Månskenspromenad i Askersunds Strandpark var planteringsnämndens dröm. Nu är det stavgång som gäller.

Strandparken är utan tvekan askersundarnas populäraste promenadstråk. Det är alltid mycket folk som rör sig i området. Ska inte folk till sina båtplatser eller Borgmästareholmen, så nöjer de sig ”bara” med promenader. Är det inte stavgång är det promenader i värdig takt. Ibland är det joggare på gång. Boulebanan är också välbesökt. Vackra dagar kan det också vara ett litet gäng där som tycker om pilsner. Det finns en plats för alla i Strandparken.

Strandskoningen vid Strandparken i Askersund blev bra. Från Hagabadet och fram till den nya bryggan vid gamla Varmbadhuset ligger nu en vacker stenbädd som förgyller stranden. Satsningen var nödvändig för att inte delar av parken skulle försvinna ut i Alsen. Men det tog lite tid innan arbetet kom igång. Det är mycket formalia från olika myndigheter som skall till när det gäller arbeten runt stränderna. Sedan en tid tillbaka är det också fritt fram att gå ut till Borgmästareholmen utan hinder och stängda grindar. Det finns också en skylt vid bron med det rätta namnet -Borgmästareholmen. Jag har skrivit kritiskt några gånger om låsta grindar och fel namnskylt ut till askersundarnas holme.

Strandparken har sin egen historia. Fram till i början av 50-talet var det bara sträckan från hamnen och fram till stationshuset som räknades och sköttes ordentligt. Parken utanför stationshuset kallades Järnvägsparken. Det namnet försvann förmodligen med järnvägen på 50-talet. Det verkar logiskt. Nu är det Strandparken som gäller. Inte många har hört talas om Järnvägsparken i dag. Men det finns gamla vykort från den parken.

Området från stationshuset och fram till Haga var det inte många som brydde sig om. Det var bara vass och annat skräp vid strandkanten. I mitt allt ringlade järnvägen fram. Järnvägsparken anlades i slutet på 1800-talet. 50 år senare fanns det inte mycket kvar av den ursprungliga planteringen. Det skriver Joel Haugard i sin bok ”Askersundiana” som kom ut 1940. En rad björkar som stod vid strandkanten höggs ned på grund av att de blivit underminerade av vattnet. Nyplanteringar har sedan gjorts i parken flera gånger.

1950 påbörjades första etappen på arbetet från stationshuset ut mot Hagabadet. På den tiden fanns det inte så gott om politiska nämnder. Det var mera halvprivata nämnder , som ofta leddes av någon uppsatt person med stort inflytande i staden. Planteringsnämndens ordförande hade hämtas från Samrealskolan, nämligen rektor Anton Frendel. Sjöängsparken var arbetsnamnet på fortsättningen av Strandparken. Sjöängsparken kallades till och med i tidningarna för Askersunds nya fritidsområde.

I tidningen från 1950 kunde man läsa att en vacker spireahäck skulle bli en fortsättning på Joel Haugardsgatan. Den skulle mynna ut vid parkens sydöstra hörn, där man i framtiden skulle planera för en bro till ön Byfogden. För mej är det helt nytt med att det fans planer för en bro just där. Vad skulle man göra där? Nu blev det istället en bro ut till Borgmästareholmen. Första etappen på fortsättningen av Strandparken kostade 14 000 kronor

Nu finns rätt skylt upp vid brofästet i Strandparken-Borgmästareholmen . Chefen vid Sjöängen Daniel Eriksson såg till att den kom upp liksom att stängda grindar till holmen är borta.

I en tidningsartikel 1953 fanns en intervju med Anton Frendel. Enligt rektorn mycket väl använda pengar. Yttre förutsättningar för en lyckad månskenspromenad hade skapats av planteringsnämnden. Under en period var alla större sommararrangemang förlagda till Strandparken, där det också fanns en
scen. Gräsmattan söder om Sjöängsskolan var mycket utnyttjad. Och det var inga
problem med artistframträdanden som drog stor publik. Det fans plats för alla.
I dag är det Askersunds hamn som gäller för de flesta arrangemangen.

Gösta Snoddas Nordgren och Karlstads-Snoddas på Trivselkväll i Strandparken.

Tycker även att dagens planerar kan vara nöjda med
strandskoningen av Strandparken, precis som rektor Frendel var en gång i tiden.
Det är vackert med sten. 1950 skrev tidningen ”att en vacker bård av rundsten pryder strandkanten”. Det gäller 2024 också.

Drottning på väggen i Askersunds rådsal förskönades

Sedan år 1835 har en oljemålning av drottning Kristina prytt en vägg i rådsalen på Askersunds rådhus. Det är en ung skönlockig kvinna med jätteögon och välvda ögonbryn. Men oljemålningen är falsk. Drottningen har förskönats och det
skedde faktiskt genom ett misstag. Tavlan är övermålad. På originalet satt drottningens vänstra ögat för högt, näsan var utan näsborrar, samtidigt som drottningen var harmynt.

Tavlan i rådsalen

Porträttet skänktes till staden 1835 av rådman C.G Kjerrström. Tyvärr blev porträttet övermålat år 1869 av en telegrafkommissarie Appelholm. Tavlan med drottningen sändes senare till en konservator på Nationalmuseum. Konservatorn meddelade att Kristinaporträttet varit ett originalporträtt men blivit felaktigt restaurerat.

Under porträttet fanns nämligen ett äldre, av allt att döma 1600-tals porträtt av en gammal inte allt för vacker och hålögd Kristina mycket skadad i färgen och av låg kvalitet. Appelholm trodde att han gjort en välgärning när han förändrade drottningen till en ung skönhet. Precis som man i dag gör med olika bildprogram i datorn. Men det var helt fel tänkt då som nu. Istället hade han gjort ett konstmord på drottningens bild.

Det finns intresse för drottning Kristina fortfarande både utomlands och på andra orter i Sverige trots att hon hade ett skamfilat rykte. Hon blev betraktad som en lätting, festprisse och slöserska som snodde statens egendom när hon gav sig iväg till Rom 1654. Men de finns de som är av en helt annan åsikt. Lise-Lotte Lybeck-Erixon, egen företagare i Malmö, bildade för ett antal år sedan en stiftelse till drottning Kristinas minne.

Under mina år som journalist var jag i kontakt med henne några gånger. Hon berättade då att stiftelsen bland annat samlat pengar till ett konstverk med
drottningens porträtt, som hänger i hennes sista bostad, Palazzo Corsini i Rom.
Drottningen avled där 1689.

Tavlan, som nu hänger i Rom, ropades in vid en auktion på Bukowskis i Stockholm. Tavlan är målad av Justus van Egmont på 1650-talet och hängde en gång i tiden på Stjernsunds gods strax söder om Askersund. Lise-Lotte Lybeck –Erixon började intressera sig för drottning Kristina redan som 10-åring, då hennes mor gav henne Py Sörmans bok, ”Wi, Kristina, med Guds nåde”, i julklapp.

Askersund har en del att tacka drottning Kristina för. Den 13 juni 1643 beviljades Askersunds stadsprivilegier av drottningens förmyndarregering. Det är 381 år sedan, men så ojämna tal firas inte vad jag förstår. Förmodligen får dröja till 400 årsjubileet och då kan inte jag vara med och blogga längre. År 1647 konfirmerade drottningen privilegierna. En kopia gjordes av brevet, som sedan drottningen skrev under ensam.

Potatisförsäljning för Tore i Svinnersta bara en ful ovana.

Självplockning av jordgubbar finns fortfarande kvar på en del ställen, men frågan är hur det är med självplockning av potatis? Förr var det ganska vanligt. Ofta fick skolklasser plocka potatis hos lantbrukarna. För besväret blev det några kronor till klasskassan. Potatisbloggen kom jag på när jag satt och åt färsk potatis och sill midsommarafton.  Och på Tore i Svinnersta.

Tore i Svinnersta i högform med sin tjocka plånbok.

Tore Karlsson i Svinnersta klagade alltid på potatisförsäljningen inte gav någon förtjänst. Enligt honom var det rena välgörenheten. Trots det fortsatte han  år med självplockning, så någon krona blev det säkert över. Tore gick omkring på potatisgärdet med en grön axelväska, som också var hans kassaväska. Potatisodling var bara en ful ovana sa han själv till mej flera gånger.

Några odlare satsade på självplockning. Som Tore Karlsson i Svinnersta. För honom var det en stor sak som gav lite inkomster. Det kom folk både från Örebro och Laxå  för att plocka. Bara för att nämna några orter.

Trots den här annonsen hade Tore en trogen kundkrets av självplockare. Om det kom för potatisen eller för Tores skulle låter jag vara osagt.

”Självplockning, sandjordspotatis Magnum bonum. Inga garantier. Säckar och trunkar väges. Småpotatis väges”.  Med den annonsen lockade potatisodlare Tore Karlsson i Svinnersta självplockare i många år. Trots att Tore i klartext talade om att det inte fanns några garantier – till skillnad från många andra annonsörer – hade han en trogen kundkrets som  kom till Sandbacken. Plockarna gillade att han pratade klartext. Och så var det också lite roligt att träffa och prata med Tore. Det tyckte i alla fall jag och  många självplockare.

Några gånger besökte jag Tore som journalist när det var full fart på potatisgärdet. Självplockarna låg i rader med baken i vädret, för att fylla sina korgar och hinkar. Tore ”i Ola eller Olas” som han kallades körde runt med sin potatisupptagare i sitt anletes svett för att hinna med att serva sina kunder. Allt emellanåt fick han hoppa av traktorn och väga in potatisen till kunder som hade plockat färdigt. I grön liten axelväska hade Tore sin kassa. Hundralapparna strömmade in med jämna mellanrum. Och det var något som Tore tyckte om. Han var då verkligen i högform ute på potatisgärdet.

Trots att pengarna flöt in på potatisgärdet tyckte Tore att han  ägnades sig åt ren välgörenhet. Många gånger sa han till mej att potatisodling var rena förlustaffären. Lika många gånger förklarade han för mej att det var sista året han sysslade  på med potatisodling.  Men varje höst var det dags igen för självplockning. 

Tidningsartikel från 1959.

Magnum bonum var en potatissort som Tore hade tagit till sitt hjärta. Ett år provade han med King Edward, men det blev helt misslyckat sa han själv. Något som han aldrig gjorde om. Det fick bli hans gamla kära sort i fortsättningen.

Tore var en särling och ett original som gick sina egna vägar. Det är trevligt och berikande med sådana människor tycker jag. Åsikten bygger jag på efter alla år som journalist. Magnum Bonum är en  gammal sort från 1876 som fortfarande på 1980-talet var Sveriges tredje mest odlade sort. Skörden 1986 innehöll för stora halter solanin och försäljningen upphörde i stort sett över en natt. Men då hade Tore redan lagt av med sitt självplock.

Tore hade ingen bil. När han åkte in till Askersund för att handla tog han traktorn. Varorna packade han i en jutesäck. Ibland när slängde upp säcken på butikernas rullband blev det tvärstopp. Och det berodde på att Tore hade struntat i att tömma säckarna. Resterna från säden orkade inte rullbanden med. En del butiksägare blev irriterade på Tore, men det var inget som reflekterade särskilt mycket över. Det fanns andra affärer att handla i…

Självplockning av potatis i kanten av Väderkvarnsbacken norr om Askersund. Elever plockade för att få ihop pengar till klasskassan.

Tore bodde i ett litet vitt barackliknande hus i Svinnersta. Där trivdes han bra även om jag som besökare ibland tyckte att det var väl torftigt. Men då påminde han mej om att ” din farfar var en fattig j-el som rostade kaffebönor på vår spis”. Jag vet inte hur det låg till med den saken. Jag har aldrig träffat farfar Emil. Men vad jag förstår hade han väl det inte så ”fett” som en del gamla människor brukar säga.

Det är just träffar med personer som Tore , som jag saknar mest  från min journalistår. Enkla personer son var sig själva och inte brydde sig så mycket om vad andra sa och tyckte. De gick sina egna vägar. Säkert något som de flesta önskar att göra, men inte har möjlighet till det.  Under mina år som journalist fick jag kontakt med många udda och originella personer. Att de kom just till mej kanske berodde på att de hittat en själsfrände.  Klart att det kunde bli knepigt ibland med telefonsamtal två-tre på natten om banala saker. Vid den tiden på dygnet var jag nog ingen bra journalist och lyssnare.

När jag ändå är inne på ämnet potatis besökte jag Allingsås för några år sedan. Där har kommunen gjort den lilla potatisen till en stor sak. Som staty på torget står   Jonas Alströmer. Mannen som införde potatisodling i Sverige enligt en del historiker, en bedrift som dock är något omstridd. En del menar att det inte alls är Alströmer som var potatisens fader i Sverige. Men statyn är praktfull och det var ju ändå så länge sedan. Och potatis är gott. Faktum är att statyn har lite anknytning till Askersund även om det är lite långsökt. Mannen bakom statyn är Aron Sandberg, samme Sandberg som modellerade smeden på rådhustaket i Askersund. Han har också gjort flera skulpturer till Stockholms stadshus. Men det här var inget som Tore i Svinnersta visste eller brydde sig om. Självplockning var hans stora grej. Och att den stora plånboken blev fylld med pengar varje höst, även om han ansåg att det rörde sig om välgörenhet.

Kontentan av den här bloggen är, satsa mera på självplockning av potatis. Förr gick det att hitta en vän för livet ut i potatisfårorna. I min bok ”Oves  observationer” som Skyllbergs Bild och kultur gav  ut för  några år sedan finns ett avsnitt just om Tore i Svinnersta. Vill bara  nämna det  om någon är intresserad.

Fotbollsmål på Lustenrust

Går allt som planerat  kommer  kommunen att ställa ut  några fotbollsmål  på en gräsplan vid villaområdet Lustenrust i Askersund. Det är ett medborgarförslag som har fått gehör.

” Idén är att främja spontanidrott och fysisk aktivitet är bra och kommunen ska undersöka möjligheten att ordna fotbollsmål i enlighet med förslaget. Vi hoppas att området då kan nyttjas av barn, unga och vuxna ” framhåller  medborgaren i sitt förslag.

En medborgare vill att kommunen ställer dit några fotbollsmål på Lustenrust. Och det blir nog så också. Politierna är med på att ärendet ska gå i mål. Och det kan vara skönt att luta sig mot en stolpe om man ska titta på spelarna.

Kommunstyrelsen uppmanar nu kultur- och tekniknämnden att se över möjligheten att ställa ut fotbollsmål i enlighet med medborgarförslaget. Med andra ord fixa det hela så snart det går.

Själv har jag bara trevliga saker att minnas från allt mitt fotbollsspelande i IFK. Så några mål är en bra satsning.

Nya husskyltar i Askersund

Föreningen Gamla Askersund försätter att berika staden med husskyltar som berättar om fastighetens historia. Något som föreningen gjort ett antal år.  En kulturinsats som gott som något. Hus som fick skyltar den här gången var Agrellska gården vid Sundsbrogatan och Apoteksgården Storgatan/Norströmsgatan.

I torsdags den 13 juni  kom det upp  två nya skyltar . Det var just den 13  juni 1643 som Askersund beviljades sina stadsprivilegier av  drottning Christinas  förmyndarregering. För 381 år sedan. En födelsedag som  Föreningen Gamla Askersund håller  vid liv.

Ingemar Johansson på gamla IP

Gamla IP i Askersund var en fin gammal idrottsplats med en träläktare från invigningen 1925. IP användes till många olika aktiviteter. Inte bara till bandy, fotboll och friidrott.  I dag ligger det hyreshus där. Några av de gamla björkarna från invigningen finns kvar.

En av de stora publikattraktionerna inträffade 1957. Dåvarande Europamästaren i boxning, Ingemar Johansson uppvisningsboxades  mot sin bror Rolf på en  uppbyggd ring på gräsplanen. Det var stor sak att få populäre ”Ingo” till Askersund.  Något som IFK lyckades med genom bra kontakter. Det kom drygt 1000 personer för att se bröderna.

Ingemars bror Rolf var också en bra fotbollsspelare i IFK Göteborg

Gamla IP i Askersund

Som alla  idrottsintresserad vet blev senare  ”Ingo” Världsmästare genom seger  över  Floyd  1959.  Klockan 03.47.27 svensk tid natten mellan den 26 och 27 juni för att vara exakt. Det har kallat det största ögonblicket i svensk idrottshistoria. För på den tiden fanns det inget större i idrottsvärlden än att vara världsmästare i tungvikt. 45 sekunder in i den tredje ronden fick Patterson smaka på ”Tors Hammare”, Ingos raka höger, för första gången och amerikanen gick i golvet på Yankee Stadium inför 30 000 åskådare. Han reste sig på nio och Ingo fick slå ner honom igen, och igen, och igen… Efter sex nedslagningar kunde referenten Ottosson äntligen skrika: ”domaren bryter matchen, vi har fått en svensk världsmästare” och hela Sverige jublade i sommarnatten.

Titeln var tillbaka i Europa efter 25 år.

”Flickorna på trikån” i Askersund

”Flickorna på trikån” i Askersund var ett begrepp i stan under många år. Det var långt innan popgruppen Gyllene Tider kom ut med sin hittlåt ”Flickorna på TV 2” år 1979. Bara det. Men jag tror inte Gessle hade sneglat åt Trikåfabriken i Askersund när han skrev den. Han kom nog på det själv. Och det hade nog inte rimmat så bra.

Men den här bloggen ska påminna om en stor kvinnoarbetsplats. Trikåfabriken.
Tycker den har fallit lite i glömska. Det måste vara rättvist. Och det var många som jobbade där. Alla var förstås inte flickor , utan det fanns folk i alla åldrar. Några män hade också anställning vid ”trikån”.

Gamla Askersunds stad kunde annars inte skryta med att det fanns ett stort antal industrier där massor av människor jobbade. Men det fanns ändå tre stora industrier sett i askersundarnas ögon, där de flesta jobbade. Handeln har annars
alltid varit det dominerande i stan. De största industrierna var Askersundsverken
(AVA), Askersunds bryggeri och Askersunds Trikåfabrik. Ingen av industrierna finns kvar i dag. I de flesta Askersundfamiljer finns det alltid någon, eller flera, som jobbat på de tre stora arbetsplasterna.

Om Trikåfabriken finns en intressant dokumentation som gjordes av Eivor Lundqvist i början av 90-talet. Säkert finns den att få tag på någonstans. Det började redan på 1800-talet med A.W Bergqvist yllefabrik som hade ångfärgeri och spinneri i lokaler invid gamla Varmbadhuset i hamnområdet. Ett 70-tal personer jobbade där.
Fabriken lades ner 1907.

Eivor Lundqvist

År 1909 startade köpman Karl Nilsson en trikåfabrik i Askersund. Han hyrde praktiskt nog yllefabrikens hus i hamnen. Han hade då haft trikåtillverkning i Lerbäck. Verksamheten flyttades in till Askersund. Nilsson förvandlade lite
senare också Askersunds Trikåfabrik till ett rent familjebolag där han själv fick ta hand om disponentposten. Företagets snabba utveckling krävde större lokaler. År 1926 byggdes en ny modern industribyggnad utmed Stora Bergsgatan. Det huset finns kvar i dag . I början av 1940-talet hade ”Trikå-Nisse” -som Karl Nilsson kallades av allmänheten-cirka 160 anställda. Det är väldigt mycket i lilla Askersund.

Fest för personalen.” Trikå-Nisse” i vit skjorta längst fram

Gamla tider vid fabriken

Ernst Skoog och Johan Johansson lastar ut

Vid seklets början skedde en förändring i synen på underkläder. Yllet ersattes av bomull. Det var den danska läkaren Carl Ottesen som pratade sig varm för bomull närmast kroppen. ”Trikå-Nisse” nappade på danskens idéer och började tillverka så kallade hälsounderkläder av bomull. Det tog lite tid att övertyga svenska folket om hur bra det var med bomull. En del gick det dock aldrig at övertyga. Askersundsfabriken övergav därför till viss mån sin första specialitet på grund av ”trögfattade” svenskar aldrig förstod fördelen med bomull. Nu blev det istället en satsning på konstsilke.

30-talet var fabrikens glansperiod. Efter Karl Nilssons död 1954 tog riksdagsmannen Matteus Berglund över som disponent. Efter honom leddes företaget av Elias Andersson. Karls dotter, Lisa Fors, tog sedan vid som VD. Det kan nämnas att ”Trikå-Nisse” hade fyra döttrar. Lisa Fors efterträddes av Lennart Sondér fram till
1975 , då han efter ett eget förslag om nedläggning av fabriken tog över
sömnasdelen med 26 anställda. Stickeriet och färgeriet avvecklades på grund av
lågkonjunkturen på 70-talet. Lågprisimporten på 80-talet ledde en kris som
företaget inte klarade. 1985 lades fabriken ned, men återuppstod året därpå som AB Askersunds Teko med etttiotal anställda. Det gick ytterligare ett antal år innan även det företaget fann för gott att lägga ned. Sveriges stormaktstid som framgångsrikt trikåland var över.

Trikåfabriken blev under några år också en trevlig nöjeslokal med både
mat och fina artistuppträdanden. Några av de bästa artisterna i Sverige kom då till Askersund och gamla ”trikån”. Namnet på stället blev Krokodilen skapad av
skinnkonstnären Benny Öhrman, som inte längre finns kvar i livet .

Benny Öhrman

Senare gjordes en stor satsning av ett callcenterföretag. Ni vet sådana företag
som ringer till folk och vill sälja olika produkter. Förmodligen ett tufft
jobb rent psykiskt. Många uppringda är inte helt vänliga. Satsningen skulle ge ett 100-tal jobbenligt företag och näringslivsansvariga i Askersund. Det var stort när det hela presenterades. Vackra förhoppningar som gick i stöpet. Så kan det bli ibland. Företaget finns inte längre kvar i Askersund. Dåvarande ägaren Kent Oliv gjorde stora ombyggnader för att det skulle passa alla telefonförsäljare. Under en period fanns också ungdomsgården där, men den fick flyttades när callcenterföretaget skulle in.

En hårresande historia

Hårspray är för många fotbollsdomare, spelare och politiker mycket viktigt i dag. Något som många packar ner först i sina väskor när de ska iväg på uppdrag.  Produkten måste ha fått ett stort uppsving. Det gäller att hänga med i modet och se fina och vackra ut i tv-rutorna. Lite av mannekänguppvisning. Själv behöver jag inte tänka på hårspray efter som min nuvarande hårväxt är begränsad. Och så bär jag nästan alltid keps.

Erik Danielsson, IFK:s duktige lagkapten hade en naturlig häftig kalufs som syntes på håll. I dag har Erik en mer avskalad frisyr kunde jag konstatera när jag såg den senaste matchen.

För 20 år sedan kom det ut en mycket trevlig bok med namnet ”Fotbollsfrisyr”. En hårresande historia. Den var också rikt illustrerad med bilder. Kom att tänka på boken som jag har i min bokhylla när jag ser alla välkammade personer i media. Den var skriven av Annika Grälls, Thomas Nordahl och Tomas Ekman. Utgivare var Sportförlaget och Skillnad AB i Örebro. Intäkterna från boken gick till Gunnar Nordahls minnesfond för unga spelarlöften.

Ett uppslag i boken . Bild på Jesper Blomqvist.

Under alla år jag spelade minns jag bara en spelare som kammade sig noga innan vi gick ut på planen. Frisyrer var inget vi pratade om utan det handlade om hur vi skulle spela. Det behövdes bara i så fallen en nickduell så var frisyren förstörd. Det fanns heller   ingen tatuerad spelare vad jag minns. Men det är ju ”hundra år ” sedan jag var aktiv.

Vi var tre bröder som spelade i IFK:s fotbollslag. Jag Olle och Karlherbert. Vi behövde aldrig tänka på några häftiga frisyrer . Vi hade inga.

Men åter till den trevliga boken som är indelad i årtionden och en del spelare. Det visar att hårmodet svängt genom åren. Och hur benan ska dras för att det ska se bra ut. Faktum är ändå enligt boken att en frisör i Helsingborg redan på 20-talet drog nyttalandslagsspelare Doglas Krook i sin reklam. ”Här rakar sig Doglas Krook”, löd reklamen.

På 70-talet blev det något av en revolution när det gällde frisyrer enligt boken. Då skaffade spelare en egen fön, ett skåp bara för gelé, spray och mousse. Även en del politiker hängde på trenden. Sedan dess har det utvecklats. Slutsatsen i boken är att en välfriserad spelare är en lycklig spelare. Och så måste det också vara för politiker man kan se i tv.

Hockeyrinken som blev en populär husbilscamping

Gamla ishockeyrinken vid Sundsängen har förvandlats till en populär parkeringsplats för övernattande ägare till husbilar. Vem kunde
tro det när man skrinnande runt på isbanan. Där spelades förutom ”riktig”
hockey också korpbandy. Nu blev det inte så många år rinken
användes. Funderingar på hur platsen skulle användas har funnits genom åren. Sundsängen är ändå ett skyltfönster in mot stan från norr. Lösningen blev en populär parkering där många passar på att övernatta med sin husbilar.

Det ser trevligt ut när jag springer förbi parkeringen på förmiddagen. Folk äter sin frukost utanför bilarna. En del är redan klara med frukosten färdiga för en cykeltur
eller en fiskerunda. Och förmodligen handlar de också en del i stadens butiker.
Kanske till och med en del äter en bit matbit på något näringsställe.

Bryggföreningens lilla by vid Sundsängen.

Det finns ett förslag om att bygga en ny skola på tomten där hockeyrinken fanns. ”Å-tomten” var namnet. Tomten skulle ligga mellan riksväg 50 och Sundsgatan. Namnet ”Å-tomten” gjorde mej förbryllad. Ingen har hört namnet förut. Och nu har namnet fallit i glömska, liksom förslaget om en skola. Det var någon planerare som tyckte det var ett käckt namnförslag.

Vid Sundsängen fanns för Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin
reklam med att han tvättade i ”äkta sjövatten”. Den som tittade i vattnet vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog säga att reklamen var lätt överdriven. Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet. Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.

I dag är det keramikverkstaden som lockar folk. I den lokalen
tillverkades förr disktrasor. Och intill finns Askersundsbostäders garagelänga.
Min bil står bra där.

Etiketterna från Askersunds bryggeri hade kunnat bli värdefulla.


I annonser har ja läst att folk efterlyser gamla etiketter som förr fanns på öl-och läskedrycksflaskor. Och det betalar ganska mycket. Som grabb hade jag sommarjobb på Askersunds bryggeri och kunde ha plockat hur många etiketter som helst. Men jag sparade bara några och en träback som jag nu gett bort. Hade jag varit framsynt kunde jag ha gjort mej en liten förmögenhet i dag. Samlare kan betala vad som helst för en pryl de ”måste” ha. Men jag har aldrig varit riktigt alert när det gäller att få in pengar på olika saker. Som Kamprad och Perssons i HM. Vem kunde då tro att de små papperslapparna skulle bli värdefulla för en del samlare. När flaskorna diskades ramlade det bort etiketter i massor och så fanns det förstås nya att tillgå. Och jag sparade bara några få.

Bild från ölstugan i Askersund

Så här års var –och är- det full fart ute på bryggerierna. Alla skall ha något att dricka. Askersunds bryggeri var en ganska stor arbetsplats en gång i tiden med tanke på stadens storlek. I skolåldern jobbade jag några somrar på bryggeriet. Jag fick följa med utkörarna ute på sina dryckesrundor i kommunen för att langa pilsner och dricka. På bryggeriet jobbade många trevliga original. En del prövade också gärna standarden på bryggeriets pilsner under arbetets gång. Många gånger om dagen. På den tiden fick alla jobbare tre dagdricka att hämta vid en disk på kontoret. En jobbarförmån så god som någon. En del utökade dagdrickan med ytterligare lite pilsner. De fans en del som hade höga stövelskaft, som rymde tre –fyra pilsner. De fyllde upp sina stövlar både vid frukost, lunch och efter jobbets slut när de gick hem. Och till de kom de ordinarie tre flaskorna. Minns att ölen ibland blev lite för stark och då blev räddningen stadens ölcafé. Den starka ölen som inte gick att sälja kördes nämligen till ölstugan, där ingen hade något emot några procent starkare drycker. Ägarna vågade inte köra ut för stark öl. Risken att åka fast var stor när oannonserade kontrollanter dök upp.

En 50-talsbild

Volmar Lundkvist med bryggarhästen

En del törstiga män hade problem med ölinköpen. Det blev bråk i familjen. Minns att en man som bara fick köpa sex öl för sin fru, men han löste det elegant. Vi fick order att bära in sex till köket och sex till pannrummet i hemlighet. Det borde ha märkts framåt eftermiddagen, men den dubbla leveransen men det fungerade så länge jag minns. I dag är det väl ingen som smyger med öl. Förr undrade man om vi skulle ta en fika. I dag frågar folk om du ska med ut och ta en öl. Så vanligt har det blivit med öl. Mannen som jag berättat om levde vid fel tid.

På den här tiden ställde kunderna ut tomglas och lade pengar i ett kuvert. Ofta stod tomglasen och pengarna ute vid stora vägen. Undrar om det skulle gå i dag? Kanske riktigt bra. Problemet i dag att det inte finns några bryggerier som kör ut dricka , så det går aldrig att göra en riktigt test på ärligheten när det gäller öl och läsk vid vägkanten.

Minns också att bryggmästaren vid Askersunds bryggeri, Bergström, var mycket stolt över sin öl och sin yrkesskicklighet. Han sa ofta som ett bevis på det att ”vägarbetarna tycker bäst om min öl”. Det var ett betyg så gott som något.

För ett antal år sedan fanns det flera brygger inom kommunens gränser. För några år sedan är Askersunds bryggeri igång igen med att brygga öl. Bakom den satsningen står Tommy Pettersson  och Klas Stjernström. Mycket trevligt tycker en gammal byggerarbetare. Hammars bryggeri satsar också hårt och når nu ut över hela Sverige med sina drycker. Imponerande.

Askersunds bryggeri fanns inne stan som nu. Sedan fanns det Hammars bryggeri och Blomgrens bryggeri i Hammar. Mörtsjöns bryggeri fanns i Lerbäckstrakten.
Bryggeriet var känt för sin goda svagdricka. Nästan i alla hem fanns det en
svagdrickskagge från Mörtsjöns bryggeri. Och det var inte nog med de lokala
bryggerierna. Norlings från Örebro försökte också slå sig in på dryckesmarkanden i Askersund, men det blev inte särskilt lyckat. Hemmabryggerierna vann striden om dryckeskunderna.

Askersunds bryggeri var ett mycket gammalt bryggeriföretag från 1840-talet. Bryggeriet lades ner i slutet av 50-talet. Den ståtliga byggnaden, där Galfa finns i dag, dominerade under en lång period stadens västra höjdslutning. Men har det tillkommit hyreshus i närheten. Men visst är bryggeribyggnaden ståtlig.

Bruksinspektor Otto Sundblad startade bryggeriet på 1840-talet, men då på nuvarande Folkets hus gården. Till en början var det endast svensköl som gällde. Men 1848 anställdes bryggare Weiss från Bayern. Då började förstås också tillverkningen av Bayerskt öl. Askersunds bryggeri var ett av det första bayerska bryggerier i landet. Efter Weiss kom en ny bryggmästare, en Dreihall från Wurtemberg. År 1865 flyttade Sundblad bryggeriet till den nuvarande platsen på västra slutningen vid gamla kyrkogården.

Klas Stjenström i Askersunds bryggeri.

Några bilder kommer från Leif Linus samling.