Vattentornet i Askersund

Arbetet  med lägenheterna  invändigt vid Vattentornet i Askersund pågår för fullt. Nu kan man få en liten föraning om hur det kommer att se ut. Det är  också klart  med en hiss  på utsidan för  de som jobbar  vid tornet. Det kommer att bli intressant att följa det  unika bygget.

Grunden för en lägenhet på utsidan av tornet

Silverpilen


Silverpilen var önskedrömmen för många motorintresserade. Den började säljas i mitten på 50-talet.

Många ungdomars stora dröm i mitten på 50-talet var att skaffa sig motorcykeln Silverpilen från Husqvarna designad av Sixten Sason. Silverpilen såldes mellan 1955 -1965. Den låga tjänstevikten innebar att den på 1950-talet -och 60-talet räknades som lät motorcykel och fick köras av 16-åringar. Priset för en Silverpil 1955 var 1890 kronor. Många sparade också ihop till den röda motorcykeln. Minns lyckan hos de som hade skaffat sig en sådan motorcykel.

1988 startade Husabergs Motor sin tillverkning i Söderkvist lada ute på Stockshammar. De var fem ägare, varav fyra kom från den nedlagda tillverkningen i Huskvarna. Från vänster Björn Elvin, Urban Larsson och en av männen bakom populära Silverpilen, Ruben Helmin.

Roland Söderkvist fanns också med i gänget som startade Husbergs tillverkning Stockshammar. Han samlade också på gamla motorcyklar.

1959 kom en exportmodell av Silverpilen. Tillverkningen pågick fram till 1965. Då hade den tillverkats i över 11 000 exemplar. Frågan är hur många det finns kvar i dag? 1988 träffade jag en av männen, Ruben Helmin, som var med och tog fram en av de största försäljningssuccéer som gjorts i Sverige inom motorcykelbranchen. Han var med i gänget som startade Husabergs Motor i Roland Söderkvist ladugård vid Sockshammar. Senare blev Yngve Ekberg ägare till ladan. Övriga var Thomas Gustavsson, Urban Larsson, Björn Elvin och Roland Söderkvist.När jag träffade gänget första gången arbetade de med att framställa en ny tävlingsmaskin, som till större delen skulle gå på export. Det gällde at få motorcyklarna så läta som möjligt. Det skulle bli en ny svensk tävlingsmaskin. Husabergs Motor lever kvar. Verksamheten finns dock inte kvar i Askersund. Minns att det rådde stor hemlighet kring den nya maskinen. Helmin var mycket noga med att låsa alla dörrar när vi gick. Inga hemligheter fick läcka ut.

Husaberg uppstod i spillrorna av Husqvarnas motorcykeltillverkning, som såldes italienska Cagiva 1986. Produktionen var en förlagd till Askersund och senare Laxå. Företaget såldes 1995 till österrikiska KTM. Trots att tillverkningen sedan 20003 är förlagd till Österrike, utvecklas motorcyklarna alltjänt i Sverige.

Fyra av de fem delägarna hade tidigare arbetat vid motorcykelfabriken i Huskvarna. Men vid den här tiden hade tillverkningen i Huskvarna lagts ned. Gänget var heltända på att skapa en motorcykel. Och så blev det också. Men det var inte aktuellt med någon ”folkmotorcykel” som Silverpilen.

”Silverpilen var en verklig fullträff som gjorde att vi kunde utveckla nya maskiner, förklarade Helmin, den gången.

I övrigt var han inte mycket för nostalgi. Han beundrade alla som orkade med att spara gamla motorcyklar, men det var inget för den gamle konstruktören. Roland Söderkvist däremot var en samlare av gamla motorcyklar. Rune Helmin hade inte alls några planer på att bli motorcykelkonstruktör när han lämnade sina tekniska studier i Örebro.

”Jag sökte ett ledigt arbete vid fabriken i Huskvarna och fick det. Jag har inte bara tagit fram motorcyklar, utan också en del utombordsmotorer”, avslöjade Helmin

Själv har jag aldrig varit intresserad av motorer. Hade en gång en moped och det var en felsatsning. Borde ha hållit mej till min cykel. Blev det fel på moppen kunde jag aldrig fixa det själv, till skillnad från många andra jämnåriga som skruvade själva. Måste erkänna att jag aldrig heller suttit på en motorcykel. Varken fram eller bak. Naturligtvis är det en brist i folkbildningen. Det är bara att erkänna.

Under mina år som journalist gjorde jag många motorreportage, men det är liksom en annan sak. Bland annat har jag bevakat ett flera Novemberkåsor. Den första var 1979 och kördes i Åsbroskogarna. Steve Tell från Södertälje vann överraskande på sin Husqvarna. Storfavoriten Hans Hansson tvingades bryta. Ramen gick av på hans motorcykel och då var det kört. Flera tidningar skulle ha artikarna och då skulle just förarna från deras områden lyftas fram. Det var en knepig tävling att bevaka och särskilt då nattetapperna. Det dök upp ett lyse i skogen och for förbi bland träden. Men vem var det? Efter målgång var det en del förare som mådde väldigt illa och tvingades gå bakom knuten för att göra sig kvitt med maginnehållet. De blev helt enkelt åksjuka på nattetappen.

Jag bevakade Novemberkåsan några gånger. Ett ganska tufft jobb, men så klart inget mot de som tävlade. 1979 vann Steve Tell från Södertälje. Överraskande.

Askersunds hamn

Hamnområdet i Askersund har alltid varit en stor arbetsplats. Förr i tiden slet hamnjobbarna med att lasta och lossa Vätternskutorna. Ett hårt och tufft jobb utan alla tekniska hjälpmedel som finns i dag. ”Julius”, ”Hamn-Sigge, Fredriksson, Frössle, Ivar Karlsson och alla andra slet hårt både med kubb, tackjärn, grus, gödning och spannmål.

Fredriksson, Hamn-Sigge och Julius. En 50-talsbild.

I dag har turistfolket tagit över hamnområdet. En näring som också kräver ganska mycket folk, men på ett lite annat sätt. Det behövs inga blåbyxor längre. Det jobbigaste nu för tiden är väl att behöva stå länge i en kö för att köpa en glass. Eller en korv med bröd. För att inte tala om stekt strömming hos Ante. Och ingen längtar väl heller tillbaka till det tuffa hamnjobbet. Det som saknas mest är väl de gamla skutorna som satte liv i Askersunds hamn fram till 60-talet och alla personligheter som jobbade där.

Stapelängen på 50-talet

Bild från 1954 och från lastrummet. Det handlar om lossning av tackjärn

Läste ett klipp från mitten av 50-talet som handlade om båttrafiken till Askersunds hamn. Hamnförman Sigfrid ”Sigge” Karlsson berättade då att 45 lastbåtar varit inne i hamnen för att lossa och lasta. Året var 1954. De dominerande lasterna var massakubbarna. Den första båten kom till Askersund den 7 maj det året och den sista gick från hamnen den 10 december. Sigge berättade att den största båten, Vättervik, (det fanns en Vättervik då också) hade lastat 430 kubikmeter kubb. Munksjöbåtarna tog också stora laster. Fyra man jobbade i hamnen med båtarna, som naturligtvis var ett deltidsarbete. Sigge var lite ordad över att spannmålslasterna hade minskat kraftigt. Han visste inte varför och trodde att det skulle bli ännu sämre kommande år.

Bildern på lastfartyget Vättervik kommer från Anders Engdahl.

Har plockat med de gamla tidningsbilderna från klippet. Bilderna är inte av bästa kvalitet och det var ju så i tidningarna på den tiden. Man kan tro att bilden är från en kinesisk kolgruva. Men så är det inte, utan det är Sigge med manskap som är fotograferade i lastrummet på en båt. Nu var det ju inte bara tungt jobb som det handlade om i hamnen förr i tiden. Båtarna kunde också användas till nöjen, som att transportera ut folk till IFK Askersunds populära sommarfest på Borgmästerholmen. Vid ett tillfälle körde det ihop sig ordentligt för arrangörerna. Besättningen på en av båtarna hade festat till och färjetrafiken stoppades. Men då surnade besättningen på den andra båten till och inledde en sympatistrejk. Det ledde till att båta båtarna stod kvar i hamnen medan publiken som skulle över blev allt mer irriterade för att använda ett milt uttryck. Efter en stund fick den något lulliga besättning klartecken att ändå börja köra. Ansvariga tyckte inte det var så farligt. Men vad hade man för val…..

Om det är någon som vill veta mer om forna tiders sjöfart på Vättern, så har jag ett tips. Ta kontakt med Anders Engdahl i Forsa. Han har en imponerande kunskap om Vättern och dess båtar. Men så tillhör han också en gammal båtsläkt.

Linus Larsson har hjälpt till med en del av bilderna.

Vattentornet i Askersund byggs ut med lägenheter

Nu kan man se hur  lägenheterna  på Vattentornet i Askersund  kommer  att placeras. Inne i själva tornet kommer köken och badrummen att finnas. Det blir sju våningar. Runt Vattentornet  byggs  också och ett antal enfamiljshus.

Alla lägenheter i Vattentornet och markbostäderna är redan tecknade och hyresavtal skrivna. Nu får man vara observant på vad som läggs ut som ledigt framöver om det blir någon lägenhet som blir uppsagd.

Trästommen för lägenheterna på Vattentornet i Askersund har börjar resas.

Trästommen för lägenheterna på Vattentornet i Askersund har börjar resas. Förvandling av Vattentornet till  lägenheter är en av de  mest spektakulära  byggen som gjorts i Askersund. Bygget väcker  stort intresse.

Det växer  också  upp ett antal småhus  i området. Norra Bergen har blivit ett  mycket intressant byggområde. En del byggnader är resta och några framför Vattentornet förbereds. Utsikten ut över stan  går  inte att  klaga på.

Kanske  någon tror att jag springer runt  och fotograferar hur som helst för bostadsbolaget så  är det fel. VD-Anders har tagit fram den skyddsutrustning som krävs för arbetsplatsområdet. Många av  mina bilder hamnar också på bostadsbolagets hemsida genom Petras försorg.

Ingår i min fotoutrustning

Gerhard från Snavlunda världens största barn

När Snavlundapojken Gerhard Johansson var fem år lyfte han sin egen pappa. Och det var inte så konstigt kanske med tanke på att han redan då vägde 76 kilo! Som vuxen blev han 2.10 lång och vägde upp till 200 kilo. Det kan nämnas att Gerhards tre syskon och föräldrar var alla småväxta.

Gerhard Johansson , 5 år gammal. Då vägde han 76 kilo.

Detta ovanliga barn blev av naturliga skäl uppmärksammad av många människor däribland hans blivande impressario , Hjalmar Forsell. Han lyckades övertala Gerhards föräldrar, ett småbrukarpar i Snavlunda, att låta sonen framträda för publik. Baktanken var naturligtvis att tjäna pengar. Gerhard kom att visas upp under flera år, bland annat för de kungliga på Stockholms slott.

Gerhard lämnade nöjesbranschen när det var dags att börja skolan. Efter skolan började han arbeta inom jordbruket. Efter har gått ut lantbruksskolan blev han rättare på olika gårdar i Värmland. I Värmland kom han också att stanna till sin död 1939. Gerhard avled av hjärtslag vid 55 års ålder. Han fick familj, fru och fem barn.

Hur kom det sig nu att Gerhard Johansson blev så lång och tjock. Några arvsanlag kan inte spåras. Förmodligen led Gerhard av en sjukdom, När han som 21-åring vägde 170 kilo så var det en normal vikt för honom. I dag hade det varit omöjligt att åka omkring och visa upp ett barn som man gjorde med Gerhard. Det hade myndigheterna satt stopp för direkt.

Kom åren som underbarn att sätta några spår hos Gerhard senare i livet? Barnen till honom har sagt vid något tillfälle att han gick ganska obemärkt genom uppvisningarna. De trodde istället han trivdes med att få vara i blickpunkten. Han blev så van vid att vara betittad och det satt i hela livet. Gerhard skulle alltid vara medelpunkten. Barnen har berättat att han var mycket sträng, utan att vara elak. Men det som han sa skulle åtlydas.

En sak som Gerhard tog med sig från åren som ”artist” var oron. Oron att alltid flytta på sig. Så fort familjen hade rotat sig på något ställe så ville Gerhard flytta. Han ville jämnt försöka sig på något nytt. Det blev familjen ekonomiskt mycket lidande på. Familjens böner att stanna på någon plats en längre tid lyssnade inte Gerhard på. Hans ord var lag. Att försöka få honom att bosätta sig för gott på en plats gick bara inte. Oron hade han fått med sig från barnaåren och turnélivet.

Enligt familjen slet Gerhard ut sig för andra. Han var aldrig sen att hjälpa till. Mycket av det hängde samman med att han var så stark. Han ville visa att han klarade av vad andra människor misslyckades med. Gerhard fick ofta fungera som domkraft. Lyfta upp timmerlass som hamnat i diken. När han lassade hö var det inte gott för barnen att hänga med. Gerhards fru dog fem år före honom. Enligt familjen fick hon slita hårt . Det var kraftkrävande jobb bara med att sy och tvätta den store mannens kläder. Och sedan skulle hon också se till barnen.

Gerhard Johansson som vuxen. Stilig herre, 2.10 lång.

Gerhard som barn med föräldrar och syskon

Uppgifter om Gerhard har jag hämtat från olika källor. Och så har jag hört folk berättat om honom. Linus Larson har hjälpt till med en del bilder och klipp

Bild från Snavlunda utanför Gerhards föräldrahem.

Kronblom i Askersund

”Tjommebo” på Norra Bergen i Askersund. Husen har rivits för många år sedan.

Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund. Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskarl åt Lönn , så den vinterbostaden det var helt legal.

Tecknaren av Kronblom var intresserad av få ett Kronblomsmuseum i Askersund. Då hade han sommarhus i Åmmeberg.

Birger ”Tjommen” Andersson

Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra. Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.

Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.

Statyn på Kronblom fanns tidigare vid Eyravallen. Så var namnet på arenan vid avtäckningen 1988.

Sören Niklasson skapade Kronblomsstatyn.

Förutom att Kronblomsserien finns med i tidningen Allers varje vecka , har han stått på hedersplats utanför Eyravallen (jo det var namnet på arenan vid avtäckningen 1988). Träskulptören Sören Niklasson skapade statyn. Den har nu plockats bort och placeras utanför en butik i Adolfsberg.

Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elf 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. Gunnar tog över serien 1968 och nu är sonen Jonas i ansvarig för den populära Kronblomsserien, som bland annat går Allers varje vecka. Gunnar avled 2018.

Duktiga cyklister i IFK Askersund

IFK Askersund  var tidigt ute med cykelsporten. Bilden  är från 1900 och en tävling i Örebro. Och IFK-arna var duktiga. Segrare  i loppet blev Robert Högberg. Han var också IFK:s förste  ordförande. Bilden har jag fått av Eva Holèn i Göteborg. Hennes farfar , Torsten Carlsson, var ordförande i förening i 39 år. Han lämnade sin post 1948. Robert står som nummer  fem från vänster på bilden. Övriga har jag inga namn på. Kanske  någon har  uppgifter? Högberg emigrerade  senare till Amerika  som många  svenskar vid den tiden. Släktingar finns kvar i Askersund. I ett protokoll har jag läst att Högberg senare  blev utesluten  ur föreningen därför att han inte hade betalat medlemsavgiften. Tydligen tog  inte  föreningen hänsyn till att han bodde i Amerika. Det fanns heller inte Swish på den tiden.

Tillägg från IFK:s jubileumsbok 1954 om cykelsporten inom IFK. Säkert finns några av namnen med på bilden:

Järnvägsinvigning i Askersund

Så här såg premiärtåget som sattes in i trafik 1884.

Kritiken mot skötseln av våra järnvägar är massiv sedan några år tillbaka. Tågen är försenade och ibland till och med inställda. Nu senast avslöjads också att felaktigheter inte åtgärdas. Det verkar inte bli något slut på eländet. Det bästa är väl om allt förs tillbaka till staten igen och det blir en ansvarig för allt. Ska jag säga som nästan aldrig åker tåg. Brukar ta Skövdebussen upp till Stockholm. Den stannar vid busstationen i Askersund. Bara det. ..

Som en lämplig övergång på det hela tänkte jag skriva lite om järnvägen mellan Askersund och Skyllberg. Den finns inte kvar så det är riskfritt att komma med kritik om det skulle vara så. Jag kanske inte rätte mannen att skriva om tåg. I föreningen ALJS (Askersund.Skyllberg-Lerbäcks järnväg) finns det ett helt gäng med som kan allt om tåg. Men jag tar risken ändå.

Järnvägen lades ner i mitten på 50-talet. Det sista ordinarie tåget från Askersund avgick den 15 januari 1955. Men det gick inte helt smärtfritt. Det fanns många motståndare till nedläggningen, bland annat ägaren till Askersundsverken som var mycket oroad över framtidens transporter från stan. Men det blev ändå en nedläggning. Skyllbergs bruk ville inte driva banan längre och kommunen vill inte ta hand om det hela. En som tyckte det var mycket tråkigt var gamla konduktören Bernhard Karlsson. Han var drygt 70 när järnvägen lades ned, men var ändå i fullverksamhet med andra uppgifter vid bruket. Bernhard hjälpte till på styckegodsbilarna. Men han kunde berätta om konduktörsliv. Han hade ändå drygt 50 tjänsteår på nacken vid Skyllbergsjärnvägen.

Bernhard Karlssonvar konduktör på Skyllbergsjärnvägen. Härmed sin gamla signallampa.

”Järnvägen öppnades 1884 och då var trafiken mycket livlig. Då frustade tre ånghästar dagligen i vardera riktningen, passagerartrafiken stod i sitt flor och minst vid marknader och helger. Upp till 100 resande per dag kunde vi räkna in. Det var nästan obligatoriskt både i Skyllberg och Askersund skulle ner till stationerna när tågen kom och gick. Det var dagens stora händelse”, har Bernhard , berättat.

”Någon komfortabel tur var det aldrig på Skyllbergsjärnvägen då seklet var ungt. Men man kunde dock åka för en spottstyver. 80 öre tur och retur var priset. Trots at vi hade ungefär samma fart som en cyklist, så skakade personvagnarna i alla fogar. Passagerarna sat inlåsta om inte som boskap, men som fångar. Men inget ont om det . Säkerheten blev god”.

Bernhard berättade vid en intervju att han klippt biljetter åt många lustiga figurer. Men mannen som kom med ett paket dynamit under armen blev avvisad.

”Vid marknadstider fick man ta många hårda duster med överfriskade resenärer. Och det hände mer en än gång att jag tvingades sätta foten i baken på någon som tittat för djupt i flaskan. När busstrafiken kom 1931 gjorde jag min sista resa på det gamla kära skyllbergståget. Trots att loket allt som oftast visade tendenser att gå sin egen väg trivdes jag gott i de gamla vagnarna , som från början lystes upp av stearinljus, men som sedan fick något så nymodigt som oljelampor. Spottkoppar i varje hörn ingick också i komforten. ”

En av de mest dramatiska upplevelserna som Bernhard var med om var urspårningen vid Sjöstorp. Då kom domkraften fram och men tåget blev endast två minuter försenat när de anlöpte stationen. Det var ändå en katastrof…

Den 6 december 1884 hölls järnvägsinvigningen i Askersund. Då invigdes den smalspåriga banstumpen till Skyllberg. Bruket i Skyllbergs hade redan förbindelse med Lerbäck på Krylbo-Mjölbybanan. Nu blev även Askersund kopplade till det stora ”järnvägsnätet”. Det väckte stora förhoppningar om ”härliga tider, strålande tider” för askersundarna. Invigningsdagen var staden smyckad från topp till tå. Kring torget fanns flaggor och marschaller. 50 stycken minsann. Stationsbyggnaden var insvept i girlander och flaggor. Och som toppen på det hela pryddes fasaden med Närkevapnet.

Problemet invigningsdagen var det bedrövliga vädret. På förmiddagen rådde full snöyra. Det blev lite bättre framåt dagen när folk började samlas vid stationen för att ta emot det första tåget. Alla affärer hade stängt och hantverkarna hade slagit igen för dagen. En mängd landsbor hade också tagit sig in till staden på den stora dagen. Invigningståget tuffade in under kanonsalut från Borgmästareholmen. Tåget bestod av tre personvagnar, en så kallad finka och en öppen lastvagn. På den hade regementsmusikkåren placerats. Det var ingen lyckad placering i snöblötan. Lokomotivet hade under färden spytt massor av sot över dem. Det var precis ingen glittrig musikkår som stod uppställda vid stationen.

Höjdarna med borgmästare Waldenström i spetsen radade upp sig på perrongen för att hålla tal. Landssekreterare Heling kunde också meddela att hans majestät utnämnt borgmästaren till riddare av Vasaordern. Så var det på den tiden. Borgmästaren fick ta åt sig hela äran för den nya järnvägsförbindelsen. Ett värmande besked för borgmästaren i snögloppet, även om det muttrades på sina håll. Varför skulle just han hedras av kungen. Vad hade han gjort? Den nersotade och snöblöta militärmusiken spelade ett nytt stycke och så tågade järnvägsbolagets aktieägare och andra stadens mäktige i väg till en festmiddag på Stadshotellet.

Marchallerna tändes vid torget och vid den så kallade Bergmansberget brann dessutom tjärtunnor så nog var det en riktigt festkväll. I tidningen stod det också sedan att ”ingen minnes sig någonsin förut ha sett Askersunds stad förete en så skön och strålande anblick”.

Som journalist var jag med några gånger vid Järnvägsbolagets årsstämma. Bolaget var igång långt efter nedläggningen av järnvägen. Det var en trevlig samkväm utan tuffa beslut. Det fanns ju ingen tågtrafik att besluta om. Styrelsen och aktieägarna ät en god middag med lite gott att dricka till. Ofta hände det att ett gäng muntra personer med borgmästare Bernhagen i spetsen kom upp till redaktionen på Stora Bergsgatan när årsstämman var över. De skulle prata ut med mej om framtiden för bolaget stärkta av den goda middagen. Trevliga minnen som kom att handla väldigt lite om Järnvägsbolaget. Men det fanns som tur var annat att prata om. Som Bernhagens viktiga jobb för kommunen…

Wirsén och borgmästare Bernhagen hälsade på vid redaktionen ibland efter bolagsstämmorna. Bild:Ove Danielsson

Faktauppgifterna i den senare delen av bloggen har jag läst på olika ställen och sedan gjort min skrivning av det hela. Allt stämmer , men det är beskrivit med mina ord. Linus Larsson har också hjälpt till med en del bilder.

Spåret ut från Askersund i Strandparken

Biljettluckan i Askersund. Håkan Persson och Torsten Ljungåsarn Larsson

Askersunds station

Järnvägsparken med spåret intill vattnet.

Stationshuset i Askersund år 2000. Bild:Ove Danielsson