Frikyrkornas Askersund

1

Askersunds har många gånger kallats för ”Sveriges Jerusalem” eftersom det fanns och finns ett antal friförsamlingar. Men Askersund är inte ensam epitelet. Många andra städer i Sverige har kallats för samma namn. Jönköping är en av städerna med samma beteckning. Precis som för många andra föreningar och organisationer är det svårt att behålla medlemmarna och få nya. Men de som finns kvar i Askersund kämpar på med ungdoms-och mötesverksamhet. Frikyrkoförsamlingar har ofta också stora egna lokaler som kräver underhåller och kostar stora pengar. Men det brukar skötas ideellt. Det är bara att lyfta på kepsen för det.

I mitt jobb som journalist hade jag ofta kontakt med frikyrkofolket och församlingarnas pastorer. Ofta var det trevliga möten, även om jag själv aldrig varit med i gemenskapen som jag vet finns där. Men det beror inte på frikyrkofolket. Det beror på mej.

En del församlingar har jag haft mer att göra med än andra. Som Jehovas Vittnen och Maranata. Under många år var Jehovas Vittnen de på jakt efter en möteslokal. Församlingen tänkte bygga nytt och jagade tomter. Byggplanerna föll och istället köpte de gamla tvätten vid Solhag väster om Askersund. Medlemmarna gjorde en enorm upprustning bara på några veckor. En imponerade insats av medlemmar från alla Sveriges hörn. En lite udda episod hände när församlingen sökte bygglov på en tomt strax norr om Askersund. Det kom in proteser mot bygget med en något annorlunda motivering. De som protesterade menade att det var ingen idé att ge församlingen bygglov eftersom ”Jehovas Vittnen alltid pratade om att jorden skulle gå under när som helst”. Det skulle vara bortkastat arbete med ett nybygge. Maranataförsamlingen fanns vid Gärdshyttan. Pastor Arne Imsen var deras store kontroverse ledare som ofta kallade mej till pressinformation. Ibland åkte jag och lyssnade.

Många julaftnar besökte jag också EFS-församlingen vid Gårdsjögatan i mitt jobb. De bjöd in ensamma och de som inte följt den raka vägen i livet precis. Vem har gjort det förresten…. Församlingen bjöd på julmat och lite julgemanskap. Jag tyckte det var ett mycket äkta och sympatiskt drag som var värt at skriva om. Senare tog RIA över det hela. Mannen bakom det hela var Magnus Elf. Visst hade han medhjälpare, men han var den drivande. På senare år hade ofta kontakt med församlingens tidigare präst, Lasse Skogsén, som också jobbade på ett sätt som jag beundrar. Han samlade in julklappar till barn i Öststaterna som i stort saknar nästan allt. Heder åt Lasse som höll på med det i många år.

En person som skrivit om ”Missionshus och kapell i Väckelsens Askersund” är Olle Bergström. Boken kom ut i ArkivCentrums regi. Han beskriver noga väckelserörelsen och dess byggnader i Askersund. Med väckelse menar han i det här sammanhanget ett personligt religiöst uppvaknande hos ett stort antal människor. En mycket intressant bok för alla som vill veta mera om församlingarnas historia i Askersund.

EFS kyrkan vid Gårdsjögatan
Pingstkyrkan i Askersund vid Storgatan som numera ägs av Askersundsbostäder. Församlingens verksamhet kommer att finnas kvar fast inte i den stora möteslokalen. Där ska det bli lägenheter.
Bild från 1973 och EFS julbjudningar som blev mycket uppskattat.

När spriten flödade i Hammars socken


Det var inte bättre förr. Åtminstone inte när det gäller spritkonsumtionen. I på 1800-talet höll vi svenskar på att supa ihjäl oss. Krogar och lönnkrogar växte upp som svampar ur jorden. Som tur var började folkrörelserna agera mot missbruket. Många familjer led hårt under spritens förtryck. Och det gällde det inte ”trevliga viner” som i dag. Då var det rent brännvin som gällde.

Efter ha läst gamla protokoll från Hammars socken kan man få en liten överblick om vilka problem som verkligen fanns. Krogrörelser fanns sedan mycket lång tid tillbaka i Hammar. Det fanns gästgivargårdar både i Hammar och vid Råå, med fullständiga rättigheter Därtill fanns försäljningsplatser både i Lunna och Dalby. Ofta förekom det klagomål mot skötseln av dessa platser. När bolaget Vieille Montagne startade sin gruvdrift i vid Åmmeberg och Zinkgruvan, år 1857, blev det väldigt störigt och bråkigt på avlöningsdagarna. Det var också ett brokigt torgliv på båda platserna när gruvarbetarna fick ut sina löner.

Image Thumbnail
Image Thumbnail

Motbokssystemet användes över hela Sverige från 1917

Det kom tygförsäljare från Knallebygden. Järnhandeln och karamellförsäljare fanns också på plats. I Åmmeberg infann sig alltid ”Brö-Klara” från Askersund. Hon sålde alltid bullar. Den minsta sorten kostade ett öre styck och den lite större logiskt nog två öre. ”Brö-Klaras” försäljning gick alltid bra. Den tidens unga släkte var inte vana med vetebullar till vardags. Och ”Brö-Klara” var snäll. Såg hon någon liten stackare som saknade pengar, så gav hon ofta bort en bulle. Mjöl för både människor och djur såldes av försäljare från Motala-och Mjölbytrakten. Potatisen kom dock från Lerbäck och Godegård.

Det var självklart att en så ny och stor industrianläggning som det belgiska gruvbolaget anläggningar skulle locka en del skumma individer. Smyghandel med öl och brännvin förekom både i Zinkgruvan och Åmmeberg, allt enligt de gamla protokollen. Vid Åmmeberg fanns Hellbergs vinstuga, samt ölförsäljning hos bryggare Gömmel, samt vid ytterligare ett ställe på Tomtevik. Dessa platser hade rättigheter att sälja starkvaror, men skötseln var inte den bästa. Det kom ofta anklagelser mot Gömmel.

Omkring 1890 kom till Åmmeberg en bagare, F O Boman. Förutom bageriyrket hade han sysslat med slakterirörelse. Han började dock snart också att sälja rusdrycker. Tillståndet på platsen blev mycket spänt och irriterat. En stark nykterhetsrörelse hade växt fram i Åmmeberg. Stämningen mot lönnkrögaren hade blivit allt bittrare, sedan han någon gång under åren 1895-96 blivit anmäld för olaglig ruskdryckshantering. Hans hat riktade sig mot en granne, skomakare Alfred Karlsson. Boman trodde att det var han som hade gjort anmälan. För sin säkerhet bar skomakaren sin mynningsladdare med sig när han gick till och ifrån sin verkstad. Vägen till verkstaden gick förbi på landsvägen helt nära Bomans bostad.

Dagen före midsommarafton 1896 kulminerade bråket mellan Boman och Karlsson. Boman hade med sin häst åkte till Askersund för att hämta öl till midsommarhelgen. Från Askersund återkom han med ett stort ölfat liggande på vagnen. Han hade hållit hög fart, kört varmt, och sett upprymd ut. Efter hemkomsten hade han tagit en stor slaktkniv för att gå till ett ställe i närheten för att slipa kniven. De båda trätobröderna möttes. Boman höjde då sin kniv och gick mot skomakaren.

”Kommer du på mej med kniv så skjuter”, varnade skomakaren.

Boman trodde inte att skomakaren skulle göra allvar sin varning utan fortsatte framåt med kniven. Skomakaren tryckte då av ett skot som träffade Boman i ljumsken så han störtade till marken och blev liggande. Han blev sedan fraktad till Askersunds sjukstuga för vård. De båda männen hade varit så nära varandra att papper som använts som förladdning hade följt med in i såret. När läkaren plockade borta pappret ur såret, frågade Boman om det möjligen var ett psalmboksblad. Skomakaren var nämligen religiös.

Efter skottlossningen hade Alfred Karlsson snabbt tagit sig fram över Edöskogarna och vidare ut till kronolänsman Boström i Ullavi (Askersunds by). Han berättade vad som skett. Boström tog det inte så allvarligt. Det var ju midsommar. Han lever ju menade Boström och lät saken bero till efter midsommarhelgen. Ortsbefolkningen i Åmmeberg ställde sig helt bakom skomakare Karlsson. En C.A. Hedlund i Åmmeberg ordnade en namnlista till skomakarens fördel. Ortsborna var nämligen mycket trötta på Bomans krogrörelse. Båda dömdes till böter med ungefär samma belopp Hur det gick med ölfatet som Boman hämtade i Askersund har jag inte hittat några uppgifter om..

Vid Zinkgruvans avlöningstillfällen med åtföljande torghandel infann sig regelbundet förre grenadjären Birger med sin dotter för att sälja sirapsdricka. Drycken höll sin modiga procent. Birger drev nämligen också en lönnkrog . Men det gick illa för Birger. Han och hustrun mördades en söndagsmorgon, när de låg och sov. Mördaren var en rallare Frisk.

Och allt det här hände i spåren av det stora superiet så det var inte bättre förr. Då var det brännvin av starkaste slaget som gällde. Vindrickande räknades inte in den allmänna konsumtionen. Det dracks under ordnade former ansåg de styrande och berördes inte av några restriktioner

Motboken infördes 1917 ( i vissa områden redan 1914) för att minska spritdrickande. Det var läkaren och politikerna Ivan Bratt som låg bakom motboken. Det var ett häfte med plats för stämplar. Genom stämplarna kunde den inköpta ransonen bevakas. Det fanns ingen demokratisk rättvisa i när det gällde motboken. Förmodligen är det ett av det mesta odemokratiska system som införts. Inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition styrde tilldelningen. Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens. Som kvinna och hushållerska fanns inte en chans att få motbok när mannen i huset hade en.

I augusti 1922 genomfördes en folkomröstning. Ett förslag var ett fullständigt rusdrycksförbud. Förespråkarna använde bland annat en känd affisch av Albert Engström med budskapet, ” Kräftor kräva dessa drycker”. Folkomröstningen blev mycket jämn. Lite oväntat tog förbudsmotståndarna hem segern. Motboken försvann den 1 oktober 1955. Där sviker inte mitt minne. Inte för att jag fick köpa ut själv, utan därför att min kusin fyller år just den dagen. Vad det nu har med det här att göra. Samtidigt infördes mattvång på restauranger och barer. För att få en snaps krävdes också en matbeställning. De som var riktigt sugna tog oftast det billigaste. Det gick rykten om att samma smörgås vandrade från kök till servering hela kvällen. Smörgåsen var inte det viktigaste men ett måste, så den blev oftast kvar på tallriken.

Har också kollat lite vad som hände i Askersund när spriten släpptes fri. Har lagt med några klipp. En som var flitigt i debatten var Askersunds-Tidnings ”Han med örat”. Meningen bloggen är inte spritromantik, utan mera vad som händer om spriten tar över helt. Själv är jag inte nykterist, men tar det lugnt med starka drycker. Tycker man blir i yr i huvudet av för mycket sådant. Men på 1800-talet var det kris. Då verkade som de flesta ville drabbas av konstgjord yrsel…..

Nya fönster i Vattentornet

Fönstren i de nya lägenheterna vid Vattentornet i Askersund börjar komma plats. Men det är också  en del fönster som ska på plats innan allt är färdigt. Utsikten från lägenheterna in mot staden är formidabel som någon så fint utryckte sig. Jag har varit uppe på sjunde våningen och kollat.  Och pratat med ett antal duktiga yrkesmän. Alla tycker naturligtvis att det är speciellt att utveckla ett gammalt Vattentorn från 1907. Runt tornet växer  det också upp enfamiljsvillor. Ägare till området  är Askersundsbostäder AB. ÅV Bygg i Åsbro är byggfirman som  bygger om tornet.

Från en balkong på övre våningarna
I topp

Folke Dahlberg och Börje Sandelin

Askersundskonstnärerna Folke Dahlberg är Månadens författare i länet. Det finns en utställning av hans verk i Sjöängen och flera andra aktiviteter runt konstnären och författaren Dahlberg. Folke Dahlberg har också fått ett eget sällskap där många är engagerade. Men bloggen handlar också om vännen och hans elev Börje Sandelin som också blev känd konstnär.

Folke Dahlberg

En gammal tidningsbild. Börje Sandelin och Folke Dahlberg.

När Folke Dahlberg omkom vid en drunkningsolycka i Vättern 1966, tog Börje Sandelin det mycket hårt. Han fick beskedet i en lappkåta norr om Kiruna efter en fjällvandring. Sandelin hade svårt att skriva ett vänporträtt. Men han försökte ändå. Han tyckte att Dahlberg stod hon allt för nära. Det var ungefär som att skriva om en far eller bror. Enligt Sandelin var Dahlberg hans enda verkliga vän.

I en liten grå stuga i öster om Askersund vid namn ”Lägret” höll ofta Sandelin till. Stugan hade också varit hemvist för konstnärerna Dahlberg och teckningslärare Kurt Grönvall. I mitten på 50-talet började stugan från slutet av 1700-talet förfalla. Ansvariga för hembygdsföreningen i Askersund hade planer på att flytta stugan till Hembygdsgården, men det blev för komplicerat och kostsamt.

”Dahlberg blev den förste konstnär jag träffade och talade ensam med. Vi bodde i Askersund. Jag slutade realskolan mitt i terminen för att istället gå i hans lära. Det var höst, Folke var nygift, för vintern hade han lämnat ön, för ett nyinrett hem i staden. Lägenheten som låg vid sidan av en damfrisering (Stora Bergsgatan) hade tre rum och kök och var mycket spartanskt möblerad. Ateljéinteriören var ett staffli, och ett skrivbord. Inget mer. Vi gjorde ibland långa promenader i Askersunds utkanter under ivriga samtal, har Sandelin, berättat.

Lektionerna som Dahlberg höll pågick varje dag mellan tolv och fyra.

”Det kändes hela tiden som om Folke höll mig hårt i handen”, har Sandlin , sagt.

” Vi levde i det lilla Askersund. Det blev nyår 1943 och det blev vår. Folke tecknande på nätterna och såg fram mot sin första separatutställning. På dagarna modellerade han fram relieferna till torgbrunnen. Ännu hade han inte debuterat som bokförfattare, men han skrev en del kåserier för Askersunds-Tidning. Honoraren räckte för en kväll på stadshotellet. När isen gått upp flyttade han åter ut till ön och vi träffades inte mer förrän det blivit vinter igen”, har Sandelin skrivit.

Efter en del trassligheter beslutade sig Dahlberg för att pröva på ett enstöringsliv och byggde sig ateljén ute på Stora Röknen.

”Jag hade Folke som förebild och skaffade mig snart ett liknande hus fast beläget i mörkaste skogen (Lägret). Vi hälsade på varandra då och då, och jag kände mej fortfarande som hans elev”.

På grund av at Vättern blivit militärt skjutfält tvingades Dahlberg lämna Stora Röknen. Han fick en ny stuga på Kyrkogårdsön. Familjen Dahlberg hade nu fått två barn. Deras fasta bostad blev Mariestad. Av myndigheterna hade Dahlberg blivit fråntagen sin älskade segelbåt för obetalda skatter. Det var boken ”Vättern” som inbringade den skattebördan. För övrigt låg inkomsten långt under existensminimum. Man Dahlberg utan båt var omöjligt. Snart hittade han ett gammalt skutvrak som han fraktade till ön med tanke på att rusta upp. Men han orkade aldrig med att rusta det gamla båtvraket.

Sandelin och Dahlberg fortsatte att träffas ett par gånger om året. Ofta ägde mötena rum på stadens hotell. Dahlbergs besök i Askersund, staden som han både älskade och hatade, blev alltid uppseendeväckande. Han var en lokalpatriot av stora mått. Men hur var nu Folke Dahlberg? Enligt Sandelin skulle beskrivningen behöva flera romaner. I artiklar och uppslagsverk framställs han ofta som vek och melankoliker.

”Jag kan inte minnas honom så. Han var stark och seg som en martall och ytterst viril. Däremot var ibland förtvivlad och kunde bli ganska odräglig på restauranger, men i vardagsumgänge visade taktfullhet och finkänsla. Men naturligtvis var han en komplicerad natur och en svår neurotiker” skrev Sandelin en gång.

Folke Dahlberg var en myt så länge han levde. Under hela sitt liv såg han sig själv som misslyckad. I ”Den berusade båten ” talar han om en port som öppnar sig i det inre mörkret, där åter ljuster glittrar. Sista gången Sandelin och Dahlberg träffades var i slutet av juli 1966. Sandelin hälsade på i hans sista sommarhus i Granvik. Båda var på det klara med att någon skulle få skriva den andres dödsruna.

”Vi såg på varandra i ögonen, och så skrattade vi båda två. Sen gick vi ut den vackra sommaren till Bölets ängar”, har Sandelin, berättat.

Börje Sandelin var född i Österplana, Götene kommun, 1926. Han blev bara 44 år gammal. Sandelin avled i Stockholm 1970. Han var son till civilingenjör Gustav Erland Sandelin och Ruth Sandberg. Mamman var dotter till godsägaren och konstnären Axel Theofron Sandberg. Sandelin växte upp i Hällekis och senare i Askersund. Konstutbildningen skede vid Konstfackskolan, Skölds målarskola, och vid Konsthögskolan, bland annat med Sven X:et Erixson som lärare. Han var gift i första äktenskapet med konstnären Eva Margareta Gehlin och i andra äktenskapet med läraren Signe Ingeborg Nilsson. Uppväxten var strulig med problem i skolgång på flera skolor. I Askersund kom han i kontakt med konstnären Folke Dahlberg, vilket ledde in honom på konstnärsbanan. Sandlin insjuknande i tbc vid en studieresa till Paris 1949, och han vårdades därefter periodvis på sanatorier. Han debuterade 1951 på Lilla Galleriet i Stockholm, där han ställde ut grafiska verk, merparten torrnålsgravyrer.

Börje Sandelin på promenad i Askersund på Norra Bergen

Motivet är från Sandelins stuga i skogen av Börje

Konst av Folke Dahlberg

.

Eric Englund har sänt mej den här bilden på ”Lägret”..Bilden är från 1960.

Båtvraket som Folke Dahlberg försökte rusta bar namnet Agda. Båtkännaren Anders Engdahl läste min blogg och skrev en liten historia om Agda. Han sände också med en bild. Det inte Anders vet om Vätterbåtar är inte värt att veta.

—————————————————————–

Anders skrev:

Agda hade tidigare ägts av Nisse Winter Södra Kärra och med den seglade han rakt upp i en ärtåker. Han hade tänkt frakta potatis till Stockholm. Men den karriären blev kortvarig han sålde Agda efter resan upp i åkern. Tror det var den strandäng man ser ner mot Kärraviken när man kommit över Brattebrobacke och vidare ner för Grytingabackarna.

Nisses stuga ligger precis vid foten av Grytingabackarna, mellan Askersund och Medevi

—————————————————————–

Bild på Agda Rödesund, Karlsborg.

Månadens författare november: Folke Dahlberg!

Pressmeddelande:
Månadens författare är ett samarbete mellan samtliga folkbibliotek i Örebro län, Litteratur Örebro län samt Radio Örebro. November månads författare är Askersundsbördige Folke Dahlberg, något som kommer att uppmärksammas på flera sätt i Askersunds kommun. 12 månader, 12 kommuner, det räcker till varsin månad att presentera varsin författare. En jury har samlat in förslag från alla bibliotek och sedan valt och satt samman så att det speglar Örebro län.

Folke Dahlberg och prins Eugen vid invigningen av konstnärens brunn i Askersunds torgpark. Året är 1943 och Askersund firar sitt 300-årsjubileum.
Torgbrunnen

I ett samarbete mellan Folke Dahlbergsällskapet och Askersunds bibliotek äger följande aktiviteter rum för att uppmärksamma månadens författare.
”Dagens Folke” – Två skådepelare från Lerbäcks teater, Mats Eklund och Elin Hansson, har läst in texter av Folke Dahlberg. Dessa kommer att släppas på Askersunds biblioteks Facebook-sida klockan 12 varje dag i november. Folke Dahlbergssällskapets ordförande Jonas Modig presenterar Folke Dahlberg inledningsvis.

Någon dag kommer man också att får höra Folke Dahlberg själv läsa, det finns nämligen inspelningar av honom.
Utställning i Sjöängens konsthall – Bildspel, konst och litteratur visas. Folke Dahlbergällskapet har gjort en lärarhandledning som kan användas för elever på Sjöängsskolan under november månad.

Torsdag på Sjöängen – Torsdagen den 18 november klockan 18:30 samtalar Folke Dahlbergsällskapets ordförande Jonas Modig med den Augustprisbelönade författaren Tomas Bannerhed om Folkes författarskap. Det sker på lilla scenen på plan 2 i Sjöängen.

Köttbesiktingshallen som blev en turistattraktion

Varje gång kommunen genomför en planerad satsning prickas det av med en röd bock eller som jag såg senast en blå bock. Om systemet med bockar hade funnits för ett 25-tal år sedan så borde satsningen på Hamnmagasinet fått ett antal bockar. Hamnen och Hamnmagasinet har blivit en stor samlingspunkt, både för askersundare och gästande turister.

Bild från 1939

Hamnmagasinets upprustning diskuterades i många år innan beslut togs 1987. Det rådde politisk enighet om upprustning, men det fanns inte några pengar till arbetet. Från början var det meningen att upprustningen av Hamnmagasinet skulle ske i betydligt större omfattning . När utredarna presenterade kostnadskalkylen fick många av dåtidens politiker kalla fötter. Då var det tänkt att hela huset skulle flyttas fram några meter, för att det skulle bli mera lättillgängligt. Många tyckte det var en bra lösning, men kostnaderna för en flytt skulle bli allt för dyr. Pengarna till något sådant fanns inte.

Ritning från 1987

Så här såg det ut på andra våningen (auktionshallen) innan upprustningen påbörjades.

Istället beslutande man sig för att bygga en ramp på baksidan av Hamnmagasinet, som inte skulle synas från hamnen. Det skulle vara snyggt också. Upprustningen gjordes av byggföretaget JCC. Kommunen var beredda att satsa 1,8 miljoner för att göra Hamnmagasinet till den sommarattraktion den är nu.

Innan upprustningen började fanns stora garageportar som plockades bort och ersattes med mindre dörrar som det var en gång i tiden. Dåvarande byggnadschefen Åke Lindh var noga med att upprustningen skulle ske med varsam hand. Lindh var dock osäker på hur planen utanför magasinet mot hamnen skulle utformas. Han var inne på att det skulle placeras marknadsstånd på planen som ett trevligt inslag i hamnbilden.

Hamnmagasinet brandförsäkrades första gången 1844. Askersund var på den tiden ett viktigt inslag i stadens handel. Spannmål och andar saker som kom med båtarna lastades in i Hamnmagasinet. Från 1932 och fram till 19521 fanns en köttbesiktingshall i magasinet. Sedan använde kommunen byggnaden som förvaringsutrymmen. Längst ut i hörnet fanns under en period också en cykelverkstad som drevs av bröderna Uno och Berndt . Deras standardsvar när det blev problem var : ”fråga inte mej, fråga brorsan”..

Med facit i hand kan man konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig. Beslutet från början var att bottenvåningen på Hamnmagasinet skulle inredas till hantverkare. På nästa våning skulle båt-och skolmuseerna finnas. En del av övervåningen skulle också ställas i ordning till auktionskammare. Skolmuseet kom aldrig in i lokalerna och båtmuseet flyttades ut för en del år sedan. Byggnadschef Linds plan om att hamntorget skulle bli en marknadsplats uppfylldes aldrig heller. Men i det senare fallet är det inte för sent än.

Lägger ut några äldre bilder hur det såg vid Hamnmagsinet en gång i tiden. En del av bilderna kommer från Leif Linus Larsson.

1920

1961

1962

1922

50-talet

1958

1960

Öppningar från gamla Vattentornet ut mot lägenheterna

I gamla dokument kan man  läsa  att det  gick åt 170 000 tegel för att bygga Vattentornet i Askersund. En del av de gamla stenarna ligger nu vid sidan av tornet. Byggarna har börjat öppna tegeltornet  mot lägenheterna på utsidan. Inne  i tornet ska det bli  kök  och badrum. Utsikten  från  lägenheterna  ut över Askersund blir  imponerande. Själv var jag uppe  på femte våningen fotograferade.

Öppning från lägenheterna in i gamla tornet
Öppningar ut från gamla tornet
Vattentornet stod färdigt 1907. Här är bild från starten på bygget.
En bild från 50-talet. Plåtslagare Ernst G Olsson lägger om taket på Vattentornet .

Vattentornet i Askersund

Arbetet  med lägenheterna  invändigt vid Vattentornet i Askersund pågår för fullt. Nu kan man få en liten föraning om hur det kommer att se ut. Det är  också klart  med en hiss  på utsidan för  de som jobbar  vid tornet. Det kommer att bli intressant att följa det  unika bygget.

Grunden för en lägenhet på utsidan av tornet

Silverpilen


Silverpilen var önskedrömmen för många motorintresserade. Den började säljas i mitten på 50-talet.

Många ungdomars stora dröm i mitten på 50-talet var att skaffa sig motorcykeln Silverpilen från Husqvarna designad av Sixten Sason. Silverpilen såldes mellan 1955 -1965. Den låga tjänstevikten innebar att den på 1950-talet -och 60-talet räknades som lätt motorcykel och fick köras av 16-åringar. Priset för en Silverpil 1955 var 1890 kronor. Många sparade också ihop till den röda motorcykeln. Minns lyckan hos de som hade skaffat sig en sådan motorcykel.

1988 startade Husabergs Motor sin tillverkning i Söderkvist lada ute på Stockshammar. De var fem ägare, varav fyra kom från den nedlagda tillverkningen i Huskvarna. Från vänster Björn Elvin, Urban Larsson och en av männen bakom populära Silverpilen, Ruben Helmin.

Roland Söderkvist fanns också med i gänget som startade Husbergs tillverkning Stockshammar. Han samlade också på gamla motorcyklar.

1959 kom en exportmodell av Silverpilen. Tillverkningen pågick fram till 1965. Då hade den tillverkats i över 11 000 exemplar. Frågan är hur många det finns kvar i dag? 1988 träffade jag en av männen, Ruben Helmin, som var med och tog fram en av de största försäljningssuccéer som gjorts i Sverige inom motorcykelbranchen. Han var med i gänget som startade Husabergs Motor i Roland Söderkvist ladugård vid Sockshammar. Senare blev Yngve Ekberg ägare till ladan. Övriga var Thomas Gustavsson, Urban Larsson, Björn Elvin och Roland Söderkvist. När jag träffade gänget första gången arbetade de med att framställa en ny tävlingsmaskin, som till större delen skulle gå på export. Det gällde att få motorcyklarna så lätta som möjligt. Det skulle bli en ny svensk tävlingsmaskin. Minns att det rådde stor hemlighet kring den nya maskinen. Helmin var mycket noga med att låsa alla dörrar när vi gick. Inga hemligheter fick läcka ut.

Husaberg uppstod i spillrorna av Husqvarnas motorcykeltillverkning, som såldes italienska Cagiva 1986. Produktionen var en förlagd till Askersund och senare Laxå. Företaget såldes 1995 till österrikiska KTM.

Fyra av de fem delägarna hade tidigare arbetat vid motorcykelfabriken i Huskvarna. Men vid den här tiden hade tillverkningen i Huskvarna lagts ned. Gänget var heltända på att skapa en motorcykel. Och så blev det också. Men det var inte aktuellt med någon ”folkmotorcykel” som Silverpilen.

”Silverpilen var en verklig fullträff som gjorde att vi kunde utveckla nya maskiner, förklarade Helmin, den gången.

I övrigt var han inte mycket för nostalgi. Han beundrade alla som orkade med att spara gamla motorcyklar, men det var inget för den gamle konstruktören. Roland Söderkvist däremot var en samlare av gamla motorcyklar. Rune Helmin hade inte alls några planer på att bli motorcykelkonstruktör när han lämnade sina tekniska studier i Örebro.

”Jag sökte ett ledigt arbete vid fabriken i Huskvarna och fick det. Jag har inte bara tagit fram motorcyklar, utan också en del utombordsmotorer”, avslöjade Helmin

Själv har jag aldrig varit intresserad av motorer. Hade en gång en moped och det var en felsatsning. Borde ha hållit mej till min cykel. Blev det fel på moppen kunde jag aldrig fixa det själv, till skillnad från många andra jämnåriga som skruvade själva. Måste erkänna att jag aldrig heller suttit på en motorcykel. Varken fram eller bak. Naturligtvis är det en brist i folkbildningen. Det är bara att erkänna.

Under mina år som journalist gjorde jag många motorreportage, men det är liksom en annan sak. Bland annat har jag bevakat ett flera Novemberkåsor. Den första var 1979 och kördes i Åsbroskogarna. Steve Tell från Södertälje vann överraskande på sin Husqvarna. Storfavoriten Hans Hansson tvingades bryta. Ramen gick av på hans motorcykel och då var det kört. Flera tidningar skulle ha artikarna och då skulle just förarna från deras områden lyftas fram. Det var en knepig tävling att bevaka och särskilt då nattetapperna. Det dök upp ett lyse i skogen och for förbi bland träden. Men vem var det? Efter målgång var det en del förare som mådde väldigt illa och tvingades gå bakom knuten för att göra sig kvitt med maginnehållet. De blev helt enkelt åksjuka på nattetappen.

Jag bevakade Novemberkåsan några gånger. Ett ganska tufft jobb, men så klart inget mot de som tävlade. 1979 vann Steve Tell från Södertälje. Överraskande.

Askersunds hamn

Hamnområdet i Askersund har alltid varit en stor arbetsplats. Förr i tiden slet hamnjobbarna med att lasta och lossa Vätternskutorna. Ett hårt och tufft jobb utan alla tekniska hjälpmedel som finns i dag. ”Julius”, ”Hamn-Sigge, Fredriksson, Frössle, Ivar Karlsson och alla andra slet hårt både med kubb, tackjärn, grus, gödning och spannmål.

Fredriksson, Hamn-Sigge och Julius. En 50-talsbild.

I dag har turistfolket tagit över hamnområdet. En näring som också kräver ganska mycket folk, men på ett lite annat sätt. Det behövs inga blåbyxor längre. Det jobbigaste nu för tiden är väl att behöva stå länge i en kö för att köpa en glass. Eller en korv med bröd. För att inte tala om stekt strömming hos Ante. Och ingen längtar väl heller tillbaka till det tuffa hamnjobbet. Det som saknas mest är väl de gamla skutorna som satte liv i Askersunds hamn fram till 60-talet och alla personligheter som jobbade där.

Stapelängen på 50-talet

Bild från 1954 och från lastrummet. Det handlar om lossning av tackjärn

Läste ett klipp från mitten av 50-talet som handlade om båttrafiken till Askersunds hamn. Hamnförman Sigfrid ”Sigge” Karlsson berättade då att 45 lastbåtar varit inne i hamnen för att lossa och lasta. Året var 1954. De dominerande lasterna var massakubbarna. Den första båten kom till Askersund den 7 maj det året och den sista gick från hamnen den 10 december. Sigge berättade att den största båten, Vättervik, (det fanns en Vättervik då också) hade lastat 430 kubikmeter kubb. Munksjöbåtarna tog också stora laster. Fyra man jobbade i hamnen med båtarna, som naturligtvis var ett deltidsarbete. Sigge var lite ordad över att spannmålslasterna hade minskat kraftigt. Han visste inte varför och trodde att det skulle bli ännu sämre kommande år.

Bildern på lastfartyget Vättervik kommer från Anders Engdahl.

Har plockat med de gamla tidningsbilderna från klippet. Bilderna är inte av bästa kvalitet och det var ju så i tidningarna på den tiden. Man kan tro att bilden är från en kinesisk kolgruva. Men så är det inte, utan det är Sigge med manskap som är fotograferade i lastrummet på en båt. Nu var det ju inte bara tungt jobb som det handlade om i hamnen förr i tiden. Båtarna kunde också användas till nöjen, som att transportera ut folk till IFK Askersunds populära sommarfest på Borgmästerholmen. Vid ett tillfälle körde det ihop sig ordentligt för arrangörerna. Besättningen på en av båtarna hade festat till och färjetrafiken stoppades. Men då surnade besättningen på den andra båten till och inledde en sympatistrejk. Det ledde till att båta båtarna stod kvar i hamnen medan publiken som skulle över blev allt mer irriterade för att använda ett milt uttryck. Efter en stund fick den något lulliga besättning klartecken att ändå börja köra. Ansvariga tyckte inte det var så farligt. Men vad hade man för val…..

Om det är någon som vill veta mer om forna tiders sjöfart på Vättern, så har jag ett tips. Ta kontakt med Anders Engdahl i Forsa. Han har en imponerande kunskap om Vättern och dess båtar. Men så tillhör han också en gammal båtsläkt.

Linus Larsson har hjälpt till med en del av bilderna.

Vattentornet i Askersund byggs ut med lägenheter

Nu kan man se hur  lägenheterna  på Vattentornet i Askersund  kommer  att placeras. Inne i själva tornet kommer köken och badrummen att finnas. Det blir sju våningar. Runt Vattentornet  byggs  också och ett antal enfamiljshus.

Alla lägenheter i Vattentornet och markbostäderna är redan tecknade och hyresavtal skrivna. Nu får man vara observant på vad som läggs ut som ledigt framöver om det blir någon lägenhet som blir uppsagd.

Trästommen för lägenheterna på Vattentornet i Askersund har börjar resas.

Trästommen för lägenheterna på Vattentornet i Askersund har börjar resas. Förvandling av Vattentornet till  lägenheter är en av de  mest spektakulära  byggen som gjorts i Askersund. Bygget väcker  stort intresse.

Det växer  också  upp ett antal småhus  i området. Norra Bergen har blivit ett  mycket intressant byggområde. En del byggnader är resta och några framför Vattentornet förbereds. Utsikten ut över stan  går  inte att  klaga på.

Kanske  någon tror att jag springer runt  och fotograferar hur som helst för bostadsbolaget så  är det fel. VD-Anders har tagit fram den skyddsutrustning som krävs för arbetsplatsområdet. Många av  mina bilder hamnar också på bostadsbolagets hemsida genom Petras försorg.

Ingår i min fotoutrustning

Gerhard från Snavlunda världens största barn

När Snavlundapojken Gerhard Johansson var fem år lyfte han sin egen pappa. Och det var inte så konstigt kanske med tanke på att han redan då vägde 76 kilo! Som vuxen blev han 2.10 lång och vägde upp till 200 kilo. Det kan nämnas att Gerhards tre syskon och föräldrar var alla småväxta.

Gerhard Johansson , 5 år gammal. Då vägde han 76 kilo.

Detta ovanliga barn blev av naturliga skäl uppmärksammad av många människor däribland hans blivande impressario , Hjalmar Forsell. Han lyckades övertala Gerhards föräldrar, ett småbrukarpar i Snavlunda, att låta sonen framträda för publik. Baktanken var naturligtvis att tjäna pengar. Gerhard kom att visas upp under flera år, bland annat för de kungliga på Stockholms slott.

Gerhard lämnade nöjesbranschen när det var dags att börja skolan. Efter skolan började han arbeta inom jordbruket. Efter har gått ut lantbruksskolan blev han rättare på olika gårdar i Värmland. I Värmland kom han också att stanna till sin död 1939. Gerhard avled av hjärtslag vid 55 års ålder. Han fick familj, fru och fem barn.

Hur kom det sig nu att Gerhard Johansson blev så lång och tjock. Några arvsanlag kan inte spåras. Förmodligen led Gerhard av en sjukdom, När han som 21-åring vägde 170 kilo så var det en normal vikt för honom. I dag hade det varit omöjligt att åka omkring och visa upp ett barn som man gjorde med Gerhard. Det hade myndigheterna satt stopp för direkt.

Kom åren som underbarn att sätta några spår hos Gerhard senare i livet? Barnen till honom har sagt vid något tillfälle att han gick ganska obemärkt genom uppvisningarna. De trodde istället han trivdes med att få vara i blickpunkten. Han blev så van vid att vara betittad och det satt i hela livet. Gerhard skulle alltid vara medelpunkten. Barnen har berättat att han var mycket sträng, utan att vara elak. Men det som han sa skulle åtlydas.

En sak som Gerhard tog med sig från åren som ”artist” var oron. Oron att alltid flytta på sig. Så fort familjen hade rotat sig på något ställe så ville Gerhard flytta. Han ville jämnt försöka sig på något nytt. Det blev familjen ekonomiskt mycket lidande på. Familjens böner att stanna på någon plats en längre tid lyssnade inte Gerhard på. Hans ord var lag. Att försöka få honom att bosätta sig för gott på en plats gick bara inte. Oron hade han fått med sig från barnaåren och turnélivet.

Enligt familjen slet Gerhard ut sig för andra. Han var aldrig sen att hjälpa till. Mycket av det hängde samman med att han var så stark. Han ville visa att han klarade av vad andra människor misslyckades med. Gerhard fick ofta fungera som domkraft. Lyfta upp timmerlass som hamnat i diken. När han lassade hö var det inte gott för barnen att hänga med. Gerhards fru dog fem år före honom. Enligt familjen fick hon slita hårt . Det var kraftkrävande jobb bara med att sy och tvätta den store mannens kläder. Och sedan skulle hon också se till barnen.

Gerhard Johansson som vuxen. Stilig herre, 2.10 lång.

Gerhard som barn med föräldrar och syskon

Uppgifter om Gerhard har jag hämtat från olika källor. Och så har jag hört folk berättat om honom. Linus Larson har hjälpt till med en del bilder och klipp

Bild från Snavlunda utanför Gerhards föräldrahem.

Kronblom i Askersund

”Tjommebo” på Norra Bergen i Askersund. Husen har rivits för många år sedan.

Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund. Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskarl åt Lönn , så den vinterbostaden det var helt legal.

Tecknaren av Kronblom var intresserad av få ett Kronblomsmuseum i Askersund. Då hade han sommarhus i Åmmeberg.

Birger ”Tjommen” Andersson

Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra. Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.

Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.

Statyn på Kronblom fanns tidigare vid Eyravallen. Så var namnet på arenan vid avtäckningen 1988.

Sören Niklasson skapade Kronblomsstatyn.

Förutom att Kronblomsserien finns med i tidningen Allers varje vecka , har han stått på hedersplats utanför Eyravallen (jo det var namnet på arenan vid avtäckningen 1988). Träskulptören Sören Niklasson skapade statyn. Den har nu plockats bort och placeras utanför en butik i Adolfsberg.

Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elf 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. Gunnar tog över serien 1968 och nu är sonen Jonas i ansvarig för den populära Kronblomsserien, som bland annat går Allers varje vecka. Gunnar avled 2018.

Duktiga cyklister i IFK Askersund

IFK Askersund  var tidigt ute med cykelsporten. Bilden  är från 1900 och en tävling i Örebro. Och IFK-arna var duktiga. Segrare  i loppet blev Robert Högberg. Han var också IFK:s förste  ordförande. Bilden har jag fått av Eva Holèn i Göteborg. Hennes farfar , Torsten Carlsson, var ordförande i förening i 39 år. Han lämnade sin post 1948. Robert står som nummer  fem från vänster på bilden. Övriga har jag inga namn på. Kanske  någon har  uppgifter? Högberg emigrerade  senare till Amerika  som många  svenskar vid den tiden. Släktingar finns kvar i Askersund. I ett protokoll har jag läst att Högberg senare  blev utesluten  ur föreningen därför att han inte hade betalat medlemsavgiften. Tydligen tog  inte  föreningen hänsyn till att han bodde i Amerika. Det fanns heller inte Swish på den tiden.

Tillägg från IFK:s jubileumsbok 1954 om cykelsporten inom IFK. Säkert finns några av namnen med på bilden:

Järnvägsinvigning i Askersund

Så här såg premiärtåget som sattes in i trafik 1884.

Kritiken mot skötseln av våra järnvägar är massiv sedan några år tillbaka. Tågen är försenade och ibland till och med inställda. Nu senast avslöjads också att felaktigheter inte åtgärdas. Det verkar inte bli något slut på eländet. Det bästa är väl om allt förs tillbaka till staten igen och det blir en ansvarig för allt. Ska jag säga som nästan aldrig åker tåg. Brukar ta Skövdebussen upp till Stockholm. Den stannar vid busstationen i Askersund. Bara det. ..

Som en lämplig övergång på det hela tänkte jag skriva lite om järnvägen mellan Askersund och Skyllberg. Den finns inte kvar så det är riskfritt att komma med kritik om det skulle vara så. Jag kanske inte rätte mannen att skriva om tåg. I föreningen ALJS (Askersund.Skyllberg-Lerbäcks järnväg) finns det ett helt gäng med som kan allt om tåg. Men jag tar risken ändå.

Järnvägen lades ner i mitten på 50-talet. Det sista ordinarie tåget från Askersund avgick den 15 januari 1955. Men det gick inte helt smärtfritt. Det fanns många motståndare till nedläggningen, bland annat ägaren till Askersundsverken som var mycket oroad över framtidens transporter från stan. Men det blev ändå en nedläggning. Skyllbergs bruk ville inte driva banan längre och kommunen vill inte ta hand om det hela. En som tyckte det var mycket tråkigt var gamla konduktören Bernhard Karlsson. Han var drygt 70 när järnvägen lades ned, men var ändå i fullverksamhet med andra uppgifter vid bruket. Bernhard hjälpte till på styckegodsbilarna. Men han kunde berätta om konduktörsliv. Han hade ändå drygt 50 tjänsteår på nacken vid Skyllbergsjärnvägen.

Bernhard Karlssonvar konduktör på Skyllbergsjärnvägen. Härmed sin gamla signallampa.

”Järnvägen öppnades 1884 och då var trafiken mycket livlig. Då frustade tre ånghästar dagligen i vardera riktningen, passagerartrafiken stod i sitt flor och minst vid marknader och helger. Upp till 100 resande per dag kunde vi räkna in. Det var nästan obligatoriskt både i Skyllberg och Askersund skulle ner till stationerna när tågen kom och gick. Det var dagens stora händelse”, har Bernhard , berättat.

”Någon komfortabel tur var det aldrig på Skyllbergsjärnvägen då seklet var ungt. Men man kunde dock åka för en spottstyver. 80 öre tur och retur var priset. Trots at vi hade ungefär samma fart som en cyklist, så skakade personvagnarna i alla fogar. Passagerarna sat inlåsta om inte som boskap, men som fångar. Men inget ont om det . Säkerheten blev god”.

Bernhard berättade vid en intervju att han klippt biljetter åt många lustiga figurer. Men mannen som kom med ett paket dynamit under armen blev avvisad.

”Vid marknadstider fick man ta många hårda duster med överfriskade resenärer. Och det hände mer en än gång att jag tvingades sätta foten i baken på någon som tittat för djupt i flaskan. När busstrafiken kom 1931 gjorde jag min sista resa på det gamla kära skyllbergståget. Trots att loket allt som oftast visade tendenser att gå sin egen väg trivdes jag gott i de gamla vagnarna , som från början lystes upp av stearinljus, men som sedan fick något så nymodigt som oljelampor. Spottkoppar i varje hörn ingick också i komforten. ”

En av de mest dramatiska upplevelserna som Bernhard var med om var urspårningen vid Sjöstorp. Då kom domkraften fram och men tåget blev endast två minuter försenat när de anlöpte stationen. Det var ändå en katastrof…

Den 6 december 1884 hölls järnvägsinvigningen i Askersund. Då invigdes den smalspåriga banstumpen till Skyllberg. Bruket i Skyllbergs hade redan förbindelse med Lerbäck på Krylbo-Mjölbybanan. Nu blev även Askersund kopplade till det stora ”järnvägsnätet”. Det väckte stora förhoppningar om ”härliga tider, strålande tider” för askersundarna. Invigningsdagen var staden smyckad från topp till tå. Kring torget fanns flaggor och marschaller. 50 stycken minsann. Stationsbyggnaden var insvept i girlander och flaggor. Och som toppen på det hela pryddes fasaden med Närkevapnet.

Problemet invigningsdagen var det bedrövliga vädret. På förmiddagen rådde full snöyra. Det blev lite bättre framåt dagen när folk började samlas vid stationen för att ta emot det första tåget. Alla affärer hade stängt och hantverkarna hade slagit igen för dagen. En mängd landsbor hade också tagit sig in till staden på den stora dagen. Invigningståget tuffade in under kanonsalut från Borgmästareholmen. Tåget bestod av tre personvagnar, en så kallad finka och en öppen lastvagn. På den hade regementsmusikkåren placerats. Det var ingen lyckad placering i snöblötan. Lokomotivet hade under färden spytt massor av sot över dem. Det var precis ingen glittrig musikkår som stod uppställda vid stationen.

Höjdarna med borgmästare Waldenström i spetsen radade upp sig på perrongen för att hålla tal. Landssekreterare Heling kunde också meddela att hans majestät utnämnt borgmästaren till riddare av Vasaordern. Så var det på den tiden. Borgmästaren fick ta åt sig hela äran för den nya järnvägsförbindelsen. Ett värmande besked för borgmästaren i snögloppet, även om det muttrades på sina håll. Varför skulle just han hedras av kungen. Vad hade han gjort? Den nersotade och snöblöta militärmusiken spelade ett nytt stycke och så tågade järnvägsbolagets aktieägare och andra stadens mäktige i väg till en festmiddag på Stadshotellet.

Marchallerna tändes vid torget och vid den så kallade Bergmansberget brann dessutom tjärtunnor så nog var det en riktigt festkväll. I tidningen stod det också sedan att ”ingen minnes sig någonsin förut ha sett Askersunds stad förete en så skön och strålande anblick”.

Som journalist var jag med några gånger vid Järnvägsbolagets årsstämma. Bolaget var igång långt efter nedläggningen av järnvägen. Det var en trevlig samkväm utan tuffa beslut. Det fanns ju ingen tågtrafik att besluta om. Styrelsen och aktieägarna ät en god middag med lite gott att dricka till. Ofta hände det att ett gäng muntra personer med borgmästare Bernhagen i spetsen kom upp till redaktionen på Stora Bergsgatan när årsstämman var över. De skulle prata ut med mej om framtiden för bolaget stärkta av den goda middagen. Trevliga minnen som kom att handla väldigt lite om Järnvägsbolaget. Men det fanns som tur var annat att prata om. Som Bernhagens viktiga jobb för kommunen…

Wirsén och borgmästare Bernhagen hälsade på vid redaktionen ibland efter bolagsstämmorna. Bild:Ove Danielsson

Faktauppgifterna i den senare delen av bloggen har jag läst på olika ställen och sedan gjort min skrivning av det hela. Allt stämmer , men det är beskrivit med mina ord. Linus Larsson har också hjälpt till med en del bilder.

Spåret ut från Askersund i Strandparken

Biljettluckan i Askersund. Håkan Persson och Torsten Ljungåsarn Larsson

Askersunds station

Järnvägsparken med spåret intill vattnet.

Stationshuset i Askersund år 2000. Bild:Ove Danielsson

Motion om öppna vyer mot vattnet

Till kommunfullmäktige i Askersunds kommun

Askersund är känd som en sjöstad, både nu och förr. I marknadsföring pratar vi gärna om den fantastiska skärgården. Vattnet har alltid varit viktigt. Det har varit och är ett livsmedel, vi dricker vattnet. Sjöfarten har varit väldigt viktig för staden. Läget intill Vättern gjorde att Gustav Vasa på

1500-talet bestämde att marknader skulle hållas i Askersund. Läser man i äldre kommunala beslut och i gamla tidningar är det tydligt att de som bestämde och de som bodde här tyckte det var viktigt att vyerna mot vattnet och kyrkorna behölls öppna. För att förtydliga vad som menas med öppna vyer så handlar det om att bevara den gamla stadsplaneringen som ger charm, trivsel och knyter an till stadens historia. De äldre kvarteren är uppbyggda i ett rutnät. Om man till exempel står vid före detta Norrbergaskolan ska man kunna se rakt över Stora Bergsgatan och till Alsen. Står man på torget och tittar västerut mot Stöökagatan ska man se vattnet i sundet.

Det har aldrig fattats något formellt beslut om detta. Nu när dessa tankar tycks ha fallit i glömska vill vi med denna motion ha ett beslut. Det som är unik med vår anrika stad behöver skyddas genom ett beslut att hålla vyerna öppna när arbetet med utveckling pågår. Historien ska kunna gå hand i hand med en modern och växande boendeort.

Askersund är en sjönära stad och upplevelsen när man vistas här ska vara att sjön är nära.

Norströmsgatan på 50-talet

Förslaget är

– Att vid all stadsplanering till exempel vid byggnation, renoveringar och planteringar arbeta för att behålla öppna vyer mot vattnet

– Att uppdatera Stadslivsmanifestet utifrån motionens intentioner

Förslag från socialdemokraterna i Askersunds Fullmäktige genom

Siv Ahlstrand (S)

Gästgivardöttrarna i Askersund

Gårdsintreriör från stadsäga 82 vid Väderkvarnsgatan i Askersund. Lotten Eriksson på bilden drev gästgiveri. Det var ett tufft arbete.

Vi fortsätter gårdsvandring i Askersund till Väderkvarnsgatan. Närmare bestämt stadsäga 82 bara ett stenkast från torget. Just från den gården finns det en mycket intressant berättelse nerskriven av Ingrid Hartman Söderberg med namnet ” Gästgivardöttrarna”. Det är ett familjealbum om hennes släkt som bodde på gården i mitten på 1800-talet och en bit in på 1900-talet.

Väderkvarnsgatan på 1800-talet. Porten in till 82:an ligger i höger i bildkant.

Väderkvarnsgatan 1915

Berättelsen börjar med Ingrids farfars mor Augusta Hartman född Ericsson och hennes stora familj. Gamla fina fotografier visar hur det såg ut på gården vid den tiden. Huvudpersonerna i Ingrids berättelse som döpts till ”Gästgivardöttrarna i Askersund”, är systrarna Augusta, Hilma och Emile, samt deras mor Lotten. Den senare blev familjens överhuvud . Som gårdsägare nådde hon en viss social position i Askersund.

Den äldsta av gästgivardöttrarna, Augusta Ericsson, gick under namnet ”Askersunds ros” för sin skönhet. Bilden är från 1870-talets början.

Kafferep i trädgården med Emelie och Hilma Ericsson, samt Ester och Lisa Hartman i mitten av 20-talet

Med gårdens centrala läge var den mycket lämpad som gästgiveri. En senare bouppteckning visar att det fanns åtta hästar och en rik uppsättning av vagnar på gården. I ett av uthusen fans också en ko, två grisar och tre höns. Det handlade om självhushåll. När Lottens man Anders Gustaf avled stod hon ensam med sina tre små flickor. Matserveringen och hyresintäkter var familjens försörjning. Den äldsta av de tre systrarna växte upp till en verklig skönhet. Hon fick också smeknamnet ”Askersunds ros”.

Image Thumbnail

Innergården vid Lottens gästgiveri vid Väderkvarnsgatan. Husen revs 1935.

Kommunala ölcaféet låg också vid Väderkvarnsgatan . På bilden är det originalet Tiveds-Oskar som klämmer en pilsner i glada vänners lag

Jag har bara plockat några delar ur Ingrid Hartman Söderbergs fina berättelse. Den som inte har läst den och är intresserad av gamla tider i Askersund borde skaffa sig ett exemplar. Som vanligt har Linus Larsson hjälpt till med en del bilder.

När det gäller slutna innergårdar med parkeringar finns det lysande undantag, som motbild till alla öppna fula parkeringar . Som Englunds fastighet i hörnet Väderkvarnsgatan- Hospitalsgatan.

Strandparken Askersund

Yttrande över motion gällande utveckling av Strandparken i Askersund

Förslag till beslut

Kultur- och tekniknämnden beslutar att anta förvaltningens tjänsteskrivelse som sitt yttrande i ärendet.

Ärendebeskrivning

Tomas Vynge (S), Billy Ludvigsson (C), Margareta Widell (MP) och Annika Finnström (V)har lämnat in en motion om utveckling av Strandparken. Kommunfullmäktige har beslutat att skicka motionen till kommunstyrelsen för beredning.

Kultur- och tekniknämnden ombeds att yttra sig över motionen.

Motionen föreslår, med syfte att ytterligare utveckla strandparken för att underlätta attraktiv utevistelse att man i området har ”nyttiga planteringar” det vill säga planterar växter som attraherar pollinerare och sätter ut bihotell, iordningställer en brygga med stege för vinterbad samt omklädningsrum i anslutning till bryggan, fler bänkar i Strandparken samt att göra i ordning grillplatser i Strandparken.

Ett gammalt vykort från Strandparken

Beredning

Ärendet har beretts av förvaltningschef Susanne Jarl i dialog med utvecklingschef, Henrik Olofsson, avdelningschef gata-park, Stefan Alander samt Kultur- och evenemangschef Daniel Eriksson.

Ärendet

Motionen ger bra förslag som skulle öka trivsel, biologisk mångfald och bidra till ökade möjligheter till utomhusaktiviteter i centrala Askersund. Som motionen nämner finns ett pågående arbete med att utveckla Strandparken och det finns ett arbetsdokument för områdets utveckling där flera av föreslagna åtgärder upptagna. Programmet är inte politiskt beslutat men en politiskt förankrad – programhandling för Strandparkens storskaliga utveckling skulle vara ett bra hjälpmedel för att få en långsiktig och väl genomtänkt utveckling av området. Förvaltningen föreslår därför att Kultur- och tekniknämnden ska föreslå Kommunstyrelsen att besluta om att ett utvecklingsprogram för Strandparken ska tas fram.

Gammalt vykort

Motionen föreslår:

Nyttiga prioriteringar:

När förvaltningen förändrar eller nyskapar perennrabatter är målsättningen att växterna ska attrahera bin och fjärilar (dragväxter). Det finns även ett långsiktigt arbete att ersätta finklippta gräsytor med slåtterängar eller blomsterängar vilket förbättrar livsmiljöerna för bin och andra pollinerare. Dessutom finns tankar på att anlägga ytterligare planteringar med dragväxter i Strandparken. Det finns dock inte budgeterade investeringsmedel eller en driftorganisation som har möjlighet att sköta en utökad drift.

Förvaltningen har påbörjat arbete med att ta fram skötselplaner med målsättning att effektivisera driften, tex att minska ytor som finklipps till förmån för annan skötsel och det kan på sikt ge möjlighet till nya och andra former av parkförvaltning.

Vinterbad

Vinterbad har utvecklats till att bli en mycket populär vinteraktivitet. Hagabadet skulle kunna utvecklas för att möjliggöra vinterbad tex genom att förbättra belysning utomhus såväl som i omklädningshytter. Förvaltningen kan återuppta undersökningar om möjligheter att kunna erbjuda en säker plats för vinterbad.

Parkbänkar

Förvaltningen har ett kontinuerligt arbete för att underhålla och placera parkbänkar i väl besökta stråk och platser generellt i Askersund inklusive Strandparken. I arbetet med att ta fram skötselplaner kommer en översyn av placering av bänkar ses över och eventuellt även utökas.

Grillplats

Det finns långt gångna planer på att iordningsställa en grillplats i Strandparken, arbete kommer genomföras under höst/vinter så grillplatsen är färdigställd våren 2022.

Finansiering

Samtliga föreslagna åtgärder medför en investering och utökad drift. Nämndens budget för parkutveckling är begränsad, driftansvaret är stort och resurserna är begränsade. Det pågår arbete för att förändra och effektivisera drift vilket på sikt kan ge utrymme för utökning av skötselintensiva anläggningar. Större investeringar behöver utökad investeringsbudget alternativt prioriteras tillsammans med andra åtgärder.

Tekniska förvaltningen

Öhrmans fick inte bygga nytt mot torget

Att få sin fastighet bedömd som kulturhistorisk värdefull kan vara glädjande. Men medaljen har också en baksida. Det fick några fastighetsägare i centrala Askersund erfara i mitten 50-talet. Ägarna till fastigheterna där Apoteket och Lek och Bo finns i dag hade stora planer för sina hus ut mot torget. Men det blev inte så. Myndigheterna sade nej.

Sundsbrogatan med Öhrmans
Sundsbrogatan vid torget i dag.

När det gäller Aptekshuset, som i dag ägs av Askersundsbostäder AB, slog den ”röde hanen” till i slutet på 80-talet. Huset brann ner till grunden för att sedan byggas upp i samma stil som tidigare. Systembolagets lokaler och hyreslägenheter söder ut mot Väderkvarnsgatan fanns redan med i planerna på 50-talet. Öhrmans järnhandel fanns under många år där Apoteket finns i dag, Ägare till huset och rörelsen var direktör Bengt Olai under många år.

Olais planer var att riva det gamla huset vid torget och bygga ett nytt trevåningshus. Fyra butiker skulle ligga på bottenplanet och finnas på djupet in i det nybyggda huset. Öhrmans skulle dock ha kvar sitt läge ut mot torget. Tredje våningen skulle disponeras för lägenheter. Utmed Väderkvarnsgatan var planerat en tvåvåningslänga 75 meter långt, med plats för tre butiker. Bland annat då Systembolaget som redan i mitten på 50-talet hade hört sig för om en ny lokal. Så blev det ju också. Men då var inte Olai med längre.

Den öppna gården skulle förses med ett glastak. Med en ”snäckrondell” (vet inte riktigt vad det är) skulle bilarna slussas in till plan ett, samt till källarlokalerna. Kostandena för bygget var beräknat till 1,2 miljoner.

Även ägarna till den Lindborgska fastigheten (Lek och Bo och Letex) hade också planer på en nybyggnad mot torget. Huset ägdes vid den här tiden av Konsum Askersund-Örebro. För Konsums del handlade det om en trevåningsfastighet i tegel. Förutom egna affärslokaler ut mot torget, var det planerat för ytterligare butiker och bostäder. Anledningen till att Konsum ville riva byggnaden var dess dåliga skick.

Planerna gick i stöpet sedan landsantikvarie Bertil Waldén uttalat sig mycket negativt om rivning och nybyggen mot torget. Två nya tegelbyggnader mot torget skulle förstöra stadsbilen ansåg han. Moderna fastigheter skulle aldrig kunna ersätta de gamla kulturhistoriska byggnaderna var hans besked. Byggplanerna söder ut vid Väderkvarnsgatan kunde han dock tänka sig. Avgörandet låg dock inte hos Waldén, utan hos byggnadsnämnden i Askersund. Men landsantikvariens ord vägde tungt när politikerna i Askersund skulle fatta beslut. Waldén var en stor man i sådana här sammanhang.

Det kan ha sitt intresse att se tillbaka på den historia som inramat den Öhrmanska fastigheten. Det sannolika året får gårdens färdigbyggande är 1779. Husets herre var rådmannen och riksdagsmannen Jacob Lundberg, gift med Anna M.E. Christiernsen. Han kom på obestånd som det så vackert hette på den tiden. Året var 1810. Gården köptes då av sonen rådman Carl Lundberg, som drev ett väveri. Brodern Gustaf fanns också i lokalen med en diversehandel. Carl Lundberg upplät hela övervåningen till skollokaler. Tyvärr gjorde också Carl Lundberg konkurs.

Efter Carls konkurs gjordes försök att av prins Oscar få 4 500 riksdaler riksmark banko för inköp och reparation av gården , samt uppförande av en gymnastiksal enligt ritningar från fäktmästare Ling. Men det blev inga pengar. 1819 såldes fastigheten till postmästare P.G Fischer och magistratssekreterare Anders Göthén. Den senare övertog efter en tid hela fastigheten. Nästa ägare blev rådmannen och handlanden Gustaf Norselius, som år 1875 sålde den till handlare Torbjörn Berg. Den 28 december 1912 såldes fastigheten till AB Öhrmans&Co, vars innehavare var Sten Öhrman, Johan Öhrman och Nils Apelskog.

Bild: Mikael Bäckström

Järnaffären öppnade 1907 i nordöstra hörnet. 1926 trädde bolaget i likvidation och sålde då fastigheten till Nils Apelskog. Bengt Olai köpte fastigheten av sterbhuset efter Apelskog. Senare blev Rune Edblad ägare till gamla Öhrmansfastigheten. Efter det tog Anders Lindgren över . Efter branden blev till slut Askersundsbostäder AB ägare till ett nytt hus i hörnet av torget.

Linus Larsson har bidragit med gamla bilder.

Hamnområdet i Askersun d

Hamnområdet i Askersund ska utvecklas. Ett gäng tjänstemän har fått i uppdrag att utreda hur området ska kunna utvecklas. Uppdraget kommer från kommundirektören och kommunstyrelsens ordförande. Det framgår  inte riktig när den ”vanlige ” askersundaren ska kopplas in och komma med förslag så det inte bara blir tjänstemän och politiker. Men det har väl de ansvariga tänkt på kan jag förmoda. Själv går jag  nästan dagligen i området och träffar folk som har massor av åsikter  på hur  de tycker området ska se  ut. De är viktiga att lyssna på.

——————————–

Nedan  de  kommunala handlingarna:

Utredningsuppdrag för utveckling av Askersunds hamnområde

Uppdraget

Kommundirektören har av kommunstyrelsens ordförande fått i uppdrag  att utreda hur hamnområdet skulle kunna utvecklas. Uppdraget har sedan tillfallit utvecklingschefen i samråd med samhällsbyggnadschefen och tekniska chefen.

I detta uppdrag finns följande punkter formulerade, som avgränsning:

Uppdraget omfattar att övergripande skissa på förutsättningar och ta fram förslag på:

Flöden för motortrafik respektive oskyddade trafikanter där motortrafiken ska anpassa sig till de oskyddade trafikanterna.

Parkering.

Att knyta ihop områdets olika delar så att de upplevs som en helhet.

Tillgänglighet till hamnen från vatten.

Gästhamn, båtplatser för tillfälliga besökare till staden.

Annat som kan bidra till ett attraktivt hamnområde.

Arbetsgrupp:

 Utvecklingschef Henrik Olofsson, (sammankallande)

 Samhällsbyggnadschef Fredrik Idevall

 Teknisk chef, Susanne Jarl

Till arbetsgruppen kan tidvis även andra personer knytas. Till exempel bör driftpersonal involveras i tidigt skede.

Arbetsgruppen avser att knyta en konsult som är specialiserad inom området, vald ur samhällsbyggnadsförvaltningens ramavtal för sådana. Kostnaden för utredningen tas inom kommunledningsförvaltningens budget för fysisk planering.

I första hand skall lösningar föreslås, som kan rymmas inom befintlig detaljplan. Eventuella förslag som kräver ändring av denna skall presenteras på sådant sätt att det är tydligt att detaljplaneändring krävs.

Arbetsmodell

Arbetsgruppen avser att driva utredningen med följande hållpunkter

 Startmöte för arbetsgruppen (2021-08-11)

 Förankring av utredningsuppdragets utformning hos kommundirektören och kommunstyrelsens ordförande

 Fastställande av utredningsuppdrag genom beslut i KSAU

 Avtal med konsult upprättas. Konsult väljs ur samhällsbyggnadsförvaltningens ramavtal.

 Orienterande möte med arbetsgruppen, konsulten, kommunstyrelsens ordförande och oppositionsrådet

 Arbetsgruppen och konsulten arbetar fram ett förslag. Under arbetets gång tas kontakter med aktörer verksamma i hamnområdet.

 Förankring av förslaget med arbetsgruppen, konsulten, kommunstyrelsens ordförande och oppositionsrådet

 Förankring av förslaget och beslut i KSAU om fortsatt arbete genom beslut om utredningsuppdrag för projektering, kalkylering och tidsplanering

 Fortsatt arbete enligt ny projektplan

Presentation av resultat:

Resultatet av utredningen skall presenteras med:

 Skiss över föreslagna lösningar och åtgärder i området. Detta i form av övergripande kartbild och skisser med förslag på utformning.

 Förslag till fortsatt projektplan

Presentationen kommer inte att omfatta kalkyler och tidplaner. Dessa kommer i nästa skede, vid beslut om att projektet skall fortsätta.

”Öl-café-fonden” i Askersund lade grunden för musikskolan

Man ska inte försköna öldrickande allt för  mycket, men i Askersund betydde faktiskt mängden av konsumerat öl  på det  kommunala  ölcaféet vid Väderkvarnsgatan  en kulturgärning. Det fanns möjlighet att söka pengar i ”öl-café-fonden”. En del av vinsten från öldrickandet placerades i en fond.

Bertil och Rut Johansson ansvarade  för  ölcaféet  vid  Väderkvarnsgatan  i många år. Först i kommunal regi  och sedan i egen  regi.

En som utnyttjade fonden var kantor Nils Björck. En person som absolut inte för att glömmas bort när det gäller ungdomars musikutbildning i Askersund. Han finns inte kvar i livet längre, men hans insats lade grunden för dagens musikskola i Askersund. Och inte bara det. Nils startade simundervisning för skolbarn i början av 30-talet. Han var också ordförande i hembygdsföreningen mellan åren 1962 och 1977.

Rut Johansson serverar hon  några av sina gäster. Bild från ett tidningsreportage.

Men det var på musikens område Nils gjorde sin största insats för Askersund. Sonen Per har fört arvet vidare med glans. När Nils kom till staden på 30-talet fanns ingen musikundervisning i skolan, men det ändrade han på snart.

”Jag tyckte synd om ungdomarna som stod på stan och inte hade något att göra. Jag köpte en tonett för fem kronor och försökte intressera barnen för att spela. Intresset blev över förväntan. Efter några år blev det blockflöjt. Intresset växte och jag försökte få pengar till verksamheten av skolstyrelsen, men det fanns inga pengar. Då vädjade jag till riksdagsman Matteus Berglund om hjälp och han ordnade så vi fick pengar ur något som hete ”öl-café-fonden”.

Nils Björck

Tuff föreståndare vid ölcaféet var Bertil ”Bubban” Johansson. Tuffheten behövdes säkert när gubbarna hade tagit någon pilsner för mycket. Ju mera öl ”gubbarna” drack, ju mera pengar fanns det i fonden. Och det dracks mycket öl, men inte av ungdomar som i dag. Utan det var ”ölgubbar” som konsumerade.  Ska man dra det hela till sin spets så har dessa gubbar också en liten del i dagens musikskola, även om de inte stod i speciellt hög kurs på den tiden när de satt och halsade pilsner hos ”Bubban”. ”Ölgubbar” var fult på den tiden.

Från ölstugan på 60-talet. Bild från ett  tidningsreportage.

”Lillen” Gustavsson  och Bertil. Bild  från ett tidningsreportage.

Väderkvarnsgatan. Vykort. Till höger  upp på gatan låg det  kommunala ölcaféet 

På gatan utanför  ölcaféet. Bild från Leif Linus bildsamling.

På skolan fanns inget piano, men det ordnade Nils fram. Tillsammans med två fröknar på skolan-Sandström och Bergström- samlade de in pengar.

”Ett piano kostade i alla fall 3 000 kronor. Vi samlade papper och hade en massa andra saker för oss som gav pengar. 1951 hade vi fått ihop 4 800 kronor och köpte ett piano. För pengarna som blev över åkte vi på skolresa”, har Nils , berättat.

Varje år i sin egen klass bildade också Nils en barnkör. På det viset fick han med alla i undervisningen.

”Jag tyckte alltid att alla skulle vara med i musikundervisningen, därför att musiken ger så otroligt mycket. Finns det  något finare  än när en klass tillsammans kan sjunga och spela. När jag hade musikundervisning slapp ingen undan”.

Nils hann också med att komponera ett 30-tal barnvisor, som kampsången ”Hej här kommer vi igen”

Den stora insatsen för hembygdsföreningen gjorde Björck när det gäller flyttningen och bygget av den så kallade Klockargården i Hembygdsgården. I runt tal skaffade han fram 140 000 kronor genom att gå runt med listor och gå på dem som han visste hade pengar. Och var intresserad av hembygden. En del med mycket pengar gjorde stora omvägar för Nils när de såg honom på stan. De ville inte bli av med sina pengar.

”När jag kom till Askersund 1932 var jag faktiskt erbjuden lägenhet i Klockargården, där den låg utmed Storgatan. Jag ville ha en del ändringar gjorda innan jag flyttade in, men det tyckte kyrkorådet blev för dyrt, så därför flyttade jag aldrig in”, berättade Nils , för mej en gång.

40 år senare fick han dock ändringarna gjorda, även om huset då stod på en annan plats.

Simundervisning var en annan sak som låg honom varmt om hjärtat.

”När jag kom till stan 1932 blev jag mycket förvånad över att det var så många barn som inte kunde simma. I Askersund med närhet till vatten fanns det ändå möjlighet att lära sig. På den tiden fanns något som hetta Askersunds simsällskap och de hade också hand om simundervisningen .

Undervisningen skedde vid kallbadhuset och det var bara några få barn som deltog.  Jag tyckte det var underligt eftersom man ändå hade en lärare anställd för 125 kronor i månaden”.

”På den tiden fick man också betala tio öre gången för att bada i kallbadhuset. Det var mycket pengar på den tiden, så därför skrev jag till kallbadshusföreningen och föreslog att man skulle slopa avgiften för barn. Det gjorde man också och bara några veckor senare var det ett 60-tal barn som deltog”, omtalade Nils, för mej vid ett tillfälle.

Senare övergick undervisningen i kommunal regi.

Nils satt också i kyrkofullmäktige i 40 år och han var kyrkoorganist i 42 år. Tillsammans med IFK:s bandytränare Karl-Ivan Appelgren startade han också den populära skolbandyn i Askersund.

Alla som gick i skolan för Nils Björck vet att han var sträng men rättvis.

”Jag har aldrig varit arg på något barn i skolan. Men ibland kunde jag bli arg på deras uppträdande”, upplyste Nils, mej om.

Jag har själv haft Nils som lärare i något som kallades fortsättningsskolan. Den pågick i några veckor på sommaren. Varje dag fick vi gå till gamla kallbadhuset för att simma. Det fanns en herr -och damavdelning. Minns att vi ibland kickade in på damerna. Det ledde till att Nils knackade på hos damerna och frågade om vi inte kunde få titta ordentligt så vi slapp tjuvkika. Han var trött på att hålla kollen på oss grabbar.

Gamla IP i Askersund

Markköp brukar kosta pengar. Därför ska jag berätta om ett markövertagande som inte kostade kommunen en krona. Ett verkligt markklipp. Bara som en liten motvikt till dyra markinköp.

Från invigningen av gamla IP 1925

För drygt 50 år sedan övertog Askersund stad IFK Askersunds gamla idrottsplats. Det ledde ett 15-tal år senare till att Askersund beslutade sig för att lite oväntat bygga hus på gamla IP. Det var inte vad ansvariga inom IFK hade tänkt sig. En ny anläggning skulle byggas på Solberg, där man från början tänkt bygga husen. Varför planerna ändras känner jag inte till. Men märkligt var det. Beslutet kom helt oväntat. 1982 var det skrinnarpremiär på Solberga med Svenska juniorcupen.

De flesta inom IFK Askersund och de flesta askersundare ville behålla gamla IP, och med en träningsplan intill. Där Konsum finns i dag. Pengarna till både allsvensk bandy och skötsel av en idrottsanläggning fanns inte. Det var en kommunal anläggning under IFK:s tid , men ändå inte. Staden blev nu ägare till anläggningen, så det var politikerna som bestämde hur det skulle vara i fortsättningen. Några politiker var emot flytten, men de var inte nog många. Solberga blev en fin anläggning för den stora allmänheten, och för föreningens stora ungdomsverksamhet inom fotbollen, men ändå lite knepig. Själva fotbollsanläggningen blev utan omklädningsrum fram till nu, 2021. Men den som väntar på något gott….

Dansbanan på gamla IP

Gamla IP 1957

År 1964 tog Askersunds stad över idrottsplatsen med bland annat löften om att IFK skulle få disponera anläggningen som tidigare. Löftet hölls inte när det gällde klubbrummet. Efter en del år plockades klubbrummet under gamla läkaren bort med löfte om ett nytt rum. Nu dröjde det fram Solberga IP blev klart i början på 80-talet. Under många år var prissamling, bilder och viktiga klubbsaker nedpackade i kartonger för att forslas runt till olika platser. En del prylar kom bort och andra förstördes.

Svante Eriksson i farten på gamla IP mot Forsbacka

IFK Askersund, vars medlemmar hade byggt idrottsplatsen, fick inte en krona för själva markområdet! Staden gjorde ett verkligt markklipp 1964.Området hade köptes in i början på 20-talet av IFK och den nya idrottsplatsen var klar för invigning 1925. Ersättningen till IFK blev inlösen av ett lån på 15 000 kronor i Sparbanken 1964, vidare fick IFK 10 000 kronor för täckande av utgående skulder, samt 5 000 kronor för inventarierna. Sammanlagt 30 000 kronor. Men överlåtelsekontraktet står inte en rad om betalning för marken där hyreshusen står i dag. Det kan också nämnas att föreningen också hade ett årligt bidrag från stan för spoling av isbanan som aldrig räckt till. Men kravet var ändå att alla skulle ha tillgång till isen, skolor som allmänhet. Och så var det också.

Det som finns kvar av gamla IP i dag är ett antal stora björkar. Träd som en skogsägare skänkte till föreningen. I övrigt finns det inget som vittnar om att området varit en idrottsplats. Jo, möjligen gatunamnen, Torsten Carlssons väg. Han var ordförande i föreningen en herrans massa år. Punkten om överlåtelse av idrottsparken-den viktigaste frågan i föreningens historia-vållade ingen som helst diskussion vid årsmötet. Alla var säkra på att IP skulle finnas kvar på samma plats och att den skulle få användas som den alltid gjort. Det var ingen dramatik i det. Men politikerna efter kommunsammanslagningen 1970 hade andra större planer.

I dag hade flytten av idrottsplatsen var betydligt mera komplicerad. Tror aldrig kulturen gått med på en rivning av den gamla läktaren från 1925. Kanske en flyttning till Solberga, men inte en rivning. Det är vad jag tror. En liknanden läktare finns på Skyllbergsvallen. Den är från slutet av 30-talet. Idrottsföreningen där har fått kulturbidrag för att rusta läktaren. Och det har man gjort bra. Medlemmarna har jobbat hårt med den gamla läktaren, som blivit en prydnad för Skyllbergsvallen.

För oss alla som varit aktiva inom idrotten var gamla IP en betydligt gemytligare arena än vad Solberga är. Men det beror förstås på storleken. Och så förstås på lite nostalgi av mej som spelat massor av matcher på gamla IP

FOLKE DAHLBERG-RUM INVIGT I HANTVERKSHUSET

Folke Dahlberg Sällskapet har hållit årsmöte i Hantverkshuset Askersund. Till mötet hade det fina sammanträdesrummet genom Hantverkshusets försorg förvandlats till ett Folke Dahlberg-rum, som invigdes av kommunstyrelsens ordförande Caroline Dieker.

Jonas Modig är ordförande i Sällskapet. Kommunalrådet Caroline Dieker invigde Folke Dahlbergsrummet i Hantverkshuset vid årsmötet. Foto: Janne Andersson

-Det är en ära för oss i Askersund att få möjlighet att hedra Folke Dahlberg på detta sätt. Det bekräftar också Hantverkshusets betydelse, framför allt de människor som verkar i huset för att vårda traktens kultur, framhöll Caroline Dieker.

45 personer deltog i mötet under ledning av ordföranden Jonas Modig. Håkan Bagger från styrelsen i Hantverkshuset berättade om husets historia och betydelse som kulturellt minnesmärke. Jonas Modig presenterade sin nya bok Genom vattenåren – Anteckningar om Folke Dahlberg, som är nr 14 i Sällskapets skriftserie. Erling Öhnell talade om Brosundet om hösten, den nya bilden i Sällskapets bildserie.

Jonas Modig omvaldes som ordförande och som ledamöter omvaldes Marianne Karlsson, Johan Dahlberg, Erling Öhrnell, Janne Andersson, Elisabeth Göthberg, Thomas Skalm, Björn Franzén och Christina Müntzing. Mattias Dahlberg omvaldes som suppleant, medan Ulrica Dahlberg avböjt omval. Som ny suppleant valdes Jimmy Åkerfeldt.

Äppelkriget på riktigt i Askersund på 50-talet.Förslag om ”frukttullar”.

1971 var det premiär på Hasse Alfredsson och Tage Danielssons film ”Äppelkriget”. Handlingen utgick från ett försök att exploatera natursköna Änglamark för att bygga nöjesparken Deutschneyland. Änglamark var ett lät förklätt Österlen. Äppelodlarfamiljen Lindberg kämpade mot projektet och med hjälp av sina släktingar lyckades de besegra politikerna och storfinansen. Men allt det här utspelades på film. Faktum är att det förekommit ett ”riktigt” äppelkrig på torget i Askersund i mitten på 50-talet. Striden stod mellan torghandlare paret Sandin i Tived och Askersunds köpmannaförening. Sandins gick segrande ur striden med hjälp av allmänheten.

Sandin på torget i Askersund 1961

Med påtryckningar från Köpmannaförening beslutade Drätselkammaren att införa en ”fruktull”! Det skulle kosta 50 kronor per dag för en ”utsocknes” att sälja utländsk frukt på torget. Avgiften skulle drabba torghandlare som inte var bosatta i Askersund och hade fräckheten att också sälja utländsk frukt och konfektyrer. Men då hade inte de beslutande och de styrande i Köpmannaföreningen räknat med att Sandins från Tived hade ett stort folkligt stöd i Askersund. Bygdens eget folk kunde dock sälja utländsk frukt utan avgift.

Köpmännen menade att den utländska frukten präglades av osund konkurrens. Man anklagade också en del torghandlare för att sälja sekunda varor till dumpade priser.

”Frukt finns i att få i varenda speceriaffär runt torget och köpmännen anser det är rät att säljare utifrån förstör markanden utan kostnader. Frukthandlarna inom kommunen har vi igen anledning att vända oss emot. De betalar liksom vi skatt i till staden. De utsocknes ifrån hälsar vi som objudna gäster på torget”, förklarade en i Köpmannaföreningens ledning.

Paret Sandin blev naturligtvis upprörda över beslutet. De förklarade att de betalat tull för alla utländska äpplen. Till det skulle Askersunds egen ” äppeltull” läggas till. Paret upplyste också de styrande om att Askersund var ensamma i landet om att ta ut ”tullavgift”, samtidigt som man undrade om det verkligen var lagligt.

Sandin fortsatte med sin försäljning men då utan den billigare utländska frukten. En platshyra på 50 kronor per dag skulle bli rena försluten.

”Till hösten har vi svenska äpplen från våra egna 350 fruktträd att ta till. Om ett eller ett par år-när odlingen blivit lite mer bärande har vi möjlighet att erbjuda svensk frukt till grossistpriser. Tivedsborna har Askersunds som huvudort och affärerna i Askersund skulle säkert inte vara glada åt att mista oss som kunder. Man kan därför fråga sig varför de skall behöva ta extraavgifter på oss för att vi säljer utländska äpplen i Askersund, jämsides med våra egna produkter”, funderade Sandins i en tidningsartikel från torgbråket.

Köpmannaföreningen insåg snabbt att beslutet om ”frukttullar” skulle ge mycket dålig reklam. Folk blev helt enkelt förbannade. I en skrivelse till Drätselkammaren skrev föreningen att beslutet skulle upphävas. Det hade väckt stor irritation. Folk ville köpa billig frukt. Men föreningen stod dock fast vid att utsocknes torghandlare innebar osund konkurrens, med tanke på vilka som betalade skatt till staden.

Drätselkammaren upphävde också sitt beslut om ”frukttullar”. Men det var under galgen. Sandins tänkte driva ärendet vidare till Länsstyrelsen. Och det var Drätselkammarens ordförande Matteus Berglund och hans kamrater livrädda för. De insåg också att beslutet var något förhastat.

Det kan väl nämnas att torghandlarna stod gratis på torget vid den här tiden, med undantag av marknaderna. Då vill staden ha lite betalt för platserna. Har inte riktigt kläm på vad en torgplats kostar i dag? Förhoppningsvis är det inte allt för dyrt. Torghandeln är ett givet och mycket trevligt inslag i torgbilden, även om det i dag kan vara svårt at upptäcka handlarna för alla bilar.

Makarna Sandin som fick askersundarna på sin sida i äppelstriden

Gamla Konsumgården

Vilka verksamheter har funnits på innergårdarna i Askersund. Ofta var det hantverkare med enmansföretag. Säkert känner många som läser bloggen till mer om vad som hände på gårdarna och vad som fanns där. Kanske någon också har bilder? Då är det bara att höra av sig. Den här bloggen handlar om Konsumgården

Auktion bakom gamla Konsum på 50-talet

Auktionist Swidén

Askersunds många gamla innergårdar har starkt bidraget till den lokala konsten. Även konstnär Hjalmar Trafvenfelts katthatande foxterrier måste också få ett stort köttben på sin minnessten för sin insats för den lokala konsten. Det finns många gårdsmiljöer bevarade i oljemålningar utförda av majoren och konstnären Trafvenfelt. Hunden tålde inte katter. När han fick se en katt blev det full jakt inne på gårdarna. Konstnären måste då skynda till för att avstyra blodiga bataljer. Det var vid sådana tillfällen konstnären också upptäckte nygammal miljöer att måla.

Hjalmar Trafvenfelt. Bild Magnus Bromander

När tavlorna överlämnades till Askersund stad 1921 som en donation förklarade också konstnären att hunden spelat en ej oviktig roll vid tillkomsten av många tavlor. Trafvenfelt dog 1937 vid 85 års ålder.

Bild från 1936. Ryttare inför hembygdsfesten

Innan Konsumhallen byggdes

Arrenius butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag

Så här såg det ut innan Konsum byggde den butik som Åhlins finns i.

Bokbindare Holm hade lokal inne på gården

Linus Larsson har hjälpt mej med bilder till Konsumgården. På den platsen finns i dag Åhlins (Storgatan). Inne på gården där parkeringen finns i dag hölls bland annat auktioner. Innan Åhlins kom fanns Konsum i lokalen. För att ge plats för den nya Konsumhallen revs ett hus där både Konsum och Arrenius kläder var inrymda.

Stöökagården

Inne på Stöökagården i centrala Askersund rådde stor aktivitet förr med. I kvarteret fanns många butiker som hade sina bakdörrar ut mot gården. Klädfirman STÖÖK:s dominerade stort. I dag finns Be-Ge:s i lokalerna. Linus Larsson har plockat fram en del bilder från gården, men även ut mot finrummet , Storgatan.

Stööks butik ut mot Storgatan i början av förra seklet

Bild från 1912

Stöökagården syns i bakgrunden. Bilden är tagen från Stöökagatan för en del år sedan

Det kan väl nämnas att både jag och Linus har trampat gården åtskilliga gånger under ungdomsåren. Linus föräldrar drev en charkuterifirman , Ekegård och Larssons Livs intill Stööks. Anledning till att jag ofta också var inne på gården allt som oftast berodde på att farsan Sven fanns i ett litet rum där han slipade skridskor. Han slipade både åt Be-Ge:s , bandyfolket och allmänheten. På övrig tid spolade han isen på gamla IP. Två viktiga uppgifter som hörde ihop på den tiden i bandytokiga Askersund. Det var farsans bandyidol Gunnar Carlsson som hade ordnat rummet. Han ägde butiken tillsammans med brodern Bertil.

Farsan Sven slipade skridskor inne på Stöökagården, när han inte spolade is på gamla IP

Bandy på innergården. Snoddas Nordgren i sällskap med bröderna Gunar, Bertil och Elis Carlsson.

Gunnar Carlsson och Ingemar Larsson (Linus pappa). De hade butiker intill varandra vid Stöökagården

Personalen vid Ekegård och Larssons Livs

Bild från Stööks på 1920-talet

Hugo Stöök och Karin Lindh

Kvinnor som jobbade vid Stööks skrädderi

Gun Andersson i säljartagen inne på Stööks. Makarna Sandin från Tived är kunder.

Längre ner i kvarteret fanns en speceriaffär. Har själv ett speciellt minne just från den innergården. En torghandlare från Ljungås förvarade bord, vågen och vikterna till vågen i en av handlarens bodar. Gratis. Torghandlaren kom väldigt tidigt till stan på lördagsmorgnarna. Ofta långt före handlaren som skulle låsa upp. Torghandlaren blev lite irriterad på att inte ägaren till bodarna var upp i tid och påpekade också det. Men det skulle han inte ha gjort. Specerihandlaren hade ett mycket häftigt humör. Han slängde ut torghandlarens prylar så det ekade mellan väggarna på innergården, samtidigt som han bad honom flyga till något varmare land. På den tiden jobbade jag i en butik i närheten och hörde när de båda ”herrarna” började skrika åt varandra. Men jag vågade inte gå in på gården utan stannade ute på gatan. Så feg är jag.

KIA:s bageri med ”slankor”

I kvarteret Lejonet utmed Lilla Bergsgatan fanns Lindströms bageri, senare KIA:s bageri som hade ”slankor” som specialitet. Det var ett sorts bröd som nästan alla askersundare köpte. Gammal som ung. Gamla askersundare minns säkert det goda brödet. Kopparslagare Widing fanns också inne på gården , liksom åkare Ernst Skoog. Det som ofta slår mej när man ser gamla bilder från gamla Askersund är alla skraltiga hus. Det fanns oftast inte pengar till underhåll. Husen är borta och stora delar av kvarteret har förvandlas till parkeringsplats.

KIA:s bageri vid Lilla Bergsgatan i bakgrunden

Handduk som jag fått av släktingar till en av ägarna till KIA:s
Kopparslagare Widing fanns på gården med sin verkstad

En 50-talsbild

Fastigheten Lejonet syns i bakgrunden

Kopparslagare Widing

Parkeringsplatser är viktiga, men de är inte vackra? Går det inte att göra det bästa för att det ska bli något sånär skapligt? Nu handlar allt om att det ska bli praktiskt. Det kanske går att kombinera det vackra med det praktiska? Parkeringen ett stenkast från centrum i korsningen Stöökagatan-Lilla Bergsgatan är ett bra exempel på en riktigt ful parkeringsplats. Kanske någon häck, plantering eller plank skulle lyfta den parkeringen. De finns de som vet mycket bättre än jag när det gäller planering, men det här är bara några förslag. Kan nämna att jag själv har bil så jag förstår att det måste finnas parkeringsplatser.

En anledning till att jag nämner just parkeringen i kvarteret Lejonet är min lilla bildserie om innergårdar på bloggen. Med hjälp av bilder från Leif Linus kan man se hur det såg ut en gång i tiden. Därmed inte sagt att allt gammalt går att bevara.

Lindströms bageri-senare KIA:s -på 40-talet

Lindströms bageri inne på gården

Lilla Bergsgatan
Från tidningen SE
Rivning av husen vid Lilla Bergsgatan . Nu en parkeringsplats
Didriksson kopparslageri fanns vid Lilla Bergsgatan. Längst till vänster Birger ”Tjommens ” pappa Fritjof.

Askersund fick ingen ”skyskrapa”

Askersund var mycket nära att få sin första ”skyskrapa” i mitten på 50-talet. Det handlade om ett åttavåningshus och Askersund kan man väl ändå kalla det för en ”skyskrapa”. Huset skulle placeras där ICA-jouren finns i dag, i korsningen Floragatan-Gårdsjögatan. Det skulle minsann bli Askersunds första bostadshus med hiss. Just hissen blev också ett problem för stadsarkitekt Fredriksson. Han menade att hissar och barn inte hörde ihop. Med anledning av det skulle det bara bli smålägenheter som inte var anpassade för barnfamiljer. En lite udda inställning kan man tycka.

På den här flygbilden är Florahallstomten obebyggd.

Affärshuset med lägenheter på plats.

I ”skrapans” bottenvåning skulle det bli affärslokaler och konditori för att nu nämna något. Det fanns stora planer. Med facit i handen kan alla se i dag vad det blev av det högtflygande planerna. Det blev en affärslokal i ett normalthögt hyreshus. Kommunen ägde marken där höghuset skulle uppföras. Marken annonserades ut i lokaltidningen , Askersund-Tidning. Två intressenter anmälde sig innan tiden för svaren hade gått ut, det var HSB och Konsumtionsföreningen. Det märkliga var att ingen av dessa blev köpare, utan marken såldes till Hakonbolaget och byggherren Anders Diös.

Försäljningen gick dock inte helt smärtfritt. Det hela fick avgöras i stadsfullmäktige. Med röstsiffrorna 15-12, till Hakonbolagets fördel. Motståndarna ville inte ens ta upp Hakonbolagets ansökan om köp, eftersom anbudet kommit in för sent. Drätselkammarens ordförande Matteus Berglund, hade lärt sig bortförklaringarnas svåra konst på högre nivåer. Han var också riksdagsman. Berglund förklarade vid beslutet att Hakonbolaget hade hört sig för om tomten flera år tidigare. Att sedan annonsen gick bolaget förbi berodde helt enkelt att annonsen enbart fanns i den lilla lokala tidningen som i stort sett inte lästes mer än av de som bodde i Askersund. Ett annat starkt skäl till försäljningen just till Hakonbolaget var att de flesta affärsmän i staden redan var anslutna till bolaget. Berglund hävdade också att det inte fanns någon villkorad sluttid i tidningsannonsen. Så det så…

Precis som alltid, har det gått att styra beslut på ett visst sätt efter ideologier och kontakter. Och då får också demokrati stryka på foten för att komma fram till beslut. Och i det fall som jag berättar om blev det ändå 15-12…..

Tomten fortfarande öde.

Pensionärssamling för resanutanför Florahallen (ICA-jouren)

Hur som helst fick inte Askersund någon ”skyskrapa”. Men huset som byggdes på tomten får duga gott. Det blev en affärslokal som tänkt från början. Och det var väl ändå det viktigaste.

Som vanligt har Linus Larsson hjälpt till med en del bilder.

Bolaget ”Arbete och frihet”

I politiskt oroliga tider som dessa kommer jag att tänka på Snavlundalantbrukaren Erik Gustaf Eriksson. Och hur svårt det kan vara att få till det. Han hade en dröm om att bilda ett bolag med namnet ”Arbete och frihet. Det blivande bolaget skulle hjälpa ”de förtryckta mot kapitalismens bojor”. Men det gick inte som den djärve bonden Erik Gustaf hade tänkt sig. Han blev utsatt för spått och spä.

Arbetare vid Hammars glasbruk på 1800-talet

Lantarbetare vid Stockshammar

I tidningen Nya Dagliga Allehanda ironiserade man över hans bolagastankar. Svindel och spekulation var andra omdömen Erik Gustaf. Askersunds-Tidning tillhörde de värsta när det gällde att misstänkliggöra Erikssons bolagasplaner.

”Eriksson från Snavlunda socken kommer att pryda förnämsta platsen i det museum, som han i Askersund tänker inrätta”, ironiserade A-T.

Det var i senare delen av 1800-talet som Snavlundabonden tänkte bilda det jättelika arbetarögda bolaget. Upprinnelsen ägde rum under nödåren 1867-1868, då folket svalt och led brist på det nödvändigaste. Det hölls folkmöten runt om i landet. Särskilt gick missförhållandena ut över lantbrukarna. Man utvandrade till Amerika från de små torvorna.

Det var i det ögonblicket arbetaren Gustaf Eriksson framträdde inför södra Närkes svältande bönder med förslag om ekonomisk frigörelse, med bildandet av bolaget ”Arbete och frihet”. 250 000 aktier skulle spridas ut bland arbetarna , summan skulle uppgå till 2.500.000 riksdaler. Av de olika grenarna som skulle ingå i bolagets verksamhet, nämnde s mineraliska och industriella företag, samt jordbruk, handel, anläggande av tryckeri, utgivning av tidning, ett bibliotek, ett museum , en arbetsskola, sjukvård och ålderdomskassa, för att nu nämna något av Snavlundabondens planer. Som tjänstgörande generaldirektör ansåg sig Eriksson vara självskriven.

Nerikes –Allehanda misstänkte i en artikel att Erikssons förslag var en bluff, enbart för att få in pengar till en planerad Amerikaresa. ”Arbetarklassens självverksamhet är god och riktigt, med dessa galenskaper är att beklaga”.

Företaget startade också i blygsam skala, men tidningarna fortsatte att varna för konsekvenserna och för Eriksson. Det ansågs att han helt saknade kompetens att leda ett stort företag. Vid en allmän bolagsstämma 1871 togs beslut om att bolaget skulle upplösas. Bolagsbutikerna i Åmmeberg och Askersund lades ned. Två års slit gick om intet.

Hur gick det för Gustaf Eriksson, mannen med de stora drömmarna och ambitionen att bryta kapitalismens makt? Sedan hans stolta bolag upphörde, flyttade han 1871 till landet i väster. Men han var tillbaka i Sverige redan efter två år. Då bosatte han sig i Timrå. Sedan tonar hans liv bort i ett dunkelt fjärran. Eriksson var född i Lerbäck 1834, där han också gifte sig. Men där slutar mina kunskaper om honom. Men jag har ändå tyckt at det var en intressant historia att berätta.

Nya Dagliga Allehanda ironiserade över Erikssons tankar under lång tid. Vid ett tillfälle skrev tidningen: ”Blir Erikssons planer realiserade, så bör Askersund lyftas i jämnhöjd med London och Paris. Tänker er gott folk, när bolaget ”Arbete och frihet” får ordning på sin bank och sina övriga företag och sin generaldirektör, ja då blir det bäst för örebroare att flytta sin stad”. Och så säger folk att en del tidningarna i dag är elaka och hänsynslösa….

Arbetare vid Zinkgruvan Nygruvan

Skyllbergs bruk Kårberg

Askersund blev aldrig riktigt en storstad, eller så präktig som Eriksson hade tänkt sig. Många arbetare förlorade troligen också sina sista slantar på det erikssonska finansäventyret. Banken och företagen hade ingen täckning för sin verksamhet. Allt förblev en hägring om arbetarnas ekonomiska frigörelse. Men bakom drömmarna låg det ändå en tanke om en ljusare framtid för människorna. Men förståelsen och förutsättningarna på den tiden var grymma och vidriga. Eriksson föll på ett räkneexperiment , som förmodligen inte ens dagens räknenissar och nationalekonomer hade kunnat lösa.

Har försökt att hitta en bild på Gustaf Eriksson, men det har inte gått. Kanske någon i bygderna har en sådan bild? I så fall hör av er. Däremot har jag hittat massor av gruppbilder på arbetare utanför sina arbetsplatser. Det var mycket vanligt på den tiden att man tog gruppbilder på hela arbetstyrkan. Det förekommer nästan inte längre. Vilken fin gruppbild det skulle bli om alla kommunal personal ställde upp sig på torget för en bild. Det skulle bli en unik bild att sätta upp väggen eller klistra in i familjealbumet .

Arbetare vid Harge tegelbruk

Arbetare vid Askersundsverken på 20-talet

En gammal dagbok från småstaden Askersund berättar

Gamla dagböcker är intressanta. Särskilt om det är någon annans bok och det finns lite skvaller. Men det är fult att läsa andras hemligheter. Är man nyfiken så är man. En liten ursäkt är dock om dagboken är väldigt gammal. Och det är just vad den här bloggen ska handla om . En gammal dagbok från 1800-talet som berättar lite om livet och tankar i småstaden Askersund på den tiden. Dagboken är skriven av en dam och den handlar mycket om nöjen och kärlek i hennes ungdoms Askersund. Lite samma sak kanske….

”Nu är det vår igen och jag är 12 år. Björkarna vid Nordhammar har fått ljusgrönt lyster. Vi for till Björstorp och fann mormor vid god hälsa. På kvällen är det storkalas i parken hos Mamsell Dahlgren. Jag åt en pudding och den var så god att min mage värkte. På söndagsmorgonen kom Oskar tidigt från Björstorp och vi for sedan till Tortärn. Jag hade en ny klänning och jag dansade fram på lätta fötter. Jag tyckte Oskar var stilig och hela livet lekte.”

”Den 20:e avlöpte den stora seglatsen på Alsen. Vi var på sjön från tre till nio. Vita svanar låg vid Klockarholmen. Jag känner mej som en dam, men jag får inte göra som jag vill. Allting ska pappa bestämma, men mamma tycker jag bäst om. Vi for till Björns, där vi kokade kaffe i en bergsskreva. De pratade också om att vi ska få en järnväg, men det är nog inte sant. Det är säkert bara önskedrömmar.

Det blåste på holmen. Det finns inte så många träd där. Då är Borgmästareholmen mycket rarare. Där är som en park. Sedan seglade vi till Djupviken, där vi var hela kvällen och dansade och sjöng.”

Borgmästareholmen var ett kärt tillhåll för många askersundare för i tiden. Det vittnar dagboken om.

” I dag fyller jag 14 år. Jag har druckit kaffe hos mormor. Det liksom spritter i mej av liv. Men mormor säger att det inte passar, jag måste vara sedesam säger hon. Jag tycker det är dumt, för mormor har så många och vida kjolar på sig, men det ska jag nog inte ha. Vi promenerade till Åbron på kvällen. Nu skjuter dom inte så mycket på Borgmästareholmen och det tycker jag är bra. Då behöver man inte vara rädd.”

Skarpskyttekårens övningar skrämde många

”Emilie och Tolins gick i dag på nykterhetspredikan och så blev det seglats till Kalvholmen. Det var också musik och roligheter på Borgmästareholmen. Man blåste i mässingsinstrument. På aftonen var vi på Kyrkbacken. Det var Beckmans och vi.”

”Jag är nu 16 år och har inte skrivit i boken på länge. I dag ska tant Medin komma till Askersund. Hon skall bo vid Nordhammar hos Hedendals. Undrar om hon är snäll?

Jag har varit på båda julottorna och undrar i dag om Gud var med i kyrkan? Det glunkas om på stan att tant Medin har en fästman. Får se hur det går. Hon talar mycket om honom och hon virkar i hemlighet på mellanspets till örngott och lakan åt sig själv. Vad tror hon egentligen? Jag skrattar så förfärligt åt vad? Ingenting.

Vi var ute och provade skridskorna. Vi åkte runt Byfogden två gånger, men det var så kallt. Men nere i vilken, där dom säger att en järnväg ska gå fram, eldade dom på sjön för värmens skull. Där var en ung man som ville hålla mej i armen. Jag vågde inte låta honom göra det även jag själv ville det innerst inne. Han såg trevligt ut , men var kom han ifrån?”

” I dag har fröken Sundblad varit här. Hon har lärt mej knyppla. Sångföreningen har sjungit i dag. I dag har också Emil predikat här. Vi har varit hos faster på kalas. Boströmarna och någon som hette Waldenström och mamsell Berg var där. I går kom mamsell Andersson hem, hon har varit hos sin fästman. Får se hur det går, han är liten och tjock och har varit gift tidigare. Ack,ja…”

En flickaktig förälskelse har börjat spira. Så här låter det:

”Jag såg honom i går, han gick genom östra tullen. Han var lika stilig som vanligt. Men tyst nu min mun! Mamsell Andersson och vi var på Borgmästareholmen och drack kaffe. Det ska bli så fint där ute i framtiden säger dom. Det skall bli alla möjliga förlustelser. Men om man kunde gå över dit på en bro skulle allt bli så mycket lättare. Det skall bli dans och servering av alla slag. När jag skriver just nu har faster gått till Långhällan och en hel syndafamilj har böjt sig vid Jesu fötter”

”Jag såg honom igen. Det har på nytt blivit en bedårande vår. Vinden leker så milt i min kjol och jag känner en berusande längtan att leva ut mitt liv. Förbindelsen tycks gripa mej trots att han varken är vacker eller rik. Men ändå dras alla flickor till honom. Man har dock hindrat mej att gå ut. Jag stod alltid bakom gardinen och såg min vän snedda över parken.”

”Jag måste tänka en stund innan jag skriver. Jag stod nyss nere i torghörnan där jag gömde mej vid Rådhusets gavel. Det ligger en krog strax intill och utanför stod några oroliga hästar. Då-just då-gick han över torget, han kryssade mellan vattenpussarna och höll på att ramla i en stor grop. Mitt hjärta bävade, men han såg mej inte.”

”Vi har varit ute och åkt släde. Efter slädfärden var jag på bal i Stadskällaren. Det var hög stämning, men det luktade sprit av herrarna. Och det tycker jag inte om.”

Sundstedska huset vid Sundsbrogatan, stadens ”societetshus under första hälften av 1800-talet.

Men nu spetsar situationen plötsligt till sig. Ägaren till dagboken har nåt mogen ålder och så här låter det sommaren därpå:

”Jag har gråtit en hel natt. Jag har endast talat med honom en gång och han höll mej i sin famn. Det gjorde mej yr och besinningslös. Men det blev inget mer. Han kysste mej inte ens. Men hur hade inte den natten kunnat sluta? Kanske det var bäst som skedde?”

”Åter har det kommit höst . Jag gråter dagar och nätter. Aldrig mer ska någon få min kärlek. Jag vill nu vara hos Gud och träffa mormor.”

Den 2 juni 1886 kan man läsa följande i dagboken:

”Ja nu sitter jag på tåget. Jag skriver för sista gången i min dagbok. Jag ser dej ej mer älskade lilla stad. Jag tar alla minnen med på färden mot det okända. Nu försvinner staden i ett svart töcken från det bolmande loket. Nu ser jag den sista skymten av mina drömmars stad. Tåget går in en kurva och nedför en backe.

Jag känner att jag börjar bli gammal”.

Som vanligt har vännen Linus Larsson hjälpt till med en del bilder

Folke Dahlbergs liv och verk i ny bok

Vattenår heter den samling av Folke Dahlbergs lyrik som gavs  ut  1964 av FIB:s Lyrikklubb. Så heter också en av hans centrala  dikter och den har fått ge namn åt det medlemsblad som Folke Dahlberg Sällskapet ger ut två gånger om året sedan starten 2002. I varje nummer har Jonas Modig skrivit en krönika med reflektioner kring Folke Dahlbergs liv och verk.

De finns nu samlade Genom vattenåren, bearbetade  och utvidgade och rikt illustrerade med Folke Dahlbergs  teckningar . Tomas Bannerhed  har skrivit förordet.

Jonas Modig har skrivit boken ”Genom vattenåren”

Sista rådhusrätten i Askersund

Debatten om kriminalvården är het i Sverige just nu. Partierna presenterar olika tuffa förslag någon gång i veckan. Det verka vara en tävling vilket parti som går tuffats fram. Det får mej att tänka på när Askersund hade en egen rådhusrätt. Då var det som det var. Sällan några nya förslag på straff. Men då var det heller inga stora mål som dök upp.

Rådhusrätten i Askersund hade sina sammanträden i Rådsalen fram till i december 1947. Det sista målet var så simpelt som ett rattfyllerimål. En man från Falköping hade lånat en av försvarets lastbilar och låtit två flickor från Askersund åka med till en dans i Åmmebergs Folkets hus. Utrymmet i bilen var bara avsett för en person, men finns det hjärterum så finns det stjärterum brukar det heta. Eller om det är tvärtom? Mannen från Falköping skulle imponera på sina damer och trampade gasen i botten. Vid Djupviken bar det sig inte bättre än att lastbilen körde in ett vägräcke, varpå bilen gick utför vägbanken och slog runt. Turligt nog blev det inte några allvarliga personskador.

Vägen mellan Åmmeberg och Askersund är smal och krokig. Man behöver inte vara onykter för att köra i diket där.

Ett annat problem för Falköpingsbon var att han tittat för djup i flaskan redan innan färden till Åmmeberg. Han var starkt påverkad av rusdrycker, på ren svenska var han jäkligt full. Föraren dömdes för grov vårdslöshet i trafiken. Han hade också olovligt åkt runt på nöjesfärder med försvarets lastbil. Det är förbjudet. När det gäller försvaret handlar det om allvar. Föraren dömdes till en månads fängelse och att ersätta staten med 1.463,50 kronor för skadorna på bilen. Och inte nog med det. Vägförvaltningen krävde 182,93 kronor för skadorna på vägräcket. Ingressen på tidningsreferatet vid det sista mötet var lite smått lyriskt.

Sista rådhusrätten i Askersund 1947

I december 1947 bröts en 300-årig hävd när rådhusrätten försvann. Askersund skulle vid årsskiftet läggas under landsrätt. Det innebar att magistraten avvecklades och borgmästareämbetet drogs in. Istället för en borgmästare , tillsattes en kommunalborgmästare. Det var skillnad på det. Gunnar Bretzner hade varit borgmästare i Askersund i 34 år när han lämnade sin post. Han var lite ”Kung av Askersund” skulle man kunna säga. Kommunalborgmästare Viktor Bernhagen fick när han tillträdde lite mera förvaltande uppgifter. Inte riktigt lita fint som under Bretzners ära. Efter kommunsammanslagningen i början på 70-talet, förändrades Bernhagens roll. Titeln borgmästare var bara en titel. Men ibland uppfattade inte Viktor Bernhagen att det skett förändringar. ”Bönderna” hade kommit in till stan” som han så vördsamt uttryckte sig. Det ledde till att politikerna tröttnade på honom och lyfte ut honom från Rådhuset. Sista tiden satt han i annan huslänga på rådhustomten och var inte helt nöjd med sin situation.

Image Thumbnail

Vid det sista rådhusrättssammanträdet överflyttades också Askersunds handelskassa, 13.890.17 kronor, till kommunalborgmästaren, två köpmän och till två av stadsfullmäktiges ledamöter. Avkastningen skulle gå till understöd åt efterlevande änkor till köpmän, samt till deras barn.

Rådsalen i Askersunds Rådhus moderniserades för några år sedan. Drottningens Kristinas porträtt pryder en vägg. Drottningens allvarliga blick ska påminna om att det tas viktiga och riktiga beslut i salen även i dag.

Drottning Kristina pryder fortfarande en vägg i rådsalen. Men inte med den här fina bilden.

Den här tavlan på Drottning Kristina pryder Rådsalen

Askersund utan Folkets Park

Dansbanan vid gamla IP 1963

Askersund har aldrig haft någon Folkets Park, som exempelvis Vretstorp. Det var dit vi askersundare istället fick åka om vi skulle roa oss med att kasta pil och ta en citronil som det heter i schlagertexten. Ibland kunde det också bli en något starkare dryck. Det gick bussar från Askersund till parken i Vretstorp när det begav sig. De var alltid fullsatta. Ibland var det nödvändigt att dela på en taxi för att komma dit.

I mitten på 50-talet fördes diskussioner om att anlägga en Folkets Park i Stadsparken. Mannen bakom idén var stadsarkitekt Fredriksson. På gamla idrottsplatsen i Askersund fanns en festplats som drevs av idrottsföreningen. Under många var den mycket välbesökt. Askersundarnas eget nöjesfält. 1953 slog Gösta ”Snoddas” Nordgren publikrekord i parken. Men det gjorde han nästan på varje ställe han uppträde på den tiden.

Arkivcentrum i Örebro gav för ett antal år sedan ut en mycket trevlig bok om folkparkerna

Snoddas slog publikrekord på IP 1953

Snoddas kom gärna till Askersund. Han ville gärna prata bandyminnen med bröderna Carlsson , Gunnar, Bertil och Elis

Image Thumbnail
Image Thumbnail
Image Thumbnail
Image Thumbnail
Image Thumbnail

Gamla IP var det stora nöjesfältet i Askersund en gång i tiden

Fredriksson tyckte inte att natursköna Stadsparken inte hade något att erbjuda som lockade till regelbundna besök. Han ville helt enkelt flytta IFK:s festplats till Stadsparken. Ett annat av skälen till den föreslagna flytten var också att staden hade gjort intrång på gamla IP, med planerad villabebyggelsen ute vid Skrinnargatan. En ny festplats i Stadsparken skulle bli lite plåster på såren för IFK.

Frågan var också uppe i drätselkammaren för diskussioner. Fredriksson föreslog också att Torebergsvägen skulle dras fram över bäcken och järnvägen för att göra uppfarten till Stadsparken bättre. Stadsarkitekten hade inte pekat ut något område i Stadsparken för en festplats. Men han menade att det fanns flera lämpliga platser i parken att välja på. Det skulle heller inte kosta särskilt mycket att anlägga en Folkets Park. Det behövdes bara lite inhägnader…

Det var nog med en Hembygdsgård i Stadsparken. Stadsarkitekt Fredriksson fick aldrig sin vilja igenom med en Folkets Park

Nu blev det aldrig något med stadsarkitekt Fredrikssons förslag. Det blev aldrig någon Folkets Park i Askersund. Det enda som genomfördes av hans förslag var att Torebergsvägen förlängdes över bäcken fram till gamla järnvägsbanken så småningom. Men det var inte för att det skulle bättre uppfart till Stadsparken. Gamla järnvägsbanken är i dag döpt till Banvallsvägen . Vägen blev ett måste för den byggnation som finns där i dag.

Vi alla som åkte till Vretstorpsparken en gång i tiden kan glädja sig åt att parken finns kvar och ibland pågår det också aktiviteter där. Även om det inte var som på 50-talet. Men när man passar parken i Vretstorpsbacken så väcks minnen. Helt klart

Torpedmotorbåtar i Askersunds hamn

I slutet av  40-talet  fick Askersunds  hamn besök av  några  torpedmotorbåtar. Inte för att hamnen och staden var  hotad. Andra världskriget var avslutat. Det hela rörde sig helt enkelt  bara om en propagandatur på Vättern. Informationen har  jag fått av Anders Engdahl som kan allt  om båtar.  Han berättar också att en av båtarna  hörde hemma ett tag i Karlsborg och ingår numera i Veteranflottiljen. Bilderna  har jag fått på posten av en gammal askersundare.

Arvidssons fisk

Askersund saknar sedan många år tillbaka en ”riktig” fiskaffär. Lite märkligt med tanke på att hela staden är sjönära och intresset för fiske är stort. I de stora butikerna finns det fiskdiskar och på sommaren en hamnkiosk med fiskförsäljning. Men ingen ”riktig” butik som förr. Äldre askersundare minns förstås Bröderna Arvidsson fiskaffär vid Väderkvarnsgatan. Huset är borta för länge sedan, men som tur är finns det bilder och folk som fortfarande minns.

Henning Arvidsson utanför sin butik vid Väderkvarnsgatan.

Från början var firmanamnet Bröderna Arvidssons fiskaffär, men blev så småningom bara Arvidssons fisk i annonserna. Har inte kläm på varför brödranamnet försvann. Henning Arvidsson var den ägare som de flesta askersundare minns. Han tillhörde de handfasta karlarnas släkte.

Några av hans anställda var profilerna Verner Johansson och Axel Rosengren. Den förste gick under smeknamnet ”Silla-Verner”. Förmodligen var det bara han själv som inte visste om smeknamnet. Verner var en mycket aktiv föreningsmänniska, med massor av förtroendeuppdrag. Han var bland anat ordförande både i IFK Askersund, länets skidförbund, och mångårig ledamot av stadsfullmäktige. Verner avslutade sin yrkeskarriär vid Hammars glasbruk.

Axel Rosengren var en färgstark person med en knastertorr och udda humor. Han blev känd ute i bygderna när han åkte runt med Arvidssons fiskbil. Det berättas massor av historier om Axel på Norra Bergen och de blir bara bättre och bättre för varje år som går. Själv har jag flera minnen av Axel. Inte minst från gamla idrottsplatsen i Askersund , där han eldade bastun och spolade isen.

Axel Rosengren säljer fisk på landsbygden

Verner Johansson säljer fisk på torget i Askersund

Henning Arvidsson öppnade Askersunds första fiskaffär 1913. Han kom då från Västra Ny och hade sysslat med fiske i hela sitt liv. Fadern var fiskare, fjärdingsman och lantbrukare. I en 60-årsintrevju 1945, berättade han om sin hårda uppväxt. När han gick i skolan fick han också hjälpa till med fisket. Både vinter som sommar. Betinget var bland annat att binda tre nät i veckan, annars blev det stryk. I samma intervju berättade han några lyckade fångster , en lax på 26 kilo, en gädda på 27 kilo vid Rökneöarna och på en långrev 280 kilo röding på en hankning. Långreven var matad med siklöja. Storfångsten togs mellan Fjuk och Copön.

Arvidsson berättade också om många hårda stormar på Vättern. Vid ett tillfälle låg hankade Arvidsson långrev strax intill segelslupen Sjöjungfrun när en cyklon rev bort segel och allt på slupens däck. Både Arvidsson och slupen klarade ovädret utan att gå under. Arvidsson arrenderade ett antal fiskevatten när han drev sin butik. Han exporterade fisk ut i landet och då mest röding. Han var också orolig för att norra Vättern skulle bli en skjutbana för Provskjutningscentralen i Karlsborg. Arvidsson var rädd för att rödingen skulle bli utrotad med skjutningarna. Nu blev det en skjutbana, och en del röding finns dock fortfarande kvar.

Förutom fisket var Arvidsson vice brandchef i Askersund under många år. Han satt i stadsfullmäktige, kyrkofullmäktige , i styrelsen för Hantverksföreningen och sedan ungdomen tillhörde han IOGT. Det gjordes några försök med fiskaffär efter Arvidssons men de torskade ganska snabbt. Men vem vet, kanske en sådan butik uppstår igen och då kanske i anslutning till en liten fiskerestaurang….

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder.

Eveborgarn Pettersson och Stig Roos med sopbilen utanför fiskaffären

Väderkvarnsgatan på 50-talet. Fiskaffären i det vita huset till vänster.

Henning Arvidsson var också aktiv politiker. Här går han strax bakom landshövdingsparet Olsson på gamla IP

Henning Arvidsson

Askersundsmjölkens historia

Mjölk ger kraft och styrka. Drycken stärker också skelettet. Ett par glas om dagen var ett måste. Annars kan det gå riktigt illa som vuxen. Om inte råden följs var det nästan kört när man kommer upp i vuxen ålder. Man skulle inte att orka med några tunga jobb. Idrott var uteslutet.

Så lät det ofta när jag växte upp. Inte så underligt att det sedan fanns några mjölkbutiker i stan att välja på. Mjölk skulle alla ha. Både vuxna och barn. I Askersund fanns också ett andelsmejeri som så småningom också öppnade mjölbutik i huset. Inte så konstigt för övrigt att kraftsportklubben tagit över de gamla mejerilokalerrna i korsningen Trädgårdsgatan-Stöökagatan. Med tanke på propagandan för mjölk under min uppväxt är det ganska logiskt. Styrkan sitter förmodligen kvar i väggarna.

Göte och Wilma Ekstedt framför sin mjölbutik på Stora Bergsgatan. Den lilla skylten på dörren förklarar att det är turordning som gäller för kunderna.

Vän av ordning undrar kanske vad jag vill komma med all mjölpropaganda. Jag som inte druckit mjölk sedan i 15-årsåldern. Men det är bara en liten knepig övergång till bilder om just mjölkhantering i Askersund. Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder. Båda minns mjölkaffärerna i stan och särskilt då Ekstedts butik på Stora Bergsgatan. Det låg mitt emot kommunens parkering på rådhustomten. Som grabb fick jag gå dit med en kruka och hämta mjölk efter skolan. Normalt där jag bodde några kilometer utanför staden kunde man gå till en bondgård och köpa mjölk. Men farsan hade genom stora politiska affischer på tomten intill vägen gjort det omöjligt med mjölkköp på hemmaplan. Han tillhörde inte samma parti som lantbrukarna hemmavid gjorde. Men vad gjorde det. Mjölkkrukan var inte så tung att bära på.

Muren finns kvar.

Einar Sundblad jobbade på mejeriet fram till nedläggningen 1956. Sedan drev han egen butik i ett antal år.

Drottning Kristinas väg

Mejeribesök. Mannen längst till höger är kommunalrådet Erik Karlsson, Laxå

Gustav i Långetorp med mejeridräng

Mjölkbedömare Alvar Eriksson. Han var med fram till nedläggningen 1956.

Mejerist Nilssons hustru.

Massor av lokalkändisar har jobbat inom mejerinäringen i stan. Flera av dessa blev sedan viktiga personer i Askersund på olika sätt. Om mjölken var en inkörsport i karriären låter jag vara osagt. Det var i alla fall en stor verksamhet. Namn som Evert Pettersson, Sven Almstedt, Kalle Gustafsson, Axel Larsson, Einar Sundblad , Birger ”Tjommen” Andersson , och naturligtvis mejeristen Nilsson, jobbade alla med mjölk.

Själv är jag inte särskilt insatt mjölkens historia när det gäller Askersund. Men jag har hört de som vet berätta lite om mjölkhistorien. Det finns också bilder och tidningsklipp som berättar. En kvinna , Anna Sköld, tillhör pionjärerna på området. Hon började redan i början på 1900-talet med försäljning. Sedan öppnade hon en butik på Stora Bergsgatan. En butik som de flesta äldre Askersundare minns. Det kom kvinnor från andra orter till Askersund för att jobba åt Anna Sköld. Många blev kvar på orten, gifte sig och fick barn. Och så har det rullat på. Precis som i Povel Ramels visa om Karl Nilsson. Så småningom tog Göte och Wilma Ekstedt, över butiken. Senare revs de gamla husen i kvarteret för at ge plats åt HSB –huset ut mot Sundsbrogatan och Stora Bergsgatan

Senare drev också Einar Sundblad mjölkbutik. Han hade sin sista butik ut mot Drottning Kristinas väg, mitt emot Sjöängsskolan innan mjölkbutiksepoken dog ut helt. Men då var nog godis till skolbarnen var det stora försäljningsartikeln. Säkert finns det många läsare av bloggen som kan tillföra en massa faktauppgifter. Jag har bara skummat lite på ytan som det bör heta i mjölksammanhang

Holger Karlsson Dampetorp på mejeristämma. Han måste ha gjort något bra med en så stor blomsterkvast

Birger Andersson var anställd på mejeriet ett antal år. Bland många andra Askersundskändisar.

Mjölkbonden Bertil Karlsson

Mjölkerskor vid Stockshammar. Namnet på kvinan vid krysset är Alvida Karlsson

När jag ändå är inne på mjölk kan jag inte gå förbi mjölkbaren i Askersund. Lägger med ett stycke om det också.

Mjölkbaren i Askersund

.

I min ungdom åt jag ofta på mjölkbar, Fenixbaren, som låg central vid Storgatan. Billigt och bra. På den tiden öppnades mjölkbarer på många ställen i Sverige. Där servades husmanskost. Anna-Lisa Jedenmark var kvinnan som vågade satsa också i Askersund. Hon kom från Leksand och hade där drivet en mjölkbar med samma namn.

Ibland fick jag sällskap av en person som ofta hade tagit sig ett glas eller två redan innan lunchen. Och då handlade det inte om mjölk. Men han var snäll och vänlig. Han hade läst i en tidning att det var bra att ”äta grönt”. Men han visste inte riktigt vad det var bra för, men det som stod tidningen var rätt. Jo, det stod i tidningar även på den tiden om nyttan av att äta rätt, även om det inte var några stora artiklar som nu. Det gröna skulle göra livet lite lättare och nyttigare. Men det fanns ett problem med det för mitt matsällskap. Han tyckte inte om grönt men ville ändå hålla den nyttiga stilen utåt och att han hängde med i tiden.

När det serverades stekt falukorv så förklarade han alltid att det skulle var spenat till korven för att göra det hela lite mera nyttigt. Att han sedan satt och petade bort det gröna var en annan sak. ”Nu står man sig ett tag och lite grönt har man också fått i sig” var alltid kommentaren när vi reste oss från matbordet, allt medan barens ägare plockade in tallriken till disken och skrapade av spenaten. Själv tycker jag inte att spenat är någon höjdare. Det är bara grönt.

Fenixbaren fanns vid Storgatan. Skylten syns till vänster.

Mjölkbaren vid Storgatan var populär. Enkel och billig husmanskost. Verksamheten försvann från Storgatan till hamnen när husen revs. Då var det Ebba Johansson som basade för verksamheten.

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Utomhusutställning om Vättern hela sommaren i Askersund

 Pressmeddelande från Askersunds kommun

2021-05-12

Från och med den 15 maj kan alla som vill lära sig mer om sjön Vättern, genom en utomhusutställning som ska ställas upp i närheten av Sundsbron, mellan Hotell Norra Vättern och sundet. Fotokonst möter fakta när Sjöängens konsthall flyttar ut i det fria!

Utställningen ”Vättern” har funnits sedan 2017 och har sedan dess stått i Hjo, Jönköping och Karlsborg. Nu är det Askersunds tur och besökarna får både njuta av vackra bilder och lära sig mer om Sveriges näst största insjö.

– Den lyfter Vätterns betydelse för människorna som bor runt sjön, men även det rika djurlivet, säger Daniel Eriksson.

Utställningen är framtagen av aktören Up on Walls med stöd av offentliga bidrag, vilket gör att själva utställningen inte kostar något att hyra.

– Det vi får betala för är transporten och uppsättningen. För oss blir det här ett sätt att hålla liv i våra utställningar när vi inte kan ha verksamhet inomhus, i Sjöängens konsthall, säger kommunens kultur- och evenemangschef Daniel Eriksson.

All text på de 14 utställningsskärmarna är på svenska, engelska och tyska och dessutom finns en QR-kod i anslutning till texterna som leder vidare till mer information på webben. Utställningen Vättern kommer att stå kvar över hela sommaren.

Askersunds kommun har utsett 2021 års pristagare

Pressmeddelande från Askersunds kommun
2021-05-11
Askersunds kommun har utsett 2021 års pristagare
Kultur- och tekniknämnden har beslutat om vilka som blir årets vinnare och stipendiater inom områdena kultur, idrott och miljö.
– Det är viktigt att vi visar vår uppskattning till invånare i vår kommun som lägger ner hårt arbete för att på olika sätt förgylla vår tillvaro och framhäva Askersunds kommun som en bra plats på jorden, säger Staffan Korsgren (L), ordförande i kultur- och tekniknämnden,.

Bild :Johanna Egemar

Systrarna K får årets kulturpris
Motivering: Systrarna K, Åsa och Karin Karlson, tilldelas Askersunds kommuns kulturpris 2021 för sin långa gärning inom kulturen. Åsa och Karin har med ett brinnande engagemang skapat musik- och sångföreställningar för barn och bidragit till många barns positiva kulturupplevelser.
Systrarna K turnerar över hela Sverige med barnmusik, allsång och shower. De är goda ambassadörer för Askersunds kommun. I år firar de dessutom 20 år tillsammans som artister.
Priset består av ett konstverk till ett värde av 3 000 kronor.

Ann-Charlotte Svensson får årets kulturstipendium Motivering: Konstnären Ann-Charlotte Svensson tilldelas Askersunds kommuns kulturstipendium 2021 för att fortsätta stärka och främja intresset för konst i kommunen.
Ann-Charlotte har tagit initiativ till visning av filmer inom ämnet konst med efterföljande samtal i Sjöängen. Hon har även modererat konstnärliga samtal i samband med vernissager i Sjöängens konsthall. Under 2020 påbörjade Ann-Charlotte arbetet med en skulpturpark i Hammar.
Ann-Charlotte Svensson är konstnär och beteendevetare, utbildad vid Örebro konstskola.
Priset består av ett stipendium på 5 000 kronor.

Linnéa Larsson och Gabriel Ahlm får dela på årets idrottspris
Motivering Linnéa: Idrottspriset tilldelas Linnéa Larsson för hennes kämpaglöd och träningsvilja i simbassängen. Under 2020 gjorde Linnéa stora framsteg och presterade den 14:e bästa tiden på 100 m fritt av flickor födda 2005 i Sverige.
Motivering Gabriel: Idrottspriset tilldelas Gabriel Ahlm för hans goda resultat som placerat honom bland de bästa golfspelande juniorerna i Sverige. Gabriel tävlar på elitnivå både på juniortouren och seniortouren.
Priset består av 5 000 kr. Idrottspristagarna Linnéa och Gabriel erhåller 2 500 kr var.

Natursnokarna får årets miljöpris
Motivering: Organisationen Natursnokarna får årets miljöpris för att de erbjuder barn och deras familjer möjligheter att med naturens egna material upptäcka närområdet som en spännande och kreativ lekplats.
Priset har anknytning till miljön och meddelas senare.

När askersundarna gick till pumpen

Askersundarna hade en gång i tiden minst tre kommunala pumpställen att välja på för att få friskt vatten. Några vattenledningar fanns ännu inte i stan. Pumparna var ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Men också mötesplatser för stadens ungdomar. Där fanns tillfälle för alla pojkar att visa sina chevalereska anlag genom att hjälpa flickorna med vattenpumpningen. I många fall blev vattenpumpningen helt avgörande för en fortsättning av bekantskapen, som senare ledde till äktenskap. När vattenledningarna kom blev det betydligt svårare för pojkarna i Askersund att imponera. Har inte riktigt kläm på vilka metoder som användes efter pumpepoken….

Pumpen vid kyrkberget 1859. På bilden syns flickor från Högre Flickskolan

En bild från 1907 på gården vid gamla Förnicklingsverket där en av stadspumparna fanns

Bild från 1905

Johan Högbergs affär vid Hospitalsgatan. Stadspumpen fanns på inne på gården upp mot kyrkberget.

På de flesta gårdar fanns källor. Stora pumpar för att få upp sjövatten fanns uppsatta i hamnområdet och öster om hamnområdet. Den flitigaste besökta källan var den så kallade Jonskällan invid kyrkberget vid gamla Förnicklingsverket och Frälsningsarmén. Det var en källa känd för mycket gott vatten. Under torra sommarmånader var det ransonering av vatten från källan. Pumpen hölls då endast öppen på morgonen . Men då stod ofta 20-30 tjänsteflickor i kö för att hämta vatten. Men det blev bara en kruka vatten till alla. Punkt och slut.

Pumpen i hamnområdet syns bakom båten. I bakgrunden nuvarande Lundgrens hus (Strandhugget)

Bilden är från 1868. Hamnpumpen mellan båtarna, en av Råbockarna.

En stadspump fanns nere vid järnvägsstationen. Den syns till höger på bilden. Linus har tagit fram bilden från en glasplåt som många andra bilder på bloggarna. Bilden är från 1880.

När vattenledningarna i stan började komma sinade intresset för pumparna. 1875 tog allmänna rådstugan beslut om att bygga en vattenledning i stan. Men då hade de styrande tjafsat i många år om från vilken sjö vattnet skulle hämtas. Det fanns förslag om vatten från Stora Röllingen och Gårdsjön, men det blev ingen av dessa båda sjöar. Vattnet togs istället från en källa vid Sundsängen, för att sedan passera genom en reningsapparat till en stor cistern på Norra bergen, för att sedan renas ytterligare och ledas ut i järnrör till brandposter och vattenhämtingsställen.

Redan 1897 dömde vattenledningarna ut av Brandstodsbolaget. Effekten på ledningen var alldeles för dålig. Kasthöjden över marken var bara 4,6 meter. Brandstodsbolaget krävde en kasthöjd på 15 meter , om det skulle börja brinna i stan igen. Det resulterade i ett nytt vattentorn på Norra bergen. I juli 1907 påbörjades bygget och avslutades i slutet av 1908. Tornet är 31 meter och i dag till salu om någon skulle vara intresserande av ett boende med en enorm vacker utsikt. Det är ett antal år sedan tornet togs ur bruk.

I oktober 1947 försvann den sista pumpen ur stadsbilden. Då flyttades pumpen vid kyrkberget upp till Hembygdsgården, där den fortfarande finns för beskådande. Hur gammal pumpen är svårt att få fram. Men bilder från 1800-talets mitt visar att den fanns på plats vid kyrkberget. Anledningen till att pumpen flyttades var att Förnicklingsverkstaden skull ändras och byggas ut. Pumpen fick helt enkelt inte plats på tomten längre. Pumpen skänktes av staden till hembygdsföreningen.

Den sista stadspumpen finns bevarad i Hembygdsgården. Den flyttades dit 1947

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder.

Trafvenfelts väg

Det är inte alla förunnat att få en gata uppkallad efter sig. I Askersund finns det dock en del som ärats med ett eget gatunamn, eller väg . Men då måste man bland annat minst vara major, landskapsmålare, teckningslärare och gymnastiklärare vid läroverket. Och det gör inte saken sämre om vederbörande också tillhör en gammal adelssläkt, som Hjalmar Trafvenfelt. En mindre gata i Askersund har också döpts till Trafvenfelts väg.

Major Trafvenfelt i målartagen. Men så fick han också en väg döpt efter sig

Trafvenfelt gjorde en stor kulturhistorisk insats då han 1921 donerade ett stort antal oljemålningar med motiv från stadens äldsta bebyggelse. Så han var säkert värd en egen väg.Tavlorna hänger i olika kommunala lokaler i dag. Ett större antal finns i rådsalen på Rådhuset. Till Askersund kom Hjalmar Trafvenfelt år 1902 som befälhavare för Askersunds rullföreningsområde. Lärarkallet lämnade han 1916 och tjänsten som befälhavare 1918. Som pensionär stannade han kvar i Askersund för at helt ägna sig åt oljemålning. Han producerade tavlor på löpande band, cirka 800 stycken. Majoren avled 1937 vid 85 års ålder.

Utmed Trafvenfelts väg har det funnits en del verksamheter, som säkert många äldre askersundare minns, som Svenssons handelsträdgård på Karlsro-området intill vägen. I dag finns det bara villor där förr grönsaker och blommor växte. Rudebäcks pillerfabrik var en annan framgångsrik verksamhet. Det hette förstås inte pillerfabrik, utan Askersunds tekniska. Doktor Högbergs villa finns där. Han var mycket uppskattad hos askersundarna. Norr ut efter korsningen med Torebergsvägen fanns repslageriet.

Erik Hammar i Svensson handelsträdgård

En bild från 1958. Emil Svensson som torghandlare

Otto Rudebäck framför villa på Trafvenfeltsvägen 2 år 1916

Rudebeck i sin affär på tvåan

Rödegård 1920

Trafvenfelt var också gymnastiklärare. Här med ett antal elver.

En notis från 1912

En av Trafvenfelts många oljemålningar från Askersund. I bakgrunden bryggeriet

Som vanligt har Leif Linus Larsson och jag hjälpts åt för att få fram material om konstnärens väg.

Gamla fönster ligger Nina varmt om hjärtat

Hantverkshuset i Askersund har fått ett lyft det senaste året.  Föreningen som tog  över efter Folkets hus har jobbat hårt med det gamla huset. För  några år sedan var det till och med aktuellt med rivning, men nu är det andra tongångar. De flesta tycker det är bra att huset blev kvar och används.

Just nu håller Nina Zita att ta fram ett praktfullt fönster på läktaren i den gamla  biosalongen. Hon läser till fönsterhantverkare. Fönstret har varit övermålat. Förmodligen skedde det när Hantverksföreningen började visa film en gång i tiden. Det fick inte  komma in  något ljus.

Glaspartiet på läktaren

– Det är en ettårig yrkeshögskoleutbildning i Mariestad som jag nu är inne på sluttampen av. Under fyra veckor i april-maj har jag nu LIA, lärande i arbete, i Hantverkshuset i Askersund, under handledning av Håkan Bagger och Mattias Jonsson, Håkan Bagger AB respektive Starketorp Bygghantverk, berättar Nina.

-Vi kommer att renovera det stora glaspartiet till läktaren till salongen. Fönstret är ifrån början av 1900-talet när huset byggdes, så det har bara drygt 100 år på nacken. Det har varit övermålat, övertäckt av skivor och bortglömt. Men nu har det fått komma ut i ljuset och ska återställas till sin forna glans. Glasen kommer att bytas till återanvända munblåsta. Bågarna skrapas och delar som är rötskadade lagas eller byts ut. De kommer sedan att kittas med linoljekitt och målas i en linoljefärg med grön kulör på utsidan.

 Karmen kommer att kompletteras med den droppnäsa som sågades och mejslades bort när partiet sattes igen. Den kommer också skrapas och målas. Innanfönstren kommer till att börja med bara rengöras innan beslut om vidare åtgärder tas. Till sin hjälp kommer Ninas klasskompis Lotta Olsson, från Åtorp, att ansluta i arbetet de sista två veckorna av LIA-perioden.

– Gamla fönster har alltid legat mig varmt om hjärtat. Mitt examensarbete, som jag skrev 15 år tidigare på utbildningen Byggteknik med inriktning mot byggnadskonst vid dåvarande Växjö universitet, handlade just om fönster. Det hette ’Fönster – Byta eller bevara?’. Självklart kom jag fram till att det lönade sig att bevara! En sanning som fortfarande står sig än idag, tycker  Nina.

-Tyvärr så matas vi alla av reklam för att byta fönster och många faller nog för löften om energibesparing och underhållsfritt. Men sanningen är att återbetalningstiden för ett fönsterbyte är uppemot 30 år och då är det dags att byta de underhållsfria fönstren för de går inte att renovera och isolerglaskasseterna har gjort sitt. Ett fönster tillverkat innan 50-talet däremot kan ha suttit i 70, 100 eller 200 år och är fortfarande kärnfriskt och möjligt att underhålla, renovera och även laga, poängterar Nina

– Nya fönster är en slit- och slängvara och hur väl rimmar det med miljö- och klimatpåverkan? För att inte tala om den energi som går åt att tillverka fönster av aluminium eller plast. Lägg sedan på transporterna och den lagrade energi och koldioxid som frigörs när de befintliga fönstren kasseras och trädelarna bränns upp. Ett 200 år gammalt fönster som underhållits väl kan fortsätta att underhållas. Är färglagren för tjocka eller flagar, kittet lossnat, bågarna kärvar eller fönstret är otätt, kan det renoveras.

-Har en del gått sönder eller fått rötskador, kan delen bytas eller lagas. I samtliga fall kan fönstret fortsatt hålla i minst 200 år till med rätt underhåll. På så sätt bevaras inte bara fönstret utan också hela husets estetiska kvaliteter. Det går inte att ersätta ett gammalt fönster med smäckra profiler, spröjs och munblåst glas med aluminiumbeklätt fönster med isolerkassetter av planglas och utanpåliggande fuskspröjs utan att karaktären går förlorad. Fönstren är husets ögon. Ett spröjsat fönster med munblåst glas, eller maskindraget också för den delen, får ett så livfullt och mjukt uttryck. Något som ett modernt planglas med sin spegelyta aldrig kan ge. Ögonen ser döda ut och saknar gnista, konstaterar Nina

– Även inomhus förändras känslan av ett fönsterbyte. Bågarnas och spröjsens profilering jämnar ut kontrasterna mellan ljus och skugga. Det munblåsta eller maskindragna glaset bryter ljuset så att det avtecknar sig på ett livfullt och vackert sätt på väggar och interiör. Skuggorna blir mjuka och utan skarpa kanter. Det är i detaljer som dessa som det sitter – husets själ. Så för att sprida min kärlek till gamla fönster och på riktigt bidra till att de verkligen bevaras, läser jag nu alltså till Fönsterhantverkare med traditionella hantverkstekniker, upplyser Nina

Hantverkshuset och fönstret som Nina jobbar med

-Efter 15 år som byggkonsult valde jag att sadla om till något praktiskt och var länge inne på att det var trädgård och odling jag skulle syssla med. Men jag kom inte in på de utbildningar som jag sökte. Istället fick jag upp ögonen för en nystartad yrkeshögskoleutbildning till fönsterhantverkare på Dacapo i Mariestad. Det kändes helt rätt för mig. Men för säkerhets skull sökte jag även deras utbildning till kulturmålare. Jag kom in på båda. Men förstahandsvalet var hela tiden fönsterhantverkare

Nina Zita bor i ett radhus i Örebro med sin  man Frederik och deras två barn Edvin och Ellen.

 -Samt vår ”motsträviga surkatt” Tuss. Jag är ingen flitig Instagram-användare, men jag har och kommer att lägga upp en del bilder under arbetets gång under namnet Gröna Rutan (@gronarutan).

-När utbildningen är slut i början av juni planerar jag att starta ett eget företag inom fönsterhantverk. Jag hoppas på att kunna hyra in mig i en snickerilokal utanför Örebro så att jag även ska kunna tillverka en del fönster enligt traditionell metod och utformning. Det ska bli så spännande att få starta upp en egen verksamhet, säger Nina.

OVE DANIELSSON

Gatunamnet Loggatan tillbaka igen

Flera gånger har jag skrivit om gatunamn i Askersund på min blogg.  Lite undrande har jag alltid varit över att namnet på gamla Loggatan hade ändrats till Klockaregatan. Har aldrig fått något svar på varför och när ändringen gjordes. Skrev och tjatade om att kommunen borde byta tillbaka till det gamla namnet, Loggatan.  2019 togs det också ett kommunalt beslut om att ta tillbaka det gamla namnet men ännu har inte gatuskylten bytts ut. Det är bara att lyfta på kepsen för beslutet. Jag tar inte åt mig äran av ändringen. Så stor är jag inte. När föreningen Gamla Askersund skrev till kommunen om det felaktiga namnet blev det lite mera tyngd över det hela.  Mycket mera än från en enkel bloggare. Men vad kvittar det. Huvudsaken är det gamla historiska namnet kommer tillbaka. Kanske en bagatell tycker någon men jag tycker man ska vara rädd om gamla historiska namn och hur de nya gatudragningarna blir.

Loggatan längst fram i bild. En äldre bild från Leif Linus arkiv
Adressen Loggatan finns i dag några gator bort från den gamla gatuadressen

Som grabb minns jag de gamla logarna utmed gatan där Pingstkyrkan ligger. Det gamla namnet var logiskt till skillnad från Klockaregatan. Namnet Loggatan (Logegatan) har mycket gamla anor och har funnits i kartbilden sedan 1874. Konsekvensen av ett namnbyte är att de två nybyggda särskilda boendena får byta adress från Klockaregatan till Loggatan. Pingstkyrkan kommer inte att beröras av  ändringen. Församlingen använder Storgatan som sin adress.

Gatunamnet Klockaregatan ersatte Loggatan under en period, Nu är ordningen återställd.

Varför Loggatan har fått sitt namn har jag ganska klart för mej efter ha läst en berättelse av en gammal man som bodde i Askersund i början på 1900-talet. På gatans norra sida fanns i början på 1900-talet ett antal logar.  Byggnaderna försvann genom flera bränder enligt den gamle mannen. Ibland övernattade personer i ladorna. Vid något tillfälle hade en av nattgästerna enligt honom tänt på en loge, för att sedan gå upp på Norra Bergen ovanför och njuta av skådespelet.

Loggatan längst fram i bild. En äldre bild från Leif Linus arkiv

Mannen som berättat bodde nedanför stadskyrkan mitt emot gamla kyrkogården. I hörnet Logggatan –Kraffskärsvägen (Gårdsjögatan) fanns ett svinhus, som senare  hyrdes av en person till hönshus. Även denna byggnad eldhärjades. Året var 1906 eller 1907. Skolan hade börjat tas i bruk innan den var helt färdig 1907.

”Under brandnatten kom det eldflagor seglande ner vid ingångsporten i hörnet Hospitalsgatan – Storgatan. Vi trodde först det var Sameralskolan som stod i brand. På den tiden hängde en brandlur i Rådhusets förstuga. Den som upptäckte en eldsvåda fick ta luren och löpa genom gatorna och tuta. Jag väcktes på natten av det otäcka tutandet och blev rädd. Men husvärden Almstedt kom och lugnade och förklarade att det bara var svinhuset som brann. Ryktet gick sedan att någon kväll före plockat bort de flesta hönsen och sedan tuttat på. Men det blev aldrig utrett”, berättat den gamle mannen.

Brandchef vid den här tiden var storväxte yllefabrikören A.W. Bergqvist, som med långa kliv ledde de få hästförspända brandsprutorna. Yllefabriken som fanns väster om gamla Varmbadhuset i hamnområdet. Senare blev där en snickerifabrik och ett spannmålsmagasin.

Vid ett tillfälle hände ett vinterintermezzo med koppling till gamla Loggatan. En man med smeknamnet ”Lapp-Oskar” hämtade ett hölass i en av logarna med sin oxe. Ett gäng grabbar åkte med på lasset. En av grabbarna satt högst upp på lasset och höll i tömmarna medan den ekonomiske ”Lapp-Oskar” gick bakom och plockade höstrån som fallit ner. När ekipaget kom till hörnet av gamla kyrkogården och prästgården vände oxen väster ut ner för den stora bryggarbacken. Han var förmodligen van att göra det. Hölasset och grabbarna ramlade av när oxen ryckte till. Historien berättar inte om hur lasset kom ”på fötter” igen. ”Lapp-Oskar brydde sig inte så mycket om hur det gått med grabbarna. Han var mest bedrövad över att inte allt hö kom till nytta.

Beslut om namnändringen tillbaka till gamla Loggatan togs som jag skrev redan 2019. Men i en handling om Stadsutveckling finns namnet Klockaregatan fortfarande kvar. Men det kanske bara är miss och den mänskliga faktorn som spelat in. Så här står det i de kommunala handlinningarna i dag:

Klockaregatan – Detaljplanen 1882-P2019/9 medger Klockaregatans anslutning till Drottning Kristinas väg norr om nuvarande ”Norra Bergen”. Syftet med planen och gatans förändrade sträckning är att öppna upp för silande trafik i bostadsområdet norr om centrum och för att förbättra trafikflöden i och med bostadsexploatering av ”Norra Bergen” .Gatan föreslås utföras som en 6,5 m bred asfalterad dubbelriktad väg utan trottoarer.

Stöökagatan

Gamla Stöökagatan i Askersund ska förlängas. Gatan ska i fortsättning finnas  på båda sidor  om Drottning Kristinas  väg och ansluta till Bragegatan. Området där  kallades  förr för Villastaden.  Den nya gatstumpen ska gå igen  skolparken  som nu ska bebyggas. Allt det här har stått i min gamla tidning och då får man lita på det.  Enligt tidningen ska  den nya sträckningen binda samman stadskärnan och det gamla rutmönstret förädlas. Det gamla rutmönstret sträcker sig  annars bara fram till Drottning Kristinas väg.

Stöökagatan vid Torgparken .50-tal.

 Det verkar inte ha varit aktuellt att istället förlänga Bragegatan för att slippa få Stöökagatan på var sin sida av Drottning Kristinas  väg. Politikerna  vill också rädda några gamla träd i parken  när den ska bebyggas. Gamla Sjukstugan (Skolkontoret) ska säljas men får  inte rivas. Och tur är väl det. Det blir  heller  inga utfarter mot Drottning Kristinas väg.

Enligt en äldre grundkarta indelades staden i 44 kvarter med sju gator i sträckningen norr och söder och sex i öster väster. Det är bara att konstatera att staden växt.

När Rådhuset byggdes ut blev stora delar av gatan norr ut kontoriserad. Folk stannar ofta i dag i närheten av torget och den stora matvarubutiken. I gamla posthuset vid Stöökagatan finns både ”Silver Carina” med sin verkstad, Eva Sääv med sin shopping och detaljhandel. Hon arbetar också som tapetserare.  ”Glas och Lakrits” med Beatrice Andersson finns i huset och tvärs över gatan ligger Borgmästarhuset  där det finns ett café, så ett råd är att inte bara stanna vid torget. Gå några steg extra. Det påminde lite om gamla tider vid Stöökagatan.

En gammal Askersundare minns Stöökagatan

Stöökagatan i Askersund norr ut från torget var förr ett livligt gångstråk. Där låg Centralcaféet, en sytillbehörsaffär, Erik Vulkarns gummiverkstad, Sams begravningsbyrå, Kias bageri, Bernhard Andersson skomakeri för att nämna något. På Rådhustomten fanns också en affärsbarack. Verksamheter som folk var mer eller mindre tvingade att besöka ganska ofta.

Hanna Gustavssons Garn och Vävnadshandel. Borgmästarhuset i bakgrunden
Rådhuset Torget Stöökagatan Väderkvarnsgatan
Rådhuset till höger
Tvätt på Stampagården . Gården låg ner mot vattnet från Torget. I dag en parkering.
Till höger Borgmästarhuset
Axel Fredriksson bokbinderi vid Stöökagatan
Gatan ska rustas. Många klagar i dag på att det grävs för mycket. men det är inget nytt. På bilden hamn-Sigge som lastar på. Längre bak på bilden skymtar torget
Polis Arthur Fredö och Ivar Ernström inne på ”Vulkarns gård” vid Stöökagatan
Hörnet Stöökagatan -Stora Bergsgatan med Borgmästarhuset i bakgrunden. Westlins tobak i förgrunden.
Innan Rådhuset byggdes till fanns Einars livsmedelsbarack på tomten. Rådhuset i bakgrunden. Baracken flyttades sedan till gamla idrottsplatsen.
Bernhard Andersson skomakare vid gatan. Det lilla verkstadshuset finns kvar.
Hörnet Väderkvarnsgatan -Stöökagatan
Butiksinnehavare vid Stöökagatan har lagt ut en trasmatta på gatan. Men ingen riktig.
Stig Åhlin och montör Olsson vid butiken som fanns vid Stöökagatan. Radio-Allan drev butiken i många år.
Gamla mejeriet. Muren runt tomten finns kvar.
Stöökagatan vid Torgparken
Stöökagatan upp mot Torget en tidig vårdag
Åkargården. Där finns bostadsrätter i dag. Gården låg ovanför Garvargården upp mot staden.
Birger Andersson var en flitig gäst i Lönns hus vid Stöökagatan . Han var lite vaktmästare i pannrummet.
Villastaden på vykort. Där finns i dag bland annat Bragegatan

Någon kanske undrar över namnet Stöökagatan. Det kommer från familjen Stöök som drev handeln redan på 1600-talet i Askersund. Några i familjen var också rådmän. Förmodligen är det efter gårdsägare Lars Stöök som gatan uppkallats. Han var nämnd i protokoll redan 1671. Stööks klädbutik låg utmed Storgatan (där BE-GE:s finns i dag), så i modern tid blev det inte riktigt rätt. Familjens butik har inte funnits vid Stöökagatan.

Stööks vid Storgatan

Som vanligt har vännen Leif Linus hjälpt till med en del bilder från sin stora samling

Gårdsjögatan

Gårdsjögatan från Väderkvarnsbacken en gång i tiden

Järnvägen för banan Laxå –Norrköping skulle en gång i tiden dras där flerfamiljshuset Ladan ligger i dag, i korsningen Gårdsjögatan-Loggatan. Tomten var bokad till stationsområde. Banan skulle sedan dras vidare över Viken vid Askersunds by och vidare mot Laxå. På området fanns en stor nybyggd loge. Men som alla ser i dag, det blev inte något järnvägsbygge. Istället blev det hus. Det blev för mycket tjafs kring järnvägsbygget, så planerna gick i graven. Vännen Leif Linus Larsson har letat fram en gammal tidningsannons som talar sitt tydliga språk. Tror inte många vet att det fanns så långt framskridna planer på ett stations-och järnvägsbygge just i det området. Men nu vet alla det som läser bloggen.

Den här gången satsar vi på Gårdsjögatan. Linus har letat fram bilder och några har jag plåtat själv. Gatan är lång och det finns mycket intressant att hämta där. Bilderna talar sitt tydliga språk. En del kändisar har bott utmed gatan, som Levi Karlsson ”den blyge”, för att nu nämna någon. Längst norr ut på gatan mot Väderkvarnsbacken hade också IFK sin idrottsplats en gång i tiden. En lokal storindustri fanns också norr ut på gatan, Askersunds cementfabrik. Företaget tillverkade cementplattor och andra artiklar i cement som villaägarna i området behövde. Minns själv att ägaren körde runt med sin truck i Närlundaområdet och lastade av cementplattor av alla de slag. Det var i slutet på 60-talet Närlundaområdet hade just tagits i anspråk för villabebyggelse. Och sedan fortsatte byggandet i närliggande områden. I gamla tidningsartiklar så är namnet i området Kraftkärret eller Krafskärret.

Ägaren måste ha gjorts en förmögenhet under den perioden. Nu är nya stenläggningar på gång igen, men då handlar det inte om cement, utan om riktiga stenar. Fabriken som inte var någon höjdare när det gällde arbetsmiljön finns inte kvar i dag. Intill där den gamla fabriken låg, finns i dag den så kallade ”farfarsbacken” där massor av barn håller till på vintern med pulkaåkning. Även den backen var hotad. Det skulle bli hus även där, men stoppades av aktiva föräldrar som ville ha backen obebyggd.

Farfarsbacken. Vintertid ett paradis för barnen.

Ett annat företag vid gatan var också Einars möbler. Lokalen, en stor röd byggnad upp mot Närlundaområdet, finns fortfarande kvar. I slutet på gatan upp mot Väderkvarnsbacken fanns under många år en stor soptipp dit stans allt skräp kördes. Det var en väldigt blandning av sopor och latriner som tömdes där och täcktes med jord. Som jag minns hade råttorna ett paradis där. Mins att folk gick dit med sina luftgevär för at pricka de stora feta råttorna där.

I dag finns det ett promenadstråk över den gamla tippen och längst ner i dalen strax intill det naturskyddade området finns även i dag en stor tipp, där kommunen och allmänheten tippar trädgårdsavfall. Undrar vilka undersökningar som gjorts av det området? Hur som helst har det blivit ett populärt vandringsstråk från Närlunda och Lustenrust över till Väderkvarnsbacken och Askersunds by. Och jag har inte märkt på mina rundor att marken sviktar där. Det gamla avfallet har tydligen satt sig..

Einar Gustavssons möbler fanns vid Gårdsjögatan. Här visar Einar -som slöjdlärare-Birgitta Pettersson hur det går till. Byggnaden finns fortfarande kvar.

Måklaren Allan Skyrberg var en av många profiler som bodde vid gatan.

EFS-kyrkan

Team Orion har sitt ursprung i EFS-kyrkan. Här Håkan och Else-Britt Elf. I bakgrunden Hagström

Team Orion

Einar Karlsson, en profil på gatan. Bilden är från 60-talet.

Eskil Andersson

En annan profil vid Gårdsjögatan, Levi Karlsson ”den blyge”.

Polis Verner Karlsson med en inlämnad moped vid pensionatet vid Gårdsjögatan.

Det lilla röda huset är borta och har ersatts med moderna byggnader.

Ingvar Björk vid Einars möbler

Norra kyrkogården. I bakgrunden Väderkvarnsbacken

Astrid Fingal vid Gårdsjögatan 25 Vännersdal

Vännersdal
Holger Larsson i Cementfabriken

Cementfabriken i bakgrunden

Gårdsjögatan norr ut på 50-talet. I förgrunden den öppna soptippen och i bakgrunden cemnetfabriken i slutet på gatan.

Nu ska vi vara snälla…

Nej, nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla! Så sjöng Karl Gerhard en gång i en revykuplett. Lite av den andan vill presidiet i Askersunds fullmäktige omsätta hos ledamöterna. I kallelsen till senaste sammanträdet fick politikerna ett litet medskick om förhållningsregler.

Skrivningen från presidiet väckte en del förvåning. Per Eriksson, s, undrade vad ledamöterna i fullmäktige fick säga i fortsättning. Han menade att det var bättre om ordföranden sa ifrån direkt på sammanträdet, i stället för att sända ut förhållningsregler. Och han fick en del medhåll.

Ingrid Trodell Dahl andre vice ordförande  i presidiet tog avstånd från uppmaningen  som stod i kallelsen. Hon tyckte det var ett hot mot det fria ordet. Inger Trodell Dahl:

”I kallelsen finns en text, På förkommen anledning osv… en text som jag som 2-e vice ordförande accepterade att skicka ut inför detta möte. Jag backar på det. Anledningen är denna. I fullmäktige får man säga precis vad man vill om det rör ärendet, och man får ge kritik om man vill. Det är glasklart. Det man inte får är om det inte strider mot annan lag, som diskrimineringslagen, vilket inte heller var fallet.

Efter att kallelsen gick ut har jag fått till mej många synpunkter på texten, både positiv och negativ, vilket har gett mej ett antal sömnlösa nätter. Jag har läst igenom kommunallagen där inget säger att man inte får ge kritik eller ha synpunkter på ledning och styrning. Jag har läst artiklar i ämnet och jag har lyssnat på det inspelade mötet ett antal gånger och inser att jag alldeles förhastat skrev under skrivningen ni fått från presidiet.

Jag vill härmed frånsäga mej skrivningen och står inte för den. ”Ordet är fritt” har fått en djupare innebörd för mej och det är just här i fullmäktige ordet ska vara fritt, i demokratins namn.

Jag vill att det antecknas i protokollet att jag inte står bakom skrivningen.

Tack”

Bakgrunden till förhållningsreglerna som sänts ut var förmodligen en ledamot som gick hårt åt tjänstemän vid byggförvaltningen vid förra  mötet. Politikern tyckte att det gick allt för långsamt och att man ägnade sig för mycket åt oviktiga saker.

Med tanke på kritiken för några veckor sedan fanns nu   Samhällsbyggnadschef Fredrik Idevall  på plats- tror det var så- för att presentera den nya samhällsbyggnadsförvaltningen som bildades från den 1 januari 2021 där Askersunds kommun, Laxå kommun och Lekebergs kommun ingår. Inget ont om Idevall, men långa föredragningar om hur nämnder jobbar är inget för fullmäktige. Tycker jag. Det är alldeles för internt. Informationen kan nog de politiska partierna sköta internt på ett annat sätt. Det är politiker som jag som åhörare vill höra och hur de resonerar sig fram till beslut. Det är resultatet som är det viktigaste. Inte hur  olika organisationer  ser ut.

Kollade Webbsändningen hemma vid köksbordet. Det tog lite tid innan presidiet fick kontakt med alla. Och någon ursäktade sig till och med att han hade försovit sig!

Efter ha bevakat fullmäktige i Askersund ett antal år som journalist är det bara konstatera att debatterna i dag är rena söndagsskolan mot förr. Då fanns det politiker i de lokala partierna som verkligen pratade klarspråk”. Ordförande Bengt Norefors fick använda sin klubba flitigt. Kommentarer var då ”vad sitter du och knackar efter så fort jag pratar”. Borgmästare Bernhagen som också var sekreterare fick också sina fiskar varma som att ”du kan ju aldrig hålla reda  på ett papper”.  Men så går det inte till nu.

Närlunda-Lustenrust

Jordbruksområdena Lustenrust och Närlunda i Askersund har på 50 år förvandlats till två stora villaområden. Stig Roos, Nisse Alexandersson, och vilka det nu var som brukade jorden kunde nog inte drömma om dagens villautvecklingen på den bördiga jorden. Men stan köpte in jordarna och började sälja tomter till villabebyggelse. Och det skedde helt utan proteser. Med facit i hand kan man väl konstatera att det var ett riktigt beslut för att kunna utveckla kommunen. Det gjordes först ett försöka med villabebyggelse ute på Askersunds by, men efter kraftiga protester från lantbrukare i området hamnade förslaget i papperskorgen.

En bild från 1947. Huset längst ut till höger är Ladan. Bakom huset på bilden har bostadsområdena Närlunda och Lustenrust växt upp.

Närlunda -Korea

Kommunen är ägare till ytterligare ett ganska stort markområde i slutningen ner mot Gårdsjön strax norr om Lustenrust. För mej och många andra är det en gåta att man inte gått vidare där med bebyggelse av olika slag. Istället har kommunen lagt alla resurser och tjänstemännens kraft för att utveckla Edöområdet. Varför inte båda? Det kanske hade varit bra om det funnits valmöjligheter, allt efter storleken på plånboken. Något som passat alla. Och en tomten vid Gårdsjön är inte det sämsta. Jag är själv uppväxt vid sjön. Och där har till och med spelats viktiga bandymatcher. Men jag är inte någon politiker, så jag vet nog inte riktigt hur det ska vara. Får nöja mej med att rösta på dom som vet. Jag och Leif Linus Larsson vill bara med hjälp av bilder och lite text upplysa om vad som förekommit i områdena Närlunda och Lustenrust. Vi bodde nästa grannar en gång i tiden på Närlunda. Jag har flytta men Leif Linus håller fortfarande ställningarna i området

Vid Gårdsjön äger kommunen mark som vore lämplig för villabebyggelse. Men politikerna har inte satsat på det området.

Viktiga bandymatcher har spelats på Gårdsjön i kanten av Lustenrustområdet. Här en match mellan IFK och Waggeryd, som hemmalaget vann. På bilden Hasse Bergsten och Garvis Gustavsson. Segern ledde till allsvenskt spel.

IFK Askersund hade en gång i tiden sin idrottsplats i närheten av Väderkvarnsbacken

IFK:s fotbollslag på Närlundavallen

Något av det största som hänt är den stora ungdomsturneringen i tennis på Närlundaområdet som Leif ”Linus” ordnade under många år. Det vimlade av ungar som ville vara med. Och det kom ynglingar även från andra bostadsområden. ”Linus” hade också skaffat fram priser i massor med lite hjälp av några andra föräldrar. Man kan säga att det var sommarens höjdpunkt för ungarna i området. Turneringen väckte också stor uppmärksamhet på distriktsnivå. Till att börja med var det bara säckar som nät, men efter något år dök dåvarande landslagstränaren Thomas Eklund upp i området för att lämna över ett ”riktigt” nät till allas stora lycka. ”Linus” såg också till att en isbana spolades upp i området.

Närlunda Open i tennis

Roger Adolfsson och Leif Linus Larsson

Närlunda -Lundby i fotboll i miten på 70-talet

Sven Sandberg Lustenrust

Far och son Johansson hjälps åt att bygga på Närlunda i slutet på 60-talet

Tovio Björn bygger sit hus på Närlunda.

Åke Karlsson bodde på Lustenrust

Helga Andersson i mitten bodde i kanten av Lustenrust. Här i sällskap med bokbindare Holm

Gunnar Karlsson i Gustavslund och Håkan Holman

Eveborgarn och Närlundabon Stig Roos, utanför fiskaffären i Askersund,

Bäckatorp norr om Lustenrust

Lustenrust en gång i tiden , Bild Inger Karlsson
Lustenrust för ett antal år sedan. Bild Inger Karlsson

Malmkvist i Bäckatorp på väg hem med sin cykel.

Närlundabon Nisse Alexandersson vid isdösen i Askersunds hamn. Till höger Julius Andersson som bodde i kanten av Lustenrust.

Askersunds hamn

Båtparad i Askersunds hamn. Sommaren 1994 gick en lång hamnepok i graven. Då försvann posten hamnfogde ur Askersunds kommunens personalrullor. När Sven Carlsson sades upp hade tjänsten funnits sedan 1800-talet. Sven tog över jobbet efter pappa Sigge. Eller som alla sa, ”Hamn-Sigge”. Under många år hade också Bernhard Danielsson det viktiga jobbet som hamnfogde.

En hamnbild från 40-talet med järnväg och allt.

Sigge Karlsson var hamnfogde i många år

När Sven fick sluta var den officiella förklaringen arbetsbrist. Det handlade då en besparing i budgeten med 40 000 kronor. Redan då var kommunerna inne på besparingar, så det som pågår i dag är inget nytt. Minns att Sven tyckte besparingen var en bagatell mot andra kommunala utgifter.

Från mitten av 40-talet och fram till 1960 var Svens pappa, Sigge, hamnfogde i Askersund. Arbetet gick i arv inom familjen. När Sigge avled tog Sven över. Även bostaden gick i arv. Hamnfogde såg till att allt fungerade i hamnen. I jobbet ingick också att ta up hamnavgifter av båtägare som angjorde hamnen

-Jag var med farsan som grabb när timmerbåtarna kom till hamnen i Askersund. Vi bodde i Hamnkontoret (nuvarande Sjötullen)). Själv bodde jag 50 år i huset innan vi fick flytta hösten 1992. Kommunen sålde huset så det var bara att packa ihop, berättade Sven för mej i samband med avskedsintervjun som hamnfogde.

Sven hade ett år kvar till pensionen när tjänsten drogs in. Han var en smula bitter över det. Sven tyckte att kommunen kunde ha väntat ett år med uppsägningen. Sven finns inte i livet längre.

Sven Karlsson tog över jobbet som hamnfogde efter pappa Sigge

När Sven fick sluta sitt jobb som hamnfogde i början av 90-talet, var hamnen en lugn och stilla plats. Lastbåtarnas tid var förbi. Förr kom ett antal båtar in för att lasta och lossa varje dag. Det var en tuff arbetsplats. De tekniska hjälpredskapen hade inte gjort sitt stora intåg ännu. I dag har hamnområdet blivit den stora samlingspunkten i Askersund när det gäller nöjesliv, mat, pilsner, glass rökt fisk, våfflor, korv och mycket mera. Tror inte att varken Sigge eller Sven hade haft så mycket emot de senaste årens förvandling. Båda trivdes när det var liv och rörelse i hamnen. Och att få prata med alla gästande båtägare. Lite sorgligt är det att restaurangen med det finaste läget mor vattnet inte är öppen längre. Där gapar ett tomt hål i gatubilden. Uteserveringen där saknas.

Hotell-Gustav fiskar i sällskap med några grabbar

Gamla kvarnbyggnaden i hamnen finns kvar och sjöbodarna är på gång.

Bilden är från 1953

Bild från 1965

Pråmbygge i hamnen

Skräckskutan fanns i Askersunds hamn under 50-talet. Ibland såg det ut så här. Den gav verkligen skäl för namnet. På den tiden ett utflyktsmål.

Rune Fredriksson, Sigge Karlsson och Julius Andersson. jobbade med lastning av vedskutorna.

Stapelängen fylld med massaved.

Bernhard Danielsson var hamnfogde i Askersund under många år.

Sedan några år är ångfartyget Motala Express också borta, men där har Bergstens Wettervik ersatt väl. För ett antal år sedan fanns Motala Express och ytterligare en stor passagerarbåt. Hönö var namnet till att börja med när den kom till stan. Min bror Karlherbert fick uppdrag att måla ett nytt namn, Bayard. Vid en av de första turerna med den nya båten gick det snett. Eller snarare rakt in i Klockarholmen några hundar meter från avgångsbryggan i hamnen. Väl tillbaka i hamn var det några elak ynglingar som frågade skepparen om det inte fanns några längre turer. Skepparen som inte var så van vid Askersunds hamn och dess närliggande holmar blev inte glad. Det minns jag tydligt.

Äldre askersundare minns naturligtvis också alla vedskutor som in till hamnen för att lasta och lossa. Hela Stapelängen var fylld med timmer. Och där jobbade folk och slet med de tunga stockarna. Under vinter var det issågning som gällde för många. Hotellet, fiskaffären, bryggeriet och många andra butiker behövde is. ”Gubbarna” sågade och staplade det hela i isdösar som sedan täcktes med sågspån. Men sedan kom frysskåpen och kylrummen och då var det kört för issågarna. Ännu en verksamhet försvann från hamnen.

Bengt Eriksson

För den som vill veta ännu mera om hamnen och sjöfarten har förre kyrkoherden i Askersund, Bengt Eriksson, har skrivit en intressant uppsats om hamnen och sjöfarten i norra Vättern förr och nu. Intressant läsning som säker går att få tag på genom Bengt eller biblioteket.

För några år sedan gav Ullabritt Jonsson och jag ut en bok ” Askersund -småstaden vid Norra Vättern. I den boken finns också en del om hamnen och sjöfarten

Som vanligt har Leif ”Linus” Larsson hjälpt till med bilder.

Kungens pappa åt dubbla portioner röding på hotellet i Askersund

Skvallerpressen är bedrövlig brukar det ofta heta. Ingen köper heller tidningarna. Det är hos frisören, läkaren eller tandläkaren som de här
omdebatterade tidningarna läses. I alla fall låter det ofta så. Klart det händer ibland, men visst köper folk de här tidningarna i kiosken. Det är bara att kolla upplagesiffrorna. Tycker någon det är kul att läsa om glitter och glamor och kändisars liv , så är det inget att säga om det.

Prins Gustaf Adolf på Sundsbrogatan i Askersund.

Bild från Leif Linus arkiv

Själv begränsar jag mitt tidningsläsande till NA, och Kvällstunden.

Kungligheterna drabbas hårt och är också mycket kritiska mot
veckotidningarna. Men jag kan lugna kungahuset. Det var inte ett dugg bättre förr. En del som skrivs i dag är bra en lätt vindpust mot det som skrevs förr. Läste en gång om ett besök som prins Gustaf Adolf
(nuvarande kungens pappa) gjorde 1935 i Askersund. I tidningsreferatet kunde man till och med läsa om hur mycket prinsen hade ätit på Stadshotellet. Så skulle det aldrig gå att skriva i dag. Åtminstone inte i min gamla tidning.

Källarmästare Hermansson förklarade att prinsen tog dubbla portioner röding till lunch. Och sedan fortsatte han i samma stil hela lunchen. Källarmästaren tog prinsens aptit som ett högt betyg på hotellets matlagningskonst. En prins som backade om flera gånger. Även officerarna i hans sällskap år rejält till Hermanssons förtjusning.

Källarmästaren berättade också för tidningen att ”prinsen var som
alla andra och att verkade trivas bra på hotellet”. Flickorna i personalen
förklarade också att ” prinsen var förtjusande enkel och rar”. De kunde också berätta att prinsen , som bodde i rum nummer 11, hade sin frus porträtt, prinsessan Sibylla, stående på sitt skrivbord. Från
portierens svarta tavla lyste den förnäma bokstavskombinationen H. K. H., och det hade inträffat under detta århundrade, kunde tidningen också
meddela.

Gustaf Adolfs besök 1935 var helt inofficiellt. Han deltog i
krigshögskolans övningar i Askersundstrakten. Han kom till Askersund i sin
Mercedes-Benz A.26, som han körde själv. Många som bar uniform fanns
naturligtvis i stan under övningarna. Så fort det visade sig en man i uniform hoppades askersundarna på att det var just prinsen. Någon hade också sett prinsen på promenad en sen kväll. Många stod också och väntade med kameror vid prinsens bil som var framkörd till hotellentrén.

Sonen besökte Stjernsund för några år sedan. Bild ;Ove Danielsson

Som nämnts var kungens pappa í Askersund för en militärövning. Jag i
min enfald trodde då att militären skulle leva under fältmässiga förhållande. I tält. Men under den här övningen var det stadens stadshotell som gällde. Militärtält var det aldrig tal om! Hur som helst levde staden upp under några dagar. Och tidningen hade lite skvaller att skriva om och som folk tyckte det var roligt läsa om.

Prinsen hade det skönt på gamla Statt i Askersund under militärövningen.

Stadsparken

Stadsparken i Askersund med Hembygdsgården är ett populärt utflyktsmål. Både för askersundare och ”utbölingar”. En liten idyll. Sedan det från början hånade minitåget börjat gå med turer från hamnområdet har besökssiffrorna kraftigt stigit i höjden. Många gjorde sig lustiga över att Askersund skulle får ett minitåg, men mannen bakom tåget, Alf Höjenberg, hade en liten mera visionär syn än de flesta vid den tiden. Med facit hand är det bara att konstatera att minitåget blev en fullträff. Ett trevligt inslag i stadsbilden och värdefull för hembygdsföreningen.

Bild från 30-talet. Den fina damen med hatt är Augusta Cassel

Hembygdsgården på 30-talet

Lusthuset

Karl-Magnus Svensson och Martin Appelgren

Vi har plockat lite bilder på händelser och personer kring i Stadsparken. Leif ”Linus” Larsson och jag nöjer oss bara med en liten del av det stora materialet som finns om Norra Vättersbygdens Hembygdsförening. Det skulle bli för omfattande annars. Både ”Linus” och jag är också lite insyltade i hembygdsföreningens verksamhet. Farsan Sven jobbade många år upp i Hembygdsgård. Som grabb fick man gå dit med matsäck. ”Linus” är aktiv med att titta igenom föreningens stora bildarkiv, ta fram gamla bilder och ordna utställningar med bilder. Jag är en passiv medlem som betalat avgiften sedan ungdomsåren. Men de första åren berodde det mest på att farsan sa att det skulle vara så. Nu vet jag bättre och gör det utan påtryckningar.

Norra Vättersbygdens Hembygdsförening bildades den 1 maj 1925 på initiativ av kyrkoherde Karl Bäckgren. Innan dess fanns det dock redan en Stadsparksförening. 1930 började föreningen anlägga en Hembygdsgård. Den invigdes i augusti 1933 av landshövding Hasselrot. Redan från början fanns det 10-tal hus i Hembygdsgården. Sedan har Hembygdsgården utvecklas år från år.

Ett udda inslag vid Hembygdsgården är Carl Johans-stenen. Carl XIV Johan var mycket intresserad av när fästningen i Karlsborg byggdes. Vid ett besök vid fästningen 1822 hade han planerat sin återresa över Bocksjö, Igelbäcken och Aspa bruk. Med anledning av det lät bruksägarna i Aspa och lite ”vanligt” folk färdigställa en två meter hög sten med en lite fjäskig inskription till kungens ära. Tyvärr visade det sig att kungen valde en annan väg och då stod bruksägarna och folket där med sin fina sten. Den låg som plansten vid Aspa herrgård till någon i början på 1900-talet upptäckt inskriptionen. Kungens ändrade vägval gjorde att hembygdsföreningen i Askersund kunde resa stenen med sin kuriösa historia.

Kyrkoherde Karl Bäckgren tog intiativet till Hembygdsgården i Askersund

Musik i Hembygdsgården med Georg Pettersson, Sune Lundgren och Nils-Göran Lundfeldt.

Tyra Bäckgren, Agnes Stöök och Hana Ljungqvist. Till vänster skymtar Hary Fallgren

Kaffestugan i Hembygdsgården. Eva Wallin, Inga-Lill Wallin och Arthur Wallin

Loftstugan 1920

Till höger på bilden syns systrarna Krigholm

Hugo Stöök gjorde en stor insats för hembygdsföreningen i Askersund.

Kaffestugan i Hembygdsgården

Kulturpristagarna i Hembygdsgården 2006

Landshövding Hasselrot invigningstalade i Hembygdsgården

Åkare Skoog på väg till Hembygdsgården med ett brudpar.

Huset vid Storgatan 41 flyttades till Hembygdsgården och är numera Klockargården

Farsan Sven lagade Hermans tittskåp och en del slitna rullar. Skåpet finns i Hembygdsgården

Trivselkvällarna med Torsten Lundberg drog tusentals personer till Hembygdsgården. Här med ”Kumla-Greven”.

Klassutflykt till Hembygdsgården i början av 30-talet

Samling vid Kaffestugan. Till höger Volmar Lundkvist. Vid sidan om honom Kalle Hammar.

Lars Ingemar ger ut tecknad satirbok

”Sverige  och Världen idag”  är en liten  udda bok som Lars Ingemar Johansson, Örebro, gett ut. Lars Ingemar är känd för många askersundare. Under ett antal år jobbade han på skolorna i Askersund. Nu föreläser han i ledarskap och mental träning.

-När föreläsningsjobben äts upp av corona började jag teckna vår omvärld under tolv -fjorton månader. Med mina satiriska teckningar vill jag betona vikten av vår yttrande och tryckfrihet. Boken är utmanande och får jag problem kanske jag återvänder till Askersund, säger Lars Ingemar, med ett leende.

Under ett antal år var  Lars Ingemar  också en mycket duktig friidrottare i KFUM, Örebro. Jag har fått en bild från SM i Malmö där han var med blev trea i stafett 4X400 meter. I laget fanns också  askersundaren sedan många är tillbaka, Kim Bergqvist.

Bygg bihotell i Askersunds Strandpark

Till kommunfullmäktige i Askersunds kommun

Motion om utveckling av Strandparken från Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det pågår ett arbete med att utveckla hamnområdet i Askersund och knyta ihop det med Strandparken. Besökare och boende i kommunen ska känna att hamnen och Strandparken känns välkomnande sommar som vinter. Vi vill bidra till det arbetet med ett antal förslag.

Pandemin har visat på vikten av att ha mötesplatser utomhus. Det är också bra för folkhälsan med uteaktiviteter och det vill vi uppmuntra. Till exempel kan man placera ut fler bänkar utmed strandpromenaden och även flera grillplatser.

För att underlätta bad för vinterbadare då kommunen inte har råd med ett kallbadhus, kan man vidta några enklare åtgärder. En brygga med stege som ligger i vintertid och omklädningsrum i anslutning till platsen möjliggör bad även då isen lagt sig.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bibatteribiholk-rod.jpeg

Det finns omkring 300 arter vildbin i Sverige. Bin och andra pollinerare är viktiga i naturens kretslopp och nödvändiga för vår livsmedelsförsörjning. Omkring en tredjedel av dessa är hotade. Bin livnär sig uteslutande på nektar och pollen. Växter med mycket nektar eller pollen kallas dragväxter. Bin behöver tillgång till växter som blommar från tidig vår till sen höst. Ett bra sätt att hjälpa de pollinerande insekterna att överleva är att, då kommunen ska plantera blommor, träd och buskar, väljer dragväxter. Dessa lockar även till sig andra pollinerare såsom fjärilar och humlor. Detta är lämpligt att göra i Strandparken liksom vid alla kommunala planteringar. I Strandparken vill vi att det anläggs en fjärils- och humleträdgård till nytta för alla pollinerare och till glädje för kommuninvånare och besökare. Vidare vill vi att kommunen sätter ut så kallade bihotell där vildbin kan lägga larver och övervintra. Dessa kan enkelt tillverkas av spillvirke och liknande och behöver inte innebära någon större kostnad.

De här förslagen ser vi som en början på en långsiktig ambition att utveckla hela kommunen. Fler mötesplatser, uteaktiviteter och nyttiga planteringar behövs på alla orter.

Vårt förslag är

– Att plantera dragväxter och sätta ut bihotell

– Att förse en brygga med stege och iordningställa omklädningsrum i anslutning till platsen

– Att ställa ut fler bänkar i Strandparken

– Att göra i ordning grillplatser i Strandparken

Tomas Vynge (S), Billy Ludvigsson (C), Annika Finnström (V), Margareta Widell (MP)

Lilla Bergsgatan

Stora Bergsgatan i alla ära men det var på Lilla Bergsgatan det hände saker en gång i tiden. Stans största industri, Askersundsverken, med ett par tre hundra anställda fanns utmed gatan. Stans nöjesliv fanns också på Lilla Bergsgatan med Stadshotellet och biografen.  Och lite längre tillbaka kunde den som ville bli fotograferad gå till Erik Petterssons fotoateljé.

Lilla Bergsgatan. Till vänster ner på gatan Drottning Lovisas skola

Under många år fanns Drottning Lovisas flickskola i en fastighet vid gatan. Huset finns kvar. Lite mer om skolan i slutet på bloggen. Längst ut på udden vid södra bergen fann små hus. I ett av husen bodde Gudrun Sander med sina katter. En originell dam som av många gick under smeknamnet ”Katt-Maja”. I mitten på 20-talet bodde missionsvännen och ”kyrkosystern” Viktoria och Per Johan Wallin på Södra Udden. Ett känt par på den tiden. Bland annat skrev prosten  Karl Bäckgren en lång  historia om deras  liv i Strängnäs stifts julutgåva 1946. Intressant läsning för den som är intresserad. På gatan fanns  också ett  mycket populärt bageri, KIA:s, med specialiteten slankor. Som vanligt har Leif Linus och jag plockat ihop bilder  och annonser från gatan.

En gammal askersundare minns Lilla Bergsgatan

Barnen i Drottning Lovisas skola
Huset där skolan fanns finns kvar och är välskött
Maj -Britt Carlsson utanför Stadshotellet
KIA:s bageri var mycket populärt med sina slankor. Har fått en handduk av en person i familjen som drev bageriet
Gatuarbete utanför Didrikssons kopparslageri
Fotograf Erik Pettersson utanför sin ateljé vid Lilla Bergsgatan
Arbetslag utanför Sparbanken 1910
Södra Udden runt 1900.
Teckning av Gösta Ottoson från en tidning
Bild i hörnet Lilla Bergsgatan -Hospitalsgatan
I det gula huset till höger fanns Drottning Lovisas skola

Drottning Lovisas skola

En gång i tiden var Drottning Lovisas skola var inrymt i ett hus vid gatan. Redan år 1853 fann några unga damer i Askersund för gott att någon eftermiddag i veckan undervisa folkskolans äldre flickor i diverse ”fruntimmersgöra”. Ett sällskap med namnet ”Nytta och nöje” hade bildats runt 1860.  Sällskapet försökte få till stånd en skola för fattiga flickor. Rådman C. A Beckman och hans maka upplät kostnadsfritt lokalen, som rådman C.G. Kjerrström en gång hade låtit byggt vid Lilla Bergsgatan. Senare skänkte makarna Beckman huset till sällskapet.

Ledningen för sällskapet skrev till drottning Lovisas make, Karl den XV:s ,  om att drottningen skulle bli skolans beskyddare. lämnade också kontanta bidrag. Undervisningen startade i augusti samma år. Men misstron mot skolan från askersundarna var stor. Det fanns kritik mot att det inte fanns någon redovisning om vad skolan sysslade med.

Bönemöten i skolan hölls också varje söndagsförmiddag trots gudstjänsterna i stadskyrkan. Kyrkans ledning tyckte det var fel. Kritik kom också mot att skolbarnen fick sitta inklämda mellan ”läsarkärringar”. Flera protesterade också mot namnbytet från ”Fruntimmerskyddsföreningens skola” till ”Drottning Lovisas skola”.  Några år senare upprördes folk över att en herr Maurke visat en ”Konst –och figurteater” i societetssalongen vid Sundsbrogatan. Både gamla och unga tog del av föreställningen med stort nöje. Eleverna vid skolan blev inbjudna, men lärarinnan mamsell Bolin, förbjöd eleverna att gå dit. Många av flickorna trotsade förbudet. Nu vände sig ilskan istället mot mamsells Bolins hårda disciplin. En författare tog dock lärarinnan i försvar genom en artikel i Askersunds-Tidning. Han skrev bland annat: ”att alla beklagliga uttalanden ej skulle kunna nedslå den aktade lärarinnans mod eller  förlama hennes  ädla bemödande  att utså den goda säden i de  ungas hjärtan”.

Ledningen för skolan ordnade en fest för barnen 1869 i anledning av prinsessan Lovisas (en dotter till drottningen) giftermål med kronprins Fredrik av Danmark. Eleverna hade stickat en fin matta till drottningen som då vistades på Ulriksdals slott.  Några elever fick också lämna över mattan. Enligt tidningsartiklar ” blev hon glad” över gåvan. Vad skulle hon säga annars…

Mamsell Bolin var lärare på skolan i 25 år, men på grund av dålig  hälsa   lämnade hon sin tjänst 1885. Hon erhöll då av skolans räntemedel en mindre årlig pension. År 1886 ombildades skolan till en vanlig småskola för flickor. Det blev beslut om att skolan skulle drivas ihop med en annan skola som fanns i Askersund, Högre Flickskolan. ”Drottning Lovias skola” hade också fått löfte om ett samgående. På det viset skulle man få ta del av stadsbidraget. Men ledningen för Högre Flickskolan höll inte sitt löfte. Det ledde till att skolan vid Lilla Bergsgatan fick läggas ner efter att ha haft ekonomiska problem i flera år. År 1928 antogs nya stadgar för sällskapet och då tog man också beslut om att huset skulle användas till att hjälpa sjuka  och fattiga, och till andra allmännyttiga  ändamål. Efter 1934 skänkte stiftelsen ett ganska stort belopp till stadens Hemsysterfond.

Huset kom sedan att i Askersunds församlings ägo. När hjälporganisationer upphörde blev det ofta församlingen som fick ta över. 1957 togs beslut om att sälja fastigheten. 

Sundsgatan

Sundsgatan i hamnområdet har haft en del knepiga gårdsnamn i folkmun. När gårdarna 15 och 8 delades, blev smeknamnen halv femton och halv åtta. Kanske inte helt byråkratiskt, men i mitt tycke mycket roligare. Det brukar bli så när ”vanligt” folk får säga sitt.

Sundsgatan har varit en gata med många olika aktivitet genom åren. Askersunds bryggeri ( i dag GALFA) fanns där, Kraftbolaget fanns i en egen byggnad strax intill strandkanten och i närheten fanns det kommunala klapphuset. Där rådde full aktivitet så fort isen gått bort på vårarna, fram till den första isläggningen på höstarna. Fortfarande tvättas det trasmattor på en brygga där det gamla klapphuset fanns. Ännu finns det gamla järnstängerna där mattorna skulle hängas upp för tork kvar. Askersundstvätten fanns också på Sundsängen. I reklamen var äkta sjövatten en lockvara för tvätten. Att det sedan rann ut ett antal avlopp rakt ut i sjön strax intill var dolt i dunkel. På den tiden var namnet för de ansvariga i den här frågan Hälsovårdsnämnden. Miljönamnet kom med senare och då blev det andra bullar.

En gammal askersundare minns gatan

Innan Kraftbolaget fanns i området låg där en anläggning för varma och kalla bad. Badhusfrågan har tydligen var aktuell i många år. Då fanns det åtminstone ett badhus. Sedan dess har alla politiker varit för ett badhus, men det har alltid funnits en hake. Bristen på pengar.

Utmed gatan har det också funnits garverier och till med ett slakteri. Nu slutar gatan ut mot Sundsbrogatan med Värdshuset Sundsgården. Ett gammalt näringsställe där Askersund har och har haft mycket trevligt genom åren. I trädgården fanns förr en mycket välbesökt minigolfbana. Skolmaten för barnen i Kyrkskolan (Lindbogården) serverades där under en ganska lång period. Näringsstället Garvargården finns också utmed gatan. Den lilla parkeringen i området har döpts till Fisktorget! Det namnet borde bytas ut omgående. Det finns ett antal andra namn som passar bättre in i området. Den som döpte platsen måste haft en dålig dag, eller bara varit på genomresa.

Branden vid Sundsgatan 1938

På platsen finns i dag återvinningsstationen och garagen

Innergården vid Garvaren

Gatan inan bryggeritrappan bygdes

Klapphuset

Maria Karlsson vid Sundsgårdens golfbana

Militärövning på 50-talet i korsningen Sundsgatan-Sundsbrogatan

Petterssons slaketeri. Öppningen är mot Sundsbrogatan

Personalen vid Sundsgården

Gamla Kraftbolaget. Klapphuset till vänster

Som vanligt har Leif Linus hjälpt till med bilder och lite gamla annonser.

Norströmsgatan

Juni 2010Postad av Ove Danielssontor, juni 03, 2010 23:56:54

Vyn från toppen av Norströmsgatan mot landskyrkan är nog en av Askersunds mest avbildade plats. Kyrkan ligger mitt i öppningen på andra sidan sundet. Perfekt för fotografering och teckningar. Nu är utsikten lite naggad av byggen i hamnen . Men Norströmsgatan har bidragit med så mycket mera under årens lopp. Utmed gatan fanns stans stora industrier en gång i tiden, som Askersunds Trikåfabrik, Askersundsverken i korsningen Norströmsgatan-Trädgårdsgatan, och Askersunds kvarn.

En av Askersunds mest fotograferade vyer. Från toppen av Norströmsgatan mot landskyrkan.

Bilden är från tidigt 1900-tal

En bild från 40-talet

Mitt minne från är att en av jobbarna i hamnen, Gustav Fors, kom släpande upp för backen med sin trehjuling fullastad med tunga säckar varje dag. I hamnen fanns både Kvarnen och Centralföreningen. Säckarna skulle lastas på bussarna vid busstationen. Hade arbetsmiljöverket funnits på den tiden hade nog Gustav snabbt fått upphöra med sitt slit. Gustav var precis ingen atlet. Själv cyklade jag till bussarna med paket på en tvåhjuling och tyckte det var tungt. Men insåg snabbt att det var en bagatell mot Gustavs slitgöra.

Längst ner på gatan fanns också Hamnkontoret som under många år styrdes av Sigge Karlsson. I dag är namnet Restaurang Sjötullen. Jobbet att sköta hamnen togs sedan över av sonen Sven. Nykterheten har och har haft sin högborg utmed gatan i Logen Svan , IOGT. I hörnet av Hamnmagasinet fanns också en cykelverkstad, som drevs av två bröder. ”Frågan inte mej, frågan brorsan” var standardsvaret från de båda när inte allt klaffade vid reparationerna. Eller när man frågade om något. När det gäller IOGT-lokalen var det inte nykterheten som lockade mej i första hand. Det var alla böckerna. Under många år fanns nämligen stans bibliotek i lokalerna. Som grabb fanns det inte så mycket pengar att köpa böcker för, så Logen var rena paradiset för alla läshungriga som inte hade så mycket pengar.

Med hjälp av bilder från Leif Linus Larsson så försöker vi återuppliva en del av det som hänt på gatan genom åren.

Hamnkontoret och Askersunds kvarn.

Bronagården

Personalen vid Trikåfabriken på fest. Sitatnde längst fram ägaren Karl Nilsson.

Hamnfogde Sigge Karlsson

Långholmen där Sjöbodarna finns i dag. Så här såg gården ut från Norströmsgatan

Polis Verner Karlsson och hamn-Sigge.

Norströmsgatan 16 år 1912. Helmer Anderssons gård.

Ernst Skoog och Johan Johansson lastar vid Trikåfabriken.

Folkdanslaget inom Logen Svan

Sven Karlsson tog över jobbet som hamnfogde efter pappa Sigge.

Förr i tiden hade kommunen råd med en bokbuss. Den utgick till att börja med från Logen vid Norströmsgatan. Här en bild från Kampetorp. Till vänster Svea Wallin som skötte det hela.

Floragatan

Lite norr ut från Askersunds centrum finns Floragatan. En liten undran är varför just det namnet? Men det kanske är någon som vet och kan kommentera? Det enda jag kopplar ihop med Floragatan är Florahallen (ICA-jouren), som under en period delade lokal med Konsum. Men gatan kom före butiken så den kopplingen är helt ologisk.

Lasse Johansson med bilfirman Ramers moppe.

Floragatan på vintern

Gamla IP

Bild från 1957 IFK -ÖSK

Floragatan är annars en gata som det funnits och finns en del verksamhet som inte så många tänker på. Det finns bara där. Gatan börjar med Askersunds stenhuggeri längst ut i norr och slutar där stadens stolta idrottsplats låg en gång på området intill Konsum. Men utmed gatan har det funnits en karamellfabrik, en lackeringsverkstad , bilfirman Ramers, en teknisk fabrik (pillerfabrik) och en gillestuga för hela området. Det var en stor samlingspunkt för de boende i Korea som området kallades. Tennisplanen fanns också där och har nu ersatts med en förskola, som av någon underlig anledning har fått namnet Sundsängens förskola! Sundsängen ligger inte där, så det måste ha blivit något tankefel.

De allsvenska bandymatcherna på gamla IP fick gatan att överskärmas med bilar och folk som skulle se IFK spela. Man kan säga att det var en hela flora av folk , bilar och bussar som kom till matcherna. Publikrekordet mot Örebro SK ligger strax över 4 000 åskådare. Då var det trångt på gatan innan alla kom in bakom de stora grindarna vid entrén. Men festligt var det.

Tennisplanen låg tidigare vid Floragatan

Bo och Curt Conning

Ruben Johansson ägde hus vid Floragatan och Tore Gustavsson drev stenhuggeriet vid samma gata.

Gösta Persson och Arvid Swidén drev tekniska fabriken vid Floragatan

Gamla Knappfabriken som senare blev bilverkstad, Nu är byggnaden riven. I dag finns ett gruppboende på tomten

Översvärmning i Gillestugan vid Floragatan. Stugan var området samlingspunkt både för gammal och ung.

Lekparken i Korea

Mariannes damfrisering fanns och finns vid Floragatan, men nu med en ny ägare

Pensionärsresa med start vid Florahallen

Ramers 1976

Korsningen Floragatan-Gårdsjögatan

Som vanligt har Leif Linus Larsson och jag plockat ihop lite nostalgibilder från gatan.

Stora Bergsgatan

Äldre bilder från Askersund och dess omgivning har ett stort intresse. Eftersom intresset är så stort plockar jag med ett antal äldre bilder i den här bloggen. Det är en fortsättning på bloggen med visning av några gator från förr. Stora Bergsgatan blir det den här gången . Och som vanligt har Leif ”Linus” hjälpt till med bilder.

Gammalt vykort från Stora Bergsgatan

En gammal askersundare minns

Så här såg det ut inne på gården där Elin Magnison hade sin fotoatelje. I bakgrunden Rådhuset

Birger Andersson på vinterpromenad på Stora Bergsgatan

Folkets Hus parkering i dag. Fotografiet är från 50-talet då kvarteret var bebyggt.

Tant Lisas trädgård . Allt är borta

Så här såg det ut 50-talet. Huset fanns tvärs över gatan där den offentliga Rådhustoaletten finns i dag.

Korsningen Stora Bergsgatan-Stöökagatan

Klassisk bild från Stora Bergsgatan. Huset i förgrunden finns kvar, liksom gamla Samrealskolan på Norra Bergen. Annars är det mesta rivet.

På många gårdar fanns det häststall.

Centralcafét. Där snöhögen finns på bilden är utbyggnaden av Rådhuset placerat

Julen 2010

Klart med köpare av före detta äldreboendet Norra Bergen

På tisdagens sammanträde i kommunstyrelsen fattades beslut om försäljning av det före detta vård- och omsorgsboendet Norra Bergen i Askersund. Köpare är det Askersundsbaserade företaget 3GGG Invest AB genom det nybildade dotterbolaget Norra Eden AB, som nu ska göra trygghetsboende av fastigheten.

Bild: Jonas Gylling

I början av hösten flyttade Askersunds kommun sin verksamhet från Norra Bergen till det nybyggda vård- och omsorgsboendet Smedsgården.

– Försäljningen av fastigheten annonserades ut och ett antal aktörer visade intresse. Efter en urvalsprocess föll valet på 3GGG Invest AB, som planerar ett 60-tal lägenheter i byggnaden. Kommunen säljer fastigheten för 11,2 miljoner kronor, säger Henrik Olofsson, utvecklingschef på Askersunds kommun.

Jonas Gylling driver 3GGG Invest tillsammans med sin pappa och bror och han är mycket glad över att ha fått möjligheten att bygga bostäder i det före detta äldreboendet.

– Jag ser tillsammans med ett antal andra Askersundsföretagare fram emot att skapa Sveriges bästa trygghetsboende, med lägenheter för människor som är 65 år och äldre. Utöver själva lägenheterna kommer vi bland annat att bygga ett orangeri, en trädgård, där de boende kan odla frukt och grönsaker. Det är väldigt roligt att kommunen valde att satsa och tro på oss som lokala företagare, säger Jonas Gylling.

Planen är att det nya trygghetsboendet ska byggas i flera etapper och den totala byggtiden beräknas till fyra år. Boendet kommer alltså drivas i ett dotterbolag till 3GGG Invest som fått namnet Norra Eden AB, eftersom tanken är att själva trygghetsboendet ska heta Eden.

– Det här är vårt största projekt hittills. Vi kommer att börja med den del av fastigheten som ligger närmast centrum. Vi planerar för en snabb byggstart och sedan kommer det ta ungefär ett år tills de första 16 lägenheterna är inflyttningsklara, säger Jonas Gylling.

Kommunstyrelsens ordförande Caroline Dieker (M), är nöjd med försäljningen.

– Planerna känns väldigt spännande och ambitiösa. Det kommer bli ett lyft, bostäder i centrala Askersund är det stor efterfrågan på, inte minst bland de som är lite äldre. Norra Bergens läge är perfekt för ett trygghetsboende, säger Caroline Dieker.

 Pressmeddelande från Askersunds kommun

2021-02-03

Klart med bygglov för vattentornet i Askersund

Sydnärkes byggnämnd om att bevilja bygglov till Askersundsbostäder AB för byggande av bostäder i vattentornet i Askersund. Därmed är det klart för lägenheter i ett av Askersunds mest attraktiva lägen.

I december flyttade hyresgästerna in i den ombyggda Norrbergaskolan i Askersund och nu är det dags att inleda nästa etapp i området Norra Bergen. Det 31 meter höga vattentornet från 1907 ska byggas till med en del och på så sätt skapas utrymme för sju lägenheter, alla trerummare på 70 kvadratmeter.

– Vattentornet är ett utmanande projekt rent konstruktionsmässigt och kräver mycket känsla hos arkitekten för att det skall bli riktigt bra. Det är väldigt inspirerande att arbeta med Norra bergen. Blandningen av byggnadsstilar i en känslig miljö som ska bilda en spännande helhet som fungerar ihop med både Sofia Magdalena kyrka och Norra Bergens mycket gamla trähusbebyggelse, säger Anders Gustafsson, vd för Askersundsbostäder.

Lägenheterna som ska byggas i vattentornet har alla balkong, som dessutom delvis är inglasad och de blir även tillgänglighetsanpassade. Planen är att inflyttning ska ske i vattentornet om ungefär ett år

Vattentornets status som en del i ett riksintresse innebär bland annat att byggnadens tegelfasad inte får ändras.

Dessutom byggs sju marklägenheter i området runt vattentornet och den före detta skolan. Dessa bostäder byggs i äldre stil med faluröd träfasad och lertegeltak för att föra byggnadstraditionen i Norra Bergen vidare. Samtliga bostäder i området är hyresrätter.

Ännu  är det inte klart vilken firma som ska stå för  satsningen på Norra Bergen.

Så här ser  det ut i Lidingö. Det blir  något likande  i Askersund

Text är hämtat från ett kommunalt pressmeddelande

Trädgårdsgatan

Turen har nu kommit till Trädgårdsgatan i vår enkla bildpresentation av gamla Askersund. Var namnet Trädgårdsgatan kommer ifrån vet jag inte, men utmed gatan finns kvarteret Grönhagen. Grönt som grönt kanske….

Trädgårdsgatan 17, ”Blåskäggagården” på 50-talet. I dag finns telestation på på samma plats

Busstationen vid Trädgårdsgatan på 50-talet.

Elimkyrkan Trädgårdsgatan 18

Många kanske inte tänker så mycket just på den gatan, men faktum är att två verkliga kändisar har tillbringat mycket i kvarteren runt gatan. Trädgårdsgatan 13 kallades en gång tiden för Nicolinska gården. Industripampen Curt Nicolins farmor och farfar ägde gården. När Curt var grabb bodde han hos sina farföräldrar under sommarloven. Han skaffade sig då många kompisar i Askersund.

En gammal askersundare minns.

En annan kändis var konstnären Karl Enoch Rignér. Familen Rignér ägde fastigheten i Ströms hörna (korsningen Sundsbrogatan. Drottning Kristinas väg. Karl Enoch föddes i Askersund 1870 och avled i Stockholm 1967. Pappan var målarmästare i Askersund. Rignér blev elev hos några av Sveriges största konstnärer som Anders Zorn, Carl Larsson , Rickard Berg och Per Hasselberg. Han gjorde också skämtteckningar i den populära tidningen ”Söndagsnisse-Strix”. Karl Enoch är representerad både på Nationalmuseum i Stockholm i Göteborgs Konstmuseum.

Så nog finns det kändisar som trampat Trädgårdsgatan.

Korsningen Trädgårdsgatan-Sundsbrogatan. NA:as redaktion finns i hörnet i dag.

Konstnär Karl Enoch Rignér. Familjen ägde huset vid Ströms hörna.

Östertull i Askersund. Tavlan är målad av Rignér

Det finns många gamla bilder, och en del information om byggnader och personer. Men jag har tyvärr inte många uppgifter om hur gatunamnen blev till. I dag är det är det politiker som föreslår och beslutar om namnen på gatorna. Ibland kopplas några byalag in som känner till orterna bäst. Men hur var det förr?

Skomakeriet vid Trädgårdsgatan.

Skomakare Viktor Fagerberg

Skomakare Lejon

1985

Som vanligt har Leif Linus Larsson, hjälpt till med bilder.

Väderkvarnsgatan

Korsningen Väderkvarnsgatan-Stöökagatan på 50-talet. Torghallen har ersatt huset på bilden.

I vår bildpromenad genom Askersunds gator har turen kommit till Väderkvarnsgatan. Eric Englund som bor vid gatan har förklaring till namnet.

”Sällan är ett namn så befogat! Och lätt att förklara. Från gatan kunde man en gång se en väderkvarn i norr och en i söder. Den norra låg ungefär där vattentornet nu ligger, den södra lämpligt nog på berget i kvarteret Väderkvarnen! För att få plats för kvarnen fick man tydligen göra en böj på det annars rätvinkliga gatunätet. Böjen finns kvar som minne om man ser efter riktigt noga. På stadskartan från 1783 finns båda kvarnarna utritade och inte bara markerade. Båda är s k stubbamöllor byggda av trä på en ”stubbe” och där hela kvarnhuset vrids efter vinden. Varje kvarn hade fyra segelklädda vingar och en vindflöjel på det spetsiga taket. Säkert en spännande och modern syn att från håll se vingarna vifta över den låga staden! Vad skulle det bli av den staden” skrev Eric till mej vid ett tillfälle.

En gammal askersundare minns gatan så här:

I dag är Rådhuset kanske den mest kända byggnaden utmed Väderkvarnsgatan. Vem vet, kanske beslutsfattarna där inne har fajtats mot väderkvarnarna i vissa ärenden när inte pengarna räckt till. En annan viktigt byggnad som kommit till för inte allt för länge sedan är Systembolaget och Apoteket i hörnet Väderkvarnsgatan-Sundsbrogatan. Tidigare hade Systembolaget en fantastisk service. Det fanns ett staket utanför fönstren att hålla sig i. Men det var för att skydda skyltfönstret

Kombinationen Systembolag och Apotek är heller inte så dumt tänkt. De starka dryckerna bör för en del kanske också kombineras med huvudvärkstabletter. Åtminstone dagen efter.

Henning Arvidsson vid sin fiskaffär på gatan. Den låg mitt emot gamla polisstation.

Gösta Andersson, Lasse Skoog och Ingvar Pettersson , utanför polisstationen. I dag sitter kommunalrådet Dieker bakom fönstren.

Bageriflickor vid Emma Johansson bageri som fanns vid Väderkvarnsgatan 16. Stående tvåa fr.v är Ingeborg Norberg. Sittande till vänster är Elsa Didriksson. Övriga är okända för mej.

Efterträdare till Emma Johansson och hennes bageri. Ny ägare blev Anna Norberg.

Fotograf Elof Fryxell vid sin ateljé , Väderkvarnsgatan 25.

Leif Swallin var springgrabb vid Sundblads efterträdare. Leif jobbade åt Pelle Johansson.

Lotten Eriksson på innergården vid nr 26.

Lotten Erikssons gård vid 26:an. I mitten Hilma och Emeli Eriksson. Till vänster Ester Eriksson och till häger Anna-Lisa Hartman.

Paul Arrenius med fru drev penionat i ett hus där Torghallen finns i dag.

Ölstugan i Askersund drevs av Bertil Johansson och hans fru.

Som vanligt har jag haft hjälp av Leif Linus Larsson med bilder. I den här lilla miniserien om gator har vi försökt plocka fram lite udda och roliga bilder. Men som ändå minner om en svunnen tid.

Stallarna i Aspa ska säljas

Stallarna i Aspa ska säljas. Förslaget är att sälja till nuvarande ägarna av Aspa herrgård.

Det finns en lång och knepig historia när det gäller Aspa stallar. Domänverket sålde stallarna en gång i tiden till Bengt Holmström för 13 000 kronor. Behovet av renovering var då stort. För alla var eniga om att stallarna måste bevaras. Dåvarande ägarna till Aspa herrgård ville köpa byggnaderna av Holmström, men han ville inte sälja på grund av osämja med ägarna till herrgården. Efter en del diskussioner beslutade kommunen att köpa stallarna för att få till en lösning. Stallarna var då viktig för Aspa herrgård. Ett av stallen skulle användas för ett Bellmanmuseum. Det slutade med att kommunen köpte stallarna för 300 000 kronor, för att sedan hyra ut byggnaderna till ägarna av herrgården.

Holmström finns inte i livet längre och inte  heller ägarna som han låg i fejd med.

Kommunens skrivning:

Försäljning av Aspa stallar

Förslag till beslut

Kommunstyrelsen föreslås besluta att: Sälja Aspa stallar enligt föreslaget kontrakt

Ärendebeskrivning

Aspa stallar har länge varit en del av hotell- och konferensverksamheten på Aspa herrgård. Då stallarna under familjen Öholms tid på herrgården iordningställdes fick kommunen ett bidrag för kulturbyggnader. Detta gjorde att man inte kunde sälja stallarna under en tid, då delar av bidraget i så fall hade behövt återbetalas. Stallarna har därför hyrts ut och under åren använts som museilokal, konferens/festlokal (den södra byggnaden) och som förråd (den norra). Båda stallarna ligger inom samma fastighet, Aspa 1:34, som dock delas av vägen som passerar mellan byggnaderna. Under 2018, 2019 och 2020 har kommunen investerat i brandskydds, ventilation och septiktank för att verksamheten skall kunna bedrivas. Fastighetens bokförda värde 2021-02-01 är 541,6 tkr, varav endast 87,6 tkr byggnadsvärde och resterande del utgörs av nämnda investeringar.

En annonsering på öppna marknaden förefaller olämplig, då byggnaderna är så tydligt kopplade till den verksamhet som drivs där och syftet med tidigare iordningställande och investeringar i fastigheten helt bygger på denna. Byggnaden föreslås därför säljas till ägaren av Aspa herrgård till kommunens bokförda värde.

Beredning

Ärendet är berett av utvecklingschefen i samråd med fastighetsingenjören.

Finansiering

Köpesumman i det föreslagna kontraktet motsvara kommunens bokförda värde, varför ingen resultatpåverkan sker i samband med försäljningen.

Kommunledningsförvaltningen

Marie Hillman Henrik Olofsson

Sundsbrogatan

Fram till i början på 80-talet gick alla trafiken genom Sundsbrogatan. Sedan kom förbifarten norr om stan. Den mesta av den tunga trafiken har försvunnit, men gatan är ändå livlig trafikerad även om gatuskyltar nu säger att man måste köra väldigt försiktig och ge fotgängarna företräde.

Året var 1983, dagen före invigningen av förbifarten Askersund som skulle bli dödsstöten för stadens handel. Som reporter passade jag på att ta en cykeltur och en fika under bron mellan Närlunda och Lustenrust.

Det ska tusan vara politiker, planerare och affärsmän och försöka spå in i Askersunds framtid. Farhågorna i början på 80-talet slog helt fel. Och jag är säker på att ingen i dag heller kan säga något om framtiden och Askersunds utveckling. Det är så många faktorer som spelar in. Och de styrande är inga spåmän och inte kan de ta hjälp av Saida längre. Hon avled för några år sedan. Men man kan ju hoppas. En stor industri skulle vara räddningen anser många. Men då gäller det att få fram arbetskraft och få folk att flyta till kommunen från andra orter. Frågan är hur stor industri småstaden Askersund kan klara som det ser ut i dag…

Hur som helst kommer Sundsbrogatan ligga kvar där den alltid ha gjort. Det kan i alla fall planerna vara säkra på. Många av bilderna kommer från Leif Linus bildsamling.


En gammal askersundare beskriver hur Sundsbrogatan såg ut förr

Storgatan i Askersund

Logiskt borde Storgatan i Askersund vara den verkliga paradgatan i stan. Det hörs ju på namnet. Om man nu ska tala om paradgator i det här sammanhanget. Kanske var det så en gång i tiden, men nu är det Sundsbrogatan som gäller som den stora gatan. Och så har det varit länge.

Fram till i början på 80-talet gick alla trafiken genom Sundsbrogatan. Sedan kom förbifarten norr om stan. Då menade många att det skulle vara slut med Askersunds som stad. Ingen människa skulle åka in till stan i onödan. Affärerna skulle få klappa ihop och stan skulle dö en stilla sotdöd. Det skulle bara bli ett antal gamlingar som kunde härda ut i den miljön. Men olyckskorparna fick fel. Det var skönt att bli av med den tyngsta trafiken genom de smala gatorna, men i övrigt blev allt som förr.  Folk stannande till Askersund som alltid. Istället för en nedgång blev det en ökning av besökare.

För några år sedan hade jag bilder och lite text om olika gator i stan med hjälp av vännen Leif Linus stora bildsamling. Vi kör en liten repris.

Storgatan 1903

Stööks affär vid Storgatan tidigt 1900-tal, där BE-Ge:s finns i dag

”Vi ämnar oss ta en liten titt på sommaren genom bilfönstret. Det är tidig på morgonen en junidag –vår första semesterdag. Nu äntligen kommer hon! Jag ser henne i en spegel i ena bilhjulets stora nickelnav. Förseningen får sin förklaring. Hon debuterar i en ny dräkt i lysande marinblått, och en så kallad tamburinhatt, likaledes ny för dagen, befinner sig i glid ned mot hennes högra axel. Om ett par sekunder trampar en elegant sko av ljusgrått ödleskinn på bilens fotbräda, och jag trycker en en liten hand, i vilket blodet slår som varma böljor. All väntan är glömd.”

Så romantiskt skrev redaktör Joel Haugard i sin lilla bok ”Promenad i liten stad ” som kom ut i början på 40-talet. Tyvärr blev det ingen lyckad biltur. Och tur kanske var det. Bilen startade inte och istället fick de romantiska paret ta sig en liten promenad i Askersund. Hade bilen startat hade det inte blivit någon promenad och troligen inte heller någon bok. Fortfarande ordnar turistnäringen promenader i Askersund med utgångspunkt ifrån Haugards lilla fina bok som på omslaget bär en teckning av konstnären är särlingen Folke Dahlberg.

Så beskrev en gammal askersundare Storgatan i tidningen för ett antal år sedan.

Huset låg mitt emot Pingstkyrkan och flyttades till Hembygdsgården. Där det sedan kom att kallas för Klockargården.

Långholmen till vänster. Det var lite Söderkåkar över innergården på den byggnaden. Under en period hade Skräddar-Hjalmar sitt skrädderi där.

I dag finns Sjöbodarna där.

Konsum hade butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag

Med hjälp av vännen Leif Linus Larsson stora bildsamling och en rad tidningsartiklar och böcker som jag läst, har jag också i bloggen tagit upp promenaderna. Det är inte full så romantiskt som i Haugards bok, utan Leif och jag går mera rakt på sak med bilder. Men lite nostalgisk romantik är det i alla fall. Tycker vi.

Smeden liknade mer en slagskämpe än smeden i Askersunds stadsvapen

Snart är det dags att ringa in det nya året. Klockor klämtar från kyrkor och klockstaplar. En som troget stått i ur och skur slagit på sin klocka är smeden på rådhustaket i Askersund.  De må vara nyårsafton eller en vacker vårkväll. Smeden har slagit på sin klocka sedan 1937. Sedan smeden kom på plats på rådhustaket har hans välklingande slag ekat ut över staden. Med undantag för några månader 1989.

Allt berodde dock på ett tekniskt fel. Fjädern som håller släggan hade slutat fungerat efter 52 år. Det var bara att plocka bort smeden från rådhustaket och snabbt lämna in den på reparation. Det var i mars månad 1989 och det var viktigt att smeden kom på plats för den stora turistinvasionen på sommaren.

Askersund var sig inte riktigt likt under några månader när det bara gapade ett stor mörkt hål på rådhustaket. Väldigt tråkigt. Många sov säkert oroligt. Smedens klingande slag från taket var –och är-en trygghet för många. Eller som någon så fint uttryckte sig, ” smeden tillkännager tidens flykt med välklingande slag”. Riktigt så djup har jag aldrig tänkt, trots att jag numera bor nära torget.

Smeden är kopplad till den stora rådhusklockan. Modellen av smeden togs fram av Aron Sandberg, Stockholm. Han hade utfört flera skulpturer i Stockholms Stadshus. B. Myrsmeden, tillverkade smeden, eller drev den som det också heter. Smeden ingår i Askersunds stadsvapen men det blev debatt om det i början på 20-talet. Anledningen var en ny upplaga av Nordisk Familjebok som publicerade en bild på smeden som sedan fastställdes. Tidigare hade smeden lyft sin slägga framför ett smidesstäd. Men på nya bilden var städet borttaget. Kritikerna menade att tankarna snarare gick till en slagskämpe  istället till en smed. Det har också funnits mera skämtsamma förslag när det gäller att byta ut smedens slägga.

Askersunds stadsvapen
I samband med Tradjazzfestivalerna
Efter IFK:s Gunnar Carlssons succé i bandylandslaget 1945

Eftersom den exakta tiden finns i Askersund så är det naturligtvis viktigt att de offentliga klockorna fungerar och går rätt. Jo, det går en tidslinje genom kommunens marker. Rådhusklockan går för det mesta rätt. Sämre är det vid gamla stationshuset i Askersund. Det finns en klocka på varje sida av huset.

Stationsklockan

När stationen användes för sitt syfte, gick klockorna allt rätt. Stationsuren var stationschef Håkan Perssons eget lilla skötebarn, som drogs upp med vev efter ett bestämt schema. Och blev det något fel kom vännen och urmakare Rulle Bäckström farande med sin cykel och ordnade upp det hela. Han var en mångsysslare av rang. Rulle hade också hand om det stora uret på Magdalena kyrka. Var med honom ett antal gånger när han donade och fixade. ”Ska du med Ove och titta”, ringde Rulle när han skulle se till de stora urverken. Och jag följde med i ibland, även om inte kyrktornet var särskilt bra för mina slitna fotbollsknän. Men det var inget jag erkände för Rulle som ändå var ”några år äldre”. Rulle finns inte livet längre.

Med Rulle i Sofia Magdalena kyrka
Rulle fixade inte bara stora klockor. Han var ett tekniskt geni

Lägenheter i Vattentornet

Vattentornet i Askersund bara stått där på höjden i Norra Bergen utan att så många tänkt på den ståtliga byggnaden. Men det väntar andra tider. Askersundsbostäder ska nu förvandla delar av tornet från 1907 till lägenheter. En del av lägenheten finns inne i tornet och en del byggs utvändigt. En spännande satsning som redan gjorts på några andra ställen i landet. Lägger med en ritning och några minnesbilder på tornet.

Det gick åt 170 000 tegel att mura upp det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som är 31 meter högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från land och till sjöss

Så här ser det i Lidingö




Kommunalrådet Sven Erik Franzèn och jag använde tornet till ett 1 aprilskämt en gång i tiden. Franzèn påstod att det skulle bli servering och lägenheter i tornet. Nu har skämtet blivit verklighet.
Edits Christiernssons pepparkakstorn

Har själv varit uppe i tornet några gånger och fotograferat. Fin utsikt om man säger så.
Bild från när tornet byggdes

Cisternen som sitter i toppen på tornet rymmer 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år 1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.

I kommunens bevarandeplan från 1993, kan man läsa att tornet har ett stort kulturhistoriskt värde och är i högsta grad bevarandevärt. Det kan väl också sägas att det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering en gång i tiden. Några kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av vattentornet. Men det var då det…..

Inflyttning på gång i gamla Samrealskolan

Inflyttningen har börjat i gamla Samrealskolan i Askersund. Därmed är mitt uppdrag att skildra bygget åt Askersundsbostäder slut. Kanske det blir något annat bygge vad det lider. Var vet jag?

Det återstår en del markarbeten vid den gamla skolan. Vidare ska det byggas en cykelbod. Nästa bygge på Norra Bergen för bostadsbolaget är att göra lägenheter i Vattentornet. Ännu är inte det bygget upphandlat vad jag förstår. ÅV-BYGG i Åsbro har stått för ombyggnaden av Samrealskolan.

Utsikt mot Stjernsund även på bottenvåningen i gamla skolan.
Inflyttning är i full gång
Förråd på vinden i den gamla skolan

Byråkraten Hans som blev barnboksförfattare

Askersundsförfattaren Hans Andersson har gett ut fyra barnböcker och har nu också gett ut en deckare. Trots det är inte så känd för askersundarna.

-Jag vill ändå kalla mej Askersundsförfattare. Jag har bott 17 år i kommunen, betonar han.

Barnböckerna handlar om Egon och Filippa. Deckaren heter ”Fotografen”. Erfarenheten för att skriva deckare har han med sig från sitt gamla jobb som socialarbetare och arbeten med krogar.

Egon och Filippa  och julen

Egon och Filippa  och Tiggaren

-På sjuttiotalet utbildade jag mig till socionom och arbetade sen cirka 10 år med akut socialt arbete på socialjouren. Fick efter det ansvar för utredning och tillsyn om serveringstillstånd. Fick förmånen att arbeta på Länsstyrelsen i början på 90-talet med utredning och tillsyn av serveringstillstånd.

-Kommunerna övertog tillståndsgivning 1995 och jag var åter anställd i kommunen. Efter en tid med arbete med tillsyn och tillståndsgivning tyckte någon att deras framtid som krögare var hotad så jag utsattes för två mordhot under sex månader. Jag valde att avsluta mitt arbete för min och mina närmastes bästa. Istället startade jag Niagara Utbildning som bedrev utbildning, handledning och utredning för kommunerna i över 20 år, berättar Hans

När Hans blev pensionär kändes det lite tomt.

-Jag började så smått längta tillbaka till skrivbordet. Började på skoj skriva om en äldre herre som hette Egon och kände att jag hade lätt för att berätta historier. Började med en roman som jag låtit vila och började istället skriva för barn.

-Skrev en berättelse om ”Egon och Filippa och Tiggaren” eftersom jag läst om att det fanns politiker som ville förbjuda tiggare.  Till julen blev det en julsaga, fyllde på med en saga om trollen och avslutade med Egon och Filippa och döden.

-Det är spännande att försöka sig på resan att försöka bli författare. Jag skriver i första hand för min egen tillfredställelse och mitt behov att låta fantasin flöda.

Olle Roos har illustrerat Hans böcker. Olle har varit professionell illustratör  men  är sedan några tillbaka pensionär.

Trappa i Väderkvarnsbacken. Medborgarförslag.

Bygg en trappa i Väderkvarnsbacken, med trappan vid Kvarntorpshögen som förebild. Så lyder ett medborgarförslag till Askersunds kommun.

”Väderkvarnsbacken ligger så fint med så fint med en härlig utsikt in mot staden och dess omnejd. Ett bra område för rekreation och träning” skriver medborgaren.

En äldre bild från Väderkvarnsbacken in mot Gårdsjögatan.

Förslaget har fått ett mycket positivt bemötande, men det är det där med regler. Väderkvarnsbacken är kommunalt naturreservat och då måste gällande föreskrifter förändras. Och det verkar inte vara det lättaste, även om det bara gäller en trappa som många kunde ha nytta av. Men folk har ju rest till månen så helt omöjligt kan det inte vara. Lägger med några bilder och text  i slutet på bloggen vad som hänt i backen under åren lopp.

Kommunalrådet Caroline Dieker har svarat på medborgarförslag om trappa i Väderkvarnsbacken. Lägger med svaret nedan:

Du föreslår att kommunen ska bygga en trappa i Väderkvarnsbacken och vi vill börja med att tacka för ett i grunden mycket bra förslag! En trappa skulle på flera sätt bidra positivt till användningen av Väderkvarnsbacken som ett rekreationsområde.

Väderkvarnsbacken ingår i ett område som sedan 2005 är ett naturreservat enligt 7 kap. 4 § miljöbalken. Ytterligare inskränkningar av rätten att förfoga över området regleras enligt 7 kap. 5 och 6 §§ miljöbalken. De beslutade föreskrifterna rörande naturreservatet innehåller ett förbud mot att anlägga väg eller stig utöver vad som framgår av skötselplanen. Planen nämner inga undantag för att öka tillgängligheten genom exempelvis en trappa. Det finns också ett förbud mot att uppföra byggnad eller annan anläggning.

 En trappa av den storleken som kan bli aktuell i backen räknas som annan anläggning som inte är tillåten att uppföra. Eftersom det är ett kommunalt naturreservat finns det möjligheter för kommunen att upphäva gällande föreskrifter och besluta om nya för att tillåta en trappa. Det krävs däremot synnerliga skäl för en sådan åtgärd. Dessutom krävs att intrånget i naturvärdet kompenseras på naturreservatet eller på något annat område. I dagsläget är hindren tyvärr större än möjligheterna att anlägga en trappa i Väderkvarnsbacken. Vi är glada att du har engagerat dig i frågan och vi är tacksamma för alla förslag på hur vi kan förbättra verksamheten. Med vänliga hälsningar, Caroline Dieker (M)

—————————————————————————————

Historiskt är Väderkvansbacken en höjd med kulturhistoriska anor. På Väderkvarnsbacken fanns en ståtlig domarring ända fram till 1820. Enligt uppgifter från 1700-talet stod stenarna ” i form av nu sittande rätt”. Vad stenarna sedan tog i vägen känner jag inte till. Men det vet säkert någon som läser det här…

Målning av Hjalmar Trafvenfelt

Personligen förknippar jag backen mera med Tivedsloppet  på skidor och motocross. IFK drog sin skidtävling över backen och det blev en mycket tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Minns att en IFK-åkare, Kalle ”Bock” Pettersson, fick ovett av en ledare för att han bromsade i utförsbacken in mot stan istället för att stå på. Kalle hade inte åkt så mycket i branta nedförsbackar så det var lite knepigt för honom. Och det visade också Kalle på sitt lite udda sätt.

”Broms inte Kalle, stak istället”, ekade det utöver backen när dalmasen manade på Kalle.

Men det hjälpte inte. Kalle hade inte så bråttom in till idrottsplatsen.

Kalle Pettersson Kalle-Bock

På 50-talet gjordes annars en stor satsning av ett motorintresserat gäng på en motocrossbana i Väderkvarnsbacken ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men också en av de vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar där. Men det blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan var 1 300 meter lång och formad av Sture Malmborg.  En av de drivande i motorklubben var Stures pappa Elis och tandtekniker Seth Magnusson.

Motocross i Väderkvarnsbacken i mitten på 50-talet
Dynamitkällaren

Vid en tävling kom det 3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år. Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana. Sex lag deltog i den första tävlingen.

Väderkvarnsbacken 2009

Noterbart var att det fanns en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken. Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det kunnat bli en riktigt smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.

Askersundarna var odugliga på att stå i kö en gång i tiden.

Askersundarna var en gång i tiden helt odugliga på att köa. Tidningen fick till och med gå ut i en artikel 1918  förklara hur det skulle gå till. Det hade varit kaos på olika ställen. Men akersundarna har lärt sig. Och det har ju ändå  gått några år. Drygt 100. Nu gäller det att hålla avstånd och det verkar fungera bra på de flesta ställena.

Annons Kortvarumagasinet. Butiken  låg vid Storgatan. Träden i bakgrunden fanns i Torgparken.

Brukar ibland bläddra i gamla tidningar. Och då handlar det mest om Askersunds -Tidning och Askersunds-Veckoblad. Samma tidning men som bytte namn vid några tillfällen. Det som slår mej är att handlarnas annonser var minst lika lockande då som nu och särskilt inför julen. Och ibland roligare än nu. Som Kortvarumagasinets tecknade annons. Tydligen fanns det allt i den butiken. Lägger med några från år 1918 och några klipp.

I en annan annons efterlyser någon en förlorat en promenadkjol någonstans mellan Askersund och Vagersta.  Skomakarna var många i Askersund på den tiden och många bar efternamnet Fagerberg och Lundstedt. I en annons förklarade skomakarna att de var tvungna att höja priserna på grund av dyrtider. Och de som inte tog sin månadsranson  sprit kunde  känna sig  blåsta på sin flaska. Det gick inte att spara månad för månad.

Ur samma tidningen som annonserna  år 1918,  fanns det  nyheten om att  fartyget Per Brahe förliste utanför Hästholmen i Vättern. Det skedde natten mellan 19–20 november och nu har blivit en dokumentär under namnet ”Ödesnatten på Vättern”.  Det har jag läst i NA. Det finns massor av läsningen i tidningen från 1918 om den ödesdigra natten. Och några år senare om bärgningen där Bastedalen hamnat i blickfånget.

Kärleksholmen i Norra Vättern

Ofta kan man på tidningarnas familjesidor läsa om unga tu som växlat förlovningsringar på ”kärlekens ö”. För det mesta handlar det då om någon grekisk eller spansk ö. För askersundarna är sådana resor helt onödiga. I norra Vättern, strax intill Edö ligger nämligen Kärleksholmen. Kanske något att tänka på för kommunen nu när man vill locka folk till boendet på Edö. En holme med kärlek borde locka. Annars vore det konstigt…..

Kärleksholmen kan också vara en budgetfråga. När plånboken gapar tom efter utsvävningar på semestern, så är holmen ett alternativ till mera påkostade Medelhavsresor. Det räcker med att låna en mindre båt, om nu inte Bergsten på Wettervik kan göra en tur dit. Den stora kostanden blir ringarna, men det finns billiga alternativ även där. En gång i tiden fanns en fabrik i Askersund som bland annat som tillverkade besparingsringar. Det var billiga ringar som skulle användas till vardags. Kanske finns det några kvar?

Av en ren händelse när jag letade på kartan efter en plats, upptäckte jag att det finns en holme med det kärleksfulla namnet. Blev lite nyfiken hur det såg ut och fick med mig några trevliga ungdomar för att illustrera det hela. Och det här är några år sedan. Platsen imponerade precis inte på mej. Bara sten, vass och träd. Och några bänkar att sitta och svärma på fanns inte. Åtminstone inte vid vårat besök. En namnskylt textade vi och satte upp själva. Det behövs säkert några hundra tusen för att snygga upp Kärleksholmen och göra den attraktiv.

Trots att holmen finns med kartorna är det inte många som känner till namnet. Båtfararna passerar holmen utan att tänka på namnet. Jag försökte forska ut vad namnet Kärleksholmen kommer ifrån, men ännu har jag inte fått något svar på. En man som jag talade med hade dock en ganska logisk teori klar för sig, men frågan är om den håller? Mannen trodde nämligen att kärlekspar som åkte båt från Askersund ut på Vättern, gjorde anhalt vid Kärleksholmen när känslorna tog över.

Förstår att kommunen inte har några pengar till en satsning på Kärleksholmen just nu. Det finns viktigare saker. Men det går ju alltid att berätta om kärleksfulla holmen. Som jag har gjort nu…

———————————————

Komplettering från Eric Englund som är specialist på kartor:

I min forskning dyker ön upp första gången 1864 på den s k Häradsekonomiska kartan, blad Åmmeberg J112-64-25. Ön finns också redovisad på en karta från 1794, liggande utanför Räfudden. På den kartan har ön inget namn.

På den ekonomiska kartan från 1955 finns ön och namnet med – officiellt så det förslår. På bif fil som visar ett utdrag ur ek kartan skymtar Stjärnsunds park i söder och Rävudden i öster.

Full fart på bygget vid gamla Samrealskolan i Askersund

Byggarna  jobbar för  högtryck vid gamla Samrealskolan i Askersund.  Den gamla skolan förvandlas  just  nu till moderna lägenheter.  I mitten av december  är det planerad inflyttning.   För att  hinna bli klara  så blir det en del  övertid för hantverkarna. Men det  fina lägenheter. En del  med utsikt ut mot Stora Bergsgatan nästan ner  till vattnet i södra delen av stan.

Den nya ytterdörren är på plats

Agnes från Askersund hjältinna i Stockholm

UncategorisedPostad av Ove Danielssontor, oktober 08, 2020 23:42:00

Agnes Lagerstedt

En av arbetarrörelsen största namn i Askersund är folkskollärarinnan och filantropen Agnes Lagerstedt.  Men för de flesta i hennes hemkommun är  Agnes helt  okänd. Men det kanske är så konstigt, hon föddes 1850 och avled 1939. Och flyttade från Askersund redan 1851. De flesta inom den lokala rörelsen är födda på 40-talet och senare. Men Agnes blev verkligen uppskattad för sin gärning. Hon fick till och med en gata uppkallad efter sig i Fruängen. Agnes skulle naturligtvis haft en gata uppkallad efter sig på Östermalm där hon verkade.

Hon tog initiativet till skollovskoloni för barn från Stockholms förskolor. Agnes arbetade också för bättre arbetarbostäder i Stockholm och var i högsta grad inblandad vid grundandet av AB Stockholms arbetarhem i slutet på 1800-talet. Hon hade varit i London och studerat de engelska arbetarnas bostadsförhållanden.

Filantropi är en allmännyttig verksamhet som utan genkrav stöder institutioner och projekt inom kultur, utbildning, forskning och hälsa. Filantroper kan vara privatpersoner, ideella föreningar, företag eller allmännyttiga stiftelser.

Agnes egen gata i Fruängen. Men gatan borde ha varit på Östermalm där hon verkade.

Agnes hade flyttat till Östermalm i slutet av 1800-talet, som då inte var någon elegant stadsdel. Befolkningen var till stor del arbetare och hantverkare. Bebyggelsen bestod till stor del av låga trähus i dåligt skick- Agnes upplevde starkt hur dåligt arbetarebefolkning bodde. Hon vill göra en insats och lyckades. Agnes var något av en Stockholms Florence Nightingale, som levde sitt liv tillsammans med dem som hade det svårast. Nybergsgatan i Stockholm förknippas ännu med Agnes Lagerstedt, även om det i dag ligger en mycket statusfylld privatskola där i dag, Carlssons skola. Agnes förblev ogift.

Agnes Lagerstedt hade upptäckt inneboendesystemet, som var ett gissel för Stockholms fattiga. Det bodde nästan alltid mycket folk på en liten yta. Det var fattigt folk som hade brutit upp från omöjliga förhållande på landsbygden. Stockholm hade ingen beredskap för det. De sanitära förhållandena var en katastrof. Agnes byte jobb för att istället bli en mycket tuff vicevärd för några fastigheter som ägdes av Stockholms stad adress Nybergsgränden. En gata som hade ett mycket dåligt rykte. Kåkarna skulle bort och det var då Agnes tog initiativet till att starta ”Arbetarbostadsbolaget Stockholms Arbetarhem”. De första fastigheterna uppfördes på Sibyllegatan och Jungfrugatan, som var tänkt för de som bodde Nybergs gränd.

Det blev succé och det byggdes ytterligare bostäder i samma kvarter. Hon kom som nämnts också på den lysande idén att ge Stockholms fattiga barn möjlighet att komma ut på landet en del av sommaren.

Och hur kom jag då på idén att skriva om Agnes just nu i en blogg kanske någon frågar sig? Faktum är att det hände på en av mina motionsrundor. Brukar ibland stöta ihop med vännen Christer Gunnarsson, när han är ute och går med sin hund. Christer undrade om jag hört tals om någon Agnes Lagerstedt från Askersund som gjort en stor insats för fattiga i Stockholm. Han hade hört det berättas om det från en vän. Hade aldrig hört namnet eller läst om kvinna i någon skrift. Men det kan förstås bero på dålig allmänbildning. Efter ytterligare några rundor bestämde jag mej för att kolla upp det hela. Man hinner tänka mycket under springtur.

Bilden är från 1800-talet med Rådhuset till höger. Där bodde familjen Lagerstedt under några år.

Familjen Lagerstedt flyttade från Rådhuset till en bostad strax intill Garvaregården

Som vanligt tog jag kontakt med förre kansli-och ekonomichefen och vännen Alf Cederlind. Han har de senaste åren forskat fram mycket ur Askersunds historia, men också varit mannen bakom ett antal skrifter om gamla miljöer i Askersund. Utgivna av Föreningen Gamla Askersund. Efter någon dag kom all fakta via E-post. Fadern var läkaren och medicine doktor Jakob Wilhelm Lagerstedt, född 1810. Hustrun Sofia Marie Charlotta, född 1826. Familjen var bosatt i Snavlunda och bestod också av tre barn. 1846 flyttade familjen till Askersund och fick bostad i Rådhuset av alla ställen. 1850 flyttade familjen till gården 22/23 som låg intill Garvaregården. Ett år senare flyttade familjen till Karlstad. Så var det med. Ryktena talade sanning. Agnes kom från Askersund.

Christer Gunnarsson undrade vem Agnes var och Alf Cederlind tog fram fakta om hennes Askersundstid

Kontentan av det hela-förutom Agnes stora insats med fattiga- är att springrundor runt Gårdsjön kan var givande. Både historiskt och konditionsmässigt.

Cornelis fick ställa in i Askersund

Cornelis i Askersunds Hembygdsgård i väntan på att det skulle sluta regna. Men regnet forsatte att ösa ner, så populäre trubaduren fick packa ihop och åka vidare.

Coronaepidemin har verkligen ställt till det för nöjeslivet. Det mesta har varit inställt. Men regn kan verkligen också ställa till det för nöjesarrangörer! Någon som fick erfara det vid sitt första och enda sångframträdande i Askersund var populäre trubaduren Cornelis Vreeswijk. Han hade inte ställt in en konsert på 20 år innan han kom till Hembygdsgården i Askersund för ett framträdande i juni 1984. Cornelis hann dra en Bellmanlåt innan de regntunga skyarna tog över helt. Populäre trubaduren fick ta regnskydd i Skomakarstugan.

Regionmusiken i Örebro och Cornelis skulle ge en konsert med namnet ”Visor från två sekel” . En verklig storsatsning i Askersund. Cornelis var och är ett stort trubadurnamn. Arrangörer var Kulturnämnden och Regionmusiken. Det kom 200 personer i ruskvädret, som
naturligtvis fick pengarna tillbaka.

Några veckor innan hade arrangörerna diskussioner om var konserten skulle hållas, utomhus i Hembygdsgården eller inomhus i Närlundahallen. Det blev en chansning med en utomhuskonsert. Något som arrangörerna bitter ångrade.

Det hade inte regnat på hela dagen, men om det ändå skulle bli någon skur så räknande man med att kunna bryta konserten en stund. Publiken
väntade tålmodigt på att regnet skulle gå över under sina paraplyer. Problemet var en stor elektronisk utrustning. Arrangörerna
vågade inte köra vidare. Det fanns risk för överslag i den
elektroniska utrustningen som kunde drabba artisterna. Och att flytta hela konserten inomhus skulle ta flera timmar.Själv tog jag skydd under taket på Loftboden i väntan på sång och musik och för att kunna fotografera
och plåta för tidningens räkning.

Det blev Regionmusiken som fick ta på sig större delen av den ekonomiska
förlusten. Uppgörelsen var sådan att Regionmusiken skulle ta hand om 90 procent av intäkterna från biljettförsäljningen. Resten skulle gå till kulturnämnden i Askersund.

Året var 1984 då Cornelis verkligen var på ropet. Ibland saknar jag likande arrangemang i lite enklare miljöer. Därmed inget ont om olika konserter i kyrkorna och i Sjöängen.

Ove Danielsson: Om fåglar som kulturpris och scener som är för små för teater

Ove Danielssons krönikor

Krönikan får handla om kultur den här gången. Tycker det passar nu när höstmörkret börja närma sig. Flera gånger varje dag tittar jag upp på ett gäng vackra fåglar under taket i vår lägenhet som är direkt kopplade till kultur. Det känns bra nu när många fåglar börjar dra söder ut. Mina glasfåglar som är formade av glaskonstnär Annette Alsiö hänger stadigt i trådar och lyser upp vardagen. Det känns tryggt.

För några år sedan fick jag kommunens Kulturpris-jo det är sant- och då fick man välja pris från någon konstnär. Fastnade för Annettes vackra glas fåglar. Med en lätt rodnad minns jag också motiveringen för priset, att mina bloggar och krönikor skulle ha ett kulturhistoriskt värde. Får leva med det. Det var absolut inget som jag som ung kunde drömma om när vi åkte till Vretstorpsparken på dans. Då var det andra saker som gällde.

Det var absolut inget som jag som ung kunde drömma om när vi åkte till Vretstorpsparken på dans. Då var det andra saker som gällde

Kulturupplevelser som föreläsningar i min ungdom kanske fanns i bakhuvudet. Som mycket ung fick jag nämligen följa med farsan till föreläsningar i stan och lyssna på kända författare. Men jag måste erkänna att jag inte minns så mycket av vad föreläsarna pratade om. Och då var det ändå storheter som Vilhelm Moberg, upptäcktsresande Sten Bergman och många andra som gästade stan. Men mitt intresse på den tiden låg lite mera åt fikahållet. Det fanns kaffe med goda bullar i pausen. Då fick man stå ut med prat från vuxna som man inte alltid förstod sig på. Men så här i efterhand är jag glad för att jag ändå hängde med. Om jag nu hade något val? Minns inte.

Får beundra alla i Askersund som sysslar med föreläsning, teater, film, utställningar och andra publikarrangemang. De jobbar hårt för att vi andra ska ha det trevligt. Teaterföreställningar var förr något väldigt stort och märkvärdigt i Askersund. De hölls i gamla hantverksföreningens lokal, nuvarande Hantverkshuset. Det var stort när kända skådespelare från Stockholm gästade stan. Publiken bar festkläder, som bästa kostymen och långa klänningar. Så var det i de större städerna och varför skulle lilla Askersund vara sämre?

Skådespelarna bodde på gamla Statt som låg mitt över gatan. Där kunde skådespelarna äta och dricka gott. En del konst prydde också väggarna på gamla Statt. Men enligt krönikören Gits Olsson som övernattade på hotellet vid ett tillfälle var det ingen bra konst. ”På väggen hänger en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade den 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten” skrev Gits i tidningen SE. I dag har Askersund en toppmodern teaterlokal i Sjöängen. För ett antal år sedan kunde arrangörerna i Askersund inte ta emot en del föreställningar. Ordentlig scen och bra omklädningsrum saknades. Minns att man skulle spela upp en pjäs om agitator Kata Dalström i Olshammars Folkets hus, men det gick inte att genomföra. Scenen var för liten. Och då hade ändå huvudpersonen Kata stått i olika vägkorsningar och agiterat. Men det var då det. Nu är det inga problem med föreställningar i Sjöängen.

Krönikan gick för några veckor sedan i NA. Någon har varit på mej om att det inte är fåglar utan insekter jag valt som pris. Kanske det är så, men för mej har det varit fåglar. Glaskonstnär Annette har också sagt till mej att det betraktaren som avgör.

Golven och mellanväggar är på gång vid gamla Samrealskolan

UncategorisedPostad av Ove Danielssontor, september 24, 2020 15:16:26


Golven och mellanväggar är på gång vid gamla Samrealskolan i Askersund.  Byggjobbarna och Stellan på kontoret kör hårt just. I december ska inflyttningen ske. Själv har jag lovat bostadsbolaget att plåta någon gång i veckan. Företaget lägger också ut bilder  på sin hemsida och det skulle vara så.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Samrealskolan-23-sept-vecka-39-2020-11-1024x768.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Samrealskolan-23-sept-vecka-39-2020-7-1024x768.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Samrealskolan-17-sept-vecka-38-2020-IMG_8059-16-1-768x1024.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Samrealskolan-23-sept-vecka-39-2020-3.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Samrealskolan-23-sept-vecka-39-2020-2.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Samrealskolan-23-sept-vecka-39-2020-6-1-1024x768.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Samrealskolan-23-sept-vecka-39-2020-1-1024x768.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Samrealskolan-23-sept-vecka-39-2020-10-1024x768.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Samrealskolan-17-sept-vecka-38-2020-IMG_8059-17-1024x768.jpg

Utställning av silversmide och måleri i Sjöängen

UncategorisedPostad av Ove Danielssontis, september 22, 2020 15:10:34

Silversmederna Anette Rydén och Marie Magnusson tog på 1990-talet över efter Askersundsbröderna Anders och Sven-Erik Högberg, vars guld- och silversmide kommit att dominera smyckesformgivningen i Sverige under nära ett halvt sekel. Marie och Anette skapar tidlösa smycken med en twist.

Mickan Sandelin är en konstnärssjäl som ser den magiska poesin i vardagen. På Sjöängen ställer hon ut målningar och collage. Mickan har konsten i blodet i och med släktskapet med Askersundskonstnären Börje Sandelin.

Silversmederna Anette Rydén och Marie Magnusson tog på 1990-talet över efter Askersundsbröderna Anders och Sven-Erik Högberg

Mickan har konsten i blodet i och med släktskapet med Askersundskonstnären Börje Sandelin.

Vernissage lördag 26 september 2020 kl. 11-14. Utställningen pågår till 24 oktober 2020

Fotvård i Askersund

”Man skall vara glad åt fötter, utan dem man står sig slätt”, sjöng Birgitta Andersson på 1960-talet. Fritt ur fortsättningen:”De kan bli så härligt ömma att man kan ta fotbad i en spann…”, ”De kan stampa uti golvet när man ilsken är – och ströva kring på egen hand i solvarm sand!”

I Askersund har det varit en debatt om vem som ska sköta fotvården under några år.  Kommunal eller privat? Eller båda? Nu har de styrande politikerna satt ner foten för kommunal fotvård. Motionen att återinföra kommunal fotvård kom från Siv Ahlstrand , s, Billy Ludvigsson, c, Margareta Widell, mp, och Rune Karlsson, v.

Här kommer det senaste i frågan:

Socialnämnden Yttrande över motion om återinförande av kommunal fotvård.

 Förslag till beslut: Socialnämnden ställer sig bakom socialförvaltningens yttrande över motion om återinförande av kommunal fotvård och antar skrivelsen som sin egen. Ärendebeskrivning Siv Ahlstrand (S) m.fl. har lämnat in en motion om att Askersunds kommun ska återinföra kommunal fotvård i kommunal regi och att fotvården ska vara självfinansierad.

Motionen lyfter fram konsekvenser som att fotvården blivit svårtillgänglig för pensionärer vilket kan leda till försämrad rörlighet för den enskilde. Ärendet Socialnämndens antagna arbetsbudget innefattar åtgärder för budget i balans. En av åtgärderna för att uppnå budget i balans är att upphöra med servicen att tillhandahålla fotvård.

Fotvård är inte en lagstadgad verksamhet med kommunalt ansvar. Ansvaret för den medicinska fotvården åligger primärvården. Att genomföra åtgärden innebär en besparing på 0,8 årsarbetare fotvårdsspecialist, intäkter från utförd fotvård upphör och den totala besparingen för kommunen beräknas bli cirka 44 tkr. Den fotvårdsutrustning som kommunen kan tillhandahålla är gammal och föråldrad.

 För att kunna erbjuda acceptabel arbetsmiljö och arbetssituation för kommunal fotvårdare behöver en fotvårdslokal utrustas med modern och anpassad utrustning, kostnad uppskattad till mellan 50 000 – 60 000 kronor. I Askersund finns fyra privata företag som bedriver fotvård. Två av dessa tillhandahåller även medicinsk fotvård, Pollys fotvård och massage samt Fotvård a´ la Eva.

 Lagstiftning att ta hänsyn till

· 2 kap. 2 § kommunallagen Kommuner och regioner får inte ha hand om sådana angelägenheter som enbart staten, en annan kommun, en annan region eller någon annan ska ha hand om.

 · 2 kap. 7 § kommunallagen Kommuner och regioner får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och syftar till att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna.

 · 3 kap. 27-32 §§ konkurrenslagen Konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet regleras i 3 kap. 27-32 §§ konkurrenslagen och innebär att domstol kan förbjuda staten, kommuner och regioner att sälja varor och tjänster på ett sätt som begränsar konkurrensen. Page 1 of 2 Sida 2 av 2 En offentlig aktör som bryter mot ett förbud kan bli tvungen att betala vite till staten. Det offentliga får inte tränga undan privat verksamhet.

Socialförvaltningen Maria Ståhl Marie Karlsson Förvaltningschef Handläggare

Bilagor Socialnämndens yttrande på motion om återinförande av kommunal fotvård. Beslutet skickas till Kommunledningsförvaltningen

Gamla sjukstugan

Politikerna i Askersund har stora planer för området vid Sjöängsskolan. Skolan ska rustas och det ska skapas ett kulturcentrum i samband med det. Det har också pratats om en ny idrottshall på området. Upprustningen är säkert välkommen. Men flyttningen av nuvarande biblioteket dit har jag aldrig förstått mej på. Men jag är heller ingen politiker. Har alltid tyckte att man ska utöka det nuvarande huvudbiblioteket och flytta upp arkiven från källaren till biblioteksvåningen. Det finns utrymme i dag , bland annat i den förra dagcentralen. Nu finns det ju inga pengar för terapi åt de gamla längre, så det verkar onödig med ett sådant utrymme i dag.

Det har funnits olika förslag när det gäller Sjöngsskolan. En del vill bygga en helt ny skola på annan plats och sälja tomter på området där skolan står i dag. Någon föreslog att det gamla huset där skolkontoret finns i dag skulle rivas och ge plats för andra byggnader. Men det som föreslog det hade nog ingen bra dag när förslaget kom. Man kan ju ha sådana dagar ibland. Att riva den byggnaden hade väl varit något av ett helgerån.

När det gäller byggnaden där skolkontoret har jag lite fakta och bilder som kanske kan vara intressant att ta del av. Ni har väl hört talas om goda grannar. Bilderna till den här bloggen svarar min granne Leif Linus Larsson för. Så det så.

Det praktfulla tegelhuset där skolkontoret finns är från 1909. Huset byggdes till sjukstuga med 20 vårdplatser. Bygget kostade 50 000 kronor och invigdes i september 1909. När sjukstugan invigdes fanns det inga andra hus på tomten. Närmast låg Kristinahemmet. På 60-talet byggdes Sjöängsskolan på tomten och det har gjort att gamla sjukstugan inte är så framträdande längre.

I slutet av 1800-talet fanns sjukstugan inrymd i fattighuset på söder. På övervåningen. Under 1896 uppgick patientantalet till nära 100 personer. Behovet av en ny sjukstuga var stort vid den här tiden.Många i Askersund tyckte det var en olägenhet. Det räckte att vara sjuk. Kontakterna med de fattiga i huset var inte särskilt upplyftande ansåg stadens beslutsfattare. År 1904 framhöll dåvarande stadsläkare Torstensson i Askersund att sjukstugan var utsatt för eldfara. Fattighjon bodde i rummen under sjuksalarna.

”En del av dessa hjon är passionerade rökare, som röker under större delen av dagen. En del hjon är också slö och dricker sprit i smyg”, skrev läkaren i en tidningsartikel, samtidigt med kravet om en ny sjukstuga.

Men de fanns det som var av en helt annan åsikt. Någon menade att när patienterna tillfrisknade kunde det vara trevligt att vistas ute på gården och prata lite med fattighjonen. Det fanns en del pigga och trevliga gummor att prata med bland dessa. Men stadsläkarens ord vägde tyngre. Det byggdes en ny sjukstuga.

Första tänkte man bygga sjukstugan på Södra Udden, men staden ägde för lite mark där för att kunna genomföra bygget. Istället byggdes sjukstugan på Sjöängen, där staden kostnadsfritt upplät ett halvt tunnland. Bruksägare Cassel på Stjernsund skänkte år 1920, 25 000 kronor för en påbyggnad av sjukstugan på den norra sidan. I början på 40-talet satsade landstinget 585 000 kronor på en helt ny sjukstuga med 39 vårdplatser. En del av nuvarande vårdcentralen.

Tegelhuset användes också under en lång period efter sjukhusepoken till något som kallades kronikerhem.