Strandparken i Askersund en gång i tiden

Jättepilen vid Hagavägen har kommit i ropet de senaste veckorna. Det har till och med varit avspärrningar runt klätterträdet på grund av sprickor i grenarna. Men nu har experter gjort en besiktning och blåst faran över. Det är bara att leka på. Men det har funnits en pil i närheten av Stationshuset som väckte sorg i Askersund när den föll till marken. Politikerna uppmanade till och med askersundarna att ta ett sista farväl med sina kameror. Skriver om det nedan.

Jättepilen mot Haga som diskuteras på senare tid. Många har varit rädda för att den ska tas bort, men så blir det inte enligt en intervju på Radio Örebro.


En lördagsmorgon i början av 1950-talet förvandlades utseende på Strandparken i
Askersund radikalt. Den omfångsrika tiostammade vitpilen i Järnvägsparken
(ibland också kallad Skolparken) föll då till marken. Trädet med sina många
stammar och stora krona var en verklig sevärdhet i Askersund. Något som
askersundarna var stolta över. Redan på 40-talet hade dock pilen börjat
krackelera. Stammarna hölls ihop med stålwirar, men tidens tand och grenarnas
tyngd tärde på stagen tills de brast den här lördagsmorgonen. Fyra av stammarna
knäcktes vid roten, medan de andra grenarna sjönk några meter.

Det ståtliga trädet -på den tiden stadens vackraste-var ett kärt tillhåll för det uppväxande
släktet. I det lättklättrade trädet drömde sig säkert många unga bort till
Tarzans djungler. Sorgen efter det den stora pilen var stor i Askersund.
Tidningen uppmanade till och med askersundarna att ta ett sista farväl, gärna
med en kamera innan trädet sågades ner helt.

Många trodde att pilen var flera hundra år gammal med tanke på storleken. Men så var det
inte. De styrande i stan hade några år före fallet kallat salixforskaren och professorn, Heribert Nilsson, för att titta på det ståtliga trädet. Han konstaterade att trädet inte var särskilt sällsynt.

-Pilar växer hastigt och trädet kan bara vara 60-70 år gammalt, upplyste han de styrande om.

Bild från tidningen 1950

De styrande i Askersund blev naturligtvis en smula besvikna på professor Nilssons
bedömning. Leja en professor och få sådana negativa svar. Han kunde väl
åtminstone ha sagt 100 år tycke somliga.
Hur som helst var trädet dekorativt. Och välbesökt av ungdomar. När
järnvägen försvann, så var inte namnet Järnvägsparken gångbart längre. Parken
var lika gammal som järnvägen, från slutet av 1800-talet. Men av den första
planteringen, som till stor del utgjordes av bokar, finns inget kvar. En rad
björkar stod i strandkanten, men var tvungen att plockas bort efter en tid.
Vattnet underminerade björkarna.

Jättepilen längre ut mot Haga håller på att gå samma öde till mötes
som den stora tiostammade vitpilen i gamla Järnvägsparken. När den planterades
är oklart. Men gamla bilder visar att det borde ha skett någon gång på
30-talet. Många tror att även den pilen är flera hundra gammal. Men det finns bildbevis på att det inte är så. Och professor Nilsson sa en gång att träden växer fort. Om den har bra gener kan den klara sig länge. Precis som för oss människor. Ett annat faktum när det gäller den pilen är att det var rena sumpmarken ut mot Haga efter vattnet. Det fanns inga kommunala planteringar åt det hållet. Det visar också gamla bilder.

Rost på Vattentornet i Askersund

Plåten som sätts upp på Vattentornet kommer att smälta bra in i tegelfärgen på det gamla tornet vad det lider. Bygget fortskrider som beräknat. Väggar sätts upp i lägenheterna våning för våning. Och vid sidan om växer det ett tvättrum med gästlägenhet. Husen på berget intill tornet målas och kaklas invändigt. Intresset för bygget stort och det kan man förstå. Det är inte varje dag ett gammalt Vattentorn byggs om till lägenheter.

Tvättrum och gästlägenhet.
Lagning av tegelstenar på tornet.

Filadelfia har sålt kyrkan till Askersundsbostäder

Filadelfiaförsamlingen i Askersund har sålt sin möteslokal i korsningen Storgatan-Loggatan (Klockaregatan). Köpare är Askersundsbostäder. Köpesumman är 2,8 miljoner efter en värdering av bostadsbolaget.

-På grund av att vi är så få medlemmar som är aktiva i församlingen och också kommit till en ålder då vi inte orkar och kan sköta fastigheten längre ser vi inget annat alternativ än att sälja Pingstkyrkan, skriver ordföranden Per-Olov Skoog , i ett brev till medlemmarna.

Församlingen kommer att få hyra källarplanet i fortsättningen.

Askersundsbostäders planer är att bygga om kyrkolokalens till lägenheter. I dag finns det två lägenheter i byggnaden. Pingstkyrkan ligger bara ett stenkast från ett antal Askersundsbostäder fastigheter. Säkert ett av skälen till köpet. Det finns också en ganska stor tomt i anslutning till kyrkan som ingår i köpet. Innan förändringen kommer till stånd måste det till en detaljplaneändring. Från kyrkoverksamhet till lägenheter.

Klipp från 1938

Klipp från september 1939

Filadelfiaförsamlingen bildades 1922. Första tiden hyrde församlingen en före detta biograflokal vid Hospitalsgatan. Församlingens förste föreståndare, Alfred Blad, kom till Askersund 1921. Han var anställd som vaktmästare vid Knappfabriken. 1938 tog församlingen beslut om att bygga den nuvarande kyrkolokalen. Filadelfiakyrkan var det enda bygge som var på gång i Askersund det året. För att få in pengar till bygget gav bland annat Amy Boström, Ullevi, boken ” Systern och andra Guds barn”. Alla gjorde sitt bästa för att få in pengar till bygget. En del avstod till och med att köpa nya kläder har jag läst i en jubileumsbok. Behållningen från boken gick direkt in i byggnadskassan. I september 1939 var kyrkan färdig. Halva kostnaden betalades inom loppet av några få år.

Bilder  från församlingens jubileumsbok 1982

Vid invigningen för drygt 80 år sedan så kunde inte kyrkan bereda plats för alla som ville närvara. Så var det på den tiden.

Luffarhärberget Skoporten

Vid infarten till Stjärnsund söder om Askersund fanns ett välkänt ”luffarhärbärge” fram till 1956. Det är säkert inte många som kommer ihåg det i dag. Efter midsommarhelgen 1956 slog vaktmästare Ernst Pettersson definitivt igen portarna vid Skoporten. Huset kallades Skoporten. I slutet på 50-talet blev det tunnsått med ”luffare”. Det sociala nätet hade fångat upp de flesta av de som av olika anledningar tvingades vandra och cykla runt på våra vägar.

När Skoporten upphörde fanns det inte många lokaler av det slaget. Skoporten var mycket uppskattat av vägfararna. Det var en plats där de i lugn och ro och utan att göra intrång kunde laga sig ett mål mat, tvätta kläderna och sova i en riktig säng. Rummen uppläts helt gratis. Under midsommarhelgen 56 bodde tre personer på Skoporten. Två av dessa hade bott där många gånger. Ernst Pettersson var ”klockarfar” på Skoporten sedan det började upplåtas till luffarhärbärge.

En vänt till mej, Håkan Jaldung, som skrivit böcker och kulturhistoria om Aspa och Olshammar. Han var släkt med Annie och Ernst på Skoporten. Och minns Ernst begravning. Vi träffas ibland på Tutingen vid torget och pratar gamla minnen. Mycket trevliga möten.

-På Hammarbergs bjöd min faster Annie på kaffe, stora smörgåsar och mockatårta efter begravningen av min farbror ”Ernst i Skoporten”. Ernst var snickare på Stjernsunds slott och dessutom skyddsjägare av kråkfåglar. Han höll en uv i en bur intill uthusen i backen bakom bostadshuset på Skoporten. Som barn var man lite rädd för den stora rovfågeln. Varje sommar fram till slutet av 1950-talet cyklade vi från Olshammar till Skoporten för släktkalas, berättade Håkan, sensat vi träffades.

Håkan Jaldung som var släkt med Petterssons på Skoporten. Och minns hur det var.

Begreppet luffare kom till på 1800-talet. När det gamla bondesamhället blev till ett modernt industrisamhälle och många blev arbetslösa. Ett sätt att försörja sig var att dra ut på landsbygden. För att luffa. Det närmaste man kommer luffa i dag är Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”.

Det var populärt att vandra i trakter där det fanns teglebruk, med varma ugnar att ligga intill. Samma sak gällde för glasbruken. Det var skönt at ligga nära ugnarna. I Askersundstrakten fanns både Hammars glasbruk och teglebruket i Bastedalen. Många av luffarna skrev poesi eller målade tavlor. Nobelpristagaren Harry Martinsson gick på luffen några år. Boken vägen till Klockrike handlar om den tiden.

År 1921 arrangerades en luffarriksdag i Hallsbergs Folkets hus med 200 närvarande. Det var luffarkungen Karl Oskar Karlsson som tog initiativet för landets hemlösa. Han var själv konstant arbetssökande och blev till sist yrkesluffare. Han lär ha vandrat genom Sverige 38 gånger. Mot slutet använde han dock cykel. Under riksdagen i Hallsberg krävde de närvarande att kommunen skulle hjälpa dem med arbete och bostäder. Luffarna på kongrensen hade inget att äta och för at inte hungern skulle påverka dem att fatta felaktiga beslut så tog man långa pausar för vila.

I dag finns inga luffare kvar längre. Men vi har ju uteliggare….


Innerväggarna börja komma på plats i Vattentornet.

Nu börjar man ser hur lägenheterna i Askersunds vattentorn kommer att se ut. För en som fotograferar en gång i vecka åt Askersundsbostäder är det lite spännande. Innerväggarna börja komma på plats. Även de nya husen i området, Norra Bergen, börjar bli färdiga. Åtminstone utvändigt. Tillbyggnaden av tornet kommer att få en plåtbeklädnad. Lite rostigt som blivit så modernt. Förr var det ett elände när prylar började rosta. Men det är fint i dag. Många frågar om det handlar om bostadsrätter på bergen, men så är det inte. Det kommunala bostadsbolaget bygger hyresrätter.

Innerväggarna börjar komma på plats
Utsikt från sjunde våningen.
Ytterväggar på tillbyggnaden av tornet.
Tvättstuga och en övernattningslägenhet byggs intill tornet på den gamla cisterngrunden.

Rulles hus

Urmakaren och tusenkonstnären Rulle Bäckström saknas av många och då inte bara i Askersund. Han kunde ordna det mesta, allt från klockor, smycken , blåsinstrument , till vapen. Bara för att nämna något. Rulle fans nästan alltid på plats i sitt vid Stora Bergsgatan , ett stenkast från gamla Samrealskolan. Ibland tittade han upp när man kom in, ibland inte. Det berodde på vad han jobbade med just då. En del små detaljer som han jobbade med krävde stor koncentration. Då gick det inte att sitta och babbla.

Ibland tittade Rulle upp när det kom in folk, ibland inte. Det berodde på vad han jobbade med just då. Han kunde fixa det mesta

Bild från 1958 , Stora Bergsgatan. Huset gick inte att rädda.

Tegelhuset byggde Rulle själv. Kanske någon kompis hjälpte till ibland, men mer än så var det nog inte. Men den här bloggen ska just handla om själva tomten där Rulle byggde sitt hus. När han köpte tomten fanns där ett mycket gammalt timmerhus. Riktigt hur gammalt det var fanns inga uppgifter på när han köpte tomten med timmerhuset.

Från början tänkte Rulle restaurera det gamla huset. Innanför tapeterna hittade han klistrade tidningar med årtalen 1809, 1818 och 1795. Fastigheten var i ett mycket dåligt skick, så Rulle tvekade när det gällde restaureringen. Det skulle bli dyrare än att bygga ett helt nytt hus. Men han var ändå lite sugen på det gamla. Länsbostadsnämnden -som hade mycket att säga till om på den tiden -åkte till Askersund för att inspektera, och gav ett negativt svar. Huset var inte värt att bevara. De dömde ut byggnaden.

Rulle beslutade sig då för att bygga ett nytt hus. Året var 1958. Årtalet finns inristat i trappan. Under bygget flyttade Rulle med familj in i målarverkstaden på gården som ett provisorium. Tegelhuset och målarverkstaden finns kvar i backen upp mot skolan. I dag bor en familj där som rustat och donat Rulles livsverk.

Gamla målarverkstaden inne på gården

Under årens lopp hade jag ofta kontakt med Rulle. Vissa tider någon gång i veckan. Det var spännande samtal. Det har ju också gjorts en film om Rulle, som blivit mycket populär. Massor av folk har sett den. Filmen finns också att köpa. Men Rulle själv var lite skeptisk till det hela. Han trodde inte att det skulle bli någon film. ”De bara filmar och filmar. Vet inte vad det är för påhitt”, sa han till mej flera gånger.

Synd att Rulle inte fick se det färdiga resultatet. Det blev bra och intressant. Precis som Rulle var själv.

Leif Linus har hjälpt till med en del bilder.

Stora Bergsgatan söder ut 1870

December 2020

Torsten-den målande bonden

Djur och naturmåleri är populärt. Båda bland köpare och konstnärer. Själv har jag haft mycket att göra med den målande bonden Torsten Pettersson, som på senare år var bosatt i Askersund. Hästar var han stora intresse och det avspeglades också hans målningar. Det verkar inte vara helt lätt att göra bra hästmålningar. Har sett många sådana målningar, där hästarna liknar mera kameler och älgar än fyrbenta dragare. Om man nu ska vara lite elak. Men Torsten kunde sin sak. Hans hästmålningar blev mycket levande. Men så hade han gått bakom hästar på åkarna i sin ungdom och kunde fånga rörelserna perfekt. Bonden Pettersson älskade verkligen hästar. Torsten finns inte i livet längre, men hans hästtavlor lever.

Torsten bland sina vänner. Hästarna.

En av Torstens hästmålningar

Torsten var i många år lantbrukare i Vretstorp, men flyttade på äldre dagar till Solhag strax väster om Askersund. Intill gamla tvättinrättningen, som i dag har blivit Jehovas Vittnens lokal. Torsten avslutade sin jordavandring på servicehuset i Askersund för ett par år sedan. Men väldigt många har Torstens tavlor på sina väggar.

”När jag kom till gården i Vretstorp 1946 hade vi fem hästar. Sedan har jag varit med om en lång epok, där landets stallar tömts på hästar. Nu är det bara maskiner som gäller”, suckade Torsten , när vi taldes vid en gång.

” I bibeln lär det stå om hästens skönhet och styrka. I tusentals år har hästen varit människans trogne följeslagare på gott och ont. I krig och fred, i vinterkyla och sommarvärme, har hästen med sin snabbhet och styrka troget tjänat människorna. Vårdad och omhuldad av somliga, misshandlad och illa behandlade av andra” , konstaterade Torsten vidare.

Torsten började måla när han var 30 år. Då kunde han inte dra ett streck. Anders Zorn var hans favoritmålare.

”Vilka fantastiska målningar han gjorde”, berömde han.

Torsten deltog i en rad utställningar. Flera gånger på Galleri Vättern i Askersund, som Bo Lundgren hade skapat. Det var vid ett sådant tillfälle jag skulle skriva och fotografera Torsten. Men en sådan bild gick inte att ta stadsmiljö tyckte jag. Vi måste leta reda på en hästgård. Och Torsten höll med . Hästar var ett måste på en sådan bild. Sagt och gjort , vi åkte ut till Markebäck, där det alltid finns hästar på gärdena. Jag blev nöjd och Torsten glad över att få träffa ett antal av sina kära vänner igen.

Innan Torsten flyttade till Solhag fanns där både en tvättinrätning och rävfarm.

När vi ändå är inne på Galleri Vättern och Bo Lundgren, så var hans insats som gallerist beundransvärd. Ett antal konstnärer fick chansen att äntligen ställa ut sina verk. Många etablerade konstnärer fanns också med på utställningarna. Bo hade en enorm energi när han bestämde sig för något. En del kanske tyckte det var jobbigt, men det hände alltid något. Som när han skapade våffelsevering i anslutning till galleriet. Han grävde fram ett valv med handkraft. För att få den rätta takhöjden grävde han upp golvet och kärrade sedan ut jord med skottkärra. Till att börja med fick han gå dubbelvikt. Galleriet och våffleriet fungerar fortfarande, även om inte Bo är med i bilden längre. Han avled för några år sedan

Bo Lundgren skapade Galleri Vättern och våffleriet i anslutning till galleriet. Han grävde fram ett källarvalv. Ett imponerande jobb.

Ett vykort från 50-talet med Lundgrens hus i bakgrunden

Ytterväggar av tjock plåt

Tillbyggnaden av Vattentornet i Askersund har börjat föräras med ytterväggar av tjock plåt. Koppararbeten längst upp i tornet är också på gång. I veckan kommer det också att gjutas golv. I sommar ska allt vara färdigt, plus husen i området. Här kommer några bilder.

Plåtväggar på Vattentornet
Dags för golvgjutning