Fotbollsmål på Lustenrust

Går allt som planerat  kommer  kommunen att ställa ut  några fotbollsmål  på en gräsplan vid villaområdet Lustenrust i Askersund. Det är ett medborgarförslag som har fått gehör.

” Idén är att främja spontanidrott och fysisk aktivitet är bra och kommunen ska undersöka möjligheten att ordna fotbollsmål i enlighet med förslaget. Vi hoppas att området då kan nyttjas av barn, unga och vuxna ” framhåller  medborgaren i sitt förslag.

En medborgare vill att kommunen ställer dit några fotbollsmål på Lustenrust. Och det blir nog så också. Politierna är med på att ärendet ska gå i mål. Och det kan vara skönt att luta sig mot en stolpe om man ska titta på spelarna.

Kommunstyrelsen uppmanar nu kultur- och tekniknämnden att se över möjligheten att ställa ut fotbollsmål i enlighet med medborgarförslaget. Med andra ord fixa det hela så snart det går.

Själv har jag bara trevliga saker att minnas från allt mitt fotbollsspelande i IFK. Så några mål är en bra satsning.

Nya husskyltar i Askersund

Föreningen Gamla Askersund försätter att berika staden med husskyltar som berättar om fastighetens historia. Något som föreningen gjort ett antal år.  En kulturinsats som gott som något. Hus som fick skyltar den här gången var Agrellska gården vid Sundsbrogatan och Apoteksgården Storgatan/Norströmsgatan.

I torsdags den 13 juni  kom det upp  två nya skyltar . Det var just den 13  juni 1643 som Askersund beviljades sina stadsprivilegier av  drottning Christinas  förmyndarregering. För 381 år sedan. En födelsedag som  Föreningen Gamla Askersund håller  vid liv.

Ingemar Johansson på gamla IP

Gamla IP i Askersund var en fin gammal idrottsplats med en träläktare från invigningen 1925. IP användes till många olika aktiviteter. Inte bara till bandy, fotboll och friidrott.  I dag ligger det hyreshus där. Några av de gamla björkarna från invigningen finns kvar.

En av de stora publikattraktionerna inträffade 1957. Dåvarande Europamästaren i boxning, Ingemar Johansson uppvisningsboxades  mot sin bror Rolf på en  uppbyggd ring på gräsplanen. Det var stor sak att få populäre ”Ingo” till Askersund.  Något som IFK lyckades med genom bra kontakter. Det kom drygt 1000 personer för att se bröderna.

Ingemars bror Rolf var också en bra fotbollsspelare i IFK Göteborg

Gamla IP i Askersund

Som alla  idrottsintresserad vet blev senare  ”Ingo” Världsmästare genom seger  över  Floyd  1959.  Klockan 03.47.27 svensk tid natten mellan den 26 och 27 juni för att vara exakt. Det har kallat det största ögonblicket i svensk idrottshistoria. För på den tiden fanns det inget större i idrottsvärlden än att vara världsmästare i tungvikt. 45 sekunder in i den tredje ronden fick Patterson smaka på ”Tors Hammare”, Ingos raka höger, för första gången och amerikanen gick i golvet på Yankee Stadium inför 30 000 åskådare. Han reste sig på nio och Ingo fick slå ner honom igen, och igen, och igen… Efter sex nedslagningar kunde referenten Ottosson äntligen skrika: ”domaren bryter matchen, vi har fått en svensk världsmästare” och hela Sverige jublade i sommarnatten.

Titeln var tillbaka i Europa efter 25 år.

”Flickorna på trikån” i Askersund

”Flickorna på trikån” i Askersund var ett begrepp i stan under många år. Det var långt innan popgruppen Gyllene Tider kom ut med sin hittlåt ”Flickorna på TV 2” år 1979. Bara det. Men jag tror inte Gessle hade sneglat åt Trikåfabriken i Askersund när han skrev den. Han kom nog på det själv. Och det hade nog inte rimmat så bra.

Men den här bloggen ska påminna om en stor kvinnoarbetsplats. Trikåfabriken.
Tycker den har fallit lite i glömska. Det måste vara rättvist. Och det var många som jobbade där. Alla var förstås inte flickor , utan det fanns folk i alla åldrar. Några män hade också anställning vid ”trikån”.

Gamla Askersunds stad kunde annars inte skryta med att det fanns ett stort antal industrier där massor av människor jobbade. Men det fanns ändå tre stora industrier sett i askersundarnas ögon, där de flesta jobbade. Handeln har annars
alltid varit det dominerande i stan. De största industrierna var Askersundsverken
(AVA), Askersunds bryggeri och Askersunds Trikåfabrik. Ingen av industrierna finns kvar i dag. I de flesta Askersundfamiljer finns det alltid någon, eller flera, som jobbat på de tre stora arbetsplasterna.

Om Trikåfabriken finns en intressant dokumentation som gjordes av Eivor Lundqvist i början av 90-talet. Säkert finns den att få tag på någonstans. Det började redan på 1800-talet med A.W Bergqvist yllefabrik som hade ångfärgeri och spinneri i lokaler invid gamla Varmbadhuset i hamnområdet. Ett 70-tal personer jobbade där.
Fabriken lades ner 1907.

Eivor Lundqvist

År 1909 startade köpman Karl Nilsson en trikåfabrik i Askersund. Han hyrde praktiskt nog yllefabrikens hus i hamnen. Han hade då haft trikåtillverkning i Lerbäck. Verksamheten flyttades in till Askersund. Nilsson förvandlade lite
senare också Askersunds Trikåfabrik till ett rent familjebolag där han själv fick ta hand om disponentposten. Företagets snabba utveckling krävde större lokaler. År 1926 byggdes en ny modern industribyggnad utmed Stora Bergsgatan. Det huset finns kvar i dag . I början av 1940-talet hade ”Trikå-Nisse” -som Karl Nilsson kallades av allmänheten-cirka 160 anställda. Det är väldigt mycket i lilla Askersund.

Fest för personalen.” Trikå-Nisse” i vit skjorta längst fram

Gamla tider vid fabriken

Ernst Skoog och Johan Johansson lastar ut

Vid seklets början skedde en förändring i synen på underkläder. Yllet ersattes av bomull. Det var den danska läkaren Carl Ottesen som pratade sig varm för bomull närmast kroppen. ”Trikå-Nisse” nappade på danskens idéer och började tillverka så kallade hälsounderkläder av bomull. Det tog lite tid att övertyga svenska folket om hur bra det var med bomull. En del gick det dock aldrig at övertyga. Askersundsfabriken övergav därför till viss mån sin första specialitet på grund av ”trögfattade” svenskar aldrig förstod fördelen med bomull. Nu blev det istället en satsning på konstsilke.

30-talet var fabrikens glansperiod. Efter Karl Nilssons död 1954 tog riksdagsmannen Matteus Berglund över som disponent. Efter honom leddes företaget av Elias Andersson. Karls dotter, Lisa Fors, tog sedan vid som VD. Det kan nämnas att ”Trikå-Nisse” hade fyra döttrar. Lisa Fors efterträddes av Lennart Sondér fram till
1975 , då han efter ett eget förslag om nedläggning av fabriken tog över
sömnasdelen med 26 anställda. Stickeriet och färgeriet avvecklades på grund av
lågkonjunkturen på 70-talet. Lågprisimporten på 80-talet ledde en kris som
företaget inte klarade. 1985 lades fabriken ned, men återuppstod året därpå som AB Askersunds Teko med etttiotal anställda. Det gick ytterligare ett antal år innan även det företaget fann för gott att lägga ned. Sveriges stormaktstid som framgångsrikt trikåland var över.

Trikåfabriken blev under några år också en trevlig nöjeslokal med både
mat och fina artistuppträdanden. Några av de bästa artisterna i Sverige kom då till Askersund och gamla ”trikån”. Namnet på stället blev Krokodilen skapad av
skinnkonstnären Benny Öhrman, som inte längre finns kvar i livet .

Benny Öhrman

Senare gjordes en stor satsning av ett callcenterföretag. Ni vet sådana företag
som ringer till folk och vill sälja olika produkter. Förmodligen ett tufft
jobb rent psykiskt. Många uppringda är inte helt vänliga. Satsningen skulle ge ett 100-tal jobbenligt företag och näringslivsansvariga i Askersund. Det var stort när det hela presenterades. Vackra förhoppningar som gick i stöpet. Så kan det bli ibland. Företaget finns inte längre kvar i Askersund. Dåvarande ägaren Kent Oliv gjorde stora ombyggnader för att det skulle passa alla telefonförsäljare. Under en period fanns också ungdomsgården där, men den fick flyttades när callcenterföretaget skulle in.

En hårresande historia

Hårspray är för många fotbollsdomare, spelare och politiker mycket viktigt i dag. Något som många packar ner först i sina väskor när de ska iväg på uppdrag.  Produkten måste ha fått ett stort uppsving. Det gäller att hänga med i modet och se fina och vackra ut i tv-rutorna. Lite av mannekänguppvisning. Själv behöver jag inte tänka på hårspray efter som min nuvarande hårväxt är begränsad. Och så bär jag nästan alltid keps.

Erik Danielsson, IFK:s duktige lagkapten hade en naturlig häftig kalufs som syntes på håll. I dag har Erik en mer avskalad frisyr kunde jag konstatera när jag såg den senaste matchen.

För 20 år sedan kom det ut en mycket trevlig bok med namnet ”Fotbollsfrisyr”. En hårresande historia. Den var också rikt illustrerad med bilder. Kom att tänka på boken som jag har i min bokhylla när jag ser alla välkammade personer i media. Den var skriven av Annika Grälls, Thomas Nordahl och Tomas Ekman. Utgivare var Sportförlaget och Skillnad AB i Örebro. Intäkterna från boken gick till Gunnar Nordahls minnesfond för unga spelarlöften.

Ett uppslag i boken . Bild på Jesper Blomqvist.

Under alla år jag spelade minns jag bara en spelare som kammade sig noga innan vi gick ut på planen. Frisyrer var inget vi pratade om utan det handlade om hur vi skulle spela. Det behövdes bara i så fallen en nickduell så var frisyren förstörd. Det fanns heller   ingen tatuerad spelare vad jag minns. Men det är ju ”hundra år ” sedan jag var aktiv.

Vi var tre bröder som spelade i IFK:s fotbollslag. Jag Olle och Karlherbert. Vi behövde aldrig tänka på några häftiga frisyrer . Vi hade inga.

Men åter till den trevliga boken som är indelad i årtionden och en del spelare. Det visar att hårmodet svängt genom åren. Och hur benan ska dras för att det ska se bra ut. Faktum är ändå enligt boken att en frisör i Helsingborg redan på 20-talet drog nyttalandslagsspelare Doglas Krook i sin reklam. ”Här rakar sig Doglas Krook”, löd reklamen.

På 70-talet blev det något av en revolution när det gällde frisyrer enligt boken. Då skaffade spelare en egen fön, ett skåp bara för gelé, spray och mousse. Även en del politiker hängde på trenden. Sedan dess har det utvecklats. Slutsatsen i boken är att en välfriserad spelare är en lycklig spelare. Och så måste det också vara för politiker man kan se i tv.

Hockeyrinken som blev en populär husbilscamping

Gamla ishockeyrinken vid Sundsängen har förvandlats till en populär parkeringsplats för övernattande ägare till husbilar. Vem kunde
tro det när man skrinnande runt på isbanan. Där spelades förutom ”riktig”
hockey också korpbandy. Nu blev det inte så många år rinken
användes. Funderingar på hur platsen skulle användas har funnits genom åren. Sundsängen är ändå ett skyltfönster in mot stan från norr. Lösningen blev en populär parkering där många passar på att övernatta med sin husbilar.

Det ser trevligt ut när jag springer förbi parkeringen på förmiddagen. Folk äter sin frukost utanför bilarna. En del är redan klara med frukosten färdiga för en cykeltur
eller en fiskerunda. Och förmodligen handlar de också en del i stadens butiker.
Kanske till och med en del äter en bit matbit på något näringsställe.

Bryggföreningens lilla by vid Sundsängen.

Det finns ett förslag om att bygga en ny skola på tomten där hockeyrinken fanns. ”Å-tomten” var namnet. Tomten skulle ligga mellan riksväg 50 och Sundsgatan. Namnet ”Å-tomten” gjorde mej förbryllad. Ingen har hört namnet förut. Och nu har namnet fallit i glömska, liksom förslaget om en skola. Det var någon planerare som tyckte det var ett käckt namnförslag.

Vid Sundsängen fanns för Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin
reklam med att han tvättade i ”äkta sjövatten”. Den som tittade i vattnet vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog säga att reklamen var lätt överdriven. Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet. Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.

I dag är det keramikverkstaden som lockar folk. I den lokalen
tillverkades förr disktrasor. Och intill finns Askersundsbostäders garagelänga.
Min bil står bra där.

Etiketterna från Askersunds bryggeri hade kunnat bli värdefulla.


I annonser har ja läst att folk efterlyser gamla etiketter som förr fanns på öl-och läskedrycksflaskor. Och det betalar ganska mycket. Som grabb hade jag sommarjobb på Askersunds bryggeri och kunde ha plockat hur många etiketter som helst. Men jag sparade bara några och en träback som jag nu gett bort. Hade jag varit framsynt kunde jag ha gjort mej en liten förmögenhet i dag. Samlare kan betala vad som helst för en pryl de ”måste” ha. Men jag har aldrig varit riktigt alert när det gäller att få in pengar på olika saker. Som Kamprad och Perssons i HM. Vem kunde då tro att de små papperslapparna skulle bli värdefulla för en del samlare. När flaskorna diskades ramlade det bort etiketter i massor och så fanns det förstås nya att tillgå. Och jag sparade bara några få.

Bild från ölstugan i Askersund

Så här års var –och är- det full fart ute på bryggerierna. Alla skall ha något att dricka. Askersunds bryggeri var en ganska stor arbetsplats en gång i tiden med tanke på stadens storlek. I skolåldern jobbade jag några somrar på bryggeriet. Jag fick följa med utkörarna ute på sina dryckesrundor i kommunen för att langa pilsner och dricka. På bryggeriet jobbade många trevliga original. En del prövade också gärna standarden på bryggeriets pilsner under arbetets gång. Många gånger om dagen. På den tiden fick alla jobbare tre dagdricka att hämta vid en disk på kontoret. En jobbarförmån så god som någon. En del utökade dagdrickan med ytterligare lite pilsner. De fans en del som hade höga stövelskaft, som rymde tre –fyra pilsner. De fyllde upp sina stövlar både vid frukost, lunch och efter jobbets slut när de gick hem. Och till de kom de ordinarie tre flaskorna. Minns att ölen ibland blev lite för stark och då blev räddningen stadens ölcafé. Den starka ölen som inte gick att sälja kördes nämligen till ölstugan, där ingen hade något emot några procent starkare drycker. Ägarna vågade inte köra ut för stark öl. Risken att åka fast var stor när oannonserade kontrollanter dök upp.

En 50-talsbild

Volmar Lundkvist med bryggarhästen

En del törstiga män hade problem med ölinköpen. Det blev bråk i familjen. Minns att en man som bara fick köpa sex öl för sin fru, men han löste det elegant. Vi fick order att bära in sex till köket och sex till pannrummet i hemlighet. Det borde ha märkts framåt eftermiddagen, men den dubbla leveransen men det fungerade så länge jag minns. I dag är det väl ingen som smyger med öl. Förr undrade man om vi skulle ta en fika. I dag frågar folk om du ska med ut och ta en öl. Så vanligt har det blivit med öl. Mannen som jag berättat om levde vid fel tid.

På den här tiden ställde kunderna ut tomglas och lade pengar i ett kuvert. Ofta stod tomglasen och pengarna ute vid stora vägen. Undrar om det skulle gå i dag? Kanske riktigt bra. Problemet i dag att det inte finns några bryggerier som kör ut dricka , så det går aldrig att göra en riktigt test på ärligheten när det gäller öl och läsk vid vägkanten.

Minns också att bryggmästaren vid Askersunds bryggeri, Bergström, var mycket stolt över sin öl och sin yrkesskicklighet. Han sa ofta som ett bevis på det att ”vägarbetarna tycker bäst om min öl”. Det var ett betyg så gott som något.

För ett antal år sedan fanns det flera brygger inom kommunens gränser. För några år sedan är Askersunds bryggeri igång igen med att brygga öl. Bakom den satsningen står Tommy Pettersson  och Klas Stjernström. Mycket trevligt tycker en gammal byggerarbetare. Hammars bryggeri satsar också hårt och når nu ut över hela Sverige med sina drycker. Imponerande.

Askersunds bryggeri fanns inne stan som nu. Sedan fanns det Hammars bryggeri och Blomgrens bryggeri i Hammar. Mörtsjöns bryggeri fanns i Lerbäckstrakten.
Bryggeriet var känt för sin goda svagdricka. Nästan i alla hem fanns det en
svagdrickskagge från Mörtsjöns bryggeri. Och det var inte nog med de lokala
bryggerierna. Norlings från Örebro försökte också slå sig in på dryckesmarkanden i Askersund, men det blev inte särskilt lyckat. Hemmabryggerierna vann striden om dryckeskunderna.

Askersunds bryggeri var ett mycket gammalt bryggeriföretag från 1840-talet. Bryggeriet lades ner i slutet av 50-talet. Den ståtliga byggnaden, där Galfa finns i dag, dominerade under en lång period stadens västra höjdslutning. Men har det tillkommit hyreshus i närheten. Men visst är bryggeribyggnaden ståtlig.

Bruksinspektor Otto Sundblad startade bryggeriet på 1840-talet, men då på nuvarande Folkets hus gården. Till en början var det endast svensköl som gällde. Men 1848 anställdes bryggare Weiss från Bayern. Då började förstås också tillverkningen av Bayerskt öl. Askersunds bryggeri var ett av det första bayerska bryggerier i landet. Efter Weiss kom en ny bryggmästare, en Dreihall från Wurtemberg. År 1865 flyttade Sundblad bryggeriet till den nuvarande platsen på västra slutningen vid gamla kyrkogården.

Klas Stjenström i Askersunds bryggeri.

Några bilder kommer från Leif Linus samling.

Askersunds kommun har utsett 2024 års pristagare


Pressmeddelande från Askersunds kommun

Askersunds kommun har utsett 2024 års pristagare
Kultur- och tekniknämnden har beslutat om vilka som blir årets pristagare och stipendiater inom områdena kultur, idrott och miljö i Askersunds kommun. Priser och stipendier delas ut i samband med Sommarmusiken den 26 juni på Hamnscenen i Askersund. Undantaget är Kulturpriset, som delades ut den gångna helgen
Askersunds veteranfordonsklubb får årets kulturpris
Askersunds kulturpris 2024 tilldelas Askersunds veteranfordonsklubb för renoveringsarbetet av en REO-buss från 1931. Arbetet med att renovera bussen har pågått mellan 2001 och 2024. Priset delades ut i samband med att bussen invigdes lördag den 4 maj vid busstationen i Askersund. Kulturpriset består av 3000 kr till ett konstverk eller konsthantverk.
Albin Eriksson får årets kulturstipendium Askersunds kommuns kulturstipendium 2024 tilldelas Albin Eriksson för hans författarambitioner.
Under våren utgav Albin sitt första litterära verk Dödsnyckeln, i fantasygenren dread-punk. Fortsättningen kommer ut hösten 2024.
Kulturstipendiet är på 5 000 kronor.
Moses Öberg och Willhem Óskarsson får årets idrottsstipendium
Askersunds kommuns idrottsstipendium 2024 delas mellan Moses Öberg och Willhelm Óskarsson. 11-årige Moses Öberg tilldelas stipendiet för sina, trots sin ringa ålder, framstående insatser på speedway-banorna. 15-årige Willhelm Óskarsson får stipendiet för sina fina insatser i distriktsmästerskap och skol-SM i både luftgevär och korthållsskytte.
Idrottsstipendiet är på 5 000 kronor och delas mellan de två mottagarna.
Edlunds Järnhandel, Byggreturen får årets miljöpris
Askersunds kommuns miljöpris tilldelas AB Edlunds Järnhandel för initiativet att starta Byggreturen. Genom att låta använt byggmaterial få en ny chans skonas miljön och mängden avfall minskas.
Miljöpriset består av något som ska förhöja pristagarens verksamhet, främja hållbarhet och vara beständigt och ska motsvara ett värde på 3 000 kronor.

Lottdragning om korvförsäljning i Askersund

Torget i Askersund har alltid varit ett stort samtalsämne. Och det fortsätter att vara så.  Nu handlar det om en hamburgerförsäljare som enligt en del inte ska vara där, samt de djupa groparna i det gamla kullerstenstorget. Lägger in lite från 1957 då kommunen ställde dit en kiosk för uthyrning.  Det skrevs om den hela svenska pressen. 

En bild från slutet av 50-talet på torgkiosken

Det unika var att två försäljare fick dela på kioskförsäljningen. Båda ville ha egna kiosker vid torget men det ville inte de styrande i staden så det fick bli en kommunal kiosk. En månad korv och en månad glass och godis fick det bli. En kioskhalva i månaden. Lotten avgjorde vem som skulle börja med den attraktiva korvförsäljningen. Enligt ett refererat var det herr Jansson (Korva-Kalle) som fick börja med korven. Herr Carlsson (David) fick hålla till godo med godiset första månaden. Otur med lotten.

Teckning i Rekord-Magasinet

Själv blev jag inblandad. Hjälpte Kalle att flytta ut och in grejer varje månad. Han hade lite problem med hälsan och orkade inte bära. I dag verkar det inte klokt. Det var jobbigt eftersom han hade sina grejer längst upp i ett hyreshus vid torget. Som tur var fanns det en kommunal vattenkran på torget att släcka törsten med efter kioskarbetet.

Skönt med en kommunalvattenkran på Torget. Bild Nisse Müntzing.

Nya vägar i Askersund

För drygt 40 år sedan i oktober invigdes nya förbifarten norr om Askersund. Riksväg 50 fick en ny sträckning mellan bostadsområdena Närlunda och Lustenrust. Beslutsfattarna ville få bort den tunga trafiken genom stan. Men det var heta diskussioner om hur det skulle ”drabba” handeln i Askersund. Många trodde att
ett tungt mörkt täcke skulle läggas över stan med den nya förbifarten. Ingen
skulle åka in till centrum längre. Tänk så fel de hade. Det är bara att kolla på torget i slutet på helgerna. Nästan aldrig en plats ledig. Och det mesta av den tunga trafiken har försvunnit.

Själv gjorde jag och kollegan Göran Peterson och en grävande
undersökning av vägen innan den invigdes. Vi gjorde det med cyklar
och hade matsäck med oss. Både var vi eniga om att det var både första
och sista gången några kunde njuta av en fika mitt i vägen helt
ostörda av trafik. Och att det också var värt ett reportage.

Planerarna av förbifarten kom fram till att bilisterna skulle tjäna 1 minut och 35 sekunder på att slippa åka igenom stan. Sträckningen av förbifarten är 3,7 kilometer och kostnaden blev 23 miljoner. Till det priset byggdes också fyra broar över vägen. 500 personer kollade på invigningen.

Så var det 1983. Invigningen sköttes av landshövding Elvy Olsson, assisterad av kommunalrådet Karl-Erik Johansson. Så fort invigningen var överstökad började folk
köra fram och tillbaka på den nya vägsträckningen. Redan då var det diskussioner
om en rondell vid södra infarten. Men den lät vänta på sig i 30 år.

Cykelvägen mellan Askersund och Edö var en efterlängtad väg. Åmmebergsvägen är smal och krokig. Cyklisterna får ny en egen skyddad vägsträcka. Så klart är
den kopplad till kommunens storsatsningen på Edöområdet.

Under min tid som journalist var jag med om ett antal väginvigningar, då folk med lite makt kom ut ock klippte band, för att sedan säga några väl valda ord om hur viktigt satsningen var. Skriver inte det för raljera, utan så var det.

Ofta har det funnits delad meningar om ny vägsatsningar. När den nya vägen förbi Åsbro drogs, drabbades mackägaren hårt. Det gällde då att satsa på andra saker,
som gatukök och lite andra saker. Invigningen av förbifarten minns jag
särskilt. Kände man som var du och tjenis med alla höga potentater. Åtminstone
trodde han det själv och jag låtsades inget om. När vägen skulle invigas ringde han mej och vill åka med för att träffa ”kompisen” landshövdingen. Om
han sedan fick göra det minns jag inte.

En kompis till mej från idrotten vill också åka med. Vi tre åkte dit och jag gjorde mitt jobb som journalist. Dagen efter ringde mannen med med alla kändisvänner
till mej och frågade vad vägmästaren som var med på resan hette. Han
kunde aldrig drömma om att jag bara tog med en idrottskompis till en sådan
högtid. Och jag spelade med och förklarade att namnet var Olsson. Så viktigt är det för en del att träffa kändisar. Men jag hade överseende med det. Mannen var mycket snäll och det uppväger det mesta. Man ska vara snäll.