Kategori: Patriks tavlor

Adventsstakarna  lyser längst upp i Vattentornet, precis som de gjort under de senaste åren under decembermånaderna. Var med bröderna Törnqvist i bostadsbolaget upp i tornet när de satte upp stakarna första gången.  Askersundarna tyckte det var ett mycket trevligt initiativ. Och nu har det blivit en tradition.

Annars  pågår  bygget av lägenheter vid tornet för fullt. Just  nu  är det kallt att vara byggjobbare, men jobbarna plastar in  ingångarna till lägenheterna för att få upp lite värme att jobba i. Ytterväggarna i lägenheterna ska sättas  upp.

Jag återkommer  med flera bilder  framöver. På bostadsbolagets hemsida finns det också bilder om någon vill kolla.

Askersunds många gamla innergårdar har starkt bidraget till den lokala konsten. Även konstnär Hjalmar Trafvenfelts katthatande foxterrier måste också få ett stort köttben på sin minnessten för sin insats för den lokala konsten. Det finns många gårdsmiljöer bevarade i oljemålningar utförda av majoren och konstnären Trafvenfelt. Hunden tålde inte katter. När han fick se en katt blev det full jakt inne på gårdarna. Konstnären måste då skynda till för att avstyra blodiga bataljer. Det var vid sådana tillfällen konstnären också upptäckte nygammal miljöer att måla. När tavlorna överlämnades till Askersund stad 1921 som en donation förklarade också konstnären att hunden spelat en ej oviktig roll vid tillkomsten av många tavlor. Trafvenfelt dog 1937 vid 85 års ålder.

Den här bloggen handlar just om en innergård, gamla Konsumgården och verksamheterna där. Ofta var det hantverkare med enmansföretag som sin verksamheter inne på gårdarna. Säkert känner många som läser bloggen till mer om vad som hände på gårdarna och vad som fanns där. Kanske någon också har bilder? Då är det bara att höra av sig. Linus Larsson har hjälpt mej med bilder. På den platsen finns i dag Åhlins (Storgatan). Inne på gården där parkeringen finns i dag hölls bland annat auktioner. Innan Åhlins kom fanns Konsum i lokalen. För att ge plats för den nya Konsumhallen revs ett hus där både Konsum och Arrenius kläder var inrymda.

Auktion bakom gamla Konsum på 50-talet

Auktionist Swidén

Bild från 1936. Ryttare inför hembygdsfesten

Innan Konsumhallen byggdes

Arrenius butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag

Så här såg det ut innan Konsum byggde den butik som Åhlins finns i.

Bokbindare Holm hade lokal inne på Konsumgården

1

Askersunds har många gånger kallats för ”Sveriges Jerusalem” eftersom det fanns och finns ett antal friförsamlingar. Men Askersund är inte ensam epitelet. Många andra städer i Sverige har kallats för samma namn. Jönköping är en av städerna med samma beteckning. Precis som för många andra föreningar och organisationer är det svårt att behålla medlemmarna och få nya. Men de som finns kvar i Askersund kämpar på med ungdoms-och mötesverksamhet. Frikyrkoförsamlingar har ofta också stora egna lokaler som kräver underhåller och kostar stora pengar. Men det brukar skötas ideellt. Det är bara att lyfta på kepsen för det.

I mitt jobb som journalist hade jag ofta kontakt med frikyrkofolket och församlingarnas pastorer. Ofta var det trevliga möten, även om jag själv aldrig varit med i gemenskapen som jag vet finns där. Men det beror inte på frikyrkofolket. Det beror på mej.

En del församlingar har jag haft mer att göra med än andra. Som Jehovas Vittnen och Maranata. Under många år var Jehovas Vittnen de på jakt efter en möteslokal. Församlingen tänkte bygga nytt och jagade tomter. Byggplanerna föll och istället köpte de gamla tvätten vid Solhag väster om Askersund. Medlemmarna gjorde en enorm upprustning bara på några veckor. En imponerade insats av medlemmar från alla Sveriges hörn. En lite udda episod hände när församlingen sökte bygglov på en tomt strax norr om Askersund. Det kom in proteser mot bygget med en något annorlunda motivering. De som protesterade menade att det var ingen idé att ge församlingen bygglov eftersom ”Jehovas Vittnen alltid pratade om att jorden skulle gå under när som helst”. Det skulle vara bortkastat arbete med ett nybygge. Maranataförsamlingen fanns vid Gärdshyttan. Pastor Arne Imsen var deras store kontroverse ledare som ofta kallade mej till pressinformation. Ibland åkte jag och lyssnade.

Många julaftnar besökte jag också EFS-församlingen vid Gårdsjögatan i mitt jobb. De bjöd in ensamma och de som inte följt den raka vägen i livet precis. Vem har gjort det förresten…. Församlingen bjöd på julmat och lite julgemanskap. Jag tyckte det var ett mycket äkta och sympatiskt drag som var värt at skriva om. Senare tog RIA över det hela. Mannen bakom det hela var Magnus Elf. Visst hade han medhjälpare, men han var den drivande. På senare år hade ofta kontakt med församlingens tidigare präst, Lasse Skogsén, som också jobbade på ett sätt som jag beundrar. Han samlade in julklappar till barn i Öststaterna som i stort saknar nästan allt. Heder åt Lasse som höll på med det i många år.

En person som skrivit om ”Missionshus och kapell i Väckelsens Askersund” är Olle Bergström. Boken kom ut i ArkivCentrums regi. Han beskriver noga väckelserörelsen och dess byggnader i Askersund. Med väckelse menar han i det här sammanhanget ett personligt religiöst uppvaknande hos ett stort antal människor. En mycket intressant bok för alla som vill veta mera om församlingarnas historia i Askersund.

Det var inte bättre förr. Åtminstone inte när det gäller spritkonsumtionen. I på 1800-talet höll vi svenskar på att supa ihjäl oss. Krogar och lönnkrogar växte upp som svampar ur jorden. Som tur var började folkrörelserna agera mot missbruket. Många familjer led hårt under spritens förtryck. Och det gällde det inte ”trevliga viner” som i dag. Då var det rent brännvin som gällde.

Efter ha läst gamla protokoll från Hammars socken kan man få en liten överblick om vilka problem som verkligen fanns. Krogrörelser fanns sedan mycket lång tid tillbaka i Hammar. Det fanns gästgivargårdar både i Hammar och vid Råå, med fullständiga rättigheter Därtill fanns försäljningsplatser både i Lunna och Dalby. Ofta förekom det klagomål mot skötseln av dessa platser. När bolaget Vieille Montagne startade sin gruvdrift i vid Åmmeberg och Zinkgruvan, år 1857, blev det väldigt störigt och bråkigt på avlöningsdagarna. Det var också ett brokigt torgliv på båda platserna när gruvarbetarna fick ut sina löner.

Motbokssystemet användes över hela Sverige från 1917

Det kom tygförsäljare från Knallebygden. Järnhandeln och karamellförsäljare fanns också på plats. I Åmmeberg infann sig alltid ”Brö-Klara” från Askersund. Hon sålde alltid bullar. Den minsta sorten kostade ett öre styck och den lite större logiskt nog två öre. ”Brö-Klaras” försäljning gick alltid bra. Den tidens unga släkte var inte vana med vetebullar till vardags. Och ”Brö-Klara” var snäll. Såg hon någon liten stackare som saknade pengar, så gav hon ofta bort en bulle. Mjöl för både människor och djur såldes av försäljare från Motala-och Mjölbytrakten. Potatisen kom dock från Lerbäck och Godegård.

Det var självklart att en så ny och stor industrianläggning som det belgiska gruvbolaget anläggningar skulle locka en del skumma individer. Smyghandel med öl och brännvin förekom både i Zinkgruvan och Åmmeberg, allt enligt de gamla protokollen. Vid Åmmeberg fanns Hellbergs vinstuga, samt ölförsäljning hos bryggare Gömmel, samt vid ytterligare ett ställe på Tomtevik. Dessa platser hade rättigheter att sälja starkvaror, men skötseln var inte den bästa. Det kom ofta anklagelser mot Gömmel.

Omkring 1890 kom till Åmmeberg en bagare, F O Boman. Förutom bageriyrket hade han sysslat med slakterirörelse. Han började dock snart också att sälja rusdrycker. Tillståndet på platsen blev mycket spänt och irriterat. En stark nykterhetsrörelse hade växt fram i Åmmeberg. Stämningen mot lönnkrögaren hade blivit allt bittrare, sedan han någon gång under åren 1895-96 blivit anmäld för olaglig ruskdryckshantering. Hans hat riktade sig mot en granne, skomakare Alfred Karlsson. Boman trodde att det var han som hade gjort anmälan. För sin säkerhet bar skomakaren sin mynningsladdare med sig när han gick till och ifrån sin verkstad. Vägen till verkstaden gick förbi på landsvägen helt nära Bomans bostad.

Dagen före midsommarafton 1896 kulminerade bråket mellan Boman och Karlsson. Boman hade med sin häst åkte till Askersund för att hämta öl till midsommarhelgen. Från Askersund återkom han med ett stort ölfat liggande på vagnen. Han hade hållit hög fart, kört varmt, och sett upprymd ut. Efter hemkomsten hade han tagit en stor slaktkniv för att gå till ett ställe i närheten för att slipa kniven. De båda trätobröderna möttes. Boman höjde då sin kniv och gick mot skomakaren.

”Kommer du på mej med kniv så skjuter”, varnade skomakaren.

Boman trodde inte att skomakaren skulle göra allvar sin varning utan fortsatte framåt med kniven. Skomakaren tryckte då av ett skot som träffade Boman i ljumsken så han störtade till marken och blev liggande. Han blev sedan fraktad till Askersunds sjukstuga för vård. De båda männen hade varit så nära varandra att papper som använts som förladdning hade följt med in i såret. När läkaren plockade borta pappret ur såret, frågade Boman om det möjligen var ett psalmboksblad. Skomakaren var nämligen religiös.

Efter skottlossningen hade Alfred Karlsson snabbt tagit sig fram över Edöskogarna och vidare ut till kronolänsman Boström i Ullavi (Askersunds by). Han berättade vad som skett. Boström tog det inte så allvarligt. Det var ju midsommar. Han lever ju menade Boström och lät saken bero till efter midsommarhelgen. Ortsbefolkningen i Åmmeberg ställde sig helt bakom skomakare Karlsson. En C.A. Hedlund i Åmmeberg ordnade en namnlista till skomakarens fördel. Ortsborna var nämligen mycket trötta på Bomans krogrörelse. Båda dömdes till böter med ungefär samma belopp Hur det gick med ölfatet som Boman hämtade i Askersund har jag inte hittat några uppgifter om..

Vid Zinkgruvans avlöningstillfällen med åtföljande torghandel infann sig regelbundet förre grenadjären Birger med sin dotter för att sälja sirapsdricka. Drycken höll sin modiga procent. Birger drev nämligen också en lönnkrog . Men det gick illa för Birger. Han och hustrun mördades en söndagsmorgon, när de låg och sov. Mördaren var en rallare Frisk.

Och allt det här hände i spåren av det stora superiet så det var inte bättre förr. Då var det brännvin av starkaste slaget som gällde. Vindrickande räknades inte in den allmänna konsumtionen. Det dracks under ordnade former ansåg de styrande och berördes inte av några restriktioner

Motboken infördes 1917 ( i vissa områden redan 1914) för att minska spritdrickande. Det var läkaren och politikerna Ivan Bratt som låg bakom motboken. Det var ett häfte med plats för stämplar. Genom stämplarna kunde den inköpta ransonen bevakas. Det fanns ingen demokratisk rättvisa i när det gällde motboken. Förmodligen är det ett av det mesta odemokratiska system som införts. Inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition styrde tilldelningen. Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens. Som kvinna och hushållerska fanns inte en chans att få motbok när mannen i huset hade en.

I augusti 1922 genomfördes en folkomröstning. Ett förslag var ett fullständigt rusdrycksförbud. Förespråkarna använde bland annat en känd affisch av Albert Engström med budskapet, ” Kräftor kräva dessa drycker”. Folkomröstningen blev mycket jämn. Lite oväntat tog förbudsmotståndarna hem segern. Motboken försvann den 1 oktober 1955. Där sviker inte mitt minne. Inte för att jag fick köpa ut själv, utan därför att min kusin fyller år just den dagen. Vad det nu har med det här att göra. Samtidigt infördes mattvång på restauranger och barer. För att få en snaps krävdes också en matbeställning. De som var riktigt sugna tog oftast det billigaste. Det gick rykten om att samma smörgås vandrade från kök till servering hela kvällen. Smörgåsen var inte det viktigaste men ett måste, så den blev oftast kvar på tallriken.

Har också kollat lite vad som hände i Askersund när spriten släpptes fri. Har lagt med några klipp. En som var flitigt i debatten var Askersunds-Tidnings ”Han med örat”. Meningen bloggen är inte spritromantik, utan mera vad som händer om spriten tar över helt. Själv är jag inte nykterist, men tar det lugnt med starka drycker. Tycker man blir i yr i huvudet av för mycket sådant. Men på 1800-talet var det kris. Då verkade som de flesta ville drabbas av konstgjord yrsel…..

Politikerna i Askersund har stora planer för området vid Sjöängsskolan. Skolan ska rustas och det ska skapas ett kulturcentrum i samband med det. Det har också pratats om en ny idrottshall på området. Upprustningen är säkert välkommen. Men flyttningen av nuvarande biblioteket dit har jag aldrig förstått mej på. Men jag är heller ingen politiker. Har alltid tyckte att man ska utöka det nuvarande huvudbiblioteket och flytta upp arkiven från källaren till biblioteksvåningen. Det finns utrymme i dag , bland annat i den förra dagcentralen. Nu finns det ju inga pengar för terapi åt de gamla längre, så det verkar onödig med ett sådant utrymme i dag.

Det har funnits olika förslag när det gäller Sjöngsskolan. En del vill bygga en helt ny skola på annan plats och sälja tomter på området där skolan står i dag. Någon föreslog att det gamla huset där skolkontoret finns i dag skulle rivas och ge plats för andra byggnader. Men det som föreslog det hade nog ingen bra dag när förslaget kom. Man kan ju ha sådana dagar ibland. Att riva den byggnaden hade väl varit något av ett helgerån.

När det gäller byggnaden där skolkontoret har jag lite fakta och bilder som kanske kan vara intressant att ta del av. Ni har väl hört talas om goda grannar. Bilderna till den här bloggen svarar min granne Leif Linus Larsson för. Så det så.

Det praktfulla tegelhuset där skolkontoret finns är från 1909. Huset byggdes till sjukstuga med 20 vårdplatser. Bygget kostade 50 000 kronor och invigdes i september 1909. När sjukstugan invigdes fanns det inga andra hus på tomten. Närmast låg Kristinahemmet. På 60-talet byggdes Sjöängsskolan på tomten och det har gjort att gamla sjukstugan inte är så framträdande längre.

I slutet av 1800-talet fanns sjukstugan inrymd i fattighuset på söder. På övervåningen. Under 1896 uppgick patientantalet till nära 100 personer. Behovet av en ny sjukstuga var stort vid den här tiden.Många i Askersund tyckte det var en olägenhet. Det räckte att vara sjuk. Kontakterna med de fattiga i huset var inte särskilt upplyftande ansåg stadens beslutsfattare. År 1904 framhöll dåvarande stadsläkare Torstensson i Askersund att sjukstugan var utsatt för eldfara. Fattighjon bodde i rummen under sjuksalarna.

”En del av dessa hjon är passionerade rökare, som röker under större delen av dagen. En del hjon är också slö och dricker sprit i smyg”, skrev läkaren i en tidningsartikel, samtidigt med kravet om en ny sjukstuga.

Men de fanns det som var av en helt annan åsikt. Någon menade att när patienterna tillfrisknade kunde det vara trevligt att vistas ute på gården och prata lite med fattighjonen. Det fanns en del pigga och trevliga gummor att prata med bland dessa. Men stadsläkarens ord vägde tyngre. Det byggdes en ny sjukstuga.

Första tänkte man bygga sjukstugan på Södra Udden, men staden ägde för lite mark där för att kunna genomföra bygget. Istället byggdes sjukstugan på Sjöängen, där staden kostnadsfritt upplät ett halvt tunnland. Bruksägare Cassel på Stjernsund skänkte år 1920, 25 000 kronor för en påbyggnad av sjukstugan på den norra sidan. I början på 40-talet satsade landstinget 585 000 kronor på en helt ny sjukstuga med 39 vårdplatser. En del av nuvarande vårdcentralen.

Tegelhuset användes också under en lång period efter sjukhusepoken till något som kallades kronikerhem.

Fönstren i de nya lägenheterna vid Vattentornet i Askersund börjar komma plats. Men det är också  en del fönster som ska på plats innan allt är färdigt. Utsikten från lägenheterna in mot staden är formidabel som någon så fint utryckte sig. Jag har varit uppe på sjunde våningen och kollat.  Och pratat med ett antal duktiga yrkesmän. Alla tycker naturligtvis att det är speciellt att utveckla ett gammalt Vattentorn från 1907. Runt tornet växer  det också upp enfamiljsvillor. Ägare till området  är Askersundsbostäder AB. ÅV Bygg i Åsbro är byggfirman som  bygger om tornet.

Askersundskonstnärerna Folke Dahlberg är Månadens författare i länet. Det finns en utställning av hans verk i Sjöängen och flera andra aktiviteter runt konstnären och författaren Dahlberg. Folke Dahlberg har också fått ett eget sällskap där många är engagerade. Men bloggen handlar också om vännen och hans elev Börje Sandelin som också blev känd konstnär.

Folke Dahlberg

När Folke Dahlberg omkom vid en drunkningsolycka i Vättern 1966, tog Börje Sandelin det mycket hårt. Han fick beskedet i en lappkåta norr om Kiruna efter en fjällvandring. Sandelin hade svårt att skriva ett vänporträtt. Men han försökte ändå. Han tyckte att Dahlberg stod hon allt för nära. Det var ungefär som att skriva om en far eller bror. Enligt Sandelin var Dahlberg hans enda verkliga vän.

I en liten grå stuga i öster om Askersund vid namn ”Lägret” höll ofta Sandelin till. Stugan hade också varit hemvist för konstnärerna Dahlberg och teckningslärare Kurt Grönvall. I mitten på 50-talet började stugan från slutet av 1700-talet förfalla. Ansvariga för hembygdsföreningen i Askersund hade planer på att flytta stugan till Hembygdsgården, men det blev för komplicerat och kostsamt.

”Dahlberg blev den förste konstnär jag träffade och talade ensam med. Vi bodde i Askersund. Jag slutade realskolan mitt i terminen för att istället gå i hans lära. Det var höst, Folke var nygift, för vintern hade han lämnat ön, för ett nyinrett hem i staden. Lägenheten som låg vid sidan av en damfrisering (Stora Bergsgatan) hade tre rum och kök och var mycket spartanskt möblerad. Ateljéinteriören var ett staffli, och ett skrivbord. Inget mer. Vi gjorde ibland långa promenader i Askersunds utkanter under ivriga samtal, har Sandelin, berättat.

Lektionerna som Dahlberg höll pågick varje dag mellan tolv och fyra.

”Det kändes hela tiden som om Folke höll mig hårt i handen”, har Sandlin , sagt.

” Vi levde i det lilla Askersund. Det blev nyår 1943 och det blev vår. Folke tecknande på nätterna och såg fram mot sin första separatutställning. På dagarna modellerade han fram relieferna till torgbrunnen. Ännu hade han inte debuterat som bokförfattare, men han skrev en del kåserier för Askersunds-Tidning. Honoraren räckte för en kväll på stadshotellet. När isen gått upp flyttade han åter ut till ön och vi träffades inte mer förrän det blivit vinter igen”, har Sandelin skrivit.

Efter en del trassligheter beslutade sig Dahlberg för att pröva på ett enstöringsliv och byggde sig ateljén ute på Stora Röknen.

”Jag hade Folke som förebild och skaffade mig snart ett liknande hus fast beläget i mörkaste skogen (Lägret). Vi hälsade på varandra då och då, och jag kände mej fortfarande som hans elev”.

På grund av at Vättern blivit militärt skjutfält tvingades Dahlberg lämna Stora Röknen. Han fick en ny stuga på Kyrkogårdsön. Familjen Dahlberg hade nu fått två barn. Deras fasta bostad blev Mariestad. Av myndigheterna hade Dahlberg blivit fråntagen sin älskade segelbåt för obetalda skatter. Det var boken ”Vättern” som inbringade den skattebördan. För övrigt låg inkomsten långt under existensminimum. Man Dahlberg utan båt var omöjligt. Snart hittade han ett gammalt skutvrak som han fraktade till ön med tanke på att rusta upp. Men han orkade aldrig med att rusta det gamla båtvraket.

Sandelin och Dahlberg fortsatte att träffas ett par gånger om året. Ofta ägde mötena rum på stadens hotell. Dahlbergs besök i Askersund, staden som han både älskade och hatade, blev alltid uppseendeväckande. Han var en lokalpatriot av stora mått. Men hur var nu Folke Dahlberg? Enligt Sandelin skulle beskrivningen behöva flera romaner. I artiklar och uppslagsverk framställs han ofta som vek och melankoliker.

”Jag kan inte minnas honom så. Han var stark och seg som en martall och ytterst viril. Däremot var ibland förtvivlad och kunde bli ganska odräglig på restauranger, men i vardagsumgänge visade taktfullhet och finkänsla. Men naturligtvis var han en komplicerad natur och en svår neurotiker” skrev Sandelin en gång.

Folke Dahlberg var en myt så länge han levde. Under hela sitt liv såg han sig själv som misslyckad. I ”Den berusade båten ” talar han om en port som öppnar sig i det inre mörkret, där åter ljuster glittrar. Sista gången Sandelin och Dahlberg träffades var i slutet av juli 1966. Sandelin hälsade på i hans sista sommarhus i Granvik. Båda var på det klara med att någon skulle få skriva den andres dödsruna.

”Vi såg på varandra i ögonen, och så skrattade vi båda två. Sen gick vi ut den vackra sommaren till Bölets ängar”, har Sandelin, berättat.

Börje Sandelin var född i Österplana, Götene kommun, 1926. Han blev bara 44 år gammal. Sandelin avled i Stockholm 1970. Han var son till civilingenjör Gustav Erland Sandelin och Ruth Sandberg. Mamman var dotter till godsägaren och konstnären Axel Theofron Sandberg. Sandelin växte upp i Hällekis och senare i Askersund. Konstutbildningen skede vid Konstfackskolan, Skölds målarskola, och vid Konsthögskolan, bland annat med Sven X:et Erixson som lärare. Han var gift i första äktenskapet med konstnären Eva Margareta Gehlin och i andra äktenskapet med läraren Signe Ingeborg Nilsson. Uppväxten var strulig med problem i skolgång på flera skolor. I Askersund kom han i kontakt med konstnären Folke Dahlberg, vilket ledde in honom på konstnärsbanan. Sandlin insjuknande i tbc vid en studieresa till Paris 1949, och han vårdades därefter periodvis på sanatorier. Han debuterade 1951 på Lilla Galleriet i Stockholm, där han ställde ut grafiska verk, merparten torrnålsgravyrer.

Motivet är från Sandelins stuga i skogen av Börje

.

Eric Englund har sänt mej den här bilden på ”Lägret”..Bilden är från 1960.

Båtvraket som Folke Dahlberg försökte rusta bar namnet Agda. Båtkännaren Anders Engdahl läste min blogg och skrev en liten historia om Agda. Han sände också med en bild. Det inte Anders vet om Vätterbåtar är inte värt att veta.

—————————————————————–

Anders skrev:

Agda hade tidigare ägts av Nisse Winter Södra Kärra och med den seglade han rakt upp i en ärtåker. Han hade tänkt frakta potatis till Stockholm. Men den karriären blev kortvarig han sålde Agda efter resan upp i åkern. Tror det var den strandäng man ser ner mot Kärraviken när man kommit över Brattebrobacke och vidare ner för Grytingabackarna.

Nisses stuga ligger precis vid foten av Grytingabackarna, mellan Askersund och Medevi

—————————————————————–

Bild på Agda Rödesund, Karlsborg.

Pressmeddelande:
Månadens författare är ett samarbete mellan samtliga folkbibliotek i Örebro län, Litteratur Örebro län samt Radio Örebro. November månads författare är Askersundsbördige Folke Dahlberg, något som kommer att uppmärksammas på flera sätt i Askersunds kommun. 12 månader, 12 kommuner, det räcker till varsin månad att presentera varsin författare. En jury har samlat in förslag från alla bibliotek och sedan valt och satt samman så att det speglar Örebro län.

I ett samarbete mellan Folke Dahlbergsällskapet och Askersunds bibliotek äger följande aktiviteter rum för att uppmärksamma månadens författare.
”Dagens Folke” – Två skådepelare från Lerbäcks teater, Mats Eklund och Elin Hansson, har läst in texter av Folke Dahlberg. Dessa kommer att släppas på Askersunds biblioteks Facebook-sida klockan 12 varje dag i november. Folke Dahlbergssällskapets ordförande Jonas Modig presenterar Folke Dahlberg inledningsvis.

Någon dag kommer man också att får höra Folke Dahlberg själv läsa, det finns nämligen inspelningar av honom.
Utställning i Sjöängens konsthall – Bildspel, konst och litteratur visas. Folke Dahlbergällskapet har gjort en lärarhandledning som kan användas för elever på Sjöängsskolan under november månad.

Torsdag på Sjöängen – Torsdagen den 18 november klockan 18:30 samtalar Folke Dahlbergsällskapets ordförande Jonas Modig med den Augustprisbelönade författaren Tomas Bannerhed om Folkes författarskap. Det sker på lilla scenen på plan 2 i Sjöängen.

I gamla dokument kan man  läsa  att det  gick åt 170 000 tegel för att bygga Vattentornet i Askersund. En del av de gamla stenarna ligger nu vid sidan av tornet. Byggarna har börjat öppna tegeltornet  mot lägenheterna på utsidan. Inne  i tornet ska det bli  kök  och badrum. Utsikten  från  lägenheterna  ut över Askersund blir  imponerande. Själv var jag uppe  på femte våningen fotograferade.