Min tidningskrönika 25 september

Krönikan ska handla om något så allvarligt som när pesten nådde Askersund. Det handlar nu inte om när pesten som härjade bland människor, utan när kräftpesten slog till i Vättern på 50-talet. Nog så allvarligt för många när flodkräftorna försvann, för att senare ersättas med signalkräftor. Men det tog ett antal år innan tillgången på signalkräftor explodera i Vättern. En av de som tog kräftpesten hårdast var källarmästare Sand på Statt i Askersund. De populära traditionella och inkomstbringande kräftsupeèrna var i fara. Första året kunde hotellet hanka sig fram med de få flodkräftor som fanns kvar. Men sedan var det kört.

Har inget minne av att det var någon större skillnad på flodkräftor och signalkräftor i smaken. Men det kan vara minnet som sviker, det var ju så länge sedan. Många som jag pratar med förklarar märgligt nog att de tycker lika bra om räkor som kräftor. Det är själva fisket och de efterföljande festerna som lockar.

Minns att jag som journalist skulle intervjua en man som varit på kräftkalas dagen före och var inte alla bästa trim när jag dök upp med kameran på förmiddagen. Du får komma igen lite senare var besked. Bilden skulle annars inte bli bra. Lite finkänsligt sa jag att det kunde vara jobbigt dagen efter ett kräftkalas. Det är inte kräftornas fel blev svaret. Orsaken var en helt annan.

Läser i tidningen att det är full fart med kräftfisket ute på Vättern. De flesta använder eget vatten och egna redskap. Andra är mindre nogräknade och då blir det bråk med polisingripande

Själv är jag uppväxt vid kanten av Gårdsjön och där fanns flodkräftor när jag var grabb. Tror inte fisket var helt smärtfritt där heller. Fisket och särskilt kräftfisket skapar av någon anledning ofta osämja. Har aldrig riktigt förstått mej på det. Vi var ingen fiskarfamilj trots närheten till sjön, men vi lade i lite burar när det var dags. Morsan kokade sedan skaldjuren med stor vånda. Inte roligt att tömma i levande kräftor i en kastrull.

En liten vetenskap var vilket bete som skulle användas. För vår del var det mört från sjön. Men vi fick massor av tips bete som skulle fylla burarna med kräftor. Någon ville pröva hönskött doppat i terpentin. Men jag tror aldrig det blev så.

Som journalist skrev jag en gång efter allt bråk, att beståndet skulle räcka till en kräfta åt alla. Det skulle jag inte ha gjort. Blev idiotförklarad. Hur skulle det se ut om alla kom och fångade var sin kräfta. Det fick jag mycket arga telefonsamtal om.
———————————-

22 september

Tre bra saker.

Kolmilor. Är imponerad av alla som jobbar med kolmilor, som tillbringar dagar och nätter vid milan. Som i Mariedamm och Tiveden.

Äpplen. Det dignar av äpplen i trädgårdarna. Då var det bra att Kalle vid sin trädgård i Askersunds by ordnade äppeldag i helgen. Själv har vi massor av äpplen i trädet vid vårt hyreshus.

Tårtkalas. I Lerbäcks församlingshem hölls det tårtkals för Världens Barn. Den stora tårtbuffen kostade 50 kronor men pengarna gick oavkortat till insamlingen

Publicerat av

alicegatan

OVE DANIELSSON Arbetade på Nerikes-Allehanda som journalist i 30 år. Är numera pensionär, men har fortsatt skriva och fotografera till bloggar, krönikor i NA och till andra tidskrifter. Och nu krönikör i Sydnärkenytt. Till min glädje ledde mitt skrivande och fotograferande till att jag tilldelades kommunens Kulturpris år 2012, nominerad av askersundare som följt mej genom åren. Det blev en stor glad överraskning för mej. Jag är uppväxt i Askersund och har prövat på en del andra yrken innan jag blev journalist. De första åren i yrket skrev jag enbart sport och det var naturligt efter som jag själv varit aktiv i olika sporter. Större delen av mitt yrkesliv arbetade jag annars som allmänreporter, där också fotografering var ett naturligt inslag. För några år sedan gav Ullabritt Jonsson och jag o ut en bok om Askersund . I maj 2022 kom det ut en bok "Oves observationer" som bygger på mina bloggar. Bild-och Kultur i Skyllberg är utgivare.