Kraftmätning i Askersund

Energifrågan är ständig aktuell i debatten. Hur ska vi ha det i framtiden? Vilken energi ska vi satsa på för att få ett hållbart samhälle? Meningarna är delade om man säger så. Och så där hade hållit på ett antal år.

Bibliotekets skyltfönster på 80-talet utmed Sundsbrogatan.

Debatten får mej att tänka tillbaka på den hårda kampen i samband med kärnkraftsomröstningen 1980. Beslut om folkomröstning togs under politiskt tumult efter Harrisburgsolyckan 1979. Någon undrade vad politikerna egentligen bråkade
om. Det fanns ju el att tillgå så kärnkraft var inte nödvändigt. En enkel lösning på det hela.

I Askersund kom själva sakfrågan lite i skymundan. Mycket av debatten kom istället att handla om tre skyltfönster i biblioteket. Det hela blev mycket infekterad. Folkkampanjen Nej till kärnkraft (Linje 3) hade tingat på skyltfönstren inför omröstningen. Kulturnämnden var ansvarig för uthyrningen. Kritikerna menade att Ja-sidan också skulle få hyra några fönster. Det skulle vara rättvist. En del av Ja-sägarna tyckte att kulturnämnden tagit ställning för Folkkampanjen. Ansvarig tjänsteman fick i det läget i uppdrag att ta kontakt med övriga ”linjer”.

Resultatet av skyltfönsterbråket blev att Nej-sidan fick släppa ifrån sig två fönster.
Ansvarig i kulturnämnden menade dock att Ja-sidan fick skylla sig själva för det
uppkomna läget. De hade inte visat något intresse för fönstren förrän de såg
Nej-sidans skyltning. Det fanns heller inga regler för hur skyltfönstren skulle användas. Undantaget var stöttande material som porr och våld. Först till kvarnen gällde. Nej-sidan blev förstås upprörd över att de fick släppa två
fönster. Kampanjledarna tyckte att kulturnämnden hade prackat på Ja-sidan två fönster för att tysta debatten.

Linje 1 Clary Borneskog

Linje 2 Ulf Lundkvist

Linje 3 Erling Johansson och Alf Svensson

De politiska partierna ordnade studiecirklar om vad de tre olika röstalternativen innebar. Engagemanget var stort. Jag rapporterade från många sammankomster. Minns vid ett tillfälle en man som fick leda ut sin upprörda hustru från ett möte i Närlundahallens matsal. Smockan hängde lös. Hon blev ett störande element med sitt engagemang. Linje 1 ville ha en successiv avveckling, Linje 2 tyckte nästan samma sak med tillägget om offentligt ägande och hushållning. Linje 3 ville ha en avveckling av kärnkraften inom 10 år och satsning på alternativ. Linje 2 med socialdemokraterna i spetsen gick segrande ur striden.

Lastsegeljakten Agda

Håkan Jaldung har kommit ut med ännu bok som mycket handlar om lokalhistoria. Tidigare har Håkan gett ut flera böcker som handlar om Vättern, Folke Dahlberg, Olshammar , båtar och intressanta personer. Intressanta böcker med mycket bilder.

Håkans nya bok är en berättelse om lastsegeljakten Agda ,1891–2022. Den ägdes en gång av författaren och konstnären Folke Dahlberg.

Riktig lokal kollektivtrafik i Askersund

Kollektivtrafiken är något som de flesta politiker vill satsa på och tala om. Allt för att skona miljön. Aktivast är politikerna så klart i storstäderna där trafiken är tät. På mindre orter handlar det om bra kollektivtrafik till skolor och arbeten på större platser.

Bilden är från 1983 och premiärturen

Faktum är dock att Askersund var en verklig föregångare när det gäller ”riktig” lokal lokaltrafik. Men den blev kortvarig. Intresset var för dåligt. I januari 1983 hölls
premiärturen mellan torget och bostadsområdena Lustenrust och Närlunda. Dagen till ära hade chauffören vevat fram ”LOKALTRAFIK” i den lilla reklamlådan längst fram i bussen. Det om något skulle locka resenärer. Folk skulle kunna ta bussen in till torget och handla för att sedan återvända med nästa tur.

Var själv med på första turen för ett reportage. Man kan inte påstå att det var någon trängsel i bussen. Priset för enkel resa var 2.50 och barn under 12 åkte för halva priset. I vuxens sällskap åkte barn under sex år gratis. Det fanns det dock en
begränsning. Man fick bara ta med fyra barn per betalande personer. Jag med presskort åkte gratis.

Premiärturen började bra. Man skulle kunna säga att det var rusning. Fyra vuxna och ett barn klev på. Tyvärr blev det inte så många flera. Hållplatserna låg tomma och öde efter hela vägen in till stan. Ungefär som Askersunds torg en lördagskväll. Men de som åkte var mycket nöjda. De äldre paren och barnet.

Kritiken från en del håll om lokaltrafik i Askersund var hård från många håll. En onödig utgift och lite löjligt i småstaden Askersund var kritikernas främsta argument. Efter försöket 1983 har lokaltrafik i centrala Askersund aldrig varit aktuell. Ingen politiker vill förmodligen utsätta sig för den hårda kritik som blev följden av turerna 1983. Politikerna menade väl den gången, men alla uppfattade
tyvärr inte den fina kollektivtrafiktanken. Otacksamhet är världens lön.

Själv fick jag istället ta tåget in till jobbet i stan vid några tillfällen. Föraren till Hembygdsföreningens ”lill-putte-tåg” bodde i samma område som jag i Närlunda. När ha hade kört färdigt parkerade han loket och vagnar strax intill sin bostad. Det var bara att hoppa på när tåget passerade ute på gatan för dagens turer mellan hamnen och Hembygdsgården.

Spelbara isar runt Askersund

Kylan har kommit som alla märkt. Det innebar förr en ständig jakt på åkbara isar. Ingen liten pöl var för liten.  Bara det gick att ta några skridskoskär och slå några slag med boll och klubba.  Alla var aktiva för att leta isar. IFK och föreningens spelare. Skrinnarna var ute på samma ärenden. Och det finns ju gott om småsjöar runt Askersund.

Match på Igelsjön

Matcher spelades på Igelsjön, Långsjön, Gårdsjön, och Gransjön. Och förstås på Alsen som var IFK:s första bandyarena, innan gräsplanen på Gamla IP spolades upp inför den första Allsvenska  sejouren 1945.

Match på Alsen. Bild från Leif Linus bildsamling.

Anders Sundén gör planen spelklar. Anders var fin centerhalv i IFK:s bandylag. Han spelade också några säsonger i Broberg och Örebro SK.

Askersunds hamn

Sommaren 1994 gick en lång hamnepok i graven. Då försvann posten hamnfogde ur Askersunds kommunens personalrullor. När Sven Carlsson sades upp hade tjänsten funnits sedan 1800-talet. Sven tog över jobbet efter pappa Sigge. Eller som alla sa, ”Hamn-Sigge”. Under många år hade också Bernhard Danielsson det viktiga jobbet som hamnfogde.

Sven Karlsson tog över jobbet som hamnfogde efter pappa Sigge

När Sven fick sluta var den officiella förklaringen arbetsbrist. Det handlade då en besparing i budgeten med 40 000 kronor. Redan då var kommunerna inne på besparingar, så det som pågår i dag är inget nytt. Minns att Sven tyckte besparingen var en bagatell mot andra kommunala utgifter.

Båtparad i Askersunds hamn

En hamnbild från 40-talet med järnväg och allt.

Sigge Karlsson var hamnfogde i många år

Från mitten av 40-talet och fram till 1960 var Svens pappa, Sigge, hamnfogde i Askersund. Arbetet gick i arv inom familjen. När Sigge avled tog Sven över. Även bostaden gick i arv. Hamnfogde såg till att allt fungerade i hamnen. I jobbet ingick också att ta up hamnavgifter av båtägare som angjorde hamnen

-Jag var med farsan som grabb när timmerbåtarna kom till hamnen i Askersund. Vi bodde i Hamnkontoret (nuvarande Sjötullen). Själv bodde jag 50 år i huset innan vi fick flytta hösten 1992. Kommunen sålde huset så det var bara att packa ihop, berättade Sven för mej i samband med avskedsintervjun som hamnfogde.

Sven hade ett år kvar till pensionen när tjänsten drogs in. Han var en smula bitter över det. Sven tyckte att kommunen kunde ha väntat ett år med uppsägningen. Sven finns inte i livet längre.

När Sven fick sluta sitt jobb som hamnfogde i början av 90-talet, var hamnen en lugn och stilla plats. Lastbåtarnas tid var förbi. Förr kom ett antal båtar in för att lasta och lossa varje dag. Det var en tuff arbetsplats. De tekniska hjälpredskapen hade inte gjort sitt stora intåg ännu. I dag har hamnområdet blivit den stora samlingspunkten i Askersund när det gäller nöjesliv, mat, pilsner, glass rökt fisk, våfflor, korv och mycket mera. Tror inte att varken Sigge eller Sven hade haft så mycket emot de senaste årens förvandling. Båda trivdes när det var liv och rörelse i hamnen. Och att få prata med alla gästande båtägare. Lite sorgligt är det att restaurangen med det finaste läget mor vattnet inte är öppen längre. Där gapar ett tomt hål i gatubilden.

Hotell-Gustav fiskar i sällskap med några grabbar

Gamla kvarnbyggnaden i hamnen finns kvar och sjöbodarna är på gång.

Bilden är från 1953

Bild från 1965

Pråmbygge i hamnen

Skräckskutan fanns i Askersunds hamn under 50-talet. Ibland såg det ut så här. Den gav verkligen skäl för namnet. Skutan blev också en turistattraktion.

Rune Fredriksson, Sigge Karlsson och Julius Andersson. jobbade med lastning av vedskutorna.

Stapelängen fylld med massaved

.

Bernhard Danielsson var hamnfogde i Askersund under många år

Sedan några år är ångfartyget Motala Express borta. Bergstens Wettervik har också avgått från hamnen för alltid.. För ett antal år sedan fanns Motala Express och ytterligare en stor passagerarbåt i hamnen. Hönö var namnet till att börja med när den kom till stan. Min bror Karlherbert fick uppdrag att måla ett nytt namn, Bayard. Vid en av de första turerna med den nya båten gick det snett. Eller snarare rakt in i Klockarholmen några hundar meter från avgångsbryggan i hamnen. Väl tillbaka i hamn var det några elak ynglingar som frågade skepparen om det inte fanns några längre turer. Skepparen som inte var så van vid Askersunds hamn och dess närliggande holmar blev inte glad. Det minns jag tydligt.

.

Äldre askersundare minns naturligtvis också alla vedskutor som in till hamnen för att lasta och lossa. Hela Stapelängen var fylld med timmer. Och där jobbade folk och slet med de tunga stockarna. Under vinter var det issågning som gällde för många. Hotellet, fiskaffären, bryggeriet och många andra butiker behövde is. ”Gubbarna” sågade och staplade det hela i isdösar som sedan täcktes med sågspån. Men sedan kom frysskåpen och kylrummen och då var det kört för issågarna. Ännu en verksamhet försvann från hamnen.

Som vanligt har Leif ”Linus” Larsson hjälpt med en del bilder