Skolvaktmästare Bertil Nordlund var en stor IFK:are. Aktiv både i bandy, fotboll och friidrott. Han var också en stor motståndare till alkohol och tobak. Helt enkelt en renlevnadsman. Inte nog med bara IFK. Han var befäl i brandkåren och aktiv i IOGT Logen .

Vi hade många samtal genom åren inne på redaktionen. Han var en ”gråsosse” och hade massor av synpunkter på hur politiken sköttes. Kan också nämna att jag fick hämta äpplen i hans trädgård vid Floragatan-Aspgatan. Bertil hade en fin och välskött trädgård. Och goda äpplen.

För några år sedan gav Skyllbergs Bild och kultur en bok-Oves observationer- Som byggde på mina bloggar. 1000 exemplar tog slut, men en privatperson i Askersund – Hans Örnhagen- tryckt upp 400 nya exemplar i samarbete med bokhandeln i Askersund. Så nu finns boken igen. Häromdagen fick jag ett meddelande om att ”Oves observationer” också blivet en talbok. Med bidrag från Hamiltons stiftelse har boken nu lästs in och kan laddas hem. Och det känns hedrande att även synskadade och funktionshindrande över hela Sverige kan ladda ner och lyssna. Har märkt att det finns intresse för boken och talbok från folk som vuxit upp i Askersund och flyttat till andra orter. Lite nostalgi.

Vill bara berätta utan att låta allt för skrytig.

Bild: Mikael Bäckström

Stapelängen nedanför Landskyrkan har blivit ett mycket populärt ställe för husbilsturister. Det är fullparkerat nästan jämnt. Men så har också platsen korats till den bästa husbilscampingen i Sverige vid något tillfälle. Inga dåliga grejer. Det är bara att lyfta på kepsen för de som skapat platsen, Sedström och kommunen.

Stapelängens camping ligger också perfekt till. Nära till allt, restauranger, butiker och kyrkan om det skulle vara så. De flesta i husbilarna väljer dock att grilla sin mat själva och bara njuta av den vackra utsikten mot sjön och hamnområdet. Brukar själv gå igen området ibland och känner doften från god mat. Blir hungrig varje gång jag går där och känner lukten av flintastek och allt vad det kan vara på grillarna. I området finns också en populär gästhamn och servering.

Från gästhamnen.

Stapelängen är ett område som verkligen har förändrats. Förr låg där timmer i långa rader som skulle lastas på båtar. Det var en stor arbetsplats. På området fanns också en isdös där fiskhandlaren och hotellet hämtade sin is som sågats upp strax intill. Is var viktig för båda näringarna, till fisken och till punschen. De flesta tror att namnet Stapelängen kommer just från alla vedstaplarna, men så är det inte enligt historiker. Tidigare fanns en klockstapel ovanför området vid kyrkan. Därifrån kommer namnet.

I början av 70-talet var Stapelängen något av en avstjälpningsplats. Rena skamfläcken. Det hade blivit en avstjälpningsplats för diverse transportpallar, båtvrak, trailers, redskap, bildäck, bockar och allehanda skräp. Det såg helt enkelt för jäkligt ut. Mannen bakom förändringen och att skräpet kördes bort och de gamla skruttiga bodar revs var kds-politikern Magnus Elf. Han hade agerat flera gånger utan att ha fått svar, men till slut skrev han en interpellation som ansvariga tvingades svara på. Magnus som värnade om sin stad och det vackra. Han ville skapa en parkanläggning med soffor många vackra blommor.

.

Bild från 1971 Stapelängen. Magnus Elf var bedrövad över vad han såg.

Magnus hade också synpunkter på hur det såg ut vid stränderna runt Sundsängen och Haga i slutet av 60-talet. Tror att Magnus hade varit ganska nöjd i dag om han t tagit sig en promenad. Kanske det inte blev exakt som han ville, men nästan.

Kalkelmakare och keramiker Maria Ekström har fått Swansons gamla trasfabrik vid Sundsängen i Askersund att blomstra igen. Det kunde jag konstatera när jag besökte hennes verkstad vid årets Konstrunda i Askersund. Jag har blandade minnen från olika verksamheter i den gamla stenbyggnaden. Och ibland var det rörigt.

Kaklet i bakgrunden ska till en tunnelbana i Stockholm. Maria har gjort andra stora jobb. Bland annat till ett stort varuhus i Stockholm.

Maria har isolerat och gjort övervången   användbar. Ett stort arbete som lyfter den gamla trasfabriken. Där finns idag en helskärm där uppe med kakelarbeten hon gör till en tunnelbana i Stockholm. Den ska vara på plats i tunnelbana nästa sommar. Hon har tidigare gjort stora kakelarbeten till ett stort varuhus i Stockholm.  Utöver det   gör hon många andra mindre och större arbeten i sin verkstad som visades upp vid Konstrundan.

Maria har ställt i ordning övervången på den gamla trasfabriken.

Marias verkstad 2025

Fabriksbyggnaden uppfördes 1938. Det skulle tillverka putsdukar, disk -och skurtrasor. Byggnaden uppfördes bara på några månader och det fanns möjlighet att bygga ut norr ut. Endast det täcka könet fick anställning.

Ett klipp från 1938.

Det var fabrikör Swanson som byggde fabrik vid Sundsängen för sin trastillverkning .

Gustav Lundberg blev ägare till Lundberg blev trastilltverkning hade upphört.  Han hade många bikupor i anslutning till byggnaden. Han var en flitig biodlare. Sedan kom Maria med sin keramik.

Mjölk ger kraft och styrka. Drycken stärker också skelettet. Ett par glas om dagen var ett måste. Annars kan det gå riktigt illa som vuxen. Om inte råden följs var det nästan kört när man kommer upp i vuxen ålder. Man skulle inte att orka med några tunga jobb. Idrott var uteslutet.

Askersunds mejeri när det begav sig. Muren och huset finns kvar.

Så lät det ofta när jag växte upp. Inte så underligt att det sedan fanns några mjölkbutiker i stan att välja på. Mjölk skulle alla ha. Både vuxna och barn. I Askersund fanns också ett andelsmejeri som så småningom också öppnade mjölkbutik i huset. Inte så konstigt för övrigt att kraftsportklubben tog över de gamla mejerilokalerna i korsningen Trädgårdsgatan-Stöökagatan under en period. Med tanke på propagandan för mjölk under min uppväxt är det ganska logiskt
att just den klubben tog över. Styrkan satt förmodligen kvar i väggarna.

Ekstedts mjölkaffär Stora Bergsgatan

Mjölkaffären till höger på bilden där kärran står.

Nu är det klubben Ran med sina radiostyrda bilar som tagit över .Vän av ordning undrar kanske vad jag vill komma med all mjölpropaganda. Jag som inte druckit mjölk sedan i 15-årsåldern. Tar istället gärna en pilsner när det passar. Men jag minns båda mjölkaffärerna i stan och särskilt då Ekstedts butik på Stora Bergsgatan. Det låg mitt emot gamla brandstationen och rådhustomten. Som grabb fick jag gå dit med en kruka och hämta mjölk efter skolan. Normalt där jag bodde några kilometer utanför staden kunde man gå till en bondgård och köpa mjölk. Men det fick inte vi. Det gjorde inte så mycket. Mjölkkrukan var inte så tung att bära på. Det var några liter söt och några liter skummjölk som skulle i krukan några gånger i veckan.

Klipp från 1958.

Massor av lokalkändisar har jobbat inom mejerinäringen i stan. Flera av dessa blev sedan viktiga personer i Askersund på olika sätt. Om mjölken var en inkörsport i karriären låter jag vara osagt. Det var i alla fall en stor verksamhet. Namn som Evert Pettersson, Sven Almstedt, Kalle Gustafsson, Axel Larsson, Einar Sundblad , Birger ”Tjommen” Andersson , och naturligtvis mejeristen Nilsson, jobbade alla med mjölk.

Själv är jag inte särskilt insatt mjölkens historia när det gäller Askersund. Men jag har hört de som vet berätta lite om mjölkhistorien. Det finns också bilder och tidningsklipp som berättar. En kvinna , Anna Sköld, tillhör pionjärerna på området. Hon började redan i början på 1900-talet med försäljning. Sedan öppnade hon en butik på Stora Bergsgatan. En butik som de flesta äldre askersundare minns. Det kom kvinnor från andra orter till Askersund för att jobba åt Anna Sköld. Många blev kvar på orten, gifte sig och fick barn. Och så har det rullat på. Precis som i Povel Ramels visa om Karl Nilsson. Så småningom tog Göte och Wilma Ekstedt, över butiken. Senare revs de gamla husen i kvarteret för att ge plats åt HSB –huset ut mot Sundsbrogatan och Stora Bergsgatan.

Mjölkbutiken vid Drottning Kristinas väg.

Senare drev också Einar Sundblad mjölkbutik. Han hade sin sista butik ut mot Drottning Kristinas väg, mitt emot Sjöängsskolan innan mjölkbutiksepoken dog ut helt. Men då var nog godis till skolbarnen var det stora försäljningsartikeln. Säkert finns det många läsare av bloggen som kan tillföra en massa faktauppgifter. Jag har bara skummat lite på ytan om man säger så.

Marmor finns på många olika platser i Sverige, bland annat vid Brännlyckan i Hammar. Där finns vacker mörkgröna marmorstenen. Banker, hotell, teatrar, slott och herrgårdar har stått i kö efter den mörkgröna marmorn från Hammar. Golv och vägar pryds med vackra åldrande plattor. Även inom byggbranschen har trycket varit stort efter grön marmor genom åren. I många svenska hem finns också mortlar tillverkade av den gröna marmorn från Hammar.

Bild från 1989

Marmorgolv som lades i början av 30-talet är fortfarande lika fina. Mannen bakom fyndigheterna var Birger Lundgren, Askersund. Han avled i mitten på 80-talet. Det var i mitten på 1920-talet som Lundgren upptäckte den gröna marmorn av en ren tillfällighet. Lundgrens arbete som vägingenjör hade väckt hans intresse för sten. År 1927 började han bryta grön marmor till försäljning. I början av 1960-talet sålde han rörelsen till Yxhulstsbolaget i Kumla. Det såldes vidare sedan till Borghamnsten i Vadstena. Där förädlas också de stora marmorblocken. Är inte säker på hur mycket marmor det bryts vid Brännlyckan i dag.

Björn Elmenmo jobbade vid brottet i Hammar

Björn Elmenmo, i Stora Björstorp strax utanför Askersund vet det mesta om marmorbrytning. Han har arbetat både vid Brännluckan, i Glanshammar och några år vid ett brott i Läggestaskogen norr om stan. Nu är han pensionär. Tillsammans gjorde vi ett återbesök vid Brännlyckan och i Läggesta för några år sedan.

Vännen Leif Linus har sänt över att antal bilder till artikeln från sitt stora bildarkiv.

Brännlyckan 1960

Det vackra kullerstenarna i centrala Askersund kan ha bättre saker på sig än stillastående bilar menar Naturskyddsföreningens jury. De har valt ut parkeringen på torget i Askersund och parkeringen på Stortorget i Örebro till två av de tio fulaste i Sverige. Men då ska man komma ihåg att centrala Askersund en gång i tiden var byggd för hästskjutsar. Bilparkering fanns inte med i planen på den tiden. Och det verkar inte helt lätt att byta från hästar till bilar så det blir bra.

Bilfritt torg på ett gammalt vykort

Brukar läsa gamla tidningar för att kolla lite hur politiker, planerare och folk i Askersund tänkte då. Hur blev det? Genomfördes planerna eller var det bara möten i onödan? Gamla tidningar är rena uppslagsverken. Där finns facit på de flesta kommunala beslut.

Tidningsrubrik .

Anders Foglanders bild på torget för några år sedan.

För 25 år sedan så arbetade något som hette generalplanskommittén med förändringar i centrala stan. Tidningen till de här uppgifterna är från 1969. Siktet var då inställt på att göra torget bilfritt från år 1990. En räkning av parkerade
bilar hade skett en vardagseftermiddag och då var 192 bilar parkerade i
centrala staden. Centrala staden var för kommittén i väster från Sundsgatan och
i öster Drottning Kristinas väg, i norr från Hospitalsgatan och i söder till
Norströmsgatan. Enligt framtidsberäkningarna skulle det behövas 715
parkeringsplatser 1990. Det här var innan förbifarten hade byggts. Alla trafik
gick genom staden.

Ett problem som politikerna och planerna brottades med var rundkörning runt torget. I förslaget ingick en breddning av Storgatan utmed torget. Vidare skulle det skapas gågator utmed norra och östra delen av torget. Sålunda ville kommittén omvandla Stöökagatan mellan Storgatan och Väderkvarnsgatan, en del av Sundsbrogatan och kvarteret Torgparken till gågator. Endast av transportteknisk art
skulle få bli kvar. Det skulle också innebära att taxistation som fanns på
torget måste flyttas. Förändringen var möjlig runt 1970 enligt kommittén.

Generalplanskommitténs ordförande vid den här tiden var P O Holländer. En av stadens ledande politiker. Kommittén tittade också på själva stadsmiljön. Vissa områden i centrala stan skulle inte rivas. Helhetsintrycket av äldre bebyggelse skulle
bevaras. Som exempel nämndes kvarteret Lokatten, mellan Hospitalsgatan och
Stöökagatan. Sundsgården och Hamnmagasinet ville man också slå vakt om. Landsantikvarie Gunnel Sylvan –Larsson hade hjälpt kommittén med en inventering av den äldre bebyggelsen för att allt skulle bli rätt.

Vad blev det då av alla planer? Det finns en del gågator, eller gårdsgator som det heter nu för tiden. Kvarteret Lokatten är välbevarat med Borgmästarhuset som exempel. Hamnmagasinet rustades , liksom som Sundsgården. En del av Stöökagatan har blivit gågata. Taxistationen flyttades. När det gäller det bilfria torget tvingades alla tänka om när handeln runt torget utvecklades. Något som jag själv kan sakna är en kiosk på torget som förr i tiden, eller är det bara nostalgi. Kiosken var en liten samlingspunkt för oss unga och askersundare en gång i tiden. ”Vi syns vid kiosken”, var en vanlig fras. I dag är det hamnområdet som gäller.

Kiosken på torget.

Leif Linus har hjälpt till med bilder från sitt
stora arkiv.

I kvarteret Lejonet utmed Lilla Bergsgatan fanns Lindströms bageri, senare KIA:s bageri som hade ”slankor” som specialitet. Det var ett sorts bröd som nästan alla askersundare köpte. Gammal som ung. Gamla askersundare minns säkert det goda brödet. Kopparslagare Widing fanns också inne på gården , liksom åkare Ernst Skoog. Det som ofta slår mej när man ser gamla bilder från gamla Askersund är alla skraltiga hus. Det fanns oftast inte pengar till underhåll. Husen är borta och stora delar av kvarteret har förvandlas till parkeringsplats.

En 50-talsbild

Kopparslagare Widing

Parkeringsplatser är viktiga, men de är inte vackra? Går det inte att göra det bästa för att det ska bli något sånär skapligt? Nu handlar allt om att det ska bli praktiskt. Det kanske går att kombinera det vackra med det praktiska? Parkeringen ett stenkast från centrum i korsningen Stöökagatan-Lilla Bergsgatan är ett bra exempel på en riktigt ful parkeringsplats. Kanske någon häck, plantering eller plank skulle lyfta den parkeringen. De finns de som vet mycket bättre än jag när det gäller planering, men det här är bara några förslag. Kan nämna att jag själv har bil så jag förstår att det måste finnas parkeringsplatser.

En anledning till att jag nämner just parkeringen i kvarteret Lejonet är min lilla bildserie om innergårdar på bloggen. Med hjälp av bilder från Leif Linus kan man se hur det såg ut en gång i tiden. Därmed inte sagt att allt gammalt går att bevara.

Lindströms bageri-senare KIA:s -på 40-talet

Lindströms bageri inne på gården

Biskopen och Åmmebergssonen ,Mikael Mogren, kommer till Askersund den 13 mars för att berätta om sitt Askersund , igår och idag. Han gör det i Sjöängens matsal i samband med Föreningen Gamla Askersunds årsmöte i matsalen. Lovar att det blir en intressant berättelse.

Under årens lopp har jag haft kontakt med sympatiska Mikael. Alltid trevligt. Jag har skrivit på bloggen tidigare om Mikael Mogren under rubriken ”Tre präster”. Då handlade det om tre blivande präster från Askersund . En unik händelse. Förutom Mikael , var det också Solveig Sandberg och Maria Agstam. Jag Vi har varit bekanta sedan han gick på Sjöängsskolan i Askersund på 80-talet. Han kom ibland in på redaktionen för att prata om byggnader, kultur och planer i största allmänhet. 1985 var han också med om att starta Föreningen Bevara Gamla Askersund (numera Föreningen Gamla Askersund).

Mikael fick Lions pris 1987 för sitt arbete i Föreningen Bevara Gamla Askersund.

Tillsammans med kompisen Magnus Hagberg (Karlsson) gjorde Mikael en en värvningskampanj för Askersundsföreningen 1987.

Mikael var otrolig kunnig trots sin ungdom. Han hade verkligen läst på. Jag blev mycket imponerad både av kunskaperna, men också av hans sätt att vara. Vänlig och omtänksam. Funderade många gånger över vad det skulle bli av den ”pojken”. Nu vet jag vad vad det blev.

För ett antal år sedan var det tre askersundare som skulle prästvigas. Förutom Mikael, också Maria Agstam och Solveig Sandberg.

”Tycker jag valt livet genom att bli präst. Som präst får jag träffa människor i livets olika skeden”, förklarade Mikael den gång.

2004 disputerade Mikael i kyrkovetenskap med doktorsavhandlingen ”Den romantiska kyrkan”. För ett antal år sedan gav han också ut samtalsboken ”Vem är du? tillsammans med gode vännen , muslimen Mohamed Omar.

Under många år återvände Mikael till sin hemkyrka i Hammar för att predika i samband med julottorna. Ofta samtalade vi med varandra några dagar före hans predikan. Ville gärna skriva om vad Mikael skulle ta upp i sin julpredikan. Intresset för det var stort och då inte bara bland trogna kyrkobesökare. Och Mikael berättade. Mikael skulle göra sitt praktikår i Södertäljetrakten , i ett betongområde med många invandrare. Och det var han mycket glad över.

”För mej är det en önskeplats med betong och folk från andra länder”, förklarade han.

När det gäller Föreningen Gamla Askersund , blev Mikael hedrad med Lionsstipendiet 1987 för sitt arbete i föreningen. Samma år gjorde också Mikael och kompisen Magnus Hagberg (då Karlsson) en värvningskampanj. Då hade föreningen 40 medlemmar. Grabbarna var inne hos mej och ville att jag skulle puffa för deras värvningsjobb. Och det gjorde jag. När det gäller kompisen Magnus kan jag nämna att även han haft framgångar i livet. För några år sedan utsågs han till chef och överintendent för Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet. Magnus blev också ett år utsedd till ”Årets västmanlänning”, efter sitt storartade arbete i Arboga och dess museum.

Mikael uppvaktade sin pappas faster , Alice Andersson, när fyllde 100.Hon var mycket stolt över Mikael.

Mikael kommenterat ibland mina bloggar och det är ju trevligt. Han om någon kan ju Askersunds historia.

Tiden med barnhem i Sverige är förbi. Och tur är det. Barnhemmen var ett nödvändigt ont på den tiden skulle jag tro. Barnen hade inte det minsta att säga till om, utan det var bara att acceptera vilket de ville eller inte. Hade barnen tur kom de hem till sina föräldrar igen. Om inte kom fosterhemsföräldrar till hemmen för att välja ut något ”trevligt” barn. Det var lite auktion över det hela.

En del hamnade i mycket bra hem som verkligen längtade efter ett barn. Dessvärre fanns hem som hämtade barn bara för pengarnas skull och inte hade den minsta känsla för barnet. Många barn for mycket illa. Det är helt klart. Lyssnade på Sommar där skådespelaren Morgan Alving berättade om sin barndom och alla upplevelser vid barnhem och om alla elaka fosterföräldrar. Till slut hamnade han hos en familj som verkligen ställde upp. Och det blev också en lycklig vändpunkt för honom.

Morgan Alving berättade att hans liv fram till för några år sedan bara handlade om att ta revansch för sin trassliga uppväxt och kampen mor alla elaka vuxna som han träffat. Men att ständigt vara ute efter revansch blir man ingen bra människa av. Det blev allt klarare för Morgan. Annars är det lätt att bli bitter och elak. Och det vill ingen vara. Har själv alltid sagt att man föds i den familj man gör och sedan får man göra det bästa av det. Ibland är inte förutsättningarna de bästa, men man kan inte gå och tänka på det i hela sitt liv. Då blir man olycklig. Jag vet.

I Åmmeberg fanns ett barnhem. Om det var bra eller dåligt vet jag inte. Men så mycket vet jag att barn vill vara med sina föräldrar om det går. Även om det kan vara trassligt. Hur barnhemmet i Åmmeberg fungerade vet jag inte. Har bara läst om att
barnavårdsinspektriser och andra ofta anmärkte på barnhemmet som låg i tegelbyggnaden strax bakom affären i Åmmeberg. Klagomålen handlade för det mesta om att lokalerna inte var nog moderna för verksamheten.

T

Tidningsklipp från 1947.

Hittade en artikel från 1947 då barnhemmet i Åmmeberg firade sitt 25-årsjubileum, och där fanns det lite fakta om varför barnen hamnade på barnhemmet i Åmmeberg. Har ibland funderat över varför. Åmmebergs sjukstuga-där barnhemmet inrymdes – byggdes redan på1880-talet.

Där fanns en stor övervåning som bara användes sporadiskt för epidemivård. På förslag av en provinsialläkare Hagstrand öppnade landstinget ett barnhem för friska barn från tuberkulösa hem. På 20-talet i fattig-Sverige för bostadsförhållande under all kritik. Många får illa och drabbades av TBC just på grund av undermåliga bostäder.

Åmmebergs barnhem 1929. Bilden kommer från Leif Linus stora arkiv

De första barnen kom till barnhemmet i Åmmeberg i juli 1922. Fram till jubileet 1947 hade 426 barn vårdats vid hemmet. Under ett år var det inte mindre än 186 barn på hemmet. Stället var opraktiskt och svårarbetat. Ledning för dricksvatten drogs in så sent som i mitten på 40-talet. Vatten fick hämtas från sjön. Det saknades också toaletter inne i byggnaden fram till mitten av 40-talet.

De flesta barnen kom från hem där någon i familjen hade tbc och därför inte kunde behålla barnen hemma. Många andra kom till Åmmeberg genom tragiska
omständigheter. Ofta kom barn till ogifta mödrar, som inte hade möjlighet att
behålla dem. Enligt referatet jag läst ”fanns det en tragedi bakom vartenda litet ansikte i hemmet”. I mitten på 40-talet blev arbetet vid barnhemmet mycket betungande eftersom antalet spädbarn ökade kraftigt i förhållande till äldre barn. Många som kom till barnhemmet Åmmeberg var mycket klena och svaga. Vid jubileet 1947 fanns det 21 barn inskrivna från 9 år ned till 2 månader. En av de äldre barnen hade varit där hela sitt liv. Alltså i 9 år.