Det är lätt att glömma tidigare snövintrar när nu yr snön utanför fönstret och trafiksituation är besvärlig .Påminner med lite bilder. Det var inte bättre förr. men mycket besvärligare med snöröjningen. Hästar är inte aktuella längre.

Sundsbrogatan-Torget

Stora Bergsgatan

Sundsbron för länge sedan

Sundsbron

Gårdsjögatan för en del år sedan

Bastedalen och Norra Vättern

Målning av Trafvenfelt

Isupptagning var en viktig sak vid den här årstiden förr i tiden. Mycket viktig för en del. Alla har väl hört Povels ”Varför är där ingen is till punschen? Det hände sig på den goda tiden, den gamla goda tiden då landet var en enda lycklig idyll.”

Men det var innan kyl-och frysskåpens stora genombrott. Lite var stans på sjöarna fanns det folk som sågade is med jättesågar. Ett tungt arbete men ett måste för företag som fiskaffären, bryggeriet, hotellet, mejeriet och för de flesta lantbruk. I det senare fallet var det viktigt med is för att bland annat kunna kyla mjölken.

Isdösen på Stapelängen till höger

Isupptagning på Gårdsjön. Nisse Nilsson är isupptagare.

I Askersunds hamnområde var isupptagningen en stor aktivitet. Vid Stapelängen nedanför landskyrkan fanns det en isdös . Och det fanns också vid många andra ställen, som vid bryggeriet. Det finns många historier om isupptagningen på Alsen. En historia som jag hört är en ilsken arbetsgivare som kom ner till isen och såg att det fattades en av mannarna mitt på blanka förmiddagen. Svaret från de övriga var att han var hemma och tvättade sågspån ur ögonen. Det ledde till att arbetsgivaren vände på klacken och försvann. Han insåg det meningslösa att argumentera mot sådana påståenden.

En isdös byggdes med plankor runt om. Isen som sågats i 50-60 cm stora bitar packades tätt så de frös ihop sedan. Sågspån fylldes på cirka 25 cm runt om och ovanpå. Det isolerade fullgott. Man hade alltid is för två år på lager.

Vännen Leif Linus har hjälpt till med annons.

Folkets hus bio i Askersund har fått ett verkligt uppsving sedan filmerna börjades visas i Sjöängens nya publikarenan, med stor duk och alla modern ljudteknik. Kulturprogrammen vid Sjöängen är också imponerande. Det i ett läge det finns beslutsfattare som vill banta hårt på kulturen då den bäst behövs.

Ragnar Wetter

Själv tänkte jag lämna ett litet nostalgibidrag till i den här bloggen så här i nyårstid när det handlar om Nyårsrevyer. Det handlar om revyn ”Turisthotellet Bomsesund” som också drog storpublik. Det var en revy som Askersunds Scensällskap, satte upp i mitten på 40-talet. Och den spelades inte bara på A.H.F-biografen (nuvarande Hantverkshuset ), utan den gick på turné runt i Sydnärke. Efter några års turnerande i Sydnärke, blev man dock tvungen att lägga ned revyn. Ekonomin hade rasat. Det var dyrt att åka taxi med fyra bilar till varje föreställning.

Mannen bakom revyn var Ragnar Wetter. Han kom till Askersund som värnpliktig och var redan då halvproffs som artist. Han visste hur man skulle skriva revyer. Senare hade han ett showband som turnerade med olika kända artist. Snoddas Nordgren var en, sångerskan Lily Berglund var en annan. Han var också med i några filmer. När ”Turisthotellet Bomsesund” spelades upp för första gången 1943, var det fullsatt i biograflokalen. Gamla Askersunds-Tidning öste lovord över revyn. I feta
krigsbokstäver kunde man läsa ”Askersundsrevyn blev en succé”.

En av revyns verkliga humorister var askersundaren Tage Gevert. Han finns inte kvar i livet längre. Jag träffade honom många gånger. Och vid ett tillfälle berättade han om sitt revyliv. Han plockade då också fram lite klipp och bilder från de ”gyllene
åren”.

”Från början var jag med i SSU:s teatergrupp. När Ragnar Wetter kom till stan blev det fart på det hela. Jag gjorde succé som Hitler och som skolpojke i en annan av revyns 34 tablåer”, berättade Tage för mej.

Tage Gevert

”Rollen som skolpojke var väldigt rolig att göra. Varje gång magistern frågade något skulle jag svara ”Anton-Pelle”. (”Anton-Pelle var en känd askersundare och krögare som ordnade det mesta i staden på den tiden). Du kan ge dej på att publiken hade roligt. När vi började revyn köpte vår kassör ett kassaskrin till våra pengar. Det sista året vi körde kunde kassören hade de få kronor som blev över i sin egen plånbok”, skrattade Tage när han berättade.

Vid något tillfälle hade jag också kontakt med Ragnar Wetter för att prata om hans tid i Askersund med revyn. Det han mest kom ihåg var att det fanns väldigt många vackra flickor i Askersund.

”Men jag har också ett roligt minne från den tiden handlar om Bertil Boo. Han hade börjat sjunga lite smått och jag frågade de andra grabbarna i revyn om vi inte skulle ta med honom. Nej det blir alldeles för högtidligt om han ska vara med fick jag till svar. Några år senare slog han igenom som sångare med dunder och brak som alla vet. Det var en av mina största tabbar som revymakare”, upplyste Ragnar.

Revymakaren Wetter hamnade så småningom som välbeställd krögare på Väröbacka Värdshus . När jag talade med honom för ganska länge sedan hade han lämnat turnélivet men han skrev fortfarande lite kupletter åt primadonnan Git Gay. Och han minns också mycket väl sin revykompis från Askersund, Tage Gevert. Revyns stora stjärna.

I snöbristtider som dessa tänker jag därför påminna år då det fanns snö och det arrangerades skidlopp, som Tivedsloppet i Askersunds omgivningar. IFK Askersund arrangerade under många Sydnärkes stora skidlopp- Tivedsloppet. Det första loppet kördes 1936 och hade då namnet Askersundsloppet. Det ändrades sedan året efter till Tivedsloppet, med start i Ljungås och målgång vid gamla Folkskolan (Sjöängsskolan). Senare blev det start och mål vid gamla IP. Då drogs spåren norr ut från staden för att sedan göra en krok in mot staden via Gårdsjön och Väderkvarnsbacken.

Den gamla sträckningen av Tivedsloppet var starten vid Ljungås skola. På trappan reporter Johannes Kjerrström.

Arthur Östring, Zinkgruvan, en gång i tiden skidkung i Sydnärke.

Som grabb följde jag många Tivedslopp från toppen av den gamla tingsplatsen, Väderkvarnsbacken. Det var många blåbär som trattade på ändan i nedförsbacken in mot det hägrande målet på IP. Bara det drog en ganska stor publik till Väderkvarnsbacken, som numera mest används som pulkabacke. En del hade börjat med pulkaåkning redan under Tivedsloppet. Längden på loppet var runt 3 mil, men flera vätskekontroller. En del stannade länge vid kontrollerna. Blåbärssoppan verkade vara mycket vällagad.

Sydnärkes skidkung i slutet på 30-talet och början på 40-talet var Arthur Östring från Zinkgruvan. Han dominerade stort. Han vann fem-sex Tivedslopp. Det kan väl nämnas att loppet ställdes in 1938-39, på grund av snöbrist.

På 50-talet dominerade IFK-arna Per-Olof Lundin och Bengt Rehnvall. De kanske inte vann alla gånger, men de var ständigt med i toppen. En trogen Tivedsloppsåkare var Kalle ”Bock” Pettersson. Enligt vad jag hört senare var inte hans efternamn Pettersson, utan Gustavsson, men han protesterade aldrig mot sitt felaktiga namn varken i startlistor eller i tidningsreferat. Han gillade namnet Pettersson. Kalles problem var Väderkvarnsbacken och utförsåkningen. Han bromsade utför och det fick ledarna att nästa bryta ihop. Kalle brydde sig inte så mycket om det. I sin
hemvärnsdräkt stakade han lugnt vidare in mot målet på gamla IP i Askersund.
Hemvärnsdräkten använde han alltid vid skidloppen. Normalt hade annars IFK blått
och vitt. Kalle hade inpräntat den olympiska tanken i huvudet. Det viktigaste är inte att vinna, det viktigaste är att deltaga.

Per-Olof Lundin, IFK Askersund, under ett segerlopp på 50-talet.

Bengt Rehnvall, IFK Askersund-Mariedamm, var inte bara en duktig löpare. han var också en bra skidåkare.

Kalle Pettersson (som egentligen hette Gustavsson) hade ingen brådska. Han tävlade för IFK Askersund , men använde hemvärnsdräkten.

Från det första loppet 1936 kan berättas att åkarna startade två och två från Ljungås skola. Matkontrollen fanns vid Uvaberget mellan Askersund och Olshammar. Det var 14 kilometer dit. I täten låg Gustav Nyberg , Skyllberg och Arthur Östring, Zinkgruvan. De slängde i sig lite varmt sockervatten för att sedan fortsätta ett stycke på Olshammarsvägen och in mot Boda. Mellan Uvaberget och Nordhammar hände inte något mellan de båda tätmännen. Östring hade startat en minut efter Nyberg , så hans slutseger var i det närmaste klar vid Nordhammar.

De två sista kilometerna över Alsen in mot gamla Folkskolan blev en ren
spurtsträcka. Nyberg ledde med fem meter fram till järnvägsstationen, innan
Östring satte in slutspurten. Med den segern blev Arthur Östring skidhistoriens förste Sydnärkemästare. I segerintervjun förklarade Östring att banan var alldeles för lätt. Han tyckte det bara var gärden och sjöar att åka över. Inget vidare kraftprov. Segraren uppmanade också intervjuaren att komma upp till Zinkgruvan, där det verkligen fanns lite backar att kämpa i. Men Östring var inte ensam om att klaga på den lätta banan. Även tvåan skogsarbetare Nyberg, var missnöjd med den lätta banan. På den tiden skulle alla skidåkare vara skogsarbetare för att nå
framgång. Yrket gav styrka och hårdhet. Men det var då det…

Skidlift i Väderkvarnsbacken. En del som åkte Tivedsloppet borde kanske haft en lift.

I dag är det Zinkgruvans IF som står för skidsporten i Sydnärke. Både med åkare och en fin anläggning. Klubben tillverkar också egen snö i snökanonerna till spåren när det är kallt nog. Anläggningen i Zinkgruvan har blivit ett skidparadis både för motionärer och aktiva. Många kommer också från Östergötland För i tiden var det ett antal klubbar som hade skidsport på sina program i Sydnärke. Nu är det Zinkgruvans IF som gäller.

När jag växte upp vid kanten av Gårdsjön strax utanför Askersund för drygt 80 år sedan var flaggorna i julgranen från olika länder viktigt. Det blev liksom ingen jul annars tyckte farsan. Det var inte så mycket annat som var viktigt och som vi hade råd med. Vi var många och hade ändå bra jular. Och granen hade vi väl hämtat någon mörk kväll i någon granskog i närheten.  Det är preskriberat nu.

Flaggorna har hängt med i livet. Många tycker nog att jag ska lägga av med flaggtramset efter så många år. Och det har jag gjort, men inte med flit. Vi har nämligen ingen julgran längre så vi har inget att hänga flaggor i längre. För mej blev det ett huvudbry. Men det löste sig. Flaggorna är fortfarande hela och dottern Anna har fått ärva de vackra julgransprydnaderna. Och min Anna för traditionen vidare utan att blinka. Det är ett rent nöje att komma till Torelundsvägen och njuta av den vackra granen med flaggor. Och mat också förstås.

Och det klart att jag minns jularna hemma vid Gårdsjön när jag ser flaggorna i granen. Är annars inte så bra på att minnas, men det är märkligt nog ändå de gamla pappersflaggorna i snöre som väcker några minnen.

Ugglegatan i Askersund den 10 december för ett antal år sedan . Minns inte riktigt årtalet, men jag minns att nästan alla på gatan var ute och skottade. Men nu bor jag i hyresrätt. Vaktmästarna från Askersundsbostäder sköter det bra kan jag kolla från köksfönstret.

Agneta Swidéns målning från torget i Askersund brukar jag lägga ut på bloggen till jul för att få upp den rätta julstämningen. Så får det bli även i år. En fin bild från 2005.

Vill ni ha en kyrka gratis? Ett erbjudande att verkligen fundera på . Och det gjorde också Hammars församling när de fick erbjudandet av Munksjö AB i december 1981 att överta Birgitta-kyrkan i Olshammar. Visserligen hade församlingen nyttjat den privatägda kyrkan i 200 år gratis, men övertagandet var inte helt självklar. Med rösterna 18 för och 6 emot beslutade fullmäktige ändå ta emot kyrkoerbjudandet.

Redan några år tidigare hade Hammars församling övertagit den inre skötseln av kyrkan. Men även det var under protest. Några socialdemokrater lämnade in en skriftlig reservation. Anledningen till det var att man var rädd för Munksjö AB skulle komma med ytterligare krav på församlingen.

Vid den här tiden hade Munksjö AB stora problem med verksamheten vid fabriken. Konkurshotet vilade tungt över företagets axlar. Det fanns inte pengar att också underhålla en kyrka. Företaget tyckte det var ett himmelskt flott erbjudande.

Munksjö AB ägde också Olshammarsgården, eller Heidenstamsgården som många kallade byggnaden vid den tiden. Kanske några gör det i dag också…

Det var dåliga tider för skogsföretaget och Olshanmmarsgården var en ekonomisk belastning precis om Birgittakyrkan. Företaget ville lite senare också skänka bort Heidenstams födelsegård. Underhållet kostade stora pengar. Lösningen blev bra och den fungerar fortfarande. En Stiftelse bildades och tog över Olshammarsgården. I den ingick politiker från Askersund, folk från Hammars församling och medlemmar ur Olshammars intresseförening.

En av de första som var med i intresseföreningen var kantorn och läraren Lennart Lennartsson. Träffade honom många gånger. Han kunde på ett intressant sätt förmedla historien om Verner von Heidenstams födelsegård. Heidenstams vänner och författarkollegor ville att han skulle bosätta sig i Olshammar. Men det blev inte så, istället köpte författaren Övralid. Enligt kantor Lennartsson berodde valet av bostad på fabriksvisslan vid sågen. Heidenstam stördes av visslan, men han besökte Olshammar ofta.

K

Kantor Lennart Lennartsson

Heidenstam vid kyrkan i Olshammar. Bilden kommer från Leif Linus arkiv.

Intresseföreningen hade förhoppningar om att kunna Olshammarsgården öppen för besökare året om. Så blev det också. Sedan 1992 arrenderar Britt-Louise Otter Olshammarsgården. Hon har byggt upp verksamhet sakta men säkert utan stora ord. Det har blivit ett populärt ställe. Julborden är alltid fullbokade. I dag har hon en anställd och några som jobbar deltid.

Information från Olshammarsgårdens hemsida:

Verner
von Heidenstams födelsehem, Herrgården, byggd på 1820-talet av Carl
Rüttersköld, Verner von Heidenstams morfar. Flygelbyggnaden kom också till vid samma tid. Huset är idag en kombinerad bygdegård och värdshus.

Olshammar är ett av Sveriges äldsta industriområden. Redan på 1200-talet fanns här tegelbruk. Herrgården låg då längre ner i trädgården, mot söder.
Tegelbruket var i drift till 1922, en epok på ca 700 år. Munksjö AB köpte Aspa
Bruk 1917 och började bygga sulfatfabriken som finns kvar än idag. Fabriken
sysselsätter ca 220 personer och tillverkar runt 175.000 ton pappersmassa per
år. Företaget heter i dag åter Munksjö Aspa Bruk AB.

Bakom Olshammarsgården finns De Tolv Apostlarna. Tolv stora lindar planterade 1820 i form av en berså. Från ca 1860 har träden fått växa fritt och är idag ca 140 år gamla. När man såg att de blev 12 träd fick de namnet. De Tolv Apostlarna och ska alltid vara tolv så om något träd blir dåligt så ska det tas bort och ett nytt planeras där.

Birgittakyrkan är uppkallad efter den Heliga Birgitta, vars make Ulf Gudmarsson ägde Olshammar på 1320-talet. Olshammar var då en större gård och ett tegelbruk. Enligt traditionen uppförde Birgitta ett kapell på den plats som kyrkan står idag. Kyrkan är byggd 1620 sv Eric Hand som var barnbarn till Erik XIV.

Glasmålningarna, i form av vapensköldar, tillverkade i Riga, föreställer Eric Hand och hansvapenbröder under 30-åriga kriget. Dessa är mycket välbevarade.

Kyrkan restaurerades 1785 av en tysk bruksägare, Carl von Wahrendorff. Då fick kyrkansitt nuvarande utseende med altare och predikstol sammanbyggda..

I början av 1800-talet blev Carl Rüttersköld ägare till Olshammar. Han var morfar till Verner von Heidenstam. Kyrkan tillhörde gården och när Verner von Heidenstam sommartid bodde på gården fick han använda kyrkan som lekstuga. Han grundade där ett sagorike ”Lajsputta” och ristade jordens mitt i en tegelsten framför altarringen. Om sin barndom och livet på gården berättar Verner von Heidenstam i sina memoarer ”NÄR KASTANJERNA BLOMMADE”.
Kyrkan byggdes som brukskyrka.

Verner von Heidenstam vid Birgittakyrkan. Bilden kommer från Leif Linus arkiv.

Birgittastenen finns strax söder om kyrkan. Från denna steg Birgitta upp på sin häst för att sedan rida över Vättern till Vadstena. Om man synar stenen noga hittar man
hennes fotavtryck på den och under stenen finns nyckeln till hennes källare. Vet inte om det stämmer, men det är en bra historia.

IFK Askersunds bandylag kvalade upp till Allsvenskan för 70 år sedan under möda och besvär.  Det krävdes tre matcher mot Åtvidaberg för att ta sig upp i högsta serien. IFK spelade glänsande i 42 minuter hemma på gamla IP i den första matchen. Kanske de bästa minuterna IFK:s bandylag någonsin spelat.  

Glädje efter segern i den tredje kvalmatchen mot Åtvidaberg. Stående fr.v: Ingvar Öhlin, Garvis Gustavsson, Svante Eriksson, Ingvar Ulvenheim, Elis Karlssson, Hasse Bergsten, Frida Karlsson. Knästånde; Arvid Swiden, Gunnar Öhlin, Karl Erik Hagman,PO Nykvist, Bertil Carlsson, Hasse Sääv, Karl Ivan Appelgren.

Matchen kommer att gå till historien. I 43 minuter spelade IFK ut Åtvidaberg fullständigt inför 2 000 åskådare. Det stod 4–0 till den 42 minuten i första halvlek. Det var rena lekstugan. Med lite flyt kunde IFK gjort ytterligare tre-fyra mål.

I slutet på halvleken fick IFK-försvaret lite av ett hjärnsläpp. De sista tre minuterna gjorde Åtvidaberg tre mål! IFK försvararna gjorde handstoppningar och Åtvidabergs farlige anfallare Gunnar Svensson tackade och tog emot med direkta tennismål. Rena självmordet. Matchen slutade 5–4 till Åtvidaberg.

Noterbart var att lagets spelande tränare Moggli Gustavsson blev utvisad sedan han kastat klubban efter Gunnar vid 4-0-målet.  Moggli trodde han skull träffa bollen men så blev det inte. Landslagsmannen Gunnar behärskade situationen helt och brydde sig inte om den kastade klubban. Gunnar rundade kallt gästernas målvakt Karl-Erik Edvardsson. ”Edvard” lämnade Åtvidaberg efter säsongen 1955 för att istället bli målvakt i IFK under många år.

Gunnar Carlsson gör 4-0 sedan han rundat målvakten Edvardsson. Det hjälpte inte att Moggli Gustavsson kastade klubban.

Åtvidabergs spelande tränare Moggli Gustavsson fick tio minuter efter den kastade klubban.

Garvis Gustavsson har gjort mål på Edvardsson. Moggli Gustavsson ser inte glad ut.

IFK försvaret plockade ner bollarna med handstoppningar åt Åtvidabergs farlige Gunnar Svensson. Han gjorde tre mål.

Gunnar Carlsson signalerar för mål. Kommande lagkamraten Edvardsson på knä.

Allt ordnade sig till slut. IFK vann den tredje kvalmatchen på neutral plan i Katrineholm med 5–3. I den andra matchen i Åtvidaberg vann IFK med 3–2, sedan Svante Eriksson gjort segermålet i slutminuten. Annars hade Åtvidaberg tagit steget upp. Målet ledde till en tredje drabbning.  Säsongen 1955–56 blev det då spel i Allsvenskan. Men det blev bara en säsong vid det tillfället.

https://www.na.se/2025-12-09/lista-925-malskyttar-men-vem-gjorde-flest

Julia Wilhelmsson och Tyra Nordlander stora målskyttar i IFK.