”Välkommen till Askersund! Här finns en skuta som gått på grund.”
Så löd ett förslag på turistinformation från signaturen ”Han med örat” i Askersunds Tidning i mitten på 50-talet. Förslaget fick aldrig något gehör bland de styrande utan hamnade i papperskorgen. En del tyckte till och med att det var ett oförskämt förslag. I dag kanske det hade varit möjligt när man läser kommunernas olika märkliga slogans för att locka turister. Som att vi har Sveriges hemligaste skärgård. Jag vill veta redan från början vad som finns där ute skärgården.
Bakom förslaget fanns det en verklighet. En gammal fiskeskuta blev faktiskt ett udda inslag i Askersunds stadsbild under 1950-talet. Visst har det funnits farkoster i Askersunds hamn, men sällan har någon skuta blivit så omtalad och beskådad som Ronny. Men så gick också farkosten med alla rätta också under namnet ”skräckskutan”. Många besökte hamnen bara för att se om skutan flöt eller låg på botten. Bara det var spännande. Man visste aldrig hur det låg till. Minns bara som grabb att vi kollade dagsläget på skutan. Låg den på botten var det en verklig höjdare. Sådana var vi.
”Skräckskutan” var en gåta för kommunen och ansvariga för hamnen. Båten kom till Askersunds hamn 1953, och låg förtöjd där snäckbåten låg intill Sundsbron.Just den hamnplatsen har inte båtägare haft särskilt mycket tur med. Även snäckbåten Oden sjönk för en del år sedan där. En båt som sedan sjönk ute på Vättern . Trots att hamnavgiften där ”skräckskutan” låg var mycket human, uteblev betalningarna, till hamnfogde Sigge Karlssons förtret. Enligt uppgift som Sigge fick in bodde ägaren i Vretstorp en tid, men flyttade sedan till från orten utan att ge sig till känna. Tanken var förmodligen att göra en trevlig husbåt av Ronny, men så långt kom aldrig ägaren. Riggen och masten var helt uppruttna. Under däck var tillståndet inte bättre.
.
Dörrarna till kojerna var olåsta. Enligt uppgift användes de flitigt av unga par som inte hade något eget krypin att vänslas i. ”Skräckskutan” hade troligen varit en fiskebåt i sin ungdom. Några i Askersund tog senare över båten och försökte rusta upp den. Det blev några turer vad jag minns. Men förfallet hade gått för långt.
Minns också ett annat fartyg som skulle gå med passagerare från Askersunds hamn, men som aldrig lyckades om man säger så. Besättning var inte tillräckligt trimmad för att styra en större båt. Det har berättats att båten gick på grund vid Klockarholmen strax intill hamnen redan vid den första provturen. När båten var tillbaka i hamnen igen fanns det några oförskämda ynglingar som frågade besättningen om det inte fanns några längre turer. Det var en fråga som inte gick hem hos manskapet.
Minns ni var parhuset ”Ettan” låg i Askersund? Om inte ska jag påminna om det. ”Ettan” låg utmed Storgatan vid stadsbacken. Strax nedanför ”Ettan” låg Församlingshuset, där skolköket fanns i många i år. Ett tag höll också brottarna i Askersund till där. De nu rivna gamla husen låg ungefär där Tingshusområdet med hyreshusen finns i dag.
Ulla sjösvärd bodde i ”Ettan” från 1928 till 1942. Har är hon fotograferad utanför huset som låg utmed Storgatan, där hyresbostäderna finns i dag. Till höger syns Församlingshuset, där skolköket fanns i många år.
Så här fin park fanns det på baksidan av gamla ”Ettan” På bilden är det Ulla och en kamrat till henne som leker i Tingshusparken.
Ulla Sjösvärd hette Karlsson i efternamn när hon lämnade Askersund för att ge sig ut i världen. Pappa Gustav var en kändis i stan och gick under smeknamnet ”Hotell-Gustav”.
Här låg ”Ettan” norr ut i stadsbacken. Allt är rivet. Bara några hög träd vittnar om att funnits en fin park där en gång i tiden.
Själva Tingshuset har också förvandlats till bostäder.
Inne på gården vid ”Ettan” parkerade askersundarna sina cyklar. På marknadsdagarna var det alldeles fullproppat med tvåhjulingar på gården. För barnen som bodde i området var det extra spännande när det var marknader. När gubbarna kom för att hämta sina cyklar blev det ofta bråk, eftersom de flesta hade tittat för djupt i glasen. Det var den tidens enkla underhållning.
På baksidan av ”Ettan” låg den vackra Tingshusparken, med hög träd och gräsmattor. Under sommarmånaderna var det alltid fullt lekande barn i parken. Nästan allt försvann när hyreshusen byggdes. Bara några av de höga träden finns kvar ner mot Sundsängen och några ut mot Storgatan. Resten har huggits bort för att ge plats för hyreshus.
Ulla Sjösvärd bodde i ”Ettan” från 1928 till 1942. Men då hette hon Karlsson i efternamn. Under många år var hon borta från staden, men återvände efter pensioneringen. Men hon flyttade tillbaka till Stockholm efter några år. Ulla har berättat för mej hur det var att växa upp i ”Ettan”.
”Det var ett underbart hus att växa upp i. Vi barn höll till i Tingshusparken hela somrarna. Högtidsstunderna inträffade på söndagarna. Då tog mamma Maria och pappa Gustav med sig kaffekorgen ut i parken och vi fikade tillsammans. Så gjorde de hela somrarna igenom”, har Ulla berättat för mej.
Pappa Gustav var en riktig kändis i Askersund. Han gick under namnet ”Hotell-Gustav”. Parstugan kallades också huset för och det berodde på att det fanns två exakt lika lägenheter i ”Ettan”. Mitt i huset fanns ett så kallat kallrum, där hyresgästerna hade sin mat förvarad. Det här var ett par år före kylskåpens tid.
Hotell-Gustav
”Visst var det dragit och kallt i gamla ”Ettan”, men det var väl så i det flesta hus på den tiden. Vatten fanns naturligtvis inte, utan det fick vi gå och hämta på andra sidan Storgatan, vid polis ”Molins hus” , har Ulla berättat.
När Ulla kom hem från Stockholm förr i tiden och hälsade på sina föräldrar i Askersund, gick hon ofta en tur förbi platsen där barndomshemmet låg en gång. Ulla tyckte det var bra att folk fick bra bostäder. Men hon tyckte det var sorgligt att de styrande inte kunde spara den vackra Tingshusparken. Där hon haft så mycket trevligt som barn.
1953 startades AB Edlunds Järnhandel i Askersund. Med färre kunder i butiken samt stora kundförluster såg de nuvarande ägarna inget annat alternativ än att avveckla bolaget. Tidigare låg butiken inne vid Hospitalsgatan i centrala staden. För några år sedan flyttades butiken ut i närheten av den norra infarten.
Två kändisar , Levi Karlsson ”Den blyge” och Bertil Boo, träffas när Edlunds fanns vid Hospitalsgatan. Levi hade köpte på sig några brädor. En 50-talsbild.
Fick en fin röding av snälla grannen Hans Och vi gjorde så gott vi kunde med den fina fisken om någon är intresserad av våra matvanor. Det blev riktigt gott med en kall pilsner till. Det är inte varje dag vi äter röding. Tycker det är stor skillnad mellan färsk röding och fiskpinnar som är rullade i något sågspånsaktigt. Jo vi äter sådant ibland. Det är bra för ekonomin.
Askersund har aldrig haft någon Folkets park. Men fetserna och artistuppträdena på gamla idrottsparken i Askersund var en bra ersättare. Där fanns både dansbana, servering där man kunde köpa en Citronil och en korvkiosk. Inget saknades. Har fått en del gamla fina bilder av Anders Fors som jag får använda och lägga ut. Anders pappa John var mycket aktiv i IFK under många år.
Så trevligt kunde funktionärerna ha vid en cykelkontroll vid en tävling.
I trappan upp till hallen i Askersunds Hamnmagasin står ”väntade Märta” och väntar. Många kanske undrar vem konstnären bakom skapelsen är. Den märkliga träskulpturen har skapats av Sonja Öhrman-Eriksson i Lerbäck och har en gång i tiden ingått i båtmuseets samlingar.
Sonja Öhrman-Eriksson
Konstverket som står i trappan är udda och föreställer en väntande sjömanshustru. Faktum är dock att ”den väntande Märta” själv varit ute på en världsomsegling i slutet på 1800-talet. Trästocken son Sonja gjort den fina skulpturen av har tagits från den berömda ångfregatten Vanadis. Båten byggdes 1862 och var det sista örlogsfartyget i trä. Hon var ute på en världsomsegling åren 1883 och 1885.
Men hur har då en stock efter Vanadis hamnat hos Sonja i Lerbäck? Själv tycker hon att det är en smått otrolig historia och det är bara at hålla med om det.
-I början på 1950-talet gick jag på konstfack i Stockholm. En morbror som byggde inredningar till ubåtar gav mej ett tips om att det fanns fina stockar att göra skulpturer av i en källare på Kungsholmen, berättade Sonja.
-Jag hittade en stock, som senare visade sig vara just från ånfregatten Vanadis. Båten hade huggets upp till ved i slutet av 1940-talet. Det var dåligt med bränsle under kriget. Fastighetsägaren på Kungsholmen hade helt enkelt köpt upp stockarna från Vanadis för at värma upp lägenheter med. Av min morbror fick jag också två kopparbultar som hörde till båten.
-Mina kurskamrater på konstfacket blev väldigt avundsjuka när de fick se stockarna. Då var de svartmålade och inte särskilt vackra. När jag gjorde skulpturen ”väntande Märta” så beslutade jag mej för att spara en del av ursprungsformen på stocken, förklarade Sonja.
Askersunds egen båtexpert, Båt-Harry Karlsson, hjälpte mej en gång att ta fram bilder på ångfregatten Vanadis. Harry finns inte i livet längre, men jag minns att han berättade för mej att Vanadis byggdes under övergångsperioden mellan trä och järnfartyg.
År 1893 togs båten ur aktiv tjänst. Hon blev då ombyggd till logementsfartyg och blev liggande vid Skeppsholmen i Stockholm. Fram till 1940 användes båten, Sedan låg hon och förföll. Senare sjönk hon också. År 1944 bärgades båten, för att efter några månader huggas upp till bränsle. Harry tyckte det var helt otroligt att en stock från Vanadis hamnat i Lerbäck hos Sonja.
Vanadis
Väntande Märta
Sonja finns inte i livet längre. Hon bodde kvar länge i sitt hus i Lerbäck. Hade mycket kontakt med henne genom åren. Sedan jag slutade på tidningen blev det glesare med besöken hos henne. Sonja var en känslig konstnärssjäl som har levt för sin konst. Ibland hade hon haft svårt för att skiljas från sina skapelser. Hon var alltid varit noga med att hennes konst kommit i rätta händer och inte bara köpts i spekulationssyfte.
Böcker om människor har alltid intresserat mej. Hur tänker folk, hur blev det så och varför gjorde de inte på ett annat sätt? Vilka förklaringar finns till olika agerande? Är för övrigt roade av biografier i stort. Både av de som skrivit egna och som andra skrivit. Säkert är det en störning efter 30 år som journalist. Intresset för människor måste alltid finnas i det yrket. Annars är det kört.
Har i läst Lars Ragnar Forssbergs bok om radio-och TV-legenden Lennart Hyland. När jag läser boken dyker gamle vännen Lars-Gunnar Björklund upp i några kapitel. Därför handlar den här bloggen just om Lars-Gunnar om någon undrar. Hyland kände jag inte, men det är intressant att läsa om en sådan mediastorhet. Lars-Gunnar stod Hyland mycket nära och blev nästan lika stor. Han tillhörde gänget som kallades ”Hylands pojkar”. Det finns ett kapitel som handlar just om det. De var handplockade av Hyland. Skriver man om Hyland går det inte att komma förbi Lars-Gunnar. Den senare skrev en bok med namnet ”Minnesluckor-livstycken och klacksparkar”. I den boken fanns det en del om Hyland. Så förknippade var de med varandra. Lars -Gunnar hade också sin moster Hulda bodde i Askersund. Han hörde sig för ibland hur hon mådde och om jag sett till henne. Och det hade jag gjort.
En annan som jag träffade och hade kontakt med var diskstjärnan Björn ”Ricky” Bruch. En färgstark person som besökte Askersund för att spela hemlig gäst för de som jobbade i Sojas” butik. Han hade skrivit boken ”Gladiatorenas kamp”. En tjock bok fullspäckad med klipp och bilder. Ricky slog rekord på löpande band hemma i Malmö på lokala tävlingar. Jag förstår att det måste vara två deltagare för att få rekorden godkända. Någon har berättat att kanslisten fick gå ut i diskusringen och ställa upp många gånger för att rekorden skulle bli godkända.
När jag träffade Ricky så propagerade han för hälsokost och hälsopiller. Han hade flera lådor på sitt hotellrum. Han var då helt motståndare till doping av alla slag. Det var hälsa som gällde.
Några har sagt att de som läser biografier inte har något eget liv utan bara läser om andra. Men nog tycker jag mig ha ett eget liv.
Solrosorna hemma på gården vid Stöökagatan i Askersundhar har växt mej över huvudet. Staketet räcker heller inte till, men vad gör det. Solrosor förgyller gården och är trevliga att titta på. Och till hösten får fåglarna sitt när allt blommat över.
Kommande helg är det Antikmarknad i Askersund. Den brukar locka 10 000-tals besökare. Det är det största publikarrangemanget i kommunen utan tvekan. Bakom marknaden står auktionist Eric Lind. Det kommer försäljare från hela Sverige. Och jag ska faktiskt vara med på scenen.
Antikmarknaden för några år sedan.
Det går att fynda på antikmarknaden. Bilden är några år gammal.
Själv kommer jag vara med på ett hörn den här gången med min bok ”Oves observationer”. Bakom det står pensionerade läkaren Hans Örnhagen, som sedan några år tillbaka är bosatt i Askersund. En privatperson som tryckt upp 400 nya böcker när de första 1000 tog slut. Det är bara att lyfta på kepsen för Hans som ordnat det mesta. Och Eric som sponsrat en försäljningsplats på scenen i samband med Antikmarknaden. Som jag brukar säga-jag har bara skrivit boken.
Läkaren Hans Örnhagen flyttade med sin fru Else-Britt till Västra Strandparken för några år sedan. Hans har tryckt upp 400 nya böcker av ”Oves observationer”. Det är bara att lyfta på kepsen för det. Bilden är från kommunens tidning Bo i Askersund .
Det är inte varje dag jag har hamnat på en scen. Det var bara när jag jobbade som journalist och ville komma närmare artisterna som uppträdde. Men då lite vid sidan om scenen. Boken är inte antik utan det är lite mera han som skrivit boken som ska ska sälja och signera. Kanske inte hela dagen men vid några tillfällen. Hoppas nu bara att den här bloggen inte låter allt för egotrippad. Har svårt för att göra reklam för min egen person. Men nu är det gjort.
Sveriges enda hjulångare Eric Nordevall II får Askersund som ny hemmahamn! I nästa vecka blir Askersund en stor sevärdhet rikare. På lördag den 27 juli mellan kl 14 -15 anländer hjulångaren Eric Nordevall till sin nya hemmahamn Askersund, där den kommer att ligga längs kajen i höjd med hamnbodarna. Eric Nordevall II är Sveriges enda hjulångare och är återskapat efter ett fartyg som förliste på Vättern
Replikan är byggd på varvet i Forsvik utanför Karlsborg, där skeppet legat det senaste året. Men nu ska alltså det unika fartyget förgylla Askersunds hamn. – Det här känns verkligen jättebra för oss, vi har blivit mottagna med öppna armar av Askersunds kommun. Det märks att Askersund är en hamnstad, intresset är jättestort, säger Tobias Gustafsson, projektansvarig för Eric Nordevall II. När hjulångaren är på plats i Askersunds hamn är planen över tid att driva en tredelad verksamhet. – Dels tänker vi oss att kunna erbjuda möjlighet att övernatta på båten, det blir i form av vandrarhem. Sedan kommer vi berätta om Eric Nordevall II och dess historia för besökare och så har vi planer på att även ha ett café på fartyget där vi kan sälja enklare förtäring. Möjligheterna till el och vatten nära fartyget är en av flera fördelar med Askersund som hemmahamn, säger Tobias Gustafsson. Med Eric Nordevall II får Askersund ytterligare ett dragplåster för besökare. – Askersund är ju en hamnstad och stadens identitet är intimt förknippad med fartyg och sjöfart. Att få hit ett unikt skepp som Eric Nordevall II känns som ett perfekt tillskott som kompletterar det rika utbud vi redan har. Nu hoppas vi att många kommer till hamnen och hälsar Sveriges enda hjulångare välkommen på lördag, säger Claudia Lewandowski, besöksnäringsutvecklare på Askerunds kommun. Verkligen roligt att vi har möjlighet att erbjuda kajplats i vår fina hamn och att Erik Nordevall 2 nu kommer ha sin hemvist i Askersund. Ett beslut som var lätt att fatta, fina fartyg är precis vad vår hamn behöver, säger Joakim Blückert (M), ordförande i kultur- och tekniknämnden i Askersunds kommun.
Själv har jag skrivit en blogg om Erik Nordewall där ”Båt-Harry” Carlsson berättade om båten och om båtar. Håll till godo:
”Båt-Harry” Karlsson visste nästan allt sjöfarten på Vättern. Han hade också stora samlingar av bilder och annat material från fartygen.
Hjulångaren Eric Nordevall II sjösätts vid Forsviks industriminne lördag den 6 juni. Det är en kopia av orginaliet som förliste 1856. Bilden är från Carl Olof Cederlunds skrift.
1986 kom Harry ut med en bok om båtarna som trafikerat Vätterns vågor. Han hade då haft en båtserie i NA under många år.
Så här ser sidorna ut i Harrys båtbok. Lite fakta och lite om personalen på båtarna.
Under helgen (lördagen den 6 juni) (det är några år sedan nu) sjösätts ångfartyget Eric Nordevall II under pompa och ståt i Forsvik. Det är en historisk händelse. En kopia av originalet som ligger på Vätterns botten har byggts vid Forsviks industriminnen. Ett bygge som pågått i ett antal år, men som nu är klart. Kopian ska nu ska bogseras till Motala där maskinerna ska monteras. Sedan återstår att mycket arbete med inredningen.
Eric Nordewall förliste 1856. Hösten 1980, alltså 124 år efter förlisningen, återfann två dykare , bröderna Olaf och Åke Svensson, haveristen. Hela fartyget stod intakt på Vätterns släta botten på 45 meters djup. Förhoppningen var att fartyget skulle bärgas, men så blev det inte. Istället byggdes kopian Eric Nordevall II. Ett komplicerat bygge som tagit lång tid, men som också under byggtiden blivit en verklig turistattraktion.
Eric Nordevall tillhörde den första generationen ångfartyg och byggdes speciellt för att trafikera Göta kanal. Med Eric Nordevall och hennes fyra systerfartyg revolutionerades de svenska kommunikationerna och man kunde för första gången resa med fast tidtabell mellan Stockholm och Göteborg. Samma år som ångfartyget förliste grundades Statens järnvägar. Men de båda händelserna hade inget samband, utan det var en ren tillfällighet.
Största anledningen till att jag skriver om Eric Nordevall, är ”Båt-Harry ” Karlsson från Olshammar. Han finns inte längre i livet, men hans stora intresse och kunskap om Vätterbåtar delade han med sig till mej många gånger när jag var på tidningen. Vi talades vid eller träffades någon gång i veckan under många år. Och hans intresse för Eric Nordevall var mycket stort. Säkert följer Harry evenemanget i Forsvik från sin himmel.
Under många medverkade ”Båt-Harry” i NA med en serie om Vätterbåtar. Han presenterade båtar under vinjett med lite kort fakta. Det var en mycket populär serie, som till slut ledde till en bok, ”Vätterbåtar”, som kom ut 1986. Harrys stora samlingar av bilder och allt som hörde sjöfarten på Vättern till samlades senare i Askersunds Hamnmagasin. I dag finns samlingarna, tyvärr för Askersunds del, i Motala. Men de ska tillbaka till Sydnärke har de styrande lovat.
Harry var också en flitig föredragshållare om sjöfarten på Vättern. Han var också mycket aktiv vid båtklubben i Aspa. Skulle man ha tag på honom så fanns han i båthamnen, eller också jobbade han med att bygga båtmodeller hemma i källaren. Då bjöd alltid hustru Elsa på kaffe och hembakat. Ibland fanns han också på Olshammarsgården strax intill båthamnen. Harry ställde alltid upp för samtal och fotografering. Han tyckte om att bli fotograferad och det var inte så underligt. Harry blev alltid bra på bilder. Men det blir alla som tycker det är roligt.
Harrys kunskaper om sjöfarten på Vättern var ovärderliga och inte lätta att föra vidare. Men det finns hopp. Anders Engdahl i Forsa, uppväxt i en stor sjömanssläkt, är ändå en bit på väg. Och intresset har han. Själv är jag dålig på båtar. Det jag kan lärde Harry mej. Ibland tyckte han nog med mina frågor att jag var ovanligt korkad. Men han låtsade inget om, vänlig som han var..
Slutligen kan jag berätta om ett eget lite udda båtminne. På fartyget Motala Express serverades julbord. Ofta fanns ingen is på Alsen så skepparen kunde gå ut en liten bit från hamnen i Askersund. Men den gången jag berättar om gick det inte att gå ut. Isen låg tjock. Vi fick äta julbord i hamnen, medan de mullrade lite svagt från motorrummet. Det var ändå så mörkt ute så det spelade ingen roll.
Minns då en man som sa till mej när vi steg i land att det hade varit en ovanlig fin sjöresa. Han hade aldrig upptäckt att vi var kvar i hamnen! Men till ett julbord brukar det bli några snapsar. I det här fallet vet jag inte om det var så, men jag misstänker det.
.
Vanadis
Väntande Märta
