Författare: alicegatan

Prata inte illa om öl och ”ölgubbar” i Askersund. Ölet lade nämligen grunden för stadens musikskola och en upprustning av rådhuset. Pengarna kom från ”öl-café-fonden”. Ju mera öl ”gubbarna” drack, ju mera pengar fanns det i fonden.

Bertil och Ruth Johansson var först föreståndare för det kommunala kafébolaget för att senare ta över verksamheten vid Väderkvarnsgatan.

Kommunala kafébolaget i Askersund var en gång i tiden en mycket bra inkomstkälla för staden. Överskottet från ölförsäljningen användes till stadens förskönande. Något att tänka på för de som jobbar i rådhuset i dag och för dagens musikelever. Det var ölet som bidrog till att inte huset förföll och att musiken fick ett uppsving.

 Föreståndaren och senare också ägaren, Bertil ”Bubban” Johansson, var hård men rättvis. Överfriskade personer släpptes inte in i lokalerna vid Väderkvarnsgatan 24. Stället var mycket populärt. Många som var inne i stan och handlade avslutade alltid stadsresan med en pilsner på ölstugan. Eller två. Stamkunderna var många. Flitigt öldrickande under ordnade former gav klirr i den i stadens kassa.

Hösten 1969 stängde Bertil ”Bubban” och hustrun Ruth ölcafét i Askersund. De drev verksamheten i egen regi de sista 12 åren.

1927 bildades Askersunds Kommuns Cafébolag. Bolaget tog över Hanna Nilssons café i hörnet av Stöökagatan-Väderkvarnsgatan, där Torghallen ligger i dag.  1935 flyttade Kommunalcafét in i den nybyggda fastigheten Väderkvarnsgatan 24. Fram till 1931 var Bertil ”Bubbans” pappa föreståndare för bolaget. Sedan tog sonen över.

När ölcafét skulle lägga ner 1969 var det många som sörjde. Men Bertil ”Bubban” hade uppnått pensionsåldern. Många småstäder hade ”ölschapp” och Askersund tillhörde ändå de som höll i längst. Några av stamkunderna från starten fanns kvar vid nedläggningen.

”Vi har haft verkligen fin publik under alla år vid ölstugan. Naturligtvis har det hänt då och då att en och annan blivit lite för ”snurrig” och vi har tvingats avvisa dem. Men det är ju inte bara på ölställena sådant händer. Tror inte att de moderna ölpubarna passar vår kunder”, sa Bertil ”Bubban” i avskedsintervjun  1969.

Lillen Gustavsson och Bertil Bubban.

Det kommunala ölcafét låg vid Väderkvarnsgatan. Till vänster på bilden.

Bertil ”Bubban” var en stor schackentusiast och ledande inom Askersunds schackklubb. Därför  blev det också mycket schackspel  på ölstugan.

”Förr i tiden var det bättre fart på ölställena. Där träffades de flesta kategorier människor. Affärer gjordes upp över ett glas öl. Det byttes klockor, spelades schack eller man slog sig ner och diskuterade i största allmänhet. Under marknadsdagarna var det fullt i ölstugan”, berättade ” Bubban”.

En som drog nytta av öldrickande i  Kommunalcafét var kantor Nils Björck. När Nils kom till staden på 30-talet fanns ingen musikundervisning i skolan, men det ändrade han på snart.

”Jag tyckte synd om ungdomarna som stod på stan och inte hade något att göra. Jag köpte en tonett för fem kronor och försökte intressera barnen för att spela. Intresset blev över förväntan. Efter några år blev det blockflöjt. Intresset växte och jag försökte få pengar till verksamheten av skolstyrelsen, men det fanns inga pengar. Då vädjade jag till riksdagsman Matteus Berglund om hjälp och han ordnade så vi fick pengar ur något som hete ”öl-café-fonden”, berättade Nils, en gång för mej.

Och det dracks mycket öl, men inte så mycket av yngre personer som i dag. Utan det var ”ölgubbarna” som konsumerade. ”Ölgubbar” var fult på den tiden, men det har förändrats. I dag går var och varannan ut och ”tar en öl”.

Förr i tiden var det mycket viktigt i Askersund att utsikten från torget ned till vatten inte var skymd. Det skulle inte vara några fula buskar som skymde. Utsikten skulle locka ned folk till vattnet och hamnområdet till en stunds avkoppling. Så hade det alltid varit och så skulle det förbli. Åtminstone trodde de flesta Askersundsbor så. Närheten och utblicken mot vattnet var ändå något av stans stolthet.

Storgatan i maj 2015. Bild:Ove Danielsson

Storgatan 1962

Bild: Eric Englund

Storgatan 1962.

Bild:Eric Englund

I mitten på 1990 –talet hände något vid Fisktorget. Utsikten från torget utmed Stöökagatan ner till hamnen förmörkades helt. En kyrkogårdsliknande
plantering med barrväxter anlades bara en halvmeter från stenkajen. Minns som
journalist att näringsidkarna i hamnområdet var mycket irriterade på kommunens
plantering vid kajkanten. Vattnet lockade folk till området, men barrväxterna
skymde. Nu är buskarna borta och torget har gjorts till parkering.

Storgatan vid i början av 1900-talet.
Från Leif Linus arkiv

Namnet Fikstorget kom ganska sent upp som ett namn på en skylt. Många
i Askersund kanske tycker det är ett märkligt namn på den fyrkantiga grusplanen
som nu blivit parkering. Namnet på platsen är gammalt, så det var bara en
återgång till en svunnen tid när skylten kom upp. De äldre planteringarna från Fisktorget och Sundsgatan norr ut, anlades i början av 30-talet av en privatperson.

Stöökagatan mot Alsen på 50-talet.

I mitten av 1800-talet ägnade sig Askersundsborna åt planteringar och utsikter, såväl på offentliga platser som på den egna tomten. I början av 1800-talet blev Borgmästareholmen förvandlad till en vacker park. Holmen hade tidigare varit helt kal. En man vid namn, Felix Beckman, uppmanade folk att skänka pengar till trädplanteringar in mot staden. Beckman tyckte det var behagligt att närma sig städer som var omgivna av alléer.

Borgmästare Knöös öronmärkte också pengar från hundskatten till planteringar ute på holmen. Borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Han bodde i Borgmästarehuset vid Stora Bergsgatan-Stöökagatan . Knöös var borgmästare åren 1834 -1870. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje, var namnet Hästholmen. Vad det namnet kom ifrån känner jag inte till. Inte undra på att gamla Hästholmen fick namnet Borgmästareholmen. Det är väl bara att hålla med, även om det nu börjar bli tunnsått med stadsalléer. Om det överhuvudtaget finns några kvar. På tal om Borgmästareholmen har jag läst om att den i sommar ska hyras ut till föreningslivet eller till någon privat som vill ordna lite galej .

Så här såg det ut hamnen när IFK ordnade fester på holmen. Långa köer.

Bild: Kjell Johansson

Minns en person som ständigt kämpade för att utsikten på toppen av Storgatan vid Sofia Magdalena kyrka ut mot Alsen skulle var som den alltid hade varit. Utan skymmande träd. Under en period var utsikten borta, men det är betydligt bättre i dag. Till bloggen har jag med Eric Englunds löfte lånat några 60-talsbilder som han plåtat. Eric har många fina bilder från Askersund med folk i rörelse på gatorna. Leif Linus brukar låna ut bilder, det finns också vykort och själv har jag fotograferat en
del. Kjell Johansson var också en flitig fotograf Det är en blandning, men jag brukar skriva vad bilderna kommer ifrån. Det kan kanske blir någon miss ibland och då får jag skylla på den mänskliga faktorn.

1

Under 50-och 60-talen härjade rivningsraseriet i många städer. Många gamla fina hus revs bort för att ge plats åt inte allt för vackra större hus. Det gav svåra sår i stadsbilden, som i dag är mycket svårläkta. Askersund var inget undantag. När rivningen skedde var säkert ambitionerna de allra bästa. Dessvärre blev följden också att många värdefulla gatumiljöer försvann. I dag tror jag att stadsplanerna har hel andra ambitioner. De gamla stadsmiljöerna är värdefulla.

Förre stadsarkitekten i Askersund, Stig Perryd, kämpade för att återskapa det gamla rutmönstret som stadskärnan är ritad efter. När husen revs blev det öppna kvarter. Perryd ville sluta de gamla kvarteren igen och gjorde också ett skissförslag på hur det kunde se ut.

Perryds skiss

Kvarteren Fyrkanten och Lejonet var några centrala platser som Perryd hade tittat extra på. Han ville få till en rekonstruktion av kvarteren efter hårda rivningar. Förre stadsarkitekten var medveten om att en del parkeringar måste flyttas till platser med längre gångavstånd för de boende. Han tyckte det var ett rimligt pris att betala för att skapa en attraktivare stadskärna.

De flesta tyckte nog att Perryd skiss och förslag var bra, men mer än så blev det inte. Kvarteret Fyrkanten förblev öppen efter rivningen av de gamla husen. Ägarna till Lejonet har gjort en inramning med staket och planteringar. Husen som revs i hörnet av Lilla Bergsgatan-Stöökagatan (KIAS-bageri) blev aldrig ersätta. Nu finns där istället en inte allt för rolig parkering helt utan inramning. Men det kanske går att
åtgärda. Åtminstone med en häck eller något annat fint när det nu inte finns något hus där.

Rivning vid kvarteret Lejonet 60-tal. Stadshotellets skylt synd till höger.

Innan kvarteret Fyrkanten revs såg det ut så här vid Stora Bergsgatan. Husen till höger revs bort.

Rivning vid Lilla Bergsgatan där det finns en parkering i dag.

Innan husen till höger revs vid Lilla Bergsgatan.

Så Så här ser det ut i dag. En tråkig parkering utan inramning.

Torgparken rustades för några år sedan. Där låg förr den så kallade Sundbladska gården. Husen brann ned år 1880. Istället för att bygga upp nya hus anlades parken. Läser man gamla skrifter så fanns det folk som tyckte att husen skulle byggas upp igen. På det viset skulle den gamla inramningen av hus runt torget bli kvar. Centrumhuset med alla affärer skulle i så fall ha placerats utmed Stöökagatan. Men då fanns Torgparken redan där.

En bild från Haugards bok Askersundiana. I bakgrunden syns Sundbladska huset som brann ner 1880. I dag finns Torgparken där.

Slutligen är det väl också så att någon måste stå för kostnaderna vid nybyggen. En inte alldeles oviktig sak. Tittar man på gamla bilder fanns det en rad gamla hus i Askersund som hade gjort sitt på grund av bristande underhåll. Förmodligen i brist på pengar. Men en del kunde nog rättas till med enkla medel allt enligt gamla stadsarkitektens idéer och skiss.

När jubileumsföreningen i Askersund avslutar sin verksamhet skall behållning skänkas till Norra Vätterbygdens Hembygdsförening. Det handlar om hela 75 000 kronor. Pengarna kommer från en succéartad jubileumsföreställning i samband med stadens 350-årsjubileum 1993 och en tidning med historiskt innehåll. Det blev fyra fullsatta föreställningar i Hembygdsgården. Det kommunen ställde upp med vara att bjuda sina anställa på föreställningen. Personalen fick hämta biljetter i kommunens reception.

Medlemmar i jubileumsföreningens första styrelse på träff vi Borgmästarinnans kafé. De undertecknade ett gåvotestamente till hembygdsföreningen. Personerna på bilden är Lennart Holmström (ordförande i Hembygdsföreningen), Olle Widell, föreningens första ordförande Gunilla Högberg och Calill Ohlson. Jag var med själv men någon måste ta bilden.

Medlemmarna i den första styrelsen 1993 träffades vid Borgmästarinnans café i veckan för att skriva under gåvotestamentet och prata gamla minnen. Dåvarande ordföranden Gunilla Högberg hade gjort en skriftlig sammanställning vad som hände i samband med bildandet. Från början var det meningen att föreningen skulle upphöra efter 350-årsjubilet. Men efter påtryckningar så har  föreningen fortsatt att göra ett antal föreställningar.  

Lägger med Gunilla Högbergs  gåvotestamente och några bilder  på jubileumstidningen.

Glädjen var stor i Askersunds fullmäktige i juni 1994. Jag var där och refererade. Det kunde vara bråkigt men den här gången var allt bara glädje. Politikerna sken som solen. Efter 24 år var äntligen Bevarandeplanen för Askersund klar och den fanns upptryckt i två fina häften i en begränsad upplaga. Skrifter som nu ibland annonseras ut på Tradera för flera hundra kronor. Då var priset 50 och 30 kronor.

Gladast av alla var nog folkpartiets Bengt Norefors. Han hade varit med och diskuterat Bevarandeplanen redan 1970 i samband med kommunsammanslagningen. Han var stolt över att också få vara med och ta
beslutet om planen för att bevara staden.

Bengt Norefors var ordförande i fullmäktige några perioder.

Skylt från 90-talet

Många tror att Bevarandeplanen från 1994 är juridisk bindande och att man inte får röra eller förändra husen. Men så är det inte. Bevarandeplanen skulle ”bara” fungera som ett rättesnöre för handläggning av bygglov och andra miljöpåverkande åtgärder. Så fungerar det i dag, med en del undantag som inte är särskilt vackra utan att gå in på detaljer. Men allt handlar förstås om tycke och smak.

Socialdemokraternas talesman i frågan 1994 var Staffan Korsgren. Senare representerar han folkpartiet i fullmäktige. Korsgren ansåg att planen bara var ett första steg. Han ville gå vidare och göra planen juridisk bindande. Ett av skälen till det var kommunen inte hade något sätta emot när det gällde stora ekonomiska intressen i branschen. En del lobbyister påverkade också beslutet. De blev rädda för att det skulle bli stopp för alla förändringar på deras fastigheter.

Ännu har det dock inte hänt något med juridiken kring planen vad jag vet.. Nu har det gått 32 år sedan Bevarandeplanen godkändes i fullmäktige. Då hade man väntat på ett beslut i 24 år, så det är några år kvar ännu om man ser det så. Om nu dagens politiker vill ha Bevarandeplanen juridisk bindande? Korsgren är inte kvar men partier som krävde juridik finns kvr.

Bandyn kom till Sydnärke i början på 20-talet. I referaten står det att det är en ganska okänd sport. IFK Askersund gjorde den ganska känd 20-tal år senare. Lägger ned ett referat från 1921 i Askersunds Tidning. Under ett antal år hade jag kontakt med radio-och TV-mannen Carl Uno Sjöblom. Hans pappa Carl föddes och växte upp i Askersund och var med i IFK:s första bandy-och fotbollslag. Carl-Uno sände bilder till mej ibland.

Igelbäckens masugn är ett statligt byggnadsminne i Askersunds kommun som staten nu vill göra sig av med via en försäljning. Kopplingen till staten bedöms som mycket svag. Igelbäckens Masugn ligger i den sydligaste delen av Askersunds kommun, väldigt nära gränsen till Karlsborgs kommun och Västergötlands län. Den ägs av staten. Askersunds kommun har fått en förfrågan om köp.

För ett antal år sedan skrev jag bloggen nedan. Då lät så här:

I Askersunds kommun finns fyra klassade byggnadsminnen. Stjärnsunds slott, Kullängsstugan, Trehörnings masugn och Igelbäckens masugn. När det gäller masugnen i Igelbäcken är det ett statligt byggnadsminne sedan år 1993. Anläggningen ägs av Statens fastighetsverk. Tidigare ägare var Domänverket. Masugnen ligger i Askersund, på gränsen till Karlsborgs kommun.

Bild från länsstyrelsens hemsida.Foto : Peter Ström

Som journalist följde jag upprustningen av masugnen i Igelbäcken på nära håll i slutet på 80-talet med stort intresse. Masugnen blåste ut 1923 och sedan dess hade byggnaden stått och förfallet. Många ortsbor tyckte att förfallet var bedrövligt. Däribland ”Båt-Harry” Karlsson. Var med honom ett antal gånger till masugnen. Upprustningsarbetet kom igång i sista minuten. Mannen bakom det var dåvarande länsantikvarie Olle Lindqvist. Han kämpade hårt med att få fram pengar till jobbet och det var inte lätt. Men han lyckades. Och räddade på det viset också den förfallna masugnen.

Från upprustningen 1987

Länsarbetsnämnden i Skaraborg bröt isen med en stor summa pengar, sedan följde nämnden i Örebro med. Totalt kostade upprustningen den gången 800 000 kronor. Länsarbetsnämnderna satsade 550 000 kronor. Askersunds kommun var den stora vinnaren i upprustningsprojektet. Kommunen bidrog inte med en krona.

Länsarbetsnämnden i Skaraborg organiserade arbetet genom AMS-jobb. Eftersom masugnen ligger i Örebro län var det ett unikt samarbete. Från början var det meningen att arbetslösa från Västergötland skulle göra jobbet i Igelbäcken, men så blev det inte. Arbetarna kom från Askersund som inte hade bidragit med en krona. Minns att arbetsledaren vid masugnen stilla konstaterade att Askersund hade gjort en mycket bra affär. En stor turistattraktion rustad helt gratis.

Masugnen rustades upp men pengarna räckte tyvärr inte till att rusta upp kvarnhjulet. Förhoppningen var dock att det skulle komma fram pengar även till kvarnhjulet. När jobbet var klart fanns det ganska omfattande planer på olika kulturaktiviteter vid masugnen. Kanske också kiosk och servering. Tyvärr blev det inte mycket av alla planer. Masugnen rustades och så blev det inte så mycket mera.

På länsstyrelsens hemsida kunde man läsa följande:

”Igelbäckens masugn är en av länets få bevarade hyttanläggningar. Den
byggdes 1826 för att ersätta en äldre mulltimmerhytta. Hyttan var i drift fram
till 1923.

Bergsbruket har präglat Örebro läns utveckling från 1100-talet fram till
1970-talet, främst i den geografiska del som kallas Bergslagen. I länet har sedan
medeltiden funnits omkring 300 hyttor. Idag finns endast ett fåtal
hyttanläggningar bevarade.

Hyttan byggdes 1696

Igelbäckens hytta byggdes 1696 av Anton von Boij. Den kom att ingå i det
affärskomplex av bruk i Tiveden, som rådmannen och affärsmannen Anders Boij
byggde upp tillsammans med sin son Anton von Boij. Efter Anton von Boijs
bortgång 1710 delades verksamheten upp på olika händer, och Igelbäckens masugn
kom att under ett par hundra år att drivas som en del av Aspa bruk. Hyttan
byggdes om kontinuerligt, 1826 ersattes den tidigare mulltimmerhyttan av den
nuvarande byggnaden. Anläggningen kompletterades 1830 med rostugn och
varmapparat. Den senare användes för att förvärma blästerluften innan den
blåstes in i ugnens nederdel.

I drift fram till 1923

Laxå Bruk AB köpte år 1900 Aspa Bruk AB inklusive Igelbäckens masugn.
Järnbruket vid Aspa lades ned omedelbart, men verksamheten vid Igelbäcken hålls
igång fram till 1923. Detta berodde främst på att dåvarande chefen för Laxå
Bruk AB, bergsingenjör Carl Sahlin, var starkt intresserad av äldre järnbruk
och järnhantering. ”

A R Norrys donationsfond från 1947 avvecklades för ett antal år sedan. En ansökan om att permutera fonden lämnades in och godkändes. Storleken på kapitalet i fonden medgav inte någon utdelning. Det handlade om permutation.

Någon kanske undrar precis som jag gjorde första gången jag stötte på ordet permutation. Vad betyder det? Här kommer förklaringen innan jag går vidare i texten. ”Permutation innebär att föreskrifterna får ändras, upphävas eller i särskilt fall åsidosättas om de på grund av ändrade förhållanden inte längre kan följas eller de har blivit uppenbart onyttiga eller de uppenbart strider mot stiftarens avsikter.

August Rudolf Norry instiftade sin fond när han slutade sina politiska uppdrag i Askersund 1947. Summan var på 5 000 kronor. Enligt Norrys önskan skulle inte pengarna få röras förrän summa var uppe i 10 000 kronor. Räntan skulle sedan användas till förskönande av staden. A R Norry var en känd profil i Askersund. En rad år satt han ordförande i dåvarande stadsfullmäktige.

A R Norry i mitten på bilden i samband med stadens 300-årsjubileum och invigningen av konstverket i torgparken. Till vänster prins Eugen och konstnär Folke Dahlberg.

Under ett antal år delades det också ut ett pris och en sköld att skruva upp på huset. Det var kulturnämnden i Askersund som beslutade om vilka fastighetsägare som skulle få priset. Det var mycket hedrande att få priset. Norrys pris var mycket fint. Något som folk talade om. Går man runt på stan finns det sköldar på en del hus. Två husägare vid Lilla Bergsgatan har fått priset. Där sitter sköldarna prydligt på väggarna. Men nu är det många år sedan något pris delades ut. Idag har föreningen Gamla Askersund tagit över uppsättningen av skyltar på hus i Askersund

A R Norry trodde förmodligen att ränteläget från 1947 alltid skulle bestå. Att donationssumman bara skulle växa och växa. Men så blev det inte. Avkastningen blev så låg mot slutet att det inte fanns någon mening att dela ut priset. Det rörde sig bara om kaffepengar i avkastning. A R Norry ägde ett hyreshus i centrala Askersund där Askersunds Livs finns idag. När A R avled 1969 i en ålder av 92 år tog sonen Åke över förvaltningen och bostaden. Han var dock inte helt nöjd med kulturnämnden sätt att se på vad som ”förskönande staden”.

”Jag tror absolut inte att det var pappas mening att de som målar om hus skulle få pengarna. Så har det ju varit. Vad han menade med en försköning var att man skulle köpa in konstverk av något slag som alla kunde ha glädje av”, förklarade Åke en gång när jag besökte honom.
Så var det med det…

Dagligen kan man läsa om hur viktigt det är med hälsa och motion. Nästan en liten folkrörelse. I Askersund var man tidigt ute med att följa hälsoråden. Bland annat i klubben” Askersunds Frisksportklubb” . En del askersundare sysslade förr med något som kallades ”Frisksport med Swing”. Det kan man läsa i en tidning från 1936 med samma namn. I tidningen finns ett reportage när tidningen besökte frisksportargänget i Askersund.

Klubben hade bildats 1935 av brevbärare John Ericson. Antalet medlemmar vid starten var fem. Men det var inget som bekymrade den utsände skribenten. Han förklarade det enkelt med att ” 5 är 2 mer än 3 och 1 mer än 4 och jämnt hälften av 10.

Lägger med reportaget.

Gruvdirektören Torells dröm om en ”småkyrka” i Åmmeberg uppfylldes aldrig. Men planerna var långt framskridna i början av60-talet. Åmmebergarna fick nöja sig med de kapell som fanns. Och Hammars kyrka.

Gamle direktören ville rädda Lokstallet och Vattentornet i Åmmeberg genom att föra överföra byggnaderna från det materiella till det andliga. Direktören vill skapa en småkyrka av Lokstallet och förvandla Vattentornet mitt ån till en klockstapel.

Direktör Sven Torell

Torell menade att en mindre ombyggnad av Lokstallet mitt i samhället skulle få de mest kräsna kulturpersonligheter att vekna. Enligt Torell skulle byggnaden passa utmärkt till en ”småkyrka”. Det skulle inte behövas några större ombyggnader. De igenmurade fönstren på långsidan skulle tas upp och förses med fönsterbågar som det hade varit tidigare. En förlängning av byggnaden med ett kor vid de stora lokdörrarna skulle vara ganska enkelt enligt Torell. I övrigt vill han att en arkitekt skulle ta hand om det hela.

Småkyrkosystemet var på modet vid den här tiden. Det behövdes ett Guds hus i varje by. Visserligen hade frikyrkorna upptäckt det långt tidigare, men nu hade också stadskyrkan vaknat till. Människorna ville–i varje fall till vardags-överge katedralsamlingarna.

Anledningen till att ”småkyrksfrågan” i Åmmeberg blev aktuell i början på 60-talet var att gamla byggnader i anslutning till anrikningsverket i Åmmeberg skulle bort och omdisponering av järnvägen var aktuell. Mitt i den mindre attraktiva bebyggelsen fanns Lokstallet och Vattentornet.

En insamling till en ”småkyrka” i Åmmeberg hade pågått i många år bland annat genom en stiftelse där direktör Torell var ordförande. Stiftelsen hade bildats redan 1955. Åmmbergs kyrkliga syförening lämnade ett ekonomiskt bidrag varje år för att få till stånd en kyrkosatsning på orten. Gruvbolaget var i högsta grad inblandade genom den planerade förändringen i anslutning till anrikningsverket.

En annan stor anledning till att Torell presenterade sitt förslag när det gällde Lokstallet just vid det här tiden var också en biskopsvisitation i Sydnärke av biskop Gösta Lundström. Det gällde att passa på. Biskopen blev mycket nöjd över vad han fick höra. En ”småkyrka” i Åmmeberg skulle vara riktigt bra enligt biskopen. Biskopsvisitationen avslutades med en andaktsstund i Folkets hus och en träff med Stiftelsen Åmmbergs Kyrkans vän. Men trots det blev aldrig någon ”småkyrka” i Lokstallet.

Vattentornet står kvar i ån. Båda byggnaderna är fina sevärdheter i Åmmeberg, även om det inte blev som direktör Torell önskade. Tror ändå att han blivit ganska nöjd ändå med hur åmmebergarna tagit hand om det hela.