När Klapphuset var viktig för askersundarna.

En gång i tiden finns det ett stort antal kommunala klapphus. I Askersund var det självklart med ett sådant hus med läge vid Vätterviken Alsen. Klapphusen fyllde en viktig funktion innan tvättmaskinerna gjorde sitt intåg. Många husmödrar i Askersund skurade familjens mattor i det lilla röda huset vid Sundsängen. Vår-och höstbyk var en självklarhet. Tvätterskorna gladdes åt att ha väggar som vindskydd.

 Männen verkade hålla sig borta. Kanske de satt på det kommunala ölcafét i väntan på att mattorna skulle torka. Vad vet jag? Det fanns också en lång stålstång intill huset att hänga upp och torka mattorna på. Mycket praktiskt.  Nu är allt borta som i sången ”Lyckliga gatan”. Stålstången fanns dock kvar länge. Långt efter det att klapphuset rivits.

Klapphuset fanns vid Sundsängen. Det första byggdes redan 1898 har jag läst. Ingen tänkte så mycket på att huset fanns där. Vattnet flöt stilla under det lilla röda huset utan att någon brydde sig.  Förstås utom det som tvättade där. Men det var faktiskt en del bråk och insändare om klapphuset på 20-och 30-talet då huset var mycket viktigt för många. Det handlade om att området skulle bli en parkanläggning, men det gick inte hem hos alla. Till och med gav sig på stadsfiskal Löndborg in i debatten med ett inte helt rumsrent debattinlägg på Ordet Fritt som innehöll rasism mot en viss folkgrupp. Han var för en parkanläggning. På den tiden fanns nästan inte ordet rasism. En insändare vill se stadsfiskalens avgång. Men det höll inte stadsfiskalen med om. Och allt handlade om ett klapphus. Så viktigt var det.

Stadsfiskalens tidningsinlägg

 

Tvätt vid bryggan vid Marieborg (där hotellet ligger i dag). På andra sidan där Sundsgården ligger fanns garverier och snickerier. Byggnaderna ersattes med en park.

Tvätt vid kajen intill Sundsgården. På andra sidan syns bryggan vid Marieborg.

Men i mitten på 70-talet hände något som några askersundare reagerade kraftigt på. I ett tv-program berättades om att i Kalmar fanns landets enda kommunala klapphus kvar. Och att det borde bevaras.  Men klapphuset i Askersund fanns kvar med samma verksamhet som tidigare. Det var inte bara huset i Kalmar som fanns kvar.  Det hade ansvariga för tv-programmet missat. Tidningarna tog upp askersundarnas protester.

I dag används området där klapphuset fanns av Sundsängens bryggförening. Fast det är väl klart att det fortfarande går att tvätta någon matta vid någon båtbrygga om man ber snällt. Själv har skrivit om tvättmaskinens revolution i de svenska hemmen i min bok ”Oves observationer” som Bild och Kultur i Skyllberg gav ut för några år sedan. Boken är tyvärr slutsåld men det ska komma ut ett nytryck om någon är intresserad. Bakom det står privatpersonen Hans Örnhagen i Västra Strandparken. Det är bara att lyfta på kepsen för initiativet och vara lite stolt över att folk vill läsa. Det handlade ändå om 1000 böcker. Själv har jag inte sålt några böcker. Sådant sköter andra mycket bättre. Men jag har signerat böcker åt den som önskat.

120 ryska krigsfångar i Askersund på 1700-talet.

På tal om flyktingmottagande i Askersund och landet i övrigt. Klart
att det inte går att jämföra det med vad som hände på 1700-talet i Askersund. Rysslands krigsföring mot Ukraina är ju också aktuell i dessa dagar. Förstår inte att Putin kan hålla på att plåga folk. Annat var det när hans landsmän kom till Askersund.

Husabergsuddes camping söder om Askersund

Åren 1705 till 1721 fanns ett stort antal krigsfångar inkvarterade i
Askersund, som rönte en mycket human behandling. De blev så bra behandlade att
till och med kyrkoherden började klaga. Kyrkoherden menade att unga pigor och
änkor i staden , var allt för intresserade av fångarna. På våren 1719 inkvarterades inte mindre än 120 ryska krigsfångar i Askersund. Fångarna överfördes till Askersund från Visingsö, där de varit inhysta i Visingsborgs slott och rönt en ganska omild behandling. Vi några tillfällen var fångarna så utsvultna att de började äta gräs på slottsvallarna står att läsa i en uppsats i Karolinska Förbundets årsbok. Men i
Askersund blev det bättre. Där väntade både mat, och kärlek. En del kvinnor började nämligen svärma får ryssarna, kan man läsa gamla skrifter. Man kan konstatera att lilla Askersund var ganska ryskt under runt 1720.

Ett flertal fick också jobb hos borgarna i stan. Som betalning fick de
mat och kläder. Annars stod staten för inkvarteringen, precis som i dag
när det kommer människor från andra länder som behöver skydd från krig och elände. Fångarna fick också vara med om en skattgrävning vid Husabergsudde, som numera är en populär campingplats strax söder om Askersund. Tyvärr gjorde inte de sachiska fångarna några fynd i det stora bevarade gravfältet från vikingatiden.

Sommaren 1916 företogs dock en vetenskaplig utgrävning på Husabergsudde under ledning av doktor Erik Lundberg. Utgrävningen resultat blev ett otvivelaktigt vittnesbörd om att det funnits en stor och allmän gravplats på Husabergsudde under
vikingatiden. Sammanlagt undersöktes åtta större gravar, belägna i kanten av de höga gruskullarna. Redan vid första spadtagen påträffades en stensatt grav med föremål av brons. De döda brändes på kullens krön. Eldskenet och röken från bålet var en påminnelse om dödlighet, liksom i den kristna tiden kyrkklockornas ringning.

Gravarna vid Husabergsudde låg mycket tätt. De innehöll i regel en lerkruka med benrester efter den döde, samt olika vapen av järn. Det vackraste fyndet
av alla var ett svärd av järn. I mars 1880 påträffades en spännbuckla i
brons på Husabergsudde i samband med lastning av grus. I maj samma år –också i
samband med grustagning-hittades ett bronsspänne. Sommaren 1883 hittade man två ovala spännbucklor i brons, en järnring, ett järnfragment, pärlor av karneol
och bergkristall, samt en mängd människoben och skärvor av brända lerkärl.

Själv har jag alltid undrat varför inte kommunen gjort mera av historien på Husabergsudde. I många år har platsen använts till campingplats och blivit mycket populär. En spännande historia skulle säkert locka ännu flera turister ut till kullarna vid Husabergsudde. Naturligtvis skulle det finnas text om vad som hänt och bilder
på vikingafynden. Det kanske till och med kunde bli en daglig visning. En lite
spännande och spöklik sådan. Många av camparna som kommer till Husabergsudde
har förmodligen inte aning om vilken historisk plats de tältar på.

Husabergsuddes camping 2012

Husabergsuddes camping 1961, Bild från Leif Linus arkiv

För några år sedan gjorde en kvällstidning ett uppslag på vilka platser i Sverige det hade spökat på och vilka det kunde spöka på. Husabergsudde fanns med. Jag och en kvinnlig kollega till på tidningen nappade på kvällstidningens uppslag. Vi åkte till grushöjden på Husabergsudde för ett reportage, men spöken var inte alerta den dagen. Kanske det var för varmt?

Handeln förr och nu i Askersund


Handeln i Askersund kämpar på mot stormarknaderna i närheten under många år. Och så är det för många handlare som ligger i närheten handelsbjässarna. Visst har en del butiker försvunnit, men handeln har alltid varit en stor sak i Askersund så det finns hopp.

Storgatan

Läser man gamla skrifter och tidningar hur det såg ut förr i Askersund ser man att handeln verkligen blomstrade i Askersund. Det fanns verksamheter och butiker, nästan i varje hus. Har roat mej med att ta fram vad som fanns efter Storgatan. Jag har läst artiklar just om handeln en bit in på 1900-talet. Som vanligt har vännen
Leif Linus hjälpt till med bilder och annonser.

Så här kunde man läsa om Storgatan:

”Kom man norrifrån till staden sågs vid Vretstorpsvägen en nybyggd
fastighet, Västerås Knappfabrik (1907-1923). Vandrade man vidare
söder ut på Storgatan, var en gammal skola eller kanske Tingshus, därefter flickpensionen Fleurie, som en hushållsskola. Bortom den prästgården och mitt emot gamla Elementarläroverket och Sofia Magdalena kyrka bakom sina murar.

Nedanför gamla kyrkogården fanns en krog som undgick förvandling först till frikyrkolokal och senare Konsumaffär. Vid en liten väg åt viken bodde målaren
Bromander , och på södra sidan av kyrkogården en annan väg låg Södergrens
smedja.

När vi återvänder till Storgatan är vi komna till Stööks manufakturaffär och urmakare Ståhlberg där mitt fortfarande använda konfirmationsur av märket Viking inköptes. Närmast torgparken Sandbergs kött-och charkuteriaffär.

I sydligaste delen av Storgatan var Edlunds, senare Bäcklunds järnhandel, Larssons
bageri-och konditori, Gustafssons garveri och Segerdahls garnhandel, samt
Anderssons bleckslageriverkstad. Nere vid sjön Bergqvist yllefabrik, senare byggmästare Forss snickerifabrik och till vänster Varmbadhuset.”

Storgatan utanför Stööks. I dag Be-Ge:s

Bernhard Johansson, senare Torstens specerier vid Storgatan och torget. Och nu Tutingen.

Kortvarumagasinet vid Storgatan

Yllefabriken i hamnen.

Sundsbrogatan som blev den stora gatan.

Alla städer med lite stolthet har en storgata. Så även Askersund. Men sedan många år tillbaka har den gatan hamnat lite i bakvattnet. Sundsbrogatan är sedan länge stadens den ”stora gata”. Och jag har inte några problem med det. Sundsbrogatan  är ett bra  och passande  namn med tanke på Sundsbron som binder ihop med kommunens södra del. Namnbyte är inte aktuell kan jag förstå. Tar mej nu också friheten att publicera en del gamla bilder från gatan och området däromkring.

Sundsbrogatan en gång i tiden.

Lejonet idag.

Lejonet förr

Lejonet i bakgrunden. Husen i förgrunden är rivna

Lejonet till höger. I förgrunden Skoogs gård

Rivning av hus vid Lilla Bergsgatan vid nuvarande parkeringen

Sundsbrogatan ner mot Sjöängen och Haga.

När Lejonet byggdes till revs hus i korsningen Lilla Bergsgatan-Sundsbrogatan

Hus på kvarteret Fyrkanten rivs. Ahnérs i bakgrunden har rivits.

ASfaltering inne på gamla Rådhusgården. I bakgrunden gamla brandstationen och bussventsalen

Fastigheten Lejonet har målats om från novembergrått
till klara färger. Huset har sin egen historia. Som de flesta hus. Men nu stannar jag vid Lejonet och lite runt där.

”Trikå-Nisse”, Karl Nilsson ägare till Trikåfabriken byggde och ägde Lejonet på 1940-talet.1951 byggdes huset till, som det ser ut i dag. Från början var det tre
tomter med olika ägare. Bland annat ägde släkten Nicolins två av tomterna under en del år.

Ägaren till Trikåfabriken, Karl Nilsson, byggde och ägde Lejonet

Norr ut upp mot Lilla Bergsgatan på den nuvarandeparkeringen fanns KIA:as bageri med sina populära ”slankor”. Alla i stan köpte ”slankor” där. På den nuvarande parkeringen fanns också kopparslagare Emanuel Widing med sin verkstad. Han slutade 1958 och hade då hållit på med sitt yrke i 70 år.

Så här såg det ut på den nuvarande parkeringen norr om Lejonet.Widings smedja och åkare Skoogs gård

Kopparslager Widing

Han kom till Askersund i sin ungdom och fick jobb vid Didrikssons kopparslageri, som fanns vid Väderkvarnsgatan. Så småningom tog Widing över rörelsen. I en intervju när han slutade berättade Widing om att han tänkte sälja alla sin redskap till Hembygdsföreningen i Askersund. Vet inte hur det gick med det? Intervjuaren undrade om han inte tänkte fortsätta med att demonstrera sitt yrke. Men det sa han bestämt nej till. Han tänkte bara ägna sig åt sin stora hobby att sitta ute på Vättern och dra upp ”stora feta gäddor.

Widing berättade vid samma tillfälle att det tog en halv dag med att slå en
kopparpanna. Som toppnotering hade han slagit 18 kaffepettrar på en vecka, så ni förstår att det var yrkesskicklig kopparslagare. Säkert är det en del
askersundare som är ägare till kopparföremål från Widings verkstad.

Det var lite om Lejonet och tomten intill. Och nu är det bara en tråkig parkering. En
liten trevligare inramning skulle inte vara helt fel. Tycker jag. Kanske en låg
häck eller ett fint staket? Flera kvarter har öppnas helt efter husrivningar. Ofta blir det tråkiga öppna parkeringar. På något vis borde man se till att det blir
trevliga inramningar. Förr fanns det hus utmed gatorna. Jag är ingen arkitekt
eller stadsplanerare, men nog borde man fixa till det hela. Det är bara att
kolla på äldre bilder och ta efter lite av det.

Vännen Leif Linus har hjälpt till med en del bilder.

Falska rykten i Askersund

Enligt gamla rykten var det meningen att stadsbanan Stockholm-Göteborg skulle dras över Askersund. Pamparna skulle då ha motsatt sig järnvägsbygget,
med motiveringen att de skulle få sin nattro förstörd. Den stora järnvägsknuten
blev i istället Hallsberg. Det är en bra historia när man tröttna på alla
lokalpolitiker för att det inte händer något. Nog snabbt.

Askersunds station 1916

Men historien är helt enkelt för bra för att vara sann. Hallsberg var helt enkelt ett bättre alternativ som järnvägsknut mellan de båda storstäderna. Att Askersund missade på grund av dålig nattsömn för de styrande, är att ge dåtidens styrande allt för stor betydelse. Besluten om stambanan togs på ett helt annat plan och då hade det ingen betydelse om pamparna kunde sova eller inte.

Askersund har faktiskt haft en egen järnväg när det begav sig. Det var en smalspårig bana mellan Askersund och Lerbäck. 1884 invigdes järnvägen. I slutet på 50-talet revs järnvägsrälsen upp. Busstrafiken hade tagit över och godstrafiken gick med lastbilar. Men visst var det lite synd att ansvariga inte sparade en bit räls och några tågvagnar. Om inte annat för att bevara lite järnvägskultur. Stationshuset finns kvar och är en kulturklenod för kommunen, även om inte stationsuret sköts särskilt väl längre sedan urmakare Bäckström gick ur tiden.

På väg bort. Bilden är vid järnvägsstationen i Askersund

Det enda som vittnar om att Askersund ändå haft en järnväg , är namnet Banvallsvägen som finns i kanten av Stadsparken. Och så finns det en informationstavla vid stationshuset som berättar stadens järnvägshistoria. Järnvägsbolaget fanns kvar många år efter det att järnvägen fanns kvar. Bolagsstyrelsen och dess aktieägare träffades en gång om året för att ta del av den
tunna verksamhetsrapporten och äta en god lunch. Det fanns lite pengar att
festa för. Men nu har bolaget gått i graven.

Många har skämtat om järnvägsbanan mellan Askersund och Lerbäck. I skämttidningen ”Söndags-Nisse” gjorde tecknaren Oskar Andersson, OA, en vanvördig teckning från stationen i Askersund. Några buspojkar såg till at tåget
inte kom någon vart.

”Nä, hö nu pojkar va ä de för
sabla skoj! Släpp tåget!” var stinsens kommentar på teckningen.

I väntan på kungen

Det största som förmodligen hänt vid stationshuset i Askersund är konung Oscar II besök 1898. Veckor i förväg hade mottagningskommittén dekorerat staden och stationshuset. Besöket ägde rum den 7 juni och det var en strålande dag. Trots det vackra vädret var kungen på ett uruselt humör. Han förklarade att kyrkan var smutsig och pennan som han skulle skriva sin namnteckning med var den sämsta han skrivit med. Kungen blev dock på lite bättre humör när flickorna vid flickpensionen vinkade från sin balkong. Ett fatalt misstag inträffade också när stadens representant skulle hålla det korta avskedstalet vid hamnkajen. Talet lästes från ett koncept, som var dolt i botten på cylinderhatten. På ett ställe hade han tänkt göra en konstpaus och hade därför i konceptet skrivit: Här göres ett uppehåll”. I ivern och nervositeten lästa han med högtidlig röst även det som inte skulle
sägas högt. Enligt Joel Haugard i Askersundia så uppfattade inte kungen turligt
nog det pinsamma misstaget.

Senare kungabesök har varit betydligt trevligare. Det har varit snälla och frågvisa kungar som besökt Askersund.

Håkan Persson ansvarade för stationen i Askersund under många år.

Några av bilderna till bloggen kommer från Leif Linus
bildarkiv.

Torget i Askersund på 50-talet.

En gång i tiden fick alla plats på torget i Askersund med sina olika aktiviteter. Det var trångt men gemytligt. Parkeringarna räckte till för de få bilar som stod på torget. Och soldater som förkunnade Guds Ord fick också plats mellan försäljarna. Lite trångt men ändå för i deras fall ett viktigt budskap för att alla skall vara snälla och rättvisa mot varandra. Någon tyckte också om seriefiguren Fantomen för att han var så rättvis. Kjell Johansson har tagit bilden från 50-talet. Kjells bilder som jag fått ta del av är en kulturskatt.

En gammal järnspis

Järnspisar har blivit populära igen. Villaägare vill skaffa sig lite reservvärme om det skulle hända något med elen. Myndigheterna har ju också uppmanat allmänheten att skaffa sig alternativ i kristider.

Jonny Sundberg i Askersunds färghandel jobbar mycket med att installera järnspisar och uppvärmning av olika slag. Han har också en unik järnspis från 20-talet med ursprung i Askersund i sina ägor.

-För att vara så gammal måste tillverkarna varit mycket framsynta. Det finns redan vattenbehållare som kom senare på andra spisar. Allt som tillhör järnspisen finns kvar, berättar Jonny, som försökt bli av med spisen som han haft i sitt garage länge.

-Jag räddade spisen från skrotning när ett gammalt hus i Askersund revs. En liten kulturgärning som jag ser det. Men nu har jag inte plats längre. Har försökt skänka den som utställningsföremål lokalt men fått nej.

-Är det någon som vill ha spisen gratis så är det bara att höra av sig till mej. Annars får jag skrota den. Spisen kommer att fungera, tillägger Jonny.

Erhard Johansson och Trafvenfelt

Vem är mannen bakom skulpturen och bysten av Hjalmar Trafvenfelt i trappan upp till rådsalen och den vackra marmorstatyn i Rådhusfoajén? Inte
så många känner till det skulle jag tro. Konstföremålen finns där , men så har
det inte varit så mycket mera prat om det. Bildhuggare Erhard Johansson i Stora Björstorp väster om Askersund, är mannen bakom den vackra marmorstatyn i rådhuset, samt ett antal andra fina skulpturer.
Faktum är att kommunen ropade in några konstverk vid en auktion efter Erhard Johansson strax efter hans död i början på 70-talet. Kommunen betalde en tusenlapp för konstverken och då ingick gruppen som nu finns i
rådhusfoajén.

Bildhuggare Erhard Johansson och major Trafvenfelt var vänner. Erhards avbildning av majoren finns i Rådhuset

Major Trafvenfelt var Erhard Johanssons idol och läromästare.

Major Trafvenfelt visade konstutövare Erhard Johansson stor förståelse, med uppmuntran och vänlighet. Vad jag läst mej fram till förklarade majoren att Erhard borde ägna sig mer åt bildhuggeri än målning. Han sysslade också
med målning och kopparstick. Majoren menade att han hade
mera läggning åt bildhuggeri än åt målning. Och majoren hade säkert rätt.

Till att börja med tänkte de ansvariga i kommunen att placera
konstverket med de tre nakna människorna i Rådhusfoajén som
utsmyckning vid Norra Bergens äldreboende. Men allt stannade bara vid tankar.
Och ganska snart föll också Erhards fina skulpturer i glömska.

Från 1972 och fram till 1981 stod de vackra skulpturerna i ett förråd
nere i Hamnmagasinet. Det var inte särskilt många som visste om det. På
den tiden fanns en konstkommitté i kommunen med dåvarande kommunalrådet Bo Trygg i spetsen. Kommittén fick nys om att Erhards konst fanns i magasinet och bad
omgående byggnadskontoret att köra upp ett konstverk till rådhusfoajén. Åren
nere i Hamnmagasinet hade dock satt sina spår. Trygg och hans kollegor i kommittén fick ta fram stora skurborstarna och göra rent marmorstatyn.

Skulptur som finns i Rådhuset

Något namn finns inte på konstverket, liksom de flesta av Erhard
Johanssons skapelser. Konstnären menade att konstverken fick tala för sig själva
utan namn. Konstnärens stora idol genom åren var sångerskan Ingeborg Nyberg, som han både gjorde statyer och oljemålningar av. Sångerskan hann också besöka bildhuggare Johansson några gånger.

”Det var i landskyrkan som jag hörde henne sjunga första gången livs levande. När det var slut i kyrkan fick jag höra att hon ville
träffa mej. Någon hade berättat för henne att jag brukade måla hennes porträtt. Hon kom fram till mej och sa att hon gärna ville besöka mej. Vid det tillfället hade jag fått färdigt en staty i gips av henne. När hon stod där livs levande framför mej såg jag till min fasa att några detaljer i hennes ansikte inte stämde med min staty”, har
Erhard berättat.

”Och där stod hon nu och propsade på att få komma hem till mej. Jag var tvungen att säga henne, att jag helst ville skjuta på besöket en tid. Inte tänkte jag visa henne en staty som inte var perfekt.”.

Det gick ett par år och Erhard gjorde om sin staty, så att den blev som den skulle. Dessutom hade han huggit en ny staty av Ingeborg Nyberg i marmor. Så en dag gick han som vanligt i backen ner till postlådan. När han vände och skulle gå hem, kom en stor stilig bil efter honom. Den stannade till och chauffören frågade om det var konstnären. Det kunde inte Erhard förneka. I samma ögonblick steg Ingeborg Nyberg ut ur bilen.

Erhard Johanssons stora idol var sångerskan Ingeborg Nyberg

”Vi säger väl du sa hon. Det gjorde vi och så gick vi upp till min stuga.. Hon fick en staty och en målning som föreställde henne som ung flicka”, upplyste Erhard.

Ingeborg Nyberg slog igenom i radioprogrammet ”Skansenkväll” 1952.Tyvärr skadade hon struphuvudet i en olycka och fick sluta sjunga.

Erhard högg också en byst av Sveriges första kvinnliga fallskärmshoppare, Elsa
Andersson, som omkom just vid ett hopp över Alsens is. Minnesmärket finns
på Edö där hon landade efter dödshoppet. Prins Gustaf Adolf och
prinsessan Sibylla var andra motiv som Erhard högg i marmor. Han högg de kungliga efter tidningsurklipp. Erhard gick inte i någon konstnärlig utbildning. Enligt honom
själv hade han inte tid med det. Studier genom korrespondens och annan facklitteratur blev hans skola. Och det räckte långt om man ser på hans arbeten, som kommit lite i skymundan.

Gamla protokoll och framtidsplaner i Askersund

Ibland brukar jag läsa gamla klipp och kolla på vad politikerna drev för frågor för så där en 25-30 år sedan. Vad blev av alla planer och idéer. Gamla
oppositionspolitikern Kjerrström dömde ut alla framtidsplaner och
verksamhetsplaner. Han menade att det bara var drömmar som aldrig gick att
uppfylla, utan mera ord på ett papper.

I slutet av 80-talet fanns det förslag om att hela den kommunala förvaltningen skulle flytta ur Rådhuset. Det skulle ge plats för flera butiker. Kanske inte med de namn jag föreslog den gången

Men det är klart att man som politiker måste ha visioner och framtidsplaner även om inte allt går att genomföra. Det är så mycket annat som spelar in. Varje kommun
måste ha en verksamhetsplan. Men trots allt det här är det intressant att ta del av de gamla planerna och partiprogrammen. Och det fanns en del radikala idéer. Tiderna förändras och därmed ekonomin. Nu handlar det om vad som är viktigast att satsa på. Olika verksamheter kommer alltid att ställas mot varandra, och alla tycker att just deras verksamhet är viktigast. Det är sedan upp till oss väljare att sätta betyget.

I slutet på 80-talet fanns det ett kommunalråd, ett oppositionsråd och två deltidsråd. Ungefär som i dag. Moderaterna ville då flytta den kommunala administrationen från Rådhuset i centrala staden till ett nytt höghus. Kommunen skulle inte själva bygga huset, utan det skulle en samarbetspartner från näringslivet stå för. Huset skulle placeras på den tomt som i dag Askersundsbostäder finns. Gamla bussgaragen. Huset skulle bli som ett utropstecken och synas från långt håll. Vidare skulle kommunen spara pengar genom en samlad förvaltning. Så är det inte riktigt i dag. Förvaltningarna är lite utspridda.

De som kom med förslaget vill avkontorisera den gamla stadskärnan för
att ge plats åt ytterligare handel och attraktiva bostäder. Den gamla stadskärnans ursprungliga funktion skulle återuppstå. De senare är genomfört på vissa ställen. Då tänker jag på bostäderna vid Ahnérska och på övervåningen mot torget där den
kommunala förvaltningen finns i dag.

Precis som i dag fanns det stora klagomål när det gällde antalet parkeringsplatser. Det var för få. På den tiden fick kommunens anställda skulden för att alla
P-platser var upptagna. Hela dagarna. Med en flytt från Rådhuset skulle också parkeringsproblemen lösas.

Samma år som höghusplanerna var på tapeten fanns kritik mot den i dag så populära Citycampingen nedanför Landskyrkan. Dåvarande deltidsrådet för moderaterna, Hans Hjelte, tyckte platsen var helt olämplig i närheten av kyrkan. Men det blev en Citycamping, som nu är en av de populäraste i Sverige. Det är inte helt lätt att spå in i framtiden. Tror inte ens Saida kunde göra det.

Turist-och fritidskontoret fanns vid den tiden i Hamnkontoret (nuvarande Kinarestaurangen). Många drev frågan att huset skulle säljas och byggas om till lägenheter. Det blev en lägenhet och en restaurang.

Det här vara bara lite hur en del politiker tänkte för drygt 20 år sedan. Om 20 år kommer säkert någon annan att kolla på gamla protokoll från de senaste åren och fundera på vad som genomfördes av olika planer.

När jag ändå är inne på ämnet Rådhuset tycker jag att stora ingången ska vara från torget och stora trappan. Det är en personlig uppfattning och en liten utblick hur andra städer har det. Trodde det skulle bli en ändring i samband med de senaste ombyggnaderna i Rådhuset. I dag får besökarna leta sig in från sidan av huset till en trist ingång. En del gäster vet inte ens om det är rätt igång. Förmodligen kostar sådant här pengar och det kanske är krångligt att lösa. Men det behöver inte
jag som bloggare bry mej så mycket om.

Minns att förre ekonomi-och kanslichefen (det var innan namnet kommundirektör fanns) gentlemannen Alf Cederlind drev frågan att stora ingången från torget skulle vara huvudingången. Men det blev inte så och Alf gick i pension.

Följer fortfarande det som händer vid kommunen i dag. Intressant hur politikerna i dag tänker med våra skattepengar. Går ofta och lyssnar på fullmäktige. Hur personalpolitiken ska drivas i dag verkar vara en knepig fråga vid kommunen. I dag verkar personal bli uppkallade till förhör om det inte stämmer med chefernas åsikter. Trodde man förde samtal ute på jobben för att lösa problem socialt och trevligt utan att såra folk. Under mina många år som jag bevakade politiken i Askersund förekom inte förhör av det slag jag läser om nu. Det är förmodligen något nytt och modernt. Men dåligt.

Gamla Statt i Askersund

J

Gamla Statt i Askersund var förr stadens stora
nöjespalats. Det var där det hände ”grejer”. Alla stora företagsbjudningar och
fester hölls där. För att inte tala om nyårsfesterna, och kräftpremiärerna på sommarverandan. Tänker på det ibland när nyårsfirandet är överspelat för den här gången . Och det var noga med klädseln.

I Little Gerhards låt ”Petter och Frida” fanns detaljer om kläder tydligt:

Och Petter han
fick ta och hyra en bil
och till Askersund for dom av som en pil
in på hotellet klev Frida med nosen i vädret
men Petter han stod där med tummen i svångremmalädret
Ja, Frida den släppte dom in utan prut
men Petter ilen tog dom och kastade ut
i pjäxor och skinnväst och utan rosett
man kommer ej in uti i stans socitett.

Familjen Kindbom höll i auktionen när gamla Statt försvann

Men som med så många andra gamla hotell blev det svårt att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt. Även i Askersund. Det fordrades kommunala subventioner hela tiden. Beslut togs att hotellet skulle rivas och en modernare anläggning skulle
byggas i närheten av riksväg 50. På hotelltomten finns i dag servicehuset Linden. Hårda strider utkämpades innan beslutet om rivning togs.

Borgmästare Bernhagen, fanns med i frontlinjen. Han åt sin lunch på hotellet varje dag, men han var nästan ensam sista året. Skojade en gång med honom att han skulle flytta över hotellbordet till sin lägenhet tvärsöver gatan. Det skulle vara enklast så. Då skulle det inte vara några problem med hotellrivningen. Han tyckte inte alls det var roligt.

Något som lockade storpublik till festvåningen på Statt var brottning. Då var det alltid fullsatt.

Är det inte dyrt att ligga på hotell! Det var ett stående skämt till brottarna i Askersund under många år. Brottning går som bekant ut på att lägga någon på rygg. Helst så fort som möjligt.

Nu var det inte bara brottningen som lockade en del av publiken till hotellet. För
många som var hårt hållna hemma blev brottningen ett legalt sätt att besöka hotellet till och med en vardagskväll. I pausen gick många i publiken en trappa ner till matsalen för att stärka sig lite. Inte så underligt sedan att stämningen ofta
var på topp efter pausvilan.

Brottarbas på den tiden i Askersund var Rolf Elving. Han kom från småländska Värnamo där brottningen var stor. Rolf var ständigt på oss grabbar att börja
brottas. Vi visste inget om brottning. Några av oss föll också för Rolfs locktoner. Det var lagom att träna lite brottningen mellan fotbolls-och bandysäsongen. Brottarträningen var bra och handlade inte om att pumpa muskler. Det var en allsidig träning. Ingen av oss grabbar var inriktade på att bli elitbrottare, utan det var bara träningen vi vill åt. Nästan ingen av oss visste något om brottning. Hur det än var anmälde Rolf oss till olika tävlingar. Själv hann jag med några
hundra matcher och ett antal Fyrstadsbrottningar, utan egentligen vara
intresserad. Förstår inte Rolf kunde övertala oss. Och visst har jag också legat mycket på golvet i gamla Statts festsal i Askersund. Kristallkronorna var mycket vackra från den horisonten. Det konstaterade jag många gånger.

Brottning var inget för mej. Gjorde ändå ett par Fyrstadsturneringar otränad och då gällde det att få slut på matcherna fort. Brottning är en sport som kräver kondition .Det hjälpte inte med ett antal snabba fallsegrar sista brottningsåren. Fotboll och bandy lockade mera, även om Rolf hävdade att det var ett felval. Men jag
stod ut med det.

När Statt stängde för brottning blev det stora problem bland utövarna. För att få lite tyngd över hur viktig lokalfrågan var, lockades två brottare ut på torget för en tidningsbildbild. Skulle brottningen tvingas hålla till där i fortsättningen? Det gav
resultat. I dag finns det inte någon brottarklubb i Askersund. Allt har sin tid, även om det är svårt att glömma allt trevligt som hände på gamla Statt. Även en vardagskvällarna på Statt i brottningens namn.