Hovvårdsföreningen

Föreningslivet förändras som allt annat. En del försvinner och en del nya kommer till. I äldre tidningar har jag ofta läst om att Hovvårdsföreningen har haft sammanträde. Blev lite nyfiken på föreningen och bestämde mej för att undersöka det närmare. Att det hade med hästar att göra var inte svårt
att räkna ut, men vad var uppgiften?

Lasse Larsson, hovslagare för Hovvårdsföreningen på den tiden då det fanns hästar på bondgårdarna.

Det handlade helt enkelt om att rationalisera lantbruket.
I början på 50-talet var det hästar som gällde . Bönderna ”for till smén” för att få sina hästar skodda. Vissa hade väldigt långt till smeden. I Hovvårdsföreningen
anställdes en hovslagare som istället åkte runt till bönderna. Det blev en
tidsvinst av stora mått för bönderna. Ett smedbesök kunde ta en dag. Föreningen var
underställd Hushållningssällskapet . Staten bidrog med pengar. Initiativet till att det bildades likande föreningar i landet kom från veterinärer.
Det fanns lokala styrelser som bestod av lantbrukare från trakten.

Hovslagaryrket var både tungt och obekvämt. Lasse Larsson var en känd hovslagare i Askersundstrakten och anställd av Hovvårdsföreningen. Lasse arbetade över
ett stort område, från länsgränsen i söder, upp till Ingelsby och hela Tiveden,
samt Hammar. Vid starten 1949 fanns 175 medlemmar i föreningen med
ungefär 250 hästar. Ett par dagar i veckan hade Sme-Lasse mottagning hemma i
Askersund. Övriga tiden kuskade han runt i bygderna och skötte hovslagningen.

”Det är ett tungt jobb och får man sko 15-16 hästar på en dag känns det i rygg
och armar. Arbetstiden är obestämd och arbetsförhållanden inte
alltid så trevliga i dåliga stallar” förklarade Lasse i en intervju.

”Klart att det kan vara riskabelt ibland, men jag
känner djuren ganska väl och har lyckats klara mej. Jag har alltid
haft lust för hästar och det är ett fritt liv att fara runt i bygden. Bättre
än att stå i smedjan.”

” Mest bråttom är det på hösten då hästarna ska skos om till vinterkörning. Sedan är det mycket jobb på våren då vårbruket väntar. Det är ingen konst att sko
en häst halt och sedan göra den oduglig för lång tid framöver. Man behöver bara
slå någon söm något millimeter fel innanför sömnranden på hoven så blir djuret halt. Att sko hästar är en svårlärd konst. Ett fel är rena djurplågeriet” . upplyste Lasse , i
samma intervju.

Från Ullavi går i Askersunds by på 20-talet

Hamnen Askersund med lastning

Lasse ansvarade också för klövvård av kor i sitt arbete. Men det var han inte så förtjust i. Korna var mera bångstyriga och stelbenta än hästarna.

I början på 50-talet började redan hästbeståndet inom jordbruket att sjunka. Men trots det var Lasse optimistiskt när det gällde yrket. Vid den tiden rådde det
ständigt brist på hovslagare. Undrar hur det är i dag?

Som grabb gick jag förbi smedjan i Askersunds by några gånger
om dagen. Vi bodde en bit längre bort och skolskjutsar var inte aktuellt
för mej. Men jag fick se hovslagaren på nära håll och inte genom ett bussfönster. Bara det.

Nästa varje dag fanns det ett antal lantbrukare på smedsbacken för att få sina arbetshästar skodda. Och jag blev imponerad varje gång av smedens arbete med de stora hästarna. Ett litet skådespel av en yrkesskicklig smed. Bara att våga lyfta upp hovarna var ett tufft jobb tyckte jag. Precis som Lasse berättade om i den gamla
intervjun

Erkänner direkt att jag inte kan något om hästar, mer än att de är eleganta att titta på. Brukar kolla på alla hästar i Askersunds by när jag springer igen bygatan. Och så spelar jag en Harry Boy på V 75 ibland. Utan att bli förmögen. Sedan
känner jag många som har hästar.

Bjuder också på lite frossa i hästbilder i bloggen. Många av hästbilderna kommer från vännen Leif Linus stora arkiv. Han och jag är ungefär lika bra på hästar, men bilder och text har vi. Och båda har vi upplevt travtävlingarna på Alsen när det begav sig.

Travtävlingar på Alsen med Ernst Skoog och hans häst.

En gammal gatubild i Askersund. Som synes fanns det gott om hästar i stadsbilden.

Hospitalsgatan i Askersund 1959

Stöökagatan och Herman med sin häst. Smeknamnet på kusken var som sig bör ”Hästa-Herman”.

Ernst Skoog på Sundsbrogatan för att lämna av paket till handlarna

Elving Andersson i Åmmeberg älskade verkligen sina hästar. Bilden är från ett reportage jag gjorde där.

Stöökagatan-Lilla Bergsgatan. Betjänten vid Stjernsunds slott, Oskar Karlsson, har varit inne hos fotograf Pettersson i Askersund för att föreviga det fina ekipaget. Gården är sig lik ännu i dag om någon vill kolla

Tunnel genom Norra Bergen om ”ryssen” skulle komma

Gamle kyrkoherden i Askersund, K.O Gullholmer, var rädd för att kriget skulle komma till Askersund. Och han verkade inte vara ensam om det i stan. Det här var i början på 50-talet då det utrikespolitiska läget var labilt. Som nu.
Skulle någon främmande makt slå till mot Sverige, så skulle inte lilla Askersund undkomma. Det var hans bestämda uppfattning. Även om inte staden var någon krigsviktigt ort. Gullholmer lanserade då en mycket kontroversiellt och radikalt förslag. En tunnel genom Norra Bergen. Det blev dock inget av det hela. Och det kanske var tur…

Norra Bergen 1907. Bild från Leif Linus arkiv

Kyrkoherde Gullholmer 1954

För att rädda askersundarna från krigets fasor ville kyrkoherde Gullholmer nämligen spränga en tunnel genom det kulturskyddade området Norra Bergen för att skapa ett skyddsrum. Ett rum som skulle räcka nästan till alla som bodde i stan.

”Visst kan det bli dyrt, men vad värderar askersundsborna mest-livet eller pengarna”, var Gullholmers retoriska fråga när förslaget presenterades.

Norra Bergen i december 2012.

Bild: Anders Foglander

När förslaget presenterades var många mycket positiva. Tidigare borgmästaren Bretzner tyckte det var ett utmärkt förslag. Liksom dåvarande stadsarkitekten Fredriksson. Den senare tyckte till och med att det var ett riktigt bra förslag värt att arbeta vidare med. Ett skyddsrum genom berget var det enda rätta om ”ryssen
kom”. För på den tiden var det ryssen som skulle komma. Det var bara frågan om
när.

Gullholmer hävdade att alla måste vara beredda på ett blixtkrig, utan några
krigsförklaringar.

”En dag ligger våra storstäder i grus och aska förstörda av robotvapen. Hur
går det då för Askersund? En invasion kan ske på några timmar med luftlandsättning av trupp i förening med bombardemang. Var ska då civilbefolkningen ta ivägen. Jag tänker då närmast på sjuka, gamla, kvinnor och barn. Det nuvarande skyddsrummen utgör inte något säkert skydd, snarare tvärtom”, ansåg Gullholmer.

”I Askersund har vi en utmärkt plats i Norra Bergen. En tunnel sprängd tvärsigenom
bergsmassivet skulle vara perfekt. Rummet skulle nås snabbt av alla boende i Askersund. Börja och spräng snarast möjligt, annars kan det vara försent, uppmanade Gullhollmer, de styrande i Askersund.

Gullholmer ansåg att skyddsrummet i fredstid skulle kunna användas till garage,
förråd och samlingslokaler av olika slag. Både stadsarkitekt Fredriksson och gamla borgmästare Bretzner, ansåg att kyrkoherdens förslag var värt att diskutera
vidare. Men det blev inte så, och rädslan för krig försvann allt eftersom. Stadsarkitekt Fredriksson och borgmästare Bretzner, var helt inne på kyrkoherdens linje med en tunnel genom bergen

Image Thumbnail
Image Thumbnail

I dag är Norra Bergen ett kulturområde som turistansvariga gärna visar upp. Askersundsbostäder har genom sin satsning på hus och lägenheter i Vattentornet gjort området attraktivt. Det är fint uppe på berget .Vet inte vad som hänt om kommunen börjat spränga för en tunnel där uppe…

Kände inte kyrkoherde Gullholmer personligen, utan lite mera på avstånd genom en gammal skräddare med Hjalmar i förnamn. Och så klart såg jag honom på stan. På den tiden jobbade jag i en butik som Hjalmar besökte ofta. Han lånade ibland pengar till lite starkare drycker av mej. Gullholmer stöttade Länkarna i Askersund och alla som hade problem med spriten. Hjalmar ansåg dock att spriten inte var något problem för honom. Kyrkoherden var en stor humanist som ville alla väl, men lite
lättlurad var han. Kyrkans man var på det klara med att han kunde hjälpa alla ur sprittäsket. Men så lätt är det inte och Hjalmar utnyttjade läget ibland när han fick problem i bostaden.

Det hände ibland att han behövde låna telefonen för att ringa till kyrkoherden
om hjälp. Och kyrkoherden ställde upp. Vid något tillfälle när han hade lånat telefonen av mej på jobbet, ringde han till kyrkoherden för att be om hjälp att sota spisen. Det är inte så vanligt att kyrkoherdar anlitas till sådant. Spisen hade sotat igen. Hjalmar förklarade med sin vänligaste stämma att han hade blivit en bättre människa och spriten var ett avslutat kapitel i hans liv. Dumheter som bara andra höll på med.
Gullholmer ställde som vanligt upp. Han kom farande på sin cykel till Långholmen (nuvarande Sjöbodarna) där Hjalmar bodde. Och han var redan svartklädd, så det blev inga problem med klädseln i samband med sotningen.

”Skräddar-Hjalmar” vid ”Wallinagården” Hospitalsgatan

Dagen efter kom Hjalmar till mej och ville låna 13:50. På den tiden kostade en kvarter renat just 13:50. Så var det med den omvändelsen. Kan nämna att
jag skrivit en blogg om vänskapen med Hjalmar. Hans humor var underfundig, men
jag är osäker på om han visst om det själv? Hjalmar var nog bara sådan. Det
här var en liten utvikning från ämnet.

Karl-Olov Gullholmer kom till Askersunds stadsförsamling 1940. Efternamnet var taget efter hans födelseort Gullholmen.

O Helga Natt och Jussi Björling

Så här års hörs ofta Jussi Björlings vackra starka tenorstämma i ” O helga natt” i olika radioprogram. Det är en av de finaste julsångerna att njuta av. Och att det är just Jussi som sjunger lyfter texten till skyarna. Tycker jag.

En av anledningarna till den  här bloggen  är att jag  hittat  artiklar om när Björlingska kvartetten, även kallad Björlingkvartetten, bildad 1916 av David Björling tillsammans med de minderåriga sönerna OlleJussi och Gösta Björling turnerade på svenska landsorten.  Flera besök  gjordes i kyrkor runt om i Askersund. Och inte nog med det. Samtidigt med ett framträdande i Sofia Magdalena kyrka 1923 , sjöng  också Björlings  i Hammars  kommunalhus  och  i Skyllbergs samlingslokal. Åren innan hade gruppen gästat USA

Framträdande i kyrkan fick blandad kritik av en störig recensent i Askersunds Tidning . Skribenten skrev ”att något mera moderat fortissimo hade varit önskvärt”. Vad jag förstå sjöng de för starkt. De var också dåligt med publik i kyrkan. Men Jussi skulle ta revansch senare livet.

”O helga natt” skrevs av fransmannen Placide Cappeau 1843. Han var en fransk sångtextförfattare och vinhandlare. Dikten väver samman det kristna budskapet med franska revolutionens ideal frihet, jämlikhet och broderskap. Jag har  läst på. Vem som översatt texten till svenska  är  oklart vad jag förstår. Det har länge ansetts att konsertsångaren Augustin Kock skrev den svenska texten till motsvarande vers 2 i den franska sången, men STIM är tveksam till detta. Den sjöngs 1948 av Sven-Olof Sandberg i Ingmar Bergmans film ”Hamnstad”. Hur som helst, bra blev det  och bäst med Jussis sång.

Julnostalgi i Askersund.

Julen närmar sig och det väcker många minnen. Lägger med några bilder att titta på och minnas hur det var en gång i tiden. Som julbandy på gamla IP och julslakten i Tived. En del är aktuella igen som en riktig gran på torget. En sådan vacker bild målade konstnär Agneta Swiden för länge sedan. Och så förstås den trevliga julmarknaden på Stöökagatan som blivit ett givet inslag i julförberedelserna, så det är inte bara gammalt.

Bild från Leif Linus fotosamling. Bilden är från julslakt i Tived .

IFK mötte Bollnäs på gamla IP i en vänskapsmatch december 1955. Jo det är Snoddas Nordgren på bilden. IFK vann.

För gaständarnas tid var det viktigt med riktiga tändstickor till juleljusen. De fanns bland annat att köpa vid Torstens livs som låg vid Torget i Askersund. Bilden har jag fått av Torstens barnbarn Eva.

Kronbloms jultidning var ett viktigt inslag till jul i många familjer. Just nu finns en utställning i Sjöängen där julnumren finns med.

Stöökagatans julmarknad den 10 december 2023

När smeden på rådhustaket i Askersund strejkade

För ett 20-tal år sedan orkade inte smeden på rådhustaket i Askersund slå
längre. Mindre panik uppstod bland askersundarna. Vad hade hänt? Var
smeden överarbetad eller hade gått in i väggen som det brukar heta. Många kom in på redaktionen där jag jobbade och undrade vad som hänt. Smedens slag var viktiga.

Allt berodde dock på ett tekniskt fel. Fjädern som hållersläggan hade slutat fungerat efter 52 år. Det var bara att plocka bort smeden från rådhustaket och snabbt lämna in den på reparation. Det var i mars månad 1989 och det var viktigt att smeden kom på plats för den stora turistinvasionen på sommaren. Kanske någon minns det hela? Själv fotograferade jag det tomma hålet i jobbet för tidningens räkning.

Bilder från 1989

Askersund var sig inte riktigt likt under några månader när det bara gapade ett stor mörkt hål på rådhustaket. Väldigt tråkigt. Många sov säkert oroligt. Smedens klingande slag från taket var –och är-en trygghet för många. Eller som någon så fint uttryckte sig, ” smeden tillkännager tidens flykt med välklingade slag”. Riktigt så djup har jag aldrig tänkt, trots att jag numera bor nära torget.

Sedan smeden kom på plats på rådhustaket 1937 , har hans välklingande slag ekat ut över staden varje hel timma. Med undantag då för några månader 1989. Smeden är kopplad till den stora rådhusklockan. Modellen av smeden togs fram av Aron
Sandberg , Stockholm. Han hade utfört flera skulpturer i Stockholms Stadshus.
B. Myrsmeden, tillverkade smeden , eller drev den som det också heter.

Eftersom den exakta tiden finns i Askersund så är det naturligtvis viktigt att de offentliga klockorna fungerar och går rätt. Jo, det går en tidslinje genom kommunens marker. Rådhusklockan går för det mesta rätt. Sämre är det vid gamla stationshuset i Askersund. Där har tiden stannat. Det finns en klocka på varje sida av huset .

Stationshuset 19 november 2012. Rätta tiden var något helt annat än vad klockorna visar.

När stationen användes för sitt syfte, gick klockorna allt rätt. Stationsuren var stationschef Håkan Perssons eget lilla skötebarn, som drogs upp med vev efter ett bestämt schema. Och blev det något fel kom vännen och urmakare Rulle
Bäckström farande med sin cykel och ordnade upp det hela. Han var en
mångsysslare av rang. Rulle hade också hand om det stora uret på Sofia Magdalena kyrka. Var med honom ett antal gånger när han donade och fixade. ”Ska du med Ove och titta” , ringde Rulle när han skulle se till de stora urverken. Och jag följde med i ibland, även om inte kyrktornet var särskilt bra för mina slitna fotbollsknän. Men det var inget jag erkände för Rulle som var ”några år äldre”.

Håkan Persson var mycket noga med klockan vid stationen. På väggen upp till höger sitter urverket

Rulle Bäckström skötte de flesta större klockor som fínns i Askersund. Nu är han borta, men så har också en del ur stannat.

Rulle finns inte livet längre och ingen verkar ha tagit upp hans fallna mantel.

Folke Karlsson, Ruben Carlsson och Håkan Persson vid stationen när det begav sig

Nedan Stationshuset med Pressbyrån. Många har säkert glömt den bilden.

Smeden på Rådhustaket är kopplad till den stora rådhusklockan. Smeden ingår i Askersunds stadsvapen men det blev debatt om det i början på 20-talet. Anledningen var en ny upplaga av Nordisk Familjebok som publicerade en bild på smeden som sedan fastställdes. Tidigare hade smeden lyft sin slägga framför ett smidesstäd. Men på nya bilden var städet borttaget. Kritikerna menade att tankarna snarare gick till slagskämpe  istället till en smed. Någon funderade över om det inte istället skulle vara en grosshandlare i spik med portfölj på taket, istället för en smed. Men det blev bara en tanke.