Kategori: Patriks tavlor

Askersund hade en gång ett Stadshotell. Det blev en politisk kamp om det skulle få vara kvar eller rivas. De som förordade ett nytt hotell på andra sidan Sundsbron gick segrande ur striden. På samma plats byggdes servicehuset upp. En byggnad som är ganska lik gamla ”Statt”. När hotellet revs i början på 80-talet var byggnaden i ett ganska dåligt skick. Enligt kåsören Gits Olsson var heller inte servicen den bästa mot slutet.

Varje vecka hade Gits Olsson en krönika i tidningen SE under rubriken ”Mummel i kön”. Vid ett tillfälle besökte han hotellet i Askersund och skrev en krönika därifrån. En krönika som askersundarna pratade mycket och länge om. Gits utgick från visan om Petter och Frida. I visan kom Frida in på hotellet i Askersund men inte Petter. Gits skrev att Petter inte gick miste om något. Stället var ganska ruffigt.

” Vi fick rum nr 12 en trappa upp. Där såg det ut så här. Spegeln på väggen hade lossnat och någon hade hängt upp den på en spik. Ja la tandborsten på hyllan och då halkade spegeln på sniskan, så jag fick snabbt beslutade att lägga tandkrämstuben som motvikt på hyllans motsatta sida. Mendet gick inte för hyllglaset var av på mitten”, skrev Gits.

”Möblemanget består av två sängar och ett skrivbord i blankpolerat lövträd, som var så populära i början av 40-talet. På skrivbordsunderlägget ligger en solkig lapp som meddelar att restaurangen är öppen från kl 12.00 till 23.00, medan grillen stängs redan kl 19.00. Där kakelugnen har stått finns det en skrubb att hänga kläderna i. Den är utrustad med galgar. Tre och halv. På en av galgarna står Kemisk Tvättindustri Askersund.”

”På väggen hänger en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten. Fönstret går inte att stänga, så tofsen i den nötta rullgardinen pendlar muntert i draget. Nöjeslivet i Askersund synes trots allt vara koncentrerat till detta Stadshotell. Den trevliga matsalen med spontade trätak och sin pittoreskt svarvade pelare befolkades av gäster som inte var så ansträngt eleganta.”

” Vi föredrog att äta vår måltid i matsalen tillsammans med societeten. Men trots att det var onsdag svek societeten. En grinig handelsresande som körde glasögonen upp i pannan, räckte ut armen och höll matsedeln mellan knäna och frågade om den lilla sillbrickan för 5:75 var bra. Det sa servitrisen att den var. Då sa handelsresanden att det trodde han vad han ville om, och tog tre sandvikare. ”

”På morgonen försökte vi få frukost på rummet, men dels var det ingen som svarade nere i telefonväxeln, dels är servering på rummet inte brukligt på Askersund stadshotell. Man fick gå ner i PUBEN för där hade man ställt fram smör och bröd, kokta ägg, en kaffepanna och lite koppar på ett bord så att gästerna får ta för sej om de får lust. För att komma åt morgonkaffet fick vi göra en kringgående rörelse kring en gumma som dammsög under bordet. Sedan vi blåst av det värsta dammet smakade osten riktigt bra”, slutade Gits sin krönika.

En del blev mycket upprörda över Gits krönika, medan andra tog det hela med humor. För den som önskar läsa mer av Gits finns ett Gits Olssons sällskap som går att hitta på nätet.

Trodde väl aldrig att jag skulle få så stor nytta av en ölkärra från passagerarbåten Cinderella, som jag nu fått.  Vid en tur på båten till Åland för ett antal år sedan ingick en kärra om man köpte tre flak öl. Och jag slog till och ölen var god. Och den är slut nu.

I korsningen Storgatan-Frejgatan bor vi nu.

Vi flyttar nu från en lägenhet i centrala stan till en lägenhet norr om stan som Peter äger. Och ölkärran har underlättat. Lägenheten ligger lite närmare firman som gör gravstenar och norra kyrkogården om man ska se lite cyniskt på det hela. Men det var inte därför vi flyttade. Vi har trivts utmärkt vid den gamla gården vid Stöökagatan men omständigheter har gjort att vi måste flytta. Trevliga grannar har vi också haft.  Av praktiska skäl måste vi flytta. Bostadsbolaget är ägare lägenhet som vi bott i 14 år, men vi har på eget intuitiv jobbat fram en trevlig uteplats, med lite trädgårdsland. Lite skryt som ni får stå ut med. Men bra blev det.

Det blir spännande att med ett nytt boende. Klart vi kommer att sakna grannen Teds två katter, Pepsi och Finix , som kommit och gått. Och ibland vilat sig på våra sängar. Ett trevligt inslag i vårt boende som vi uppskattat efter vår egen katt Alice gick till sin katthimmel efter 19 år.

Trädgårdsarbetet blir nu bara historia. Vi får gå till våra barn och njuta. Det blir att ta igen sig på altanen istället.  Går säkert att vänja sig med det också. Och kanske gå in och skriva lite när andan faller på. Utsikten med Stöökagatan som ibland är ganska livlig missar vi nu.  Samma blir det med bilister som åker runt och som bland annat spelar ” Tunna skivor” med Siv Malmkvist högt och tydligt. Vi får nöja oss med lugna Frejgatan också med trevliga grannar. Och då har jag bara träffat  några. Lite skönt också att slippa den stora stadsbacken när jag ska ut och springa lite. Har hamnat på rätt sida av backen.

Slutligen vill jag säga att våra barn, barnbarn och mågar, har verkligen ställt upp vid flytten. Utan dom hade flytten varit svår. Men nu gick det gesvint. Och gratis.

Lite med tanke på vad som händer i Världen i dag. En liten text för att friska upp minnet om vad som hände på 50-talet just i Ungern, som nu är ett högaktuellt land igen. Bara en liten återblick.

Bastedalens herrgård fylldes av flyktingar just från Ungern i augusti 1958. Massor av folk flydde från Ungern efter folkupproret i mot regeringen och det stora Sovjetinflytandet. Proteserna ledde till en väpnad kamp. Upproret kvästes av sovjetarmén. I november 1956 upphörde motståndet och folk började nu fly från sitt land.

Bastedalens herrgård

Bastedalens herrgård hade stått öde men nu blev det liv och rörelse i den gamla byggnaden skrev tidningarna. Det kom ett antal flyktingar i en första etapp i åldrarna 14 till 19 år. De kom till Bastedalen genom Inomeuropeisk missions försorg (IM). Flyktinggruppen kom från en vistelse på Ekeborg utanför Värnamo. Enligt tidningsartikeln var grabbarna överförtjusta över den vackra omgivningen och det rymliga och trevliga hemmet. Förhoppningen var att de skulle erbjudas arbete på industrierna i Hammar. På den tiden var både Hammars glasbruk och tegelbruket i Harge i drift.

Tre av grabbarna gick fortfarande i skolan och det blev en fortsättning i Hammars skola. Vad jag vet etablerade sig de flesta i trakten och började jobba. Som alltid i sådan här sammanhang flyttade också några till större städer, med andra möjligheter. Förhoppningsvis kommer flyktingfrågan få en lösning även den här gången. Idag handlar debatten mycket om att alla som inte är svenskar ska ut-ut ur landet. Så var det inte en gång i tiden. TV-bilderna från oroshärdarna är skrämmande. Och då tycker jag att man måste hjälpa människor i nöd.

Askersund har aldrig haft någon Folkets Park, som exempelvis
Vretstorp. Det var dit vi askersundare fick åka om vi skulle roa oss med att kasta pil och ta en citronil som det heter i schlagertexten. Ibland kunde det också bli en något starkare dryck. Det gick bussar från Askersund till parken i Vretstorp när det begav sig. De var alltid fullsatta och de flesta var också med tillbaka till Askersund. Klart att det blev lite manfall ibland, men att vakna i Vretstorp en morgon är inte det
sämsta. Om det nu var i parken eller hos någon annan. Ibland var det nödvändigt
att dela på en taxi för att komma dit.

I mitten på 50-talet fördes diskussioner om att anlägga en Folkets Park i Stadsparken. Mannen bakom idén var stadsarkitekt Fredriksson. På gamla idrottsplatsen i Askersund fanns en festplats som drevs av idrottsföreningen. Under många var den mycket välbesökt. Askersundarnas eget nöjesfält. 1953 slog Gösta
”Snoddas” Nordgren publikrekord i parken. Men det gjorde han nästan på varje ställe han uppträde på den tiden.

Fredriksson tyckte inte att natursköna Stadsparken inte hade något att erbjuda som lockade till regelbundna besök på den tiden. Men det har ändrats. I dag Hembygdsgården i Stadsparken en pärla. Och inte nog med det. Den som vill kan också åka minitåg till Hembygdsgården med påstigning i hamnen. Fredriksson ville helt enkelt flytta IFK:s festplats till Stadsparken. Ett annat av skälen till den föreslagna flytten var också att staden hade gjort intrång på gamla IP, med planerad villabebyggelsen ute vid Skrinnargatan. En ny festplats i Stadsparken skulle bli lite plåster på såren för IFK.

Frågan var också uppe i drätselkammaren för diskussioner. Fredriksson föreslog också att Torebergsvägen skulle dras fram över bäcken och järnvägen för att göra en bra uppfart till Stadsparken. Stadsarkitekten hade inte pekat ut något område i Stadsparken för en festplats. Men han menade att det fanns flera lämpliga platser i parken at välja på. Det skulle heller inte kosta särskilt mycket att anlägga en Folkets
Park. Det behövdes bara lite inhägnader.

Nu blev det aldrig något med stadsarkitekt Fredrikssons förslag. Det blev aldrig någon Folkets Park i Askersund. Det enda som genomfördes av hans förslag var att Torebergsvägen förlängdes över bäcken fram till gamla järnvägsbanken så småningom. Men det var inte för att det skulle bättre uppfart till Stadsparken. Gamla järnvägsbanken är i dag döpt till Banvallsvägen . Vägen blev ett måste för den byggnation som finns där i dag.

Med facit i hand var det nog bäst att det inte blev någon Folkets park just i Stadsparken. Hembygdsföreningen har själva satsat hårt i Hembygdsgården och det verkar som det pågår ett ständigt förnyelsearbete och förbättringar. Men det hade säkert funnits andra platser för en Folkets park om det varit så. Askersunds stad hade dock ingen tradition med varken Folkets hus eller Folkets park. Dagens Folkets hus kom till när hantverkarnasålde sitt hus med bio och allt.

Vi alla som åkte till Vretstorpsparken en gång i tiden kan glädja sig åt att parken finns kvar och ibland pågår det också aktiviteter där. Även om det inte var som på 50-talet. Men när man passar parken i Vretstorpsbacken så väcks minnen. Helt klart.

Midsommarfesterna vid Stjernsund och festerna på Borgmästareholmen var de stora nöjesplatserna fram till i mitten av 70-talet i Askersundstrakten. Det har gjorts försök att återuppliva festerna på holmen med dans och allt men de har inte lockat nog med folk. Orkestrerar och artister är dyra så det fodras stor publik för att det
ska gå ihop sig. Nu är det ofta festivaler under några dagar som gäller. För en tid sedan fick jag möjlighet att kolla och fotografera av affischer från Stjensundsfesterna. Det var Hemvärnet som arrangerade festerna och på plats fanns oftast de allra bästa och populäraste artisterna. Allt från Moncia Zetterlund, Rolf Björling, Family Four, Toots Thieleman , Lilly Berglund, Ulla Sallert, Jokkmokks-Jocke och naturligtvis hemmasonen Bertil Boo. Ett givet dansband var Cool Candys , som Hemvärnet hade långtidskontrakt. Det skrevs långt innan bandet slog igenom på allvar med ”Muckartvist”
.

Delar av Askersund finaste promenadstråk, Strandparken, var förr ett koloniområde. Mellan Varmbadhuset och Kallbadhuset, fanns det ett antal kolonilotter. Lite svårt att tänka sig i dag kanske men många hade det svårt och ville odla själva i början av 1900-talet och fram till krigsslutet på 40-talet. Odlingarna drygade ut hushållskassan. Kallbadhuset är borta men där finns i dag båtbryggor och ett litet lusthus . Där odlingarna fanns ligger nu en boulebana.

Sagers stuga till vänster om järnvägsspåret och kolonilotterna till höger.
Bild ur Leif Linus arkiv

1947

Kungörelse i Askersunds -Tidning 1947

Måste erkänna kolonilotterna i Strandparken var en nyhet för mej ganska länge. Brukar läsa gamla tidningar ibland och hittade en kungörelse från 1947 att de som hade kolonilotter i parken skulle få ha kvar sina odlingar ytterligare ett år. Tog kontakt med vännen Leif Linus om det fanns några bilder från odlingarna. Det var nytt för honom också men han hade i bakhuvudet att det fanns en bild i hans stora arkiv på odlingarna. Men han hade inte tittat så noga, men upptäckte nu att det fanns drivbänkar på bilderna som är från 20-talet. Järnvägen från Askersundsverken
fram till hamnen slingrade sig förbi strax intill odlingarna.

För den som önskade fanns det också möjlighet att odla på Sjöängsområdet. Ny matjord hade körts på och den som önskade ett land skullevända sig till åkare Skoog.

Augusti 2015. Nya bryggor med en byggnad. Där låg förr Kallbadhuset

Kallbadhuset

I slutet på 40-talet efter de hårda krigsåren svalnade intresset för odlingar i Strandparken. Det räckte med koloniområdet i Oxgropen, som nu har fått ett väldigt uppsving. Det är ett rent nöje att gå igenom området och se den stora odlarglädjen. För några år sedan bildades en förening som nu ser till att allt är välskött. Föreningen har också sett till att få dit en liten röd redskapsbod.

MS Sjöhästenskulle bli Askersunds motsvarighet till vandrarhemmet af Champan vid
Skeppsholmskajen i Stockholm. Under en kort period blev det så också. Det fanns
tio övernattningsbäddar och möjlighet till att beställa frukost för den som inte
vill dona och ordna med sådant. Båten hade använts som minutsättare fram till
1945 och fanns på Gotland innan det blev Askersunds hamn.

Ägaren Bertil Brahme fick dock inte bara kämpa i hård motvind, utan det blev mera ett stormliknande motstånd, för att inte säga orkan över hans vandrarhemssatsning. Lite synd kan man tycka. Ett vandrarhem ombord på en båt skulle säkert ha platsat i sjöstaden Askersund under en längre period än det nu blev.

Från början var det klart med att Brahme skulle köpa forskningsfartyget Svanich. Fartyget hade använts av Göteborgs universitet. Askersund hade saknat vandrarhem några år, så Brahmes initiativ hälsades med stor glädje av turistnäringen. Svanich
skulle till och med få ligga gratis vid kajen det första året. Ägaren tänkte döpa om båten till ”Bering af Askersund”.

Svanich angjorde aldrig Askersund år 2000 som det var tänkt. Båten såldes inte till
Brahme beroende på att de kommunala besluten drog ut på tiden. Det fanns delade
meningar om var båten skulle placeras. Ägaren kunde inte vänta med
försäljningen tills allt var klart i Askersund, så Brahme gick miste om den båten.

Hösten 2003 gjorde Brahme ett nytt försök då han köpte in minutläggaren Rutis från Gotland. Namnet ändrades sedan till MS Sjöhästen. Brahme ville ha båten inne i själva hamnområdet i anslutning snäckbåten Oden. Men det ville inte kommunen som istället erbjöd en plats söder om Motala Express. Kommunen skulle muddra och förbättra promenadstråket från bryggan där ”expressen” låg. Det fanns 600 000 i
budgeten för arbetet. Mot den placeringen protesterade ett antal personer.
Vandrarhemsbåten skulle bli både skymma utsikten och förfula området. Det skulle också kunna bli störande nattetid med gäster som gick av och på båten. Ärendet
överklagades till länsstyrelsen.

De styrande i kommunen lyssnade på de som protesterade och naturligtvis också på länsstyrelsen. MS Sjöhästen placerades vid kajen intill Oden där Brahme vill ha den från början, om än bara tillfälligt från kommunens sida. Vid det här laget hade Brahme börjat tröttnat på alla motgångar. Han tog kontakt med Vadstena kommun om en placering där. Det fanns ett intresse från turistnäringen där. Kommuner i Västergötland var också intresserade av MS Sjöhästen, men båten blev trots allt kvar i Askersund.

Åren 2004 och 2005 låg MS Sjöhästen i Askersund och användes som vandrarhem. Kommunen var dock inne på en flytt söder ut i hamnen som var tänkt från början. Brahme vill ha kvar sin plats i ”smeten”. I juni 2005 gjorde jag ett reportage om bord på båten med Åke Öhrman från Olshammar. Han hade gjort lumpen som kustartillerist ombord på minutläggaren under kriget . 1945 mönstrade han av och då trodde han att det var sista gången han såg båten. Kriget var slut och minbåtarna behövdes inte längre.

Nedan Bertil Brahme och Åke Öhrman

Så fint var det under däck. En konferenslokal.

Åke fick se bilden i tidningen på båten 60 år senare och trodde knappt sina ögon. Han var övertygad om att farkosten var skrotad. Åke tog kontakt med mej och vi gjorde ett reportage med ägare Brahme som ciceron. Vid det tillfället var ägaren trött på allt krångel i Askersund och hade bestämt sig för att flytta båten till en annan Vätterhamn.

”Folk kommer till hamnområdet och ser båten direkt. Det har lett till många
spontanövernattningar. Folk tycker det är häftigt att sova ombord på en båt”,
upplyste Brahme , den gången.

Båten försvann från Askersunds hamn och därmed är min historia slut. Vet inte vad det blev av MF Sjöhästen efter vistelsen vid norra Vättern. Säkert vet en av de bästa båtkännare jag känner, Anders Engdahl, båtens öde. Efter det har aldrig någon
försökt att öppna ett vandrarhem till sjöss i Askersund igen.

Vyn från toppen av Norströmsgatan mot Landskyrkan är nog en av Askersunds mest avbildade plats. Kyrkan ligger mitt i öppningen på andra sidan sundet. Perfekt för fotografering och teckningar. Idag är det tyvärr inte samma utsikt mot hamnen och kyrkan. Tyckte det var fel att täppa till utsikten, men det är glömt nu. Men Norströmsgatan har bidragit med så mycket mera under årens lopp. Utmed gatan fanns stans stora industrier en gång i tiden, som Askersunds Trikåfabrik, Askersundsverken i korsningen Norströmsgatan-Trädgårdsgatan, Centralföreningen och Askersunds kvarn.

Mitt minne från Centralföreningen är att en av jobbarna, Gustav Fors, kom släpande upp för backen med sin trehjuling fullastad med tunga mjölsäckar varje dag. Säckarna skulle lastas på bussarna vid busstationen. Hade arbetsmiljöverket funnits på den tiden hade nog Gustav snabbt fått upphöra med sitt slit. Gustav var precis ingen atlet. Själv cyklade jag till bussarna med paket på en tvåhjuling och tyckte det var tungt. Men insåg snabbt att det var en bagatell mot Gustavs slitgöra.

Fors och Lidèn jobbade vid Centralföreningen i Askersund

Hamn-Sigge såg till att allt fungerade i hamnen

Längst ner på gatan fanns också Hamnkontoret som under många år styrdes av Sigge Karlsson. I dag är det en Kinarestaurang. Jobbet att sköta hamnen togs sedan över av sonen Sven.

Nykterheten har och har haft sin högborg utmed gatan i Logen Svan , IOGT. I
hörnet av Hamnmagasinet fanns också en cykelverkstad, som drevs av två bröder.
”Frågan inte mej, frågan brorsan” var standarsvaret från de båda när inte allt
klaffade vid reparationerna. Eller när man frågade om något. När det gäller
IOGT-lokalen var det inte nykterheten som lockade mej i första hand. Det var
alla böckerna. Under många år fanns nämligen stans bibliotek i lokalerna. Som
grabb fanns det inte så mycket pengar att köpa böcker för, så Logen var rena
paradiset för alla läshungriga som inte hade så mycket pengar.

Hamnmagasinet 2011

Gamla Hamnmagasinet i Askersund har blivit något av kulturens högborg. Något som hamnjobbarna en gång i tiden knappast kunde drömma när de slet med lasten från båtarna i hamnen. Då var byggnaden just ett magasin. Men det skulle komma andra tider.

I dag är bottenvåningen fylld med små butiker och hantverkare. På övervåningen finns konsthallen och auktionskammaren. Under ett antal år var magasinet en verklig huvudvärk för beslutsfattarna hur underligt det låter i dag. Vad skulle den gamla byggande användas till? Skulle den rivas eller rustas. De politiska partierna kom senare att använda magasinet som lockbete i valrörelserna. Det fanns massor av förslag. Många var mycket fantasirika. Det handlade om att förvandla byggnadens bottenvåning till en saluhall. Fiskbutik, glashytta, och keramikverkstad var andra förslag. Som alltid handlade det om pengar. Hur mycket skulle satsningen få kosta? En del av verksamheterna blev också verklighet, som keramikverkstaden och glashyttan. Den senare finns inte kvar längre.

Ett mycket radikalt förslag var att flytta fram magasinet fem meter! Enligt många politiker var det ett utmärkt förslag. På det viset skulle man slippa den läckande stenmuren som finns på baksidan. En del undrade om det inte var bättre att plocka bort stenmuren än att flytta hela magasinet. Men det blev det inte någon flytt, på grund av allt för höga kostnader.

Nu har det gått ett antal år sedan Gösta Svensson blåste invigningsfanfaren och alla verkar vara nöjda med satsningen som gjordes på Hamnmagasinet. Förmodligen av de mera lyckade satsningar som gjorts. Magasinet har blivit ett verkligt dragplåster i
hamnområdet. En turistattraktion. Hur skulle det ha sett i hamnen utan magasinet…

Kan väl heller inte undgå att nämna att en riktig trotjänare i magasinet var min bror, keramikern Karlherbert. Han fanns i byggnaden vid invigningen 1989 . Brorsan finns inte i livet längre men verksamheten rullar vidare genom barnbarnet Sandra. Brukar inte skriva så mycket om släkten men jag tycker brorsan och Sandra är värt uppmärksamheten.

Brorsan Karlherbert med barnbarnet Sandra i sin keramikverkstad i hamnen på en äldre bild.

Askersunds kommun har gått ut med ett erbjudande till föreningar och allmänheten att kunna hyra Borgmästareholmen för olika aktiviteter. För det ändå något speciellt med den lilla fina holmen. Låsta grindar som det varit måste väl plockas bort. Det är ju ändå askersundarnas holme och utflyktsmål. Och det finns också en bra historia om holmen.

Amatörtävling på holmen var mycket populära.. Nisse Lundstedt deltog men vann sällan. Han satsade alltid på Evert Taube men det gick inte hem.Bilden är färglagd i efterhand.

Det är väl bara att hoppas på att kommunen får napp. IFK Askersund hyrde under många år en helg för deras stor sommarfest. Då gick det båtar. Jag har skrivit om holmen ett antal gånger men nu är det aktuellt igen

Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Han bodde i Borgmästarehuset vid Stora Bergsgatan-Stöökagatan och var borgmästare åren 1834 -1870. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje, var namnet Hästholmen. Vad det namnet kom ifrån känner jag inte till. Ön var vid den här tiden helt kal.

Knöös såg till att det blev ett litet utvärdshus på holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren. Det finns massor av gamla bilder med fullastade båtar av folk som skull ut till holmen och njuta. 1862 infördes hundskatt där pengarna första tiden var öronmärkta till holmens försköning.

År 1908.Folk på väg till holmen

Den 12 maj, Charlottadagen, var en stor dag för borgmästarens familj. Borgmästarens fru hette Charlotta och det skulle firas. Familjen rodde ut till holmen för att dricka kaffe med punsch. Festen fortsatte sedan hemma på gården där huvudmålet var plättar. Borgmästaren älskade plättar.

Askersunds skarpskyttekår hade sina övningar ute på holmen från mitten av 1800-talet . Stenarna som kårens medlemmar sköt mot finns kvar ute på udden och rättades till för ett antal år sedan med pengar från länsstyrelsen. På den här tiden var försvarsmakten i ett mycket dåligt skick. Skarpskyttekårer och Lantvärn bildades lite var stans i Sverige. Vid starten hade föreningen 180 medlemmar. När föreningen upphörde i slutet av 1800-talet var medlemsantalet bara lite över 50 skyttar.

Restaurangrörelsen på holmen drevs av en snickare Carlsson och hans fru. Rörelsen gick allt sämre och till slut blev det konkurs. Snickare Carlsson gick under smeknamnet Kärleken, beroende för sitt stora kvinnointresse. Men han var en skicklig möbelsnickare och hans alster har funnits i förmögna hem och herrgårdar.

1878 annonserades byggnaderna på holmen ut och efter en tid gick Askersund stad in som köpare. Kommunen är fortfarande ägare till borgmästare Knöös sommarnöje.

IFK Askersund-som bildades 1904- hade sin första idrottsplats ute på holmen. Sanden till hoppgropar hämtades med båtar av medlemmar vid Husabergsudde. Det fanns många tidningsnotiser om båtar som var när att sjunka av tunga laster. 1908 lämnade IFK holmen för en ny tävlingsplats i närheten av Väderkvarnsbacken. 1925 invigdes idrottsplatsen där hyreshusen vid Torsten Carlssons väg finns i dag.

Kumla-Greven var en given artist vid holmefesterna

På väg till holmen. Bild:Kjell Johansson

Prisutdelning efter IFK-tävlingar på holmen. Priserna var hopplockade för att det skulle bli en bra bild.

1999 gjorde en elev vid högskolan i Kalmar en stor en inventering av den biologiska mångfalden på holmen. Hon konstaterade att många av de stora träden som planterades i mitten på 1800-talet fanns kvar. Hon blev imponerad av den biologiska mångfalden. Kan inte svara på var hennes varhennes kartläggning av djur-och växtligheten på holmen tog i vägen. Det var ett examensarbete.

IFK höll stora sommarfester på holmen fram till 70-talet. Folk fraktades ut med vedskutor. Föreningen drev nästa hela sin verksamhet med inkomster just från ”holmefesterna”. Det var en fest som alla skulle till. Bilköerna in till stan på lördagskvällen var långa. En del kallade ”holmefesten” för en fyllefest. Det gick rykten om att det fanns folk som önskade att holmen sjönk med alla syndiga människor. Men det var nog bara en skröna.

Diskussioner om en bro till holmen hade diskuterats länge. En bro skulle göra holmen attraktivare. Under tiden försökte kommunen med egna turistbåtar och arrendatorer till serveringen att göra stället populärt. Men det blev aldrig något
stort besökstryck. När bron sedan byggdes av en privat byggmästare försökte
några idrottsföreningar med stora dansband och golfbanor. Inte det heller
lyckades. Det blev inga pengar över till arrangörerna efter allt slit.

Badet som finns i dag diskuterades länge. Nu finns det här och det har blivit populärt både av barn och vuxna. Brukar själv badad där om det finns något intresse av den upplysningen.

Badet som tyvärr saknar en hytta för vinterbadare att byta om i.

Bron

Hittade en gammal visa om Askersund mina gömmor. Vet inte vem textförfattaren Vallander är. Men jag känner till flickorna i Småland. Och Jousa Larsson som nämns i texten och del annat i texten. Den är några år gammal.

Josua vid sin bokhandel . Namnet på kvinnan är Berit Persson

Askersund har genom åren drabbats av ett antal svåra bränder. En av de senaste stora bränderna i centrum inträffade i januari 1989,då Öhrmanska huset vid torget totalförstördes. Själv har jag skrivit om många bränder under mina år som journalist. Inga roliga jobb men viktig information till läsarna. Anledningen till den här bloggen är en artikel i Askersunds-Veckoblad den 8 augusti 1896, under rubriken ”Stor eldsvåda” i ett centralt hus som kunde ha ödelagt staden ännu en gång. Precis som vid storbranden 1776. Tidningen kom inte ut varje dag så händelsen var några dagar gammal. Bourehnska huset vid torget hade brunnit ner till grunden. Där finns
butiken Synsam i dag, korsningen Väderkvarnsgatan-Sundsbrogatan.

Bild från branden 1896

Beskrivningen av branden blev som en liten följetong. Den första artikeln var
mycket detaljerad. Brandkårens första insats dömdes ut helt. ”Utryckningen
skedde lite pö om pö”, skrev tidningen kritiskt. Som tur var fanns det många personer som inte tillhörde brandkåren som gjorde en stor insats i villervallan . En
brandspruta och arbetare från Stjernsund anslöt liksom arbetare från Skyllberg.

Den eldhärjade gården ägdes på den tiden av handlare Axel Andersson. Att väckas mitt i natten av brandsignaler och rop om att ”elden är lös”, var både hemskt och förfärande skrev reportern. Kyrkklockorna vid Landskyrkan larmade också om storbranden vid torget. Branden blev explosionsartad i det gamla trähuset. Eldtungor slogs ut genom fönstren mot Sundsbrogatan. Det fanns förstås stor oro om de boende hunnit ut hur husen. På övervåningen bodde handlare Vilhelm Vennerström med en liten dotter, samt guldsmeden A.Leander med fru och jungfru. I nedre botten mot Rådhuset bodde fröknarna Emma och Josefina Bruhn. Och intill butikskontoret handelsbiträdet Bäcklund. Alla lyckades tas ut på torget. Det var fru Leander som upptäckte branden och som i sista minuten lyckades väcka övriga i huset. Några ägodelar gick inte att rädda. Med knapp nöd lyckades Andersson och Venneström rädda sina viktiga handelsböcker.

Släckningsmanskapet gick in för att begränsa elden mot uthuslängorna vid Lilla Bergsgatan, samt åt Sundsbrogatan. Byggnaderna som hotades i grannskapet ägdes av änkefri Sundstedt, handlare Hj.Forsell och rådman Berg. Mest hotad var Forsells gård. I nedre våningen mot Sundsbrogatan fanns Sundbo härads tingslokaler, samt L&P Widegrens butik med ett stort lager av manufakturer. På övervåningen bodde postmästare A.Lenander. Hettan var så stark att gardinerna tingslokalen fatta eld, och fönstren gick i bitar. Rådman Bergs hus blev brännskadat i hörnet mot brandplatsen.

Tidningen skrev att släckningsarbetet bedrevs med energi och kraft. På mindre än tre timmar var branden begränsad. Det ska också nämnas att släckningsmanskapet hade hjälp av ett kraftigt regnoväder. Brandorsaken var en gåta. Ingen av de boende kunde anklagas för vårdslöshet med eld, men alla vara eniga om att branden börjar i handlare Anderssons packhusbod intill butiken.

Brandvakten Anders Jakobsson blev hårt pressad av landsfiskal Setterberg vid förhören efter branden. Hade han följt vaktronden? Jakobsson bedyrade att han passerat huset tre gånger på natten utan att ha observerat någon eldfara. Tjugo minuter i två upptäckte han skenet från branden. Han började då skrika att elden var lös för att sedan springa till vakttornet, där han signalerade tornväktaren, som omedelbart började klämta i sina klockor. Efter det gick han omkring på gatorna och slog på en trumma.

Tornväktaren Karl Andersson hade inte märkt någon eldfara vid halv tvåtiden. En kvart senare syntes elden från tornet. Förhörsledaren undrade ändå om inte Andersson sovit under sitt pass i tornet. Han bedyrade att så inte var fallet. Signalapparaten till tornet hade inte fungerat. Andersson menade att brandvakt Jakobsson inte tryckt hårt nog på knappen. Jakobsson höll inte med om det vid förhöret. Han hade tryckt för allt vad han orkade.

Många vittnen till branden blev kallade. Janne Bromander som bodde i Rådhuset hade varit ute någon timma innan branden bröt ut. Han gick sedan till sängs men blev väckt av hunden som sov i hans säng. Då såg han ett eldsken lyste upp
trädkronorna i Rådhusparken. Drängen Oskar Karlsson hade blivit väckt av en
kvinna som uppmärksammat eldsvådan. Han sprang snabbt fram till platsen för att
väcka folk i huset. Bland annat kastade han en sten mot fönstret där
postmästare Lenander bodde. Fröknarna Sundblad vaknade av larmet på gatan.
Ingen av de förhörda hade några synpunkter om orsaken till eldsvådan.

De som råkade ut för branden hade mycket svårt att få ut ersättningar av brandstodsbolagen. De var mycket njugga med ersättningen. Mest lidande blev handlarna Andersson och Vennerström. Handlare Andersson nekades först ersättning av Städernas Allmänna Brandstodsbolag. Anledningen till det var att Andersson inte skriftligen meddelat att han höjt försäkringen i ett annat bolag. Båda firmorna kunde dock provisoriskt öppna sina verksamheter snabbt. Andersson öppnade verksamheten i en uthuslänga vid Sundsbrogatan som klarade sig från branden. Vennerström kunde öppna i handlare A.G Anderssons gård vid torget med ingång från Storgatan.