Historien bakom ett vykort från Askersund

Alla som samlar på vykort från Askersund har sett bilden. Och många andra också. Pojken med gasbinda om en arm stående mitt ute på Hospitalsgatan och tittar in i kameran. Bilden är från slutet av 40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden?

Grabben heter Kalle Tingö och det är något som jag känt till under många år. Känner honom, men har aldrig tagit reda på historien bakom vykortet förrän för ett par år sedan. Men jag har många gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på vykort.

Pojken som mit i gatan står. Ett gammalt vykort från Hospitalsgatan med Kalle Tingö. I bakgrunden syns ”Mäntar-Axel” med sin häst.

Kalle Tingö i dag. Under många år har varit bosatt i Mariestad och jobbat som lärare i Borås.

Jag har haft kontakt med Kalle, som sedan 1959 är bosatt i Mariestad. Och han berättar.

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år. På samma bild syns en person med häst och vagn. Det är en man som gick under namnet ”Mältar-Axel”. Han hade ett stall vid Lilla Bergsgatan strax intill, berättar Kalle.

Det rätta namnet på hästägaren var Axel Pettersson, född 1892 . Han levde ensam med sin häst.

Familjen bodde på vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Tror inte att den person som gick under det namnet tyckte om det…

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en båt. När han blev utan båt fick han smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättar Kalle , roat.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen. Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Hilma Maria Karlsson var ”chef” på ”Blåsskäggagården” i Askersund där Kalles familj bodde fram till 1950. Adressen var Trädgårdsgatan 16.

Birger var son till Hilma Maria. Han bodde på gården tillsammans med sin mamma.

-Mina kompisar var bröderna Bergholm vid Elimkapellet på samma gata. Deras farsa var pastor.En annan kompis var Sven ”Putte” Ahlm. Hans pappa , Abel, var vaktmästare i kapellet. Som många andra var jag med och spelade bandy i IFK. Det fortsatte jag med i Mariestad och då i Elles. Var också spelande tränare där under en period, upplyser Kalle.

-När vi flyttade till Laxå forsatte jag att spela bandy för IFK. Fick åka med backkämpen Karl-Erik Hagman som bodde i Laxå. Vi hade ett bra juniorlag som spelade hem DM-tecknet 1954.

Kalle spelade bandy för IFK. Även när han hade flyttat till Laxå. Juniorlaget blev DM-mästare 11954. Stående fr.v: Pelle Törnmarck (lagledare), Hasse Andersson, Kalle Tingö,Sven Ahlm, Anders Björck, Kurt Nilsson och Toffe Wallin. Knä:Sune Nordberg,Jan Körner, Sven-Åke Frida Karlsson, Hasse Larsson och Mikael Färg

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss. Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås.

-Jag har släkt kvar både i Laxå och Askersund. Brorsan Pelle har bott i Askersund. Kollar också på din blogg om både gamla och nya Askersund, upplyser Kalle, som inte glömt sin barndoms Askersund.

Det är inte så ofta Kalle och hans fru besöker Askersund nu för tiden. Efter alla år i bilen mellan Mariestad och Borås, är han ganska trött på bilåkande. Men det händer ändå ibland. Kalle och jag har enats om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kommer till stan. Den här gången kommer inte Kalle med på bilden därför att han kört omkull på cykel dagen före. Den nya bilden från Hospitalsgatan har jag väntat på länge och det är mitt förslag. Det blir inget vykort utan en bra och trevlig bild som kommer att spegla lite vad som hänt en gammal gata i Askersund.

Leif Linus har hjälpt till med några bilder och lite fakta. Några bilder har Kalle själv bidraget med.

Historien bakom ett vykort från Askersund

Alla som samlar på vykort från Askersund har sett bilden. Och många andra också. Pojken med gasbinda om en arm stående mitt ute på Hospitalsgatan och tittar in i kameran. Bilden är från slutet av 40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden?

Grabben heter Kalle Tingö och det är något som jag känt till under många år. Känner honom, men har aldrig tagit reda på historien bakom vykortet förrän för ett par ¨år sedan. Men jag har många gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på vykort.

Pojken som mit i gatan står. Ett gammalt vykort från Hospitalsgatan med Kalle Tingö. I bakgrunden syns ”Mäntar-Axel” med sin häst.

Kalle Tingö i dag. Under många år har varit bosatt i Mariestad och jobbat som lärare i Borås.

Jag har haft kontakt med Kalle, som sedan 1959 är bosatt i Mariestad. Och han berättar.

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år. På samma bild syns en person med häst och vagn. Det är en man som gick under namnet ”Mältar-Axel”. Han hade ett stall vid Lilla Bergsgatan strax intill, berättar Kalle.

Det rätta namnet på hästägaren var Axel Pettersson, född 1892 . Han levde ensam med sin häst.

Familjen bodde på vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Tror inte att den person som gick under det namnet tyckte om det…

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en båt. När han blev utan båt fick han smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättar Kalle , roat.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen. Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Hilma Maria Karlsson var ”chef” på ”Blåsskäggagården” i Askersund där Kalles familj bodde fram till 1950. Adressen var Trädgårdsgatan 16.

Birger var son till Hilma Maria. Han bodde på gården tillsammans med sin mamma.

-Mina kompisar var bröderna Bergholm vid Elimkapellet på samma gata. Deras farsa var pastor.En annan kompis var Sven ”Putte” Ahlm. Hans pappa , Abel, var vaktmästare i kapellet. Som många andra var jag med och spelade bandy i IFK. Det fortsatte jag med i Mariestad och då i Elles. Var också spelande tränare där under en period, upplyser Kalle.

-När vi flyttade till Laxå forsatte jag att spela bandy för IFK. Fick åka med backkämpen Karl-Erik Hagman som bodde i Laxå. Vi hade ett bra juniorlag som spelade hem DM-tecknet 1954.

Kalle spelade bandy för IFK. Även när han hade flyttat till Laxå. Juniorlaget blev DM-mästare 11954. Stående fr.v: Pelle Törnmarck (lagledare), Hasse Andersson, Kalle Tingö,Sven Ahlm, Anders Björck, Kurt Nilsson och Toffe Wallin. Knä:Sune Nordberg,Jan Körner, Sven-Åke Frida Karlsson, Hasse Larsson och Mikael Färg

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss. Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås.

-Jag har släkt kvar både i Laxå och Askersund. Brorsan Pelle bodde i Askersund. Kollar också på din blogg om både gamla och nya Askersund, upplyser Kalle, som inte glömt sin barndoms Askersund.

Det är inte så ofta Kalle och hans fru besöker Askersund nu för tiden. Efter alla år i bilen mellan Mariestad och Borås, är han ganska trött på bilåkande. Men det händer ändå ibland. Kalle och jag har enats om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kommer till stan. Den här gången kommer inte Kalle med på bilden därför att han kört omkull på cykel dagen före. Den nya bilden från Hospitalsgatan har jag väntat på länge och det är mitt förslag. Det blir inget vykort utan en bra och trevlig bild som kommer att spegla lite vad som hänt en gammal gata i Askersund.

Hagmans Bollklubb


 
 ——-      
Löpsedeln är från 1988. Och texten är några år gammal och har varit publicerad i en tidigare blogg. Kanske inte allt stämmer idag. Undertecknad hade samlat familjen Hagman i Laxå hemma hos Kennet. Övre raden Arne Hagman, Karl-Erik Hagman, Kenneth Hagman och Anders Hagman. Framför  gänget sitter Kenneths grabbar Robin och Niklas.  Arne Hagman var under många år backklippa i Degerfors fotbollslag.  Några gånger blev han uttagen till Sverige B och i presslaget. Bilden är från Rekord-Magasinet 1949.  Stående fr.v: Reino Börjesson, Kalle Svensson, Kalle Franck, Börja Leander, Lennart Lindskog (Degerfors) och Vitjärv Sundkvist. Knästående: Olle Åhlund (Degerfors) Arne Hagman (Degerfors) Bernt Karlsson (Örebro SK) Tore Karlsson (Degerfors och Gösta Lindh (Örebro SK) . Pressen förlorade med 4-1 mot landslaget.   Karl-Erik Hagman var hårdför back i Askersunds allsvenska bandylag under många år. Här i kamp med Olle Sääw i en DM-final i mot ÖSK i Örebro. IFK:s målvakt Edvardsson kniper dock bollen. Övriga spelare på bilden är Åke Pettersson och Astley Nyhlén. ÖSK vann matchen trots Hagmans backspel. 

   ”Hagmans bollklubb” i Laxå har aldrig vunnit någon serie. Däremot har många av spelarna i ”klubben” medverkat till framgångar både i fotboll och bandy. Klubbar som Degerfors IF, IFK Askersund, Elles, Rävåsen, KB Karlskoga, IFK Eskilstuna, City och Köpings IS, har dragit nytta av familjen Hagmans bollkunnande. Även fotbollslandslaget har använt Hagmans som förstärkning. Arne Hagman, som avled för några år sedan gjorde flera B-landskamper  under sin storhetstid som back i allsvenska Degerfors.

Kenneth är den i familjen som blivit mest känd på senare år.  Han var klippa i Degerfors stolta fotbollslag under många år. Han gästspelade också i Örebro SK på 80-talet sedan Laxå IF varit vänliga att låna ut honom.
-Det blev fem allsvenska matcher i fotboll för ÖSK. Just då var det rörigt i ÖSK. Benny Lennartsson hade fått sparken och Orvar Bergmark hade tagit över mot slutet av serien. Degerfors var annars klubben för mej. Första gången jag lämnade Laxå var annars när jag gick till KB Karlskoga. Sedan var det mycket nära att jag hamnade i IFK Norrköping. Tyvärr kom aldrig Laxå och IFK överens om övergångssumman. Och på den tiden handlade det inte om några stora pengar, men Laxå hade fått med en bankman i styrelsen som skötte förhandlingarna och pengar var hans grej, berättar Kenneth utan att låta allt för bitter.

Det blev Degerfors istället där Kenneth trivdes utmärkt. Pappa Karl-Erik, 87, var allsvenska bandyspelare i IFK Askersund under många år. Sonen Kenneth följde sedan i pappas spår till Askersund och bandyn . Karl-Erik hann också med några säsonger i Köpings IS.
– Själv hann jag också med att spela et 60-tal allsvenska matcher i bandy för Örebro SK. I dag läser man ofta att ÖSK har ett lovande bandylag. Men jag undrar när laget ska gå över från att bara vara lovande till ett bra allsvenskt lag. Det måste naturligtvis till bra rutinerade spelare, konstaterar Kenneth. 

Farbror Arne värvades från Degerfors till Eskilstuna på 50-talet där han representera både City och IFK. När han kom hem från Eskilstuna blev han tränare för olika lag i Sydnärke. Kennets yngre bror Anders var också aktiv i Laxås fotbollslag under en lång period.
-När jag kom hem från Degerfors hann vi med att spela ihop några år. Jag slutade och han fortsatte. Men det var trevligt att också fått spela ihop med brorsan, säger Kenneth.
Båda bröderna Hagman har sitt dagliga värv inom byggbranschen. Bröderna Hagman har inte lämnat fotbollen helt. De brukar hjälpa till när det dra ihop sig till cuper i idrottshallen. Under en period spelade Kenneths grabbar Robin och Niklas fotboll i Laxå, men de bor inte kvar på orten längre.
-Grabbarna har spelat för Yxhult på senare år, men nu har de lagt av. Robin är underhållningsbranschen, upplyser Kenneth.Men den som tror att det är slut för epoken Hagman i Laxå är fel ute. Anders grabb Albin tillhör en av de mest lovande spelarna i Laxå IF. Han har varit med på flera sammandrag för länets bästa ungdomsspelare.
Ove Danielsson

Industrimannen Göranssons rötter finns i Askersund

Någon undrar kanske varför jag bloggar om en man som verkade och levde i Sandviken. Faktum är dock att hans rötter finns i Askersund. Det gäller att ta vara på varje liten positiv nyhet som är förknippad med kommunen. Stort som smått och även det som står på gamla gravstenar. Jag visste inte själv om anknytningen till Askersund, men för en tid sedan fick jag en bild på E-post med en gravsten där Göran Fredrik Göranssons namn finns inristad. Texten finns på samma sten som handelsman och rådman Göran Berg. Berg var född 1744 och avled 1805. Gravstenen finns på gamla kyrkogården vid Stadsbacken.

Göran Fredrik Göransson var med och bildade Sandvikens Jernverk på 1800-talet. Han var köpman och stor industriman. Göransson avled 1900 i Sandviken 81 år gammal.

Det var vännen Alf Anneborg som sände över bilden med en lite följdfråga. Han undrade om jag visste sambandet mellan Göransson och bandyn i Askersund. Då gick det upp ett ljus. Sandvikens fina bandyarena är döpt till ”Göranssons Arena”, efter industrifamiljen Göransson. Själv har jag aldrig läst så noga vad som står på gravstenarna vid gamla kyrkogården. Går inte så ofta på kyrkogårdarna, men där finns mycket historik att hämta. Helt klart. Jag får bättra mej.

Vem var då Göran Berg, farfar till industrimannen Göransson. För att få reda på det bad jag en annan av mina vänner, Alf Cederlind , att forska lite om Berg. Det gäller att utnyttja sina vänner. Efter någon dag skrev Alf till mej och berättade Göran Berg verkade som handelsman och rådman i Askersund. Familjen Berg bodde på gården 57 och 58 . Gården låg norr om nuvarande Centrumhuset, med adress Väderkvarnsgatan – Storgatan.

Göran Fredrik Göransson

Bergs bodde på gården 57-58. Den här gamla kartan har Eric Englund bidragit med. Han är specialist på att ta fram gamla kartor.

En av handelsman Bergs söner var Anders Peter född 1789 i Askersund. Han flyttade till Gävle där han antog namnet Göransson. En av hans söner var just Göran Fredrik. Den senare blev medlem av Vetenskapsakademin och dessutom filosofie hedersdoktor vid Upsala universitet. Han står också staty i Sandviken.

Göran Berg ledde arbetet med byggandet av Sofia Magdalena kyrka. Fredrik Göran glömde aldrig sitt ursprung i Askersund och hans farfars insatser. År 1916 när kyrkan restaurerades bekostade direktör Göransson den elektriska belysningen i kyrkan. Fredrik Görans son Anders Henrik ledde företaget efter faderns död.

Nöjes-och sällskapsliv i Askersund

.

Förr i tiden tillhörde nöjes-och sällskapslivet de mera välbärgade i samhället. Så var det förstås också i Askersund. I gamla skrifter om nöjes-och sällskapslivet i Askersund, kan man läsa att man inte spottade i glasen, även om det var dåliga tider. Fester hölls och skålar utbringades gång på gång. I början och mitten av 1800-talet var det vanligt att fira kungliga familjens födelse-och namnsdagar.

Hantverkshusets lokal i början av 1900-talet

Askersundarna kunde ibland få se en skymt av till exempel Carl XIV Johan, när han med stor svit färdades till Stjernsunds slott. Stadens nöjespalats omkring 1860 var det så kallade Sundstedtska huset vid Sundsbrogatan 16. Huset byggdes 1781 av någon i Askersundssläkten Sundblad. I övre våningen inrymdes den så kallade societetssalongen. År 1848 köpte hovmästare Sundstedt huset och drev verksamhet där fram till 1860. I societetssalongen inreddes sedan flera rum. Bland annat bodde teckningsläraren och majoren Hjalmar Trafvenfelt där.

År 1856 bildades sällskapet ”Nytta och nöje” i Askersund. Föreningen blev basen för vinterns nöjen, som dans , musik, sång och föredrag. På tal om teater berättade teatermannen August Blanche i boken ”En skådespelares äventyr” under rubriken ”Avgrunden i Askersund” om ett teaterframträdande i Askersund. ”Hamlet” skulle spelas i ett vanligt uthus med jordgolv. Där Hamlets faders vålnad skulle sjunka ner, gjordes en fallucka och en grop inunder. Men eftermiddagens regn hade fyllt gropen med vatten. När ”vålnaden” sparkade undan luckan och hoppade ner, kom han mycket snabbt upp igen drypande av lervatten till publikens stora förvåning. Men det blev stormande jubel när alla fattat vad som hänt.

I hotellet vid Lilla Bergsgatan inreddes en salong för teater. Där spelades en del föreställningar. Till nöjeslivet hörde också en dansskola med Thora Sax från Köpenhamn som lärarinna, men längre fram i tiden var det fru Almstedt, syster till ”bostonkungen” Theodor Pinet, som undervisade ungdomarna. Skarpskytterkårens fester på Borgmästareholmen var också populära. Senare övertog IFK Askersund ”holmefesterna”.

Fest i Otto Rudebäcks trädgård

Ett stort offentligt nöjesevenemang var också kung Oscar II:s och kronprins Gustavs besök i staden på 1890-talet . Många var engagerade. Ett något beskt eftermäle fick mottagningskommitténs agerande i samband med besöket. Endast vissa personer i stadsfullmäktige hade inbjudits till kungalunchen på hotellet. Fem personer var inte värdiga att representera Askersund vid lunchen. Det väckte ont blod.

Askersunds Fabriks –och Hantverksföreningen byggde sitt föreningshus vid Lilla Bergsgatan 1906 (nuvarande Hantverkshuset). Där visades också film. Någon har berättat ett minne från en föreställning 1910. Det handlade om det amerikanska inbördeskriget och hette ”Broder mot broder”. En gripande film med en begravning. Musiken till filmen spelades på piano av fröken Greta Larsson. På den tiden var det Lehárs musik som gällde. Fröken Larsson var helt inne på den musiken, så till begravningsscenen spelade hon ”Greven av Luxemburg”. Man skulle kunna säga att det blev lite fel.

En bio fanns också i Logen Svan vid Norströmsgatan. En gång visades en film i Elimkapellet och det man mindes från den visningen var sjömännens struttande gång över en landgång till en amerikabåt, har någon berättat.

Leif Linus hjälpt till med bilder och lite andra klipp. Lägger med ett antal klipp och annonser

Image Thumbnail
Image Thumbnail

Snoddas Nordgren upträder i Åmmeberg

Kumla-Greven med sin orkester Roys

Bertil Boo sjunger på slottstrappan på Stjernsund

Linnea och Ingemar Larsson , på dans ute på Idrottsparken (Linus mamma och pappa)

Dansbanan på gamla IP i Askersund

Tivoli i Askersund 1915

Hembygdsfest med Sune Lundgren med ett gäng dragspelare

Hembygdsfest 1936

Julfest i Hammar. Roland Carlsson spelar och Roy Wallgren med barn lyssnar

Anslagstavlor saknas i Askersund

Bristen på anslagstavlor och klotterplank är stort i Askersunds kommun. Åtminstone i centralorten. Annat var det förr som det brukar heta. Det innebär problem för föreningar och arrangörer. Något måste göras anser många inom föreningslivet. Butikernas anslagstavlor räcker inte till på långa vägar. Om det nu finns några sådana kvar? Där ska i så fall nöjesarrangörer trängas med lappar om upphittade eller bortsprungna hundare och katter. För att inte tala om all reklam för vinterdäck och loppmarknader. Solveig Samuelsson, s, agerade för en del år sedan i frågan och skrev en motion till fullmäktige. Året var 2013. Men då fanns det inga pengar till en tavla. Läget verkar vara oförändrat, med undantag för de elektroniska tavlorna vid infarterna.

Anslagstavla i Askersund på 50-talet. Det var församlingarnas tavla.

Innan tavlan fick sättas upp i tätorten skulle också Sydnärkes byggförvaltning hitta en lämplig plats. Den fick inte äventyra den känsliga småstadsmiljön. I motionssvaret till Samuelsson stod att ”givetvis måste omgivningarna också vara sådana att kraven på fysisk tillgänglighet följs”. Sug på den formuleringen. Vad jag förstår ska den vara lättillgänglig för alla.

Församlingarna hade under många år haft en anslagstavla vid Gårdsjögatan, men som nu fallit för åldersstrecket. Tavlan lutade i flera år, men inga krafter kunde hjälpa att hålla den åldriga tavlan uppe. Den plockades bort. Tavlan användes av alla. Det var en blandning av kyrkomöten, cirkusföreställningar, danskvällar för att nu nämna något. Tror inte det var meningen från början.

Anslagstavlan vid Gårdsjögatan har fallit för åldersstrecket. Men jag han med att plåta innan fallet.

IFK Askersund hade en liten egen tavla på planket mellan Letex och Apotekshuset vid torget. Dit kunde alla som spelade kolla om namnet fanns med i laguppställningen till nästa match. Föreningen informerade också om en del andra viktiga saker. För några år sedan hade föreningarna en lottkiosk utanför Rådhuset, som var tapetserad med affischer. Den var inte vacker, men ändamålsenlig, just för affischering.

På planket i bakgrunden syns IFK:s lilla anslagstavla.

Det finns också en del privata lösningar som jag visar upp.

Bosse Molinder gjorde reklam på sitt sätt

En typ av bilreklam.

Gösta Ahlm försöker lockaNisse Gustavsson och Oskar i Kina till Åhlins. Vet inte hur det gick.

Kyrkoherde Bäckgren lockade folk till hembygdsföreningen på det här sättet.

Konstgräsplan i Askersunds kommun.


För att starta upp arbetet för byggnation av en konstgräsplan i Askersunds kommun vill vi ge
uppdrag till förvaltningarna i Kultur och tekniknämnden att utreda en konstgräsplan.
Fotbollsföreningarna i Askersund kommun har efterfrågat en konstgräsplan under många år
och förutsättningarna har ändrats med materialet för miljön och problemen med drift.
Uppdraget ska gälla placering, kostnad för byggnation och drift samt miljöpåverkan.
Förslag till beslut:
Att utreda och lämna förslag för genomförande av konstgräsplans byggnation.
Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Servicehuset Linden i Askersund

Som en liten kontrast till dagens äldreomsorgsdebatt tänkte jag påminna om lyckan när servicehuset Linden i Askersund invigdes 1986. Och vad som sades vid det tillfället. Det var många fina ord vid det tillfället. Socialminister Gertrud Sigurdsen invigde huset.

”Som pensionär ska man vara tillförsäkrad en god bostad, social service och en i övrigt god standard”, förklarade socialministern.

” Frågan om boendeförhållanden och för de äldre måste stå i centrum. Det behövs en förändring i sättet att se på äldre människor. Pensionärer ska kunna leva i samhället som andra medborgare. Askersunds nya servicehus står som ett exempel på den stora förändringen som skett i de äldres villkor”, trummade Sigurdsen på i sitt tal.

Många av de som var på invigningen hade aldrig träffat en minister tidigare. Men alla tyckte att hon såg snäll ut. På den tiden fanns det personal som jobbade i servicehuset hela tiden. Det fanns också en husvärdinna. Nu har hemtjänsten tagit över det hela. Att bo på Linden i dag är som att bo i en ”vanlig” lägenhet på stan.

Socialminister Gertrud Sigurdsen invigde Linden 1986. Här i samspråk med Georg Karlsson.

Erik och Anna Lundin var mycket nöjda. De hade flyttat in från en villa i Åsbro.

Det som jag tyckte var märkligt den gången var att de styrande inte räknade med att folk skulle bli äldre . Även de som bodde på Linden och som skulle komma att behöva mer vård senare i livet. Vid invigningen 1986 var de flesta som flyttade in mycket alerta pensionärer. Men det kom ju att ändras av naturliga skäl.

Den totala kostanden för servicehuset låg på runt 44 miljoner. HSB svarade för bygget. Förutom 58 lägenheter fanns och finns ett bibliotek, ett tillagningskök, Apotek och en dagcentral med olika aktiviteter. Apoteket och en dagcentral med olika aktiviteter är dock ett minne blott. I dag är det Väntjänsten som ordnar de flesta av aktiviteterna. Den viktiga terapiverksamheten som kommunen stod för är borta.

Det var också en tävling vad servicehuset skulle döpas till. Birgit Högfelt från Åsbro föreslog Linden. För den insatsen fick hon 250 kronor.

Det har hänt mycket på Gärdshyttan

Har inte varit på Gärdshyttan på några år. Vad jag förstår är det matservering och uthyrning av rum i dag. Tänkte istället berätta lite om några händelser där ute. Som journalist var jag där ganska ofta, för det som hände där var ofta kontroversiellt. En gång användes Gärdshyttan till flyktingförläggning var jag där ganska ofta också privat. Hade flera goda vänner där som jag fortfarande håller kontakten med. Lite stolt är jag också över ett av invandrarbarnen döptes till Ove Dritton innan de flyttade till Norge..

Fram till i början av 1940-talet användes Gärdshyttan som ålderdomshem för Hammarsborna. Fastigheten såldes till Birgittasjukhuset i Vadstena som ett sekundärsjukhus. I Hammar byggde man ett nytt ålderdomshem, Lunnagården. Landstinget tog senare över Birgittasjukhusets verksamhet. I slutet på 60-talet började också landstinget tveka om verksamheten vid Gärdshyttan.

Även den gången handlade det om pengar. Landstinget ville inte satsa pengar på verksamheten i det gamla ålderdomshemmet, som trots allt hade rustats. 1974 blev det klart att patienter och personal skulle flyttas över till gamla delen av sjukstugan i Askersund. Det hela skulle ske under 1976.

Gärdshyttan 1974

Landstinget ansåg att Gärdshyttan var omodernt och föreslog i början på 70-talet att verksamheten skulle läggas ned och flyttas till Åkerby, men protesterna var kraftiga för byte av kommun. Personalen ville vara kvar i Askersund. Naturligtvis fanns det politiker som protesterade mot nedläggning av Gärdshyttan , bland annat den moderate landstingsmannen Sivert Andersson från Åmmeberg. Men det hjälpte inte.

Landstinget erbjöd Askersunds kommun att köpa Gärdshytan, men kommunen tackade nej. Istället blev Maranata ägare till stället under ett antal år. Deras ledare Arne Imsen och jag hade många samtal. Imsen styrde det hela med järnhand. När jag besökte stället var det bara han som svarade på frågorna. Ofta gjorde han stora PR-grejer av ”gömda barn” vid sina tältmöten. Det gjorde att stora delar av svenska pressen bevakade mötena.

Själv blev jag utmotad från ett tältmöte, därför att jag samtalade med bänkgrannen som åkte med mej och var lite engagerad. Vi störde inte mötet, men det räckte med ett samtal. Någon slags ordningsvakt menade att vi stört mötet med vårt samtal. Jag ville bara veta namnet på människorna som stod på scenen. Själv menade jag att de var de på scenen som störde mej. När jag kom tillbaka till redaktionen ringde Imsen till mej och förklarade att ordningsmannen måste haft en dålig dag och att han inte var riktigt bra i nerverna. Imsen förklarade lika vänligt som alltid att jag var välkommen.

Det var alltid trevligt att prata med den gamle fackpampen Imsen. Men jag förstod mej aldrig på vad han sysslade med. Men det förlät han mej. Imsen menade att jag inte begrep bättre. Och så kunde det kanske vara.

Maranata klarade inte av det ekonomiska och tvingades sälja fastigheten. Under en period var där en sommarservering. Lite senare kom också blev det också ett behandlingshem för unga människor som hade problem med droger. Och nu matställe.

Hantverkshuset i Askersund en lokal med kultur

Hantverksförenings lokal vid Lilla Bergsgatan var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. Lokalen är nu mera också döpt till Hantverkshuset och drivs av en ekonomisk förening. Det var också den föreningen som räddade huset. Det fanns andra planer. Under en lång period drev Folkets hus verksamheten i huset innan de flyttade över till Sjöängen.

Herbert Fallgren var vaktmästare vid biografen under många år.

Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”. I hallen mot kompisens våningen fanns en reservutgång från läktaren som alltid var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat. Och försvarbart enligt min mening.Vi saknade pengar till biljetter.

”Häxan” Mariana Vlady

Från inspelningen av ”Häxan”

Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud, ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet .Hotellet låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film, men häxan Mariana Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och nu Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.

Maskinist Bertl ”Bubban” Johansson

Maskinist Magnus Bromander

Maskinist Roger Ivarsson

Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen lite betydde en kostnad på 12 000 kronor.

Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27 år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen , men skyll för alla del inte på pianisten ”

Bertil ”Bubban” efterträdde sin far som maskinist. Fadern vevade på sin tid filmerna för hand.

Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen börjat ? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid. Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna.

Hantverksföreningen (Folkets hus) för länge sedan