En gammal dagbok från småstaden Askersund berättar

Gamla dagböcker är intressanta. Särskilt om det är någon annans bok och det finns lite skvaller. Men det är fult att läsa andras hemligheter. Är man nyfiken så är man. En liten ursäkt är dock om dagboken är väldigt gammal. Och det är just vad den här bloggen ska handla om . En gammal dagbok från 1800-talet som berättar lite om livet och tankar i småstaden Askersund på den tiden. Dagboken är skriven av en dam och den handlar mycket om nöjen och kärlek i hennes ungdoms Askersund. Lite samma sak kanske….

”Nu är det vår igen och jag är 12 år. Björkarna vid Nordhammar har fått ljusgrönt lyster. Vi for till Björstorp och fann mormor vid god hälsa. På kvällen är det storkalas i parken hos Mamsell Dahlgren. Jag åt en pudding och den var så god att min mage värkte. På söndagsmorgonen kom Oskar tidigt från Björstorp och vi for sedan till Tortärn. Jag hade en ny klänning och jag dansade fram på lätta fötter. Jag tyckte Oskar var stilig och hela livet lekte.”

”Den 20:e avlöpte den stora seglatsen på Alsen. Vi var på sjön från tre till nio. Vita svanar låg vid Klockarholmen. Jag känner mej som en dam, men jag får inte göra som jag vill. Allting ska pappa bestämma, men mamma tycker jag bäst om. Vi for till Björns, där vi kokade kaffe i en bergsskreva. De pratade också om att vi ska få en järnväg, men det är nog inte sant. Det är säkert bara önskedrömmar.

Det blåste på holmen. Det finns inte så många träd där. Då är Borgmästareholmen mycket rarare. Där är som en park. Sedan seglade vi till Djupviken, där vi var hela kvällen och dansade och sjöng.”

Borgmästareholmen var ett kärt tillhåll för många askersundare för i tiden. Det vittnar dagboken om.

” I dag fyller jag 14 år. Jag har druckit kaffe hos mormor. Det liksom spritter i mej av liv. Men mormor säger att det inte passar, jag måste vara sedesam säger hon. Jag tycker det är dumt, för mormor har så många och vida kjolar på sig, men det ska jag nog inte ha. Vi promenerade till Åbron på kvällen. Nu skjuter dom inte så mycket på Borgmästareholmen och det tycker jag är bra. Då behöver man inte vara rädd.”

Skarpskyttekårens övningar skrämde många

”Emilie och Tolins gick i dag på nykterhetspredikan och så blev det seglats till Kalvholmen. Det var också musik och roligheter på Borgmästareholmen. Man blåste i mässingsinstrument. På aftonen var vi på Kyrkbacken. Det var Beckmans och vi.”

”Jag är nu 16 år och har inte skrivit i boken på länge. I dag ska tant Medin komma till Askersund. Hon skall bo vid Nordhammar hos Hedendals. Undrar om hon är snäll?

Jag har varit på båda julottorna och undrar i dag om Gud var med i kyrkan? Det glunkas om på stan att tant Medin har en fästman. Får se hur det går. Hon talar mycket om honom och hon virkar i hemlighet på mellanspets till örngott och lakan åt sig själv. Vad tror hon egentligen? Jag skrattar så förfärligt åt vad? Ingenting.

Vi var ute och provade skridskorna. Vi åkte runt Byfogden två gånger, men det var så kallt. Men nere i vilken, där dom säger att en järnväg ska gå fram, eldade dom på sjön för värmens skull. Där var en ung man som ville hålla mej i armen. Jag vågde inte låta honom göra det även jag själv ville det innerst inne. Han såg trevligt ut , men var kom han ifrån?”

” I dag har fröken Sundblad varit här. Hon har lärt mej knyppla. Sångföreningen har sjungit i dag. I dag har också Emil predikat här. Vi har varit hos faster på kalas. Boströmarna och någon som hette Waldenström och mamsell Berg var där. I går kom mamsell Andersson hem, hon har varit hos sin fästman. Får se hur det går, han är liten och tjock och har varit gift tidigare. Ack,ja…”

En flickaktig förälskelse har börjat spira. Så här låter det:

”Jag såg honom i går, han gick genom östra tullen. Han var lika stilig som vanligt. Men tyst nu min mun! Mamsell Andersson och vi var på Borgmästareholmen och drack kaffe. Det ska bli så fint där ute i framtiden säger dom. Det skall bli alla möjliga förlustelser. Men om man kunde gå över dit på en bro skulle allt bli så mycket lättare. Det skall bli dans och servering av alla slag. När jag skriver just nu har faster gått till Långhällan och en hel syndafamilj har böjt sig vid Jesu fötter”

”Jag såg honom igen. Det har på nytt blivit en bedårande vår. Vinden leker så milt i min kjol och jag känner en berusande längtan att leva ut mitt liv. Förbindelsen tycks gripa mej trots att han varken är vacker eller rik. Men ändå dras alla flickor till honom. Man har dock hindrat mej att gå ut. Jag stod alltid bakom gardinen och såg min vän snedda över parken.”

”Jag måste tänka en stund innan jag skriver. Jag stod nyss nere i torghörnan där jag gömde mej vid Rådhusets gavel. Det ligger en krog strax intill och utanför stod några oroliga hästar. Då-just då-gick han över torget, han kryssade mellan vattenpussarna och höll på att ramla i en stor grop. Mitt hjärta bävade, men han såg mej inte.”

”Vi har varit ute och åkt släde. Efter slädfärden var jag på bal i Stadskällaren. Det var hög stämning, men det luktade sprit av herrarna. Och det tycker jag inte om.”

Sundstedska huset vid Sundsbrogatan, stadens ”societetshus under första hälften av 1800-talet.

Men nu spetsar situationen plötsligt till sig. Ägaren till dagboken har nåt mogen ålder och så här låter det sommaren därpå:

”Jag har gråtit en hel natt. Jag har endast talat med honom en gång och han höll mej i sin famn. Det gjorde mej yr och besinningslös. Men det blev inget mer. Han kysste mej inte ens. Men hur hade inte den natten kunnat sluta? Kanske det var bäst som skedde?”

”Åter har det kommit höst . Jag gråter dagar och nätter. Aldrig mer ska någon få min kärlek. Jag vill nu vara hos Gud och träffa mormor.”

Den 2 juni 1886 kan man läsa följande i dagboken:

”Ja nu sitter jag på tåget. Jag skriver för sista gången i min dagbok. Jag ser dej ej mer älskade lilla stad. Jag tar alla minnen med på färden mot det okända. Nu försvinner staden i ett svart töcken från det bolmande loket. Nu ser jag den sista skymten av mina drömmars stad. Tåget går in en kurva och nedför en backe.

Jag känner att jag börjar bli gammal”.

Som vanligt har vännen Linus Larsson hjälpt till med en del bilder

Folke Dahlbergs liv och verk i ny bok

Vattenår heter den samling av Folke Dahlbergs lyrik som gavs  ut  1964 av FIB:s Lyrikklubb. Så heter också en av hans centrala  dikter och den har fått ge namn åt det medlemsblad som Folke Dahlberg Sällskapet ger ut två gånger om året sedan starten 2002. I varje nummer har Jonas Modig skrivit en krönika med reflektioner kring Folke Dahlbergs liv och verk.

De finns nu samlade Genom vattenåren, bearbetade  och utvidgade och rikt illustrerade med Folke Dahlbergs  teckningar . Tomas Bannerhed  har skrivit förordet.

Jonas Modig har skrivit boken ”Genom vattenåren”

Sista rådhusrätten i Askersund

Debatten om kriminalvården är het i Sverige just nu. Partierna presenterar olika tuffa förslag någon gång i veckan. Det verka vara en tävling vilket parti som går tuffats fram. Det får mej att tänka på när Askersund hade en egen rådhusrätt. Då var det som det var. Sällan några nya förslag på straff. Men då var det heller inga stora mål som dök upp.

Rådhusrätten i Askersund hade sina sammanträden i Rådsalen fram till i december 1947. Det sista målet var så simpelt som ett rattfyllerimål. En man från Falköping hade lånat en av försvarets lastbilar och låtit två flickor från Askersund åka med till en dans i Åmmebergs Folkets hus. Utrymmet i bilen var bara avsett för en person, men finns det hjärterum så finns det stjärterum brukar det heta. Eller om det är tvärtom? Mannen från Falköping skulle imponera på sina damer och trampade gasen i botten. Vid Djupviken bar det sig inte bättre än att lastbilen körde in ett vägräcke, varpå bilen gick utför vägbanken och slog runt. Turligt nog blev det inte några allvarliga personskador.

Vägen mellan Åmmeberg och Askersund är smal och krokig. Man behöver inte vara onykter för att köra i diket där.

Ett annat problem för Falköpingsbon var att han tittat för djup i flaskan redan innan färden till Åmmeberg. Han var starkt påverkad av rusdrycker, på ren svenska var han jäkligt full. Föraren dömdes för grov vårdslöshet i trafiken. Han hade också olovligt åkt runt på nöjesfärder med försvarets lastbil. Det är förbjudet. När det gäller försvaret handlar det om allvar. Föraren dömdes till en månads fängelse och att ersätta staten med 1.463,50 kronor för skadorna på bilen. Och inte nog med det. Vägförvaltningen krävde 182,93 kronor för skadorna på vägräcket. Ingressen på tidningsreferatet vid det sista mötet var lite smått lyriskt.

Sista rådhusrätten i Askersund 1947

I december 1947 bröts en 300-årig hävd när rådhusrätten försvann. Askersund skulle vid årsskiftet läggas under landsrätt. Det innebar att magistraten avvecklades och borgmästareämbetet drogs in. Istället för en borgmästare , tillsattes en kommunalborgmästare. Det var skillnad på det. Gunnar Bretzner hade varit borgmästare i Askersund i 34 år när han lämnade sin post. Han var lite ”Kung av Askersund” skulle man kunna säga. Kommunalborgmästare Viktor Bernhagen fick när han tillträdde lite mera förvaltande uppgifter. Inte riktigt lita fint som under Bretzners ära. Efter kommunsammanslagningen i början på 70-talet, förändrades Bernhagens roll. Titeln borgmästare var bara en titel. Men ibland uppfattade inte Viktor Bernhagen att det skett förändringar. ”Bönderna” hade kommit in till stan” som han så vördsamt uttryckte sig. Det ledde till att politikerna tröttnade på honom och lyfte ut honom från Rådhuset. Sista tiden satt han i annan huslänga på rådhustomten och var inte helt nöjd med sin situation.

Image Thumbnail

Vid det sista rådhusrättssammanträdet överflyttades också Askersunds handelskassa, 13.890.17 kronor, till kommunalborgmästaren, två köpmän och till två av stadsfullmäktiges ledamöter. Avkastningen skulle gå till understöd åt efterlevande änkor till köpmän, samt till deras barn.

Rådsalen i Askersunds Rådhus moderniserades för några år sedan. Drottningens Kristinas porträtt pryder en vägg. Drottningens allvarliga blick ska påminna om att det tas viktiga och riktiga beslut i salen även i dag.

Drottning Kristina pryder fortfarande en vägg i rådsalen. Men inte med den här fina bilden.

Den här tavlan på Drottning Kristina pryder Rådsalen

Ströms hörna

Förr dundrade långtradarna fram genom Askersunds centrum, via Drottning Kristinas väg och Sundsbrogatan. De boende i husen vid ”Ströms hörna” i korsningen mellan de båda gatorna var hårt utsatta för buller. Ett antal trafikolyckor inträffade där varje år. Vintertid kunde det var riktigt besvärligt när de tunga fordonen inte kom någon stans i det smala passagen mellan husen på grund av snö och halka.

En 50-talsbild vid ”Ströms hörna”. I bakgrunden syns gamla folkskolan.

November 2011

På den norra sidan i den skarpa kurvan vid Sundsbrogatan ligger ”Strömska villan”, eller ”Rignérs hus” om man så vill. I dag är Bo Sylwan ägare av det huset. På den södra finns den så kallade ”Stockholmskåken”, som blev färdigt redan år 1907. I dag brukar askersundarna säga ”Hedbergs hus”, och som ägs av Askersundsbostäder.

På 80-talet blev det lugnare när den nya förbifarten byggdes. Visst händer det att det fortfarande brakar in stora långtradare genom stan. Och ibland inträffar det också olyckor den skarpa kurvan. Ofta väljer polisen att ha sina kontroller strax bakom kurvan in mot stan. Bara det gör att det har blivit lugnare.

Vid ”Strömska villan” hölls en storaktion i mitten på 80-talet. Auktionen var efter avlidna textillärarinnan Agnes Rignér och var en av de största som hållits efter en privatperson i Askersund. På senare år använde hon det stora huset enbart som sommarbostad. Hon var bosatt i Stockholm. Agnes pappa var konstnären Enoch Rignér. Med på auktionen fanns ett antal tavlor av Enoch.

Konstnären Enoch Rignér

Tullstugan Östertull målad av konstnär Rignér

Huvudarvinge efter Agnes Rignér var tandläkare Carl-Axel Gross. Agnes var moster till honom och hade bekostat hans tandläkarstudier. Själva hade han inte möjlighet att ta hand om möbler och konstverk, men han kände stor tacksamhetsskuld till sin moster. Han fick också ordna upp alla praktiska saker efter sin avlidne släkting. Auktionisterna hade räknat med mycket folk, men det kom mera hugade spekulanter än de kunde förutspå. Som tur var hade Carl-Axel sågat bort en del grenar från fruktträden tidigare i veckan så att alla skulle få plats. Och det var nog tur. Trädgården var fullpackad. Auktionen gav runt 600 000 kronor. Ett allmogeskåp från 1777 ropades in för 42 000 kronor och den dyraste tavlan får 32 000 kronor.

Huvudarvinge efter Agnes Rignér var tandläkare Carl-Axel Gross. Han ansvarade för auktionen 1985

Auktionen lockade mycket folk till Rignérs trädgård

1985 vid auktionen

————————————————-

Kvinnan som uppförde ” Strömska villan” hette Esther Schermanson. Systern Helga bodde på tomten bredvid

Om Esther finns mycket att säga. Hon var syster till Helga Sundblad . Hon var en av de första kvinnliga gymastikdirektörerna (GCI) och jobbade många år i Skottland. Efter åren i St:Andrews kom hon hem, med en efter vad jag förstår, furstlig pension och köpte ”hörnan” bredvid syster Helga. Hon hann med ett kortare gifte med en bankdirektör Ström. I huset hade hon hjälp av en mycket vänlig Ester från Snavlunda. Informationen kommer från familjen Sundblad, via Leif Linus. I den ”Praktiska Veckotidningen IDUN för kvinna och hemmet”, fredagen den 20 juli 1894 fanns en stor artikel om Esther, som jag nu lägger med.

Som vanligt har Leif Linus hjälpte till med bilder från sitt imponerande bildarkiv vid Måsgatan.

Askersund utan Folkets Park

Dansbanan vid gamla IP 1963

Askersund har aldrig haft någon Folkets Park, som exempelvis Vretstorp. Det var dit vi askersundare istället fick åka om vi skulle roa oss med att kasta pil och ta en citronil som det heter i schlagertexten. Ibland kunde det också bli en något starkare dryck. Det gick bussar från Askersund till parken i Vretstorp när det begav sig. De var alltid fullsatta. Ibland var det nödvändigt att dela på en taxi för att komma dit.

I mitten på 50-talet fördes diskussioner om att anlägga en Folkets Park i Stadsparken. Mannen bakom idén var stadsarkitekt Fredriksson. På gamla idrottsplatsen i Askersund fanns en festplats som drevs av idrottsföreningen. Under många var den mycket välbesökt. Askersundarnas eget nöjesfält. 1953 slog Gösta ”Snoddas” Nordgren publikrekord i parken. Men det gjorde han nästan på varje ställe han uppträde på den tiden.

Arkivcentrum i Örebro gav för ett antal år sedan ut en mycket trevlig bok om folkparkerna

Snoddas slog publikrekord på IP 1953

Snoddas kom gärna till Askersund. Han ville gärna prata bandyminnen med bröderna Carlsson , Gunnar, Bertil och Elis

Image Thumbnail
Image Thumbnail
Image Thumbnail
Image Thumbnail
Image Thumbnail

Gamla IP var det stora nöjesfältet i Askersund en gång i tiden

Fredriksson tyckte inte att natursköna Stadsparken inte hade något att erbjuda som lockade till regelbundna besök. Han ville helt enkelt flytta IFK:s festplats till Stadsparken. Ett annat av skälen till den föreslagna flytten var också att staden hade gjort intrång på gamla IP, med planerad villabebyggelsen ute vid Skrinnargatan. En ny festplats i Stadsparken skulle bli lite plåster på såren för IFK.

Frågan var också uppe i drätselkammaren för diskussioner. Fredriksson föreslog också att Torebergsvägen skulle dras fram över bäcken och järnvägen för att göra uppfarten till Stadsparken bättre. Stadsarkitekten hade inte pekat ut något område i Stadsparken för en festplats. Men han menade att det fanns flera lämpliga platser i parken att välja på. Det skulle heller inte kosta särskilt mycket att anlägga en Folkets Park. Det behövdes bara lite inhägnader…

Det var nog med en Hembygdsgård i Stadsparken. Stadsarkitekt Fredriksson fick aldrig sin vilja igenom med en Folkets Park

Nu blev det aldrig något med stadsarkitekt Fredrikssons förslag. Det blev aldrig någon Folkets Park i Askersund. Det enda som genomfördes av hans förslag var att Torebergsvägen förlängdes över bäcken fram till gamla järnvägsbanken så småningom. Men det var inte för att det skulle bättre uppfart till Stadsparken. Gamla järnvägsbanken är i dag döpt till Banvallsvägen . Vägen blev ett måste för den byggnation som finns där i dag.

Vi alla som åkte till Vretstorpsparken en gång i tiden kan glädja sig åt att parken finns kvar och ibland pågår det också aktiviteter där. Även om det inte var som på 50-talet. Men när man passar parken i Vretstorpsbacken så väcks minnen. Helt klart

Birger ”Tjommen” har hedrats med en kulturbevarad grav

Birger ”Tjommen” Andersson har hedrats med en kulturbevarad grav. Han är omgiven på norra kyrkogården av många kyrkoherdar och personer av hög rang i samhället med kulturgravar. Så varför inte inte enkel man som Birger. En vanlig ”dödlig” om man säger så. Helt i sin ordning. Pappa Fritiof åker lite snålskjuts på sonen eftersom han ligger i samma grav. Birgers mamma finns på en annan kyrkogård.

Birger Andersson som vi minns honom

Många gånger har jag fått frågan om jag inte kan skriva om Birger ”Tjommen” Andersson. Han var en mycket välbekant person och ett original i Askersund. Och folk glömmer inte sina original. Vi får se när jag själv slänger in handduken för gott. Birger och jag kände varandra väl.

Birger var  74 år när han avled 1974. Han var döpt till Karl Birger Verner och kom från en mycket fin släkt, med kända namn som Samzelius och Schultz. Själv hade jag daglig kontakt med Birger under fem-sex år, som anställd vid Slakteriföreningen. Birger och jag höll till i samma hus. Han var lite gårdskarl och skötte eldningen åt fastighetsägare Lönn. När det var som kallast sov han också över i pannrummet och det var väl inte mycket att säga om det. Säkert var det bättre än att gå hem till något kallt rum. Många tyckte naturligtvis att det var märkligt med Birger levnadssätt. Men inte han själv. Och själv hade jag inga synpunkter på Birgers sätt att leva efter alla samtal med honom. Man väljer sina liv så gott det går.

I sin ungdom hade han varit ett snobbigt affärsbiträde. Vad som hände sedan finns det massor av teorier och rykten om. Men ingen vet. Och han berättade aldrig det för mej. Många tyckte synd om honom och skänkte kläder. Han hade kläder som kunde ha räckt till att öppna en butik när  jag besökte  honom på Norra Bergen. Själv log han bara åt det hela. Birger klagade aldrig på samhället. Han verkade rätt nöjd med sitt att leva. Det var mesta andra som tyckte synd om honom.

Birger som ung klädsnobb

Varje dag träffade jag Birger i pannrummet, ofta med en tidning. Han lästa noga igenom de tidningar som hyresgästerna i huset kastade. På det viset var han insatt i det mesta som hände i samhället. Han var en klok karl trots sitt udda levnadssätt. När jag kom visste Birger att jag hade med mej lite mat. På mitt jobb fanns alltid ”bitar” från  korv  och annan smörgåsmat som jag höll undan till Birger. Minns att det sprack en ärtkorv på tre kilo vid ett tillfälle, som jag lämnade över till Birger. Tror till och med att det var en torsdag. Han blev mycket glad över den godbiten, som han åt kall med mycket god aptit.

Birger tyckte också om pilsner. Och ibland blev det för många, men han var aldrig otrevlig. Jag bad honom många gånger att inte komma in i affären och fråga efter mej på lördagar när det var fullt av folk, men det glömde han efter några pilsner. Inte för att jag skämdes för honom, men det var mer andra som hade synpunkter. ”Är Ove här ropade han ut över lokalen”. Tror inte min chef gillade det något vidare och heller inte alla tanter som skulle handla. För det var tanter som handlade på den tiden.

Mina leveranser till Birger gick genom källarutrymmet. Det hade vi enats om. Men det var inte alltid så lätt att komma ihåg för Birger. Och jag stal inte några måltider till Birger från firman. Alla konservburkar han fick av mej hade jag tjänat ihop pengar till själv. Vill inte skryta med att jag är någon särskilt fin människa, men har man hungriga vänner utan pengar så har man. Även om folk kallar vännen för ”Tjommen”. Och vem vet, man kan själv hamna i samma situation. Det är tillfälligheter som ofta avgör ens liv. Så har det varit för mej och så var det för Birger.

Den röda skylten på graven betyder att den är klassad som kulturbevarande och ska bevaras till vidare. De perenna växterna håller på att vissna och ska plockas bort vad det lider.

Vid ett tillfälle  på 50-talet var det en filminspelning i trakterna runt Askersund. Filmbolaget sökte statister och Birger anmälde sig.  Filmbolaget bjöd på mat och kaffe. Statisterna fick också en slant. Birgers roll blev att spela en drucken vedhuggare. Tyvärr gick han in lite för hårt i rollen, så det blev inte så många filmdagar.

Ibland  lånade  Birger några kronor till en ”dricka” som han sa. Han kom alltid tillbaka med pengarna. Men tiggde han pengar, som hände ibland, var det upp till mej. Birger höll isär lån och tiggeri.

Birgers pappa Fritiof i hamnen framför Öhrmans lagerlokal

Mot slutet av sin levnad bodde han i ett hus på Norra Bergen strax intill Vattentornet. Naturligtvis fick huset namnet ”Tjommebo”. I slutet av sin livsvandring berättade han för mej att han hade fått ”något skit i halsen” och hade svårt att äta. Han förstod inte vad det kunde vara. Det var ingen riktigt förkylning. Birger dog i cancer den 10 september 74, men väldigt många pratar fortfarande om honom när gamla Askersund kommer  på tal.

Slutligen kan jag nämna att Patrik Mogren, Kyrkogårdsföreståndare & Fastighetsansvarig, har varit mycket behjälplig att lämna uppgifter om vad som gäller på kyrkogårdar och för gravstenar. Många av förslagen till bevarandevärda kulturgravar kommer just från honom. Patrik kan också det här med offentlighetsprincipen.