Konst
De socialdemokratiska politikerna Johan Calais och Ronny Larsson bjöd på bokrelease i helgen (22 april). Johan har skrivit och kommit med idén. Ronny har gjort illustrationerna. Resultatet blev en bok för barn som heter En saga om och med Harald och Britta.
Bild och Kultur i Skyllberg har redigerat boken och gjort layouten.
Johan Calais och Ronny Larsson
Bild och text kommer från en Facebooksida
Hur ska det bli med de historiska marknaderna i Askersund? De senaste åren har Lions ansvarat för marknaderna men har nu sagt upp avtalet med kommunen.
En 50-talsbild från marknaden i Askersund
Uppsägningen nedan:
”Härmed säger Lions Club, Askersund upp avtalet för vår- och
höstmarknad i Askersund med omedelbar verkan.
Lions Club Askersund har haft intentionen att följa avtalet men måste
tyvärr på grund av personella resurser, ålderdom och sjukdomar
bryta detta avtal i förtid. Även om viljan finns, så finns inte
mankraften och möjligheten.
Via Lions VP och Sekreterare.
Åsa Pitkänen & Dan Ljungvall”.
Det var i februari 1550 som Gustav Vasa bestämde att det skulle vara två gånger årligen, sista onsdagen i april och sista onsdagen i augusti . Och så har det i stort varit sedan Gustav Vasa , förklarade hur det skulle vara. Kungen menade att Askersund var en lämplig handelsstad vid norra Vättern. På senare år har det inte varit någon vårmarknad och höstmarknad har flyttas till en dag. En lördag. Men det har varit marknad.
Ansvariga på kommunen får nu jobba snabbt för att hitta en lösning. Det vore väl synd om marknaderna försvann efter 473 år. Marknadsbesöken har varit ett måste för många. Jobbade ihop med en person som tog semester marknadsveckorna för att han helt kunde ägna sig åt försäljarna på heltid.
Vi väntar nu på spänning på en marknadslösning….
Vinterbadare och andra som badar året om i Askersund har i flera år haft ett önskemål om att få en enkel omklädningshytt ute på Borgmästareholmen. Allt för slippa byta om inför öppen ridå. Under vinterhalvåret finns ett stort gäng kvinnor som använder den fina badplatsen ute på ”holmen” . De vill inte bli fotograferade från höjden ovanför badet. Det är sådant som har hänt.
Ombyte vid Borgmästareholmen. Det saknas en omklädningshytt och det verkar inte bli någon heller. Trots önskemål i flera år,
Tekniska förvaltningen är dock kallsinniga till förslaget . En av de flitigaste vinterbadarna, Marita Mattsson, har drivit frågan under flera år. Men nu börjar hon tröttna. Hon och flera andra menar att det bara är det stora dyra byggen som räknas i Askersund. En liten omklädningshytt är inget att bry sig om.
Tekniska förvaltningen svar till badarna är stentufft. ”Kommunen kommer inte att ombesörja någon omklädningshytt vid Borgmästareholmen. Omklädningsrum och bad finns vid Haga”, skriver förvaltningen med vänliga hälsningar utan någon vidare förklaring.
Kanske det handlar om pengar även om en enkel omklädningshytt inte för med sig några större kostnader i den stora budgeten.
Att sedan folk vill bada vid Borgmästareholmen för att det är ett bra och lämpligt bad, verkar vara en annan sak. Alternativet är att byta om och ute vid Haga och sedan vandra en halv kilometer till ”holmen”. Eller bada vid Haga.
Borgmästareholmen har blivit ett populärt bad. Året om.
Fler och fler badar vid det fina badet på ”holmen” . Enligt de som badar där så är de mycket nöjda med badstranden och sjöbotten. Brukar själv bada vid ”holmen”. Ett bra ställe att bada vid. I den nya turistfoldern ”Visit -Askersund”, finns det ett stort antal bad i kommunen uppräknade. Också badet vid Borgmästareholmen. Men då utan omklädningshytt.
Som journalist hade jag mycket med familjen Kindbom att göra. Pappa Henry kallades ”Guds vandringsman” och blev en rikskändis. Familjen hade sitt säte i Svanvik utanför Karlsborg. Nu var det ett tag sedan någon i familjen hörde av sig. Det har varit berikande att träffa gänget. Och då ska ni veta att jag inte är särskilt religiös, men jag har respekt för alla som valt en linje i livet och följer den.
Familjen Kindbom mötte jag många gånger både när de höll auktioner och vid sångstunder i olika kyrkor. Och naturligtvis också vid Forsviks kanal när passagerarbåtarna slussade. De sjöng, delade ut blommor och välsignade de som reste med båten. Ett mycket uppskatta inslag, som de fortsatt med. De har också varit ute vid vägarna när cyklisterna i Vätternrundan passerat. Många av cykelkämparna behöver säkert en välsignelse för att orka fram till målet i Motala.
Som jag nämnt var evangelisten och lantbrukaren Henry Kindbom en rikskändis. Äldre personer minns honom säkert. Men man måste nog vara lika ålderstigen som jag. Han dök alltid upp vid stora folksamlingar, välsignade och sjöng en psalm. Henry var en ekumenik av renaste vatten. Det gick inte att stänga in honom i någon frireligiös fålla. Han trivdes lika bra bland missionsförbundare, som bland kyrkobröder. Vid ett tillfälle fick han till och med lämna sin välsignelse i berömda Cirkus Altenburgs manege. Då kände han sig helt nöjd.
Redan 1915 blev Henry Kindbom kompanjon med vår Herre. Kompanjonskapet höll sig fram till hans död 1976. Då hade han hunnit bli lite över 80. Det går många historier om förkunnaren Kindbom. Jag har fått många berättat för mej. Till att börja med hade han problem med polisen. Det var inte helt vanligt att en enkel odalman gick omkring och välsignade folk. Första gången polisen tog hand om honom enligt min berättare var vid Hjo-utställningen 1923. Polisen hade inte vant sig vid den ovanliga synen. Kungen var där och Kindbom fick sitta kvar i häktet till majestäten lämnat staden.
Kindbom blev dock senare vän med ett antal kungliga personer. Vid en tillställning i Axvalla en tid senare utspelades samma scen. Den här gången fördes han med polisbil ut ur samhället för att släppas av i en dikeskant mellan Billingen och Axvalla.
När Gustav V passerade en västgötastad försökte Kindbom komma till kungens uppvaktning. Men polisen som kände Kindbom sedan tidigare motade bryskt bort honom, men det upptäckte kungen.
”Låt honom vara det är ju min vän Kindbom” blev uppmaningen från kungen.
Kindbom hade alltid bra kontakt med kungahuset
När Gustaf V firade sin 90-årsdag befann sig Kindbom på borggården. Han blandade sig med en skara journalister och kunde på så sätt ta sig fram till kungen och till mikrofonen för att framföra en Guds välsignelse. Kindbom träffade också Gustaf VI för en pratstund på lantbruksutställningen i Jönköping 1959.
Henry Kindbom hade aldrig någon baktanke med sin förkunnelse. Han var Guds vandringsman som inte skiljde på folk. Sönerna och döttrarna har gått i samma fotspår som pappa Henry när det gällde tron. Och vad jag förstår har även barnbarnen gjort det samma.
Auktion vid Statt i Askersund med Kindbomsfamiljen som ansvariga. Bilden är från 1980 och utropare är Anders Kindbom
En del av bilderna till bloggen är hämtade ur boken om Henry Kindbom.
Berättade för en tid sedan på bloggen om Askersunds flitigaste fotograf genom åren, Kjell Johansson. Han ägnade sig åt svarvaryrket där han blev mycket skicklig. Men han kunde lika gärna ha blivit fotograf. Många av hans bilder är helt unika. Kjell har bland annat plåtat massor av försvunna Askersundsmiljöer. Han har också varit aktiv i Askersunds fotoklubb och vunnit priser. Kjell har också haft fotoutställning i Askersund.
Auktion på gamla Konsumgården (Åhlins). Kjell vann en tävling med den här bilden.
Kjell Johansson
Som gammal god vän till ”svarvar-Kjell” fick jag löfte om att publicera en del av hans bilder på bloggen. Och det är bara att tacka och ta emot. Någon har tidigare använt hans bilder och förvandlat dess till konstnärens egna tavlor. Utan att nämna Kjell. Det tycker han är lite knepigt. Men han var snäll. Säkert väcker Kjells bilder många minnen. Kjell finns inte i livet längre, men hans bilder lever.
Marknad i Askersund
Birger Tjommen Andersson
Josua Larsson
Hotell-Gustav
Holger Karlsson
Torghandel
Nisse Lundstedt
Pelle Landin
Diskussion på Rådhustomten
Märta Göteborgs-Posten
Brandövning i Askersunds hamn
Motala-Express på gång in i Askersunds hamn
Askersunds köpmän hotas då fri parkering slopas! Så löd en rubrik i tidningen 1972. Köpmännen var mycket oroliga över att förlora sin ställning som handelscentrum för Sydnärke. Köpmannaföreningen menade att det just var den fria parkeringen som hade gjort Askersund till en attraktiv handelsort. Och torghandeln i kombination med många butiker. I en skrivelse till kommunstyrelsen vädjade köpmännen om att beslutet om begränsade parkeringstider på torget skulle skjutas på framtiden. Det var inget för en småstad. Så löd det för snart 40 år sedan
Torget 1972
Brukar roa mej med att jämföra förr och nu i mina bloggar. Hur politikerna tänkte då och nu. I det här fallet var också köpmännen inblandade. Förändringens vindar har skett. Och det är väl naturligt. När det gäller torget i Askersund har det funnits nästan lika många idéer som kullerstenar.
I dag anses tidsbegränsningar är nödvändigt för att få lite rotation på torgparkeringen. Det finns ju också P-skivor som ska sörja för att alla blir laglydiga. Det är förstås inte själva skivan, utan parkeringsvakter som kommer till staden någon stans ifrån.
1972 drev köpmännen frågan om att det måste upp flera anvisningsskyltar på torget till andra P-platser. Och att kommunen borde prioritera en utökning av parkeringsplatser. Lämpliga platser ansågs vara i kvarteret Garvaren och Hattmakaren (bakom Åhlins).
Så här såg det ut på gården där Åhlins finns i dag vid Storgatan. Husen revs och ersattes med en hall. I det sammanhanget vill köpmännen ha en allmän parkering inne på bakgården.
Köpmännen menade att det inte enbart gällde deras egna intressen. Det skulle bli problem ur service-,sysselsättnings –och skattesynpunkt om den fria parkeringen slopades.
Kommunstyrelsen lämnade över skrivelsen till Trafiksäkerhetsverket. Och vad jag minns tog det sedan ett antal år innan parkeringsbegränsningar infördes.
Bara en liten påminnelse om hur tiderna och tankarna kring ett torg kan förändras. Och det beror förstås på att det är en helt annan trafiksituation i dag än för 40 år sedan. Bilarna fick plats på torget. I dag vill också folk parkera så nära butikerna som möjligt när de ska handla. Sådan är utvecklingen. Titta bara på det stora köpcentren som växt upp. Där är bra parkeringar nästan viktigare än det som finns i butikerna….
Varje dag kan vi läsa och höra om hur viktigt det är att de anställda på företagen , trivs och motionerar. Då blir det bättre resultat. För mej är det ganska självklart. Electrolux i Askersund var en föregångare på området. Det berodde mycket på chefen för företaget i Askersund, Helmer Oscar Rajfors. Och det här var redan i början på 50-talet. Han såg bland annat till att det fanns en fotbollsplan utanför fabriken. Det spelade brännboll, kastades pil, det hölls femkamp, spelades fotboll, för att nämna något.
Electrolux AB Motala var under 15 år en stor arbetsgivare i Askersund. Som mest arbetade ett 50-tal personer i lokalerna vid Repslageriet i korsningen Torebergsvägen – Trafvenfeltsvägen. I dag används industrifastigheten till förskoleverksamhet. Ute på stan sa folk alltid lite elakt att de anställda satt och gjorde ”motstånd” i fabriken. Men så var det inte. Huvudsysselsättningen var tillverkning av kyltermostater. Fabriken i Askersund var en satellitverkstad till Electrolux i Motala. Verksamheten pågick mellan 1951 och 1966.
Chefen vid Electrolux i Askersund Helmer Oscar Rajfors. En populär chef som anställda pratar om än i dag.
Rajfors var helt säker på att trivsel och motion gav bättre produktionsresultat. Och så blev det också. Jag har fått ett antal bilder från Henry Johansson som jobbade där. Träffade en före detta anställd för några dagar sedan. Hon förklarade att Electrolux var den bästa arbetsplats hon haft. Helmer Oscar skulle ha varit nöjd om han hade fått höra det.
I min bok ” Oves observationer ” som Skyllbergs Bild och Kultur gett ut finns det ett kapitel om Electrolux om någon är intresserad. Varannan söndag medverkar jag också i Nerikes-Allehanda med en krönika med lite blandat om det skulle vara så.
För några månader sedan skrev jag om Vagnfabriken i Askersund. Den är borta för länge sedan och låg ut med Hagavägen. I fabriken tillverkades bland annat leksakskartor och besparingsringar. Det var ringar som kunde användas i vardagslag för att spara det riktiga vigselringarna av guld. Det fanns även lite guld på kristidsringarna som de också kallades. När jag skrev Bloggen hade jag ingen bild på de då på populära ringarna. Men det har jag nu. Dottern till den siste ägaren av fabriken, Inga, hade läst och hörde av sig. Inga hade fått ärva en påse ringar. Hon bor i Helsingborgstrakten men är ibland upp till sin barndomsstad, där hon bor i ett litet rött hus vid Hospitalsgatan. Ett arv efter sina föräldrar.
Lägger med den tidigare bloggen.
Kristidsringar i mässing för att användas till vardags. De riktiga ringarna användes bara till helgen.
Tidigare blogg:
En gång i tiden satt många kvinnor i Askersund och sydde verkstadskartor till barn. Uppgiften var att sy på leksaksverktyg på en karta. En trevlig leksak. Wibell-Metodens RingFabrik vid Hagavägen stod för tillverkningen. Det var ett hemarbete som många nappade på. Det gav några kronor extra i portmonnän.
Kvinnorna-för det var kvinnor som gjorde den typen av hemmajobb vid den tiden- sydde på olika verktyg på kartorna. Hjalmar Forsell startade verksamheten. En stor sak var också så kallade kristidsringar , förgyllda förlovnings-och vigselringar i mässing. Forsell var ursprungligen folkskollärare, bland annat på Edö. Senare utbildade han sig till dövstumslärare och var verksam som sådan en kort period innan han startade Kortvarumagasin i Askersund, Linköping, Katrineholm, Stockholm och Flen. Han avled 1934.
Senare tog Per Ekström över verksamheten och drev den ett antal år med några anställda innan gjutare Nisse Olsson tog över. En son till Nisse, Sven-Erik, hade en verktygskarta kvar i sin ägo som jag har plåtat av. Någon ring hade han inte kvar, men det kanske är någon som har? Tycker det är lite udda med leksakstillverkning i Askersund som inte så många känner till. För att inte tala om ringtillverkning. Sven-Erik har alltid undrat över varför hans pappa tog över. Han fick aldrig något svar. Det var i alla fall inte för att tjäna grova pengar. Det fanns inga stora pengar i verksamheten. Nisse jobbade kvar på Askersundsverken även när han drev fabriken. Har själv minnen av fabriken. Farsan Sven jobbade där. Nisse lade ner verksamheten efter några år och fabriksbyggnaden revs. I dag finns en gräsmatta och en parkering på samma plats.
Bild:Kjell Johansson
Själv skulle jag behövt en kristidsring. Min ”riktiga” ring försvann snabbt i samband med en fotbollsmatch på idrottsparken i Hallsberg. Plockade av ringen och placerade den på bänken där jag bytte om. När jag kom in efter matchen var ringen borta. Den hade förmodligen ramlat ner i det glesa golvet i omklädningsrummet. Kunde ju inte begära att de skulle riva upp golvet. Ringde till vaktmästare Carlos men han hade inte hitta någon ring. Men jag har klarat mej utan ring. Det har rullat på precis som i matchen i Hallsberg. Hur det gick? Minns inte, har spelat så många matcher. Men jag minns i alla fall att ringen försvann.
Privat eller offentligt? Det är en fråga som diskuterats flitigt på senare år när det gäller vården. Förhoppningsvis kommer politikerna att enas om något som är bra för alla och att ingen kan sko sig på skattebetalarnas pengar. Och på de som behöver vården.
Här låg Marieborgs vårdhem. I dag är byggnaderna borta och har ersatts med ett hotell
Privata vårdhem är annars inget nytt för Askersund. Man skulle nog kunna säga att Anna Beckman finns med bland privatpionjärerna. Redan 1919 startade Anna Beckman ett privat vårdhem i Marieborg, som också var hennes föräldrahem. På den platsen ligger i dag Hotellet.
Vårdhemmet -eller asylen som det hette på den- öppnade med platser för ”obildade sinneslöa”. Det gällde 28 platser. Med platserna räckte inte till. Därför öppnade hon också ett vårdhem i Vasshammar med 53 platser. Men det fanns problem med Vasshammar. Det var dyrt att bygga om fastigheten. Ett annat problem var att lönerna för den kvinliga personalen hade höjts med 50 procent och för den manliga med 100 procent. För att lätta på trycket beviljade landstinget ett räntefritt lån på 20 000 kronor. Men det fanns ett krav med lånet. ”Asylisterna” från Örebro län skulle ha företräde till de 53 platserna.
Efter nästan 30 år gav Anna Beckman upp sin verksamhet. Och det av hälsoskäl. Hon hade med ljus och lykta sökt efter någon som skulle ta över Marieborg. Men misslyckats. I det läget vände hon sig till landstinget. Förvaltningsutskottet gjorde en undersökning av vad som skulle hända om hemmet lades ned och möjligheterna att flytta patienterna till andra vårdhem.
Landstingspolitikerna kom fram till att hemmet fick vara kvar. Alternativet var annars att alla patienter skulle skrivas ut och sändas tillbaka till sina respektive hem. Och det skulle inte vara lyckat. Landstingspolitikerna väntade också på en utredning rörande ”sinneslövårdens framtida organisation”. Även på den tiden var det på modet med utredningar.
Landstinget beslutade hyra Marieborg av fröken Beckman från den 1 oktober till 1947 till den 30 september 1952. Den 1 juli 1950 övertog landstinget även Vasshammars vårdhem
1954 antog Riksdagen en lag som krävde att landstingen skulle svara för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. En plan skulle också upptas för specialskolor, vårdanstalter och för öppen vård. Slutna anstalter som Kristinaskolan, Vasshammar och Marieborg skulle upphöra vid årsskiftet 1954-55. I december 1957 överfördes sista patienterna vid Marieborg till landstingets nya anstalt i Nora, Hagbyhemmet. Kristinahemmet och Vasshammar dock blev kvar ytterligare ett antal år.
Anna Beckman drev också vårdhemmet i Vasshammar. Bilden är därifrån
Själv har jag erfarenhet av många som bodde på Marieborg. Jobbade då i en köttbutik som levererade varor till Marieborg. Ibland kom några av de boende där och hämtade varor. Det var alltid en högtidsstund. Samtalen blev både långa, intressanta och roliga. Och de hade funderingar som jag aldrig tänkt på tidigare och som berikade livet. Många gånger förstod jag inte varför vissa personer hade hamnat på Marieborg. Det var människor som kunde ha gjort en insats i samhället lika väl som någon annan.
Marieborg kom senare att användas som Vandrarhem, som lekskola och föreningslokal. Sedan revs allt. En av byggnaderna drabbades också av en brand.
Personal vid Marieborg
Beckmans vid Marieborg 1911
Bild från tidigt 1900-tal med Marieborg till vänster
Bilden är plåtad från Sundsgården mot Marieborg
Bild från 80-talet vid rivningen av Marieborg.
Leif Linus och Kjell Johansson har hjälpt till med bilder. Och några har jag tagit själv. Erik Larsson på Landstingsarkivet har också varit behjälplig med material .
I Askersunds hamnområde fanns fram till i början av 1970-talet en ståtlig röd kvarnbyggnad i fyra våningar. Det var en imponerande träbyggnad som tyvärr revs. När kvarnen byggdes 1908 vallfärdade folk till stan för att se det imponerande bygget. Och det kan man förstå.
Bilden på kvarnen är från 1972 strax före rivningen. Bilden är tagen från baksidan av Hamnmagsinet.
Bild: Kjell Johanson
Bild:Kjell Johansson
En mycket gammal bild. Kvarnbyggnaden syns till vänster i bild.
När kvarnen revs förändrades hamnbilden helt. Tittar man på bilder från 60-talet så kan man tycka att de styrande på den tiden borde gjort något bättre av den gamla praktfulla byggnaden , än att jämna den med marken. Det fanns också planer på att riva gamla Hamnkontoret samtidigt med kvarnen. Som tur var blev det stopp på dessa planer. Många askersundare protesterade mot rivningen av kvarnen, men vad hjälpte det. På den tiden hjälpte det inte att protestera. Annat är det i dag…
Kvarnen i Askersund var en bygdekvarn som flyttades från Ängatorp till stan 1908. Det jag vet är att den uppfördes någon gång på 1880-talet. Väl inne i Askersund var det ett kvarnaktiebolag som ansvarade för driften. Åtminstone till att börja med. Det visar gamla annonser. Aktiebolaget ägde också tomten där IOGT finns i dag. Ägarna till kvarnen ville in till Askersund som var centrum för båt-och tågtrafik.
Oskar Hagle blev ägare till kvarnen 1933. Han drev den fram till 1964, då ”mjölnardrängen”, Henry Persson, tog över. Han hade jobbat under Hagle sedan han tog över kvarnen. Han blev också förman vid kvarnen. I Askersund gick han under namnet ”Mjölnar-Henry”. Ett ganska logiskt smeknamn om man säger så. Henry drev kvarnen fram till det bittra slutet.
Henry Person och Oskar Hagle
Henry Persson och Olle Karlsson
Bild Eric Englund
Askersunds kvarn var länets största bygdekvarn. Hushållen kunde köpa mjöl direkt från kvarnen. För lantbrukarna fungerade den som en så kallad löneförmalningskvarn, där man malde sin säd. Största kunderna på 60-talet var stadens bagerier, där man i största möjliga utsträckning använde sig av Askersundsmjölet. Det blev mycket gott bröd av mjölet från Askersunds kvarn hävdade bagarna. På den här tiden hade kvarnen stor betydelse för bygden och var ett viktigt företag i stadens näringsliv.
Askersunds kvarn var knuten till lantbruket på ett alldeles speciellt sätt, då företaget också fungerade som ett slags sädesbolag genom att driva handel med utsäde, fodervaror och fröer.
På 60-talet ansågs Askersunds kvarn vara en modern rörelse i gammal stil. Det sistnämnda med tanke på att verksamheten var inrymd i en träbyggnad av typsikt 1800-talssnitt. Maskinparken var också imponerande enligt kvarnexpertisen, med tre par stenar, en havrekross och tre valsstolar. Till det kom också rensningsmaskiner och andra specialanordningar.
När kvarnen revs hade en grupp Sjöbodar redan uppförts mot Storgatan. Kvarnen skulle ge plats för ytterligare en rad. Och så blev det också. Men frågan är om inte både Sjöbodarna och kvarnbyggnaden fått plats. Det var ändå den ståtliga kvarnen som gav karaktär åt hamnområdet. Förhoppningsvis var rivningen av en sådan kulturbyggnad en engångsföreteelse. Det är vad jag tycker efter ha titta på äldre bilder. Minns själv också hur det såg ut när kvarnen fanns kvar. Så gammal är jag…
Som vanligt har Leif Linus, hjälpt till med en del bilder , liksom Kjell Johansson.