Författare: alicegatan

Fönstren i de nya lägenheterna vid Vattentornet i Askersund börjar komma plats. Men det är också  en del fönster som ska på plats innan allt är färdigt. Utsikten från lägenheterna in mot staden är formidabel som någon så fint utryckte sig. Jag har varit uppe på sjunde våningen och kollat.  Och pratat med ett antal duktiga yrkesmän. Alla tycker naturligtvis att det är speciellt att utveckla ett gammalt Vattentorn från 1907. Runt tornet växer  det också upp enfamiljsvillor. Ägare till området  är Askersundsbostäder AB. ÅV Bygg i Åsbro är byggfirman som  bygger om tornet.

Askersundskonstnärerna Folke Dahlberg är Månadens författare i länet. Det finns en utställning av hans verk i Sjöängen och flera andra aktiviteter runt konstnären och författaren Dahlberg. Folke Dahlberg har också fått ett eget sällskap där många är engagerade. Men bloggen handlar också om vännen och hans elev Börje Sandelin som också blev känd konstnär.

Folke Dahlberg

När Folke Dahlberg omkom vid en drunkningsolycka i Vättern 1966, tog Börje Sandelin det mycket hårt. Han fick beskedet i en lappkåta norr om Kiruna efter en fjällvandring. Sandelin hade svårt att skriva ett vänporträtt. Men han försökte ändå. Han tyckte att Dahlberg stod hon allt för nära. Det var ungefär som att skriva om en far eller bror. Enligt Sandelin var Dahlberg hans enda verkliga vän.

I en liten grå stuga i öster om Askersund vid namn ”Lägret” höll ofta Sandelin till. Stugan hade också varit hemvist för konstnärerna Dahlberg och teckningslärare Kurt Grönvall. I mitten på 50-talet började stugan från slutet av 1700-talet förfalla. Ansvariga för hembygdsföreningen i Askersund hade planer på att flytta stugan till Hembygdsgården, men det blev för komplicerat och kostsamt.

”Dahlberg blev den förste konstnär jag träffade och talade ensam med. Vi bodde i Askersund. Jag slutade realskolan mitt i terminen för att istället gå i hans lära. Det var höst, Folke var nygift, för vintern hade han lämnat ön, för ett nyinrett hem i staden. Lägenheten som låg vid sidan av en damfrisering (Stora Bergsgatan) hade tre rum och kök och var mycket spartanskt möblerad. Ateljéinteriören var ett staffli, och ett skrivbord. Inget mer. Vi gjorde ibland långa promenader i Askersunds utkanter under ivriga samtal, har Sandelin, berättat.

Lektionerna som Dahlberg höll pågick varje dag mellan tolv och fyra.

”Det kändes hela tiden som om Folke höll mig hårt i handen”, har Sandlin , sagt.

” Vi levde i det lilla Askersund. Det blev nyår 1943 och det blev vår. Folke tecknande på nätterna och såg fram mot sin första separatutställning. På dagarna modellerade han fram relieferna till torgbrunnen. Ännu hade han inte debuterat som bokförfattare, men han skrev en del kåserier för Askersunds-Tidning. Honoraren räckte för en kväll på stadshotellet. När isen gått upp flyttade han åter ut till ön och vi träffades inte mer förrän det blivit vinter igen”, har Sandelin skrivit.

Efter en del trassligheter beslutade sig Dahlberg för att pröva på ett enstöringsliv och byggde sig ateljén ute på Stora Röknen.

”Jag hade Folke som förebild och skaffade mig snart ett liknande hus fast beläget i mörkaste skogen (Lägret). Vi hälsade på varandra då och då, och jag kände mej fortfarande som hans elev”.

På grund av at Vättern blivit militärt skjutfält tvingades Dahlberg lämna Stora Röknen. Han fick en ny stuga på Kyrkogårdsön. Familjen Dahlberg hade nu fått två barn. Deras fasta bostad blev Mariestad. Av myndigheterna hade Dahlberg blivit fråntagen sin älskade segelbåt för obetalda skatter. Det var boken ”Vättern” som inbringade den skattebördan. För övrigt låg inkomsten långt under existensminimum. Man Dahlberg utan båt var omöjligt. Snart hittade han ett gammalt skutvrak som han fraktade till ön med tanke på att rusta upp. Men han orkade aldrig med att rusta det gamla båtvraket.

Sandelin och Dahlberg fortsatte att träffas ett par gånger om året. Ofta ägde mötena rum på stadens hotell. Dahlbergs besök i Askersund, staden som han både älskade och hatade, blev alltid uppseendeväckande. Han var en lokalpatriot av stora mått. Men hur var nu Folke Dahlberg? Enligt Sandelin skulle beskrivningen behöva flera romaner. I artiklar och uppslagsverk framställs han ofta som vek och melankoliker.

”Jag kan inte minnas honom så. Han var stark och seg som en martall och ytterst viril. Däremot var ibland förtvivlad och kunde bli ganska odräglig på restauranger, men i vardagsumgänge visade taktfullhet och finkänsla. Men naturligtvis var han en komplicerad natur och en svår neurotiker” skrev Sandelin en gång.

Folke Dahlberg var en myt så länge han levde. Under hela sitt liv såg han sig själv som misslyckad. I ”Den berusade båten ” talar han om en port som öppnar sig i det inre mörkret, där åter ljuster glittrar. Sista gången Sandelin och Dahlberg träffades var i slutet av juli 1966. Sandelin hälsade på i hans sista sommarhus i Granvik. Båda var på det klara med att någon skulle få skriva den andres dödsruna.

”Vi såg på varandra i ögonen, och så skrattade vi båda två. Sen gick vi ut den vackra sommaren till Bölets ängar”, har Sandelin, berättat.

Börje Sandelin var född i Österplana, Götene kommun, 1926. Han blev bara 44 år gammal. Sandelin avled i Stockholm 1970. Han var son till civilingenjör Gustav Erland Sandelin och Ruth Sandberg. Mamman var dotter till godsägaren och konstnären Axel Theofron Sandberg. Sandelin växte upp i Hällekis och senare i Askersund. Konstutbildningen skede vid Konstfackskolan, Skölds målarskola, och vid Konsthögskolan, bland annat med Sven X:et Erixson som lärare. Han var gift i första äktenskapet med konstnären Eva Margareta Gehlin och i andra äktenskapet med läraren Signe Ingeborg Nilsson. Uppväxten var strulig med problem i skolgång på flera skolor. I Askersund kom han i kontakt med konstnären Folke Dahlberg, vilket ledde in honom på konstnärsbanan. Sandlin insjuknande i tbc vid en studieresa till Paris 1949, och han vårdades därefter periodvis på sanatorier. Han debuterade 1951 på Lilla Galleriet i Stockholm, där han ställde ut grafiska verk, merparten torrnålsgravyrer.

Motivet är från Sandelins stuga i skogen av Börje

.

Eric Englund har sänt mej den här bilden på ”Lägret”..Bilden är från 1960.

Båtvraket som Folke Dahlberg försökte rusta bar namnet Agda. Båtkännaren Anders Engdahl läste min blogg och skrev en liten historia om Agda. Han sände också med en bild. Det inte Anders vet om Vätterbåtar är inte värt att veta.

—————————————————————–

Anders skrev:

Agda hade tidigare ägts av Nisse Winter Södra Kärra och med den seglade han rakt upp i en ärtåker. Han hade tänkt frakta potatis till Stockholm. Men den karriären blev kortvarig han sålde Agda efter resan upp i åkern. Tror det var den strandäng man ser ner mot Kärraviken när man kommit över Brattebrobacke och vidare ner för Grytingabackarna.

Nisses stuga ligger precis vid foten av Grytingabackarna, mellan Askersund och Medevi

—————————————————————–

Bild på Agda Rödesund, Karlsborg.

Pressmeddelande:
Månadens författare är ett samarbete mellan samtliga folkbibliotek i Örebro län, Litteratur Örebro län samt Radio Örebro. November månads författare är Askersundsbördige Folke Dahlberg, något som kommer att uppmärksammas på flera sätt i Askersunds kommun. 12 månader, 12 kommuner, det räcker till varsin månad att presentera varsin författare. En jury har samlat in förslag från alla bibliotek och sedan valt och satt samman så att det speglar Örebro län.

I ett samarbete mellan Folke Dahlbergsällskapet och Askersunds bibliotek äger följande aktiviteter rum för att uppmärksamma månadens författare.
”Dagens Folke” – Två skådepelare från Lerbäcks teater, Mats Eklund och Elin Hansson, har läst in texter av Folke Dahlberg. Dessa kommer att släppas på Askersunds biblioteks Facebook-sida klockan 12 varje dag i november. Folke Dahlbergssällskapets ordförande Jonas Modig presenterar Folke Dahlberg inledningsvis.

Någon dag kommer man också att får höra Folke Dahlberg själv läsa, det finns nämligen inspelningar av honom.
Utställning i Sjöängens konsthall – Bildspel, konst och litteratur visas. Folke Dahlbergällskapet har gjort en lärarhandledning som kan användas för elever på Sjöängsskolan under november månad.

Torsdag på Sjöängen – Torsdagen den 18 november klockan 18:30 samtalar Folke Dahlbergsällskapets ordförande Jonas Modig med den Augustprisbelönade författaren Tomas Bannerhed om Folkes författarskap. Det sker på lilla scenen på plan 2 i Sjöängen.

I gamla dokument kan man  läsa  att det  gick åt 170 000 tegel för att bygga Vattentornet i Askersund. En del av de gamla stenarna ligger nu vid sidan av tornet. Byggarna har börjat öppna tegeltornet  mot lägenheterna på utsidan. Inne  i tornet ska det bli  kök  och badrum. Utsikten  från  lägenheterna  ut över Askersund blir  imponerande. Själv var jag uppe  på femte våningen fotograferade.

Arbetet  med lägenheterna  invändigt vid Vattentornet i Askersund pågår för fullt. Nu kan man få en liten föraning om hur det kommer att se ut. Det är  också klart  med en hiss  på utsidan för  de som jobbar  vid tornet. Det kommer att bli intressant att följa det  unika bygget.

Silverpilen var önskedrömmen för många motorintresserade. Den började säljas i mitten på 50-talet.

Många ungdomars stora dröm i mitten på 50-talet var att skaffa sig motorcykeln Silverpilen från Husqvarna designad av Sixten Sason. Silverpilen såldes mellan 1955 -1965. Den låga tjänstevikten innebar att den på 1950-talet -och 60-talet räknades som lätt motorcykel och fick köras av 16-åringar. Priset för en Silverpil 1955 var 1890 kronor. Många sparade också ihop till den röda motorcykeln. Minns lyckan hos de som hade skaffat sig en sådan motorcykel.

1988 startade Husabergs Motor sin tillverkning i Söderkvist lada ute på Stockshammar. De var fem ägare, varav fyra kom från den nedlagda tillverkningen i Huskvarna. Från vänster Björn Elvin, Urban Larsson och en av männen bakom populära Silverpilen, Ruben Helmin.

Roland Söderkvist fanns också med i gänget som startade Husbergs tillverkning Stockshammar. Han samlade också på gamla motorcyklar.

1959 kom en exportmodell av Silverpilen. Tillverkningen pågick fram till 1965. Då hade den tillverkats i över 11 000 exemplar. Frågan är hur många det finns kvar i dag? 1988 träffade jag en av männen, Ruben Helmin, som var med och tog fram en av de största försäljningssuccéer som gjorts i Sverige inom motorcykelbranchen. Han var med i gänget som startade Husabergs Motor i Roland Söderkvist ladugård vid Sockshammar. Senare blev Yngve Ekberg ägare till ladan. Övriga var Thomas Gustavsson, Urban Larsson, Björn Elvin och Roland Söderkvist. När jag träffade gänget första gången arbetade de med att framställa en ny tävlingsmaskin, som till större delen skulle gå på export. Det gällde att få motorcyklarna så lätta som möjligt. Det skulle bli en ny svensk tävlingsmaskin. Minns att det rådde stor hemlighet kring den nya maskinen. Helmin var mycket noga med att låsa alla dörrar när vi gick. Inga hemligheter fick läcka ut.

Husaberg uppstod i spillrorna av Husqvarnas motorcykeltillverkning, som såldes italienska Cagiva 1986. Produktionen var en förlagd till Askersund och senare Laxå. Företaget såldes 1995 till österrikiska KTM.

Fyra av de fem delägarna hade tidigare arbetat vid motorcykelfabriken i Huskvarna. Men vid den här tiden hade tillverkningen i Huskvarna lagts ned. Gänget var heltända på att skapa en motorcykel. Och så blev det också. Men det var inte aktuellt med någon ”folkmotorcykel” som Silverpilen.

”Silverpilen var en verklig fullträff som gjorde att vi kunde utveckla nya maskiner, förklarade Helmin, den gången.

I övrigt var han inte mycket för nostalgi. Han beundrade alla som orkade med att spara gamla motorcyklar, men det var inget för den gamle konstruktören. Roland Söderkvist däremot var en samlare av gamla motorcyklar. Rune Helmin hade inte alls några planer på att bli motorcykelkonstruktör när han lämnade sina tekniska studier i Örebro.

”Jag sökte ett ledigt arbete vid fabriken i Huskvarna och fick det. Jag har inte bara tagit fram motorcyklar, utan också en del utombordsmotorer”, avslöjade Helmin

Själv har jag aldrig varit intresserad av motorer. Hade en gång en moped och det var en felsatsning. Borde ha hållit mej till min cykel. Blev det fel på moppen kunde jag aldrig fixa det själv, till skillnad från många andra jämnåriga som skruvade själva. Måste erkänna att jag aldrig heller suttit på en motorcykel. Varken fram eller bak. Naturligtvis är det en brist i folkbildningen. Det är bara att erkänna.

Under mina år som journalist gjorde jag många motorreportage, men det är liksom en annan sak. Bland annat har jag bevakat ett flera Novemberkåsor. Den första var 1979 och kördes i Åsbroskogarna. Steve Tell från Södertälje vann överraskande på sin Husqvarna. Storfavoriten Hans Hansson tvingades bryta. Ramen gick av på hans motorcykel och då var det kört. Flera tidningar skulle ha artikarna och då skulle just förarna från deras områden lyftas fram. Det var en knepig tävling att bevaka och särskilt då nattetapperna. Det dök upp ett lyse i skogen och for förbi bland träden. Men vem var det? Efter målgång var det en del förare som mådde väldigt illa och tvingades gå bakom knuten för att göra sig kvitt med maginnehållet. De blev helt enkelt åksjuka på nattetappen.

Jag bevakade Novemberkåsan några gånger. Ett ganska tufft jobb, men så klart inget mot de som tävlade. 1979 vann Steve Tell från Södertälje. Överraskande.

Hamnområdet i Askersund har alltid varit en stor arbetsplats. Förr i tiden slet hamnjobbarna med att lasta och lossa Vätternskutorna. Ett hårt och tufft jobb utan alla tekniska hjälpmedel som finns i dag. ”Julius”, ”Hamn-Sigge, Fredriksson, Frössle, Ivar Karlsson och alla andra slet hårt både med kubb, tackjärn, grus, gödning och spannmål.

I dag har turistfolket tagit över hamnområdet. En näring som också kräver ganska mycket folk, men på ett lite annat sätt. Det behövs inga blåbyxor längre. Det jobbigaste nu för tiden är väl att behöva stå länge i en kö för att köpa en glass. Eller en korv med bröd. För att inte tala om stekt strömming hos Ante. Och ingen längtar väl heller tillbaka till det tuffa hamnjobbet. Det som saknas mest är väl de gamla skutorna som satte liv i Askersunds hamn fram till 60-talet och alla personligheter som jobbade där.

Bild från 1954 och från lastrummet. Det handlar om lossning av tackjärn

Läste ett klipp från mitten av 50-talet som handlade om båttrafiken till Askersunds hamn. Hamnförman Sigfrid ”Sigge” Karlsson berättade då att 45 lastbåtar varit inne i hamnen för att lossa och lasta. Året var 1954. De dominerande lasterna var massakubbarna. Den första båten kom till Askersund den 7 maj det året och den sista gick från hamnen den 10 december. Sigge berättade att den största båten, Vättervik, (det fanns en Vättervik då också) hade lastat 430 kubikmeter kubb. Munksjöbåtarna tog också stora laster. Fyra man jobbade i hamnen med båtarna, som naturligtvis var ett deltidsarbete. Sigge var lite ordad över att spannmålslasterna hade minskat kraftigt. Han visste inte varför och trodde att det skulle bli ännu sämre kommande år.

Bildern på lastfartyget Vättervik kommer från Anders Engdahl.

Har plockat med de gamla tidningsbilderna från klippet. Bilderna är inte av bästa kvalitet och det var ju så i tidningarna på den tiden. Man kan tro att bilden är från en kinesisk kolgruva. Men så är det inte, utan det är Sigge med manskap som är fotograferade i lastrummet på en båt. Nu var det ju inte bara tungt jobb som det handlade om i hamnen förr i tiden. Båtarna kunde också användas till nöjen, som att transportera ut folk till IFK Askersunds populära sommarfest på Borgmästerholmen. Vid ett tillfälle körde det ihop sig ordentligt för arrangörerna. Besättningen på en av båtarna hade festat till och färjetrafiken stoppades. Men då surnade besättningen på den andra båten till och inledde en sympatistrejk. Det ledde till att båta båtarna stod kvar i hamnen medan publiken som skulle över blev allt mer irriterade för att använda ett milt uttryck. Efter en stund fick den något lulliga besättning klartecken att ändå börja köra. Ansvariga tyckte inte det var så farligt. Men vad hade man för val…..

Om det är någon som vill veta mer om forna tiders sjöfart på Vättern, så har jag ett tips. Ta kontakt med Anders Engdahl i Forsa. Han har en imponerande kunskap om Vättern och dess båtar. Men så tillhör han också en gammal båtsläkt.

Linus Larsson har hjälpt till med en del av bilderna.

Nu kan man se hur  lägenheterna  på Vattentornet i Askersund  kommer  att placeras. Inne i själva tornet kommer köken och badrummen att finnas. Det blir sju våningar. Runt Vattentornet  byggs  också och ett antal enfamiljshus.

Alla lägenheter i Vattentornet och markbostäderna är redan tecknade och hyresavtal skrivna. Nu får man vara observant på vad som läggs ut som ledigt framöver om det blir någon lägenhet som blir uppsagd.