Sätt ditt en kran för dricksvatten i Torgparken till nästa sommar. Det skrev en askersundare i ett medborgarförslag till kommunen för drygt 10 år sedan. Folk skulle kunna fylla på sina vattenflaskor vid kranen, men också hämta vatten till sina djur. Det behövdes i värmen ansåg medborgaren. Ett enkelt förslag som borde kunna gå att genomföra, men som inte blev verklighet. Kanske för enkelt? Men det är klart, nu finns det möjlighet att köpa något drickbart i de båda serveringarna i parken. Men då kostar det pengar.
Förr i tiden fanns det en vattenkran att dricka ur på torget och en pump inne på rådhusgården. Det var bara att ta för sig
Torget i Askersund på 50-talet. Friskt vatten
Inne på rådhusgården fanns en pump. Den syns strax intill trädet på bilden. Senare byggdes Rådhuset till och på tomten i förgrunden finns i dag Torghallen. Gamla brandstationens syns också i bakgrunden, Och polisstationen i hörnet på Rådhuset. Bild:Kjell Johansson
I år är det 100 år, 1925, sedan gamla idrottsparken i Askersund invigdes med pompa och ståt. Landshövding Bergström kom och det hölls stora nationella friidrottstävlingar på de nylagade banorna. I dag har den gamla idrottsparken ersatts med hyreshus. Några björkar från den gamla idrottsplatsen finns kvar. Björkar som föreningen fick hämta från vänliga skogsägare. IFK tvingades lämna över idrottsplatsen till kommunen på grund av ekonomiska skäl. Föreningen klarade inte av att hålla en idrottsplats för en hel stad med spolning och allt.
Personligen tror inte att rivning av gamla IP med läktare hade varit möjlig idag. Kulturen hade satt stopp. Läktaren vid idrottsplatsen i Skyllberg byggdes på 30-talet och har föreningen har fått kulturbidrag för att hålla den snygg. Och det är bra. Läktaren och idrottsplatsen i Askersund var mycket äldre. På 70-talet hade dock inte politiker och planerare samma syn på att bevara kultur så därför fick grävmaskinerna rulla på gamla IP. Bara de gamla ägarna till idrottsplatsen, IFK Askersund, protesterade. Det är bara att läsa gamla kommunala protokoll. Ska också säga att Askersund fått en fin idrottsplats vid Solberga men utan kulturhistoria.
Alla vi spelade på gamla IP är förstås nostalgiska. Men det var askersundarnas idrottsplats på ett annat sätt än idag. Nästan alla större arrangemang gick på gamla IP. Tror att Snoddas Nordgren har publikrekordet. IFK hade sin första idrottsplats ute på Borgmästareholmen vid bildandet av föreningen 1904. Men det blev för bökigt med alla båtar ut till för tävlingar. Föreningen köpte istället ett gärde nedanför Väderkvarnsbacken. Det fanns förslag att köpa ett gärde intill Stadsparken, där idrottsplatsen finns idag. Men det blev för dyrt. Askersunds bryggeri ägde tomten.
I början på 20-talet bestämde sig IFK för köpa marken där gamla IP med läktare skulle byggas. Priset var 8 500 kronor. Till att börja var det bara friidrott på nya idrottsplatsen. Några år senare tilläts också fotboll. I samband med att IFK gick upp i Allsvenskan i bandy för 80 år sedan, 1945. spolades gräsplanen upp också. Föreningen hade gjort ett försök i Strandparken det gick inte. Vattnet försvann ner i den sankta marken hela tiden. Gamla IP fungerade fram till i slutet av 70-talet då politikerna bestämde att det skulle byggas hyreshus på gräsplanen.
På gamla IP fanns också en dansbana med scen. Den anläggningen ersatte Folkets Park som fanns i de flesta samhällen. Massor av kända artister och orkestrar av kända passerade där genom åren. På gamla IP hölls också mässor och när cirkusar kom till stan var det idrottsplatsen som gällde.
Gamla idrottsplatsen isspolning
Landshövding Olsson på besök med fru i samband med en mässa på IP.
Teckningslärare Grönvall ritade gamla IP.
Åke Swidén Gösta Snoddas Nordgren gamla IP
Ingemar Johansson i uppvisning mot broder Rolf på gamla IP
För mej är gamla IP ett kärt minne. Värt att fira för mej och många andra IFK-are som tillbringat åtskilliga timmar vid den anläggningen. Minns på mitt sätt med lite bilder. Kanske jag sätter ut en IFK-flagga på gräset mellan hyreshusen där jag slet gräsmattan många gånger som spelare.
Rådman Carl Gustav Kjerrström Askersund avled för 167 år sedan. Han var då 67 år gammal. Graven finns på gamla kyrkogården i Askersund och pryds fortfarande av färska blommor. Och det är rådmannen och hans maka som sett till att blomsättningen fortfarande fungerar. Ett förutseende par, när många andra gamla gravar faller i glömska av släkten. Paret tog inga risker.
Rådman Kjerrström donerade 2.000 riksdaler riksmynt till Askersunds stad i ett testamente år 1856. Året innan han dog. Beloppets ränteavkastning skulle under de första tio åren användas till en predikstol. Även en altartavla om det skulle vara så.
När det gått tio år skulle räntan oavbrutet följd under 90 år läggas till kapitalet. Det skulle inte få minskas. Därefter skulle på ”fattighustomten” uppföras ett hus av sten med tre rum och kök, samt två gavelrum. Vilken fattig som helst skulle kunna bo där.
Nu blev det inte riktigt som rådman Kjerrström hade tänkt sig. Pengarna blev istället en grundplåt till Kjerrströmska pensionärshemmet som invigdes hösten 1959 med plats för 16 hyresgäster. Många har säkert undrat över namnet, men det hade varit märkligt om inte donatorn fått med sig sitt namn på något vis.
1959
2014 Loggatan ( Som nu av någon anledning fått namnet Klockaregatan)
Vem är det då som ser till att rådmannens grav vårdas och att blommor planteras? Det är vaktmästare vid Askersundsbostäder som står för det. När Kjerrströmska byggdes ägde staden huset och graven sköttes av någon kommunalanställd. När sedan bostadsbolaget fick ta över följde skötseln av graven med helt enligt det gamla testamentet.
Kjerrström ville också i sitt testamente att ansvariga köpte in fyra silverskedar för räntepengarna. Skedarna skulle delas ut årligen till två brudar som tillhörde arbetarklassen. Men det förutsatte också att brudarna var noga med dygden och ärbarheten. Kjerrström ville att skedarna skulle delas ut den 25 september varje år inför kyrkorådet. Den 25 september skrevs nämligen donationsbrevet. Brudarna fick anmäla sig själva och sedan skulle kyrkorådet välja de mest kvalificerade.
Vet faktiskt inte om det fungerar så fortfarande? Jag har aldrig hört att någon brud fått silversked under mina år som journalist. Kanske ingen uppfyllde kraven. Men jag kan ha missat skedutdelningen.
I 30 år bevakade jag politiken i Askersund som journalist på Nerikes-Allehanda. Och ibland också politiken i Laxå. Ett intressant och spännande jobb att sysslade med. Att få berätta för askersundarna vad politikerna sysslade med och varför. Och hur de tänkte. Sedan var det upp till läsarna att avgöra om det var bra eller dåligt. Ska väl säga att jag också bevakade lite annat.
Intresset finns kvar men jag skriver inte någon politik längre. Inte förrän nu i den här bloggen. Och då har jag varit pensionär i drygt 10 år. En lång startsträcka för en som höll på med det i stort sett varje dag under tidningsåren. Har aldrig trott att någon varit intresserad av vad jag tycker därför har jag legat lågt. Det är så många andra som har facit i handen på allt och inte minst flera politiker. Får fortfarande ärendelistorna och jag är en ganska trogen gäst på fullmäktige. Skönt att bara och sitta och lyssna utan att behöva skriva.
När jag jobbade på tidningen gick jag till Rådhuset varje morgon och kollade inkommande post. Och då träffade jag alltid någon politiker som kunde förklara varför man tog si och sådana beslut. Eller att få skäll av någon för att jag skrivit ”fel”. I dag får redaktionerna ärendelistorna bara på datorn. Lite tråkigare tycker jag som ville träffa folk. Och så blir det förstås pressinformation när besluten tagits i kommunstyrelsen. De flesta ärenden som kommer dit borde det skrivits om mycket tidigare så folk hade haft en chans att tycka till. Kan jag säga som gick i Rådhuset varje dag. Nu ställs ofta alla inför fakta utan att kunna påverka. Det är ofta bara en ren ointressant föredragning. Minns att jag hoppade över ibland. Hade redan skrivit om allt.
Har läst budgeten för 2026, som ännu inte har beslutats om. Men den kommer att gå igenom eftersom det finns en borgerlig majoritet med hjälp av SD. Det som slår mej när jag läser budgeten är att målsättningen på många punkter är att bli bäst i Sverige. Om inte annat att bli näst bäst. Det gäller förstås att sikta högt. För mej räcker det med att politikerna gör det bra för askersundarna med ödmjukhet, självkritik och realistiska mål. Om man med det sedan når Sverigetoppen är det väl bra. Annars är lätt att folk tycker blir det tramsigt. Tycker också det är viktigt att politiker har respekt för valresultatet. Vilket väljarstöd har man för att kunna styra över andra? Det är väl där det inte stämmer ibland både på riks och lokalt. En del agerar som om de hade 99 procent av rösterna.
Under årens lopp har det funnits ett antal olika reklamslogans för att locka folk till Askersund. En som många minns är, ”Den globala småstaden-jobba i världen bo i Askersund”. Just den gick mer eller mindre som ett skämt i många år. Vet inte vem som hittade på den. Så fort det handlade om nedläggningar, nedskärningar och indragna busslinjer inom kommunen, så plockades ”den globala småstaden” fram i debatten. Det var lätt att ironisera över en sådan slogan.
Nu lyder reklamen ”Askersund-vid Sveriges hemligaste skärgård”. Tycker det är ett knepigt konsultjobb som godkänts Jag vill veta vad som finns ute i Norra Vätterns skärgården och inte behöva gissa mej till det. Men jag är ju ingen reklamare och har ingen båt. En annan reklamskylt som jag funderat över är den i Sjöängsparken. Där står att det ska byggas i Kanslihusparken! Vet inte vem som lanserat den skylten och det felaktiga namnet. Det kan väl ändå inte vara kommunen. Att döpa en gammal park efter ett hus verkar knepigt. För mej är det Sjöängsparken och inget annat. Och för många andra askersundare också.
Det är ingen reklam utan ett klipp ur den kommande budgeten.
Slutligen några historiska minnen om chefskapet på Rådhuset. Hade bra kontakt med de flesta. När jag började var det borgmästare Bernhagen som styrde och ställde. Han var lite speciell och tyckte att tidningarna skulle skriva precis som han ville. Så blev det naturligtvis inte. Sedan blev det en ekonomi-och kanslichef som styrde. Senare en kommunchef och nu en kommundirektör som anställer och avskedar tjänstefolk har jag läst. Förr var det en personalnämnd och en personalchef som gjord det. Kanske mera byråkratiskt men förmodligen mera demokratiskt.
Under mina år var det väldigt få tjänstemän som fick foten. Borgmästare Bernhagen fick inte sparken, men hans skrivbord flyttades ut till ett annat hus. Ett drastiskt beslut som jag fick skriva spaltmeter om. Däremot var det en del politiker som lyftes bort från sina partier och som fick agera som politiska ”vildar” i fullmäktige. Det fanns några sådana.
Får se om det tar lika lång tid till nästa politiska inlägg som det här. Som nämnts har jag inte facit på allt. Är bättre på att lyssna och låta det stanna inombords. Får glädja mej åt att folk orkar jobba med politik. Förstår att det kan vara tufft ibland med frågvisa journalister och med folk som inte är nöjda med besluten.
Hemma på hyllan har jag en träskulptur på mästerlöparen Gunder Hägg. Det är ett litet mästerverk som jag köpt för länge sedan av mångsidiga konstnärinnan Sonja Öhrman-Erikson i Lerbäck. Det är ett litet imponerande mästerverk på världsrekordslöparen från Albacken. Sonja brukade var rädd om sin konstverk och vill inte att de ska komma i orätta händer. Men hon visste att jag var idrottsintresserad och tyckte att Gunder skulle passa på min hylla. Jag är stolt över hennes förtroende. Sonja var en mycket mångsidig konstnär där träskulpturer bara är en liten del i hennes konstnärskap.
Gunder Hägg
Sonja Öhrman-Eriksson
Har alltid imponerats av träsnidarnas skicklighet. Därför skriver jag lite om den främste av alla, Axel Döderhultarn Pettersson, som var ett verkligt original och om ett märkligt besök som han gjorde i Sydnärke. Han levde mellan 1868-1925 i Oskarshamn. Lägger med några bilder på Döderhultarns konst. En del uppgifter och bilder har jag hämtat i boken om Döderhultarn som Oskarshamnsbladet gav ut 1928.
Döderhultarn i sin verkstad
Åtminstone vid ett tillfälle besökte Döderhultarn Sydnärke . En god vän till honom har berättat om besöket. Döderhultarn knackade på vännens dörr en tidig höstmorgon. Han ville att vännen skulle följa med till Närke. Innan han berättade om vad han skulle göra i Sydnärke, uppmanade Döderhultarn sin vän att ta på sig en ren skjorta och tvätta fötterna, ifall tåget skulle spåra ur. Han höll ett forcerat föredrag innan vännen kom till tals. Genom en handelsresande hade Döderhultarn fått reda på att en släkting till en gammal bergsmanssläkt i Sydnärke skulle vara ägare till en slaga, med vilken Gustaf Vasa tröskade hos Sven Elofsson i Isala, Dalarna. Det skulle också finnas verkliga papper på att det var rätt slaga. Döderhultarn vill inte bara se slagan, utan också köpa den om det fanns möjlighet.
Vännen försökte förklara att det var helt osannolikt att slagan hamnat i Sydnärke, men det hjälpte inte. Döderhultarn hade bestämt sig för resan till Sydnärke. Men utan sin vän. Det gjorde Döderhultarn både missnöjd och arg. Med några svordomar lämnade han sin vän för resan till Närke. Efter tre dagar återvände Döderhultarn djupt besviken från Närke. Även denna gång hade fantasin gäckat honom.
Han var berömd långt utanför Sveriges gränser och har också fått ett eget museum i hembygdstaden , Döderhultmuseet. Där finns en unik samling med mer än 200 träskulpturer. På ett mästerligt sätt och humoristiskt sätt skildrar han livet i Småland kring sekelskiftet. Mitt intresse för lite udda personer har också allt varit stort. Jag träffade många sådana under mina tidningsår. Nästa alla av dessa har något att berätta och som berikar livet.
Döderhultarn var en mycket originell konstnär som i en intervju förklarade att han bland annat så ovanligt att han inte hade sinne för att ljuga. En originell egenskap skulle jag tro.
-Min fantasi har rört sig på andra områden. När jag lånat pengar av folk och sagt , att den och den dagenskulle få det lånade igen, så har jag ärligt menat vad jag sagt. Att jag sedan inte uppfyllt mina löften till utfäst dag, har inte berott på att jag velat ljuga, utan på felbedömning av möjligheterna att skaffa fram pengar, upplyste träsnidaren.
Det var skriftställare Hasse Z som såg till att Döderhultarns träskulpturer kom med en på utställning i Stockholm. Hasse Z hade fått en trähäst på posten från Döderhultarn. Han tänkte inte så mycket på det, utan ställde föremålet i en hylla. Tecknaren O.A fick se hästen och tillsammans med Hasse Z begärde han upp ytterligare ett antal figurer från den märklige snidaren i Oskarshamn. Utställningen blev en stor succé och Döderhultarns lycka var gjord.
En annan snidare som jag också blivit vän med efter alla kontakter med honom är, Sören Niklasson. Han har gjort sig känd med sina jätteskulpturer lite här och var i Sverige. Han använder inte kniv utan motorsåg. För mej är det en gåta hur han får till det. En enda liten miss med sågen och konstverket är förstört. Just nu jobbar han med jättesvampar vid Norrqvarn vid Göta Kanal i Västergötland. Han har tidigare gjort övernattingsstubbar dit. Några tycker inte att Sörens skapelser kan räknas till konst. Men det är upp till var och en att avgöra det. Helt klart är det en stor konst att kunna skapa figurerna med hjälp av en motorsåg.
Sören Niklasson
I Askersund finns också en samlare av Herman Rosells snideri. Bertil Gylling är namnet. Han har en imponerande samling av Rosell, som i hans tycke är helt i klass med ”Döderhultarn”.
Bertil Gyllning vid sin samling för några år sedan.
Skolvaktmästare Bertil Nordlund var en stor IFK:are. Aktiv både i bandy, fotboll och friidrott. Han var också en stor motståndare till alkohol och tobak. Helt enkelt en renlevnadsman. Inte nog med bara IFK. Han var befäl i brandkåren och aktiv i IOGT Logen .
Vi hade många samtal genom åren inne på redaktionen. Han var en ”gråsosse” och hade massor av synpunkter på hur politiken sköttes. Kan också nämna att jag fick hämta äpplen i hans trädgård vid Floragatan-Aspgatan. Bertil hade en fin och välskött trädgård. Och goda äpplen.
För några år sedan gav Skyllbergs Bild och kultur en bok-Oves observationer- Som byggde på mina bloggar. 1000 exemplar tog slut, men en privatperson i Askersund – Hans Örnhagen- tryckt upp 400 nya exemplar i samarbete med bokhandeln i Askersund. Så nu finns boken igen. Häromdagen fick jag ett meddelande om att ”Oves observationer” också blivet en talbok. Med bidrag från Hamiltons stiftelse har boken nu lästs in och kan laddas hem. Och det känns hedrande att även synskadade och funktionshindrande över hela Sverige kan ladda ner och lyssna. Har märkt att det finns intresse för boken och talbok från folk som vuxit upp i Askersund och flyttat till andra orter. Lite nostalgi.
Stapelängen nedanför Landskyrkan har blivit ett mycket populärt ställe för husbilsturister. Det är fullparkerat nästan jämnt. Men så har också platsen korats till den bästa husbilscampingen i Sverige vid något tillfälle. Inga dåliga grejer. Det är bara att lyfta på kepsen för de som skapat platsen, Sedström och kommunen.
Stapelängens camping ligger också perfekt till. Nära till allt, restauranger, butiker och kyrkan om det skulle vara så. De flesta i husbilarna väljer dock att grilla sin mat själva och bara njuta av den vackra utsikten mot sjön och hamnområdet. Brukar själv gå igen området ibland och känner doften från god mat. Blir hungrig varje gång jag går där och känner lukten av flintastek och allt vad det kan vara på grillarna. I området finns också en populär gästhamn och servering.
Från gästhamnen.
Stapelängen är ett område som verkligen har förändrats. Förr låg där timmer i långa rader som skulle lastas på båtar. Det var en stor arbetsplats. På området fanns också en isdös där fiskhandlaren och hotellet hämtade sin is som sågats upp strax intill. Is var viktig för båda näringarna, till fisken och till punschen. De flesta tror att namnet Stapelängen kommer just från alla vedstaplarna, men så är det inte enligt historiker. Tidigare fanns en klockstapel ovanför området vid kyrkan. Därifrån kommer namnet.
Stapelängen i Askersund en gång i tiden.Askersunds hamn, Fredriksson, Sigge Karlsson och Julle
I början av 70-talet var Stapelängen något av en avstjälpningsplats. Rena skamfläcken. Det hade blivit en avstjälpningsplats för diverse transportpallar, båtvrak, trailers, redskap, bildäck, bockar och allehanda skräp. Det såg helt enkelt för jäkligt ut. Mannen bakom förändringen och att skräpet kördes bort och de gamla skruttiga bodar revs var kds-politikern Magnus Elf. Han hade agerat flera gånger utan att ha fått svar, men till slut skrev han en interpellation som ansvariga tvingades svara på. Magnus som värnade om sin stad och det vackra. Han ville skapa en parkanläggning med soffor många vackra blommor.
.
Bild från 1971 Stapelängen. Magnus Elf var bedrövad över vad han såg.
Magnus hade också synpunkter på hur det såg ut vid stränderna runt Sundsängen och Haga i slutet av 60-talet. Tror att Magnus hade varit ganska nöjd i dag om han t tagit sig en promenad. Kanske det inte blev exakt som han ville, men nästan.
Kalkelmakare och keramiker Maria Ekström har fått Swansons gamla trasfabrik vid Sundsängen i Askersund att blomstra igen. Det kunde jag konstatera när jag besökte hennes verkstad vid årets Konstrunda i Askersund. Jag har blandade minnen från olika verksamheter i den gamla stenbyggnaden. Och ibland var det rörigt.
Kaklet i bakgrunden ska till en tunnelbana i Stockholm. Maria har gjort andra stora jobb. Bland annat till ett stort varuhus i Stockholm.
Maria har isolerat och gjort övervången användbar. Ett stort arbete som lyfter den gamla trasfabriken. Där finns idag en helskärm där uppe med kakelarbeten hon gör till en tunnelbana i Stockholm. Den ska vara på plats i tunnelbana nästa sommar. Hon har tidigare gjort stora kakelarbeten till ett stort varuhus i Stockholm. Utöver det gör hon många andra mindre och större arbeten i sin verkstad som visades upp vid Konstrundan.
Maria har ställt i ordning övervången på den gamla trasfabriken.
Marias verkstad 2025
Fabriksbyggnaden uppfördes 1938. Det skulle tillverka putsdukar, disk -och skurtrasor. Byggnaden uppfördes bara på några månader och det fanns möjlighet att bygga ut norr ut. Endast det täcka könet fick anställning.
Ett klipp från 1938.
Det var fabrikör Swanson som byggde fabrik vid Sundsängen för sin trastillverkning .
Gustav Lundberg blev ägare till Lundberg blev trastilltverkning hade upphört. Han hade många bikupor i anslutning till byggnaden. Han var en flitig biodlare. Sedan kom Maria med sin keramik.
Mjölk ger kraft och styrka. Drycken stärker också skelettet. Ett par glas om dagen var ett måste. Annars kan det gå riktigt illa som vuxen. Om inte råden följs var det nästan kört när man kommer upp i vuxen ålder. Man skulle inte att orka med några tunga jobb. Idrott var uteslutet.
Askersunds mejeri när det begav sig. Muren och huset finns kvar.
Så lät det ofta när jag växte upp. Inte så underligt att det sedan fanns några mjölkbutiker i stan att välja på. Mjölk skulle alla ha. Både vuxna och barn. I Askersund fanns också ett andelsmejeri som så småningom också öppnade mjölkbutik i huset. Inte så konstigt för övrigt att kraftsportklubben tog över de gamla mejerilokalerna i korsningen Trädgårdsgatan-Stöökagatan under en period. Med tanke på propagandan för mjölk under min uppväxt är det ganska logiskt att just den klubben tog över. Styrkan satt förmodligen kvar i väggarna.
Ekstedts mjölkaffär Stora Bergsgatan
Mjölkaffären till höger på bilden där kärran står.
Nu är det klubben Ran med sina radiostyrda bilar som tagit över .Vän av ordning undrar kanske vad jag vill komma med all mjölpropaganda. Jag som inte druckit mjölk sedan i 15-årsåldern. Tar istället gärna en pilsner när det passar. Men jag minns båda mjölkaffärerna i stan och särskilt då Ekstedts butik på Stora Bergsgatan. Det låg mitt emot gamla brandstationen och rådhustomten. Som grabb fick jag gå dit med en kruka och hämta mjölk efter skolan. Normalt där jag bodde några kilometer utanför staden kunde man gå till en bondgård och köpa mjölk. Men det fick inte vi. Det gjorde inte så mycket. Mjölkkrukan var inte så tung att bära på. Det var några liter söt och några liter skummjölk som skulle i krukan några gånger i veckan.
Klipp från 1958.
Massor av lokalkändisar har jobbat inom mejerinäringen i stan. Flera av dessa blev sedan viktiga personer i Askersund på olika sätt. Om mjölken var en inkörsport i karriären låter jag vara osagt. Det var i alla fall en stor verksamhet. Namn som Evert Pettersson, Sven Almstedt, Kalle Gustafsson, Axel Larsson, Einar Sundblad , Birger ”Tjommen” Andersson , och naturligtvis mejeristen Nilsson, jobbade alla med mjölk.
Själv är jag inte särskilt insatt mjölkens historia när det gäller Askersund. Men jag har hört de som vet berätta lite om mjölkhistorien. Det finns också bilder och tidningsklipp som berättar. En kvinna , Anna Sköld, tillhör pionjärerna på området. Hon började redan i början på 1900-talet med försäljning. Sedan öppnade hon en butik på Stora Bergsgatan. En butik som de flesta äldre askersundare minns. Det kom kvinnor från andra orter till Askersund för att jobba åt Anna Sköld. Många blev kvar på orten, gifte sig och fick barn. Och så har det rullat på. Precis som i Povel Ramels visa om Karl Nilsson. Så småningom tog Göte och Wilma Ekstedt, över butiken. Senare revs de gamla husen i kvarteret för att ge plats åt HSB –huset ut mot Sundsbrogatan och Stora Bergsgatan.
Mjölkbutiken vid Drottning Kristinas väg.
Senare drev också Einar Sundblad mjölkbutik. Han hade sin sista butik ut mot Drottning Kristinas väg, mitt emot Sjöängsskolan innan mjölkbutiksepoken dog ut helt. Men då var nog godis till skolbarnen var det stora försäljningsartikeln. Säkert finns det många läsare av bloggen som kan tillföra en massa faktauppgifter. Jag har bara skummat lite på ytan om man säger så.
. 
