Kategori: Patriks tavlor

Pressmeddelande från Askersunds kommun 2022-05-20

Kultur- och tekniknämnden har beslutat om vilka som blir årets pristagare och stipendiater inom områdena kultur, idrott och miljö. Priser och stipendium delas ut i samband med Nationaldagsfirandet 6 juni på hembygdsgården i Askersund.

 Anita Palmkvist får årets kulturpris Anita Palmkvist är lågstadielärare, special- och talpedagog med lång erfarenhet inom grundläggande läs- och skrivinlärning och bosatt i Askersund. Hon har tillsammans med kolleger skapat böckerna om Trulle. Trollet Trulle har under årens lopp lärt många barn i Sverige att läsa. De första delarna i det omfattande materialet kom ut 1996. – Anita Palmkvist har roat och lärt barn under lång tid med sina böcker. Det är roligt kunna ge priset till en sådan glädjespridare, säger kultur- och tekniknämndens ordförande Staffan Korsgren (L). Kulturpriset består av ett konstverk till ett värde av 5 000 kronor.

 Matilda Bohman får årets kulturstipendium Matilda Bohman sjunger, spelar flera instrument och komponerar egna sånger. Hennes första låt, ”A better place”, har spelats flitigt i Sveriges Radio Örebro. Hon har musicerat sedan hon var liten och sin musikaliska utbildning har hon fått i musikskolan där hon sjunger både solo och i kör samt spelar gitarr och elgitarr. – Det ska bli väldigt spännande att följa Matildas utveckling som musikskapare och artist i framtiden, säger Staffan Korsgren. Kulturstipendiet är på 5 000 kronor.

Skyllbergs IK:s P17-lag i fotboll/futsal får årets idrottsstipendium Skyllbergs IK: P17-lag har under ledning av bland andra Sanjin Kozomara gått från klarhet till klarhet och lyckades under våren bli svenska mästare i futsal i sin ålderskategori, pojkar 17 år. Det är en framgång som hela laget och föreningen Skyllbergs IK har uppnått efter lång tids träning med god sammanhållning och laganda. – Prestationen att bli svenska mästare i futsal i sin ålderskategori i den enorma konkurrens som råder gör det här unga laget ytterst väl meriterade för att få ta emot kommunens idrottsstipendium, säger Staffan Korsgren. Idrottsstipendiet är på 5 000 kronor.

Föräldrakooperativet Dagsländan får årets miljöpris Föräldrakooperativet Dagsländan är en liten förskola i Askersund med barn i åldrarna 1-5 år. Dagsländans inriktning är natur och miljö. Verksamheten bedrivs gärna utomhus genom lek eller utflykter, ofta till skogen som finns nära. Förskolan värnar om miljön genom att handla kravmärkt och genom att ha ett utvecklat kretsloppstänkande. – Dagsländan är ett kooperativ som tar dagens utmaningar på allvar och förmedlar dessa värderingar till kommande generationer, säger Staffan Korsgren.

Köken och kaklen i badrummen i Vattentornet börjar komma på plats. Även utanför tornet pågår plattläggning. Målarna och golvläggarna kör också hårt. Här kommer några bilder från senaste veckan.

Inflyttning i Vattentornet beräknas till den 1 juli. Besiktningen sker den 15 juni. Det händer nu mycket samtidigt. Golvläggning, målning, tapetsering , och kakel i våtutrymmen är i är i full gång i det 31 meter höga tornet. Samtidigt pågår arbetet med de fristående husen på Norra Bergen. Även utanför tornet pågår omfattande markarbeten. Hyresgästerna måste kunna ta sig in lätt och smidigt. Här kommer några bilder från den här veckan(18).

Askersund var förr något av kaféernas stad. I klass med vad Alingsås är i dag. Det låg nästan ett fikaställe i vart och vartannat gathörn. För oss ungdomar på var fikaställena något av dåtidens ungdomsgårdar. Det var där man träffades, vid sidan allt idrottande på gamla idrottsplatsen (Torsten Carlssons väg).

Vi ungdomarna vandrade mellan de olika ställena. Mycket berodde valet på vilka som jobbade, den och den dagen. Alla var inte så intresserade av ungdomar som satt och hängde med en dricka hela kvällen. Det blev inga förtjänster för ägaren bara med en dricka. Det gick också at lyxa till det hela med en halv kaffe.

Rolf Elving, vid sin uteservering vid Ritz

Efter Storgatan vid Torgparken fanns Tages, senare Ritz. Längre söder låg Hammarbergs. Winerkonditoriet fanns i korsningen Storgatan-Hospitalsgatan. Vid Stora Bergsgatan låg Centralcaféet och Hammarströms. Utmed Sundsbrogatan fanns populära busschaufförfiket Gand. I hamnen fanns logiskt nog Hamncaféet och Café 5:an. Vid Väderkvarnsgatan låg det kommunala ölcaféet. Säkert har jag missat några stycken, men det är inte mycket att göra åt. Och jag har bara räknat upp de jag minns.

Det fanns också flera matställen där det förmodligen också serverades kaffe och bulle om det var så. Men det här gången stannar jag vid fiken. Som nämnts vandrade vi runt lite, men en given samlingspunkt på morgonen innan jobbet var Centralcaféet. Där serverades en halv brödkaka. Populärast var en halv brödkaka med leverpastej och gurka. Men det föll inte mej i smaken. Jag gillar inte lever och blodmat. Men det kan bero på en störning från mitt förflutna vid Slakteriföreningen. Min negativa inställning till blod-och inälvsmat har följt mej hela livet. Samma problem hade jag med grishuvuden på julborden. Men det fanns annat vid Centralcaféet att välja på, som ägg och ansjovis.

Populära Centrealcaféet i hörnet Stöökagatan-Stora Bergsgatan

Askersundare utanför Centralcaféet

Till Centralcaféet kom folk från alla yrkesgrupper. Populärast var de som körde ut tidningar. Alltid hade de med en bunt överblivna tidningar till läshungriga morgongäster. Sent på kvällarna kunde det bli en sväng till Café 5:an i hamnen. De hade öppet väldigt länge vad jag minns.

Med hjälp av Leif Linus Larsson har jag plockat fram ett antal bilder, som kan vara intressanta. Har också letat på lite annonser från den tiden.

Hammarströms uteservering till höger

Café 5:an i hamnområdet

Grand Konditori

Grands Konditori

Hammarbergs gårdsservering

Då var namnet Hamnkafeet, nu är namnet Strandhugget

Mannekänguppvisning på Ritz

Ekumeniskt möte på Grand med Henry Johansson i förgrunden.

Winerkonditoriet i bakgrunden hörnet Storgatan-Hospitalsgatan

Pressmeddelande från  kommunen:

 I förra veckan beslutade kultur- och tekniknämnden i Askersunds kommun om ett nytt avtal om vår- och höstmarknader i Askersund med arrangören Lions. Våren 2022 blir det ingen marknad, eftersom det arbete som krävs i form av förberedelser har försvårats av pandemin.

 Det har förekommit uppgifter om att vårmarknaden ska bli av även i år på vissa hemsidor, men dessa är alltså felaktiga. Höstmarknad är dock planerad till den 10 september, som är en lördag.

 – Tidigare har marknaderna i Askersund alltid arrangerats på onsdagar, men det nya avtalet gör det möjligt att ha marknad även på lördagar. De senaste åren innan pandemin märktes ett minskat intresse för marknaderna både från knallar och besökare, så därför vill både vi från kommunen och Lions testa något nytt, något som vi tror kommer att attrahera fler och bidra till att utveckla Askersunds marknader, säger Daniel Eriksson, förvaltningschef för kultur, evenemang och fritid.

Det nya avtalet mellan kommunen och Lions slår fast att marknaderna även i framtiden kan arrangeras på onsdagar, de sista i april respektive augusti, men att möjlighet finns att arrangera marknad på en lördag i nära anslutning till dessa datum.

 – Nu har vi bestämt att vi testar lördag som marknadsdag, så får vi göra en utvärdering efter några gånger och se hur väl den förändringen utfallit, säger Daniel Eriksson.

fram till nu. Vår  och höstmarknad, sista  onsdagen i  april och sista  onsdagen i augusti. Men  nu blir det alltså en lördag. På prov.

————————————————————————–

Lägger med några bilder från en tidigare blogg:

Marknader i Askersund

Augusti 2011Postad av Ove Danielsson tis, augusti 16, 2011 09:10:32

Marknaderna i Askersund har varit ett flitigt diskuterat ämne de senaste åren. Och det fortsätter. Så var det aldrig på Gustav Wasas tid. Vad jag hört. Han bestämde år 1550 att det skulle vara marknader i Askersund vår och höst. Punkt slut och inget tjafs. Men det är klart, han hade inte ansvar för den kommunala ekonomin. Men väl för hela landets ekonomi.

Tidig 1900-talsbild från Leif Linus samling

Polisen i Askersund har haft sina problem genom åren, men ofta löst del hela bra. Med undantag för några fadäser som inom alla yrkesgrupper. Och det är ju inte alla som är så utsatta för allmänhetens granskning som just poliskåren. Den största missen gjordes redan på 40-talet då man missade att kvarhålla den berömde inbrottstjuven ”Bildsköne” Bengtsson, som då var efterlyst i över hela Sverige. Och då var han ändå inne på stationen, men han var snygg och vänlig så han fick gå. Namnet fick han också av stadsfiskalen som tyckte att Bengtsson var vacker.

I slutet på 50-talet hade dock polisen i Askersund ett verkligt problem, som man kanske kan skratta åt i dag. Men inte då. Polisstationen fanns i Rådhuset ut mot Stöökagatan. Det var innan Rådhuset byggdes ut mot Stora Bergsgatan. Problemet var att en del av stadens ungdomar matade de arresterande med kola och chokladbitar genom fönstergallret. Några av de som satt bakom lås och bom kvitterade artigheten med att bjuda på rocksång. Förste polisassistent Sven Stensved var mycket missnöjd med förhållandena. Det var också landsfiskal Hugo Haag.

Bilder från polisstationen i Rådhuset

Det fanns tre arrester ut mot gården (Rådhusparken). Vid det här tillfället hade en av de häktade försökt bryta sig ut genom att slita loss fönstergallret, som var fastsatt med skruvar i stenväggen. Och han lyckades också nästan. På det viset blev en av arresterna obrukbar. De två andra var också i mycket dåligt skick. Det skulle tusan sitta inne på den tiden.

Hyresvärden Askersund fick med anledning av de dåliga arresterna och ungdomarnas ofog att bjuda de intagna på godis, en skrivelse från polismyndigheten. Något måste göras. Ungdomarna måste stoppas. Sven Stensved menade att en desperat arrestant hade stora möjligheter att skada sig själv på den bedrövliga inredningen. De inburade hade själva möjligheten att lirka upp fönstergluggarna.

Polisstationen fanns i hörnet mot Torghallen.

Gösta Andersson, Lasse Skoog och Ingvar Pettersson, i solen utanför den gamla polisstationen.

I moderna arrestlokaler på den tiden fanns det inga järngaller på insidan som i Askersund. Antingen satt gallret på utsidan eller också hade det ersatts med pansarglas. I slutet på 50-talet fanns det en förvaringsarrest och två fyllefinkor. Ibland blev det brist på plats och då fick renodlade brottslingar placeras i samma finka som fylleristerna.

Ett annat problem var värmen. Elementen var inbyggda i väggarna.

”Hur lätt kan inte en fyllerist ragla omkull och slå huvudet i något hörn eller utskjutande kant”, konstaterade polisen i sin skrivelse.

Stensved efterlyste också en större uppfällbar lucka i celldörren, istället för det lilla inspektionshålet i dörren. Varje gång någon av de inburade skulle ha ett glas vatten fick poliserna låsa upp dörren. Besvärligt tyckte Stensved. Och Haag. Det fanns vidare önskemål om en rastgård mot Stora Bergsgatan, och en bakdörr som ledde direkt in i arresterna. Genom en bakdörr skulle polisen slippa släpa in omhändertagna fyllerister genom stora entrén mot torget. I dag är dörren till och med igenbommad för allmänheten, som i de flesta fall är helt nyktra.

Ansvariga på kommunen var dock mycket skeptiska till att anlägga en rastgård i rådhusparken. Det skulle inte bli snyggt. Senare flyttades polisstation ut från Rådhuset, så det blev aldrig aktuellt med någon ful rastgård.

Som vanligt har jag fått en del bilder från vännen Leif Linus

Målningsarbetet har startat i lägenheterna vid Vattentornet. I övrigt pågår byggarbeten för fullt på Norra Bergen. Tvättstugan och övernattningslägenheten vid sidan om tornet har fått ett fint tak. Ett spännande projekt som ska vara klart till sommaren. Var där och fotograferade på uppdrag av bostadsbolaget Skärtorsdagen. Ett trevligt uppdrag där jag träffar en rad duktiga hantverkare som gärna förklarar för en okunnig vad som pågår.

Bilderna är från 1982 och ett reportage som jag gjorde i Vretstorp med Johanna Björnberg. Ursprunget för cirkusen var Cirkus Rolando och bröderna Johansson.

Johanna Björnberg skadades svårt vid en trapetsolycka 1984. En vajer brast. Johanna föll sju meter. Det gjorde att hon fick ge upp sin cirkuskarriär, och utbilda sig till lärare.

Cirkus Rolandos besök var förr i tiden en av årets stora nöjeshändelser stan. Askersundarna gick man ur huse för att se alla spännande artister, för att inte tala om alla djur. För oss grabbar gällde det att hjälpa till på olika sätt för att skaffa fribiljetter. Det vart det svårt att skaffa fram pengar till en ”riktigt” biljett. Åtminstone var det så för mej och många andra.

Cirkus Rolando spände under många år upp sitt tält på gamla IP:s träningsplan. Under en period fanns tältet gärdet där Konsum finns i dag. På den tiden var inte konkurrens från andra nöjen så stor, och ett cirkusbesök var stort. Cirkusen fick en nära koppling till Askersund på 80-talet genom Johanna Björnberg, men då hade man bytt namn till Cirkus Scala. Och senare startade också cirkusfamiljen Johansson, Cirkus Maximum, som de sålde.

Cirkus Rolando på besök i Askersund på 50-talet. Ägare var bröderna Johansson. Här har Malte Johansson med fru och söner intervjuats för tidningens räkning

Cirkus Rolando starade 1945. Men bröderna hade arbetet på cirkus sedan i början på 30-talet.

Ett av Rolandos cirjusnummer i början på 50-talet.

Et annat cirkusnummer i Rolandos cirkus på 50-talet.

Det var fyra bröder Johansson som startade Cirkus Rolando i mitten på 40-talet. Bröderna hade då varit aktiva inom cirksvärlden sedan början av 30-talet.

-Har man cirkusblodet i ådrorna tar man inte sin Mats ur skolan i första taget, även om det är tufft ekonomiskt för alla cirkusar, upplyste Malte Johansson, i en intervju i mitten på 50-talet.

Malte berättade samtidigt att premiären det året i Lönsboda drabbades av ett kraftigt snöoväder. Och då var det ändå i början av april. När Malte och hans bröder skulle resa tältet låg snön meterdjup på cirkusplatsen. Vägförvaltningens snöskopor fick sättas in i alla hast, och när klockan slog åtta på kvällen blev det ändå premiär. I 10 graders kyla. Maltes söner Jerry, Jimmy och Johnny, blev också cirkusartister och cirkusägare. Ryttarbröderna blev världsmästare i konstridning 1977.

Askersundsflickan Johanna , då Lundberg, gick som liten omkring och drömde om att en gång få arbeta på cirkus. Det var en ovanlig dröm, som så småningom skulle bli sann. Hennes kompisar drömde om at bli damfrisörskor och flygvärdinnor. Johanna blev riktigt biten av cirkuslivet när hon arbetade på sin pappas bensinmack i Askersund. Det låter kanske underligt men så var det. Cirkusen hyrde alltid ett gärde intill macken. Ryttarbröderna var ofta inne i macken och pratade med Johanna. Maltes son Johnny erbjöd Johanna att följa med och jobba en sommar. Då var namnet på cirkusen Scala. De äldre bröderna hade lagt av. Sönerna hade tagit över. Sommarjobbet kom att vara ett antal år och ledde också till kärlek. Och barn. Johanna och Johnny lever inte längre ihop. Men det har många spännande minnen gemensamt.

-1984 råkade jag ut för en svår olycka under en turné sommaren 1984. Jag föll sju mer från en trapets, då en vajer brast. Det medförde att jag fick lägga cirkuskarriären på hyllan. Efter olyckan utbildade jag mej till bild och SO-lärare och arbetar nu på Transtensskolan i Hallsberg sedan 2003, har Johanna berättat för mej.

Johanna arbetade inte bara i cirkustrapetsen. Hon åkte också på styret i en motorcykelcirkus, i en trumma där man kör på väggarna.

William Arne åkte runt med sin motorcirkus under många år. Han körde runt i en tunna med i bilen. Johanna åkte på styret på en motorcykel i en tumna, men jag har ingen sådan bild därför fick det bli Arne som en illustration.

Många i Askersund höjde på ögonbrynen när de fick höra att Johanna jobbade på en cirkus. Man var liksom inte van med sådant i den lilla staden.

-En del tror att de som reser med cirkus var sämre människor. Så är det ju inte alls. De arbetar hårdare än de flesta, upplyser Johanna, som verkligen har erfarenheter från cirkuslivet.

-Jag tycker fortfarande att mitt liv är spännande eftersom ingen dag är den andra lik på skolan. Men det kräver inte lika stora omvälvningar som när jag jobbade som cirkusartist. Men jag tycker det är underbart varje morgon att vakna till en ny dag, förklarar Johanna , som numera är bosatt i Närkesberg, men har planer på att flytta till Askersund om det finns något som passar.

-Tycker om att bo på landet, men ska ändå säja huset, eftersom det snart är för stort. Mitt yngsta barn är snart 18 år Anledningen till att jag vill sälja huset är att jag vill ha frihet på ett annat plan, som att kunna resa mycket. Kanske är det turnélivet med cirkusen som satt sina spår, funderar Johanna.

Johanna ägnar sig i dag åt målning på friden. Hon har också hunnit med några utställningar. Ett avbrott från läraryrket har hon gjort, och då som köksdesigner . Afrikansk dans är ett annat intresse Johanna kopplar av med.

Fortfarande kommer det cirkusar till Askersund varje år. Men inte väcker det så stor uppmärksamhet som Cirkus Rolando och Cirkus Scala , gjorde en gång i tiden. Konkurrensen från nöjesvärlden och alla TV-kanaler är stenhård nu för tiden. Men det är trevligt att det finns cirkusägare som kämpar på.

1980 träffade jag bankonsulent Sten Karlsson i Dalby. Han jobbade då åt Svenska Golfförbundet. Han ville då att Askersunds kommun skulle planera för en bana vid Stavhagen i Askersund. Han ville att kommunen skulle börja med en övningsbana. Om intresset blev stort kunde han tänka sig en bana på Edö. Anledningen till att Sten tyckte Stavahagen var ett bra alternativ var kontakten med andra idrotter. Senare blev han i högsta grad inblandad i arbetet med banan i Åmmberg. Minns att vi var och tittade på Vaskmullen tillsammans. Sten hade stora planer för hur det skulle kunna se ut. Och så blev det också.

Golfarna har fått sitt eget paradis vid sin vackra seasidebana i Åmmeberg vid viken av Vättern Utsikten över Vättern är strålande. Men det har varit en kamp innan golfklubben kommit så långt som man gjort i dag. Området var rena ökenlandskapet tidigare. Gruvbolaget hade dumpat rester av anrikningen där. Naturvårdsmyndigheterna krävde att området skulle gröngöras. Det var då man kom på den lysande iden att anlägga en golfbana på området i samband med återställningen. Och så blev det också. Gruvbolaget och golfklubben enades om att göra något bra av det hela.

Men långt innan banan i Åmmeberg kunde det ha byggts en bana i Askersund på Nordhammar, eller i Stavahagen. Gärdshyttan var ett annat alternativ. Om nu inte kyrkan varit så motsträviga har det funnits en bana på Nordhammarsområdet. I slutet på 60-talet var byggherren och bandyspelaren Ingvar Ulvenheim redo att bygga en niohålsbana strax söder om Askersund. Ingvar hade både ritning och kostnadsberäkning klar. Tyvärr föll projektet i allra sista skedet. Kyrkan ägde en del av marken och de var inte ens intresserad av att tala med Ingvar. Året var 1969.

Ingvar Ulvenheim kämpade i flera år för at få en golfbana på Nordhammarsområdet strax söder om Askersund. Men kyrkan som ägde en del av marken sa nej. Inga golfare på deras mark.

Ingvar berättade en gång för mej att han och arkitekt Nils Sköld åkte runt i kommunen och tittade på olika platser. De tittade bland annat på Edö, Stjersund, Harge och många andra platser. De kom dock fram till att Nordhammar låg bäst till 195 000 kronor skulle hela golfbanan kosta.

”Jag tröttnade. Felet var nog att jag var för ensam. Många ansåg dock att en golfbana på Nordhammarsområdet skulle bli en verklig PR-sak för kommunen. Närheten till Vättern, Tiveden, Husabergs camping, småbåtshamnen skulle göra banan mycket attraktiv”, förklarade Ingvar.

Det var svårt att få bra golfbilder på vintern när banan i Stavahagen var aktuell. Det gick dock att locka ut bandystjärnan och golfaren Svante Eriksson i snön.

Vaskmullen

Vaskmullens historia är lång och mycket omdiskuterad. Som nästan alla vet har det pågått gruvbrytning i århundraden i trakterna runt Åmmeberg och Zinkgruvan. År 1863 togs ett vaskverk i bruk i Åmmeberg , samtidigt med järnvägen till Zinkguvan avslutades. Malmen fördes med järnväg till Åmmeberg där anrikning vidtogs. Den sand som återstod efter det at zink, bly och andra metaller avskiljts, pumpades vattnet ut i Kärrafjärden och lagrades på boten.. ”Nytt land” växte så småningom till längs den östra stranden av på Kärrafjärden.

Hela anrikningen flyttades till Zinkgruvan , där ett nytt anrikningsverk togs i bruk 1977. Vid Kärfjärden fans resterna av 120-årig anrikning av zink och bly. En öde landremsa av gråberg som forslades dit från gruvorna i Zinkgruvan. Det är just på den öde landremsan som nu blivit den vackra golfbanan i Åmmeberg. Arbetsnamnet på golfbanan var också ”Kärrafjärdens golfbana Askersund”.

Vaskmullen 1980. Ingen kunde tro at det skulle bli en vacker golfbana där.

År 1989 dök det upp ännu ett alternativ för placering av en golfbana. Ett Stockholmsföretag hade köpt det gamla vårdhemmet med tillhörande mark. Tidigare ägare var Maranataförsamlingen med Arne Imsen i spetsen. De hade köpt anläggningen av landstinget i slutet av 1970-talet för en halv miljon kronor. Stockholmsföretaget uppgav att de tänkte satsa 30 miljonor kronor i Gärdshyttan. Det skulle bland anat bli en 18-hålsbana. Banan beräknades var spelklar sommaren 1991. Antal anställda beräknades till ett 20-tal personer. Alla kan se i dag vad det blev av det. Inget.

Gärdshyttan var också aktuell för placering av en golfbana. Planerna var storartade, men av det blev det pannkaka.

Under en period var Gärdshyttan ålderdomshem.

Maranata köpte Gärdshyttan av landstinget för en halv miljon. Församlingen klarade inte av att driva hemmet ekonomiskt. Men Arne Imsen kämpade emot i det längsta.

Under en period användes vårdhemmet till flyktingförläggning. Kanske den mest aktiva period Gärdshyttan upplevt. Då var det fart och fläkt där ute .

Till slut blev ändå allt bra. Askersunds kommun kan glädja sig åt den fina banan i Åmmeberg.





Illrött och knallblått! Färgen på husen i Lundbyområdet väckte stor sensation när området byggdes upp. ”Blåbär och lingon” kallades Lundby allmänt. Många turister stannade till och filmade husen. Någon liknande färgsättningen hade man aldrig sett tidigare i ett villaområde. Till och med kom det utländska turister och offrade film på husen. En del stannade också till för att fotografera. Andra både plåtade och gick runt i området och talade med de boende. Hur var det att bo i ett sådant färgrikt område?

Många askersundare var mycket kritiska till färgsättning. Skandal menade många. Det fanns till och med krav på at Lundbyhusen skulle målas om. Men de flesta som flyttade in i husen tyckte det var en härlig färgsättning. Mycket effektfull blev det på vintern när snön bäddade in husen. Huvudsaken var ändå att de som skulle bo där trivdes med färgen.

Elaka rykten berättade att målaren gjorde ett misstag när han blandade färgerna. Det var inte meningen med illrött och knallblått. Men byggnadschefen i Askersund dementerade alla sådana rykten. Det var visst meningen med de klara färgerna. Helt enligt arkitektens intentioner. En del husägare protesterade och bad att få lite diskretare färger. Men det gick inte arkitekten med på. Och byggnadsavdelningen ville inte göra sig osams med arkitekten. Istället hoppades man att det skulle bli flera hus i Askersund med klara färger. Vet inte om det blev så…

Själv tycker jag att det blev ett trevligt område med lite udda färgsättning. Och det behövdes nog i Askersund vid den tiden, när det bara handlade om tegelhus och mexistenhus. Det här var på 70-talet.I dag hör man inget om färgerna på Lundby. Inte om färgerna på några andra hus heller för den delen.