Författare: alicegatan

Askersunds köpmän hotas då fri parkering slopas! Så löd en rubrik i tidningen 1972. Köpmännen var mycket oroliga över att förlora sin ställning som handelscentrum för Sydnärke. Köpmannaföreningen menade att det just var den fria parkeringen som hade gjort Askersund till en attraktiv handelsort. Och torghandeln i kombination med många butiker. I en skrivelse till kommunstyrelsen vädjade köpmännen om att beslutet om begränsade parkeringstider på torget skulle skjutas på framtiden. Det var inget för en småstad. Så löd det för snart 40 år sedan

Torget 1972

Brukar roa mej med att jämföra förr och nu i mina bloggar. Hur politikerna tänkte då och nu. I det här fallet var också köpmännen inblandade. Förändringens vindar har skett. Och det är väl naturligt. När det gäller torget i Askersund har det funnits nästan lika många idéer som kullerstenar.

I dag anses tidsbegränsningar är nödvändigt för att få lite rotation på torgparkeringen. Det finns ju också P-skivor som ska sörja för att alla blir laglydiga. Det är förstås inte själva skivan, utan parkeringsvakter som kommer till staden någon stans ifrån.

1972 drev köpmännen frågan om att det måste upp flera anvisningsskyltar på torget till andra P-platser. Och att kommunen borde prioritera en utökning av parkeringsplatser. Lämpliga platser ansågs vara i kvarteret Garvaren och Hattmakaren (bakom Åhlins).

Så här såg det ut på gården där Åhlins finns i dag vid Storgatan. Husen revs och ersattes med en hall. I det sammanhanget vill köpmännen ha en allmän parkering inne på bakgården.

Köpmännen menade att det inte enbart gällde deras egna intressen. Det skulle bli problem ur service-,sysselsättnings –och skattesynpunkt om den fria parkeringen slopades.

Kommunstyrelsen lämnade över skrivelsen till Trafiksäkerhetsverket. Och vad jag minns tog det sedan ett antal år innan parkeringsbegränsningar infördes.

Bara en liten påminnelse om hur tiderna och tankarna kring ett torg kan förändras. Och det beror förstås på att det är en helt annan trafiksituation i dag än för 40 år sedan. Bilarna fick plats på torget. I dag vill också folk parkera så nära butikerna som möjligt när de ska handla. Sådan är utvecklingen. Titta bara på det stora köpcentren som växt upp. Där är bra parkeringar nästan viktigare än det som finns i butikerna….

Varje dag  kan  vi läsa och höra om hur viktigt det  är att de anställda på företagen , trivs och motionerar. Då blir det bättre resultat. För mej är det ganska självklart. Electrolux i Askersund var en föregångare på området. Det berodde  mycket  på chefen för företaget i Askersund, Helmer Oscar Rajfors. Och det här var redan  i början på 50-talet. Han såg bland annat till att det fanns en fotbollsplan utanför fabriken. Det spelade brännboll, kastades pil, det hölls femkamp, spelades fotboll, för att nämna något.

Electrolux AB Motala var under 15 år en stor arbetsgivare i Askersund. Som mest arbetade ett 50-tal personer i lokalerna vid Repslageriet i korsningen Torebergsvägen – Trafvenfeltsvägen. I dag används industrifastigheten till förskoleverksamhet. Ute på stan sa folk alltid lite elakt att de anställda satt och gjorde ”motstånd” i fabriken. Men så var det inte. Huvudsysselsättningen var tillverkning av kyltermostater. Fabriken i Askersund var en satellitverkstad till Electrolux i Motala. Verksamheten pågick mellan 1951 och 1966.

Chefen vid Electrolux i Askersund Helmer Oscar Rajfors. En populär chef som anställda pratar om än i dag.

Rajfors  var helt säker  på att trivsel och motion gav bättre produktionsresultat. Och så blev det också. Jag har fått ett antal bilder  från Henry Johansson som jobbade där. Träffade en före detta anställd  för  några dagar sedan. Hon förklarade att Electrolux var den bästa arbetsplats  hon haft. Helmer Oscar skulle ha varit nöjd  om han hade fått höra det.

I min bok ” Oves observationer ” som Skyllbergs Bild  och Kultur gett  ut finns det ett kapitel om Electrolux om någon är intresserad. Varannan söndag medverkar jag också i Nerikes-Allehanda med en krönika med lite blandat om det skulle vara så.

En gång i tiden satt många kvinnor  i Askersund  och sydde verkstadskartor till barn. Uppgiften var att sy på leksaksverktyg på en karta. En trevlig  leksak. Wibell-Metodens  RingFabrik  vid Hagavägen stod för tillverkningen. Det var ett hemarbete som många nappade på. Det gav  några kronor  extra i portmonnän.

Kvinnorna-för det var kvinnor som gjorde den typen av hemmajobb vid den tiden- sydde  på olika verktyg  på kartorna. Hjalmar Forsell startade verksamheten. En stor sak  var också så kallade  kristidsringar , förgyllda  förlovnings-och vigselringar i  mässing. Forsell var ursprungligen folkskollärare, bland annat på Edö. Senare  utbildade han  sig till dövstumslärare och var verksam som sådan en kort period innan han  startade  Kortvarumagasin i Askersund, Linköping, Katrineholm, Stockholm och Flen. Han avled 1934.

Senare tog Per Ekström  över verksamheten och drev den ett antal år med några anställda innan gjutare Nisse Olsson tog  över. En son till Nisse, Sven-Erik, hade en verktygskarta  kvar i sin ägo som jag har plåtat av. Någon ring hade han inte kvar, men det kanske  är  någon som har? Tycker  det är lite  udda med leksakstillverkning i Askersund som inte så många känner till. För att inte tala om ringtillverkning. Sven-Erik har alltid undrat  över varför hans pappa tog över. Han fick aldrig  något svar. Det var i alla fall inte för att tjäna grova pengar. Det fanns inga stora pengar  i verksamheten. Nisse jobbade kvar på Askersundsverken även när han drev fabriken. Har själv minnen av fabriken. Farsan Sven jobbade där. Nisse  lade ner verksamheten efter  några år och fabriksbyggnaden revs. I dag  finns en gräsmatta  och en parkering  på samma plats.

Bild:Kjell Johansson

Själv skulle jag behövt en kristidsring. Min ”riktiga” ring försvann snabbt i samband med en fotbollsmatch på idrottsparken i Hallsberg. Plockade av ringen och placerade den på bänken där jag bytte om. När jag kom in efter matchen var ringen borta. Den hade förmodligen ramlat ner i det glesa golvet i omklädningsrummet. Kunde ju inte begära att de skulle riva upp golvet. Ringde till vaktmästare Carlos men han hade inte hitta någon ring. Men jag har klarat mej utan ring. Det har rullat på precis som i matchen i Hallsberg. Hur det gick? Minns inte, har spelat så många matcher. Men jag minns i alla fall att ringen försvann.

Privat eller offentligt? Det är en fråga som diskuterats flitigt på senare år när det gäller vården. Förhoppningsvis kommer politikerna att enas om något som är bra för alla och att ingen kan sko sig på skattebetalarnas pengar. Och på de som behöver vården.

Här låg Marieborgs vårdhem. I dag är byggnaderna borta och har ersatts med ett hotell

Privata vårdhem är annars inget nytt för Askersund. Man skulle nog kunna säga att Anna Beckman finns med bland privatpionjärerna. Redan 1919 startade Anna Beckman ett privat vårdhem i Marieborg, som också var hennes föräldrahem. På den platsen ligger i dag Hotellet.

Vårdhemmet -eller asylen som det hette på den- öppnade med platser för ”obildade sinneslöa”. Det gällde 28 platser. Med platserna räckte inte till. Därför öppnade hon också ett vårdhem i Vasshammar med 53 platser. Men det fanns problem med Vasshammar. Det var dyrt att bygga om fastigheten. Ett annat problem var att lönerna för den kvinliga personalen hade höjts med 50 procent och för den manliga med 100 procent. För att lätta på trycket beviljade landstinget ett räntefritt lån på 20 000 kronor. Men det fanns ett krav med lånet. ”Asylisterna” från Örebro län skulle ha företräde till de 53 platserna.

Efter nästan 30 år gav Anna Beckman upp sin verksamhet. Och det av hälsoskäl. Hon hade med ljus och lykta sökt efter någon som skulle ta över Marieborg. Men misslyckats. I det läget vände hon sig till landstinget. Förvaltningsutskottet gjorde en undersökning av vad som skulle hända om hemmet lades ned och möjligheterna att flytta patienterna till andra vårdhem.

Landstingspolitikerna kom fram till att hemmet fick vara kvar. Alternativet var annars att alla patienter skulle skrivas ut och sändas tillbaka till sina respektive hem. Och det skulle inte vara lyckat. Landstingspolitikerna väntade också på en utredning rörande ”sinneslövårdens framtida organisation”. Även på den tiden var det på modet med utredningar.

Landstinget beslutade hyra Marieborg av fröken Beckman från den 1 oktober till 1947 till den 30 september 1952. Den 1 juli 1950 övertog landstinget även Vasshammars vårdhem

1954 antog Riksdagen en lag som krävde att landstingen skulle svara för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. En plan skulle också upptas för specialskolor, vårdanstalter och för öppen vård. Slutna anstalter som Kristinaskolan, Vasshammar och Marieborg skulle upphöra vid årsskiftet 1954-55. I december 1957 överfördes sista patienterna vid Marieborg till landstingets nya anstalt i Nora, Hagbyhemmet. Kristinahemmet och Vasshammar dock blev kvar ytterligare ett antal år.

Anna Beckman drev också vårdhemmet i Vasshammar. Bilden är därifrån

Själv har jag erfarenhet av många som bodde på Marieborg. Jobbade då i en köttbutik som levererade varor till Marieborg. Ibland kom några av de boende där och hämtade varor. Det var alltid en högtidsstund. Samtalen blev både långa, intressanta och roliga. Och de hade funderingar som jag aldrig tänkt på tidigare och som berikade livet. Många gånger förstod jag inte varför vissa personer hade hamnat på Marieborg. Det var människor som kunde ha gjort en insats i samhället lika väl som någon annan.

Marieborg kom senare att användas som Vandrarhem, som lekskola och föreningslokal. Sedan revs allt. En av byggnaderna drabbades också av en brand.

Personal vid Marieborg

Beckmans vid Marieborg 1911

Bild från tidigt 1900-tal med Marieborg till vänster

Bilden är plåtad från Sundsgården mot Marieborg

Bild från 80-talet vid rivningen av Marieborg.

Leif Linus och Kjell Johansson har hjälpt till med bilder. Och några har jag tagit själv. Erik Larsson på Landstingsarkivet har också varit behjälplig med material .

I Askersunds hamnområde fanns fram till i början av 1970-talet en ståtlig röd kvarnbyggnad i fyra våningar. Det var en imponerande träbyggnad som tyvärr revs. När kvarnen byggdes 1908 vallfärdade folk till stan för att se det imponerande bygget. Och det kan man förstå.

Bilden på kvarnen är från 1972 strax före rivningen. Bilden är tagen från baksidan av Hamnmagsinet.

Bild: Kjell Johanson

Bild:Kjell Johansson

En mycket gammal bild. Kvarnbyggnaden syns till vänster i bild.

När kvarnen revs förändrades hamnbilden helt. Tittar man på bilder från 60-talet så kan man tycka att de styrande på den tiden borde gjort något bättre av den gamla praktfulla byggnaden , än att jämna den med marken. Det fanns också planer på att riva gamla Hamnkontoret samtidigt med kvarnen. Som tur var blev det stopp på dessa planer. Många askersundare protesterade mot rivningen av kvarnen, men vad hjälpte det. På den tiden hjälpte det inte att protestera. Annat är det i dag…

Kvarnen i Askersund var en bygdekvarn som flyttades från Ängatorp till stan 1908. Det jag vet är att den uppfördes någon gång på 1880-talet. Väl inne i Askersund var det ett kvarnaktiebolag som ansvarade för driften. Åtminstone till att börja med. Det visar gamla annonser. Aktiebolaget ägde också tomten där IOGT finns i dag. Ägarna till kvarnen ville in till Askersund som var centrum för båt-och tågtrafik.

Oskar Hagle blev ägare till kvarnen 1933. Han drev den fram till 1964, då ”mjölnardrängen”, Henry Persson, tog över. Han hade jobbat under Hagle sedan han tog över kvarnen. Han blev också förman vid kvarnen. I Askersund gick han under namnet ”Mjölnar-Henry”. Ett ganska logiskt smeknamn om man säger så. Henry drev kvarnen fram till det bittra slutet.

Henry Person och Oskar Hagle

Henry Persson och Olle Karlsson

Bild Eric Englund

Askersunds kvarn var länets största bygdekvarn. Hushållen kunde köpa mjöl direkt från kvarnen. För lantbrukarna fungerade den som en så kallad löneförmalningskvarn, där man malde sin säd. Största kunderna på 60-talet var stadens bagerier, där man i största möjliga utsträckning använde sig av Askersundsmjölet. Det blev mycket gott bröd av mjölet från Askersunds kvarn hävdade bagarna. På den här tiden hade kvarnen stor betydelse för bygden och var ett viktigt företag i stadens näringsliv.

Askersunds kvarn var knuten till lantbruket på ett alldeles speciellt sätt, då företaget också fungerade som ett slags sädesbolag genom att driva handel med utsäde, fodervaror och fröer.

På 60-talet ansågs Askersunds kvarn vara en modern rörelse i gammal stil. Det sistnämnda med tanke på att verksamheten var inrymd i en träbyggnad av typsikt 1800-talssnitt. Maskinparken var också imponerande enligt kvarnexpertisen, med tre par stenar, en havrekross och tre valsstolar. Till det kom också rensningsmaskiner och andra specialanordningar.

När kvarnen revs hade en grupp Sjöbodar redan uppförts mot Storgatan. Kvarnen skulle ge plats för ytterligare en rad. Och så blev det också. Men frågan är om inte både Sjöbodarna och kvarnbyggnaden fått plats. Det var ändå den ståtliga kvarnen som gav karaktär åt hamnområdet. Förhoppningsvis var rivningen av en sådan kulturbyggnad en engångsföreteelse. Det är vad jag tycker efter ha titta på äldre bilder. Minns själv också hur det såg ut när kvarnen fanns kvar. Så gammal är jag…

Som vanligt har Leif Linus, hjälpt till med en del bilder , liksom Kjell Johansson.

Pensionärernas Riksorganisations PRO-avdelning i Askersund har fått en ny ordförande. Marianne Wright tar över efter Birgitta Lindblad. Den senare har varit ordförande de senaste åren.

Kassör  är  Hans Muckenhirn och sekreterare Britt-Marie Muckenhirn.

Årsmötet  hölls  på hotellet. För  underhållningen svarade Lasse Luthman. Per Eriksson ledde mötet som ordförande.

Flera TV-program handlar numera om olösta kriminalfall. Ibland får programmen in tips så fallen kan lösas, men många blir olösta. Själv minns jag ett lite udda fall från Svinnersta i mitten på 50-talet, som vad jag vet fortfarande är olöst. Förmodligen också lagt till handlingarna.

Polismännen Erik Lindmark och Verner Karlsson undersöker vedhögen i Svinnersta.

Hemma hos ett äldre lantbrukarpar i Svinnersta exploderade vedspisen. Det var nära att sprängskotten som fläkte upp familjens spis kostat kvinna i huset livet. Men hon klarade sig undan med svåra ansiktsskador. Av attentatet blev hon också blind på ett öga. Mycket tragiskt. Explosionen inträffade när frun i huset lade in ved i spisen för att koka kaffe. Någon hade laddat några vedklabbar med sprängämnen. Några detonerade , men det fanns ytterligare tändhattar som inte detonerade, så explosionen kunde ha blivit mycket värre.

Järnspisen exploderade när hustrun i huset skulle koka kaffe

Från polishåll visste man inte från början inte hur man skulle beteckna Svinnerstahändelsen. Var det ett mordförsök eller bara ett dumt tilltag? Ja det var frågan? Efter sprängningen började det brinna i en kudde och i en soffa. Branden släcktes av en städhjälp som paret hade anlitat. En sak var dock klar, tändhattar och sprängämnen hade apterats i vedklabbarna. Maken hade burit in veden på morgonen eftersom han visste att det skulle komma en släkting och baka under dagen. Frukosten lagdes i spisen utan att något hände. Elden fick slockna och det var när frun i huset tände på senare för att koka kaffe som explosionen inträffade.

Landsfiskal Hugo Haag i samtal med den drabbade husägaren

Polisen lade ner ett mycket omfattande arbete med att höra olika personer. Uppgifter som kunde lösa det så kallade ”spisattentatet”. Dock utan resultat. Kriminaltekniska anstalten fick ta hand om vedklabbar, tändhattar och övriga fynd för analys. Men det ledde heller inte till någon lösning.

Bara ett lite exempel på svårlöst fall, men det är säkert bra att det finns program som kan lösa kriminalfall och hjälpa människor som drabbats.

Ber också om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten , men gamla tidningsbilder blir inte bättre.

Kommunekolog Per Karlsson Linderum berättade i veckan på Naturskyddsföreningens möte om kommunens naturvårdsprogram, som ska vara klart nästa år. Det kommer att publiceras för allmänhetens synpunkter, när inventeringarna blir sammanställda och eventuella åtgärdsförslag blir klara. Omställning av gräsytor som nu klipps kanske kan användas med större klimatnytta och artrikedom med annan skötsel är exempel på en tänkbar åtgärd. Åter-vätning av utdikade våtmarker, som kan rena vattendrag från fosfor och kväve och minska algblomningen i Alsen, kan också vara en möjlighet.

LONA-bidrag finns att söka för olika åtgärder, men för 2023 har tyvärr de statliga anslagen tagits bort. Flera frågor och diskussionsinlägg handlade om Lindbomossen och Borgmästarholmen, exempelvis funderade man över ”plockepinn” och igenväxning på holmen och varför träd sågats ner i mossen. Nersågade träd i mossen beror på att man vill skydda ruvande strandfåglar från att bo och ungar attackeras av fåglar, som kan sitta i träden ovanför och bevaka. På holmen handlar det om att satsa på stora träd, t ex ask, eftersom det är en hotad trädart, då kan det behöva skapas utrymme runt dem för att kunna utvecklas. ”Kan man tänka sig får på Borgmästarholmen?” var också en fråga som ställdes. Det rapporterades också att ett bestånd av nattviol i naturområdet vid Solberga förstörts av maskiner, trots att instruktioner fanns för att undvika skadan.

Därefter övergick föreläsningen till ett LONA-projekt, som Per nyligen avslutat söder om Tisaren. Det handlade om vilda bin, som hör ihop med att det måste finnas åkervädd i vägkanter och betesmarker. Många nyregistrerade observationer registrerades, eftersom man tidigare inte upptäckt dem i Örebro län. Guldsandbiet kräver att det måste finnas minst 200 blommande plantor av ängs- eller åkervädd inom ett område inom 200 meter från boet för att de ska kunna föda upp sina larver. Därför får man inte slå vägkanten förrän sent på hösten. Det finns också många andra insektsarter som inte heller finns kvar på grund av lant- och skogsbrukets storskalighet och brist på betande djur i skog och hagar. Den som vill läsa mer om detta kan hitta rapporten ”Hjälp våra vilda bin” på Länsstyrelsens hemsida. Många fina bilder på sällsynta insekter och fjärilar fick besökarna också se, åhörarna verkade väldigt nöjda med de nya kunskaperna av applåden att döma.

Flickorna i Askersund har alltid varit populära, om man se till böcker och revyer. År 1912 kom G.H Melin, ut med 25-öresboken ” Flickorna i Askersund” på Albert Bonniers förlag. Fyra år senare , 1916, satte revykungen i Göteborg, Axel Engdahl, upp en nyårsrevy med namnet ”Flickorna från Askersund” på Folkteatern. Säkert var han inspirerad av Melins bok. Visste inte om revyn själv men för en tid  sedan fick jag ett program från Gunnar Schön, som driver ett antikvariat i Helsingborg.

Flickorna från Askersund i baletten

Melins bok om flickor från Askersund 1912

Det fanns inte mycket med i programmet och revyn från Askersund trots namnet. Men flickorna i baletten var från Askersund enligt programmet. Men det var nog mera på skoj. Tror inte det fanns så många balettflickor i Askersund 1916 som åkte till Göteborg för att sprattla med benen. Engdahl skrev bland annat också ”Askersunds-Goliats visa” som handlade om en viss Messalina Pettersson. Många kända teaternamn fanns dock med i ensemblen. Bland annat Erik ”Bullen” Berglund. Han uppträdde som revy-och kuplettsångare. Vid sidan om det var han matskribent och filmaktör. Bullens pilsnerkorv är uppkallad efter honom. Vidare fanns Carl Hagman, Ludde Gentzel och Alfhild André med nyårsrevyn.

Erik Bullen Berglund var med i nyårsrevyn.

Bullen Berglund var också matskrivare och blev också känd för sin pilsnerkorv

Från revyprogrammet

Varför skådespelaren, revyförfattaren och teaterchefen, Axel Engdahl, plockade med Askersund i namnet är oklart. Men som jag nämnt , det var nog för Melins bok. Det kanske lät lite roligt med småstaden Askersund som revynamn… Han drev Folkteatern i Göteborg i Göteborg under många år. Engdahl avled 1922, 59 år gammal. Han fick till och med en gata i Göteborg uppkallad efter sig. Engdahl var en mycket aktad teaterman.

Det är några år sedan nu det skrevs om flickorna i Askersund. De flickor som det skrivs mest om nu är Systrarna K, Åsa och Karin Karlson. Två pigga systrar som underhåller med sång och musik. Och då inte bara i Askersund. Arrangörer lite var stans i Sverige har upptäckt systrarna vars vagga stått i Dalby, Zinkgruvan.