Månad: september 2024

Visst finns det trötta tonåringar som är drastiska och tycker att skolan nästan är en fångvårdskoloni. Men det brukar gå över. Faktum är dock att en skola-Ladängs skola i Lerbäck -en gång i tiden förvandlades till en fångvårdskoloni! Men det berodde absolut inte på skoltrötta elever, utan det var andra omständigheter som förändrade det hela.

Folkes bok

Kungliga Fångvårdsstyrelsen köpte Ladäng före detta folkskola av Lerbäcks kommun 1964. Det gamla skolhuset hade brunnit ned. En ny skola uppfördes i modernt snitt i tegel och betong. Men det var nog genom tiderna det mest onödiga skolbygge som genomförts inom nuvarande kommungränsen. Bara några år efter bygget blev skolan överflödig, men naturligtvis var det bra för Fångvårdsstyrelsen. När Kriminalvårdsstyrelsen började avveckla de öppna anstalterna i Sverige, så stängdes Ladäng allra först. Det skedde årsskiftet 1994-95. Och det berodde inte på dålig verksamhet. Nya vindar hade börjar blåsa inom styrelsen, och pengar skulle sparas.

Från i början av 80-talet och fram till avvecklingen, var Folke Gustafsson föreståndare för anläggningen. Folke finns inte i livet längre. Han började jobba inom kriminalvården redan 1957. Folke var en kändis i Askersund med många olika intressen. Han dök upp lite här och var på sammankomster. Ofta möts vi på stan för att prata om allt möjligt, både gammalt och nytt. Och Folke var insatt i det mesta. Som före detta Tivedsbo klappade hans hjärta naturligtvis lite extra för sin gamla hembygd. Jag saknar samtalen med honom och hans humana inställning till sina
medmänniskor. Folke hade ju haft göra med många trasiga själar genom åren.

Läste i NA om Kumlaanstalten. De senaste tio åren har ingen rymt från anstalten. Alla gluggar har täppts till. Det fick mig att tänka på vännen Folke Gustafsson och hans syn på kriminalvården. Folke avslutade sitt arbete på Ladäng med en historik över Kriminalvårdsanstalten i Ladäng. Anstalten fungerade i 30 år. Folke kallade sin intressanta skrift för ” Kriminalvårdsanstalten Lerbäck-från folkskola till fångvårdskoloni”. Folkes lilla bok rosades av många när den kom ut, bland annat i Kriminalvårdsstyrelsens egen tidning ”Runtikrim”. Folkes första
arbete inom kriminalvården var vid Härlandafängelset i Göteborg.

”Även om jag ständig träffade på människor med svår uppväxt och en bedrövlig skolgång i mitt arbete, så trivdes jag. Jag har fått vänner för livet”, har Folke berättat för mej.

”På anstalter är det ofta så att de intagna inte får säga något gott om verksamheten utåt. Allt ska var dåligt. Men när jag talade med de intagna i enrum var det många som förklarade att Lerbäck var det bästa som hänt i deras liv”, upplyste Folke.

Från början var det meningen att klientelet vid Ladäng skulle bestå av Jehovas vittnen, vilka dömdes till straff för sin vägran att fullgöra militärtjänsten
eller alternativ till denna. Experimentet med Jehovas vittnen skulle löpa fram till
dess att anstalten var färdig att tas i bruk och fungera på ett traditionellt
sätt. De första fångarna kom till Ladäng den 9 mars 1965. Fångarnas första uppgift
blev att kärra ut tegel och murbruk från två skolsalar som skulle bli deras
första bostad. Var och en av rummen var avsett för tio man. Två stycken utsågs
till kockar.

Ladäng började fungera som en traditionell öppen anstalt några år efter inflyttningen. Ledningen på anstalten ordnade med kursverksamhet av olika
slag under alla år. Bland anat fanns det ”frigivningskurser” för att de intagna
skulle få lära sig det mest elementära kunskaper om samhället. Vidare fanns verkstäder på anstalten som var produktionsinriktade. Fritidsverksamheten var också omfattande. På området fans både en golfbana och en fotbollsplan.

Folkes syn på kriminalvården var att man aldrig får ge upp. Det finns hopp för alla.

”Personalen vid Ladäng gjorde ett fantastiskt arbete. Trots att vi fick ett svårare klientel med drogmissbruk och långa fängelsestraff, kämpade personalen vidare. De kunde hantera problem utan paragrafrytteri, utan att för den sakens skull ge avkall på ordning och reda” upplyste Folke , när han såg tillbaka på åren vid Ladäng.

Trots att Ladäng var en helt
öppen anstalt var det inte många som rymde. De hände bara några gånger om året.

”När jag började inom fångvården 1957 fick inte de intagna säga du till personalen. Det kunde leda till isoleringsstraff. Vi inom personalen hade en enorm makt. Som tur var blev det ändring på det. Isoleringsstraff är ingen bra metod, det leder bara till
hat”, konstaterade Folke.

Folkes bok innehåller många
intressanta uppgifter. Den finns säkert att låna på biblioteket för alla intresserade.

”Välkommen till Askersund!
Här finns en skuta som gått på grund.”

Så löd ett förslag på turistinformation från signaturen ”Han med örat” i Askersunds Tidning i mitten på 50-talet. Förslaget fick aldrig något gehör bland de styrande utan hamnade i papperskorgen. En del tyckte till och med att det var ett oförskämt förslag. I dag kanske det hade varit möjligt när man läser kommunernas olika märkliga slogans för att locka turister. Som att vi har Sveriges hemligaste skärgård. Jag vill veta redan från början vad som finns där ute skärgården.

Bakom förslaget fanns det en verklighet. En gammal fiskeskuta blev faktiskt ett udda inslag i Askersunds stadsbild under 1950-talet. Visst har det funnits farkoster i Askersunds hamn, men sällan har någon skuta blivit så omtalad och beskådad som Ronny. Men så gick också farkosten med alla rätta också under namnet ”skräckskutan”. Många besökte hamnen bara för att se om skutan flöt eller låg på botten. Bara det var spännande. Man visste aldrig hur det låg till. Minns bara som grabb att vi kollade dagsläget på skutan. Låg den på botten var det en verklig höjdare. Sådana var vi.

”Skräckskutan” var en gåta för kommunen och ansvariga för hamnen. Båten kom till Askersunds hamn 1953, och låg förtöjd där snäckbåten låg intill Sundsbron.Just den hamnplatsen har inte båtägare haft särskilt mycket tur med. Även snäckbåten Oden sjönk för en del år sedan där. En båt som sedan sjönk ute på Vättern . Trots att hamnavgiften där ”skräckskutan” låg var mycket human, uteblev betalningarna, till hamnfogde Sigge Karlssons förtret. Enligt uppgift som Sigge fick in bodde ägaren i Vretstorp en tid, men flyttade sedan till från orten utan att ge sig till känna. Tanken var förmodligen att göra en trevlig husbåt av Ronny, men så långt kom aldrig ägaren. Riggen och masten var helt uppruttna. Under däck var tillståndet inte bättre.

.

Dörrarna till kojerna var olåsta. Enligt uppgift användes de flitigt av unga par som inte hade något eget krypin att vänslas i. ”Skräckskutan” hade troligen varit en fiskebåt i sin ungdom. Några i Askersund tog senare över båten och försökte rusta upp den. Det blev några turer vad jag minns. Men förfallet hade gått för långt.

Minns också ett annat fartyg som skulle gå med passagerare från Askersunds hamn, men som aldrig lyckades om man säger så. Besättning var inte tillräckligt trimmad för att styra en större båt. Det har berättats att båten gick på grund vid Klockarholmen strax intill hamnen redan vid den första provturen. När båten var tillbaka i hamnen igen fanns det några oförskämda ynglingar som frågade besättningen om det inte fanns några längre turer. Det var en fråga som inte gick hem hos manskapet.