Hoppet om en guldålder i Mariedamm grusades snabbt i slutet på 50-talet. Det skulle bli uranbrytning i stor stil vid Håkantorp med Stora Kopparbergs Bergslags AB som entreprenör . Det gjordes också provbrytningar , men uranmängden var alldeles för låg för att starta brytningar. Det skulle inte löna sig med brytning.
Lokalt hade man hoppats på ett rejält uppsving, men ett antal nyanställningar. Gulddrömmar. Övrig industri på bygden skulle också få nytta av brytningen.
Ett gruvtorn byggdes på platsen. Vad jag läst mej till fick tornet stå kvar som ett monument över brustna ”gulddrömmar”. Manskapsbaracker plockades ner i Mariedamm och maskinerna från provborrningen försvann åt andra håll.
Stora Kopparberg hade också planer på brytning i Godegård på andra sidan länsgränsen och på många andra ställen i Mellansverige. Vi den här tiden hade intresset för uran svalnat. I slutet på 50-talet fanns en viss överproduktion av uran och därmed sjunkande priser. Det var svårt att få lönsamhet på brytningar.
Vet inte hur det ser ut i Håkantorp, Mariedamm i dag. Men det kanske finns någon som vill fylla på min blogg om den tänkta uranbrytningen på orten.
Som journalist fick jag massor av tips på och händelser. En del tips tyckte jag var mycket märkliga, men vågade aldrig nonchalera dethela. Det kunde vara riktigt och en nyhet vill man inte missa. Men ibland tyckte jag det gick för långt, det kunde inte bara vara sant.
Tromben ställde till det på Stjernsund
Vid ett tillfälle ringde en person och berättade att nästan alla träd på Stjernsund hade blåst omkull i en tromb som dragit över platsen. Tyckte det var en bra skröna och förklarade att det var ju tråkigt. Fortsatte sedan mitt arbete på redaktionen, till nästa ringde och nästa. Trodde var en komplott, till en tredje person ringde. Då vågade jag inte sitta kvar på redaktionen längre.
När jag kom ut till Stjernsund så kunde jag konstatera att det inte var någon bluff. Stora delar av träden slottsparken hade fällts av en tromb. På en gata över 100 meter hade träden ryckts upp med rötterna eller kluvits som tändstickor. Utmed stranden fanns inte ett träd kvar. Ett träd föll över den gamla tvättstugan. Efter det lovade jag mej själv att åka på alla tips. Och det omgående.
Som tur var blev det bara materiella skador. Några turister fick sina bilar demolerade. Träden i parken var flera hundra år gamla, men på några få sekunder blev allt förstört. Tromben kom utifrån Vättern och in mot Stjernsund. Några personer som bodde där berättade att det började bubbla och fräsa, sedan började träden falla.
Slottet och byggnaderna däromkring klarade sig helt undan tromben. Byggnaderna till lantbruket drabbades dock hårt. Tak försvann och blåste ut i slottsparken. Samma väg gick det med dörrar och fönster. Allt låg i en enda röra runt husen.
Det var i augusti 1997 som tromben drog fram över Stjernsund. I dag är allt i sin ordning igen. Ingen kan se att det dragit fram en tromb när man besöker platsen. Men från Strandparken i Askersund märker man skillnaden. Utsikten mot Stjernsund är öppen i dag. Tidigare skymde träd vid stranden.
Lägger med några bilder från Stjernsund, och då inte bra från den dag tromben drog fram.
Kronprinsessan Viktoria besökte Stjernsund för något år sedan i sällskap med mamma, pappa och syskon
Läser i Sjöängens höstprogram att Kronblom återvänder till Askersund . Det ska bli en utställning om hans liv i Vinkelboda i konsthallen. Minns tillbaka på alla trevliga träffar jag haft med tecknaren av figuren , Gunnar Persson. Och faktiskt var ett Kroblomsmuseum på gång på Norra Bergen i Askersund.
Det var Gunnars pappa, Elof, som är skapare av figuren. Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund. Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskarl åt Lönn, så den vinterbostaden det var helt legal.
”Tjommebo” som kunde ha blivit ett nytt hem för Kronblom
Birger som levde sina sista år i det lilla röda huset på Norra Bergen
Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra tyckte Gunnar när vi var där och kollade. Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.
Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.
Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elof 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. I många år gick serien i Allers. Gunnar tog över serien 1968 och sonen Jonas tog senare över.
Tavlor som jag själv är med på. Gunnar berättade inte i förväg.
I tio år har jag skrivit krönikor i min ”gamla papperstidning” NA. Varannan söndag. Det har blivit några stycken när jag ser tillbaka. Jag jobbade på NA i 30 år som journalist och en chefredaktör som jag inte minns namnet på bad mej fortsätta skriva. Det var en trevlig kvinna vilja minnas. Efter lite tvekan gjorde jag det. Var rädd för att folk skulle tröttna på mej.
Nu har det blivit förändringar på tidningen. Bland annat har papperspriserna gått upp kraftigt och de begränsade sidorna måste användas till de ordinarie medarbetarna. Inte till gamla journalister som skriver krönikor. Helt förståeligt. Jag har hållit på länge och det sker förändringar och jag tar det med ro utan att bli sentimental. Varje sak har sin tid brukar det heta. En del frågar mej på stan när krönikan kommer tillbaka efter sommaruppehållet. Mitt besked är att den inte kommer tillbaka. Det är just av den anledningen jag skriver den här bloggen. Många frågar . Här är svaret på frågorna om mina krönikor. Ett problem i Askersund är att det finns många gamla människor som inte är datoriserade och undrar. Men deras barn och barnbarn får berätta om det är av intresse.
Men jag har en blogg -Oves blogg ovedanielsson.se- om någon vill läsa. Det finns ju också Facebook och en Askersundssida med bilder och minnen. Kanske jag dyker upp i ytterligare forum när det passar och jag får lust. Men jag får tacka för de här åren och alla som hört av sig om krönikorna. Ofta med glada tillrop. Det har varit trevligt.
Doktorer, lärare och präster, var förr personer som folk bugade och såg upp till. Säkert ser många upp till folk i de nämnda yrkeskategorierna även i dag, men inte på det rädda sättet som förr. Och tur i är det. De är människor som alla andra och vill nog också vara det.
Doktor Nordes villa på vägen ut mot Haga, där han också hade mottagning i många år.
Läser man gamla klipp och skrifter fanns det också många originella personer i de nämnda yrkesgrupperna. Inte minst i Askersund. Ofta gick också deras smeknamn i arv från far till son till barnbarn. Som överlärare Hjalmar Sundén. Han gick under smeknamnet ”Tuppen”. Sonen Anders som var en av IFK:s stora bandystjärnor fick ärva smeknamnet.
En legendarisk läkare i Askersund var Nils Norder. Äldre askersundare minns honom säkert. Norder började som läkare på gamla sjukstugan (nuvarande skolkontoret vid Sjöängsskolan), för att sedan öppna egen praktik i sin villa bara ett stenkast från skolan. Äldre personer har berättat Norder öppnade dörren till mottagningen och tittade ut över skaran av patienter med huvudet lite på sned. Ofta nynnade han också på någon låt.
Doktor Norder blev en förgrundsfigur i Askersund. Frågan är om han visste om det själv? När han kom visslande med sin lilla läkarväska sakta promenerande över stadens gator förstod alla att någon stadsbo var sjuk. Frågan var bara vem? ”Har du sett vart Norder gick i dag” var en ständig fråga och så var gissningarna igång vem som var sjuk. Som läkare var han också given i stadens Hälsovårdsnämnden. Och visst var han också ordförande.
Lydia Bergström, Ingrid Sandström och doktor Norder på inspektion i Askersunds hamn
Många som skulle ta körkort gick ofta till Norder för att friskintyg. Elaka rykten gjorde gällande att det skulle vara lättare att få intyg hos Norder, än hos andra läkare. Men det kanske bara var elaka rykten. Själv minns jag vid ett tillfälle en person ofta använde straka drycker som sökte hjälp hos Norder. Han hade fått magbesvär. Mötte honom efter läkarbesöket och frågade vänligt vad Norder hade gett honom för botemedel. Upprört förklarade han då att han betalat Norder bara för att få beskedet: ”gå hem och ät”. Det kan nämnas att några dagers senare gick mannen ur tiden, men det berodde inte på läkarbesöket.
Gamla sjukstugan som sedan blev kanslihus vid Sjöängsskolan.
Gamla sjukstugan (skolkontoret) invigdes i september 1909. Bygget kostade 50 000 kronor. 1920 skänkte bruksägare Cassel på Stjernsund 25 000 kronor så att sjukstugan kunde byggas ut åt norr. Askersund hade tidigare haft problem med sjukvården och åldringsvården. Verksamheterna blandades i en fastighet på södra udden i Askersund. När den nya sjukstugan byggdes (Vårdcentralen) kom den praktfulla tegelbyggnaden att användas för långtidsvård. För att sedan bli skolkontor. Nu står byggnaden tom.
Kyrkoherde K O Gullholmer 1954. En originell präst med djupt engagemang i nykterhetsfrågor och i Rotary.
Många har fått ärva smeknamnen av sina fäder. Överlärare Hjalmar Sundén kallades i smyg för ”Tuppen”. Sonen Anders, känd bandyspelare i IFK fick ärva namnet, men när det gällde honom var det lite mera öppet.
