Författare: alicegatan

Böcker om människor har alltid intresserat mej. Hur tänker
folk, hur blev det så och varför gjorde de inte på ett annat sätt? Vilka förklaringar finns till olika agerande? Är för övrigt roade av biografier i stort. Både av de som skrivit egna och som andra skrivit. Säkert är det en störning efter 30 år som
journalist. Intresset för människor måste alltid finnas i det yrket. Annars är
det kört.

Har i läst Lars Ragnar Forssbergs bok om radio-och TV-legenden Lennart Hyland. När jag läser boken dyker gamle vännen Lars-Gunnar Björklund upp i några kapitel. Därför handlar den här bloggen just om Lars-Gunnar om någon undrar. Hyland kände jag inte, men det är intressant att läsa om en sådan mediastorhet. Lars-Gunnar stod Hyland mycket nära och blev nästan lika stor. Han tillhörde
gänget som kallades ”Hylands pojkar”. Det finns ett kapitel som handlar
just om det. De var handplockade av Hyland. Skriver man om Hyland går det
inte att komma förbi Lars-Gunnar. Den senare skrev en bok med namnet ”Minnesluckor-livstycken och klacksparkar”. I den boken fanns det en del om Hyland. Så förknippade var de med varandra. Lars -Gunnar hade också sin moster Hulda bodde i Askersund. Han hörde sig för ibland hur hon mådde och om jag sett till henne. Och det hade jag gjort.

En annan som jag träffade och hade kontakt med var diskstjärnan Björn ”Ricky” Bruch. En färgstark person som besökte Askersund för att spela hemlig gäst för de som jobbade i Sojas” butik. Han hade skrivit boken ”Gladiatorenas kamp”. En tjock bok fullspäckad med klipp och bilder. Ricky slog rekord på löpande band hemma i Malmö på lokala tävlingar. Jag förstår att det måste vara två deltagare för att få rekorden godkända. Någon har berättat att kanslisten fick gå ut i diskusringen och ställa upp många gånger för att rekorden skulle bli godkända.

När jag träffade Ricky så propagerade han för hälsokost och hälsopiller. Han hade flera lådor på sitt hotellrum. Han var då helt motståndare till doping av alla slag. Det var hälsa som gällde.

Några har sagt att de som läser biografier inte har något eget liv utan bara läser om andra. Men nog tycker jag mig ha ett eget liv.

Sveriges enda hjulångare Eric Nordevall II
får Askersund som ny hemmahamn!
I nästa vecka blir Askersund en stor sevärdhet rikare. På lördag den 27 juli mellan kl 14 -15
anländer hjulångaren Eric Nordevall till sin nya hemmahamn Askersund, där den kommer att ligga längs kajen i höjd med hamnbodarna. Eric Nordevall II är Sveriges enda hjulångare och är återskapat efter ett fartyg som förliste på Vättern

Replikan är byggd på varvet i Forsvik utanför Karlsborg, där skeppet legat det senaste året. Men nu ska alltså det unika fartyget förgylla Askersunds hamn.
– Det här känns verkligen jättebra för oss, vi har blivit mottagna med öppna armar av Askersunds kommun. Det märks att Askersund är en hamnstad, intresset är jättestort, säger Tobias Gustafsson, projektansvarig för Eric Nordevall II.
När hjulångaren är på plats i Askersunds hamn är planen över tid att driva en tredelad verksamhet.
– Dels tänker vi oss att kunna erbjuda möjlighet att övernatta på båten, det blir i form av vandrarhem.
Sedan kommer vi berätta om Eric Nordevall II och dess historia för besökare och så har vi planer på att även ha ett café på fartyget där vi kan sälja enklare förtäring. Möjligheterna till el och vatten nära fartyget är en av flera fördelar med Askersund som hemmahamn, säger Tobias Gustafsson.
Med Eric Nordevall II får Askersund ytterligare ett dragplåster för besökare.
– Askersund är ju en hamnstad och stadens identitet är intimt förknippad med fartyg och sjöfart. Att få hit ett unikt skepp som Eric Nordevall II känns som ett perfekt tillskott som kompletterar det rika
utbud vi redan har. Nu hoppas vi att många kommer till hamnen och hälsar Sveriges enda hjulångare välkommen på lördag, säger Claudia Lewandowski, besöksnäringsutvecklare på Askerunds kommun.
Verkligen roligt att vi har möjlighet att erbjuda kajplats i vår fina hamn och att Erik Nordevall 2 nu kommer ha sin hemvist i Askersund. Ett beslut som var lätt att fatta, fina fartyg är precis vad vår hamn behöver, säger Joakim Blückert (M), ordförande i kultur- och tekniknämnden i Askersunds kommun.

Själv har jag skrivit en blogg om Erik Nordewall där ”Båt-Harry” Carlsson berättade om båten och om båtar. Håll till godo:

”Båt-Harry” Karlsson visste nästan allt sjöfarten på Vättern. Han hade också stora samlingar av bilder och annat material från fartygen.

Hjulångaren Eric Nordevall II sjösätts vid Forsviks industriminne lördag den 6 juni. Det är en kopia av orginaliet som förliste 1856. Bilden är från Carl Olof Cederlunds skrift.

1986 kom Harry ut med en bok om båtarna som trafikerat Vätterns vågor. Han hade då haft en båtserie i NA under många år.

Så här ser sidorna ut i Harrys båtbok. Lite fakta och lite om personalen på båtarna.

Under helgen (lördagen den 6 juni) (det är några år sedan nu) sjösätts ångfartyget Eric Nordevall II under pompa och ståt i Forsvik. Det är en historisk händelse. En kopia av originalet som ligger på Vätterns botten har byggts vid Forsviks industriminnen. Ett bygge som pågått i ett antal år, men som nu är klart. Kopian ska nu ska bogseras till Motala där maskinerna ska monteras. Sedan återstår att mycket arbete med inredningen.

Eric Nordewall förliste 1856. Hösten 1980, alltså 124 år efter förlisningen, återfann två dykare , bröderna Olaf och Åke Svensson, haveristen. Hela fartyget stod intakt på Vätterns släta botten på 45 meters djup. Förhoppningen var att fartyget skulle bärgas, men så blev det inte. Istället byggdes kopian Eric Nordevall II. Ett komplicerat bygge som tagit lång tid, men som också under byggtiden blivit en verklig turistattraktion.

Eric Nordevall tillhörde den första generationen ångfartyg och byggdes speciellt för att trafikera Göta kanal. Med Eric Nordevall och hennes fyra systerfartyg revolutionerades de svenska kommunikationerna och man kunde för första gången resa med fast tidtabell mellan Stockholm och Göteborg. Samma år som ångfartyget förliste grundades Statens järnvägar. Men de båda händelserna hade inget samband, utan det var en ren tillfällighet.

Största anledningen till att jag skriver om Eric Nordevall, är ”Båt-Harry ” Karlsson från Olshammar. Han finns inte längre i livet, men hans stora intresse och kunskap om Vätterbåtar delade han med sig till mej många gånger när jag var på tidningen. Vi talades vid eller träffades någon gång i veckan under många år. Och hans intresse för Eric Nordevall var mycket stort. Säkert följer Harry evenemanget i Forsvik från sin himmel.

Under många medverkade ”Båt-Harry” i NA med en serie om Vätterbåtar. Han presenterade båtar under vinjett med lite kort fakta. Det var en mycket populär serie, som till slut ledde till en bok, ”Vätterbåtar”, som kom ut 1986. Harrys stora samlingar av bilder och allt som hörde sjöfarten på Vättern till samlades senare i Askersunds Hamnmagasin. I dag finns samlingarna, tyvärr för Askersunds del, i Motala. Men de ska tillbaka till Sydnärke har de styrande lovat.

Harry var också en flitig föredragshållare om sjöfarten på Vättern. Han var också mycket aktiv vid båtklubben i Aspa. Skulle man ha tag på honom så fanns han i båthamnen, eller också jobbade han med att bygga båtmodeller hemma i källaren. Då bjöd alltid hustru Elsa på kaffe och hembakat. Ibland fanns han också på Olshammarsgården strax intill båthamnen. Harry ställde alltid upp för samtal och fotografering. Han tyckte om att bli fotograferad och det var inte så underligt. Harry blev alltid bra på bilder. Men det blir alla som tycker det är roligt.

Harrys kunskaper om sjöfarten på Vättern var ovärderliga och inte lätta att föra vidare. Men det finns hopp. Anders Engdahl i Forsa, uppväxt i en stor sjömanssläkt, är ändå en bit på väg. Och intresset har han. Själv är jag dålig på båtar. Det jag kan lärde Harry mej. Ibland tyckte han nog med mina frågor att jag var ovanligt korkad. Men han låtsade inget om, vänlig som han var..

Slutligen kan jag berätta om ett eget lite udda båtminne. På fartyget Motala Express serverades julbord. Ofta fanns ingen is på Alsen så skepparen kunde gå ut en liten bit från hamnen i Askersund. Men den gången jag berättar om gick det inte att gå ut. Isen låg tjock. Vi fick äta julbord i hamnen, medan de mullrade lite svagt från motorrummet. Det var ändå så mörkt ute så det spelade ingen roll.

Minns då en man som sa till mej när vi steg i land att det hade varit en ovanlig fin sjöresa. Han hade aldrig upptäckt att vi var kvar i hamnen! Men till ett julbord brukar det bli några snapsar. I det här fallet vet jag inte om det var så, men jag misstänker det.

Strandparken är utan tvekan askersundarnas populäraste promenadstråk. Det är alltid mycket folk som rör sig i området. Ska inte folk till sina båtplatser eller Borgmästareholmen, så nöjer de sig ”bara” med promenader. Är det inte stavgång är det promenader i värdig takt. Ibland är det joggare på gång. Boulebanan är också välbesökt. Vackra dagar kan det också vara ett litet gäng där som tycker om pilsner. Det finns en plats för alla i Strandparken.

Strandskoningen vid Strandparken i Askersund blev bra. Från Hagabadet och fram till den nya bryggan vid gamla Varmbadhuset ligger nu en vacker stenbädd som förgyller stranden. Satsningen var nödvändig för att inte delar av parken skulle försvinna ut i Alsen. Men det tog lite tid innan arbetet kom igång. Det är mycket formalia från olika myndigheter som skall till när det gäller arbeten runt stränderna. Sedan en tid tillbaka är det också fritt fram att gå ut till Borgmästareholmen utan hinder och stängda grindar. Det finns också en skylt vid bron med det rätta namnet -Borgmästareholmen. Jag har skrivit kritiskt några gånger om låsta grindar och fel namnskylt ut till askersundarnas holme.

Strandparken har sin egen historia. Fram till i början av 50-talet var det bara sträckan från hamnen och fram till stationshuset som räknades och sköttes ordentligt. Parken utanför stationshuset kallades Järnvägsparken. Det namnet försvann förmodligen med järnvägen på 50-talet. Det verkar logiskt. Nu är det Strandparken som gäller. Inte många har hört talas om Järnvägsparken i dag. Men det finns gamla vykort från den parken.

Området från stationshuset och fram till Haga var det inte många som brydde sig om. Det var bara vass och annat skräp vid strandkanten. I mitt allt ringlade järnvägen fram. Järnvägsparken anlades i slutet på 1800-talet. 50 år senare fanns det inte mycket kvar av den ursprungliga planteringen. Det skriver Joel Haugard i sin bok ”Askersundiana” som kom ut 1940. En rad björkar som stod vid strandkanten höggs ned på grund av att de blivit underminerade av vattnet. Nyplanteringar har sedan gjorts i parken flera gånger.

1950 påbörjades första etappen på arbetet från stationshuset ut mot Hagabadet. På den tiden fanns det inte så gott om politiska nämnder. Det var mera halvprivata nämnder , som ofta leddes av någon uppsatt person med stort inflytande i staden. Planteringsnämndens ordförande hade hämtas från Samrealskolan, nämligen rektor Anton Frendel. Sjöängsparken var arbetsnamnet på fortsättningen av Strandparken. Sjöängsparken kallades till och med i tidningarna för Askersunds nya fritidsområde.

I tidningen från 1950 kunde man läsa att en vacker spireahäck skulle bli en fortsättning på Joel Haugardsgatan. Den skulle mynna ut vid parkens sydöstra hörn, där man i framtiden skulle planera för en bro till ön Byfogden. För mej är det helt nytt med att det fans planer för en bro just där. Vad skulle man göra där? Nu blev det istället en bro ut till Borgmästareholmen. Första etappen på fortsättningen av Strandparken kostade 14 000 kronor

Nu finns rätt skylt upp vid brofästet i Strandparken-Borgmästareholmen . Chefen vid Sjöängen Daniel Eriksson såg till att den kom upp liksom att stängda grindar till holmen är borta.

I en tidningsartikel 1953 fanns en intervju med Anton Frendel. Enligt rektorn mycket väl använda pengar. Yttre förutsättningar för en lyckad månskenspromenad hade skapats av planteringsnämnden. Under en period var alla större sommararrangemang förlagda till Strandparken, där det också fanns en
scen. Gräsmattan söder om Sjöängsskolan var mycket utnyttjad. Och det var inga
problem med artistframträdanden som drog stor publik. Det fans plats för alla.
I dag är det Askersunds hamn som gäller för de flesta arrangemangen.

Gösta Snoddas Nordgren och Karlstads-Snoddas på Trivselkväll i Strandparken.

Tycker även att dagens planerar kan vara nöjda med
strandskoningen av Strandparken, precis som rektor Frendel var en gång i tiden.
Det är vackert med sten. 1950 skrev tidningen ”att en vacker bård av rundsten pryder strandkanten”. Det gäller 2024 också.

Sedan år 1835 har en oljemålning av drottning Kristina prytt en vägg i rådsalen på Askersunds rådhus. Det är en ung skönlockig kvinna med jätteögon och välvda ögonbryn. Men oljemålningen är falsk. Drottningen har förskönats och det
skedde faktiskt genom ett misstag. Tavlan är övermålad. På originalet satt drottningens vänstra ögat för högt, näsan var utan näsborrar, samtidigt som drottningen var harmynt.

Tavlan i rådsalen

Porträttet skänktes till staden 1835 av rådman C.G Kjerrström. Tyvärr blev porträttet övermålat år 1869 av en telegrafkommissarie Appelholm. Tavlan med drottningen sändes senare till en konservator på Nationalmuseum. Konservatorn meddelade att Kristinaporträttet varit ett originalporträtt men blivit felaktigt restaurerat.

Under porträttet fanns nämligen ett äldre, av allt att döma 1600-tals porträtt av en gammal inte allt för vacker och hålögd Kristina mycket skadad i färgen och av låg kvalitet. Appelholm trodde att han gjort en välgärning när han förändrade drottningen till en ung skönhet. Precis som man i dag gör med olika bildprogram i datorn. Men det var helt fel tänkt då som nu. Istället hade han gjort ett konstmord på drottningens bild.

Det finns intresse för drottning Kristina fortfarande både utomlands och på andra orter i Sverige trots att hon hade ett skamfilat rykte. Hon blev betraktad som en lätting, festprisse och slöserska som snodde statens egendom när hon gav sig iväg till Rom 1654. Men de finns de som är av en helt annan åsikt. Lise-Lotte Lybeck-Erixon, egen företagare i Malmö, bildade för ett antal år sedan en stiftelse till drottning Kristinas minne.

Under mina år som journalist var jag i kontakt med henne några gånger. Hon berättade då att stiftelsen bland annat samlat pengar till ett konstverk med
drottningens porträtt, som hänger i hennes sista bostad, Palazzo Corsini i Rom.
Drottningen avled där 1689.

Tavlan, som nu hänger i Rom, ropades in vid en auktion på Bukowskis i Stockholm. Tavlan är målad av Justus van Egmont på 1650-talet och hängde en gång i tiden på Stjernsunds gods strax söder om Askersund. Lise-Lotte Lybeck –Erixon började intressera sig för drottning Kristina redan som 10-åring, då hennes mor gav henne Py Sörmans bok, ”Wi, Kristina, med Guds nåde”, i julklapp.

Askersund har en del att tacka drottning Kristina för. Den 13 juni 1643 beviljades Askersunds stadsprivilegier av drottningens förmyndarregering. Det är 381 år sedan, men så ojämna tal firas inte vad jag förstår. Förmodligen får dröja till 400 årsjubileet och då kan inte jag vara med och blogga längre. År 1647 konfirmerade drottningen privilegierna. En kopia gjordes av brevet, som sedan drottningen skrev under ensam.

Självplockning av jordgubbar finns fortfarande kvar på en del ställen, men frågan är hur det är med självplockning av potatis? Förr var det ganska vanligt. Ofta fick skolklasser plocka potatis hos lantbrukarna. För besväret blev det några kronor till klasskassan. Potatisbloggen kom jag på när jag satt och åt färsk potatis och sill midsommarafton.  Och på Tore i Svinnersta.

Tore i Svinnersta i högform med sin tjocka plånbok.

Tore Karlsson i Svinnersta klagade alltid på potatisförsäljningen inte gav någon förtjänst. Enligt honom var det rena välgörenheten. Trots det fortsatte han  år med självplockning, så någon krona blev det säkert över. Tore gick omkring på potatisgärdet med en grön axelväska, som också var hans kassaväska. Potatisodling var bara en ful ovana sa han själv till mej flera gånger.

Några odlare satsade på självplockning. Som Tore Karlsson i Svinnersta. För honom var det en stor sak som gav lite inkomster. Det kom folk både från Örebro och Laxå  för att plocka. Bara för att nämna några orter.

Trots den här annonsen hade Tore en trogen kundkrets av självplockare. Om det kom för potatisen eller för Tores skulle låter jag vara osagt.

”Självplockning, sandjordspotatis Magnum bonum. Inga garantier. Säckar och trunkar väges. Småpotatis väges”.  Med den annonsen lockade potatisodlare Tore Karlsson i Svinnersta självplockare i många år. Trots att Tore i klartext talade om att det inte fanns några garantier – till skillnad från många andra annonsörer – hade han en trogen kundkrets som  kom till Sandbacken. Plockarna gillade att han pratade klartext. Och så var det också lite roligt att träffa och prata med Tore. Det tyckte i alla fall jag och  många självplockare.

Några gånger besökte jag Tore som journalist när det var full fart på potatisgärdet. Självplockarna låg i rader med baken i vädret, för att fylla sina korgar och hinkar. Tore ”i Ola eller Olas” som han kallades körde runt med sin potatisupptagare i sitt anletes svett för att hinna med att serva sina kunder. Allt emellanåt fick han hoppa av traktorn och väga in potatisen till kunder som hade plockat färdigt. I grön liten axelväska hade Tore sin kassa. Hundralapparna strömmade in med jämna mellanrum. Och det var något som Tore tyckte om. Han var då verkligen i högform ute på potatisgärdet.

Trots att pengarna flöt in på potatisgärdet tyckte Tore att han  ägnades sig åt ren välgörenhet. Många gånger sa han till mej att potatisodling var rena förlustaffären. Lika många gånger förklarade han för mej att det var sista året han sysslade  på med potatisodling.  Men varje höst var det dags igen för självplockning. 

Tidningsartikel från 1959.

Magnum bonum var en potatissort som Tore hade tagit till sitt hjärta. Ett år provade han med King Edward, men det blev helt misslyckat sa han själv. Något som han aldrig gjorde om. Det fick bli hans gamla kära sort i fortsättningen.

Tore var en särling och ett original som gick sina egna vägar. Det är trevligt och berikande med sådana människor tycker jag. Åsikten bygger jag på efter alla år som journalist. Magnum Bonum är en  gammal sort från 1876 som fortfarande på 1980-talet var Sveriges tredje mest odlade sort. Skörden 1986 innehöll för stora halter solanin och försäljningen upphörde i stort sett över en natt. Men då hade Tore redan lagt av med sitt självplock.

Tore hade ingen bil. När han åkte in till Askersund för att handla tog han traktorn. Varorna packade han i en jutesäck. Ibland när slängde upp säcken på butikernas rullband blev det tvärstopp. Och det berodde på att Tore hade struntat i att tömma säckarna. Resterna från säden orkade inte rullbanden med. En del butiksägare blev irriterade på Tore, men det var inget som reflekterade särskilt mycket över. Det fanns andra affärer att handla i…

Självplockning av potatis i kanten av Väderkvarnsbacken norr om Askersund. Elever plockade för att få ihop pengar till klasskassan.

Tore bodde i ett litet vitt barackliknande hus i Svinnersta. Där trivdes han bra även om jag som besökare ibland tyckte att det var väl torftigt. Men då påminde han mej om att ” din farfar var en fattig j-el som rostade kaffebönor på vår spis”. Jag vet inte hur det låg till med den saken. Jag har aldrig träffat farfar Emil. Men vad jag förstår hade han väl det inte så ”fett” som en del gamla människor brukar säga.

Det är just träffar med personer som Tore , som jag saknar mest  från min journalistår. Enkla personer son var sig själva och inte brydde sig så mycket om vad andra sa och tyckte. De gick sina egna vägar. Säkert något som de flesta önskar att göra, men inte har möjlighet till det.  Under mina år som journalist fick jag kontakt med många udda och originella personer. Att de kom just till mej kanske berodde på att de hittat en själsfrände.  Klart att det kunde bli knepigt ibland med telefonsamtal två-tre på natten om banala saker. Vid den tiden på dygnet var jag nog ingen bra journalist och lyssnare.

När jag ändå är inne på ämnet potatis besökte jag Allingsås för några år sedan. Där har kommunen gjort den lilla potatisen till en stor sak. Som staty på torget står   Jonas Alströmer. Mannen som införde potatisodling i Sverige enligt en del historiker, en bedrift som dock är något omstridd. En del menar att det inte alls är Alströmer som var potatisens fader i Sverige. Men statyn är praktfull och det var ju ändå så länge sedan. Och potatis är gott. Faktum är att statyn har lite anknytning till Askersund även om det är lite långsökt. Mannen bakom statyn är Aron Sandberg, samme Sandberg som modellerade smeden på rådhustaket i Askersund. Han har också gjort flera skulpturer till Stockholms stadshus. Men det här var inget som Tore i Svinnersta visste eller brydde sig om. Självplockning var hans stora grej. Och att den stora plånboken blev fylld med pengar varje höst, även om han ansåg att det rörde sig om välgörenhet.

Kontentan av den här bloggen är, satsa mera på självplockning av potatis. Förr gick det att hitta en vän för livet ut i potatisfårorna. I min bok ”Oves  observationer” som Skyllbergs Bild och kultur gav  ut för  några år sedan finns ett avsnitt just om Tore i Svinnersta. Vill bara  nämna det  om någon är intresserad.

Går allt som planerat  kommer  kommunen att ställa ut  några fotbollsmål  på en gräsplan vid villaområdet Lustenrust i Askersund. Det är ett medborgarförslag som har fått gehör.

” Idén är att främja spontanidrott och fysisk aktivitet är bra och kommunen ska undersöka möjligheten att ordna fotbollsmål i enlighet med förslaget. Vi hoppas att området då kan nyttjas av barn, unga och vuxna ” framhåller  medborgaren i sitt förslag.

En medborgare vill att kommunen ställer dit några fotbollsmål på Lustenrust. Och det blir nog så också. Politierna är med på att ärendet ska gå i mål. Och det kan vara skönt att luta sig mot en stolpe om man ska titta på spelarna.

Kommunstyrelsen uppmanar nu kultur- och tekniknämnden att se över möjligheten att ställa ut fotbollsmål i enlighet med medborgarförslaget. Med andra ord fixa det hela så snart det går.

Själv har jag bara trevliga saker att minnas från allt mitt fotbollsspelande i IFK. Så några mål är en bra satsning.

Föreningen Gamla Askersund försätter att berika staden med husskyltar som berättar om fastighetens historia. Något som föreningen gjort ett antal år.  En kulturinsats som gott som något. Hus som fick skyltar den här gången var Agrellska gården vid Sundsbrogatan och Apoteksgården Storgatan/Norströmsgatan.

I torsdags den 13 juni  kom det upp  två nya skyltar . Det var just den 13  juni 1643 som Askersund beviljades sina stadsprivilegier av  drottning Christinas  förmyndarregering. För 381 år sedan. En födelsedag som  Föreningen Gamla Askersund håller  vid liv.

Gamla IP i Askersund var en fin gammal idrottsplats med en träläktare från invigningen 1925. IP användes till många olika aktiviteter. Inte bara till bandy, fotboll och friidrott.  I dag ligger det hyreshus där. Några av de gamla björkarna från invigningen finns kvar.

En av de stora publikattraktionerna inträffade 1957. Dåvarande Europamästaren i boxning, Ingemar Johansson uppvisningsboxades  mot sin bror Rolf på en  uppbyggd ring på gräsplanen. Det var stor sak att få populäre ”Ingo” till Askersund.  Något som IFK lyckades med genom bra kontakter. Det kom drygt 1000 personer för att se bröderna.

Ingemars bror Rolf var också en bra fotbollsspelare i IFK Göteborg

Gamla IP i Askersund

Som alla  idrottsintresserad vet blev senare  ”Ingo” Världsmästare genom seger  över  Floyd  1959.  Klockan 03.47.27 svensk tid natten mellan den 26 och 27 juni för att vara exakt. Det har kallat det största ögonblicket i svensk idrottshistoria. För på den tiden fanns det inget större i idrottsvärlden än att vara världsmästare i tungvikt. 45 sekunder in i den tredje ronden fick Patterson smaka på ”Tors Hammare”, Ingos raka höger, för första gången och amerikanen gick i golvet på Yankee Stadium inför 30 000 åskådare. Han reste sig på nio och Ingo fick slå ner honom igen, och igen, och igen… Efter sex nedslagningar kunde referenten Ottosson äntligen skrika: ”domaren bryter matchen, vi har fått en svensk världsmästare” och hela Sverige jublade i sommarnatten.

Titeln var tillbaka i Europa efter 25 år.

”Flickorna på trikån” i Askersund var ett begrepp i stan under många år. Det var långt innan popgruppen Gyllene Tider kom ut med sin hittlåt ”Flickorna på TV 2” år 1979. Bara det. Men jag tror inte Gessle hade sneglat åt Trikåfabriken i Askersund när han skrev den. Han kom nog på det själv. Och det hade nog inte rimmat så bra.

Men den här bloggen ska påminna om en stor kvinnoarbetsplats. Trikåfabriken.
Tycker den har fallit lite i glömska. Det måste vara rättvist. Och det var många som jobbade där. Alla var förstås inte flickor , utan det fanns folk i alla åldrar. Några män hade också anställning vid ”trikån”.

Gamla Askersunds stad kunde annars inte skryta med att det fanns ett stort antal industrier där massor av människor jobbade. Men det fanns ändå tre stora industrier sett i askersundarnas ögon, där de flesta jobbade. Handeln har annars
alltid varit det dominerande i stan. De största industrierna var Askersundsverken
(AVA), Askersunds bryggeri och Askersunds Trikåfabrik. Ingen av industrierna finns kvar i dag. I de flesta Askersundfamiljer finns det alltid någon, eller flera, som jobbat på de tre stora arbetsplasterna.

Om Trikåfabriken finns en intressant dokumentation som gjordes av Eivor Lundqvist i början av 90-talet. Säkert finns den att få tag på någonstans. Det började redan på 1800-talet med A.W Bergqvist yllefabrik som hade ångfärgeri och spinneri i lokaler invid gamla Varmbadhuset i hamnområdet. Ett 70-tal personer jobbade där.
Fabriken lades ner 1907.

Eivor Lundqvist

År 1909 startade köpman Karl Nilsson en trikåfabrik i Askersund. Han hyrde praktiskt nog yllefabrikens hus i hamnen. Han hade då haft trikåtillverkning i Lerbäck. Verksamheten flyttades in till Askersund. Nilsson förvandlade lite
senare också Askersunds Trikåfabrik till ett rent familjebolag där han själv fick ta hand om disponentposten. Företagets snabba utveckling krävde större lokaler. År 1926 byggdes en ny modern industribyggnad utmed Stora Bergsgatan. Det huset finns kvar i dag . I början av 1940-talet hade ”Trikå-Nisse” -som Karl Nilsson kallades av allmänheten-cirka 160 anställda. Det är väldigt mycket i lilla Askersund.

Fest för personalen.” Trikå-Nisse” i vit skjorta längst fram

Gamla tider vid fabriken

Ernst Skoog och Johan Johansson lastar ut

Vid seklets början skedde en förändring i synen på underkläder. Yllet ersattes av bomull. Det var den danska läkaren Carl Ottesen som pratade sig varm för bomull närmast kroppen. ”Trikå-Nisse” nappade på danskens idéer och började tillverka så kallade hälsounderkläder av bomull. Det tog lite tid att övertyga svenska folket om hur bra det var med bomull. En del gick det dock aldrig at övertyga. Askersundsfabriken övergav därför till viss mån sin första specialitet på grund av ”trögfattade” svenskar aldrig förstod fördelen med bomull. Nu blev det istället en satsning på konstsilke.

30-talet var fabrikens glansperiod. Efter Karl Nilssons död 1954 tog riksdagsmannen Matteus Berglund över som disponent. Efter honom leddes företaget av Elias Andersson. Karls dotter, Lisa Fors, tog sedan vid som VD. Det kan nämnas att ”Trikå-Nisse” hade fyra döttrar. Lisa Fors efterträddes av Lennart Sondér fram till
1975 , då han efter ett eget förslag om nedläggning av fabriken tog över
sömnasdelen med 26 anställda. Stickeriet och färgeriet avvecklades på grund av
lågkonjunkturen på 70-talet. Lågprisimporten på 80-talet ledde en kris som
företaget inte klarade. 1985 lades fabriken ned, men återuppstod året därpå som AB Askersunds Teko med etttiotal anställda. Det gick ytterligare ett antal år innan även det företaget fann för gott att lägga ned. Sveriges stormaktstid som framgångsrikt trikåland var över.

Trikåfabriken blev under några år också en trevlig nöjeslokal med både
mat och fina artistuppträdanden. Några av de bästa artisterna i Sverige kom då till Askersund och gamla ”trikån”. Namnet på stället blev Krokodilen skapad av
skinnkonstnären Benny Öhrman, som inte längre finns kvar i livet .

Benny Öhrman

Senare gjordes en stor satsning av ett callcenterföretag. Ni vet sådana företag
som ringer till folk och vill sälja olika produkter. Förmodligen ett tufft
jobb rent psykiskt. Många uppringda är inte helt vänliga. Satsningen skulle ge ett 100-tal jobbenligt företag och näringslivsansvariga i Askersund. Det var stort när det hela presenterades. Vackra förhoppningar som gick i stöpet. Så kan det bli ibland. Företaget finns inte längre kvar i Askersund. Dåvarande ägaren Kent Oliv gjorde stora ombyggnader för att det skulle passa alla telefonförsäljare. Under en period fanns också ungdomsgården där, men den fick flyttades när callcenterföretaget skulle in.

Hårspray är för många fotbollsdomare, spelare och politiker mycket viktigt i dag. Något som många packar ner först i sina väskor när de ska iväg på uppdrag.  Produkten måste ha fått ett stort uppsving. Det gäller att hänga med i modet och se fina och vackra ut i tv-rutorna. Lite av mannekänguppvisning. Själv behöver jag inte tänka på hårspray efter som min nuvarande hårväxt är begränsad. Och så bär jag nästan alltid keps.

Erik Danielsson, IFK:s duktige lagkapten hade en naturlig häftig kalufs som syntes på håll. I dag har Erik en mer avskalad frisyr kunde jag konstatera när jag såg den senaste matchen.

För 20 år sedan kom det ut en mycket trevlig bok med namnet ”Fotbollsfrisyr”. En hårresande historia. Den var också rikt illustrerad med bilder. Kom att tänka på boken som jag har i min bokhylla när jag ser alla välkammade personer i media. Den var skriven av Annika Grälls, Thomas Nordahl och Tomas Ekman. Utgivare var Sportförlaget och Skillnad AB i Örebro. Intäkterna från boken gick till Gunnar Nordahls minnesfond för unga spelarlöften.

Ett uppslag i boken . Bild på Jesper Blomqvist.

Under alla år jag spelade minns jag bara en spelare som kammade sig noga innan vi gick ut på planen. Frisyrer var inget vi pratade om utan det handlade om hur vi skulle spela. Det behövdes bara i så fallen en nickduell så var frisyren förstörd. Det fanns heller   ingen tatuerad spelare vad jag minns. Men det är ju ”hundra år ” sedan jag var aktiv.

Vi var tre bröder som spelade i IFK:s fotbollslag. Jag Olle och Karlherbert. Vi behövde aldrig tänka på några häftiga frisyrer . Vi hade inga.

Men åter till den trevliga boken som är indelad i årtionden och en del spelare. Det visar att hårmodet svängt genom åren. Och hur benan ska dras för att det ska se bra ut. Faktum är ändå enligt boken att en frisör i Helsingborg redan på 20-talet drog nyttalandslagsspelare Doglas Krook i sin reklam. ”Här rakar sig Doglas Krook”, löd reklamen.

På 70-talet blev det något av en revolution när det gällde frisyrer enligt boken. Då skaffade spelare en egen fön, ett skåp bara för gelé, spray och mousse. Även en del politiker hängde på trenden. Sedan dess har det utvecklats. Slutsatsen i boken är att en välfriserad spelare är en lycklig spelare. Och så måste det också vara för politiker man kan se i tv.