Luffarhärberget Skoporten

Vid infarten till Stjärnsund söder om Askersund fanns ett välkänt ”luffarhärbärge” fram till 1956. Det är säkert inte många som kommer ihåg det i dag. Efter midsommarhelgen 1956 slog vaktmästare Ernst Pettersson definitivt igen portarna vid Skoporten. Huset kallades Skoporten. I slutet på 50-talet blev det tunnsått med ”luffare”. Det sociala nätet hade fångat upp de flesta av de som av olika anledningar tvingades vandra och cykla runt på våra vägar.

När Skoporten upphörde fanns det inte många lokaler av det slaget. Skoporten var mycket uppskattat av vägfararna. Det var en plats där de i lugn och ro och utan att göra intrång kunde laga sig ett mål mat, tvätta kläderna och sova i en riktig säng. Rummen uppläts helt gratis. Under midsommarhelgen 56 bodde tre personer på Skoporten. Två av dessa hade bott där många gånger. Ernst Pettersson var ”klockarfar” på Skoporten sedan det började upplåtas till luffarhärbärge.

En vänt till mej, Håkan Jaldung, som skrivit böcker och kulturhistoria om Aspa och Olshammar. Han var släkt med Annie och Ernst på Skoporten. Och minns Ernst begravning. Vi träffas ibland på Tutingen vid torget och pratar gamla minnen. Mycket trevliga möten.

-På Hammarbergs bjöd min faster Annie på kaffe, stora smörgåsar och mockatårta efter begravningen av min farbror ”Ernst i Skoporten”. Ernst var snickare på Stjernsunds slott och dessutom skyddsjägare av kråkfåglar. Han höll en uv i en bur intill uthusen i backen bakom bostadshuset på Skoporten. Som barn var man lite rädd för den stora rovfågeln. Varje sommar fram till slutet av 1950-talet cyklade vi från Olshammar till Skoporten för släktkalas, berättade Håkan, sensat vi träffades.

Håkan Jaldung som var släkt med Petterssons på Skoporten. Och minns hur det var.

Begreppet luffare kom till på 1800-talet. När det gamla bondesamhället blev till ett modernt industrisamhälle och många blev arbetslösa. Ett sätt att försörja sig var att dra ut på landsbygden. För att luffa. Det närmaste man kommer luffa i dag är Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”.

Det var populärt att vandra i trakter där det fanns teglebruk, med varma ugnar att ligga intill. Samma sak gällde för glasbruken. Det var skönt at ligga nära ugnarna. I Askersundstrakten fanns både Hammars glasbruk och teglebruket i Bastedalen. Många av luffarna skrev poesi eller målade tavlor. Nobelpristagaren Harry Martinsson gick på luffen några år. Boken vägen till Klockrike handlar om den tiden.

År 1921 arrangerades en luffarriksdag i Hallsbergs Folkets hus med 200 närvarande. Det var luffarkungen Karl Oskar Karlsson som tog initiativet för landets hemlösa. Han var själv konstant arbetssökande och blev till sist yrkesluffare. Han lär ha vandrat genom Sverige 38 gånger. Mot slutet använde han dock cykel. Under riksdagen i Hallsberg krävde de närvarande att kommunen skulle hjälpa dem med arbete och bostäder. Luffarna på kongrensen hade inget att äta och för at inte hungern skulle påverka dem att fatta felaktiga beslut så tog man långa pausar för vila.

I dag finns inga luffare kvar längre. Men vi har ju uteliggare….


Publicerat av

alicegatan

OVE DANIELSSON Arbetade på Nerikes-Allehanda som journalist i 30 år. Är numera pensionär, men har fortsatt skriva och fotografera till bloggar, krönikor i NA och till andra tidskrifter. Till min glädje ledde mitt skrivande och fotograferande till att jag tilldelades kommunens Kulturpris år 2012, nominerad av askersundare som följt mej genom åren. Det blev en stor glad överraskning för mej. Jag är uppväxt i Askersund och har prövat på en del andra yrken innan jag blev journalist. De första åren i yrket skrev jag enbart sport och det var naturligt efter som jag själv varit aktiv i olika sporter. Större delen av mitt yrkesliv arbetade jag annars som allmänreporter, där också fotografering var ett naturligt inslag. För några år sedan gav Ullabritt Jonsson och jag också ut en bok om Askersund .