Hittade en gammal visa om Askersund mina gömmor. Vet inte vem textförfattaren Vallander är. Men jag känner till flickorna i Småland. Och Jousa Larsson som nämns i texten och del annat i texten. Den är några år gammal.
Josua vid sin bokhandel . Namnet på kvinnan är Berit Persson
Askersund har genom åren drabbats av ett antal svåra bränder. En av de senaste stora bränderna i centrum inträffade i januari 1989,då Öhrmanska huset vid torget totalförstördes. Själv har jag skrivit om många bränder under mina år som journalist. Inga roliga jobb men viktig information till läsarna. Anledningen till den här bloggen är en artikel i Askersunds-Veckoblad den 8 augusti 1896, under rubriken ”Stor eldsvåda” i ett centralt hus som kunde ha ödelagt staden ännu en gång. Precis som vid storbranden 1776. Tidningen kom inte ut varje dag så händelsen var några dagar gammal. Bourehnska huset vid torget hade brunnit ner till grunden. Där finns
butiken Synsam i dag, korsningen Väderkvarnsgatan-Sundsbrogatan.
Bild från branden 1896
Beskrivningen av branden blev som en liten följetong. Den första artikeln var
mycket detaljerad. Brandkårens första insats dömdes ut helt. ”Utryckningen
skedde lite pö om pö”, skrev tidningen kritiskt. Som tur var fanns det många personer som inte tillhörde brandkåren som gjorde en stor insats i villervallan . En
brandspruta och arbetare från Stjernsund anslöt liksom arbetare från Skyllberg.
Den eldhärjade gården ägdes på den tiden av handlare Axel Andersson. Att väckas mitt i natten av brandsignaler och rop om att ”elden är lös”, var både hemskt och förfärande skrev reportern. Kyrkklockorna vid Landskyrkan larmade också om storbranden vid torget. Branden blev explosionsartad i det gamla trähuset. Eldtungor slogs ut genom fönstren mot Sundsbrogatan. Det fanns förstås stor oro om de boende hunnit ut hur husen. På övervåningen bodde handlare Vilhelm Vennerström med en liten dotter, samt guldsmeden A.Leander med fru och jungfru. I nedre botten mot Rådhuset bodde fröknarna Emma och Josefina Bruhn. Och intill butikskontoret handelsbiträdet Bäcklund. Alla lyckades tas ut på torget. Det var fru Leander som upptäckte branden och som i sista minuten lyckades väcka övriga i huset. Några ägodelar gick inte att rädda. Med knapp nöd lyckades Andersson och Venneström rädda sina viktiga handelsböcker.
Släckningsmanskapet gick in för att begränsa elden mot uthuslängorna vid Lilla Bergsgatan, samt åt Sundsbrogatan. Byggnaderna som hotades i grannskapet ägdes av änkefri Sundstedt, handlare Hj.Forsell och rådman Berg. Mest hotad var Forsells gård. I nedre våningen mot Sundsbrogatan fanns Sundbo härads tingslokaler, samt L&P Widegrens butik med ett stort lager av manufakturer. På övervåningen bodde postmästare A.Lenander. Hettan var så stark att gardinerna tingslokalen fatta eld, och fönstren gick i bitar. Rådman Bergs hus blev brännskadat i hörnet mot brandplatsen.
Tidningen skrev att släckningsarbetet bedrevs med energi och kraft. På mindre än tre timmar var branden begränsad. Det ska också nämnas att släckningsmanskapet hade hjälp av ett kraftigt regnoväder. Brandorsaken var en gåta. Ingen av de boende kunde anklagas för vårdslöshet med eld, men alla vara eniga om att branden börjar i handlare Anderssons packhusbod intill butiken.
Brandvakten Anders Jakobsson blev hårt pressad av landsfiskal Setterberg vid förhören efter branden. Hade han följt vaktronden? Jakobsson bedyrade att han passerat huset tre gånger på natten utan att ha observerat någon eldfara. Tjugo minuter i två upptäckte han skenet från branden. Han började då skrika att elden var lös för att sedan springa till vakttornet, där han signalerade tornväktaren, som omedelbart började klämta i sina klockor. Efter det gick han omkring på gatorna och slog på en trumma.
Tornväktaren Karl Andersson hade inte märkt någon eldfara vid halv tvåtiden. En kvart senare syntes elden från tornet. Förhörsledaren undrade ändå om inte Andersson sovit under sitt pass i tornet. Han bedyrade att så inte var fallet. Signalapparaten till tornet hade inte fungerat. Andersson menade att brandvakt Jakobsson inte tryckt hårt nog på knappen. Jakobsson höll inte med om det vid förhöret. Han hade tryckt för allt vad han orkade.
Många vittnen till branden blev kallade. Janne Bromander som bodde i Rådhuset hade varit ute någon timma innan branden bröt ut. Han gick sedan till sängs men blev väckt av hunden som sov i hans säng. Då såg han ett eldsken lyste upp
trädkronorna i Rådhusparken. Drängen Oskar Karlsson hade blivit väckt av en
kvinna som uppmärksammat eldsvådan. Han sprang snabbt fram till platsen för att
väcka folk i huset. Bland annat kastade han en sten mot fönstret där
postmästare Lenander bodde. Fröknarna Sundblad vaknade av larmet på gatan.
Ingen av de förhörda hade några synpunkter om orsaken till eldsvådan.
De som råkade ut för branden hade mycket svårt att få ut ersättningar av brandstodsbolagen. De var mycket njugga med ersättningen. Mest lidande blev handlarna Andersson och Vennerström. Handlare Andersson nekades först ersättning av Städernas Allmänna Brandstodsbolag. Anledningen till det var att Andersson inte skriftligen meddelat att han höjt försäkringen i ett annat bolag. Båda firmorna kunde dock provisoriskt öppna sina verksamheter snabbt. Andersson öppnade verksamheten i en uthuslänga vid Sundsbrogatan som klarade sig från branden. Vennerström kunde öppna i handlare A.G Anderssons gård vid torget med ingång från Storgatan.
Prata inte illa om öl och ”ölgubbar” i Askersund. Ölet lade nämligen grunden för stadens musikskola och en upprustning av rådhuset. Pengarna kom från ”öl-café-fonden”. Ju mera öl ”gubbarna” drack, ju mera pengar fanns det i fonden.
Bertil och Ruth Johansson var först föreståndare för det kommunala kafébolaget för att senare ta över verksamheten vid Väderkvarnsgatan.
Kommunala kafébolaget i Askersund var en gång i tiden en mycket bra inkomstkälla för staden. Överskottet från ölförsäljningen användes till stadens förskönande. Något att tänka på för de som jobbar i rådhuset i dag och för dagens musikelever. Det var ölet som bidrog till att inte huset förföll och att musiken fick ett uppsving.
Föreståndaren och senare också ägaren, Bertil ”Bubban” Johansson, var hård men rättvis. Överfriskade personer släpptes inte in i lokalerna vid Väderkvarnsgatan 24. Stället var mycket populärt. Många som var inne i stan och handlade avslutade alltid stadsresan med en pilsner på ölstugan. Eller två. Stamkunderna var många. Flitigt öldrickande under ordnade former gav klirr i den i stadens kassa.
Hösten 1969 stängde Bertil ”Bubban” och hustrun Ruth ölcafét i Askersund. De drev verksamheten i egen regi de sista 12 åren.
1927 bildades Askersunds Kommuns Cafébolag. Bolaget tog över Hanna Nilssons café i hörnet av Stöökagatan-Väderkvarnsgatan, där Torghallen ligger i dag. 1935 flyttade Kommunalcafét in i den nybyggda fastigheten Väderkvarnsgatan 24. Fram till 1931 var Bertil ”Bubbans” pappa föreståndare för bolaget. Sedan tog sonen över.
När ölcafét skulle lägga ner 1969 var det många som sörjde. Men Bertil ”Bubban” hade uppnått pensionsåldern. Många småstäder hade ”ölschapp” och Askersund tillhörde ändå de som höll i längst. Några av stamkunderna från starten fanns kvar vid nedläggningen.
”Vi har haft verkligen fin publik under alla år vid ölstugan. Naturligtvis har det hänt då och då att en och annan blivit lite för ”snurrig” och vi har tvingats avvisa dem. Men det är ju inte bara på ölställena sådant händer. Tror inte att de moderna ölpubarna passar vår kunder”, sa Bertil ”Bubban” i avskedsintervjun 1969.
Lillen Gustavsson och Bertil Bubban.
Det kommunala ölcafét låg vid Väderkvarnsgatan. Till vänster på bilden.
Bertil ”Bubban” var en stor schackentusiast och ledande inom Askersunds schackklubb. Därför blev det också mycket schackspel på ölstugan.
”Förr i tiden var det bättre fart på ölställena. Där träffades de flesta kategorier människor. Affärer gjordes upp över ett glas öl. Det byttes klockor, spelades schack eller man slog sig ner och diskuterade i största allmänhet. Under marknadsdagarna var det fullt i ölstugan”, berättade ” Bubban”.
En som drog nytta av öldrickande i Kommunalcafét var kantor Nils Björck. När Nils kom till staden på 30-talet fanns ingen musikundervisning i skolan, men det ändrade han på snart.
”Jag tyckte synd om ungdomarna som stod på stan och inte hade något att göra. Jag köpte en tonett för fem kronor och försökte intressera barnen för att spela. Intresset blev över förväntan. Efter några år blev det blockflöjt. Intresset växte och jag försökte få pengar till verksamheten av skolstyrelsen, men det fanns inga pengar. Då vädjade jag till riksdagsman Matteus Berglund om hjälp och han ordnade så vi fick pengar ur något som hete ”öl-café-fonden”, berättade Nils, en gång för mej.
Och det dracks mycket öl, men inte så mycket av yngre personer som i dag. Utan det var ”ölgubbarna” som konsumerade. ”Ölgubbar” var fult på den tiden, men det har förändrats. I dag går var och varannan ut och ”tar en öl”.
Förr i tiden var det mycket viktigt i Askersund att utsikten från torget ned till vatten inte var skymd. Det skulle inte vara några fula buskar som skymde. Utsikten skulle locka ned folk till vattnet och hamnområdet till en stunds avkoppling. Så hade det alltid varit och så skulle det förbli. Åtminstone trodde de flesta Askersundsbor så. Närheten och utblicken mot vattnet var ändå något av stans stolthet.
Storgatan i maj 2015. Bild:Ove Danielsson
Storgatan 1962
Bild: Eric Englund
Storgatan 1962.
Bild:Eric Englund
I mitten på 1990 –talet hände något vid Fisktorget. Utsikten från torget utmed Stöökagatan ner till hamnen förmörkades helt. En kyrkogårdsliknande
plantering med barrväxter anlades bara en halvmeter från stenkajen. Minns som
journalist att näringsidkarna i hamnområdet var mycket irriterade på kommunens
plantering vid kajkanten. Vattnet lockade folk till området, men barrväxterna
skymde. Nu är buskarna borta och torget har gjorts till parkering.
Storgatan vid i början av 1900-talet.
Från Leif Linus arkiv
Namnet Fikstorget kom ganska sent upp som ett namn på en skylt. Många
i Askersund kanske tycker det är ett märkligt namn på den fyrkantiga grusplanen
som nu blivit parkering. Namnet på platsen är gammalt, så det var bara en
återgång till en svunnen tid när skylten kom upp. De äldre planteringarna från Fisktorget och Sundsgatan norr ut, anlades i början av 30-talet av en privatperson.
Stöökagatan mot Alsen på 50-talet.
I mitten av 1800-talet ägnade sig Askersundsborna åt planteringar och utsikter, såväl på offentliga platser som på den egna tomten. I början av 1800-talet blev Borgmästareholmen förvandlad till en vacker park. Holmen hade tidigare varit helt kal. En man vid namn, Felix Beckman, uppmanade folk att skänka pengar till trädplanteringar in mot staden. Beckman tyckte det var behagligt att närma sig städer som var omgivna av alléer.
Borgmästare Knöös öronmärkte också pengar från hundskatten till planteringar ute på holmen. Borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Han bodde i Borgmästarehuset vid Stora Bergsgatan-Stöökagatan . Knöös var borgmästare åren 1834 -1870. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje, var namnet Hästholmen. Vad det namnet kom ifrån känner jag inte till. Inte undra på att gamla Hästholmen fick namnet Borgmästareholmen. Det är väl bara att hålla med, även om det nu börjar bli tunnsått med stadsalléer. Om det överhuvudtaget finns några kvar. På tal om Borgmästareholmen har jag läst om att den i sommar ska hyras ut till föreningslivet eller till någon privat som vill ordna lite galej .
Så här såg det ut hamnen när IFK ordnade fester på holmen. Långa köer.
Bild: Kjell Johansson
Minns en person som ständigt kämpade för att utsikten på toppen av Storgatan vid Sofia Magdalena kyrka ut mot Alsen skulle var som den alltid hade varit. Utan skymmande träd. Under en period var utsikten borta, men det är betydligt bättre i dag. Till bloggen har jag med Eric Englunds löfte lånat några 60-talsbilder som han plåtat. Eric har många fina bilder från Askersund med folk i rörelse på gatorna. Leif Linus brukar låna ut bilder, det finns också vykort och själv har jag fotograferat en
del. Kjell Johansson var också en flitig fotograf Det är en blandning, men jag brukar skriva vad bilderna kommer ifrån. Det kan kanske blir någon miss ibland och då får jag skylla på den mänskliga faktorn.