Författare: alicegatan

Hoppet om en guldålder  i Mariedamm grusades snabbt i slutet på 50-talet. Det skulle bli uranbrytning  i stor stil vid Håkantorp med Stora Kopparbergs  Bergslags AB som entreprenör .  Det  gjordes  också provbrytningar , men uranmängden var alldeles för  låg för att starta brytningar. Det skulle inte löna sig med brytning.

Lokalt hade man  hoppats på ett rejält uppsving, men ett antal  nyanställningar.  Gulddrömmar. Övrig industri  på bygden skulle också få nytta av brytningen.

Ett gruvtorn byggdes på platsen. Vad jag  läst mej till fick tornet stå kvar  som ett monument  över  brustna ”gulddrömmar”. Manskapsbaracker  plockades ner  i Mariedamm  och maskinerna  från provborrningen  försvann åt andra håll.

Stora Kopparberg hade  också planer  på brytning i Godegård  på andra sidan länsgränsen och på många andra ställen i Mellansverige. Vi den här tiden hade intresset för uran svalnat. I slutet på 50-talet fanns en viss överproduktion av uran och därmed sjunkande  priser. Det var svårt att få lönsamhet  på brytningar.

Vet inte hur det ser  ut i Håkantorp, Mariedamm i dag.  Men det kanske finns någon som vill fylla på min blogg om den tänkta uranbrytningen på orten.

• Som journalist fick jag massor av tips på och händelser. En del tips tyckte jag var mycket märkliga, men vågade aldrig nonchalera det hela. Det kunde vara riktigt och en nyhet vill man inte missa. Men ibland tyckte jag det gick för långt, det kunde inte bara vara sant.

Tromben ställde till det på Stjernsund

Vid ett tillfälle ringde en person och berättade att nästan alla träd på Stjernsund hade blåst omkull i en tromb som dragit över platsen. Tyckte det var en bra skröna och förklarade att det var ju tråkigt. Fortsatte sedan mitt arbete på redaktionen, till nästa ringde och nästa. Trodde var en komplott, till en tredje person ringde. Då vågade jag inte sitta kvar på redaktionen längre.

När jag kom ut till Stjernsund så kunde jag konstatera att det inte var någon bluff. Stora delar av träden slottsparken hade fällts av en tromb. På en gata över 100 meter hade träden ryckts upp med rötterna eller kluvits som tändstickor. Utmed stranden fanns inte ett träd kvar. Ett träd föll över den gamla tvättstugan. Efter det lovade jag mej själv att åka på alla tips. Och det omgående.

Som tur var blev det bara materiella skador. Några turister fick sina bilar demolerade. Träden i parken var flera hundra år gamla, men på några få sekunder blev allt förstört. Tromben kom utifrån Vättern och in mot Stjernsund. Några personer som bodde där berättade att det började bubbla och fräsa, sedan började träden falla.

Slottet och byggnaderna däromkring klarade sig helt undan tromben. Byggnaderna till lantbruket drabbades dock hårt. Tak försvann och blåste ut i slottsparken. Samma väg gick det med dörrar och fönster. Allt låg i en enda röra runt
husen.

Det var i augusti 1997 som tromben drog fram över Stjernsund. I dag är allt i sin ordning igen. Ingen kan se att det dragit fram en tromb när man besöker platsen. Men från Strandparken i Askersund märker man skillnaden. Utsikten mot Stjernsund är öppen i dag. Tidigare skymde träd vid stranden.

Lägger med några bilder från Stjernsund, och då inte bra från den dag tromben drog fram.

Kronprinsessan Viktoria besökte Stjernsund för något år sedan i sällskap med mamma, pappa och syskon

Läser i Sjöängens höstprogram att Kronblom återvänder  till Askersund . Det ska bli en utställning om hans liv i Vinkelboda i konsthallen. Minns tillbaka på alla trevliga träffar jag haft  med tecknaren av figuren , Gunnar Persson.  Och faktiskt var ett Kroblomsmuseum på gång  på Norra Bergen i Askersund.

Det var Gunnars pappa, Elof, som är skapare av figuren. Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund.  Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskarl åt Lönn, så den vinterbostaden det var helt legal.

”Tjommebo” som kunde ha blivit ett nytt hem för Kronblom

Birger som levde sina sista år i det lilla röda huset på Norra Bergen

Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra tyckte Gunnar  när vi var där  och kollade.  Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.

Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.

Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elof 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. I många år gick serien i Allers. Gunnar tog över serien 1968 och  sonen Jonas tog senare över.

Tavlor som jag själv är med på. Gunnar berättade inte i förväg.

I tio år har jag skrivit krönikor  i  min ”gamla papperstidning”  NA.  Varannan söndag. Det har blivit  några stycken när jag ser tillbaka. Jag jobbade på NA i 30 år som journalist och en chefredaktör som jag inte minns namnet på  bad  mej  fortsätta skriva. Det var en trevlig kvinna vilja minnas. Efter lite tvekan  gjorde jag det.  Var rädd för att folk skulle tröttna på mej.

 Nu har det blivit förändringar på tidningen. Bland annat har papperspriserna gått upp kraftigt  och de begränsade sidorna  måste användas till de ordinarie medarbetarna. Inte till gamla journalister som skriver  krönikor. Helt förståeligt. Jag har hållit på länge och det sker förändringar och jag tar det med ro utan att bli sentimental. Varje sak  har sin tid brukar det heta. En del frågar  mej på stan   när krönikan kommer  tillbaka efter sommaruppehållet. Mitt besked är att den inte kommer tillbaka. Det är just av den anledningen jag skriver den här bloggen. Många frågar . Här är svaret på frågorna om mina krönikor. Ett problem i Askersund är att det finns många gamla  människor som inte är datoriserade och undrar. Men deras barn och barnbarn får berätta  om det är av intresse.

Men jag har en blogg -Oves blogg  ovedanielsson.se- om någon vill läsa. Det finns ju också Facebook och en Askersundssida med bilder och minnen. Kanske jag dyker  upp i ytterligare forum när det passar och jag får lust. Men jag får tacka för de här  åren och alla som hört av sig om krönikorna. Ofta med glada tillrop. Det har varit trevligt.

Doktorer, lärare och präster, var förr personer som folk bugade och såg upp till.
Säkert ser många upp till folk i de nämnda yrkeskategorierna även i dag, men inte på det rädda sättet som förr. Och tur i är det. De är människor som alla
andra och vill nog också vara det.

Doktor Nordes villa på vägen ut mot Haga, där han också hade mottagning i många år.

Läser man gamla klipp och skrifter fanns det också många originella personer i de nämnda yrkesgrupperna. Inte minst i Askersund. Ofta gick också deras smeknamn i arv från far till son till barnbarn. Som överlärare Hjalmar Sundén. Han gick under
smeknamnet ”Tuppen”. Sonen Anders som var en av IFK:s stora bandystjärnor fick
ärva smeknamnet.

En legendarisk läkare i Askersund var Nils Norder. Äldre askersundare minns honom säkert. Norder började som läkare på gamla sjukstugan (nuvarande skolkontoret vid Sjöängsskolan), för att sedan öppna egen praktik i sin villa bara ett stenkast från skolan. Äldre personer har berättat Norder öppnade dörren till
mottagningen och tittade ut över skaran av patienter med huvudet lite på sned.
Ofta nynnade han också på någon låt.

Doktor Norder blev en förgrundsfigur i Askersund. Frågan är om han visste om det själv? När han kom visslande med sin lilla läkarväska sakta promenerande över stadens gator förstod alla att någon stadsbo var sjuk. Frågan var bara vem? ”Har du sett vart Norder gick i dag” var en ständig fråga och så var gissningarna
igång vem som var sjuk. Som läkare var han också given i stadens
Hälsovårdsnämnden. Och visst var han också ordförande.

Lydia Bergström, Ingrid Sandström och doktor Norder på inspektion i Askersunds hamn

Många som skulle ta körkort gick ofta till Norder för att friskintyg. Elaka rykten gjorde gällande att det skulle vara lättare att få intyg hos Norder, än hos andra läkare. Men det kanske bara var elaka rykten. Själv minns jag vid ett tillfälle en person ofta använde straka drycker som sökte hjälp hos Norder. Han hade fått magbesvär. Mötte honom efter läkarbesöket och frågade vänligt vad Norder hade gett honom för botemedel. Upprört förklarade han då att han betalat Norder bara för att få beskedet: ”gå hem och ät”. Det kan nämnas att några
dagers senare gick mannen ur tiden, men det berodde inte på läkarbesöket.

Gamla sjukstugan som sedan blev kanslihus vid Sjöängsskolan.

Gamla sjukstugan (skolkontoret) invigdes i september 1909. Bygget kostade 50 000 kronor. 1920 skänkte bruksägare Cassel på Stjernsund 25 000 kronor så att sjukstugan kunde byggas ut åt norr. Askersund hade tidigare haft problem med sjukvården och åldringsvården. Verksamheterna blandades i en fastighet på södra udden i Askersund.
När den nya sjukstugan byggdes (Vårdcentralen) kom den praktfulla
tegelbyggnaden att användas för långtidsvård. För att sedan bli skolkontor. Nu står byggnaden tom.

Kyrkoherde K O Gullholmer 1954. En originell präst med djupt engagemang i nykterhetsfrågor och i Rotary.

Många har fått ärva smeknamnen av sina fäder. Överlärare Hjalmar Sundén kallades i smyg för ”Tuppen”. Sonen Anders, känd bandyspelare i IFK fick ärva namnet, men när det gällde honom var det lite mera öppet.

Leif Linus har bidragit med bild och annons.

I en röd  liten stuga  på Norra Bergen i Askersund fanns en gång i tiden  stadens första halvprivata  pensionärshem. ” Lilla ålderdomshemmet” var namnet i folkmun. Lutherska  missionsföreningen var ansvarig  för verksamheten  i den lilla stugan. Huset revs  när Norrbergahemmet skulle byggas.

Det skulle vara ett  hem för medellösa änkor  och ensamstående kvinnor enligt donationen från  rådmansfamiljen  Baeckman . Ett gåvobrev från 1899. Kvinnorna skulle också tillhöra församlingen eller ha en tro som byggde   på den lutherska bekännelsen.

En tidningsbild från 1958 på det lilla huset på Norra Bergen.

I början  bodde kvinnorna gratis, men fick senare betal en liten hyra. 1958 såldes huset till en privatperson. Samhällets  åldringsvård  hade förändrats sedan donationen till missionsföreningen och därmed också förutsättningarna för donatorns tankar. Försäljningen bröt  inte mot donationsbrevet. Där stod att  Lutherska hade fria händer att förvalta huset som mest  gagnade verksamheten.

Vem var då som bodde i det lilla huset  och var lutherskas skyddslingar? Flera var verkliga Askersundsprofiler som ”Tornväktarens Fia”. Hon var dotter till en av stadens tornväktare, som ropade ut klockslagen från kyrkans torn. Här bodde  också Klara-, Eva-Lovisa och Stryk-Sofia.

Segerdahls garnaffär vid ”Långholmen”. Där finns Sjöbodarna i dag.

Bild från Leif Linus samlingar.

Lilla-Ida var en rosig liten blid  gumma som var  någon sorts  föregångare till nuvarande hemtjänsten har jag läst. Hennes vaknätter vid många dödsbäddar  gav henne namnet ”Dödens ängel”. En annan av hemmets gäster var Ester Segerdahl. Hon fann en fristad  sina sista levnadsår i det lilla röda huset på Norra Bergen. Hennes familj  hade varit en av stöttepelarna  i församlingens arbete. Själv drev hon en garnaffär i ”Långholmen”, där Sjöbodarna  vid Storgatan finns i dag. Det var stora garnbuntar i hyllorna och på disken har jag läst.

Affären  blev  med åren mindre  lönsam  och slutligen fick Ester  lägga ner verksamheten. Ingeborg Johansson var en annan kvinna som bodde i huset. Henens fall  är ett typiskt exempel  på vilket bra sätt hemmet kompletterade  den inte allt för utbyggda sjukvården på, den tiden. Hon var inte så gammal men sjukdomen  tvingade henne att lämna  sitt  jobb. Den hyresfria bostaden hjälpte henne att  överleva.

En tidningsnotis som Leif Linus har hittat.

En av anledningarna till att jag skriver den här  bloggen är diskussionerna om privata alternativ.  Men så var det inte  år 1899 vid donationen. Men som alla förstod  måste samhället in  och ta det fulla ansvaret  för sjuka och gamla i Askersund oavsett tro. Uppgifterna  till bloggen har jag hämtat från tidningsartiklar, pratat med folk som minns huset , samt jubileumskrifter som jag läst.

Kräftfisket är nu i full gång. Ett fiske som lockar många. Ibland allt för
många. Det kan bli stökigt ute på sjön när det gäller det fria fisket. Har alltid funderat på om det inte finns en kräfta år alla..

Kräftfiske i Askersunds hamn

Bilder från Askersundsalmanacka där Fiskevårdsföreningen bidragit bilder.

Mitt intresse för fisket har alltid varit mycket begränsat, utom när det gällde kräftfisket. Det var visserligen länge sedan jag höll på med det, men under min uppväxt några meter från Gårdsjöns strand fiskade jag ofta. Då var det flodkräftor det gällde.

Vi fiskade från land eftersom inte fisket ingick i köpet av den lilla stugan. Men vi
hade en lång strandremsa, så vi kunde använda strandrätten. Många med stora
gårdar tyckte det var fel. Det väckte stor avundsjuka hos många.
Fiske och jakt är som bekant inte något som befrämjar grannsämjan. Det var bara en i stugan som var intresserad av
vanligt fiske, brorsan Tage.

Minns att det var många som ville komma och fiska
kräftor hos oss, men farsan var restriktiv. Han tyckte att man bara skulle
fiska för eget behov och inte göra affär av det hela.

Farsan stora intresse var att hänga upp färgade
lampor i träden när vi hade kräftfest.
Det skedde vid ett tillfälle per säsong. Själva fisket var han aldrig
intresserad av, utan mera det konstnärliga runt kräftkulturen. Minns inte om
han ens åt kräftor? Att koka kräftor var omöjligt för honom. Det stod han inte
ut med. Sådan uppväxt hade jag när det gäller kräftor.

Bild från Röllingen. En fin bild på Lilly och Gunnar Karlsson från 1962

Bild från fiskaffären i Askersund, Järlström och Erik Johansson

Vad jag förstår finns fortfarande det kräftor kvar i Gårdsjön, men då handlar
det om signalkräftor. Jag är själv inte någon stor kräftkännare. Själv brukar jag köpa en låda Kinesiska kräftor . Får tänka mej in att det är kräftor från Gårdsjön, hur det nu ska gå till? Får väl ta något drickbart till så kanske det går…

J

Centralföreningens gamla lokaler i Askersunds hamnområde revs i mitten
på 80-talet. Tomten stod öde ett antal år. Diskussioner om olika lösningar för
ödetomten fördes. Det blev bra till slut. ”Sojas” hyreshus som de boende är mycket nöjda med. Nu ägs huset av familjen Gyllings bostadsbolag.

Bild:Kjell Johansson

Ritningar fanns framme för ett Folkets hus i kombination med en efterlängtad badanläggning på Centralföreningens tomt. Politikerna vid det tillfället var inte nog modiga för en sådan satsning, så det hela rann ut i sanden. Ett badhus i Askersund blev bara för mycket. De som arbetade med frågan tröttnade efter ha kört huvudet i väggen ett antal gånger. Badhusfrågan är dock fortfarande aktuell
som bekant…

HSB fick hand om tomten för att istället bygga bostadsrätter, men även den idén föll. Bostadsföretaget gick ut med en förhandsförfrågan, men fick väldigt få svar. Insatserna var för höga för folk med vanliga löner. Det hela slutade med
att ”Soja” Johansson erbjöd kommunen att bygga hyreslägenheter. Och så blev
det.

Hamnen på 80-talet

Rivningen av Centralföreningen med tillhörande plåtförråd utfördes av beredskapsarbetare under ledning av personal från kommunen.
Facket och kommunen var helt eniga om den ordningen. Enligt planerna skulle det
gamla plåtskjulet plockas ner och sättas upp som ett kallförråd vid kommunens förråd. Vet inte hur det blev med det? Även trävirket skulle tas om hand och användas till något. Fick aldrig riktigt besked om användningen när jag
skrev i januari 1985. Plåtförrådet skulle ersättas med parkeringsplatser. Så
blev det också.

På tal om alla översvämningar som rapporterats. Hittade ett tidningsklipp från 1958 då Skärgården i Askersund drabbades. Men då handlade bara om en ”lokal” översvämning i en möteslokal. Men ändå…

Förr i tiden fanns det massor av serveringar
och bagerier i Askersund. Nästan i vart och vartannat gatuhörn.
Fikaställena var ungdomarnas stora samlingsställen. Ett av det populäraste ställena var Hammarbergs konditori vid Storgatan. Kompisarna fanns alltid på något av stans fik. Oftast var det på Ulla och Gösta Hammabergs fik.

Tillvänster Gösta och Ulla Hammarberg

I dag är det pizzerior och grillbarer som gäller. Kanske det är
dagen samlingsplatser…

Själv hade jag på den tiden också kontakt med Hammbergs även på dagtid och särskilt tidiga mornar. Jag jobbade på Slakteriföreningen i
Askersund. Ulla ringde och beställde dagens smörgåsmat tidigt. Det
var många som gick till Hammarbergs och tog sin frukostsmörgås.

Leverpastejen skulle ha viss tjocklek och det var inte alltid det lättaste. Det vet alla som skurit färsk pastej med maskin. Men Ulla var noga
med att det skulle bli bra. Själv har jag aldrig smakat pastej, men de flesta
älskar det pålägget. Min enkla förklaring är att jag inte äter blodmat även om det sägs vara nyttigt. Men det här var ett stickspår vad det egentligen
bloggen skulle handla om.

Vännen Leif Linus är en mästare att få tag på gamla fina bilder i fotalbum hos folk. Han har fullt upp. När det gäller Hammarbergs har Linus fått låna bilder av Ulla och Göstas grabb, Sten. Just sådana bilder är trevliga. De visar ofta hur det såg ut på det olika näringsställena. Man kan på det viset få en bild av vad som verkligen hände.

Ulla Hammarberg och Marianne Andersson

Publicerar ett antal nostalgibilder från Hammarbergs.
Kanske några minns och känner igen sig…

Vanja Wahlfridsson fikar

Boje Lundkvist, Sven Widing, Kurt Bergkvist och Kalle Karlsson

Ulla Hammarberg, Rune Svärd, Gulli..,Kurt Bergkvist, Marianne Andersson och Gösta Hammarberg

Tommy Toppe Johansson och Ulla Hammarberg

Hammarbergs konditori och Lundéns maskinaffär vid Storgatan