Gamle kyrkoherden i Askersund, K.O Gullholmer, var rädd för att kriget skulle komma till Askersund. Och han verkade inte vara ensam om det i stan. Det här var i början på 50-talet då det utrikespolitiska läget var labilt. Som nu.
Skulle någon främmande makt slå till mot Sverige, så skulle inte lilla Askersund undkomma. Det var hans bestämda uppfattning. Även om inte staden var någon krigsviktigt ort. Gullholmer lanserade då en mycket kontroversiellt och radikalt förslag. En tunnel genom Norra Bergen. Det blev dock inget av det hela. Och det kanske var tur…
Norra Bergen 1907. Bild från Leif Linus arkiv
Kyrkoherde Gullholmer 1954
För att rädda askersundarna från krigets fasor ville kyrkoherde Gullholmer nämligen spränga en tunnel genom det kulturskyddade området Norra Bergen för att skapa ett skyddsrum. Ett rum som skulle räcka nästan till alla som bodde i stan.
”Visst kan det bli dyrt, men vad värderar askersundsborna mest-livet eller pengarna”, var Gullholmers retoriska fråga när förslaget presenterades.
Norra Bergen i december 2012.
Bild: Anders Foglander
När förslaget presenterades var många mycket positiva. Tidigare borgmästaren Bretzner tyckte det var ett utmärkt förslag. Liksom dåvarande stadsarkitekten Fredriksson. Den senare tyckte till och med att det var ett riktigt bra förslag värt att arbeta vidare med. Ett skyddsrum genom berget var det enda rätta om ”ryssen
kom”. För på den tiden var det ryssen som skulle komma. Det var bara frågan om
när.
Gullholmer hävdade att alla måste vara beredda på ett blixtkrig, utan några
krigsförklaringar.
”En dag ligger våra storstäder i grus och aska förstörda av robotvapen. Hur
går det då för Askersund? En invasion kan ske på några timmar med luftlandsättning av trupp i förening med bombardemang. Var ska då civilbefolkningen ta ivägen. Jag tänker då närmast på sjuka, gamla, kvinnor och barn. Det nuvarande skyddsrummen utgör inte något säkert skydd, snarare tvärtom”, ansåg Gullholmer.
”I Askersund har vi en utmärkt plats i Norra Bergen. En tunnel sprängd tvärsigenom
bergsmassivet skulle vara perfekt. Rummet skulle nås snabbt av alla boende i Askersund. Börja och spräng snarast möjligt, annars kan det vara försent, uppmanade Gullhollmer, de styrande i Askersund.
Gullholmer ansåg att skyddsrummet i fredstid skulle kunna användas till garage,
förråd och samlingslokaler av olika slag. Både stadsarkitekt Fredriksson och gamla borgmästare Bretzner, ansåg att kyrkoherdens förslag var värt att diskutera
vidare. Men det blev inte så, och rädslan för krig försvann allt eftersom. Stadsarkitekt Fredriksson och borgmästare Bretzner, var helt inne på kyrkoherdens linje med en tunnel genom bergen
I dag är Norra Bergen ett kulturområde som turistansvariga gärna visar upp. Askersundsbostäder har genom sin satsning på hus och lägenheter i Vattentornet gjort området attraktivt. Det är fint uppe på berget .Vet inte vad som hänt om kommunen börjat spränga för en tunnel där uppe…
Kände inte kyrkoherde Gullholmer personligen, utan lite mera på avstånd genom en gammal skräddare med Hjalmar i förnamn. Och så klart såg jag honom på stan. På den tiden jobbade jag i en butik som Hjalmar besökte ofta. Han lånade ibland pengar till lite starkare drycker av mej. Gullholmer stöttade Länkarna i Askersund och alla som hade problem med spriten. Hjalmar ansåg dock att spriten inte var något problem för honom. Kyrkoherden var en stor humanist som ville alla väl, men lite
lättlurad var han. Kyrkans man var på det klara med att han kunde hjälpa alla ur sprittäsket. Men så lätt är det inte och Hjalmar utnyttjade läget ibland när han fick problem i bostaden.
Det hände ibland att han behövde låna telefonen för att ringa till kyrkoherden
om hjälp. Och kyrkoherden ställde upp. Vid något tillfälle när han hade lånat telefonen av mej på jobbet, ringde han till kyrkoherden för att be om hjälp att sota spisen. Det är inte så vanligt att kyrkoherdar anlitas till sådant. Spisen hade sotat igen. Hjalmar förklarade med sin vänligaste stämma att han hade blivit en bättre människa och spriten var ett avslutat kapitel i hans liv. Dumheter som bara andra höll på med.
Gullholmer ställde som vanligt upp. Han kom farande på sin cykel till Långholmen (nuvarande Sjöbodarna) där Hjalmar bodde. Och han var redan svartklädd, så det blev inga problem med klädseln i samband med sotningen.
”Skräddar-Hjalmar” vid ”Wallinagården” Hospitalsgatan
Dagen efter kom Hjalmar till mej och ville låna 13:50. På den tiden kostade en kvarter renat just 13:50. Så var det med den omvändelsen. Kan nämna att
jag skrivit en blogg om vänskapen med Hjalmar. Hans humor var underfundig, men
jag är osäker på om han visst om det själv? Hjalmar var nog bara sådan. Det
här var en liten utvikning från ämnet.
Karl-Olov Gullholmer kom till Askersunds stadsförsamling 1940. Efternamnet var taget efter hans födelseort Gullholmen.
