjorde ett imponerande arbete med huset på mycket kort tid. Det kom vittnen från hela Sverige och hjälpte till med bygget.

Ingrid Larsson ansvarade för tvätteriets butik i Askersund

Tvätmästare Brunlid vid Solhaug 1966. Han visar upp nya maskiner som allmänheten kunde använda själva. En ny giv inom tvättnäringen.

Läraren och minkfarmaren Knut Rosén drev också tväten vid Solhaug. En lite udda kombination.

Tvätteriet i Solhaug införde moderna metoder på 60-talet. Folk fick åka dit och tvätta själva i maskiner som företaget höll med. Vet inte vad det kostade, men det var ett nytänkande. Tvätteriet hade också en butik vid Sundsbrogatan, där folk kunde lämna in och hämta sin tvätt. Det kallar jag för service.

Vid Sundsängen fanns Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin reklam med att han tvättade i ”äkta sjövatten”. Den som tittade i vattnet vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog säga att reklamen var lätt överdriven. Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet. Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.

Askersundstvätten låg vid Sundsängen. De gamla byggnaderna är borta och har ersatts med garage.

En av det mest populära och billigaste tvättar var , Zinkgruvans Andelstvätt. Den startade 1946 vid kanten av Trysjön och levde kvar i 30 år. Initiativtagare till tvätten var gruvbolaget och Hammars hälsovårdsnämnd. Anslag till att bygga tvättinrättningen kom från olika håll. Fru Vega Adolfsson blev tvättens första föreståndarinna med en lön på 80 kronor i månaden. Tog hon in personal som hjälpte till fick hon stå för det själv.

Fram till 1972 var inte personalen vid andelstvätten fackligt anslutna. 1973 begärde en av personalen inträde i Fabriks och det väckte stor bitterhet i styrelsen. De ansåg at det var helt omöjligt att driva tvätteriet med avtalsenliga löner. Styrelsen vägrade skriva på avtalet. Det slutade med att förbundet satte tvätteriet i blockad. Till slut skrevs avtalet på , men enligt styrelsen var det början till slutet för tvätteriet i Zinkgruvan. 1976 såldes tvätten och andelarna löstes in.

Kommunen köpte tvättstugan, som i sin tur hyrde ut den till Zinkgruvans IF. Under flera år använde klubben huset till klubblokal. Under 90-talet flyttade föreningen sin verksamhet och huset jämnades med marken.

Själv lämnade jag ofta in oljiga arbetskläder till Zinkgruvetvätten. En dam tog med kläderna från mitt dåvarande jobb i Hammar och några dagar senare var kläderna tillbaka i Hammar. Det var många av mina arbetskamrater som också utnyttjade den fina servicen med nytvättade och pressade arbetskläder. Första timmen gick man som en kung. Efter en timme med glaset såg man inte att kläderna varit på tvätt. Och det tyckte de ansvariga vid tvätten i Zinkgruvan var riktigt bra. Det skapade jobb. Det kom nya tvättlådor från Hammar hela tiden. Allt gick sedan framåt. Företaget kom att sköta det hela den sista tiden jag var i Hammar.

Bandystjärnan Gunnar Carlsson, som också drev BE-GE:s i Askersund, var en mästare i att sälja tvättmaskiner när det begav sig. Han tillhörde en av Sveriges bästa försäljare på den tiden. Alla kände honom och han kunde prata för sin vara. En gång berättade Gunnar för mej att han sålt en tvättmaskin när han skulle passera Ingelsby. Vid en brygga låg en kvinna och skurade som hon alltid hade gjort. Gunnar stannade och frågade om han fick ta en bild. Han menade att det skulle bli en unik bild. Det har var i mitten på 50-talet. Folk låg inte vid bryggorna och tvättade längre. Det blev affär.

Bröderna Bertil och Gunnar Carlsson, vid BE-GE:s var duktiga försäljare. Gunar vräkt ut tvätmaskiner till sydnärkingarna i på 50-talet. Men så var han en känd bandystjärna som alla ville prata med. Gunar grabbar driver affären vidare

Leif Linus har som vanligt bidragit med bilder. Faktauppgifterna om tvätten i Zinkgruvan har jag hämtat från en skrift som vännen och före detta kollegan Weine Ahlstrand skrev för ett antal år sedan

Askersund saknade klotterplank och anslagstavlor.


Bristen på anslagstavlor och klotterplank var akut i Askersunds kommun för snart tio år sedan. Hur det är i dag ? Det kan jag inte uttala mej om, men en liten uppföljning kan nog vara på plats. Socialdemokraten Solveig Samuelsson ansåg att bristen på anslagstavlor ställer till stora problem för föreningar och arrangörer. Något måste göras snabbt. Butikerna anslagstavlor räcker inte till på långa vägar. Där ska nöjesarrangörer trängas med lappar om upphittade eller bortsprungna hundare och katter. För att inte tala om all reklam för vinterdäck och loppmarknader. Året var 2011.

Anslagstavla i Askersund på 50-talet. Det var församlingarnas tavla.

Samuelsson skrev därför en motion till fullmäktige att det bör göras en översyn om möjligheten att sätta upp en del anslagstavlor i kommunen. Annonser i pressen är inte ett alternativ menade hon. Det är för dyrt för många fattiga föreningar.

Precis som föreningarna får även kommunen vända på sina slantar enligt det svar som Samuelsson fick på sin motion. Det finns inte några pengar till en anslagstavla i Askersunds tätort förrän år 2013. Redan tidigare hade frågan väckts ute bland kommunens byalag , och till dessa tavlor har det anslagits pengar både i liggande budget och i budgeten 2013.

Anslagstavlan vid Gårdsjögatan föll för åldersstrecket. Men jag han med att plåta innan fallet.

Innan tavlan fick sätts upp i tätorten måste också Sydnärkes byggförvaltning hitta en lämplig plats. Den får inte äventyra den känsliga småstadsmiljön. Den skulle flyta in i miljön även om det nu bara var en anslagstavla. I motionssvaret stod att ”givetvis måste omgivningarna också vara sådana att kraven på fysisk tillgänglighet följs”. Sug på den formuleringen. Vad jag förstår ska den vara lättillgänglig för alla.

Solveig Samuelsson

Församlingarna hade under många år haft en anslagstavla vid Gårdsjögatan, men som föll för åldersstrecket. Tavlan lutade i flera år, men inga krafter kunde hjälpa att hålla den åldriga tavlan uppe. Den plockades bort.

Tavlan användes av alla. Det var en blandning av kyrkomöten, cirkusföreställningar, danskvällar för att nu nämna något. Tror inte det var meningen från början.

IFK Askersund hade en liten egen tavla på planket mellan Letex och Apotekshuset vid torget. Dit kunde alla som spelade kolla om namnet fanns med i laguppställningen till nästa match. Föreningen informerade också om en del andra viktiga saker. För några år sedan hade föreningarna en lottkiosk utanför Rådhuset, som var tapetserad med affischer. Den var inte vacker, men ändamålsenlig, just för affischering.

På planket i bakgrunden syns IFK:s lilla anslagstavla.

Det finns också en del privata lösningar som jag med hjälp av gamla bilder kan visa. Men till 2013 fanns det ingen anslagstavla i Askersunds tätort.

Bosse Molinder gjorde reklam på sitt sätt

En typ av bilreklam.

Gösta Ahlm försöker locka Nisse Gustavsson och Oskar i Kina till Åhlins. Vet inte hur det gick.

Kyrkoherde Bäckgren lockade folk till hembygdsföreningen på det här sättet.

Tjocka väggar i gamla Vattentornet

Några bilder  i veckan på Vattentornet  innan snön kom. Jag var uppe  i tornet och kollade när några jobbare höll  på att borra in i det gamla tornet. Väggarna är minst en  halvmeter tjocka tegelväggar. Som tur är finns det maskiner som hjälpmedel. Husen framför  tornet  börjar också resas.

Det har hänt mycket på Gärdshyttan

Gärdshyttans vårdhem strax söder om Hammar används igen . Precis som en gång tidigare till matservering. Tänkte berätta lite om några händelser där ute. Som journalist var jag där ganska ofta, för det som hände där var ofta kontroversiellt. Förra gången Gärdshyttan användes till flyktingförläggning var jag där ganska ofta också privat. Hade flera goda vänner där som jag fortfarande håller kontakten med. Lite stolt är jag också över ett av invandrarbarnen döptes till Ove Dritton innan de flyttade till Norge.

Fram till i början av 1940-talet användes Gärdshyttan som ålderdomshem för Hammarsborna. Fastigheten såldes till Birgittasjukhuset i Vadstena som ett sekundärsjukhus. I Hammar byggde man ett nytt ålderdomshem, Lunnagården. Landstinget tog senare över Birgittasjukhusets verksamhet. I slutet på 60-talet började också landstinget tveka om verksamheten vid Gärdshyttan.

Även den gången handlade det om pengar. Landstinget ville inte satsa pengar på verksamheten i det gamla ålderdomshemmet, som trots allt hade rustats. 1974 blev det klart att patienter och personal skulle flyttas över till gamla delen av sjukstugan i Askersund. Det hela skulle ske under 1976.

Landstinget ansåg att Gärdshyttan var omodernt och föreslog i början på 70-talet att verksamheten skulle läggas ned och flyttas till Åkerby, men protesterna var kraftiga för byte av kommun. Personalen ville vara kvar i Askersund. Naturligtvis fanns det politiker som protesterade mot nedläggning av Gärdshyttan , bland annat den moderate landstingsmannen Sivert Andersson från Åmmeberg. Men det hjälpte inte.

Landstinget erbjöd Askersunds kommun att köpa Gärdshytan, men kommunen tackade nej. Istället blev Maranata ägare till stället under ett antal år. Deras ledare Arne Imsen och jag hade många samtal. Imsen styrde det hela med järnhand. När jag besökte stället var det bara han som svarade på frågorna. Ofta gjorde han stora PR-grejer av ”gömda barn” vid sina tältmöten. Det gjorde att stora delar av svenska pressen bevakade mötena.

Arne Imsen vid Gärdshyttan

Själv blev jag utmotad från ett tältmöte, därför att jag samtalade med bänkgrannen som åkte med mej och var lite engagerad. Vi störde inte mötet, men det räckte med ett samtal. Någon slags ordningsvakt menade att vi stört mötet med vårt samtal. Jag ville bara veta namnet på människorna som stod på scenen för en bildtext. Själv menade jag lite ilsket att de var de på scenen som störde mej. När jag kom tillbaka till redaktionen ringde Imsen till mej och förklarade att ordningsmannen måste haft en dålig dag och att han inte var riktigt bra i nerverna. Imsen förklarade lika vänligt som alltid att jag var välkommen när som helst.

Det var alltid trevligt att prata med den gamle fackpampen Imsen. Men jag förstod mej aldrig på vad han sysslade med. Men det förlät han mej. Imsen menade att jag inte begrep bättre. Och så kunde det kanske vara.

Maranata klarade inte av det ekonomiska och tvingades sälja fastigheten. Under en period var där en sommarservering. Lite senare kom också blev det också ett behandlingshem för unga människor som hade problem med droger. Senare blev det flyktingförläggning. Och nu servering igen.

Advent i Vattentornet

Adventsstakarna  lyser längst upp i Vattentornet, precis som de gjort under de senaste åren under decembermånaderna. Var med bröderna Törnqvist i bostadsbolaget upp i tornet när de satte upp stakarna första gången.  Askersundarna tyckte det var ett mycket trevligt initiativ. Och nu har det blivit en tradition.

Annars  pågår  bygget av lägenheter vid tornet för fullt. Just  nu  är det kallt att vara byggjobbare, men jobbarna plastar in  ingångarna till lägenheterna för att få upp lite värme att jobba i. Ytterväggarna i lägenheterna ska sättas  upp.

Jag återkommer  med flera bilder  framöver. På bostadsbolagets hemsida finns det också bilder om någon vill kolla.

Skivor på plats. Nu fattas bara kopparplåten
Vattentornet från Väderkvarnsgatan
Från en lägenhet just nu.