För att få in lite pengar till IFK:s bandy ordnade föreningen ofta soaréer i Hantverksföreningens lokaler. Det kom alltid mycket folk. Programmet bjöd på blandad underhållning. En del kända artister som Bertil Boo och en del kommande stjärnor som Britt Damberg från Laxå.
Bild från 50-talet med Britt Damberg, Bertil Boo, Gunvor Häggblad och mångårige lagledaren Arvid Swidén.
Ordet soaréer förkommer inte så ofta längre, men vad jag minns var det alltid trevligt. Enligt Norstedts synonymordbok ”Ord för ord” ger ordet följande betydelse: soaré = aftonunderhållning, aftonföreställning, aftonsamkväm, kabaré.
Och det blev en del pengar till föreningen vad än nu namnet betydde.
Musikgruppen Mando Diao lyfte fram Gustaf Frödings diktning i rampljuset igen för några år sedan. Mando Diaos tolkning av dikten ”Vandring i hembygden” spelas ett antal gånger på radion varje dag. Gruppen gör en fin tolkning av Fröding. Och det gäller för övrigt hela Frödningsalbumet.
Annars är en av Gustaf Frödings mest betagande dikter den om Elsa Örn. Faktum är att Elsa härstammar från en känd Askersundssläkt, Stockenstrand, men hennes riktiga namn var Olga Schmidt. Det är trevligt att också Askersund finns med på ett hörn i Frödings diktning, även om det är en smula långsökt. Berättelsen om Elsa Örn är en lång berättande dikt utgiven i samlingen Nya Dikter 1894. Elsa representerar ungdom och skönhet. Dikten finns dock inte med i Mado Diaos nya album.
”…med vårvind susande i varje klut och glädjevimplar i vajande förn, kom dotterdottern Elsa Örn”. Raderna återfinns i en Frödings mest beundrade dikter med namnet Balen.
Olga Schmidt var dotter till bruksförvaltaren och senare bruksägaren Hjalmar Schmidt och hans maka Selma Christina Stockenstrand. Familjen ägde och bodde i Jonsbols bruk i Frödings Värmland. Selmas systrar Emilia Charlotta och Amalia Dorotea, bodde och ägde en gård vid Lilla Bergsgatan i Askersund. Båda var varmt religiösa. Deras stora livsintresse var religion och deras hem blev en samlingspunkt för missionsvänner.
Lilla Bergsgatan i Askersund där Olgas systrar Emilia och Amalia bodde.
Olga var precis som sina syskon mycket vackra. Och musikaliska. Hon studerade vid Musikaliska Akademin i Stockholm och blev en mycket anlitad musiklärarinna. Olga fick namnet Weidling som gift. Hon avled 1938, 74 år gammal.
Olga Schmidt, i Frödings dikt kallad för Elsa Örn
Släkten Stockenstrand har tagit namnet efter Stockshammar strax söder om Askersund. Där bodde den märklige och stridbare forskaren Lars Stockenstrand ( 1773-1816). Hustrun Kristna Jansdotter kom från Markebäck. Lars flyttade senare till Ingelsbyle. Ett ställe som han fick av svenska staten för en del tjänster han gjort. Han fick välja mellan pengar och stället i Ingelsbyle.
Stockenstrandska släkte är utdöd, men fortlever genom andra släkter. En av släkterna är Aulin. Folkskollärare August Aulin ägde och bodde vid en gård i Askersund.
2011 blev Gustaf Norén tillfrågad att skriva musik till en av Gustaf Frödings dikter som en del av 100-årsjubiléet av poetens dödsdag. Det gick inte att begränsa till en låt. Gustaf Norén och Björn Dixgård sätter sig ner och skriver nya Mando Diao låtar och orden, dem står Fröding för.
Albumet spelas in under fem intensiva dagar i en lada på gården i Dala-Floda och produceras av Björn Olsson. Frödings dikter illustrerar tio nyskrivna Mando Diao låtar och detta resulterar i Mando Diaos sjätte fullängdsalbum ”Infruset”. Det urval av texter som bandet valt sträcker sig från romantiska naturskildringar till brutalt raka reflektioner ur livet. Många av texterna är slående aktuella. Det är tonårsmammas dilemman, prostitution och alkoholmissbruk.
Dikten om Elsa Örn ( Olga Schmidt):
Men som en lustjakt förs av morgonvindar i lätta lovar kring en flaggfregatt, på bröllopsfärd i myrtenprakt som lindar sig lent om duk och mast och ror och ratt och glädjevimplar vajande i förn kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.
Det sam en ljusröd ros vid hennes hjässa bland hårets gula gammalsvenska lin, hon förde nacken som en ung prinsessa och hon var adligt smärt och rak och fin, men mjuk i gången som en ung dansös och smått behagsjuk som en borgartös.
Och hennes ögon voro arga skalkar och hennes läppar sköto friska fram som unga knoppars halvtutsprungna kalkar och näsans min var trubbigt trätosam. Det fanns ej spår av gamla mormors ståt, en lustjakt var hon, ingen örlogsbåt.
En smäcker jakt, som just vid dagens gryning på glada vågor nyss har stuckit ut – och så i mormors svallvågs efterdyning med vårvind susande i varje klut och glädje vimplar vajande i förn kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.
Fakta är hämtade från olika tidningsartiklar. Bland annat har prosten Bäckgren skrivit om Olga vid något tillfälle
IFK Askersunds damlag spelar i division tre nästa år. Seriesegern bärgades mot Adolfsberg i söndags med en 3-1 vinst. Det återstår några matcher men den 5 oktober spelas årets sista seriematch hemma på Solberga. Då blir det lite extra firande och firande och som firande och hyllar laget.
IFK har två notariska målgörare i Julia Wilhelmsson och Tyra Nordlander. De har var målvakternas skräck den här säsongen. Hoppas det blir en fortsättning på det nästa år. Några andra också gjort mål i rättvisans namn.
Julia,nr 9, har kvitterat mot Adolfsberg
I matchen mot Adolfsberg dominerade Natalle Carlsson, försvarsspelet. Hon läste spelet perfekt och kom rätt i varje brytning. Och i målet dök Ellen Elofsson upp. Minns henne från tiden i Skyllbergs mål.
För att klara en serieseger behövs bra behövs en bra och bred trupp och bra ledare. Och det måste IFK; s damer haft de senaste säsongerna som lett fram till en serieseger.
Folke Dahlberg Sällskapet har kommit ut med ett antal skrifter om konstnären och författaren, Folke Dahlberg. Namnet på en bok är Gråväder. Och det passar bra nu på hösten tycker jag när det regnar var och varannan dag. Sällskapet kallade den på goda grunder för den femte landskapsboken när den kom ut för ett tiotal år sedan. De fyra tidigare var Vättern, Tiveden, Göta Kanal och Leva vid Vättern.
Torgparken och Dahlbergs brunn på ett vykort från 50-talet. Fritz Gevert blickar in i kameran .
Folke Dahlberg skrev för Askersunds-Tidning
Texterna i Gråväder hade tidigare publicerats på skilda håll. Många av texterna skrev Folke Dahlberg för Askersunds-Tidning. Arvoden från tidningen behövde konstnären för sitt nödtorftiga liv ut på öar i Vättern.
Enligt Sällskapets medlemstidning Vattenår är några kapitel i boken något av det bästa som Dahlberg skrivit, bland annat ”Vätterns röding”. Boken är illustrerad med teckningar som till största delen är nya i bokform. En del av dem återgavs för första gången.
Till Askersunds 300-årsjubileum 1943 fick FolkeDahlberg, uppdraget att rita och dekorerar en ny brunn till torgparken. Det var dock mycket nära att Dahlberg gått miste om jobbet. Då trädde redaktör Joel Haugard in som en räddande ängel. Stadsfullmäktige hade nämligen planer på att anlita en gravstensfabrikant i Uddevalla för jobbet! Det tyckte redaktör Haugard var väl magstarkt. Även landsantikvarie Walldén reagerade mot de styrandes planer. Stadsledningen ändrade sig också och Dahlberg fick uppdraget. Den invigdes sedan med pompa och ståt i närvaro av kronprinsparet och prins Eugen.
Dahlberg lät bygga brunnen åttakantig i röd granit. Var en av de åtta sidorna är dekorerade med reliefer, som symboliserar näringsgrenar som varit utmärkande för Askersundstrakten, som jakt, fiske, skogsbruk, åkerbruk, sjöfart, järnsmide och garverihantering. Förslaget om röd granit väckte en del diskussioner bland statens styrande. Någon ansåg att den röda graniten inte hörde hemma i trakten, medan andra menade att Dahlbergs brunn inte var nog storslagen. Fem vattenstrålar till två meters höjd var för futtigt. Nu blev det ändå som Dahlberg hade ritat. Till skillnad från några av ledamöterna i stadsfullmäktige, tyckte ”målarprinsen” Eugen, att skapelsen och färgkombinationen var mycket vacker.
Dahlberg arbetade under stor tidspress med torgparksbrunnen. För jobbet fick han 2 700 kronor i ersättning. Uppgiften att göra jobbet både gladde och skrämde honom. Förhållandet mellan Askersunds stad och Folke Dahlberg präglades inte alltid av ogrumlad harmoni
Det kom att visa sig att metoden att gjuta relieferna i järn för att sedan bronsera dem inte fungerade alls. Dahlbergs konstverk började rosta redan efter ett par år. I en annons i Askersunds-Tidning i mitten på 50-talet uppmanades askersundarna att skänka föremål av koppar, brons och mässing för att möjliggöra en omgjutning av relieferna. Uppropet fick stort gensvar och det berodde säkert på att givarna skulle få sina namn ingraverade på baksidan av plattorna. Utbytet av relieferna skedde dock helt oannonserat en mörk natt, utan de utlovade namnen på baksidan av plattorna. Givarna blev vad jag fått berättat för mej av de som var med vid tillfället helt grundlurade. Men det var ju svårt att kolla när plattorna satt på plats.
Hur som helst fans det en artikel i Askersunds-Tidning i april 1955, där man berättade om att Askersundsverken hade det extra jobbigt för att gjuta om Dahlbergs reliefer. Jobbet skulle vara färdigt till vårpremiären den 1 maj. Ett gäng gjutare körde igång redan klockan fyra på mornarna för att klara av jobbet tidtabellsenligt. I reportaget lovade direktör Franzén att relieferna skulle klara väder och vind i alla tider. Vad jag vet har plattorna levt upp till Franzéns löfte från 1955. Namnen på plattorna var inte så viktiga det var väl ändå Dahlbergs konst som var det viktigaste. Kunde man förvandla en kaffepannai äkta koppar, till en kulturgärning må det kanske vara hänt.
Hammarsvallen har sedan en tid tillbaka fått en värdig entré från Vintervägen ner till gräsytan. Hammarslaget har fixat en trappa ner till planen som ligger i en ”gryta”. Synd bara att det inte finns något fotbollslag i Hammar längre.
Själv har jag spelat massor av vårmatcher på Hammars IP för IFK Askersund. Planen blev spelbar väldigt tidigt på våren, till skillnad från min klubbarena , Gamla IP i Askersund. Den spolades på vinter och framåt midsommar var den skaplig. Det spolades även upp en ishockeyrink på Hammars IP, men den tålde vatten. Efter sommaruppehållet var planen i Hammar stenhård.
Innan den fina trappan ner till planen fanns var det en del åskådare som stod i slutet av Vintervägen och den kollade ner på matcherna. Tror inte det var för entréns skull -om det nu fanns någon sådan- utan mera för en bra överblick. Vi askersundare var inte så populära hos en del Hammarsbor. Minns att en som bodde på gatan skrek att askersundarna skulle ha smörj. Minns också att han förordade ”befriande sparkar” istället för spelare som tramsade med bredsidor. Som spelare var man när att få en whiplashskada för att hålla koll på bollen vid sådana ”befriande sparkar”.
Fotboll på Hammarsvallen när det begav sig .
Ove Sahl i IFK:s tröja på Hammarsplanen.
Hammarsplanen hamnade i tidningen SE 1975
I dag har Hammarslaget sitt fäste i sin fina lokal intill planen. Det gamla omklädningsrummet där vi bytte om är borta för länge sedan. Nu är det andra aktiviteter som gäller. Som populära träffar för daglediga.
Diskussioner om äldreboende i Askersund, är något som politiker talar om ibland. Som alltid handlar det om pengar och placering. Smedsgården finns i Askersund sedan några år tillbaka och vad jag förstår behövs det flera platser. Folk blir bara äldre och äldre.
Norrbergahemmet som revs för att ge plats åt ett nytt äldreboende.
Bild:Kjell Johansson
Som gammal journalist minns jag diskussionerna när Norra Bergens äldreboende i Askersund skulle byggas. Idag är namnet Eden på det gamla äldreboendet med ett antal lägenheter för alla som vill hyra. Det gick inte spikrakt när det gamla äldreboendet skulle byggas. Norrbergahemmet var namnet vid invigningen 1973 och var då ett av de största investeringsobjekt som gjorts i Askersund någonsin vid den tiden. Det rörde sig om cirka 7 miljoner kronor. I summan ingick också en ledningscentral för civilförsvaret som kostade runt 360 000 kronor.
Rivning av gamla ålderdomshemmet. Bild:Kjell Johansson
Det gamla ålderdomshemmet som låg i samma område revs. De som bodde där fick flytta till gamla kommunalhuset i Hammar under byggtiden. Minns att lyckan var stor när de gamla fick flytta tillbaka till ett modernt boende i Askersund. Därmed inget ont sagt om Hammar. Askersunds ”egen” fotograf Kjell Johansson, dokumenterade rivningen av gamla Norrbergahemmet. Bilder som jag fått ta del av. Kjell ägde en bildskatt.
Nyheter som eget rum med bad var stort på den tiden, liksom uttag för radio och TV. Andra saker som kommunen framhöll i lokalerna var läkarmottagning, fotvård och bibliotek. Sällskapsrum och matsal, var andra viktiga saker. Köket fanns då som nu i källarregionen. Åldringar med bil erbjöds till och med en p-plats. Hyresgästerna skull i stort sett sköta sig själva. På den tiden verkade det på beslutsfattarna som att hyresgästerna aldrig skulle bli äldre och drabbas av sjukdomar. Huset byggdes så. Men vårdbehoven skulle öka och det som gällde från början kunde inte följas.
Norra Bergens äldreboende byggdes om efter ett antal år så att det blev duschmöjligheter på varje rum. Tidigare hade personalen fått tagit med hyresgästerna till källaren för bad. Det blev några färre rum, men personal och de boende fick det mera lättarbetat. Vid den här tiden hade varje boende ett eget hyreskontrakt. Minns att det ställde till problem för ansvariga. De kunde inte flytta hyresgästerna till andra avdelningar utan medgivande. Men det var kommunen själva som såg till att de boende fick egna kontrakt. Det hade med statliga bidrag att göra. Det var mera ”lönsamt” för kommunen med egna kontrakt, men som senare försvårade arbetet för ansvariga för omsorgen.
I samband med uppförandet av Norra Bergens äldreboende (det var namnet då) lades Finntorps ålderdomshem väster om staden ned. Det hade funnits i 50 år. Ålderdomshemmet fanns tidigt i Askersunds by, men brann ner till grunden i april 1920. Byggnaden i Finntorp uppfördes 1921 och fick ersätta den gamla i ”byn”. I byggnaden på Finntorp hängde två porträtt, ett på brukspatron Albert Cassel, Stjernsund och ett brukspatron Arvid Bäckgren, Dohnafors. Och det fanns en orsak till det. De båda hade gett kommunen stöd i det svåra läget när byggnaden i Askersunds by, brann ned. Cassel donerade Finntorps gård och Bäckgren virke till från Dohnafors sågverk.
Senare donerades Cassel också skogsfastigheten Kryddängsmon till sockna som det hette på den tiden. Kommunen arrenderade ut lantbruket fram till försäljningen 1973. I den Casselska donationen fanns inskrivet att skogen vid Finntorp skulle ge ved till uppvärmningen av Landskyrkan. När vedeldningen övergavs fick kommunen betala för den elektriska uppvärmningen. Så fungerar det inte längre. Församlingen och kommunen har löst vedfrågan på ett modernt och praktiskt sätt genom en uppgörelse.
När ålderdomshemmet, eller fattiggården som det hette på den tiden, fanns i Askersunds by.
Vid Finntorps ålderdomshem bodde många gamlingar i samma rum, som det ofta var på den tiden i sådana byggnader. ”Fattighuset” var en annan benämning i folkmun. Något som de gamla absolut inte vill till. Har läst om när Finntorps ålderdomshem fick TV. Ledamöter från socialnämnden fanns på plats med den nya apparaten. En fantastisks upplevelse för de gamla. Något utöver det vanliga.
Det finns snart inte en plats med självaktningen som inte har en festlighet av något slag under sommaren. Öl och grillat i tält är viktiga inslagen för att folk ska ha trevligt. Och så brukar de komma någon artist. Ibland kända och ibland bara kända genom något TV-såpa. Men hur som helst, då är det sommar i Sverige med semester och lata dagar.
Själv är jag uppväxt med dåtidens största sommarfest i Sydnärke. Borgmästareholmsfesten i Askersund. På senare tid har det funnits diskussioner på nätet om Borgmästareholmen och vad den ska användas till. Har inte sett någon lösning. Men badplatsen är bra.
Så här såg annonsen för ”holmefesten” ut 1956.
Det kom mellan två och tre tusen personer under IFK:s två festdagar. Och då ska man ha i minnet att det inte ens fanns ett lättölstält. Det var kaffe och bulle som gällde. Men för den skulle var det ingen helnykter fest. På något vis ordnade delar av publiken ”glädjedrycker” själva. Publiken forslades över från hamnen ut till holmen med ”vedskutor” som det tog nästan en halv dag att vända med ute på Alsen. Det var långa köer både dit och hem. Vid något tillfälle blev det rena kaoset. En av skepparna hade tittat för djup i flaskan och fartyget fick stanna i Askersunds hamn.
Borgmästareholmen i Askersund är både en gammal idrottsplats och festplats för IFK Askersund.
Nisse Lundstedt ställde upp i amatörtävlingen ett år. Nils Björck satt som alltid vid pianot vid amatörtävlingarna. Nisse blev publikens favorit, men inte juryns.
IFK finansierade hela sin verksamhet med festerna på Borgmästareholmen
Owe Thörnqvist gästade holmen vid ett tillfälle. Han var mycket populär ute i bygderna med sina visor, som fortfarande är gångbara.
IFK-medlemmarna fick ställa upp för få det hela att gå i lås ute på holmen. På bilden syns Elis Carlsson, TV-profilen Olle Björklund (inbjuden gäst), Stig Johansson och Gösta Bragensjö.
Så här kunde det se ut vid dansbanorna förr i tiden. Man måste säga att det gått framåt med allt
En del förfasade sig över ”holmefesterna”. Det var ett mänskligt förfall med fylla, sex och slagsmål. Visst var det lite sådant men inte i den omfattning som många gjorde gällande. Enligt rykten fanns det till och med en församling i Askersund som bad om att holmen skulle sjunka på lördagskvällen. Då skulle alla syndiga gå under samtidigt. Man var helt enkelt av med dem. Men jag tror det var ett falskt rykte.
Arrangörer var IFK Askersund och som lite mera vuxen var jag inblandad i högsta grad. Alla som spelade eller var medlemmar i föreningen skulle hjälpa till för att ro det hela i land om man nu skall vitsa till det hela. Festen hölls alltid den första helgen i juli. På den tiden var det bara ”holmefesten” som hölls i Sydnärke just den helgen. Det var meningslöst att ordna andra fester. Så stor var den. Då var alla annan aktivitet i föreningen också inställd. Alla skulle hjälpa till med förberedelserna och det var inte så konstigt. IFK levde i stort sett på inkomsterna från ”holmefesten”. Och då hade IFK periodvis ett allsvenskt som bandylag som kostade lite pengar att hålla i drift.
Kumla-Greven och hans orkester var ett givet inslag i ”holmefesterna”.
Ett problem för IFK var att få ut el till Borgmästareholmen. Men det ordnade föreningens många elektriker med. Halva bandylaget var just elektriker. Men det behövdes inte så mycket el, till skillnad från dagens rockorkestrar. Förutom gästartister fanns det traditionella inslag som ”Kumla-Greven” och hans orkester. De spelade på baksidan av serveringspaviljongen. Repertoaren var begränsad. Några gånger i timmen körde ”greven” , den smäktande slagdängan ”Du svarta zigenare”. På söndagseftermiddagarna var det amatörtävling med Nisse Björck som ackompanjatör vid pianot. Därifrån har jag många udda minnen. En gång klev en av IFK:s gamla storspelare i fotboll, Nisse Lundstedt, upp på scenen för ett framträdande. Han var lite eljest kan man säga. Och just den här dagen var han lite extra upprymd. Först nekades han att framträda. Men till slut släpptes Nisse fram. Det blev succé, men kanske inte så mycket för sången utan mera för ”artisteriet”. Han vann inte, men han vann publikens hjärtan.
Vid ett annat tillfälle skulle Owe Thörnqvist uppträda från scenen på dansbanan. Ordningsvakterna kämpade säkert en halvtimme för att få bort publiken från banan. Alla skulle stå utanför staketet enligt vakterna. Ordning och reda. När sedan Thörnqvist klev upp på scenen undrade han varför alla stod så långt bort. Kliv upp på dansbanan så vi får närkontakt var hans besked. Vad vakterna sa hann ingen att uppfatta innan de försvann.
1974 höll IFK den sista traditionella ”holmefesten”. Året efter fick festen ställas in för att brygga på holmen var för dålig. 1976 ordnade IFK en midsommarfest på holmen. Det fanns inga midsommarfester i närheten. Arrangörerna trodde att några hundra skulle ta sig över med båten. Det kom 1 600 personer! Men midsommarfesten blev en engångsföreteelse i föreningens historia.
Diskussionen om en bro ut till holmen hade förts under många år men blev till slut en verklighet. Åsbro GoIF och Askersunds skridskoklubb satsade stort. Både på artister och på en dansbana med tak. Men det stora arbetet gav inte den behållning som föreningarna hade räknat med. Sedan har holmen varit uthyrd till privatpersoner. I dag är det kommunen som ansvarar för holmen .
När bron byggdes trodde alla att det skulle bli invasion ute på den vackra ön. Men det blev inte riktigt så, trots att du nu också finns ett bad som lockar. De som haft verksamheter där har fått kämpa för att få ut folk. Men det kanske måste till en lång inkörningsperiod. Vad vet jag? Kanske var det båtturen ut till holmen som lockade mera än bron…
När ålderdomshemmet, eller fattiggården som det hette på den tiden, fanns i Askersunds by.
När TV:en kom till Finntorp
