Kategori: Patriks tavlor

Askersundarna hade en gång i tiden minst tre kommunala pumpställen att välja på för att få friskt vatten. Några vattenledningar fanns ännu inte i stan. Pumparna var ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Men också mötesplatser för stadens ungdomar. Där fanns tillfälle för alla pojkar att visa sina chevalereska anlag genom att hjälpa flickorna med vattenpumpningen. I många fall blev vattenpumpningen helt avgörande för en fortsättning av bekantskapen, som senare ledde till äktenskap. När vattenledningarna kom blev det betydligt svårare för pojkarna i Askersund att imponera. Har inte riktigt kläm på vilka metoder som användes efter pumpepoken….

Pumpen vid kyrkberget 1859. På bilden syns flickor från Högre Flickskolan

En bild från 1907 på gården vid gamla Förnicklingsverket där en av stadspumparna fanns

Bild från 1905

På de flesta gårdar fanns källor. Stora pumpar för att få upp sjövatten fanns uppsatta i hamnområdet och öster om hamnområdet. Den flitigaste besökta källan var den så kallade Jonskällan invid kyrkberget vid gamla Förnicklingsverket och Frälsningsarmén. Det var en källa känd för mycket gott vatten. Under torra sommarmånader var det ransonering av vatten från källan. Pumpen hölls då endast öppen på morgonen . Men då stod ofta 20-30 tjänsteflickor i kö för att hämta vatten. Men det blev bara en kruka vatten till alla. Punkt och slut.

Pumpen i hamnområdet syns bakom båten. I bakgrunden nuvarande Lundgrens hus (Strandhugget)

Bilden är från 1868. Hamnpumpen mellan båtarna, en av Råbockarna.

En stadspump fanns nere vid järnvägsstationen. Den syns till höger på bilden. Linus har tagit fram bilden från en glasplåt som många andra bilder på bloggarna. Bilden är från 1880.

När vattenledningarna i stan började komma sinade intresset för pumparna. 1875 tog allmänna rådstugan beslut om att bygga en vattenledning i stan. Men då hade de styrande tjafsat i många år om från vilken sjö vattnet skulle hämtas. Det fanns förslag om vatten från Stora Röllingen och Gårdsjön, men det blev ingen av dessa båda sjöar. Vattnet togs istället från en källa vid Sundsängen, för att sedan passera genom en reningsapparat till en stor cistern på Norra bergen, för att sedan renas ytterligare och ledas ut i järnrör till brandposter och vattenhämtingsställen.

Redan 1897 dömde vattenledningarna ut av Brandstodsbolaget. Effekten på ledningen var alldeles för dålig. Kasthöjden över marken var bara 4,6 meter. Brandstodsbolaget krävde en kasthöjd på 15 meter , om det skulle börja brinna i stan igen. Det resulterade i ett nytt vattentorn på Norra bergen. I juli 1907 påbörjades bygget och avslutades i slutet av 1908. Tornet är 31 meter och i dag till salu om någon skulle vara intresserande av ett boende med en enorm vacker utsikt. Det är ett antal år sedan tornet togs ur bruk.

I oktober 1947 försvann den sista pumpen ur stadsbilden. Då flyttades pumpen vid kyrkberget upp till Hembygdsgården, där den fortfarande finns för beskådande. Hur gammal pumpen är svårt att få fram. Men bilder från 1800-talets mitt visar att den fanns på plats vid kyrkberget. Anledningen till att pumpen flyttades var att Förnicklingsverkstaden skull ändras och byggas ut. Pumpen fick helt enkelt inte plats på tomten längre. Pumpen skänktes av staden till hembygdsföreningen.

Den sista stadspumpen finns bevarad i Hembygdsgården. Den flyttades dit 1947

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder.

Det är inte alla förunnat att få en gata uppkallad efter sig. I Askersund finns det dock en del som ärats med ett eget gatunamn, eller väg . Men då måste man bland annat minst vara major, landskapsmålare, teckningslärare och gymnastiklärare vid läroverket. Och det gör inte saken sämre om vederbörande också tillhör en gammal adelssläkt, som Hjalmar Trafvenfelt. En mindre gata i Askersund har också döpts till Trafvenfelts väg.

Trafvenfelt gjorde en stor kulturhistorisk insats då han 1921 donerade ett stort antal oljemålningar med motiv från stadens äldsta bebyggelse. Så han var säkert värd en egen väg.Tavlorna hänger i olika kommunala lokaler i dag. Ett större antal finns i rådsalen på Rådhuset. Till Askersund kom Hjalmar Trafvenfelt år 1902 som befälhavare för Askersunds rullföreningsområde. Lärarkallet lämnade han 1916 och tjänsten som befälhavare 1918. Som pensionär stannade han kvar i Askersund för at helt ägna sig åt oljemålning. Han producerade tavlor på löpande band, cirka 800 stycken. Majoren avled 1937 vid 85 års ålder.

Utmed Trafvenfelts väg har det funnits en del verksamheter, som säkert många äldre askersundare minns, som Svenssons handelsträdgård på Karlsro-området intill vägen. I dag finns det bara villor där förr grönsaker och blommor växte. Rudebäcks pillerfabrik var en annan framgångsrik verksamhet. Det hette förstås inte pillerfabrik, utan Askersunds tekniska. Doktor Högbergs villa finns där. Han var mycket uppskattad hos askersundarna. Norr ut efter korsningen med Torebergsvägen fanns repslageriet.

Erik Hammar i Svensson handelsträdgård

En bild från 1958. Emil Svensson som torghandlare

Otto Rudebäck framför villa på Trafvenfeltsvägen 2 år 1916

Rudebeck i sin affär på tvåan

Rödegård 1920

Trafvenfelt var också gymnastiklärare. Här med ett antal elver.

En notis från 1912

En av Trafvenfelts många oljemålningar från Askersund. I bakgrunden bryggeriet

Som vanligt har Leif Linus Larsson och jag hjälpts åt för att få fram material om konstnärens väg.

Förr i tiden tog Hagavägen vid där Sundsbrogatan slutade. Bytet av gatunamn skedde i närheten av där återvinningsstationen finns i dag. Där drog också järnvägen fram. Skiljelinjen var en järnvägsbom. Förmodligen var det Skyllberg-Lerbäck-Askersundsbanans enda järnvägsbom. Vad jag vet fanns det inte bommar på något annat ställe utmed banan.

Järnvägsbommen vid Hagavägen

Husen i bakgrunden är Rödegård och Rudebäcks hus.

När Sjöängsskolan byggdes ändrades vägarna. Då blev slutat för Sundsbrogatan vid Ströms hörna och skolan. En ny sträckning drogs från busstationen ut mot Haga och då förlängdes också Hagavägen. Gamla Sundsbrogatan att öppnas igen när det nya Kulturhuset stod färdigt

Vid gamla Hagavägen i närheten där badparkeringen finns i dag, fanns förr Vagnfabriken. I en del av den byggnaden tillverkades kartor med leksaksverktyg och så kallade ”besparingsringar”. Folk var rädda om sina dyra guldringar och avvände till vardags istället de guldblänkande besparingsringarna. Jag känner väl till verksamheten. Farsan Sven jobbade där ett antal år.

Ekebacken Haga

Haga Ekeberg, makarna Pettersson

Löpning på Hagavägen som IFK arangerade

Strandvillan. Den revs för at ge plats åt reningsverket i Strandparken. Undrar om det var riktigt tänkt……

Davida -Hilma och Lisa Fors. De bådde i Strandvillan.

Vagnfabriken utmed Hagavägen. I dag finns badparkeringen och gräsmattan där cirkusarna brukar hålla till på samma plats

Grosshandlare Enfrid Johansson boddee vid Hagavägen

Hagabadet

Ingemar Larsson simpromotor vid Hagabadet

Virkeshandlaren och hemvärnchefens Axel Eriksson största ögonblick. När gamle kungen besökte Askersund skakade kungen hand med Axel. I miten Filip Nylund. Axel bodde utmed Hagavägen strax intill bäcken.

Nisse Olsson vid Hagastrand

Hantverkshuset i Askersund har fått ett lyft det senaste året.  Föreningen som tog  över efter Folkets hus har jobbat hårt med det gamla huset. För  några år sedan var det till och med aktuellt med rivning, men nu är det andra tongångar. De flesta tycker det är bra att huset blev kvar och används.

Just nu håller Nina Zita att ta fram ett praktfullt fönster på läktaren i den gamla  biosalongen. Hon läser till fönsterhantverkare. Fönstret har varit övermålat. Förmodligen skedde det när Hantverksföreningen började visa film en gång i tiden. Det fick inte  komma in  något ljus.

– Det är en ettårig yrkeshögskoleutbildning i Mariestad som jag nu är inne på sluttampen av. Under fyra veckor i april-maj har jag nu LIA, lärande i arbete, i Hantverkshuset i Askersund, under handledning av Håkan Bagger och Mattias Jonsson, Håkan Bagger AB respektive Starketorp Bygghantverk, berättar Nina.

-Vi kommer att renovera det stora glaspartiet till läktaren till salongen. Fönstret är ifrån början av 1900-talet när huset byggdes, så det har bara drygt 100 år på nacken. Det har varit övermålat, övertäckt av skivor och bortglömt. Men nu har det fått komma ut i ljuset och ska återställas till sin forna glans. Glasen kommer att bytas till återanvända munblåsta. Bågarna skrapas och delar som är rötskadade lagas eller byts ut. De kommer sedan att kittas med linoljekitt och målas i en linoljefärg med grön kulör på utsidan.

 Karmen kommer att kompletteras med den droppnäsa som sågades och mejslades bort när partiet sattes igen. Den kommer också skrapas och målas. Innanfönstren kommer till att börja med bara rengöras innan beslut om vidare åtgärder tas. Till sin hjälp kommer Ninas klasskompis Lotta Olsson, från Åtorp, att ansluta i arbetet de sista två veckorna av LIA-perioden.

– Gamla fönster har alltid legat mig varmt om hjärtat. Mitt examensarbete, som jag skrev 15 år tidigare på utbildningen Byggteknik med inriktning mot byggnadskonst vid dåvarande Växjö universitet, handlade just om fönster. Det hette ’Fönster – Byta eller bevara?’. Självklart kom jag fram till att det lönade sig att bevara! En sanning som fortfarande står sig än idag, tycker  Nina.

-Tyvärr så matas vi alla av reklam för att byta fönster och många faller nog för löften om energibesparing och underhållsfritt. Men sanningen är att återbetalningstiden för ett fönsterbyte är uppemot 30 år och då är det dags att byta de underhållsfria fönstren för de går inte att renovera och isolerglaskasseterna har gjort sitt. Ett fönster tillverkat innan 50-talet däremot kan ha suttit i 70, 100 eller 200 år och är fortfarande kärnfriskt och möjligt att underhålla, renovera och även laga, poängterar Nina

– Nya fönster är en slit- och slängvara och hur väl rimmar det med miljö- och klimatpåverkan? För att inte tala om den energi som går åt att tillverka fönster av aluminium eller plast. Lägg sedan på transporterna och den lagrade energi och koldioxid som frigörs när de befintliga fönstren kasseras och trädelarna bränns upp. Ett 200 år gammalt fönster som underhållits väl kan fortsätta att underhållas. Är färglagren för tjocka eller flagar, kittet lossnat, bågarna kärvar eller fönstret är otätt, kan det renoveras.

-Har en del gått sönder eller fått rötskador, kan delen bytas eller lagas. I samtliga fall kan fönstret fortsatt hålla i minst 200 år till med rätt underhåll. På så sätt bevaras inte bara fönstret utan också hela husets estetiska kvaliteter. Det går inte att ersätta ett gammalt fönster med smäckra profiler, spröjs och munblåst glas med aluminiumbeklätt fönster med isolerkassetter av planglas och utanpåliggande fuskspröjs utan att karaktären går förlorad. Fönstren är husets ögon. Ett spröjsat fönster med munblåst glas, eller maskindraget också för den delen, får ett så livfullt och mjukt uttryck. Något som ett modernt planglas med sin spegelyta aldrig kan ge. Ögonen ser döda ut och saknar gnista, konstaterar Nina

– Även inomhus förändras känslan av ett fönsterbyte. Bågarnas och spröjsens profilering jämnar ut kontrasterna mellan ljus och skugga. Det munblåsta eller maskindragna glaset bryter ljuset så att det avtecknar sig på ett livfullt och vackert sätt på väggar och interiör. Skuggorna blir mjuka och utan skarpa kanter. Det är i detaljer som dessa som det sitter – husets själ. Så för att sprida min kärlek till gamla fönster och på riktigt bidra till att de verkligen bevaras, läser jag nu alltså till Fönsterhantverkare med traditionella hantverkstekniker, upplyser Nina

-Efter 15 år som byggkonsult valde jag att sadla om till något praktiskt och var länge inne på att det var trädgård och odling jag skulle syssla med. Men jag kom inte in på de utbildningar som jag sökte. Istället fick jag upp ögonen för en nystartad yrkeshögskoleutbildning till fönsterhantverkare på Dacapo i Mariestad. Det kändes helt rätt för mig. Men för säkerhets skull sökte jag även deras utbildning till kulturmålare. Jag kom in på båda. Men förstahandsvalet var hela tiden fönsterhantverkare

Nina Zita bor i ett radhus i Örebro med sin  man Frederik och deras två barn Edvin och Ellen.

 -Samt vår ”motsträviga surkatt” Tuss. Jag är ingen flitig Instagram-användare, men jag har och kommer att lägga upp en del bilder under arbetets gång under namnet Gröna Rutan (@gronarutan).

-När utbildningen är slut i början av juni planerar jag att starta ett eget företag inom fönsterhantverk. Jag hoppas på att kunna hyra in mig i en snickerilokal utanför Örebro så att jag även ska kunna tillverka en del fönster enligt traditionell metod och utformning. Det ska bli så spännande att få starta upp en egen verksamhet, säger Nina.

OVE DANIELSSON

Flera gånger har jag skrivit om gatunamn i Askersund på min blogg.  Lite undrande har jag alltid varit över att namnet på gamla Loggatan hade ändrats till Klockaregatan. Har aldrig fått något svar på varför och när ändringen gjordes. Skrev och tjatade om att kommunen borde byta tillbaka till det gamla namnet, Loggatan.  2019 togs det också ett kommunalt beslut om att ta tillbaka det gamla namnet men ännu har inte gatuskylten bytts ut. Det är bara att lyfta på kepsen för beslutet. Jag tar inte åt mig äran av ändringen. Så stor är jag inte. När föreningen Gamla Askersund skrev till kommunen om det felaktiga namnet blev det lite mera tyngd över det hela.  Mycket mera än från en enkel bloggare. Men vad kvittar det. Huvudsaken är det gamla historiska namnet kommer tillbaka. Kanske en bagatell tycker någon men jag tycker man ska vara rädd om gamla historiska namn och hur de nya gatudragningarna blir.

Som grabb minns jag de gamla logarna utmed gatan där Pingstkyrkan ligger. Det gamla namnet var logiskt till skillnad från Klockaregatan. Namnet Loggatan (Logegatan) har mycket gamla anor och har funnits i kartbilden sedan 1874. Konsekvensen av ett namnbyte är att de två nybyggda särskilda boendena får byta adress från Klockaregatan till Loggatan. Pingstkyrkan kommer inte att beröras av  ändringen. Församlingen använder Storgatan som sin adress.

Varför Loggatan har fått sitt namn har jag ganska klart för mej efter ha läst en berättelse av en gammal man som bodde i Askersund i början på 1900-talet. På gatans norra sida fanns i början på 1900-talet ett antal logar.  Byggnaderna försvann genom flera bränder enligt den gamle mannen. Ibland övernattade personer i ladorna. Vid något tillfälle hade en av nattgästerna enligt honom tänt på en loge, för att sedan gå upp på Norra Bergen ovanför och njuta av skådespelet.

Mannen som berättat bodde nedanför stadskyrkan mitt emot gamla kyrkogården. I hörnet Logggatan –Kraffskärsvägen (Gårdsjögatan) fanns ett svinhus, som senare  hyrdes av en person till hönshus. Även denna byggnad eldhärjades. Året var 1906 eller 1907. Skolan hade börjat tas i bruk innan den var helt färdig 1907.

”Under brandnatten kom det eldflagor seglande ner vid ingångsporten i hörnet Hospitalsgatan – Storgatan. Vi trodde först det var Sameralskolan som stod i brand. På den tiden hängde en brandlur i Rådhusets förstuga. Den som upptäckte en eldsvåda fick ta luren och löpa genom gatorna och tuta. Jag väcktes på natten av det otäcka tutandet och blev rädd. Men husvärden Almstedt kom och lugnade och förklarade att det bara var svinhuset som brann. Ryktet gick sedan att någon kväll före plockat bort de flesta hönsen och sedan tuttat på. Men det blev aldrig utrett”, berättat den gamle mannen.

Brandchef vid den här tiden var storväxte yllefabrikören A.W. Bergqvist, som med långa kliv ledde de få hästförspända brandsprutorna. Yllefabriken som fanns väster om gamla Varmbadhuset i hamnområdet. Senare blev där en snickerifabrik och ett spannmålsmagasin.

Vid ett tillfälle hände ett vinterintermezzo med koppling till gamla Loggatan. En man med smeknamnet ”Lapp-Oskar” hämtade ett hölass i en av logarna med sin oxe. Ett gäng grabbar åkte med på lasset. En av grabbarna satt högst upp på lasset och höll i tömmarna medan den ekonomiske ”Lapp-Oskar” gick bakom och plockade höstrån som fallit ner. När ekipaget kom till hörnet av gamla kyrkogården och prästgården vände oxen väster ut ner för den stora bryggarbacken. Han var förmodligen van att göra det. Hölasset och grabbarna ramlade av när oxen ryckte till. Historien berättar inte om hur lasset kom ”på fötter” igen. ”Lapp-Oskar brydde sig inte så mycket om hur det gått med grabbarna. Han var mest bedrövad över att inte allt hö kom till nytta.

Beslut om namnändringen tillbaka till gamla Loggatan togs som jag skrev redan 2019. Men i en handling om Stadsutveckling finns namnet Klockaregatan fortfarande kvar. Men det kanske bara är miss och den mänskliga faktorn som spelat in. Så här står det i de kommunala handlinningarna i dag:

Klockaregatan – Detaljplanen 1882-P2019/9 medger Klockaregatans anslutning till Drottning Kristinas väg norr om nuvarande ”Norra Bergen”. Syftet med planen och gatans förändrade sträckning är att öppna upp för silande trafik i bostadsområdet norr om centrum och för att förbättra trafikflöden i och med bostadsexploatering av ”Norra Bergen” .Gatan föreslås utföras som en 6,5 m bred asfalterad dubbelriktad väg utan trottoarer.

Gamla Stöökagatan i Askersund ska förlängas. Gatan ska i fortsättning finnas  på båda sidor  om Drottning Kristinas  väg och ansluta till Bragegatan. Området där  kallades  förr för Villastaden.  Den nya gatstumpen ska gå igen  skolparken  som nu ska bebyggas. Allt det här har stått i min gamla tidning och då får man lita på det.  Enligt tidningen ska  den nya sträckningen binda samman stadskärnan och det gamla rutmönstret förädlas. Det gamla rutmönstret sträcker sig  annars bara fram till Drottning Kristinas väg.

 Det verkar inte ha varit aktuellt att istället förlänga Bragegatan för att slippa få Stöökagatan på var sin sida av Drottning Kristinas  väg. Politikerna  vill också rädda några gamla träd i parken  när den ska bebyggas. Gamla Sjukstugan (Skolkontoret) ska säljas men får  inte rivas. Och tur är väl det. Det blir  heller  inga utfarter mot Drottning Kristinas väg.

Enligt en äldre grundkarta indelades staden i 44 kvarter med sju gator i sträckningen norr och söder och sex i öster väster. Det är bara att konstatera att staden växt.

När Rådhuset byggdes ut blev stora delar av gatan norr ut kontoriserad. Folk stannar ofta i dag i närheten av torget och den stora matvarubutiken. I gamla posthuset vid Stöökagatan finns både ”Silver Carina” med sin verkstad, Eva Sääv med sin shopping och detaljhandel. Hon arbetar också som tapetserare.  ”Glas och Lakrits” med Beatrice Andersson finns i huset och tvärs över gatan ligger Borgmästarhuset  där det finns ett café, så ett råd är att inte bara stanna vid torget. Gå några steg extra. Det påminde lite om gamla tider vid Stöökagatan.

Stöökagatan i Askersund norr ut från torget var förr ett livligt gångstråk. Där låg Centralcaféet, en sytillbehörsaffär, Erik Vulkarns gummiverkstad, Sams begravningsbyrå, Kias bageri, Bernhard Andersson skomakeri för att nämna något. På Rådhustomten fanns också en affärsbarack. Verksamheter som folk var mer eller mindre tvingade att besöka ganska ofta.

Någon kanske undrar över namnet Stöökagatan. Det kommer från familjen Stöök som drev handeln redan på 1600-talet i Askersund. Några i familjen var också rådmän. Förmodligen är det efter gårdsägare Lars Stöök som gatan uppkallats. Han var nämnd i protokoll redan 1671. Stööks klädbutik låg utmed Storgatan (där BE-GE:s finns i dag), så i modern tid blev det inte riktigt rätt. Familjens butik har inte funnits vid Stöökagatan.

Som vanligt har vännen Leif Linus hjälpt till med en del bilder från sin stora samling

Järnvägen för banan Laxå –Norrköping skulle en gång i tiden dras där flerfamiljshuset Ladan ligger i dag, i korsningen Gårdsjögatan-Loggatan. Tomten var bokad till stationsområde. Banan skulle sedan dras vidare över Viken vid Askersunds by och vidare mot Laxå. På området fanns en stor nybyggd loge. Men som alla ser i dag, det blev inte något järnvägsbygge. Istället blev det hus. Det blev för mycket tjafs kring järnvägsbygget, så planerna gick i graven. Vännen Leif Linus Larsson har letat fram en gammal tidningsannons som talar sitt tydliga språk. Tror inte många vet att det fanns så långt framskridna planer på ett stations-och järnvägsbygge just i det området. Men nu vet alla det som läser bloggen.

Den här gången satsar vi på Gårdsjögatan. Linus har letat fram bilder och några har jag plåtat själv. Gatan är lång och det finns mycket intressant att hämta där. Bilderna talar sitt tydliga språk. En del kändisar har bott utmed gatan, som Levi Karlsson ”den blyge”, för att nu nämna någon. Längst norr ut på gatan mot Väderkvarnsbacken hade också IFK sin idrottsplats en gång i tiden. En lokal storindustri fanns också norr ut på gatan, Askersunds cementfabrik. Företaget tillverkade cementplattor och andra artiklar i cement som villaägarna i området behövde. Minns själv att ägaren körde runt med sin truck i Närlundaområdet och lastade av cementplattor av alla de slag. Det var i slutet på 60-talet Närlundaområdet hade just tagits i anspråk för villabebyggelse. Och sedan fortsatte byggandet i närliggande områden. I gamla tidningsartiklar så är namnet i området Kraftkärret eller Krafskärret.

Ägaren måste ha gjorts en förmögenhet under den perioden. Nu är nya stenläggningar på gång igen, men då handlar det inte om cement, utan om riktiga stenar. Fabriken som inte var någon höjdare när det gällde arbetsmiljön finns inte kvar i dag. Intill där den gamla fabriken låg, finns i dag den så kallade ”farfarsbacken” där massor av barn håller till på vintern med pulkaåkning. Även den backen var hotad. Det skulle bli hus även där, men stoppades av aktiva föräldrar som ville ha backen obebyggd.

Farfarsbacken. Vintertid ett paradis för barnen.

Ett annat företag vid gatan var också Einars möbler. Lokalen, en stor röd byggnad upp mot Närlundaområdet, finns fortfarande kvar. I slutet på gatan upp mot Väderkvarnsbacken fanns under många år en stor soptipp dit stans allt skräp kördes. Det var en väldigt blandning av sopor och latriner som tömdes där och täcktes med jord. Som jag minns hade råttorna ett paradis där. Mins att folk gick dit med sina luftgevär för at pricka de stora feta råttorna där.

I dag finns det ett promenadstråk över den gamla tippen och längst ner i dalen strax intill det naturskyddade området finns även i dag en stor tipp, där kommunen och allmänheten tippar trädgårdsavfall. Undrar vilka undersökningar som gjorts av det området? Hur som helst har det blivit ett populärt vandringsstråk från Närlunda och Lustenrust över till Väderkvarnsbacken och Askersunds by. Och jag har inte märkt på mina rundor att marken sviktar där. Det gamla avfallet har tydligen satt sig..

Einar Gustavssons möbler fanns vid Gårdsjögatan. Här visar Einar -som slöjdlärare-Birgitta Pettersson hur det går till. Byggnaden finns fortfarande kvar.

Måklaren Allan Skyrberg var en av många profiler som bodde vid gatan.

EFS-kyrkan

Team Orion har sitt ursprung i EFS-kyrkan. Här Håkan och Else-Britt Elf. I bakgrunden Hagström

Team Orion

Einar Karlsson, en profil på gatan. Bilden är från 60-talet.

Eskil Andersson

En annan profil vid Gårdsjögatan, Levi Karlsson ”den blyge”.

Polis Verner Karlsson med en inlämnad moped vid pensionatet vid Gårdsjögatan.

Ingvar Björk vid Einars möbler

Norra kyrkogården. I bakgrunden Väderkvarnsbacken

Astrid Fingal vid Gårdsjögatan 25 Vännersdal

Cementfabriken i bakgrunden

Gårdsjögatan norr ut på 50-talet. I förgrunden den öppna soptippen och i bakgrunden cemnetfabriken i slutet på gatan.

Nej, nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla! Så sjöng Karl Gerhard en gång i en revykuplett. Lite av den andan vill presidiet i Askersunds fullmäktige omsätta hos ledamöterna. I kallelsen till senaste sammanträdet fick politikerna ett litet medskick om förhållningsregler.

Skrivningen från presidiet väckte en del förvåning. Per Eriksson, s, undrade vad ledamöterna i fullmäktige fick säga i fortsättning. Han menade att det var bättre om ordföranden sa ifrån direkt på sammanträdet, i stället för att sända ut förhållningsregler. Och han fick en del medhåll.

Ingrid Trodell Dahl andre vice ordförande  i presidiet tog avstånd från uppmaningen  som stod i kallelsen. Hon tyckte det var ett hot mot det fria ordet. Inger Trodell Dahl:

”I kallelsen finns en text, På förkommen anledning osv… en text som jag som 2-e vice ordförande accepterade att skicka ut inför detta möte. Jag backar på det. Anledningen är denna. I fullmäktige får man säga precis vad man vill om det rör ärendet, och man får ge kritik om man vill. Det är glasklart. Det man inte får är om det inte strider mot annan lag, som diskrimineringslagen, vilket inte heller var fallet.

Efter att kallelsen gick ut har jag fått till mej många synpunkter på texten, både positiv och negativ, vilket har gett mej ett antal sömnlösa nätter. Jag har läst igenom kommunallagen där inget säger att man inte får ge kritik eller ha synpunkter på ledning och styrning. Jag har läst artiklar i ämnet och jag har lyssnat på det inspelade mötet ett antal gånger och inser att jag alldeles förhastat skrev under skrivningen ni fått från presidiet.

Jag vill härmed frånsäga mej skrivningen och står inte för den. ”Ordet är fritt” har fått en djupare innebörd för mej och det är just här i fullmäktige ordet ska vara fritt, i demokratins namn.

Jag vill att det antecknas i protokollet att jag inte står bakom skrivningen.

Tack”

Bakgrunden till förhållningsreglerna som sänts ut var förmodligen en ledamot som gick hårt åt tjänstemän vid byggförvaltningen vid förra  mötet. Politikern tyckte att det gick allt för långsamt och att man ägnade sig för mycket åt oviktiga saker.

Med tanke på kritiken för några veckor sedan fanns nu   Samhällsbyggnadschef Fredrik Idevall  på plats- tror det var så- för att presentera den nya samhällsbyggnadsförvaltningen som bildades från den 1 januari 2021 där Askersunds kommun, Laxå kommun och Lekebergs kommun ingår. Inget ont om Idevall, men långa föredragningar om hur nämnder jobbar är inget för fullmäktige. Tycker jag. Det är alldeles för internt. Informationen kan nog de politiska partierna sköta internt på ett annat sätt. Det är politiker som jag som åhörare vill höra och hur de resonerar sig fram till beslut. Det är resultatet som är det viktigaste. Inte hur  olika organisationer  ser ut.

Kollade Webbsändningen hemma vid köksbordet. Det tog lite tid innan presidiet fick kontakt med alla. Och någon ursäktade sig till och med att han hade försovit sig!

Efter ha bevakat fullmäktige i Askersund ett antal år som journalist är det bara konstatera att debatterna i dag är rena söndagsskolan mot förr. Då fanns det politiker i de lokala partierna som verkligen pratade klarspråk”. Ordförande Bengt Norefors fick använda sin klubba flitigt. Kommentarer var då ”vad sitter du och knackar efter så fort jag pratar”. Borgmästare Bernhagen som också var sekreterare fick också sina fiskar varma som att ”du kan ju aldrig hålla reda  på ett papper”.  Men så går det inte till nu.

Jordbruksområdena Lustenrust och Närlunda i Askersund har på 50 år förvandlats till två stora villaområden. Stig Roos, Nisse Alexandersson, och vilka det nu var som brukade jorden kunde nog inte drömma om dagens villautvecklingen på den bördiga jorden. Men stan köpte in jordarna och började sälja tomter till villabebyggelse. Och det skedde helt utan proteser. Med facit i hand kan man väl konstatera att det var ett riktigt beslut för att kunna utveckla kommunen. Det gjordes först ett försöka med villabebyggelse ute på Askersunds by, men efter kraftiga protester från lantbrukare i området hamnade förslaget i papperskorgen.

En bild från 1947. Huset längst ut till höger är Ladan. Bakom huset på bilden har bostadsområdena Närlunda och Lustenrust växt upp.

Närlunda -Korea

Kommunen är ägare till ytterligare ett ganska stort markområde i slutningen ner mot Gårdsjön strax norr om Lustenrust. För mej och många andra är det en gåta att man inte gått vidare där med bebyggelse av olika slag. Istället har kommunen lagt alla resurser och tjänstemännens kraft för att utveckla Edöområdet. Varför inte båda? Det kanske hade varit bra om det funnits valmöjligheter, allt efter storleken på plånboken. Något som passat alla. Och en tomten vid Gårdsjön är inte det sämsta. Jag är själv uppväxt vid sjön. Och där har till och med spelats viktiga bandymatcher. Men jag är inte någon politiker, så jag vet nog inte riktigt hur det ska vara. Får nöja mej med att rösta på dom som vet. Jag och Leif Linus Larsson vill bara med hjälp av bilder och lite text upplysa om vad som förekommit i områdena Närlunda och Lustenrust. Vi bodde nästa grannar en gång i tiden på Närlunda. Jag har flytta men Leif Linus håller fortfarande ställningarna i området

Vid Gårdsjön äger kommunen mark som vore lämplig för villabebyggelse. Men politikerna har inte satsat på det området.

Viktiga bandymatcher har spelats på Gårdsjön i kanten av Lustenrustområdet. Här en match mellan IFK och Waggeryd, som hemmalaget vann. På bilden Hasse Bergsten och Garvis Gustavsson. Segern ledde till allsvenskt spel.

IFK Askersund hade en gång i tiden sin idrottsplats i närheten av Väderkvarnsbacken

IFK:s fotbollslag på Närlundavallen

Något av det största som hänt är den stora ungdomsturneringen i tennis på Närlundaområdet som Leif ”Linus” ordnade under många år. Det vimlade av ungar som ville vara med. Och det kom ynglingar även från andra bostadsområden. ”Linus” hade också skaffat fram priser i massor med lite hjälp av några andra föräldrar. Man kan säga att det var sommarens höjdpunkt för ungarna i området. Turneringen väckte också stor uppmärksamhet på distriktsnivå. Till att börja med var det bara säckar som nät, men efter något år dök dåvarande landslagstränaren Thomas Eklund upp i området för att lämna över ett ”riktigt” nät till allas stora lycka. ”Linus” såg också till att en isbana spolades upp i området.

Närlunda Open i tennis

Roger Adolfsson och Leif Linus Larsson

Närlunda -Lundby i fotboll i miten på 70-talet

Sven Sandberg Lustenrust

Far och son Johansson hjälps åt att bygga på Närlunda i slutet på 60-talet

Tovio Björn bygger sit hus på Närlunda.

Åke Karlsson bodde på Lustenrust

Helga Andersson i mitten bodde i kanten av Lustenrust. Här i sällskap med bokbindare Holm

Gunnar Karlsson i Gustavslund och Håkan Holman

Eveborgarn och Närlundabon Stig Roos, utanför fiskaffären i Askersund,

Bäckatorp norr om Lustenrust

Malmkvist i Bäckatorp på väg hem med sin cykel.

Närlundabon Nisse Alexandersson vid isdösen i Askersunds hamn. Till höger Julius Andersson som bodde i kanten av Lustenrust.

Båtparad i Askersunds hamn. Sommaren 1994 gick en lång hamnepok i graven. Då försvann posten hamnfogde ur Askersunds kommunens personalrullor. När Sven Carlsson sades upp hade tjänsten funnits sedan 1800-talet. Sven tog över jobbet efter pappa Sigge. Eller som alla sa, ”Hamn-Sigge”. Under många år hade också Bernhard Danielsson det viktiga jobbet som hamnfogde.

En hamnbild från 40-talet med järnväg och allt.

Sigge Karlsson var hamnfogde i många år

När Sven fick sluta var den officiella förklaringen arbetsbrist. Det handlade då en besparing i budgeten med 40 000 kronor. Redan då var kommunerna inne på besparingar, så det som pågår i dag är inget nytt. Minns att Sven tyckte besparingen var en bagatell mot andra kommunala utgifter.

Från mitten av 40-talet och fram till 1960 var Svens pappa, Sigge, hamnfogde i Askersund. Arbetet gick i arv inom familjen. När Sigge avled tog Sven över. Även bostaden gick i arv. Hamnfogde såg till att allt fungerade i hamnen. I jobbet ingick också att ta up hamnavgifter av båtägare som angjorde hamnen

-Jag var med farsan som grabb när timmerbåtarna kom till hamnen i Askersund. Vi bodde i Hamnkontoret (nuvarande Sjötullen)). Själv bodde jag 50 år i huset innan vi fick flytta hösten 1992. Kommunen sålde huset så det var bara att packa ihop, berättade Sven för mej i samband med avskedsintervjun som hamnfogde.

Sven hade ett år kvar till pensionen när tjänsten drogs in. Han var en smula bitter över det. Sven tyckte att kommunen kunde ha väntat ett år med uppsägningen. Sven finns inte i livet längre.

Sven Karlsson tog över jobbet som hamnfogde efter pappa Sigge

När Sven fick sluta sitt jobb som hamnfogde i början av 90-talet, var hamnen en lugn och stilla plats. Lastbåtarnas tid var förbi. Förr kom ett antal båtar in för att lasta och lossa varje dag. Det var en tuff arbetsplats. De tekniska hjälpredskapen hade inte gjort sitt stora intåg ännu. I dag har hamnområdet blivit den stora samlingspunkten i Askersund när det gäller nöjesliv, mat, pilsner, glass rökt fisk, våfflor, korv och mycket mera. Tror inte att varken Sigge eller Sven hade haft så mycket emot de senaste årens förvandling. Båda trivdes när det var liv och rörelse i hamnen. Och att få prata med alla gästande båtägare. Lite sorgligt är det att restaurangen med det finaste läget mor vattnet inte är öppen längre. Där gapar ett tomt hål i gatubilden. Uteserveringen där saknas.

Hotell-Gustav fiskar i sällskap med några grabbar

Gamla kvarnbyggnaden i hamnen finns kvar och sjöbodarna är på gång.

Bilden är från 1953

Bild från 1965

Pråmbygge i hamnen

Skräckskutan fanns i Askersunds hamn under 50-talet. Ibland såg det ut så här. Den gav verkligen skäl för namnet. På den tiden ett utflyktsmål.

Rune Fredriksson, Sigge Karlsson och Julius Andersson. jobbade med lastning av vedskutorna.

Stapelängen fylld med massaved.

Bernhard Danielsson var hamnfogde i Askersund under många år.

Sedan några år är ångfartyget Motala Express också borta, men där har Bergstens Wettervik ersatt väl. För ett antal år sedan fanns Motala Express och ytterligare en stor passagerarbåt. Hönö var namnet till att börja med när den kom till stan. Min bror Karlherbert fick uppdrag att måla ett nytt namn, Bayard. Vid en av de första turerna med den nya båten gick det snett. Eller snarare rakt in i Klockarholmen några hundar meter från avgångsbryggan i hamnen. Väl tillbaka i hamn var det några elak ynglingar som frågade skepparen om det inte fanns några längre turer. Skepparen som inte var så van vid Askersunds hamn och dess närliggande holmar blev inte glad. Det minns jag tydligt.

Äldre askersundare minns naturligtvis också alla vedskutor som in till hamnen för att lasta och lossa. Hela Stapelängen var fylld med timmer. Och där jobbade folk och slet med de tunga stockarna. Under vinter var det issågning som gällde för många. Hotellet, fiskaffären, bryggeriet och många andra butiker behövde is. ”Gubbarna” sågade och staplade det hela i isdösar som sedan täcktes med sågspån. Men sedan kom frysskåpen och kylrummen och då var det kört för issågarna. Ännu en verksamhet försvann från hamnen.

För den som vill veta ännu mera om hamnen och sjöfarten har förre kyrkoherden i Askersund, Bengt Eriksson, har skrivit en intressant uppsats om hamnen och sjöfarten i norra Vättern förr och nu. Intressant läsning som säker går att få tag på genom Bengt eller biblioteket.

För några år sedan gav Ullabritt Jonsson och jag ut en bok ” Askersund -småstaden vid Norra Vättern. I den boken finns också en del om hamnen och sjöfarten

Som vanligt har Leif ”Linus” Larsson hjälpt till med bilder.