Börje Sandelin har inte varit så uppmärksammad i sin hemstad som Folke Dahlberg och Hjalmar Trafvenfelt. Men han har i alla fall fått en gata döpt efter sig precis som de andra två. Alltid något. Vad det lider blir det säkert någon utställning även
om Sandelins konstnärskap.

Börje Sandelin konstnär.

Förr i tiden var det ganska vanligt att döpa gator efter personer som
gjort sig kända på ett eller annat sätt. Med det förkommer allt sälla nu för tiden att kommuner hedrar kända personer med ett gatunamn. Senast det hände i Askersund
var när konstnärerna Folke Dahlberg och Börje Sandelin hedrades med gator
ute på Hagaområdet. Frågan är om det blir något mer personnamn på gator i Askersund…

Folke Dahlberg konstnär och författare.

Hjalmar Trafvenfelt donerade många tavlor till Askersund stad.

Drottning Kristina som beviljade staden sina stadsrättigheter fick också en gata döpt efter sig. Drottning Kristinas väg i samband med stadens 300 -årsjubileum

IFK Askersunds förre ordförande Torsten Carlsson, fick också en gata döpt efter sig på en plats som ligger intill gamla idrottsplatsen. Bandyvägen var ett alternativ. Det var ju den sporten som satte Askersunds kommun på kartan över hela Sverige en gång i tiden. Men Torstens arbete lade grunden för det fina bandylaget.

Torsten Carlsson mångårig ordförande i IFK.

Läser ofta idag i tidningarna om att idrottslagen väljer sina lagkaptener. Det ser ut att vara väldigt viktigt att få en bra person som för spelarnas tala och har respekt hos ledningen. När jag spelade tänkt jag inte så mycket vem som var kapten. Ofta blev det en spelare som varit med länge. Ett hedersuppdrag. Inte så mycket mera.

Själv kom jag aldrig så långt trots att jag spelade i många år. Hade förmodligen inte den pondus som en kapten ska ha. På min tid var kaptens uppgift som vanligt att singla slant för matcherna och välja sida. Och sedan hurra för motståndarna efter matchen. Så gör man inte längre. Nu tar man varandra i hand och tackar för god match. Det är bra. Hurrandet vet jag inte vad det kom ifrån. Tänkte som Fridolf Rhudin i en sketch sa när de förlorat ”att de är så många så de kan hurra för sig själva”. Inte så sportsligt men ändå…

Tittade på gamla IFK-bilder.  Föreningen hade utsett två av sina stora stjärnor som lagkaptener. Karl-Erik Södergren i fotboll och Gunnar Carlsson i bandy. Lägger med några bilder.

Gunnar Carlsson som kapten i kvalmatch mot Västerstrand som IFK vann i slutet på 40-talet. IFK gick upp i Allsvenskan inte minst tack vare Gunnar.

Nicke och Gunnar

Gunnar Carlsson och Moggli Gustavsson i en kvalmatch mot Åtvidaberg på Gamla IP 1955.

Karl-Erik Södergren som kapten i fotboll.

Match mot Örebro SK. Karl-Erik Södergren och Gösta Lindh som kaptener. Plutt Larsson som domare.

Södergren nummer 10.

Rune Bergman kom till IFK Askersunds bandylag 1957 från Slottsbron. En fin förstärkning. En ung kämpaglad  och åkstark spelare som hade varit med i Ungdomslandslaget. Rune var också en som höjde stämningen i omklädningsrummet.

Anledningen till att han hamnade i IFK var att han gjorde lumpen i Karlsborg fem mil från Askersund. Det var närmare till träning och spel än till hemorten Slottsbron.

Även om Rune var duktig i bandy så blev han mest känd som basist i Sven-Ingvars åren 1958-1969. Karl Rune Bergman, var född 1937 i Slottsbron, och avled 2012 i Stockholm. Bergman var syssling till Sven-Ingvars grundare och trumslagare Sven Svärd. När Sven-Ingvars behövde en basist blev Rune Bergman medlem i gruppen.

Rune hamnade som vakt i Askersund under övning. IFK:s Håkan Persson dök för en pratstund.

IFK bandy 1957. Stående fr.v: KI Appelgren, Garvis Gustafsson, Svante Eriksson, Elis Karlsson, Alf Andersson, Gunnar Carlsson, Hilding Hanell och Ingvar Ulvenheim. Knästående: Rune Bergman, KE Hagman, KE Edvardsson, Gunnar Öhlin, Hasse Säw.

Själv hade jag kontakt med Rune några år innan han dog. Det handlade då om ett IFK-jubileum. Livet hade farit hårt fram med honom. Vi pratade med varandra i telefon. Han mindes tiden i IFK med stor glädje och nämnde en massa namn från Askersundstiden. Han ville också ha en lagbild från den tiden att sätta upp på väggen i sitt boende. Och det fick han.

Bankkamrer Sten Haglind byggde huset vid södra infarten till Askersund i gammal herrgårdsstil i  på 60-talet. Venus choklad fanns i byggnaden under ett antal år. I dag har verksamheten lagds ner. Bankkamreren som inte längre finns i livet hade helt andra planer för byggnaden som han ritade själv. Han byggde huset för att skänka bort det till Askersunds stadsförsamling.  Stensgården blev namnet på byggnaden.

Haglind tankar var att huset skulle användas högtidliga och frireligiösa sammankomster. Drivfjädern till husbygget var Haglinds stora samling av antikviteter. Under många år hade han samlat på sig antika möbler, skåp, kristallkronor och konstverk. Han bodde själv med alla sina konstskatter i en äldre byggnad som revs för att ge plats för den byggnad som står där i dag. ”Gröna Byggnaden” var namnet på det gamla trähuset som revs.

”Gröna Byggnaden” som revs för att ge  plats för bankkamrer Haglinds bygge. Kamreren bodde i huset innan nybygget.

På den tiden betraktades bankkamrerens hus som ett av länets mest originella hus. Han hade ritat det själv men det blev ett otaliga ändringar innan ritningarna  blev godkända. Det nya huset ligger också lite längre in på tomten än det gamla huset. Bröderna Pettersson från Tiveden byggde, och bröderna Lundfeldt , svarade  för putsningen av huset . Det nyuppförda bostadshus med rundbågar och hallfönster som såg ut som gluggarna på ett gammalt slott. Huset skulle stilenligt matcha Askersunds Landskyrka.

Men det var inte helt lätt för Haglind att få bygglov för sitt drömhus av kommunen. Första hade han problem med att få köpa marken av kommunen. Sedan vill de styrande att Haglind skulle donera huset till kommunen och inte till församlingen. Till slut sa länsarkitekten ja till bygget.

Sten Haglind testamenterade huset med alla antikviteter till församlingsstiftelsen, men det vill inte ta emot donationen. Värdet på donationen låg runt 300 000 kronor. Testamentet var skrivit i detalj. Inte några föremål fick röras utan huset skulle brukas med inventarierna i oförändrat skick. Förbehållen i testamentet gjorde att församlingen inte kunde bruka fastigheten. Förbehållet var att inga inventarier fick tas bort eller säljas. En skuld på omkring 70 000 kronor fanns i dödsboet. Då man inte fick sälja några av inventarier ansåg församlingen att det inte gick att ta emot donationen. Sedan Haglind avled  har huset bytt  ägare och användningsområde  några gånger.

Huset med inventarier övergick till syskonbarnen. Värdet på huset vid den tiden var cirka 150 000  kronor. Sten Haglind avled  1969 då 73  år gammal.

”Välkommen till Askersund! Här finns en skuta som gått på grund.” Så löd ett förslag på turistinformation från signaturen ”Han med örat” i mitten på 50-talet. Förslaget fick aldrig något gehör bland de styrande utan hamnade i papperskorgen. En del tyckte till och med att det var
ett oförskämt förslag. I dag kanske det hade varit möjligt när man läser kommunernas olika märkliga slogans för att locka turister.

Bakom förslaget fanns det en verklighet. En gammal fiskeskuta blev faktiskt ett udda inslag i Askersunds stadsbild under 1950-talet. Visst har det funnits farkoster i Askersunds hamn, men sällan har någon skuta blivit så omtalad och beskådad som Ronny. Men så gick också farkosten med alla rätta också under namnet ”skräckskutan”.
Många besökte hamnen bara för att se om skutan flöt eller låg på botten. Bara det var spännande. Man visste aldrig hur det låg till. Minns bara som grabb att vi kollade dagsläget på skutan. Låg den på botten var det en verklig höjdare. Sådana var vi.

”Skräckskutan” var en gåta för kommunen och ansvariga för hamnen. Båten kom till Askersunds hamn 1953, och låg förtöjd där snäckbåten ligger i dag. Just den hamnplatsen har inte båtägare haft särskilt
mycket tur med. Även snäckbåten . Trots att hamnavgiften där ”skräckskutan” låg var mycket human, uteblev betalningarna, till hamnfogde Sigge Karlssons förtret. Enligt uppgift som Sigge fick in bodde ägaren i Vretstorp en tid, men flyttade sedan till från orten utan att ge sig till känna. Tanken var förmodligen att göra en trevlig husbåt av Ronny, men så långt kom aldrig ägaren. Riggen och masten var helt uppruttna. Under däck var tillståndet inte bättre.

Ibland såg det ut så här

Dörrarna till kojerna var olåsta. Enligt uppgift användes de flitigt av unga par som inte hade något eget krypin att vänslas i. ”Skräckskutan” hade troligen varit en fiskebåt i sin ungdom. Några i Askersund tog senare över båten och försökte rusta upp den. Det blev några turer vad jag minns. Men förfallet hade gått för långt.

Minns också ett annat fartyg som skulle gå med passagerare från Askersunds hamn, men som aldrig lyckades om man säger så. Besättning var inte tillräckligt trimmad för att styra en större
båt. Det har berättats att båten gick på grund vid Klockarholmen strax intill hamnen redan vid den första provturen. När båten var tillbaka i hamnen igen fanns det några oförskämda ynglingar som frågade besättningen om det inte fanns några
längre turer. Det var en fråga som inte gick hem hos manskapet.

På 50-talet inhandlade ägarna till Askersundsverken, familjen Franzén, en lastbil av kolossalformat för frakt av oljefat ut i Sverige. Bilen med det långa släpet meter var på den tiden Sveriges längsta  bil ,32 meter. Den väckte stor sensation. Tidningarna skrev spaltmeter om fordonet.

Det finns askersundare som inte glömt bilen. Och det är inte så konstigt. Nästan halva Askersund jobbade på Askersundsverken. Har inte personerna jobbat där själva så är det alltid någon släkting som gjutit pannor eller pressat oljefat på gamla verket.

Anledningen till att Franzéns köpte jättebilen var att järnvägen från Askersund lades ner. En bil som kunde lasta lika mycket som en järnvägsvagn eller mera var en nödvändighet.

John-Axel Franzén hade bott och jobbat i Tyskland. Han hade sett stora lastbilar rulla fram på de tyska vägarna. Han tog också fram en ritning på hur bilen skulle se ut. Och var konstruerad.

Det blev en Volvo. Ryds i Virserum ställde iordning bilen. Volvon rullade sedan i tio år på de svenska vägarna. Nu finns varken Askersundsverken eller bilen kvar i stan. Fabriksområdet används idag till bostadsrätter.

Genom familjen Jonsson, Bygget, har jag fått tillgång till telegrafkommissarie Hanna Ljungqvist fotoalbum med många Askersundsbilder från början av 1900-talet. En bildskatt.  Jag har tidigare publicerat  bilder  från  Hanna Ljungqvist album men det kanske är dags att studera lite bilderna extra igen. Lite nostalgi  och hur det såg ut  i stan förr i tiden. Nyttigt för alla, inte  minst för dagens politiker.

Hanna Ljungqvist avled 1974.  Hon var född 1884 i Askersund. Hennes pappa var kyrkoherde. Efter att ha genomgått elementarskolan för flickor och hushållsskolan Fleurie (Tingshuset) blev hon elev vid telegrafstationen i Askersund. Från 1928 var hon telegrafkommissarie i Askersund och var det fram till pensioneringen. En släkting till familjen Jonsson arbetade som hushållerska åt Hanna. Hon kallades allmänt för ”Tant-Lisa”. Det är genom henne och familjen Jonsson som albumet räddas till eftervärlden. Visar upp några bilder ur albumet. Familjen har copyright på bilderna, bara  som lite information

Storgatan

Tant Lisa

Stora Bergsgatan

IFK Askersunds bandylag hade en stor supporterskara som hejade fram laget. Matcherna drog mycket folk. Lägger med några bilder från början av 60-talet.

Askersund skaffade sig till slut en tavla av en av stadens stora konstnärer, Karl Enoch Rignér. Men det tog lite tid. Fram till 1999 var han inte representerad i sin hemkommun. Men på en lite underlig väg kom tavlan i kommunens ägo. En person bosatt i Stockholm hade varit i Askersund på en auktion vid en fastighet i Ströms hörna (korsningen Sundsbrogatan- Drottning Kristinas väg). Familjen Rignér hade ägt den fastigheten under en period.

Karl Enoch Rignér har målat tavlan som Askersunds kommun köpte in 1999 av en privatperson. Konstnären var född i Askersund. Frågan är bara från vilken plats motivet är hämtat? Kanske från Askersund, eller Stockholm?

Rignér var vid sidan av sitt måleri under många år illustratör i dagspressen och i populära skämttidningen ”Söndagsnisse-Strix”, som gavs ut av Albert Engström och Hasse Z. Den här tidningen är från 1925.

Familjen Rignér ägde fastigheten (t.v) i Ströms hörna under många år. Konstnärens pappa var målarmästare i Askersund. En. 50-talsbild

Vid auktionen på 80-talet fanns ingen från kommunen på plats för att ropa någon tavla av Karl Enoch. Men det ordnade sig ändå genom stockholmaren. Kommunen blev erbjudan att köpa tavlan för 8 000 kronor. Och det blev också affär.

Tavlan som kulturförvaltningen köpte in är målad 1891. Frågan är dock var motivet är hämtat ifrån? Förhoppningen vid köpte var att det rörde sig om ett Askersundsmotiv. Men så är det nog inte. Troligen är motivet hämtat från Stockholm. På tavlan finns en stor tegelbyggnad och ett kyrktorn. De flesta av Askersunds stora byggnader uppfördes efter 1891. Kyrktornet är heller inte riktigt bekant. Hur som helst är den målad av en berömd Askersundskonstnär.

Karl Enoch Rignér är representerad bland annat på Nationalmuseum i Stockholm. Han föddes i Askersund 1870 och avled i Stockholm 1967.

Karl Enoch föddes i Askersund 1870 och avled i Stockholm 1967. Pappan var målarmästare i Askersund. Konstnärens mamma var född Åberg. Efter studier i tekniska skolan i Stockholm 1890, blev Rignér elev vid Konstnärsförbundets målarskola i Stockholm, där han hade Anders Zorn, Rickard Berg, Per Hasselberg och Carl Larsson som lärare. Främst gjorde han sig känd som landskapsmålare. Vid sidan av måleriet var Rignér under många år illustratör i dagspressen, och i den populära skämttidningen ”Söndagsnisse-Strix”, som gavs ut av Albert Engström och Hasse Z.

Även om Rignér är okänd för de flesta av dagens askersundare, så är han ändå väl representerad vid landets museer, bland annat på Nationalmuseum i Stockholm, i Göteborgs Konstmuseum med Höstkväll och i Zornmuseet i Mora. Men också i Askersund, även om jag inte har klart för mej var Karl Enochs tavla hänger i Askersund….