Konst
Det råder stor aktivitet på Norra Bergen med byggandet. Det växer upp hus och jobbet med Vattentornet invändigt pågår för fullt. Det har hänt något varje gång jag är där fotograferar. Det brukar bli någon gång i veckan.
Tvättinrättningarna hade fullt upp förr i tiden. Och det fanns ett antal tvättar inom Askersunds nuvarande kommun. De som inte hade råd att lämna in sin tvätt i centralorten var hänvisade till klapphuset på Sundsängen. Morsan Gunborg höll till hemma vid bryggan vid Gårdsjön, i stort sett året runt med tvätt. Så var det på den tiden. Måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på hur tvättningen gick till. Men det har ändrats på den punkten.
I dag är tvätterierna borta i Askersund. När tvättmaskinerna gjorde sitt intåg i de svenska hemmen blev det allt svårare för tvättinrättningarna att få till det med ekonomin.
Stortvätt vid kajen i Askersund på 20-talet. I bakgrunden Bäckmans brygga (Marieborg)
Klapphuset med gamla bryggeriet i bakgrunden.
Klapphuset vid Sundsängen
Askersundarna är i dag hänvisade till inlämningsställen- som bensinmackar för vidare befordran till tvätterier på andra orter. Vid Solhaug, strax väster om Askersund fanns ett tvätteri som ägdes av Knut Rosén. Han kombinerade det med en minkfarm och ett skollärarjobb. En ganska ovanlig kombination kan tyckas. En typ av rening pågår fortfarande där. Jehovas Vittnen har förvandlat stället till Rikets Sal. De gjorde ett imponerande arbete med huset på mycket kort tid. Det kom vittnen från hela Sverige och hjälpte till med bygget.
Ingrid Larsson ansvarade för tvätteriets butik i Askersund
Tvätmästare Brunlid vid Solhaug 1966. Han visar upp nya maskiner som allmänheten kunde använda själva. En ny giv inom tvättnäringen.
Läraren och minkfarmaren Knut Rosén drev också tväten vid Solhaug. En lite udda kombination.
Tvätteriet i Solhaug införde moderna metoder på 60-talet. Folk fick åka dit och tvätta själva i maskiner som företaget höll med. Vet inte vad det kostade, men det var ett nytänkande. Tvätteriet hade också en butik vid Sundsbrogatan, där folk kunde lämna in och hämta sin tvätt. Det kallar jag för service.
Vid Sundsängen fanns Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin reklam med att han tvättade i ”äkta sjövatten”. Den som tittade i vattnet vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog säga att reklamen var lätt överdriven. Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet. Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.
Askersundstvätten låg vid Sundsängen. De gamla byggnaderna är borta och har ersatts med garage.
En av det mest populära och billigaste tvättar var , Zinkgruvans Andelstvätt. Den startade 1946 vid kanten av Trysjön och levde kvar i 30 år. Initiativtagare till tvätten var gruvbolaget och Hammars hälsovårdsnämnd. Anslag till att bygga tvättinrättningen kom från olika håll. Fru Vega Adolfsson blev tvättens första föreståndarinna med en lön på 80 kronor i månaden. Tog hon in personal som hjälpte till fick hon stå för det själv.
Fram till 1972 var inte personalen vid andelstvätten fackligt anslutna. 1973 begärde en av personalen inträde i Fabriks och det väckte stor bitterhet i styrelsen. De ansåg at det var helt omöjligt att driva tvätteriet med avtalsenliga löner. Styrelsen vägrade skriva på avtalet. Det slutade med att förbundet satte tvätteriet i blockad. Till slut skrevs avtalet på , men enligt styrelsen var det början till slutet för tvätteriet i Zinkgruvan. 1976 såldes tvätten och andelarna löstes in.
Kommunen köpte tvättstugan, som i sin tur hyrde ut den till Zinkgruvans IF. Under flera år använde klubben huset till klubblokal. Under 90-talet flyttade föreningen sin verksamhet och huset jämnades med marken.
Själv lämnade jag ofta in oljiga arbetskläder till Zinkgruvetvätten. En dam tog med kläderna från mitt dåvarande jobb i Hammar och några dagar senare var kläderna tillbaka i Hammar. Det var många av mina arbetskamrater som också utnyttjade den fina servicen med nytvättade och pressade arbetskläder. Första timmen gick man som en kung. Efter en timme med glaset såg man inte att kläderna varit på tvätt. Och det tyckte de ansvariga vid tvätten i Zinkgruvan var riktigt bra. Det skapade jobb. Det kom nya tvättlådor från Hammar hela tiden. Allt gick sedan framåt. Företaget kom att sköta det hela den sista tiden jag var i Hammar.
Bandystjärnan Gunnar Carlsson, som också drev BE-GE:s i Askersund, var en mästare i att sälja tvättmaskiner när det begav sig. Han tillhörde en av Sveriges bästa försäljare på den tiden. Alla kände honom och han kunde prata för sin vara. En gång berättade Gunnar för mej att han sålt en tvättmaskin när han skulle passera Ingelsby. Vid en brygga låg en kvinna och skurade som hon alltid hade gjort. Gunnar stannade och frågade om han fick ta en bild. Han menade att det skulle bli en unik bild. Det har var i mitten på 50-talet. Folk låg inte vid bryggorna och tvättade längre. Det blev affär.
Bröderna Bertil och Gunnar Carlsson, vid BE-GE:s var duktiga försäljare. Gunar vräkt ut tvätmaskiner till sydnärkingarna i på 50-talet. Men så var han en känd bandystjärna som alla ville prata med. Gunar grabbar driver affären vidare
Leif Linus har som vanligt bidragit med bilder. Faktauppgifterna om tvätten i Zinkgruvan har jag hämtat från en skrift som vännen och före detta kollegan Weine Ahlstrand skrev för ett antal år sedan
Bristen på anslagstavlor och klotterplank var akut i Askersunds kommun för snart tio år sedan. Hur det är i dag ? Det kan jag inte uttala mej om, men en liten uppföljning kan nog vara på plats. Socialdemokraten Solveig Samuelsson ansåg att bristen på anslagstavlor ställer till stora problem för föreningar och arrangörer. Något måste göras snabbt. Butikerna anslagstavlor räcker inte till på långa vägar. Där ska nöjesarrangörer trängas med lappar om upphittade eller bortsprungna hundare och katter. För att inte tala om all reklam för vinterdäck och loppmarknader. Året var 2011.
Anslagstavla i Askersund på 50-talet. Det var församlingarnas tavla.
Samuelsson skrev därför en motion till fullmäktige att det bör göras en översyn om möjligheten att sätta upp en del anslagstavlor i kommunen. Annonser i pressen är inte ett alternativ menade hon. Det är för dyrt för många fattiga föreningar.
Precis som föreningarna får även kommunen vända på sina slantar enligt det svar som Samuelsson fick på sin motion. Det finns inte några pengar till en anslagstavla i Askersunds tätort förrän år 2013. Redan tidigare hade frågan väckts ute bland kommunens byalag , och till dessa tavlor har det anslagits pengar både i liggande budget och i budgeten 2013.
Innan tavlan fick sätts upp i tätorten måste också Sydnärkes byggförvaltning hitta en lämplig plats. Den får inte äventyra den känsliga småstadsmiljön. Den skulle flyta in i miljön även om det nu bara var en anslagstavla. I motionssvaret stod att ”givetvis måste omgivningarna också vara sådana att kraven på fysisk tillgänglighet följs”. Sug på den formuleringen. Vad jag förstår ska den vara lättillgänglig för alla.
Församlingarna hade under många år haft en anslagstavla vid Gårdsjögatan, men som föll för åldersstrecket. Tavlan lutade i flera år, men inga krafter kunde hjälpa att hålla den åldriga tavlan uppe. Den plockades bort.
Tavlan användes av alla. Det var en blandning av kyrkomöten, cirkusföreställningar, danskvällar för att nu nämna något. Tror inte det var meningen från början.
IFK Askersund hade en liten egen tavla på planket mellan Letex och Apotekshuset vid torget. Dit kunde alla som spelade kolla om namnet fanns med i laguppställningen till nästa match. Föreningen informerade också om en del andra viktiga saker. För några år sedan hade föreningarna en lottkiosk utanför Rådhuset, som var tapetserad med affischer. Den var inte vacker, men ändamålsenlig, just för affischering.
På planket i bakgrunden syns IFK:s lilla anslagstavla.
Det finns också en del privata lösningar som jag med hjälp av gamla bilder kan visa. Men till 2013 fanns det ingen anslagstavla i Askersunds tätort.
Bosse Molinder gjorde reklam på sitt sätt
En typ av bilreklam.
Gösta Ahlm försöker locka Nisse Gustavsson och Oskar i Kina till Åhlins. Vet inte hur det gick.
Kyrkoherde Bäckgren lockade folk till hembygdsföreningen på det här sättet.
Några bilder i veckan på Vattentornet innan snön kom. Jag var uppe i tornet och kollade när några jobbare höll på att borra in i det gamla tornet. Väggarna är minst en halvmeter tjocka tegelväggar. Som tur är finns det maskiner som hjälpmedel. Husen framför tornet börjar också resas.
Gärdshyttans vårdhem strax söder om Hammar används igen . Precis som en gång tidigare till matservering. Tänkte berätta lite om några händelser där ute. Som journalist var jag där ganska ofta, för det som hände där var ofta kontroversiellt. Förra gången Gärdshyttan användes till flyktingförläggning var jag där ganska ofta också privat. Hade flera goda vänner där som jag fortfarande håller kontakten med. Lite stolt är jag också över ett av invandrarbarnen döptes till Ove Dritton innan de flyttade till Norge.
Fram till i början av 1940-talet användes Gärdshyttan som ålderdomshem för Hammarsborna. Fastigheten såldes till Birgittasjukhuset i Vadstena som ett sekundärsjukhus. I Hammar byggde man ett nytt ålderdomshem, Lunnagården. Landstinget tog senare över Birgittasjukhusets verksamhet. I slutet på 60-talet började också landstinget tveka om verksamheten vid Gärdshyttan.
Även den gången handlade det om pengar. Landstinget ville inte satsa pengar på verksamheten i det gamla ålderdomshemmet, som trots allt hade rustats. 1974 blev det klart att patienter och personal skulle flyttas över till gamla delen av sjukstugan i Askersund. Det hela skulle ske under 1976.
Landstinget ansåg att Gärdshyttan var omodernt och föreslog i början på 70-talet att verksamheten skulle läggas ned och flyttas till Åkerby, men protesterna var kraftiga för byte av kommun. Personalen ville vara kvar i Askersund. Naturligtvis fanns det politiker som protesterade mot nedläggning av Gärdshyttan , bland annat den moderate landstingsmannen Sivert Andersson från Åmmeberg. Men det hjälpte inte.
Landstinget erbjöd Askersunds kommun att köpa Gärdshytan, men kommunen tackade nej. Istället blev Maranata ägare till stället under ett antal år. Deras ledare Arne Imsen och jag hade många samtal. Imsen styrde det hela med järnhand. När jag besökte stället var det bara han som svarade på frågorna. Ofta gjorde han stora PR-grejer av ”gömda barn” vid sina tältmöten. Det gjorde att stora delar av svenska pressen bevakade mötena.
Själv blev jag utmotad från ett tältmöte, därför att jag samtalade med bänkgrannen som åkte med mej och var lite engagerad. Vi störde inte mötet, men det räckte med ett samtal. Någon slags ordningsvakt menade att vi stört mötet med vårt samtal. Jag ville bara veta namnet på människorna som stod på scenen för en bildtext. Själv menade jag lite ilsket att de var de på scenen som störde mej. När jag kom tillbaka till redaktionen ringde Imsen till mej och förklarade att ordningsmannen måste haft en dålig dag och att han inte var riktigt bra i nerverna. Imsen förklarade lika vänligt som alltid att jag var välkommen när som helst.
Det var alltid trevligt att prata med den gamle fackpampen Imsen. Men jag förstod mej aldrig på vad han sysslade med. Men det förlät han mej. Imsen menade att jag inte begrep bättre. Och så kunde det kanske vara.
Maranata klarade inte av det ekonomiska och tvingades sälja fastigheten. Under en period var där en sommarservering. Lite senare kom också blev det också ett behandlingshem för unga människor som hade problem med droger. Senare blev det flyktingförläggning. Och nu servering igen.
Adventsstakarna lyser längst upp i Vattentornet, precis som de gjort under de senaste åren under decembermånaderna. Var med bröderna Törnqvist i bostadsbolaget upp i tornet när de satte upp stakarna första gången. Askersundarna tyckte det var ett mycket trevligt initiativ. Och nu har det blivit en tradition.
Annars pågår bygget av lägenheter vid tornet för fullt. Just nu är det kallt att vara byggjobbare, men jobbarna plastar in ingångarna till lägenheterna för att få upp lite värme att jobba i. Ytterväggarna i lägenheterna ska sättas upp.
Jag återkommer med flera bilder framöver. På bostadsbolagets hemsida finns det också bilder om någon vill kolla.
Askersunds många gamla innergårdar har starkt bidraget till den lokala konsten. Även konstnär Hjalmar Trafvenfelts katthatande foxterrier måste också få ett stort köttben på sin minnessten för sin insats för den lokala konsten. Det finns många gårdsmiljöer bevarade i oljemålningar utförda av majoren och konstnären Trafvenfelt. Hunden tålde inte katter. När han fick se en katt blev det full jakt inne på gårdarna. Konstnären måste då skynda till för att avstyra blodiga bataljer. Det var vid sådana tillfällen konstnären också upptäckte nygammal miljöer att måla. När tavlorna överlämnades till Askersund stad 1921 som en donation förklarade också konstnären att hunden spelat en ej oviktig roll vid tillkomsten av många tavlor. Trafvenfelt dog 1937 vid 85 års ålder.
Den här bloggen handlar just om en innergård, gamla Konsumgården och verksamheterna där. Ofta var det hantverkare med enmansföretag som sin verksamheter inne på gårdarna. Säkert känner många som läser bloggen till mer om vad som hände på gårdarna och vad som fanns där. Kanske någon också har bilder? Då är det bara att höra av sig. Linus Larsson har hjälpt mej med bilder. På den platsen finns i dag Åhlins (Storgatan). Inne på gården där parkeringen finns i dag hölls bland annat auktioner. Innan Åhlins kom fanns Konsum i lokalen. För att ge plats för den nya Konsumhallen revs ett hus där både Konsum och Arrenius kläder var inrymda.
Auktion bakom gamla Konsum på 50-talet
Auktionist Swidén
Bild från 1936. Ryttare inför hembygdsfesten
Innan Konsumhallen byggdes
Arrenius butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag
Så här såg det ut innan Konsum byggde den butik som Åhlins finns i.
Bokbindare Holm hade lokal inne på Konsumgården
Askersunds har många gånger kallats för ”Sveriges Jerusalem” eftersom det fanns och finns ett antal friförsamlingar. Men Askersund är inte ensam epitelet. Många andra städer i Sverige har kallats för samma namn. Jönköping är en av städerna med samma beteckning. Precis som för många andra föreningar och organisationer är det svårt att behålla medlemmarna och få nya. Men de som finns kvar i Askersund kämpar på med ungdoms-och mötesverksamhet. Frikyrkoförsamlingar har ofta också stora egna lokaler som kräver underhåller och kostar stora pengar. Men det brukar skötas ideellt. Det är bara att lyfta på kepsen för det.
I mitt jobb som journalist hade jag ofta kontakt med frikyrkofolket och församlingarnas pastorer. Ofta var det trevliga möten, även om jag själv aldrig varit med i gemenskapen som jag vet finns där. Men det beror inte på frikyrkofolket. Det beror på mej.
En del församlingar har jag haft mer att göra med än andra. Som Jehovas Vittnen och Maranata. Under många år var Jehovas Vittnen de på jakt efter en möteslokal. Församlingen tänkte bygga nytt och jagade tomter. Byggplanerna föll och istället köpte de gamla tvätten vid Solhag väster om Askersund. Medlemmarna gjorde en enorm upprustning bara på några veckor. En imponerade insats av medlemmar från alla Sveriges hörn. En lite udda episod hände när församlingen sökte bygglov på en tomt strax norr om Askersund. Det kom in proteser mot bygget med en något annorlunda motivering. De som protesterade menade att det var ingen idé att ge församlingen bygglov eftersom ”Jehovas Vittnen alltid pratade om att jorden skulle gå under när som helst”. Det skulle vara bortkastat arbete med ett nybygge. Maranataförsamlingen fanns vid Gärdshyttan. Pastor Arne Imsen var deras store kontroverse ledare som ofta kallade mej till pressinformation. Ibland åkte jag och lyssnade.
Många julaftnar besökte jag också EFS-församlingen vid Gårdsjögatan i mitt jobb. De bjöd in ensamma och de som inte följt den raka vägen i livet precis. Vem har gjort det förresten…. Församlingen bjöd på julmat och lite julgemanskap. Jag tyckte det var ett mycket äkta och sympatiskt drag som var värt at skriva om. Senare tog RIA över det hela. Mannen bakom det hela var Magnus Elf. Visst hade han medhjälpare, men han var den drivande. På senare år hade ofta kontakt med församlingens tidigare präst, Lasse Skogsén, som också jobbade på ett sätt som jag beundrar. Han samlade in julklappar till barn i Öststaterna som i stort saknar nästan allt. Heder åt Lasse som höll på med det i många år.
En person som skrivit om ”Missionshus och kapell i Väckelsens Askersund” är Olle Bergström. Boken kom ut i ArkivCentrums regi. Han beskriver noga väckelserörelsen och dess byggnader i Askersund. Med väckelse menar han i det här sammanhanget ett personligt religiöst uppvaknande hos ett stort antal människor. En mycket intressant bok för alla som vill veta mera om församlingarnas historia i Askersund.
Efter ha läst gamla protokoll från Hammars socken kan man få en liten överblick om vilka problem som verkligen fanns. Krogrörelser fanns sedan mycket lång tid tillbaka i Hammar. Det fanns gästgivargårdar både i Hammar och vid Råå, med fullständiga rättigheter Därtill fanns försäljningsplatser både i Lunna och Dalby. Ofta förekom det klagomål mot skötseln av dessa platser. När bolaget Vieille Montagne startade sin gruvdrift i vid Åmmeberg och Zinkgruvan, år 1857, blev det väldigt störigt och bråkigt på avlöningsdagarna. Det var också ett brokigt torgliv på båda platserna när gruvarbetarna fick ut sina löner.
Motbokssystemet användes över hela Sverige från 1917
Det kom tygförsäljare från Knallebygden. Järnhandeln och karamellförsäljare fanns också på plats. I Åmmeberg infann sig alltid ”Brö-Klara” från Askersund. Hon sålde alltid bullar. Den minsta sorten kostade ett öre styck och den lite större logiskt nog två öre. ”Brö-Klaras” försäljning gick alltid bra. Den tidens unga släkte var inte vana med vetebullar till vardags. Och ”Brö-Klara” var snäll. Såg hon någon liten stackare som saknade pengar, så gav hon ofta bort en bulle. Mjöl för både människor och djur såldes av försäljare från Motala-och Mjölbytrakten. Potatisen kom dock från Lerbäck och Godegård.
Det var självklart att en så ny och stor industrianläggning som det belgiska gruvbolaget anläggningar skulle locka en del skumma individer. Smyghandel med öl och brännvin förekom både i Zinkgruvan och Åmmeberg, allt enligt de gamla protokollen. Vid Åmmeberg fanns Hellbergs vinstuga, samt ölförsäljning hos bryggare Gömmel, samt vid ytterligare ett ställe på Tomtevik. Dessa platser hade rättigheter att sälja starkvaror, men skötseln var inte den bästa. Det kom ofta anklagelser mot Gömmel.
Omkring 1890 kom till Åmmeberg en bagare, F O Boman. Förutom bageriyrket hade han sysslat med slakterirörelse. Han började dock snart också att sälja rusdrycker. Tillståndet på platsen blev mycket spänt och irriterat. En stark nykterhetsrörelse hade växt fram i Åmmeberg. Stämningen mot lönnkrögaren hade blivit allt bittrare, sedan han någon gång under åren 1895-96 blivit anmäld för olaglig ruskdryckshantering. Hans hat riktade sig mot en granne, skomakare Alfred Karlsson. Boman trodde att det var han som hade gjort anmälan. För sin säkerhet bar skomakaren sin mynningsladdare med sig när han gick till och ifrån sin verkstad. Vägen till verkstaden gick förbi på landsvägen helt nära Bomans bostad.
Dagen före midsommarafton 1896 kulminerade bråket mellan Boman och Karlsson. Boman hade med sin häst åkte till Askersund för att hämta öl till midsommarhelgen. Från Askersund återkom han med ett stort ölfat liggande på vagnen. Han hade hållit hög fart, kört varmt, och sett upprymd ut. Efter hemkomsten hade han tagit en stor slaktkniv för att gå till ett ställe i närheten för att slipa kniven. De båda trätobröderna möttes. Boman höjde då sin kniv och gick mot skomakaren.
”Kommer du på mej med kniv så skjuter”, varnade skomakaren.
Boman trodde inte att skomakaren skulle göra allvar sin varning utan fortsatte framåt med kniven. Skomakaren tryckte då av ett skot som träffade Boman i ljumsken så han störtade till marken och blev liggande. Han blev sedan fraktad till Askersunds sjukstuga för vård. De båda männen hade varit så nära varandra att papper som använts som förladdning hade följt med in i såret. När läkaren plockade borta pappret ur såret, frågade Boman om det möjligen var ett psalmboksblad. Skomakaren var nämligen religiös.
Efter skottlossningen hade Alfred Karlsson snabbt tagit sig fram över Edöskogarna och vidare ut till kronolänsman Boström i Ullavi (Askersunds by). Han berättade vad som skett. Boström tog det inte så allvarligt. Det var ju midsommar. Han lever ju menade Boström och lät saken bero till efter midsommarhelgen. Ortsbefolkningen i Åmmeberg ställde sig helt bakom skomakare Karlsson. En C.A. Hedlund i Åmmeberg ordnade en namnlista till skomakarens fördel. Ortsborna var nämligen mycket trötta på Bomans krogrörelse. Båda dömdes till böter med ungefär samma belopp Hur det gick med ölfatet som Boman hämtade i Askersund har jag inte hittat några uppgifter om..
Vid Zinkgruvans avlöningstillfällen med åtföljande torghandel infann sig regelbundet förre grenadjären Birger med sin dotter för att sälja sirapsdricka. Drycken höll sin modiga procent. Birger drev nämligen också en lönnkrog . Men det gick illa för Birger. Han och hustrun mördades en söndagsmorgon, när de låg och sov. Mördaren var en rallare Frisk.
Och allt det här hände i spåren av det stora superiet så det var inte bättre förr. Då var det brännvin av starkaste slaget som gällde. Vindrickande räknades inte in den allmänna konsumtionen. Det dracks under ordnade former ansåg de styrande och berördes inte av några restriktioner
Motboken infördes 1917 ( i vissa områden redan 1914) för att minska spritdrickande. Det var läkaren och politikerna Ivan Bratt som låg bakom motboken. Det var ett häfte med plats för stämplar. Genom stämplarna kunde den inköpta ransonen bevakas. Det fanns ingen demokratisk rättvisa i när det gällde motboken. Förmodligen är det ett av det mesta odemokratiska system som införts. Inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition styrde tilldelningen. Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens. Som kvinna och hushållerska fanns inte en chans att få motbok när mannen i huset hade en.
I augusti 1922 genomfördes en folkomröstning. Ett förslag var ett fullständigt rusdrycksförbud. Förespråkarna använde bland annat en känd affisch av Albert Engström med budskapet, ” Kräftor kräva dessa drycker”. Folkomröstningen blev mycket jämn. Lite oväntat tog förbudsmotståndarna hem segern. Motboken försvann den 1 oktober 1955. Där sviker inte mitt minne. Inte för att jag fick köpa ut själv, utan därför att min kusin fyller år just den dagen. Vad det nu har med det här att göra. Samtidigt infördes mattvång på restauranger och barer. För att få en snaps krävdes också en matbeställning. De som var riktigt sugna tog oftast det billigaste. Det gick rykten om att samma smörgås vandrade från kök till servering hela kvällen. Smörgåsen var inte det viktigaste men ett måste, så den blev oftast kvar på tallriken.
Har också kollat lite vad som hände i Askersund när spriten släpptes fri. Har lagt med några klipp. En som var flitigt i debatten var Askersunds-Tidnings ”Han med örat”. Meningen bloggen är inte spritromantik, utan mera vad som händer om spriten tar över helt. Själv är jag inte nykterist, men tar det lugnt med starka drycker. Tycker man blir i yr i huvudet av för mycket sådant. Men på 1800-talet var det kris. Då verkade som de flesta ville drabbas av konstgjord yrsel…..
Politikerna i Askersund har stora planer för området vid Sjöängsskolan. Skolan ska rustas och det ska skapas ett kulturcentrum i samband med det. Det har också pratats om en ny idrottshall på området. Upprustningen är säkert välkommen. Men flyttningen av nuvarande biblioteket dit har jag aldrig förstått mej på. Men jag är heller ingen politiker. Har alltid tyckte att man ska utöka det nuvarande huvudbiblioteket och flytta upp arkiven från källaren till biblioteksvåningen. Det finns utrymme i dag , bland annat i den förra dagcentralen. Nu finns det ju inga pengar för terapi åt de gamla längre, så det verkar onödig med ett sådant utrymme i dag.
Det har funnits olika förslag när det gäller Sjöngsskolan. En del vill bygga en helt ny skola på annan plats och sälja tomter på området där skolan står i dag. Någon föreslog att det gamla huset där skolkontoret finns i dag skulle rivas och ge plats för andra byggnader. Men det som föreslog det hade nog ingen bra dag när förslaget kom. Man kan ju ha sådana dagar ibland. Att riva den byggnaden hade väl varit något av ett helgerån.
När det gäller byggnaden där skolkontoret har jag lite fakta och bilder som kanske kan vara intressant att ta del av. Ni har väl hört talas om goda grannar. Bilderna till den här bloggen svarar min granne Leif Linus Larsson för. Så det så.
Det praktfulla tegelhuset där skolkontoret finns är från 1909. Huset byggdes till sjukstuga med 20 vårdplatser. Bygget kostade 50 000 kronor och invigdes i september 1909. När sjukstugan invigdes fanns det inga andra hus på tomten. Närmast låg Kristinahemmet. På 60-talet byggdes Sjöängsskolan på tomten och det har gjort att gamla sjukstugan inte är så framträdande längre.
I slutet av 1800-talet fanns sjukstugan inrymd i fattighuset på söder. På övervåningen. Under 1896 uppgick patientantalet till nära 100 personer. Behovet av en ny sjukstuga var stort vid den här tiden.Många i Askersund tyckte det var en olägenhet. Det räckte att vara sjuk. Kontakterna med de fattiga i huset var inte särskilt upplyftande ansåg stadens beslutsfattare. År 1904 framhöll dåvarande stadsläkare Torstensson i Askersund att sjukstugan var utsatt för eldfara. Fattighjon bodde i rummen under sjuksalarna.
”En del av dessa hjon är passionerade rökare, som röker under större delen av dagen. En del hjon är också slö och dricker sprit i smyg”, skrev läkaren i en tidningsartikel, samtidigt med kravet om en ny sjukstuga.
Men de fanns det som var av en helt annan åsikt. Någon menade att när patienterna tillfrisknade kunde det vara trevligt att vistas ute på gården och prata lite med fattighjonen. Det fanns en del pigga och trevliga gummor att prata med bland dessa. Men stadsläkarens ord vägde tyngre. Det byggdes en ny sjukstuga.
Första tänkte man bygga sjukstugan på Södra Udden, men staden ägde för lite mark där för att kunna genomföra bygget. Istället byggdes sjukstugan på Sjöängen, där staden kostnadsfritt upplät ett halvt tunnland. Bruksägare Cassel på Stjernsund skänkte år 1920, 25 000 kronor för en påbyggnad av sjukstugan på den norra sidan. I början på 40-talet satsade landstinget 585 000 kronor på en helt ny sjukstuga med 39 vårdplatser. En del av nuvarande vårdcentralen.
Tegelhuset användes också under en lång period efter sjukhusepoken till något som kallades kronikerhem.
