Kategori: Patriks tavlor

Vyn från toppen av Norströmsgatan mot Landskyrkan är nog en av Askersunds mest avbildade plats. Kyrkan ligger mitt i öppningen på andra sidan sundet. Perfekt för fotografering och teckningar. Idag är det tyvärr inte samma utsikt mot hamnen och kyrkan. Tyckte det var fel att täppa till utsikten, men det är glömt nu. Men Norströmsgatan har bidragit med så mycket mera under årens lopp. Utmed gatan fanns stans stora industrier en gång i tiden, som Askersunds Trikåfabrik, Askersundsverken i korsningen Norströmsgatan-Trädgårdsgatan, Centralföreningen och Askersunds kvarn.

Mitt minne från Centralföreningen är att en av jobbarna, Gustav Fors, kom släpande upp för backen med sin trehjuling fullastad med tunga mjölsäckar varje dag. Säckarna skulle lastas på bussarna vid busstationen. Hade arbetsmiljöverket funnits på den tiden hade nog Gustav snabbt fått upphöra med sitt slit. Gustav var precis ingen atlet. Själv cyklade jag till bussarna med paket på en tvåhjuling och tyckte det var tungt. Men insåg snabbt att det var en bagatell mot Gustavs slitgöra.

Fors och Lidèn jobbade vid Centralföreningen i Askersund

Hamn-Sigge såg till att allt fungerade i hamnen

Längst ner på gatan fanns också Hamnkontoret som under många år styrdes av Sigge Karlsson. I dag är det en Kinarestaurang. Jobbet att sköta hamnen togs sedan över av sonen Sven.

Nykterheten har och har haft sin högborg utmed gatan i Logen Svan , IOGT. I
hörnet av Hamnmagasinet fanns också en cykelverkstad, som drevs av två bröder.
”Frågan inte mej, frågan brorsan” var standarsvaret från de båda när inte allt
klaffade vid reparationerna. Eller när man frågade om något. När det gäller
IOGT-lokalen var det inte nykterheten som lockade mej i första hand. Det var
alla böckerna. Under många år fanns nämligen stans bibliotek i lokalerna. Som
grabb fanns det inte så mycket pengar att köpa böcker för, så Logen var rena
paradiset för alla läshungriga som inte hade så mycket pengar.

Hamnmagasinet 2011

Gamla Hamnmagasinet i Askersund har blivit något av kulturens högborg. Något som hamnjobbarna en gång i tiden knappast kunde drömma när de slet med lasten från båtarna i hamnen. Då var byggnaden just ett magasin. Men det skulle komma andra tider.

I dag är bottenvåningen fylld med små butiker och hantverkare. På övervåningen finns konsthallen och auktionskammaren. Under ett antal år var magasinet en verklig huvudvärk för beslutsfattarna hur underligt det låter i dag. Vad skulle den gamla byggande användas till? Skulle den rivas eller rustas. De politiska partierna kom senare att använda magasinet som lockbete i valrörelserna. Det fanns massor av förslag. Många var mycket fantasirika. Det handlade om att förvandla byggnadens bottenvåning till en saluhall. Fiskbutik, glashytta, och keramikverkstad var andra förslag. Som alltid handlade det om pengar. Hur mycket skulle satsningen få kosta? En del av verksamheterna blev också verklighet, som keramikverkstaden och glashyttan. Den senare finns inte kvar längre.

Ett mycket radikalt förslag var att flytta fram magasinet fem meter! Enligt många politiker var det ett utmärkt förslag. På det viset skulle man slippa den läckande stenmuren som finns på baksidan. En del undrade om det inte var bättre att plocka bort stenmuren än att flytta hela magasinet. Men det blev det inte någon flytt, på grund av allt för höga kostnader.

Nu har det gått ett antal år sedan Gösta Svensson blåste invigningsfanfaren och alla verkar vara nöjda med satsningen som gjordes på Hamnmagasinet. Förmodligen av de mera lyckade satsningar som gjorts. Magasinet har blivit ett verkligt dragplåster i
hamnområdet. En turistattraktion. Hur skulle det ha sett i hamnen utan magasinet…

Kan väl heller inte undgå att nämna att en riktig trotjänare i magasinet var min bror, keramikern Karlherbert. Han fanns i byggnaden vid invigningen 1989 . Brorsan finns inte i livet längre men verksamheten rullar vidare genom barnbarnet Sandra. Brukar inte skriva så mycket om släkten men jag tycker brorsan och Sandra är värt uppmärksamheten.

Brorsan Karlherbert med barnbarnet Sandra i sin keramikverkstad i hamnen på en äldre bild.

Askersunds kommun har gått ut med ett erbjudande till föreningar och allmänheten att kunna hyra Borgmästareholmen för olika aktiviteter. För det ändå något speciellt med den lilla fina holmen. Låsta grindar som det varit måste väl plockas bort. Det är ju ändå askersundarnas holme och utflyktsmål. Och det finns också en bra historia om holmen.

Amatörtävling på holmen var mycket populära.. Nisse Lundstedt deltog men vann sällan. Han satsade alltid på Evert Taube men det gick inte hem.Bilden är färglagd i efterhand.

Det är väl bara att hoppas på att kommunen får napp. IFK Askersund hyrde under många år en helg för deras stor sommarfest. Då gick det båtar. Jag har skrivit om holmen ett antal gånger men nu är det aktuellt igen

Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Han bodde i Borgmästarehuset vid Stora Bergsgatan-Stöökagatan och var borgmästare åren 1834 -1870. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje, var namnet Hästholmen. Vad det namnet kom ifrån känner jag inte till. Ön var vid den här tiden helt kal.

Knöös såg till att det blev ett litet utvärdshus på holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren. Det finns massor av gamla bilder med fullastade båtar av folk som skull ut till holmen och njuta. 1862 infördes hundskatt där pengarna första tiden var öronmärkta till holmens försköning.

År 1908.Folk på väg till holmen

Den 12 maj, Charlottadagen, var en stor dag för borgmästarens familj. Borgmästarens fru hette Charlotta och det skulle firas. Familjen rodde ut till holmen för att dricka kaffe med punsch. Festen fortsatte sedan hemma på gården där huvudmålet var plättar. Borgmästaren älskade plättar.

Askersunds skarpskyttekår hade sina övningar ute på holmen från mitten av 1800-talet . Stenarna som kårens medlemmar sköt mot finns kvar ute på udden och rättades till för ett antal år sedan med pengar från länsstyrelsen. På den här tiden var försvarsmakten i ett mycket dåligt skick. Skarpskyttekårer och Lantvärn bildades lite var stans i Sverige. Vid starten hade föreningen 180 medlemmar. När föreningen upphörde i slutet av 1800-talet var medlemsantalet bara lite över 50 skyttar.

Restaurangrörelsen på holmen drevs av en snickare Carlsson och hans fru. Rörelsen gick allt sämre och till slut blev det konkurs. Snickare Carlsson gick under smeknamnet Kärleken, beroende för sitt stora kvinnointresse. Men han var en skicklig möbelsnickare och hans alster har funnits i förmögna hem och herrgårdar.

1878 annonserades byggnaderna på holmen ut och efter en tid gick Askersund stad in som köpare. Kommunen är fortfarande ägare till borgmästare Knöös sommarnöje.

IFK Askersund-som bildades 1904- hade sin första idrottsplats ute på holmen. Sanden till hoppgropar hämtades med båtar av medlemmar vid Husabergsudde. Det fanns många tidningsnotiser om båtar som var när att sjunka av tunga laster. 1908 lämnade IFK holmen för en ny tävlingsplats i närheten av Väderkvarnsbacken. 1925 invigdes idrottsplatsen där hyreshusen vid Torsten Carlssons väg finns i dag.

Kumla-Greven var en given artist vid holmefesterna

På väg till holmen. Bild:Kjell Johansson

Prisutdelning efter IFK-tävlingar på holmen. Priserna var hopplockade för att det skulle bli en bra bild.

1999 gjorde en elev vid högskolan i Kalmar en stor en inventering av den biologiska mångfalden på holmen. Hon konstaterade att många av de stora träden som planterades i mitten på 1800-talet fanns kvar. Hon blev imponerad av den biologiska mångfalden. Kan inte svara på var hennes varhennes kartläggning av djur-och växtligheten på holmen tog i vägen. Det var ett examensarbete.

IFK höll stora sommarfester på holmen fram till 70-talet. Folk fraktades ut med vedskutor. Föreningen drev nästa hela sin verksamhet med inkomster just från ”holmefesterna”. Det var en fest som alla skulle till. Bilköerna in till stan på lördagskvällen var långa. En del kallade ”holmefesten” för en fyllefest. Det gick rykten om att det fanns folk som önskade att holmen sjönk med alla syndiga människor. Men det var nog bara en skröna.

Diskussioner om en bro till holmen hade diskuterats länge. En bro skulle göra holmen attraktivare. Under tiden försökte kommunen med egna turistbåtar och arrendatorer till serveringen att göra stället populärt. Men det blev aldrig något
stort besökstryck. När bron sedan byggdes av en privat byggmästare försökte
några idrottsföreningar med stora dansband och golfbanor. Inte det heller
lyckades. Det blev inga pengar över till arrangörerna efter allt slit.

Badet som finns i dag diskuterades länge. Nu finns det här och det har blivit populärt både av barn och vuxna. Brukar själv badad där om det finns något intresse av den upplysningen.

Badet som tyvärr saknar en hytta för vinterbadare att byta om i.

Bron

Hittade en gammal visa om Askersund mina gömmor. Vet inte vem textförfattaren Vallander är. Men jag känner till flickorna i Småland. Och Jousa Larsson som nämns i texten och del annat i texten. Den är några år gammal.

Josua vid sin bokhandel . Namnet på kvinnan är Berit Persson

Askersund har genom åren drabbats av ett antal svåra bränder. En av de senaste stora bränderna i centrum inträffade i januari 1989,då Öhrmanska huset vid torget totalförstördes. Själv har jag skrivit om många bränder under mina år som journalist. Inga roliga jobb men viktig information till läsarna. Anledningen till den här bloggen är en artikel i Askersunds-Veckoblad den 8 augusti 1896, under rubriken ”Stor eldsvåda” i ett centralt hus som kunde ha ödelagt staden ännu en gång. Precis som vid storbranden 1776. Tidningen kom inte ut varje dag så händelsen var några dagar gammal. Bourehnska huset vid torget hade brunnit ner till grunden. Där finns
butiken Synsam i dag, korsningen Väderkvarnsgatan-Sundsbrogatan.

Bild från branden 1896

Beskrivningen av branden blev som en liten följetong. Den första artikeln var
mycket detaljerad. Brandkårens första insats dömdes ut helt. ”Utryckningen
skedde lite pö om pö”, skrev tidningen kritiskt. Som tur var fanns det många personer som inte tillhörde brandkåren som gjorde en stor insats i villervallan . En
brandspruta och arbetare från Stjernsund anslöt liksom arbetare från Skyllberg.

Den eldhärjade gården ägdes på den tiden av handlare Axel Andersson. Att väckas mitt i natten av brandsignaler och rop om att ”elden är lös”, var både hemskt och förfärande skrev reportern. Kyrkklockorna vid Landskyrkan larmade också om storbranden vid torget. Branden blev explosionsartad i det gamla trähuset. Eldtungor slogs ut genom fönstren mot Sundsbrogatan. Det fanns förstås stor oro om de boende hunnit ut hur husen. På övervåningen bodde handlare Vilhelm Vennerström med en liten dotter, samt guldsmeden A.Leander med fru och jungfru. I nedre botten mot Rådhuset bodde fröknarna Emma och Josefina Bruhn. Och intill butikskontoret handelsbiträdet Bäcklund. Alla lyckades tas ut på torget. Det var fru Leander som upptäckte branden och som i sista minuten lyckades väcka övriga i huset. Några ägodelar gick inte att rädda. Med knapp nöd lyckades Andersson och Venneström rädda sina viktiga handelsböcker.

Släckningsmanskapet gick in för att begränsa elden mot uthuslängorna vid Lilla Bergsgatan, samt åt Sundsbrogatan. Byggnaderna som hotades i grannskapet ägdes av änkefri Sundstedt, handlare Hj.Forsell och rådman Berg. Mest hotad var Forsells gård. I nedre våningen mot Sundsbrogatan fanns Sundbo härads tingslokaler, samt L&P Widegrens butik med ett stort lager av manufakturer. På övervåningen bodde postmästare A.Lenander. Hettan var så stark att gardinerna tingslokalen fatta eld, och fönstren gick i bitar. Rådman Bergs hus blev brännskadat i hörnet mot brandplatsen.

Tidningen skrev att släckningsarbetet bedrevs med energi och kraft. På mindre än tre timmar var branden begränsad. Det ska också nämnas att släckningsmanskapet hade hjälp av ett kraftigt regnoväder. Brandorsaken var en gåta. Ingen av de boende kunde anklagas för vårdslöshet med eld, men alla vara eniga om att branden börjar i handlare Anderssons packhusbod intill butiken.

Brandvakten Anders Jakobsson blev hårt pressad av landsfiskal Setterberg vid förhören efter branden. Hade han följt vaktronden? Jakobsson bedyrade att han passerat huset tre gånger på natten utan att ha observerat någon eldfara. Tjugo minuter i två upptäckte han skenet från branden. Han började då skrika att elden var lös för att sedan springa till vakttornet, där han signalerade tornväktaren, som omedelbart började klämta i sina klockor. Efter det gick han omkring på gatorna och slog på en trumma.

Tornväktaren Karl Andersson hade inte märkt någon eldfara vid halv tvåtiden. En kvart senare syntes elden från tornet. Förhörsledaren undrade ändå om inte Andersson sovit under sitt pass i tornet. Han bedyrade att så inte var fallet. Signalapparaten till tornet hade inte fungerat. Andersson menade att brandvakt Jakobsson inte tryckt hårt nog på knappen. Jakobsson höll inte med om det vid förhöret. Han hade tryckt för allt vad han orkade.

Många vittnen till branden blev kallade. Janne Bromander som bodde i Rådhuset hade varit ute någon timma innan branden bröt ut. Han gick sedan till sängs men blev väckt av hunden som sov i hans säng. Då såg han ett eldsken lyste upp
trädkronorna i Rådhusparken. Drängen Oskar Karlsson hade blivit väckt av en
kvinna som uppmärksammat eldsvådan. Han sprang snabbt fram till platsen för att
väcka folk i huset. Bland annat kastade han en sten mot fönstret där
postmästare Lenander bodde. Fröknarna Sundblad vaknade av larmet på gatan.
Ingen av de förhörda hade några synpunkter om orsaken till eldsvådan.

De som råkade ut för branden hade mycket svårt att få ut ersättningar av brandstodsbolagen. De var mycket njugga med ersättningen. Mest lidande blev handlarna Andersson och Vennerström. Handlare Andersson nekades först ersättning av Städernas Allmänna Brandstodsbolag. Anledningen till det var att Andersson inte skriftligen meddelat att han höjt försäkringen i ett annat bolag. Båda firmorna kunde dock provisoriskt öppna sina verksamheter snabbt. Andersson öppnade verksamheten i en uthuslänga vid Sundsbrogatan som klarade sig från branden. Vennerström kunde öppna i handlare A.G Anderssons gård vid torget med ingång från Storgatan.

Prata inte illa om öl och ”ölgubbar” i Askersund. Ölet lade nämligen grunden för stadens musikskola och en upprustning av rådhuset. Pengarna kom från ”öl-café-fonden”. Ju mera öl ”gubbarna” drack, ju mera pengar fanns det i fonden.

Bertil och Ruth Johansson var först föreståndare för det kommunala kafébolaget för att senare ta över verksamheten vid Väderkvarnsgatan.

Kommunala kafébolaget i Askersund var en gång i tiden en mycket bra inkomstkälla för staden. Överskottet från ölförsäljningen användes till stadens förskönande. Något att tänka på för de som jobbar i rådhuset i dag och för dagens musikelever. Det var ölet som bidrog till att inte huset förföll och att musiken fick ett uppsving.

 Föreståndaren och senare också ägaren, Bertil ”Bubban” Johansson, var hård men rättvis. Överfriskade personer släpptes inte in i lokalerna vid Väderkvarnsgatan 24. Stället var mycket populärt. Många som var inne i stan och handlade avslutade alltid stadsresan med en pilsner på ölstugan. Eller två. Stamkunderna var många. Flitigt öldrickande under ordnade former gav klirr i den i stadens kassa.

Hösten 1969 stängde Bertil ”Bubban” och hustrun Ruth ölcafét i Askersund. De drev verksamheten i egen regi de sista 12 åren.

1927 bildades Askersunds Kommuns Cafébolag. Bolaget tog över Hanna Nilssons café i hörnet av Stöökagatan-Väderkvarnsgatan, där Torghallen ligger i dag.  1935 flyttade Kommunalcafét in i den nybyggda fastigheten Väderkvarnsgatan 24. Fram till 1931 var Bertil ”Bubbans” pappa föreståndare för bolaget. Sedan tog sonen över.

När ölcafét skulle lägga ner 1969 var det många som sörjde. Men Bertil ”Bubban” hade uppnått pensionsåldern. Många småstäder hade ”ölschapp” och Askersund tillhörde ändå de som höll i längst. Några av stamkunderna från starten fanns kvar vid nedläggningen.

”Vi har haft verkligen fin publik under alla år vid ölstugan. Naturligtvis har det hänt då och då att en och annan blivit lite för ”snurrig” och vi har tvingats avvisa dem. Men det är ju inte bara på ölställena sådant händer. Tror inte att de moderna ölpubarna passar vår kunder”, sa Bertil ”Bubban” i avskedsintervjun  1969.

Lillen Gustavsson och Bertil Bubban.

Det kommunala ölcafét låg vid Väderkvarnsgatan. Till vänster på bilden.

Bertil ”Bubban” var en stor schackentusiast och ledande inom Askersunds schackklubb. Därför  blev det också mycket schackspel  på ölstugan.

”Förr i tiden var det bättre fart på ölställena. Där träffades de flesta kategorier människor. Affärer gjordes upp över ett glas öl. Det byttes klockor, spelades schack eller man slog sig ner och diskuterade i största allmänhet. Under marknadsdagarna var det fullt i ölstugan”, berättade ” Bubban”.

En som drog nytta av öldrickande i  Kommunalcafét var kantor Nils Björck. När Nils kom till staden på 30-talet fanns ingen musikundervisning i skolan, men det ändrade han på snart.

”Jag tyckte synd om ungdomarna som stod på stan och inte hade något att göra. Jag köpte en tonett för fem kronor och försökte intressera barnen för att spela. Intresset blev över förväntan. Efter några år blev det blockflöjt. Intresset växte och jag försökte få pengar till verksamheten av skolstyrelsen, men det fanns inga pengar. Då vädjade jag till riksdagsman Matteus Berglund om hjälp och han ordnade så vi fick pengar ur något som hete ”öl-café-fonden”, berättade Nils, en gång för mej.

Och det dracks mycket öl, men inte så mycket av yngre personer som i dag. Utan det var ”ölgubbarna” som konsumerade. ”Ölgubbar” var fult på den tiden, men det har förändrats. I dag går var och varannan ut och ”tar en öl”.

Förr i tiden var det mycket viktigt i Askersund att utsikten från torget ned till vatten inte var skymd. Det skulle inte vara några fula buskar som skymde. Utsikten skulle locka ned folk till vattnet och hamnområdet till en stunds avkoppling. Så hade det alltid varit och så skulle det förbli. Åtminstone trodde de flesta Askersundsbor så. Närheten och utblicken mot vattnet var ändå något av stans stolthet.

Storgatan i maj 2015. Bild:Ove Danielsson

Storgatan 1962

Bild: Eric Englund

Storgatan 1962.

Bild:Eric Englund

I mitten på 1990 –talet hände något vid Fisktorget. Utsikten från torget utmed Stöökagatan ner till hamnen förmörkades helt. En kyrkogårdsliknande
plantering med barrväxter anlades bara en halvmeter från stenkajen. Minns som
journalist att näringsidkarna i hamnområdet var mycket irriterade på kommunens
plantering vid kajkanten. Vattnet lockade folk till området, men barrväxterna
skymde. Nu är buskarna borta och torget har gjorts till parkering.

Storgatan vid i början av 1900-talet.
Från Leif Linus arkiv

Namnet Fikstorget kom ganska sent upp som ett namn på en skylt. Många
i Askersund kanske tycker det är ett märkligt namn på den fyrkantiga grusplanen
som nu blivit parkering. Namnet på platsen är gammalt, så det var bara en
återgång till en svunnen tid när skylten kom upp. De äldre planteringarna från Fisktorget och Sundsgatan norr ut, anlades i början av 30-talet av en privatperson.

Stöökagatan mot Alsen på 50-talet.

I mitten av 1800-talet ägnade sig Askersundsborna åt planteringar och utsikter, såväl på offentliga platser som på den egna tomten. I början av 1800-talet blev Borgmästareholmen förvandlad till en vacker park. Holmen hade tidigare varit helt kal. En man vid namn, Felix Beckman, uppmanade folk att skänka pengar till trädplanteringar in mot staden. Beckman tyckte det var behagligt att närma sig städer som var omgivna av alléer.

Borgmästare Knöös öronmärkte också pengar från hundskatten till planteringar ute på holmen. Borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Han bodde i Borgmästarehuset vid Stora Bergsgatan-Stöökagatan . Knöös var borgmästare åren 1834 -1870. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje, var namnet Hästholmen. Vad det namnet kom ifrån känner jag inte till. Inte undra på att gamla Hästholmen fick namnet Borgmästareholmen. Det är väl bara att hålla med, även om det nu börjar bli tunnsått med stadsalléer. Om det överhuvudtaget finns några kvar. På tal om Borgmästareholmen har jag läst om att den i sommar ska hyras ut till föreningslivet eller till någon privat som vill ordna lite galej .

Så här såg det ut hamnen när IFK ordnade fester på holmen. Långa köer.

Bild: Kjell Johansson

Minns en person som ständigt kämpade för att utsikten på toppen av Storgatan vid Sofia Magdalena kyrka ut mot Alsen skulle var som den alltid hade varit. Utan skymmande träd. Under en period var utsikten borta, men det är betydligt bättre i dag. Till bloggen har jag med Eric Englunds löfte lånat några 60-talsbilder som han plåtat. Eric har många fina bilder från Askersund med folk i rörelse på gatorna. Leif Linus brukar låna ut bilder, det finns också vykort och själv har jag fotograferat en
del. Kjell Johansson var också en flitig fotograf Det är en blandning, men jag brukar skriva vad bilderna kommer ifrån. Det kan kanske blir någon miss ibland och då får jag skylla på den mänskliga faktorn.

1

Under 50-och 60-talen härjade rivningsraseriet i många städer. Många gamla fina hus revs bort för att ge plats åt inte allt för vackra större hus. Det gav svåra sår i stadsbilden, som i dag är mycket svårläkta. Askersund var inget undantag. När rivningen skedde var säkert ambitionerna de allra bästa. Dessvärre blev följden också att många värdefulla gatumiljöer försvann. I dag tror jag att stadsplanerna har hel andra ambitioner. De gamla stadsmiljöerna är värdefulla.

Förre stadsarkitekten i Askersund, Stig Perryd, kämpade för att återskapa det gamla rutmönstret som stadskärnan är ritad efter. När husen revs blev det öppna kvarter. Perryd ville sluta de gamla kvarteren igen och gjorde också ett skissförslag på hur det kunde se ut.

Perryds skiss

Kvarteren Fyrkanten och Lejonet var några centrala platser som Perryd hade tittat extra på. Han ville få till en rekonstruktion av kvarteren efter hårda rivningar. Förre stadsarkitekten var medveten om att en del parkeringar måste flyttas till platser med längre gångavstånd för de boende. Han tyckte det var ett rimligt pris att betala för att skapa en attraktivare stadskärna.

De flesta tyckte nog att Perryd skiss och förslag var bra, men mer än så blev det inte. Kvarteret Fyrkanten förblev öppen efter rivningen av de gamla husen. Ägarna till Lejonet har gjort en inramning med staket och planteringar. Husen som revs i hörnet av Lilla Bergsgatan-Stöökagatan (KIAS-bageri) blev aldrig ersätta. Nu finns där istället en inte allt för rolig parkering helt utan inramning. Men det kanske går att
åtgärda. Åtminstone med en häck eller något annat fint när det nu inte finns något hus där.

Rivning vid kvarteret Lejonet 60-tal. Stadshotellets skylt synd till höger.

Innan kvarteret Fyrkanten revs såg det ut så här vid Stora Bergsgatan. Husen till höger revs bort.

Rivning vid Lilla Bergsgatan där det finns en parkering i dag.

Innan husen till höger revs vid Lilla Bergsgatan.

Så Så här ser det ut i dag. En tråkig parkering utan inramning.

Torgparken rustades för några år sedan. Där låg förr den så kallade Sundbladska gården. Husen brann ned år 1880. Istället för att bygga upp nya hus anlades parken. Läser man gamla skrifter så fanns det folk som tyckte att husen skulle byggas upp igen. På det viset skulle den gamla inramningen av hus runt torget bli kvar. Centrumhuset med alla affärer skulle i så fall ha placerats utmed Stöökagatan. Men då fanns Torgparken redan där.

En bild från Haugards bok Askersundiana. I bakgrunden syns Sundbladska huset som brann ner 1880. I dag finns Torgparken där.

Slutligen är det väl också så att någon måste stå för kostnaderna vid nybyggen. En inte alldeles oviktig sak. Tittar man på gamla bilder fanns det en rad gamla hus i Askersund som hade gjort sitt på grund av bristande underhåll. Förmodligen i brist på pengar. Men en del kunde nog rättas till med enkla medel allt enligt gamla stadsarkitektens idéer och skiss.

När jubileumsföreningen i Askersund avslutar sin verksamhet skall behållning skänkas till Norra Vätterbygdens Hembygdsförening. Det handlar om hela 75 000 kronor. Pengarna kommer från en succéartad jubileumsföreställning i samband med stadens 350-årsjubileum 1993 och en tidning med historiskt innehåll. Det blev fyra fullsatta föreställningar i Hembygdsgården. Det kommunen ställde upp med vara att bjuda sina anställa på föreställningen. Personalen fick hämta biljetter i kommunens reception.

Medlemmar i jubileumsföreningens första styrelse på träff vi Borgmästarinnans kafé. De undertecknade ett gåvotestamente till hembygdsföreningen. Personerna på bilden är Lennart Holmström (ordförande i Hembygdsföreningen), Olle Widell, föreningens första ordförande Gunilla Högberg och Calill Ohlson. Jag var med själv men någon måste ta bilden.

Medlemmarna i den första styrelsen 1993 träffades vid Borgmästarinnans café i veckan för att skriva under gåvotestamentet och prata gamla minnen. Dåvarande ordföranden Gunilla Högberg hade gjort en skriftlig sammanställning vad som hände i samband med bildandet. Från början var det meningen att föreningen skulle upphöra efter 350-årsjubilet. Men efter påtryckningar så har  föreningen fortsatt att göra ett antal föreställningar.  

Lägger med Gunilla Högbergs  gåvotestamente och några bilder  på jubileumstidningen.

Glädjen var stor i Askersunds fullmäktige i juni 1994. Jag var där och refererade. Det kunde vara bråkigt men den här gången var allt bara glädje. Politikerna sken som solen. Efter 24 år var äntligen Bevarandeplanen för Askersund klar och den fanns upptryckt i två fina häften i en begränsad upplaga. Skrifter som nu ibland annonseras ut på Tradera för flera hundra kronor. Då var priset 50 och 30 kronor.

Gladast av alla var nog folkpartiets Bengt Norefors. Han hade varit med och diskuterat Bevarandeplanen redan 1970 i samband med kommunsammanslagningen. Han var stolt över att också få vara med och ta
beslutet om planen för att bevara staden.

Bengt Norefors var ordförande i fullmäktige några perioder.

Skylt från 90-talet

Många tror att Bevarandeplanen från 1994 är juridisk bindande och att man inte får röra eller förändra husen. Men så är det inte. Bevarandeplanen skulle ”bara” fungera som ett rättesnöre för handläggning av bygglov och andra miljöpåverkande åtgärder. Så fungerar det i dag, med en del undantag som inte är särskilt vackra utan att gå in på detaljer. Men allt handlar förstås om tycke och smak.

Socialdemokraternas talesman i frågan 1994 var Staffan Korsgren. Senare representerar han folkpartiet i fullmäktige. Korsgren ansåg att planen bara var ett första steg. Han ville gå vidare och göra planen juridisk bindande. Ett av skälen till det var kommunen inte hade något sätta emot när det gällde stora ekonomiska intressen i branschen. En del lobbyister påverkade också beslutet. De blev rädda för att det skulle bli stopp för alla förändringar på deras fastigheter.

Ännu har det dock inte hänt något med juridiken kring planen vad jag vet.. Nu har det gått 32 år sedan Bevarandeplanen godkändes i fullmäktige. Då hade man väntat på ett beslut i 24 år, så det är några år kvar ännu om man ser det så. Om nu dagens politiker vill ha Bevarandeplanen juridisk bindande? Korsgren är inte kvar men partier som krävde juridik finns kvr.

Bandyn kom till Sydnärke i början på 20-talet. I referaten står det att det är en ganska okänd sport. IFK Askersund gjorde den ganska känd 20-tal år senare. Lägger ned ett referat från 1921 i Askersunds Tidning. Under ett antal år hade jag kontakt med radio-och TV-mannen Carl Uno Sjöblom. Hans pappa Carl föddes och växte upp i Askersund och var med i IFK:s första bandy-och fotbollslag. Carl-Uno sände bilder till mej ibland.