Diktaren Olle Johansson skrev en dikt om Askersund 1889. Hittade den i en tidning från 1917. Läs och begrunda. Stämmer Olles ord fortfarande?

I år blir det en naturgran igen på Torget i Askersund. Både granen och transporten av den sponsras av det lokala näringslivet. Lagom till första advent kommer torget att förgyllas av granen. Allt enligt ett pressmeddelande. Efter några år med konstgjord gran på Torget i Askersund gör naturgranen nu alltså comeback, något som är efterlängtat bland många kommuninvånare.

Pressmeddelande:

”I år skänker LRF Askersund julgranen och Bröderna Björks åkeri erbjuder transport och hjälper till med uppsättningen med timmerbil.
De senaste åren har Askersunds torg prytts av en plastgran, som köptes in för att kommunen hade problem att hitta lämpliga granar på sin egen mark och för att transport och uppsättning var tids- och resurskrävande.
– Det har varit vissa driftsproblem med den konstgjorda granen och den har utsatts för skadegörelse.
Driftstopp är tråkiga och underhållet blir kostsamt. Dessutom harmoniserar en naturgran bättre med den gamla miljön i Askersund, säger Susanne Jarl, chef för tekniska förvaltningen.
Kultur- och tekniknämnden har beslutat att ta emot sponsringen av gran och transport och har även delegerat till avdelningschef gata/park att kunna ta emot sponsring av julgran på liknande sätt kommande år för att förenkla processen. Även Hamntorget i Askersund kommer att prydas av en naturgran i år.”

För att förgylla bloggen lägger jag med lite granbilder från torget genom åren.

2012 torget Askersund.

Bild:Anders Foglander

Marcin Peczinak fixar lamporna på granen och Einar Karlsson ser till att granen passar i hålet på torget.

Det är samma sak varje år när snön börjar falla. Kommunen och snöröjarna får alltid kritik för att det finns stora brister. Och att det inte går nog fort. Även om snön
vräker ner. Förmodar att alla gör så gott de kan. Kraftiga snöfall är inte mycket att göra åt. Kommunala besparingar slår säkert också mot snöröjningen. Tittar man bakåt är det bara att konstatera att det ändå gått framåt med snöröjningen.

Tidningen gjorde reportage om den nya snölastaren. Den väckte sensation på stadens gator i början på 50-talet. På den suddiga tidningsbilden syns Rune Niklasson, Harry Forsberg och Birger Pettersson.

När Vägförvaltningen i början på 50-talet fick en snölastare väckt det stor uppståndelse. Tidningen sände ut folk för att fotografera och skriva om nytillskottet i maskinparken. På den tiden hade Vägförvaltningen ansvar för väghållningen på de större gatorna i staden.

Snölastaren skulle lösa en massa problem. Moderna tider hade kommit till Askersund. Snabbt och effektivt kunde man forsla bort snödrivor som annars skulle ha legat kvar till hinder för trafiken. Så berättade tidningens utsände.

”Över 1 kubikmeter åt gången går det i den väldiga skopan och på blott några
minuter lastar den så mycket en lastbil över huvud taget får plats med på
lasset”, kunde man läsa i gamla Askersunds-Tidning.

Chaufför Harry Forsberg behövde inte ta ett spadtag själv för få bilen lastad. Han kunde lugnt och stilla sitta kvar i sin bil. Lastningen skötte Birger Pettersson vid
maskineriet om med spakarna i snölastartraktorn. Blev det några snökorn kvar efter skopan fanns Rune Niklasson där för skotta ihop kornen.

Så gick det till på den tiden. Vet inte hur många snölastare det finns i dag?
Ingen mer än de som jobbar med snöröjningen i dag skulle förmodligen bry
sig om snöröjarna hade fått en ny snölastare. Det är maskiner som bara ska finnas. Är tveksam om tidningen skulle sända ut någon reporter till
sådant i dag…

Lägger med en gammal suddig tidningsbild bara för
att visa hur snölastaren såg ut.

Anna och Ingrid Kriegholm, bakade Askersunds godaste småkakor under mängd år.  Inför  julen  hade systrarna extra stressigt.  Många  ville ha  extra  goda julkakor. Har skrivit om systrarna tidigare men en repris är på plats när julen är i antågande . Nu är båda borta, men småkakorna och systrarna finns i mångas minnen. Doften från systrarnas nybakade finska pinar, drömmar, korintkakor, schackrutor, bondkakor och havreflarn, spreds från deras lägenhet vid Storgatsbacken ut över Tingshusområdet, kyrkbacken och Storgatan. De bakade många andra sorters kakor också, men jag kan inte rabbla upp alla. När det drog ihop sig till storkalas i Askersund fick systrarna Kriegholm baka för allt vad ungarna höll. För till kalasen skulle det vara Kriegholms kakor. De hade också många veckokunder som skulle servas. Alla älskade deras kakor.

Anna med sina goda småkakor

Anna och Ingrid Kriegholm

Hemligheten med de goda kakorna var riktigt smör. Inget annat skulle det vara. Det berättade gärna Anna om. På 50-talet var jag springgrabb i en butik och fick åka flera gånger i veckan med varor till systrarna. Minns då att det också slank med en och annan kartong med EVE-margarin. Men det är preskriberat nu och för det mesta var det också hemkärnat smör som kom från en lantbrukare i trakten. Och kanske margarinet användes till matlagning. Riktigt smör skulle det var som Anna sa. I det gamla köket som där de Kriegholmska kakorna bakades hängde blänkande kopparföremål. I dag ser man bara sådant på bilder. Anna och Ingrid var mycket vänliga. De bjöd alltid på sina bakverk när jag kom dit. För mej som precis inte var van med kakor var det extra festligt. Minns ännu hur goda kakorna var.

När systrarna inte bakad såg man de ofta promenerande på stan. De ledde armkrok. Ingrid charmfull, rakryggad och livlig trots sitt handikapp. Hon var döv. Ingrid fick heller aldrig lära sig teckenspråket. Det fanns ingen i Askersund som lärde ut sådant när Ingrid växte upp. Hon var också ensam med sitt handikapp. Dövheten var en svit efter mässlingen. Trots allt var det lätt att kommunicera med Ingrid. Hon läste på läpparna.

Systrarna Kriegholm var uppväxta i Skyllberg. Fadern var bruksbokhållare på Skyllbergs bruk. Till Askersund kom familjen Kriegholm i slutet på 30-talet, när fadern hade pensionerats. De flyttade till det gamla trähuset på backkrönet vid Storgatan. Systrarna bodde tillsammans i den stora gammaldags våningen när föräldrarna hade gått bort. Ägare till fastigheterna Krukmakaren 5 och 6 var länge familjen Starkenberg. I huset bodde också IFK:s bandystjärna Svante Eriksson med mamma och bror. I det lilla huset på gården, det så kallade sommarhuset bodde herr och fru Frössle. Herr Frössle läste ofta ur bibeln med hög stämma så att alla på gården hörde. Jag har fått många fina bilder från tiden vid Storgatan av familjemedlemmen Christer Starkenberg. När Ingrid Kriegholm blev ensam flyttade hon till en modern tvårumslägenhet.

Julen 1952 hos Starkenbergs i huset vid Storgatan . Från vänster : Ingrid Starkenberg, Ingrid Kriegholm, Karl Theodor Starkenberg, Christer Starkenberg, Anna Kriegholm, Carl Starkenberg, Gunnar Starkenberg, Signe Starkenberg och Ebba Pahlin.

Bröllop 1896 vid Storgatan 38 . Husägare Karl Thedor Starkenberg gifter sig med Signe född Wennermark . Bilden har jag fått av Christer Starkenberg. Senare blev huset välbesökt av kakköpare.

Genom tidningsläsande och TV-tittande höll sig Ingrid informerad om vad som hände. Systern Anna var solidarisk med Ingrid, genom att aldrig skaffa sig någon radio eftersom systern inte kunde lyssna på den.

Många äldre askersundare minns säkert systrarna Kriegholm och deras goda kakor. Hembak på det viset förekommer inte längre. Då skulle säkert miljömyndigheten slå till. Baka massor av kakor hemma i köket till försäljning och beställningar. Omöjligt med dagens regler. Nu har Västgötabagaren tagit över en stor del av kakverksamheten med besök varje vecka på Askersunds torg. Men systrarna Kriegholms kakor var ändå en klass för sig. Som springgrabb fick jag alltid några kakor och jag minns ännu hur goda de var.

Gatornas nuvarande rutmönster i Askersund ritades redan 1643. Den stora
branden 1776 lämnade inte några spår efter sig i stadsplaneringen. Det var rutmönster som gällde. Förr i tiden var inte de stenlagda gatorna särskilt populära. I en gammal skrift från 1800-talet kan man läsa att en del gator i Askersund hade en ”infernalisk stensättning”. Men det var innan den inte allt för vackra asfalten gjorde sitt intåg i staden.

Pelle Landin-Lindberg stenlägger torget på 50-talet. En vanlig syn på den tiden

Bilder från 1989. Väderkvarnsgatan .

Det skulle komma tider då de flesta ville ha tillbaka de stenlagda gatorna igen. Och i slutet på 80-talet var politikerna beredda att återskapa den gamla stadsmiljön vad beträffar gatorna. Drömmen var att kopiera skånska Simrishamn i en liten mindre skala. Där finns kilometerlånga stensättningar.

Stadsbacken vid Storgatan. Bild från 89

I slutet på 80-talet kallades ett gäng stensättare från Skåne att fixa till
stensättningen i centrala Askersund. Med facit i hand kan man konstatera att
det blev bra. Sorgebarnet är fortfarande det gropiga kullestenstorget
där folk går och snubblar. Det är självklart att kullerstenarna ska vara
kvar, men torget kunde väl jämnas ut och groparna fyllas upp. När det gäller torget var inte skåningarna inblandade. Det är senare synder. Några pratar om asfaltering av hela torget, men det måste väl vara mera som ett skämt.

När det stora stenläggningsarbetet genomfördes i oktober 1989 stod Vägverket för en del av kostnaderna. På den tiden skötte Vägverket några gator
och kommunen några. Det var på gång att kommunen skulle sköta samtliga
gator, men innan övertagandet skedde var kravet att Vägverket skulle rusta sina gator. Kommunen-och då inte bara Askersund- vägrade ta över gator som senare skulle medföra stora upprustningskostnader. Frågan gick ända upp på
regeringsnivå och det ledde till att Vägverket fick lägga en slant för att bli
av med en del stadsgator.

Det stora jobbet gjordes som sig bör just på Storgatan, från kyrkbacken i norr ner till Stöökagatan. Sedan följde Sundsbrogatan och norra delen av Väderkvarnsgatan. Och nu år 2023 är det dags att snygga upp Stöökagatan från Stora Bergsgatan fram till Lilla Bergsgatan. Det kommer att bli bra och då inte bara för att jag bor vid gatan.

Mindre omläggningar hade kommunens egna jobbare klarat själva tidigare. Minns att man såg Sixten Gefvert och hans kompisar ständigt hålla på med att
plocka gatsten. Alltid var det något som skulle läggas om eller lagas. Senare
köpte kommunen in en maskin för att underlätta jobbet. Maskinen finns nu upprustad hos Ingemar Lundfeldt i hans verkstad på Ullavi. Den hade varit
utslängd i skogen under många år.

.

Det var länge sedan någon pratade om ny stenläggning av asfalterade gator
i Askersund. Men nu är det dags igen. Omläggningen av torget och allt krångel kring det för några år sedan har fått de flesta att ligga lågt. För att inte tala om all kritik. Klart att kullstenstorget kunde vara bättre, men pengarna tog slut innan stenläggarna kom dit. Det övriga runt torget hade kostat för mycket pengar. Den gången.

Ingemar Lundfeldt hittade kommunens gamla stensättningsmaskin utslängd i skogen. Ingemar har rustat den till nästan nyskick

Och något Simrishamn lär aldrig Askersund bli, med kilometerlånga stenläggningar. Då skulle man få börja ute vid Coop och lägga in mot stadskärnan. Men man kan inte få allt här livet. Inte ens gatsten.

De senaste åren har det varit mycket prat om trafikens vara eller inte vara i centrala Askersund. Senaste beslutet är att det är fritt fram utan avstängningar kommande sommar. Polisen ska se till att det inte spelas för högt på nätterna som stör de boende . Det finns regler för sådant redan nu utan avstängningar har jag förstått när jag lyssnat debatten. Lägger med ett beslut från 1960. Ett tidningsklipp. Då skulle det bland annat bli absolut förbjudet att köra bil i Strandparken. Trodde det var självklart från det parken byggdes. Men så var det tydligen inte.