Gösta Thorèns Askersundsbilder

Med anledning av dagens läkarsituation. Frågan är om
det var bättre förr…

Försommaren 1849 fick provinsialläkare Nils Levi Ahlberg i Askersund ett brev från kyrkoherde Strandberg i Hammar. Det var inget roligt brev. Kyrkoherden uppmanade nämligen doktorn att ta tjänstledigt och skaffa sig en vikarie. I sin roll som kyrkoherde tyckte Strandberg inte om att skriva brevet. Därför började han med att be om ursäkt.

Saken var den att Hammarsborna beklagade sig över att doktorn på grund av hans opasslighet inte längre kunde lämna sin bostad i Askersund. Än mindre komma sjuka och nödställda i Hammar till hjälp. De sjuka kunde i sin tur inte åka till stan. Det var ett besvärligt företag. Man skulle passera över Hammarssunden med två färjor. På den tiden fanns det inga broar över sundet.

Fogelström skrev under borgmästaren brev. Han sålde huset till Nicolins som senare kallades Apotekshuset i folkmun på Trädgårdsgatan 13. Bild på Fogelströms villa från den tiden. En bild ur Leif Linus arkiv.

Kyrkoherde Strandberg förstod läkare Ahlbergs problem. Han var gammal och sjuklig. Om det blåste kunde man få vänta halva dygnet innan färden kunde gå över sundet. Doktor Ahlberg orkade inte med sådant. Hammarsborna tyckte ändå att det var nödvändigt att det kom en doktor till sjuklingar som inte kunde ta sig till stan. Ofta hade de ont i hela kroppen skrev kyrkoherde Strandberg i Hammar.

Doktor Ahlberg förstod att situationen var ohållbar. Han skrev till Sundhetskollegium (Medicinalstyrelsen) om sina problem med sjukdomar. Trots att han följt professor Huss ordinationer blev han inte bättre. Han kunde inte komma utanför dörren mellan november och maj. Doktor Ahlberg tålde nämligen inte kyla. Något som också drabbade Hammarsborna. Han hade inte heller kunnat fullgöra sina skyldigheter vid beväringsmönstringen, utan tvingades ta hjälp av en annan läkare. Efter kyrkoherdens brev reste ändå Ahlberg till Hammar, men fick svåra plågor i bröstet. Han tålde inte skakningarna på hästvagnen.

Ahlberg anhöll om tjänstledighet med vikarie. Han kunde inte begära avsked, då han inte var pensionsberättigad. Ahlberg skulle ha blivit helt blottställd vid en uppsägning. Provinsialläkare Ahlberg var född 1785 och hade varit i Askersund sedan 1846. Han erhöll sjukledighet mellan 1849 och 1852. Efter pensioneringen dog han i Stockholm 1861.

Sedan Ahlberg fått sin tjänstledighet förordnade Sundhetskollegium stadsläkaren Jakob Wilhelm Lagerstedt till vikarie. Han hade bott i Askersund sedan 1841. Dessförinnan hade han varit lektor i Strängnäs ett år. Han var fil.kand innan han gav sig in på läkarbanan. Från 1851 var han provinsialläkare i Karlstad där han dog 1863.

Utnämningen av Lagerstedt föll inte magistraten i Askersund på läppen. Egentligen var det väl bara borgmästare A.W Knöös som inte gillade valet av läkare. Borgmästaren och tre rådmän, Norselius, Westblad och Fogelström, skickade en skrivelse till Sundhetskollegium och protesterade mot förordnandet av Lagerstedt. De vill stoppa utnämningen. Borgmästaren och hans vänner ville ha en annan läkare. På den tiden kunde män med status i samhället också lägga sig läkarutnämningar.

Doktor Lagerstedt fick yttra sig över de fyra askersundarna ovilja att anställa honom. Enligt honom berodde allt på privata orsaker. Han menade att borgmästare Knöös ständigt klagade på brister i samhället och utsåg sig själv till domare i olika ärenden utan att fråga askersundarna. Lagerstedt påpekade att han själv hade stort förtroende hos ortsborna.

Borgmästare Knöös

Herman Norselius

Lagerstedt antydde också i sitt svar att borgmästare Knöös var släkt med den läkare som brevskrivarna vill ha till tjänsten. Om det stämde är oklart. Sundhetskollegium var mycket kritiskt mot borgmästaren och hans vänner. Kollegiet menade att de fyra askersundarna hade glömt sina plikter som ämbetsmän och farit med osanning i sin skrivelse. Rådmännen hade övertalats av borgmästaren att skriva under protestbrevet.

I brevet till Sundhetskollegium kunde man läsa att doktor Ahlberg hade en ”aktningsvärd karaktär”, som betydde att han kunde utse sin vikarie. Men det höll inte Lagerstedt med om. Doktor Ahlberg som hade begärt tjänstledigt, hade varit hyresgäst hos en av brevskrivarna, rådman Norselius. De båda herrarna låg ständigt i fejd och hade handgripligen slängt ut varandra ur sina respektive bostäder. Två gånger hade de dragit varandra inför rätta. Sista gången gällde stämningen hemfridsbrott och rån. Tvisten slutade med att Norselius drog tillbaka sin anmälan. Men vad gör man inte när en borgmästare ber om hjälp med en underskrift för att ordna jobb åt en vän.

I årsberättelsen för 1849 skriver Lagerstedt att han önskade ändring när det gällde utnämningar av läkare. Han vill inte att man lokalt skulle ha något att säga till om. I småstäder var det problem med vänskapskorruption. Alla kände alla. Lagerstedt menade också att ledamöter i småstäder som Askersund inte hade den rätta utbildningen för att utse läkare. Det dög inte med att folk som var inskränkta och som hade dålig bildning att utse läkare. Så var det ofta i små städer. ”Utom dess gräns gäller intet”, skrev Lagerstedt. Som exempel på yrken som inte hade den rätta insikten nämnde han personer som jobbade i ”kryddboden eller i garvareverkstaden”. Det räckte inte heller med att man ”bara” hade
folkskola som utbildning.

”Några få och lätt gjorda förändringar i gällande förordning skulle lätt kunna förbättra de svenska läkarnas ställning i samhället”, skrev Dr Lagerstedt i årsrapporten.

Sundhetskollegium ansåg inte att skrivelsen från ämbetsmännen i Askersund skulle föranleda några åtgärder utan förordnade som tänkt var, Dr Lagerstedt till vikarie för provinsialläkare Ahlberg.

Bilderna till bloggen har Leif Linus bidragit med
från sin stora bildsamling.

Några dagar i veckan brukar jag springa förbi aksersundarnas eget grönsaksparadis, Oxgropen. En gång i tiden var min familj aktiva i ”gropen”. Oj, vad jag rensat här brukar jag tänka. Det var annars en trevlig tid där jag träffade entusiastiska odlare och fick massor av tips om hur grönsakerna skulle bli jättestora. Min bror som jag delade kolonilotten med tog han hand om allt efter några år. Och under hans tid var det tunnsått med ogräs. Han var en ordningsman när det gällde ogräs.

Oxgropen är annars en historisk plats i Askersund med ett antal verksamheter, innan grönsakerna och brunnsborrare Möller tog över med sitt garage. Kanske inte så många tänker på när de tar upp sina morötter och potatisar. Platsen är döpt efter djurmarknaderna, där oxar var viktiga försäljningsobjekt. Det var en stor försäljningsplats i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Annonser talar också om föreställningar med Cirkus Madigan på Oxtorget. Senare blev gropen också askersundarnas tennisplan. Odlarna fick samsas med tennisspelarna. Under många år stannade också några zigenarfamiljer till i Oxgropen någon vecka på sina färder genom Sverige. Det var trevliga besök som satte lite fart och färg i området intill kolonilotterna. Någon förening ordnade också ungdomsläger i gropen.

Under ett antal år låg koloniområdet vid Oxgropen i dvala. Det fanns bara några få odlare som kämpade på. Då kom Kerstin från Dalarna med erfarenhet från en egen trädgårdshandel och satte fart på det hela. Koloniföreningen Oxgropen bildades. Hon och styrelsen har verkligen gjort koloniområdet attraktivt igen. Odlarglädjen är stor. En plats som Askersunds kommun kan vara stolt över. Något att visa upp för främmat.

Varje höst håller föreningen skördefest med försäljning. Jag brukar vara stadig kund där. Det brukar också serveras kaffe och morotskaka. Vad annars i koloniområdet med massor av morötter i kolonilotterna. Extra skönt är det också att se andra rensa. Nu njuter jag bara och minns.

För 60 år sedan bröts järnvägsförbindelsen i Askersund med stora vida världen. I augusti 1955 anlände rälsbrytarlaget till Askersund station för att börja bryta upp järnvägsrälsen vid stationen. Gänget lämnade kvar en mindre rälsstump som skulle brytas senare. På den stumpen kunde den gamla trallan köras, men mitt framför stationshuset var stopp.

Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson tyckte att det var mycket sorgligt. Men de ställde upp för en tidningsbild för Askersunds-Tidning sittande på den gamla trallan. De menade att det skulle bli en historisk bild som togs 1955. Det var då Askersund förlorade sin järnväg. Vet inte hur historisk bilden blev. Kanske det ändå det var synd att rälsbrytarlaget inte sparade rälsstumpen. Den hade ändå kunnat påminna alla om att det hade funnits en tågförbindelse till Askersund en gång i tiden.

Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson tyckte att det var mycket sorgligt. Men de ställde upp för en tidningsbild för Askersunds-Tidning sittande på den gamla trallan. De menade att det skulle bli en historisk bild som togs 1955.

Gammalt vykort när järnvägen drog fram i Strandparken.

Enligt gamla rykten var det meningen att stadsbanan Stockholm-Göteborg skulle dras över Askersund. Pamparna skulle då ha motsatt sig järnvägsbygget, med motiveringen att de skulle få sin nattro förstörd. Den stora järnvägsknuten blev i istället Hallsberg. Det är en bra historia när mantröttna på alla lokalpolitiker för att det inte händer något. Nog snabbt.

Men historien är helt enkelt för bra för att vara sann. Hallsberg var helt enkelt ett bättre alternativ som järnvägsknut mellan de båda storstäderna. Att Askersund missade på grund av dålig nattsömn för de styrande, är att ge dåtidens styrande allt för stor betydelse. Besluten om stambanan togs på ett helt annat plan och då hade det ingen betydelse om pamparna kunde sova eller inte. Askersund fick ändå en egen järnväg. En smalspårig järnväg till Lerbäck. Invigningen skedde 1884. Stationshuset finns kvar och är en kulturklenod för kommunen

Det enda som vittnar om att Askersund ändå haft en järnväg – förutom stationshuset är namnet Banvallsvägen som finns i kanten av Stadsparken. Och så finns det en informationstavla vid stationshuset som berättar stadens järnvägshistoria. Järnvägsbolaget fanns kvar många år efter det att järnvägen fanns kvar. Bolagsstyrelsen och dess aktieägare träffades en gång om året för att ta del av den tunna verksamhetsrapporten och äta en god lunch. Det fanns lite pengar att festa för. Men nu har bolaget gått i graven.

Klockan pryder fortfarande stationshuset.

Många har skämtat om järnvägsbanan mellan Askersund och Lerbäck. I skämttidningen ”Söndags-Nisse” gjorde tecknaren Oskar Andersson, OA, en vanvördig teckning från stationen i Askersund. Några buspojkar såg till
att tåget inte kom någon vart.

”Nä, hö nu pojkar va ä de för sabla skoj! Släpp
tåget!” var stinsens kommentar på teckningen.

Det största som förmodligen hänt vid stationshuset i Askersund är konung Oscar II besök 1898. Veckor i förväg hade mottagningskommittén dekorerat staden och
stationshuset. Besöket ägde rum den 7 juni och det var en strålande dag. Trots
det vackra vädret var kungen på ett uruselt humör. Han förklarade att kyrkan
var smutsig och pennan som han skulle skriva sin namnteckning med var den
sämsta han skrivit med.

Kungen blev dock på lite bättre humör när flickorna vid flickpensionen vinkade från sin balkong. Ett fatalt misstag inträffade också när stadens representant skulle hålla det korta avskedstalet vid hamnkajen. Talet lästes från ett koncept, som var dolt i botten på cylinderhatten. På ett ställe hade han tänkt göra en konstpaus och hade därför i konceptet skrivit: Här göres ett uppehåll”. I ivern och nervositeten lästa han med högtidlig röst även det som inte skulle sägas högt. Enligt Joel Haugard i Askersundiana så uppfattade inte kungen turligt nog det pinsamma misstaget.

Bild från kung Oscar II besök i Askersund. I bakgrunden stationshuset. Kungen var inte i form vid det här besöket

Senare kungabesök har varit betydligt trevligare.
Det har varit snälla och frågvisa kungar som besökt Askersund.

Sedan några veckor tillbaka bor jag i en lägenhet intill korsningen av Storgatan-Frejgatan. En mycket trevlig och lugn plats. Lugna gatan om man säger så. Ut med Storgatan rör sig ofta en del motionärer både till fots och cykel i ett värdigt tempo. Bara trevligt. Brukar själv jogga något varv i omgivningarna.

Faktum är ändå att en olycka i korsningen där jag nu bor lockade mycket folk på 50-talet. En olycka som talades om lång tid. Olyckor var stort på den tiden. Det var innan det blev vardagsmat för de flesta. Men på den tiden  slogs det upp stort i gamla Askersunds-Tidning. En personbil krockade med en motorcyklist från Snavlunda. Den senare blev svårt skadad och fördes först till sjukstugan i Askersund och sedan till lasarett i Örebro. står det i tidningsartikeln. Båda fordonen hade låg fart. Det handlade om dålig uppmärksamhet från bilisten. Inte så konstigt. Det brukade inte komma så många motorcyklister på Frejgatan-

Diktning är en svår konst om det ska bli bra. Men allt som man gör behöver inte alltid bli så bra. Det går att syssla med diktning för sitt höga nöjes skull. Själv har jag aldrig haft lusten att försöka trots att det blivit en del skrivande genom åren. Inte ens med nödrim. Tror inte ens att jag skulle få ihop ett julklappsrim. Det är inte ”min
grej” som det brukar heta.

”Den blyge” med artistparet Amris från Kungsör.

Under mina år som journalist har jag däremot haft kontakt med diktare som kan den svåra konsten. Levi Karlsson ”Den blyge”, träffade jag ibland. Ofta var det när olika artister ville tonsätta och sjunga hans dikter. Jag uppfattade som han var mycket stolt över det. Minns att jag hämtade honom till en Konsumstämma i Sjöängsskolans aula där Kungsörsparet Sven-Åke och Gunilla, skulle sjunga en del av hans dikter. Senare blev deras artistnamn Amris. ”Den blyge ” var ingen person av stora ord. ”Det lät bra” var kommentaren.

En annan lokal diktare som jag hade mycket att göra med var Oskar Larsson. Han slog inte igenom hos någon större publik, men han skrev dikter på löpande band. Han stora dröm var att samla de bästa dikterna i en bok med hårda pärmar. Drömmen gick i uppfyllelse när han fyllt 92! Vänlige Oskar finns inte i livet längre. När han var som mest på alerten pratades vi några gånger i veckan. Det var givande samtal.

Normalt åt han sina luncher på servicehuset Linden, sedan hans älskade hustru Maria hamnat på långvården. Ibland ringde han och frågade om det inte var dags för en gemensam lunch på hotellet. Det var när han hade tröttnat på kommunmaten. Varje gång beställde Oskar rödspätta med remouladsås. Och varje gång sa han innan vi beställde att han skulle ta något i köttväg som jag gjorde. Men framme vid knappen där man trycker för maträtten svek modet. Det fick bli rödspätta som vanligt.

Oskar Larsson

Oskar Larsson växte upp i fattig-Sverige. Det satte också djupa spår i hans skrivande. Han hade varit med om tider då inte allt var så självklart. Kärleken till hustrun Maria var något utöver det vanliga. Under ett antal år bodde hon på en långvårdsavdelning. Oskar besökte henne i stort sett varje dag fram till hennes död. Han ordnade också fester med underhållning för alla på avdelningen. Omtänksamhet speglade Oskars inställning till andra människor. När Askersundssonen Bertil Boo sjöng satt Oskar och Maria och höll varandra i hand. Det hade ingen betydelse för Oskar att hans kära Maria ibland levde i en värld för sig. För honom var Maria densamma som han träffade som ung på Gröna Lund i Stockholm.

.

Askersund hade en gång ett Stadshotell. Det blev en politisk kamp om det skulle få vara kvar eller rivas. De som förordade ett nytt hotell på andra sidan Sundsbron gick segrande ur striden. På samma plats byggdes servicehuset upp. En byggnad som är ganska lik gamla ”Statt”. När hotellet revs i början på 80-talet var byggnaden i ett ganska dåligt skick. Enligt kåsören Gits Olsson var heller inte servicen den bästa mot slutet.

Varje vecka hade Gits Olsson en krönika i tidningen SE under rubriken ”Mummel i kön”. Vid ett tillfälle besökte han hotellet i Askersund och skrev en krönika därifrån. En krönika som askersundarna pratade mycket och länge om. Gits utgick från visan om Petter och Frida. I visan kom Frida in på hotellet i Askersund men inte Petter. Gits skrev att Petter inte gick miste om något. Stället var ganska ruffigt.

” Vi fick rum nr 12 en trappa upp. Där såg det ut så här. Spegeln på väggen hade lossnat och någon hade hängt upp den på en spik. Ja la tandborsten på hyllan och då halkade spegeln på sniskan, så jag fick snabbt beslutade att lägga tandkrämstuben som motvikt på hyllans motsatta sida. Mendet gick inte för hyllglaset var av på mitten”, skrev Gits.

”Möblemanget består av två sängar och ett skrivbord i blankpolerat lövträd, som var så populära i början av 40-talet. På skrivbordsunderlägget ligger en solkig lapp som meddelar att restaurangen är öppen från kl 12.00 till 23.00, medan grillen stängs redan kl 19.00. Där kakelugnen har stått finns det en skrubb att hänga kläderna i. Den är utrustad med galgar. Tre och halv. På en av galgarna står Kemisk Tvättindustri Askersund.”

”På väggen hänger en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten. Fönstret går inte att stänga, så tofsen i den nötta rullgardinen pendlar muntert i draget. Nöjeslivet i Askersund synes trots allt vara koncentrerat till detta Stadshotell. Den trevliga matsalen med spontade trätak och sin pittoreskt svarvade pelare befolkades av gäster som inte var så ansträngt eleganta.”

” Vi föredrog att äta vår måltid i matsalen tillsammans med societeten. Men trots att det var onsdag svek societeten. En grinig handelsresande som körde glasögonen upp i pannan, räckte ut armen och höll matsedeln mellan knäna och frågade om den lilla sillbrickan för 5:75 var bra. Det sa servitrisen att den var. Då sa handelsresanden att det trodde han vad han ville om, och tog tre sandvikare. ”

”På morgonen försökte vi få frukost på rummet, men dels var det ingen som svarade nere i telefonväxeln, dels är servering på rummet inte brukligt på Askersund stadshotell. Man fick gå ner i PUBEN för där hade man ställt fram smör och bröd, kokta ägg, en kaffepanna och lite koppar på ett bord så att gästerna får ta för sej om de får lust. För att komma åt morgonkaffet fick vi göra en kringgående rörelse kring en gumma som dammsög under bordet. Sedan vi blåst av det värsta dammet smakade osten riktigt bra”, slutade Gits sin krönika.

En del blev mycket upprörda över Gits krönika, medan andra tog det hela med humor. För den som önskar läsa mer av Gits finns ett Gits Olssons sällskap som går att hitta på nätet.

Trodde väl aldrig att jag skulle få så stor nytta av en ölkärra från passagerarbåten Cinderella, som jag nu fått.  Vid en tur på båten till Åland för ett antal år sedan ingick en kärra om man köpte tre flak öl. Och jag slog till och ölen var god. Och den är slut nu.

I korsningen Storgatan-Frejgatan bor vi nu.

Vi flyttar nu från en lägenhet i centrala stan till en lägenhet norr om stan som Peter äger. Och ölkärran har underlättat. Lägenheten ligger lite närmare firman som gör gravstenar och norra kyrkogården om man ska se lite cyniskt på det hela. Men det var inte därför vi flyttade. Vi har trivts utmärkt vid den gamla gården vid Stöökagatan men omständigheter har gjort att vi måste flytta. Trevliga grannar har vi också haft.  Av praktiska skäl måste vi flytta. Bostadsbolaget är ägare lägenhet som vi bott i 14 år, men vi har på eget intuitiv jobbat fram en trevlig uteplats, med lite trädgårdsland. Lite skryt som ni får stå ut med. Men bra blev det.

Det blir spännande att med ett nytt boende. Klart vi kommer att sakna grannen Teds två katter, Pepsi och Finix , som kommit och gått. Och ibland vilat sig på våra sängar. Ett trevligt inslag i vårt boende som vi uppskattat efter vår egen katt Alice gick till sin katthimmel efter 19 år.

Trädgårdsarbetet blir nu bara historia. Vi får gå till våra barn och njuta. Det blir att ta igen sig på altanen istället.  Går säkert att vänja sig med det också. Och kanske gå in och skriva lite när andan faller på. Utsikten med Stöökagatan som ibland är ganska livlig missar vi nu.  Samma blir det med bilister som åker runt och som bland annat spelar ” Tunna skivor” med Siv Malmkvist högt och tydligt. Vi får nöja oss med lugna Frejgatan också med trevliga grannar. Och då har jag bara träffat  några. Lite skönt också att slippa den stora stadsbacken när jag ska ut och springa lite. Har hamnat på rätt sida av backen.

Slutligen vill jag säga att våra barn, barnbarn och mågar, har verkligen ställt upp vid flytten. Utan dom hade flytten varit svår. Men nu gick det gesvint. Och gratis.

Lite med tanke på vad som händer i Världen i dag. En liten text för att friska upp minnet om vad som hände på 50-talet just i Ungern, som nu är ett högaktuellt land igen. Bara en liten återblick.

Bastedalens herrgård fylldes av flyktingar just från Ungern i augusti 1958. Massor av folk flydde från Ungern efter folkupproret i mot regeringen och det stora Sovjetinflytandet. Proteserna ledde till en väpnad kamp. Upproret kvästes av sovjetarmén. I november 1956 upphörde motståndet och folk började nu fly från sitt land.

Bastedalens herrgård

Bastedalens herrgård hade stått öde men nu blev det liv och rörelse i den gamla byggnaden skrev tidningarna. Det kom ett antal flyktingar i en första etapp i åldrarna 14 till 19 år. De kom till Bastedalen genom Inomeuropeisk missions försorg (IM). Flyktinggruppen kom från en vistelse på Ekeborg utanför Värnamo. Enligt tidningsartikeln var grabbarna överförtjusta över den vackra omgivningen och det rymliga och trevliga hemmet. Förhoppningen var att de skulle erbjudas arbete på industrierna i Hammar. På den tiden var både Hammars glasbruk och tegelbruket i Harge i drift.

Tre av grabbarna gick fortfarande i skolan och det blev en fortsättning i Hammars skola. Vad jag vet etablerade sig de flesta i trakten och började jobba. Som alltid i sådan här sammanhang flyttade också några till större städer, med andra möjligheter. Förhoppningsvis kommer flyktingfrågan få en lösning även den här gången. Idag handlar debatten mycket om att alla som inte är svenskar ska ut-ut ur landet. Så var det inte en gång i tiden. TV-bilderna från oroshärdarna är skrämmande. Och då tycker jag att man måste hjälpa människor i nöd.

Askersund har aldrig haft någon Folkets Park, som exempelvis
Vretstorp. Det var dit vi askersundare fick åka om vi skulle roa oss med att kasta pil och ta en citronil som det heter i schlagertexten. Ibland kunde det också bli en något starkare dryck. Det gick bussar från Askersund till parken i Vretstorp när det begav sig. De var alltid fullsatta och de flesta var också med tillbaka till Askersund. Klart att det blev lite manfall ibland, men att vakna i Vretstorp en morgon är inte det
sämsta. Om det nu var i parken eller hos någon annan. Ibland var det nödvändigt
att dela på en taxi för att komma dit.

I mitten på 50-talet fördes diskussioner om att anlägga en Folkets Park i Stadsparken. Mannen bakom idén var stadsarkitekt Fredriksson. På gamla idrottsplatsen i Askersund fanns en festplats som drevs av idrottsföreningen. Under många var den mycket välbesökt. Askersundarnas eget nöjesfält. 1953 slog Gösta
”Snoddas” Nordgren publikrekord i parken. Men det gjorde han nästan på varje ställe han uppträde på den tiden.

Fredriksson tyckte inte att natursköna Stadsparken inte hade något att erbjuda som lockade till regelbundna besök på den tiden. Men det har ändrats. I dag Hembygdsgården i Stadsparken en pärla. Och inte nog med det. Den som vill kan också åka minitåg till Hembygdsgården med påstigning i hamnen. Fredriksson ville helt enkelt flytta IFK:s festplats till Stadsparken. Ett annat av skälen till den föreslagna flytten var också att staden hade gjort intrång på gamla IP, med planerad villabebyggelsen ute vid Skrinnargatan. En ny festplats i Stadsparken skulle bli lite plåster på såren för IFK.

Frågan var också uppe i drätselkammaren för diskussioner. Fredriksson föreslog också att Torebergsvägen skulle dras fram över bäcken och järnvägen för att göra en bra uppfart till Stadsparken. Stadsarkitekten hade inte pekat ut något område i Stadsparken för en festplats. Men han menade att det fanns flera lämpliga platser i parken at välja på. Det skulle heller inte kosta särskilt mycket att anlägga en Folkets
Park. Det behövdes bara lite inhägnader.

Nu blev det aldrig något med stadsarkitekt Fredrikssons förslag. Det blev aldrig någon Folkets Park i Askersund. Det enda som genomfördes av hans förslag var att Torebergsvägen förlängdes över bäcken fram till gamla järnvägsbanken så småningom. Men det var inte för att det skulle bättre uppfart till Stadsparken. Gamla järnvägsbanken är i dag döpt till Banvallsvägen . Vägen blev ett måste för den byggnation som finns där i dag.

Med facit i hand var det nog bäst att det inte blev någon Folkets park just i Stadsparken. Hembygdsföreningen har själva satsat hårt i Hembygdsgården och det verkar som det pågår ett ständigt förnyelsearbete och förbättringar. Men det hade säkert funnits andra platser för en Folkets park om det varit så. Askersunds stad hade dock ingen tradition med varken Folkets hus eller Folkets park. Dagens Folkets hus kom till när hantverkarnasålde sitt hus med bio och allt.

Vi alla som åkte till Vretstorpsparken en gång i tiden kan glädja sig åt att parken finns kvar och ibland pågår det också aktiviteter där. Även om det inte var som på 50-talet. Men när man passar parken i Vretstorpsbacken så väcks minnen. Helt klart.

Midsommarfesterna vid Stjernsund och festerna på Borgmästareholmen var de stora nöjesplatserna fram till i mitten av 70-talet i Askersundstrakten. Det har gjorts försök att återuppliva festerna på holmen med dans och allt men de har inte lockat nog med folk. Orkestrerar och artister är dyra så det fodras stor publik för att det
ska gå ihop sig. Nu är det ofta festivaler under några dagar som gäller. För en tid sedan fick jag möjlighet att kolla och fotografera av affischer från Stjensundsfesterna. Det var Hemvärnet som arrangerade festerna och på plats fanns oftast de allra bästa och populäraste artisterna. Allt från Moncia Zetterlund, Rolf Björling, Family Four, Toots Thieleman , Lilly Berglund, Ulla Sallert, Jokkmokks-Jocke och naturligtvis hemmasonen Bertil Boo. Ett givet dansband var Cool Candys , som Hemvärnet hade långtidskontrakt. Det skrevs långt innan bandet slog igenom på allvar med ”Muckartvist”
.