Förr gick det att köpa ett antal fotografier från en stad eller bygd i små fina förpackningar. Det fanns både svart-vita och handkolorerade foton. Antalet små kort varierade mellan 10 och 12 stycken. Tror inte att det finns några nytryckta sådan små förpackningar att köpa i dag.

Tyckte det var praktiskt att få allt samlat. Många av de små bilderna trycktes också upp som vykort. Hade man betalat för en bild gällde det att utnyttja läget fullt ut. Bilden från Landskyrkan in mot staden med Sundsbron i förgrunden fanns med i alla förpackningar.

Askersunds Musik och Missionsbokhandel, Holmbergs Bokhandel och stora Pressbyrån var förlagen som tryckte upp de små förpackningarna med fotografier. Kanske fanns det ytterligare något förlag som jag missat, men det må vara mej förlåtet. Det är ju ett tag sedan det var aktuellt. Tycker det är intressant med gamla bilder och se vilka förändringar som gjorts i stadsbilden. Några har blivit riktigt bra, medan andra inte skulle ha genomförts enligt mitt sätt att se på det hela. Det blev ju bara sämre och tråkigare. Men jag är ju ingen stadsplanerare utan bara en enkel skrivare.

Genom åren har jag samlat på mej en del gamla bilder, men i jämförelse med vännen Leif Linus bildsamling är min en liten bagatell. Och han har också ordning på sin samling i ett antal extra hårddiskar. Annars skulle han aldrig hitta bland alla bilder. Mina barnbarn har uppmanat mej att skaffa ett register. Då brukar jag fråga vem som ska skriva in allt i ett register. Jag brukar skriva om annat men visst vore det bra.

Många samlar på vykort och det är ju en kulturgärning om något. Nästan på varje loppis, aktion och antikmarknad finns det vykort att köpa. Själv har jag bara samlat på mej några stycken som intresserat mej. Har träffat personer med imponerande stora samlingar. Enligt Ulla Ehrensvärds bok ”Gamla vykort” från 1972 kan man läsa om att vykortspremiären i Sverige skedde 1891. Men det blev ingen större succé från
början. Svenskarna behövde några år på sig att vänja sig. Vet inte hur många som skriver vykort i dag. Nu blir det mest E-post. Men visst är det roligt att få ett vanligt vykort, ibland med en pil på vilket hotell vännerna bor. Hur fint vädret är och hur vackert allt är. En del har till och med prickat in sitt rumsfönster på hotellbilden. Sådant är trevligt. Man blir lite med på resan genom alla vackra bilder.

Alla som samlar på vykort från Askersund har förmodligen sett bilden från Hospitalsgatan med en grabb stående mitt i gatan. Grabben har en gasbinda om en arm och tittar in rakt in i kameran. Bilden är från slutet av 40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden? Att grabben heter Kalle Tingö visste jag. Känner honom från ungdomen, men har aldrig tagit reda på historien bakom vykortet förrän för några år sedan. Men jag har många gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på vykort. Jag tog kontakt med Kalle, som sedan 1959 var bosatt i Mariestad. Och han berättade

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år, berättade Kalle.

Familjen bodde vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Har fått för mej att det var ett ganska elakt namn på en person boende vid gården.

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en båt. När han blev utan båt fick han
smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättade Kalle , roat.

”Blåskäggagården” där Kalle bodde min sin familj. Husen är rivna för länge sedan. I bakgrunden syns Elimkyrkan.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i
huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss
som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen.
Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss. Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås. Kalle finns inte i livet längre

Kalle och jag enades om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kom till stan. Men det blev tyvärr inte så. Den nya bilden från Hospitalsgatan hade jag väntat på länge och det var mitt förslag. Det skulle inte bli något vykort utan en bara och trevlig bild som kom att spegla lite vad som hänt en gammal gata i Askersund.

Bristen på lägenheter är inte något nytt problem. På 50-talet
fanns det också problem med att få tag på bostäder. I dag lockar många med
andrahandsuthyrning för stora pengar. På 50-talet var det ett halvt kilo kaffe
som gällde. Annonsen fanns i gamla Askersunds – Tidning.

Torget i Askersund har alltid varit ett hett diskussionsämne. Ni valtider har jag läst att det ska fixas igen. Jag vet inte vilken gång i ordningen. Men förhoppningsvis blir det av den här gången. Som journalist har jag gjort ett antal artiklar om torget och olika planer. Lägger med en artikel från Svenska Dagbladet 1973 för att få lite distans till det hela.

Bloggen ska handla om något så allvarligt som när pesten nådde Askersund. Det handlar nu inte om när pesten som härjade bland människor, utan när kräftpesten slog till i Vättern på 50-talet. Nog så allvarligt för många när flodkräftorna försvann, för att senare ersättas med signalkräftor. Men det tog ett antal år innan tillgången på signalkräftor explodera i Vättern. En av de som tog kräftpesten hårdast var källarmästare Sand på Statt i Askersund. De populära traditionella och inkomstbringande kräftsupeèrna var i fara. Första året kunde hotellet hanka sig fram med de få flodkräftor som fanns kvar. Men sedan var det kört.

Har inget minne av att det var någon större skillnad på flodkräftor och signalkräftor i smaken. Men det kan vara minnet som sviker, det var ju så länge sedan. Många som jag pratar med förklarar märgligt nog att de tycker lika bra om räkor som kräftor. Det är själva fisket och de efterföljande festerna som lockar.

Minns att jag som journalist skulle intervjua en man som varit på kräftkalas dagen före och var inte alla bästa trim när jag dök upp med kameran på förmiddagen.
Du får komma igen lite senare var besked. Bilden skulle annars inte bli bra.
Lite finkänsligt sa jag att det kunde vara jobbigt dagen efter ett kräftkalas. Det är inte kräftornas fel blev svaret. Orsaken var en helt annan.

Läser i tidningen att det är full fart med kräftfisket ute på Vättern. De flesta använder eget vatten och egna redskap. Själv är jag uppväxt vid kanten av Gårdsjön och där fanns flodkräftor när jag var grabb. Tror inte fisket var helt smärtfritt där heller.
Fisket och särskilt kräftfisket skapar av någon anledning ofta osämja. Har aldrig riktigt förstått mej på det. Vi var ingen fiskarfamilj trots närheten till sjön, men vi lade i lite burar när det var dags. Morsan kokade sedan skaldjuren med stor vånda. Inte roligt att tömma i levande kräftor i en kastrull.

En liten vetenskap var vilket bete som skulle användas. För vår del var det mört från sjön. Men vi fick massor av tips bete som skulle fylla burarna med kräftor. Någon ville pröva hönskött doppat i terpentin. Men jag tror aldrig det blev så.

Som journalist skrev jag en gång efter allt bråk, att beståndet skulle räcka till en kräfta åt alla. Det skulle jag inte ha gjort. Blev idiotförklarad. Hur skulle det se ut om alla kom och fångade var sin kräfta. Det fick jag mycket arga telefonsamtal om

Tittar man tillbaka vad som hänt under åren när det gäller budgeten i Askersund så fastnar jag för en strid om hundskatten för många år sedan. En lite udda strid med mycket känslosamma argument. Skatten finns inte kvar längre och det kanske är skönt.

Det fanns massor av hundskattesmitare. Tror aldrig farsan betalade något för vår hund. Men det var heller ingen rashund och vi bodde en bit utanför stan så det fanns en ursäkt. Stadsfullmäktiges förslag den gången var att hundskatten skulle höjas från 30 till 50 kronor. Och så blev det också.

Motståndarna till höjningen befarade att det skulle komma katter istället för hundar och förmodligen vålla missljud i mars månad. Ja, man talade till och med om rena katastrofen miljömässigt. Följden av höjningen skulle bli att många äldre och fattiga skulle få göra sig av med sina kära hundar. De skulle inte ha råd att ha sina vovvar kvar längre. Debatten blev mycket tårdrypande.

Men argumenten bet inte på ordföranden, riksdagsman Matteus Berglund, och majoriteten som hade konstaterat att det hade skett en markant ökning av hundbeståndet i Askersund. Han tyckte att hundarna gjorde staden ”osnygg”
eftersom många var illa skötta och sprang vind för våg. Berglund trodde också
att höjningen skulle leda till att hundägarna skulle få upp ögonen för att
deras husdjur skulle skötas med omsorg.

Borgmästareholmen när det begav sig

Borgmästare Knöös

1862 infördes hundskatt i Askersund, där pengarna första tiden var öronmärkta till Borgmästareholmens försköning. Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Innan han fick ta hand om holmen som
sommarnöje. Ön var vid den här tiden helt kal. Knöös –som verkligen inte gjorde skäl för namnet-såg också till att det blev ett litet utvärdshus på holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren.

Blogg med anledning av olika klimatmöten. Alla har lovat att jobba hårt med miljön och särskilt nu i valtider. Men det verkar ta några år innan alla förbättringarna är på plats. Någon jämförde det hela med starten av ett maratonlopp. Annars ska allt i gå mycket snabbt i dag. Beställda varor ska vara på plats bara efter några timmar. I
bästa fall efter någon dag. Beställer man varor på nätet som får man alltid
frågan om det skulle vara en snabbleverans. Men då kostar det också. Det går att vänta i tre dagar för att få paketen fraktfria. Men det är ju en evighet för de flesta av oss.

När jag läser om miljömålen och snabba leveranser kommer jag att tänka på askersundaren Emil ”Blomsterhultarn” Pettersson. Har skrivit om honom tidigare men Emil är värd att bli påmind om . Han låg nämligen 50 år för sin tid utan att veta om det. Emil använde en handdragen kärra för sina paketleveranser till stadens handlare. Inget utsläpp alls. Om inte godset på kärran var för tungt så han var tvungen att ta i. En gång i tiden kände alla askersundare ” Blomsterhultarn” och han i sin tur kände alla askersundare. Emil bodde i Stadsparksområdet och var lite eljest. Under många år var han ett inslag i gatubilden med sin dragkärra. Han började som häståkare, och det slutade med handdragen kärra.

Emil Pettersson slog ner sina bopålar vid Blomsterhult i Askersund 1917. Att få bosätta sig på ett ställe med det namnet är inte det sämsta. Stället låg i kanten av Stadsparken där man i dag går upp över berget till Kaffestugan. I dag är det villor där. Emil var en bra berättare som gärna kryddade sina historier. Men vad gjorde det. De blev ofta bättre och roligare.

Jämsides med jordbruket drev han åkerirörelse. Han var ensam herre på täppan på den tiden och hans ekipage fick tjänstgöra som såväl mjölkskjuts, hästförspänd flyttbil, taxi och likvagn. Tre hästar hade ”Blomsterhultarn” i sitt stall och det var fogliga dragare alla tre. Några allvarliga skenolyckor inträffade aldrig, med undantag vid ett tillfälle då en av hästarna fick syn på en kamel. Det var cirkus i stan och när
hästen fick syn på ett av de ovanliga djuren satte han av i sken. Men hästen lugnade
sig när ”Blomsterhultarn” skyndade till. Han berättade om händelsen med stolthet. Det var ett bevis på vilken hästkarl han var.

Emil berättade ibland minnen. Ett kärt minne var när han drog upp 700 kilo braxen på ett enda fiskeredskap. Han var som synes också en storfiskare och det fanns bra fiskehistorier även på den tiden. Emil såg dagens ljus vid Gammelrödjan 1866 , ett litet torpställe under Aspa bruk. Stället brukades av far och son i generationer. Emils far skulle försörja fyra barn, sin svärmor, sin styvmor och sin gamle far. Vid 19 års ålder tog Emil farväl av hembygden för att träda in i kronans kläder. Under tre år
tjänstgjorde han på Hästvårdskompaniet på Marieberg i Stockholm. Därifrån hade Emil många minnen att berätta om. Bland annat ett möte med kung Oskar II

-Skål mina kamrater , sa kungen, när han hälsade på, i kväll får ni permission till klockan tolv. Men på tolvslaget ska ni vara tillbaka och vara tysta. Då ska jag sova, var kungens besked.

Annars var det mest hästminnen han ville berätta om från militärlivet, som om den granna märren Annu. Hon hade hett blod i ådrorna och sparkade bakut så det blixtra omkring henne. Ingen ville ha med henne att göra utom Emil, som anmälde sig frivilligt för att ta sig an ”vilddjuret”. Med ett par sockerbitar i näven närmade sig Emil märren Annu. Och det var det som behövdes. Lite vänlighet.

-Hon tålde inte hårdhandskar den sköna märren . Så är det med ”kvinnset”, upplyste Emil.

Priset för en hästkörning från Stubbetorp i Emils ungdom var 2:50
kronor tur och retur. Krokade Pettersson för två hästar ökade priset till 5
kronor. Men då gick det också lite fortare. Vid 14 års ålder flög Emil ur boet för
att börja tjäna som lantarbetare vid Karstorp. Då var det oxkörning som gällde.
Emil körde kol från Aspa till Igelbäcken. Som returfrakt till Aspa hade han tackjärn.

Emil ”Blomsterhultarn” verkade nöjd med livet. Det var bara en sak som grämde honom. Just som han stod i tur att nå den eftersträvansvärda befordringen till vicekorpral tvingades han av olika anledningar hem till Askersund igen.

Det jag själv mins bäst av ”Blomsterhultarn” var hans besvikelse över när det inte fanns några paket vid station att hämta och köra ut med sin dragkärra. Då kunde han bli riktigt upprörd, för att uttrycka sig milt. Åkare med hästar hade roffat åt sig alla paketen till utkörning innan ”Blomsterhultarn” dök upp för dagen. Minns att Zetterlund på station sparade några mindre paket till honom på senare år. Mest för att slippa hårda ord. Förmodligen betalade handlarna någon krona för varje paket. Och ”Blomsterhultarn” var ekonomisk.

Det här var historien om Emil Pettersson i Blomsterhult. Namnet på
tomten har inte överlevt moderna tider. Det är synd. Det var ett vackert namn,
liknande Rosenbad i Stockholm.

Leif Linus har hjälpt till med bilder till bloggen

Den senaste tiden har det skrivits mycket om avsänkande av de röda näckrosorna i Fagertärn. Teorierna är flera. Bävrarna får den största skulden.Limnolog Maud Wallsten, Uppsala, gjorde genom åren en stor insats för att rädda  och föröka de  röda näckrosorna. Det blev något av hennes livsuppgift. Nu är det kris igen och Maud Wallsten lever inte längre. Några andra måste ta över…

Jag skrev i min bok ”Oves observationer” om flera möten med Maud. Läs den om det är intressant.

Från boken:

Turistfolket i landets kommuner har gjort det mesta av förberedelserna inför årets förväntade turistinvasion. För alla ansvariga hoppas på att det ska komma mycket folk just till deras kommun. Uppfinningsrikedomen är stor för att locka folk. I Askersund har man mycket gratis. Fagertärns röda näckrosor i Tived  är fortfarande en av Askersunds  kommuns största turistattraktioner. Men nu är det kris. Folk från hela världen brukar komma för att titta på de mytomspunna och unika näckrosorna på ort och ställe. Under en tidigare period var de röda näckrosorna utrotningshotade. Limnolog Maud Wallsten, Uppsala, gjorde genom åren en stor insats för att rädda  och föröka de  röda näckrosorna. Det blev något av hennes livsuppgift. Nu är det kris igen och Maud Wallsten lever inte längre. Några andra måste ta över…

Under en period var det verkligen kris för den unika växten. Men Maud jobbade på. Minns  hur lycklig hon var när vi träffades vid sjön för ett antal år sedan. Då hade hon räknat in 40 vackra rosor. Och då hade hon också hittat en koppling mellan näckrosorna i Fagertärn och rosorna i den franske konstnären Claude Monets berömda näckrosdammar. Konstnären anlade sin världsberömda trädgård i Giverny  norr om Paris , i slutet på 1800-talet.

Maud reste till Monets trädgård för att undersöka hur det verkligen låg till. Det var helt klart att Monets näckrosor hade anlag som härrörde från de röda Näckrosorna.  I samband med andra världskriget växte  dock dammarna igen. När upprustningen gjordes försvann de röda näckrosorna som hade anknytning till Fagertärn.

-Vi har tagit  DNA-prov  och jämfört  så vi vet säkert  hur det ligger till.  Möjligen finns det svenska näckrosättlingar med på några av Claude  Monets målningar, berättade Maud , för mej.

Maud hade en egen näckrosodling hemma i Uppsala. Fröna hämtade hon vid Fagertärn för att sedan återplantera dem i sjön så fort det var möjligt. För ett antal år sedan växte de röda näckrosorna i Fagertärn närmare land. De var lätta att se. Av någon anledning har rosorna närmast land försvunnit. Mauds teori var att fröna föll på allt för djupt vatten. Fröna orkar sedan inte att utvecklas i det mörka vattnet och djupa Fagertärnsvattnet trodde hon. I början av 2000-talet omplanterade Maud en näckros närmare land för att besökarna skulle få se den på nära håll som för i tiden . Till hennes stora besvikelse stals rosen. Den kanske finns i någon trädgårdsdamm nu…

Näckrosorna i Fagertärn brukar blomma i slutet  av juni. Men det gäller att komma mitt på dagen för att få se blomsterprakten. När kvällen kommer slocknar rosorna precis som vi människor.

De röda unika näckrosorna i Fagertärn upptäcktes  i juli 1856, av den då 24-årige Uppsalastudenten Bernhard Kjellmark. Det var hans livs upptäckt. Han var i trakten för att besöka sin bror bruksförvaltare Adolf Kjellmark. Han kom med hästskjuts från Ramundeboda till Aspa bruk. Under de tre veckorna hos brodern gjorde den kultur-och naturintresserade Bernhard många strövtåg i omgivningarna. Ortsbor berättade för honom att det fanns en liten sjö inne i vildmarken med vackra röda näckrosor. Och Bernhard begav sig dit för att kontrollera sanningen. Från början trodde han att det bara var en skröna.

Ryktet om de fagra blommorna spreds snabbt och många ville ha den. För att skydda rosorna från utrotning förbjöd markägare Rutger Robson i Aspa, all användning av båtar i sjön. Det här var i slutet på 1800-talet.  Förbudet hjälpte inte. I slutet på 1890-talet salufördes korgvis med röda näckrosor vid torgdagar i Askersund och på andra ställen också. 1905 beviljade landshövdingen i en resolution fridlysning av de röda näckrosorna. Den som bröt mot fridlysningen hade höga böter att vänta.

Men det finns en mera spännande historia om de röda näckrosorna, som säger att färgen rosorna kommer från en fiskareflickas blod. Enligt en sägen bodde en fattig fiskare och hans dotter vid den lilla sjön. För var dag han vittjade sina nät blev fångsten allt sämre och både dotter och han magrare. En dag när han som vanligt drog upp sina nästan tomma nät hörde han ljuv musik och fick syn på en man, som satt och spelade på stranden. Det var Näcken, som sa:

-Du får ingen fisk, om du inte ger mig din dotter till äkta maka.

Fiskaren berättade förstås inte för flickan vad som hänt men till sist, när hungern blev för svår, tvingades han gå med på Näckens begäran och genast blev hans nät fulla av fisk.

När flickan fick reda på det gick hon förtvivlad ner till sjön, och då dök Näcken upp, tog hon fram sin kniv hon hade gömt i klänningen, stack det i sitt hjärta och hennes blod spreds i vattnet. De vita näckrosorna hade färgats röda för evigt av den stackars flickan blod.

Nils Gumaelius tog fram en mycket informativ skrift till 150-årsminnet av Bernhard Kjellmarks  unika upptäckt 1856. Och inte nog med det Jan Mårtensson kom ut med en deckare 1987 med namnet ” Den röda Näckrosen”. För den som inte har läst den är en del av handlingen också förlagd till Askersund.  Minns att bokhandlare Walfridsson i Askersund kom till mej och berättade att boken  nådde höjden  av kultur  på den och den sidan. Vid en närmare kontroll visade det sig att han själv var omnämnd just på de sidorna.

I min bok ” Oves observationer” finns det bland annat ett kapitel om Maud Wallsten och de Röda näckrosorna om någon är intresserad.

Den gula restaurangbyggnaden Sundsgården vid Sundsbrons norra brofäste tillhör i högsta grad Askersunds stadsbild. Askersunds Stadshotell i all ära, men Sundsgården vid Sundsbron var ett lika populärt ställe när det begav sig. Om inte ännu populärare nu. Allt var lite enklare där. Ett hotell är ändå ett hotell.

Ett gammalt vykort på Sundsgården och Sundsbrogatan.

Sundsgården var ett andra hem för många inom föreningslivet. Och mycket berodde det på källarmästare Anton-Pelle Pettersson. Källarmästaren var mycket idrottsintresserad. Han satt med i styrelsen för IFK Askersund, där han också var uppskattad klubbmästare. Han ordnade många trevliga fester åt IFK och åt alla andra föreningar som han var aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen restaurang. Det gällde att förena nytta med nöje. Idag har Anton-Pelle ersatts med krögaren Atilla Kilic,

Anton-Pelle

I början av 50-talet fungerade Sundsgården som matbespisning för skolbarnen vid Kyrkskolan (Hamnhuset). Alla barn som hade längre än tre kilometer till skolan fick äta på Sundsgården. Barnen tågade i ett långt led från skolan över Sundsbron varje dag för att äta lunch. Det var ett givet inslag i stadsbilden. Själv blev jag utan lunch och skolskjuts. Jag hade ”bara” 2,5 kilometer till skolan. Skolbussen åkte förbi mej varje dag när jag till skolan! Och det blev ofta en bulle och flaska mjölk till
lunch. Men jag led ingen nöd.

Det är ett mycket gammalt hus som restaurangen är inrymd i. Byggnaden brandförsäkrades första gången 1828. Sundsgården drevs som restaurang, möteslokal och festlokal fram till mitten av 60-talet, då lokalen togs över av möbelhandlare. Gamla Sundsgården blev ett möbellager fram till i mitten av 1990-talet, då krögare Olsson tog över. Han rustade och såg till att Sundsgården blev vad det en gång varit. Nämligen en restaurang.

Under lång tid drev källarmästare Anton-Pelle Pettersson, restaurang Sundsgården. Han ägde först Hamnkaféet strax intill. Anton-Pelle var en stor profil i Askersund. Han satt med i en rad olika styrelser och var också aktiv inom kommunalpolitiken för socialdemokraterna. 1922 blev han föreståndare för Konsum. Befattningen hade
han kvar till 1940. Redan 1920 hade han varit med om att starta Askersunds
Samköpsförening, en föregångare till konsumtionsföreningen. I början på 50-talet
överlät han Sundsgården till en annan krögare. År 1954 avled han.

Anton-Pelle var mycket idrottsintresserad. Han satt med i styrelsen för IFK Askersund, där han också var uppskattad klubbmästare. Han ordnade många trevliga fester åt IFK och åt alla andra föreningar som han var aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen restaurang. Det gällde att förena nytta med nöje….

Under med tid på tidningen pratade jag ibland med Ulla Sjösvärd om Sundsgården. Ulla var och är aktiv inom PRO och lämnade in referat. Hon visste mycket om restaurangen. Mamma, Maria Karlsson, var kokerska på Sundsgården under många år. Ulla har på senare år blivit kändis på TV i ett matlagningsprogram. Hon har fyllt 100.

”Det var ett mycket hårt jobb. Sundsgården var ett populärt ställe med många gäster. Mamma började klockan sju på morgonen. Ibland fick hon hålla på till långt in på natten”, berättade Ulla för mej, men också om ett mycket trevligt minne.

”När jag tog realen 1942 bjöd mamma mig och några kamrater på en riktig festmåltid. Det är något jag med glädje minns från ungdomsåren i Askersund” .

Bilden är från 40-talet på serveringspersonalen i portgången vid Sundsgården. Fr.v: Judith (Johansson) Nyström, Iris Johansson och Majken (Skålberg) Bjurström.

Sundsgården var ett mycket populärt ställe på 40-talet. Personerna på bilden är: Fru Pettersson (hustru till ägaren),Maria Karlsson och Elin Låång-Karlsson

Förr fanns det en golfbana i direkt anslutning till Sundsgården. Den lockade många spelare till sig varje kväll. Uteserveringen var också ett givet inslag i verksamheten. Det finns fortfarande spår efter den gamla serveringen i vattnet utanför. Några har dykt och hittat ölflaskor av den gamla sorten. Tydligen var det en del som drack öl och slängde flaskan i sjön. Men det var innan miljömedvetandet slog igenom på allvar.

Leif Linus har också bidragit med bilder.

Det har väl inte undgått någon att det snart är val. Lite på skoj har jag kollat i tidningarna hur det såg ut för 100 år sedan i Askersund. Året var 1926 och på den tiden var det självklart med borgerliga segrar till stadsfullmäktige. Det fanns 20 mandat att kämpa för.

Det fanns, De borgliga, Frisinnade, Arbetarpartiet, något Övrigt, att välja på. Och som vanligt blev det borglig seger även denna gång. De stora industrierna där det var stor arbetarmajoritet tillhörde inte stadsfullmäktige. De borgerliga fick 15 mandat, ihop med de frisinnade. Arbetarepartiet 4 och så fanns en som röstade på något övrigt.

Vi får se hur det går den här gången. Det blir spännande och nu finns några flera partier att rösta på till skillnad för 100 år sedan.

Lägger med några bilder  och valinformation.

Disponent Wilhelm Lindberg, grundare av Askersundsverken