Elsas dödshopp

Sedan i januari 1922 har askersundarna från och till pratat om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is. Berättelsen har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika målande. Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden. Dödshoppet var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute på Edö finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson. 100 årsminnet av olyckshoppet kommer att uppmärksammas i Sjöängen den 22 januari med visning av filmen om hennes liv , ”Så vit som en snö”. Vidare kommer det finnas ett bildspel i foajén om hennes liv.

Elsa Andersson omkom vid ett fallskärmshopp i Askersund 1922. Jan Troell gjorde om hennes liv som hade premiär i januari 2001

Bilden är tagen från bergshöjden på Edö där Elsa Andersson slog ned med sin fallskärm.

Kungliga Svenska Aeroklubben reste en minnessten över Elsa Andersson på nedslagsplatsen ute på Edö.

Bilden är från 1922 och Elsa Andersson är på väg mot sin sista flygtur och fallskärmshopp. I bakgrunden syns landskyrkan i Askersund. Cirka 3000 askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp över Alsens is. Men det gick fel. Fallskärmen utvecklades aldrig.

Efter hård kamp med SF lyckades Folkets hus föreningen i få en premiärfilm till Askersund. Inte undra på sedan att styrelsen i FH klädde upp sig för at ta emot premiärpubliken. Från vänster Rolf Arvidsson, Ingemar Åhs och Robert Willen.

Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen utvecklades inte. Fallskärmen föll 600 meter. 50 meter från trädtopparna fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Många som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den tragiska händelsen, som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit som en snö”. Amanda Ooms hade huvudrollen i filmen.

Filmen hade premiär på tre platser, Ljungbyhed, Stockholm och slutligen också Askersund, i januari 2001. Men det skedde efter hård kamp av Folkets husföreningen i Askersund. Askersund fans inte med från början som premiärplats, men SF ändrade sig i sista minuten. Jan Troell hade startat filmprojektet om Elsa Andersson redan 1992, tillsammans med författaren Jacques Werup. Manuset byggde på gamla brev med systern Stina. Werup skrev både filmanuset och en bok om den mytomspunna fallskärmshopperskan.

”Boken bygger på en händelserna i filmen. Normalt brukar det vara så att man bygger en film på en bok”, berättade Troell en gång för mej i telefonen.

Filmaren var mycket överraskad över att filmen väckte så stort intresse och uppståndelse i Askersund. Folkets hus föreningen hade laddat upp både med snittar och cider till premiärföreställningen. Troell tycke inte att ett dödshopp var så mycket att fira för askersundarna. Troell hade aldrig varit på Edö och sett minnesstenen över Elsa Andersson,

”Jag har aldrig varit där. Däremot har jag fått se minnesstenen på bilder”, upplyste han mej om.

Amanda Ooms fans dock på plats i Askersund vid premiären. Hon besökte också minnesstenen på Edö.

Askersundare som kom till premiären hade förhoppningar om att få se bilder från Askersund i filmen. Men så blev det inte. Filmen handlade i stort om vad som drev Elsa Andersson att börja hoppa fallskärm. Det var hennes far som bekostade flygskolan och utbildningen i Tyskland. Elsa beskrev som en kvinna som älskade sensationer av olika slag. En sådan var faran.

Under en ganska lång period var det mycket svårt att ta sig fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog Aste Vikström med sig sitt huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och markera stigar. En skylt sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga Svenska Aeroklubben reste stenen på Edö.

Publicerat av

alicegatan

OVE DANIELSSON Arbetade på Nerikes-Allehanda som journalist i 30 år. Är numera pensionär, men har fortsatt skriva och fotografera till bloggar, krönikor i NA och till andra tidskrifter. Till min glädje ledde mitt skrivande och fotograferande till att jag tilldelades kommunens Kulturpris år 2012, nominerad av askersundare som följt mej genom åren. Det blev en stor glad överraskning för mej. Jag är uppväxt i Askersund och har prövat på en del andra yrken innan jag blev journalist. De första åren i yrket skrev jag enbart sport och det var naturligt efter som jag själv varit aktiv i olika sporter. Större delen av mitt yrkesliv arbetade jag annars som allmänreporter, där också fotografering var ett naturligt inslag. För några år sedan gav Ullabritt Jonsson och jag också ut en bok om Askersund .