”De söta fickorna finns kvar i Askersund , men ingen kan leva på traditioner”. Så löd en tidningsrubrik i slutet av 50-talet efter ett journalistbesök. Och det gäller säkert i dag också. Det måste förstås också till lite annat, även om flickorna var räddning när Oscar II besökte Askersund på sin eriksgata i slutet av 1800-talet. Vid den här tiden var Askersund länets strykpojke, mycket berodde det på att staden aldrig fick någon järnväg. Visst fanns den smalspåriga järnvägen till Lerbäck, men det räknades liksom inte. Kungen drog sig i det längsta med att besöka Askersund och blev också den sista av svenska städer som Oscar besökte på sin eriksgata.
Det började med att gamle kungen vid ankomsten till den rikt dekorerade stationen i Askersund höll på att fastna i smalspårstågets kupédörr, som sannerligen inte var byggd efter bernadottska mått. Vidare tog kronprinsen beslag på en blomsterbukett direkt. En bukett som egentligen skulle överlämnas efter välkomsttalet. Det blev helt fel. Borgaren som höll talet avslutade med ett manligt ”det kan kronprinsen slå sig i backen på” . Avslutningen på talet skulle ge lite tyngd åt det hela. Något som fick åskådarna att sucka och som det pratades om i stan flera år efter besöket. Så talar man inte till en kunglighet.
Kungen surnade till och klagade på allt och alla. Tåget var eländigt, och stan hade en ful kyrka. När han skulle skriva sin autograf i kyrkboken så förklarade han att han fick skriva med rikets uslaste penna. Det behövdes många tjog av de vackraste flickor Askersund kunde uppbringa för att majestätet skulle tina upp en smula. Det var i grevens tid som en hotande katastrof kunde avvärjas och det var flickorna som gjordét.
”Alla flickor i Askersund var förlovade, eljest vete Gud hur det gått”, bekände också en skribent i Nerikes Allehanda på 1800-talet där han efter en soarèbesök hade alla ynnest till övers för de ungas fägring. I Joel Haugards lilla tjusiga bok ”Promenad i liten stad” så är just en ung blond flicka lite av huvudpersonen i vandringen. Och det har skrivits om flickorna i Askersund och spelats revy om flickorna. 1912 gav GT. H Mellin ut 25-öreshäftet ”Flickorna i Askersund”. Vid Folkteaterns nyårsrevy i Göteborg 1916 var namnet på revyn ”Flickorna från Askersund”, skriven av den store revykungen Axel Engdahl. Jag har läst revyprogrammet men hittar inget om Askersund. Engdahl använde bara namnet Askersund för att det skulle vara litet lustigt och hämtat från en småstad. Ungefär som man använder mitt namn Ove i dag, när det ska vara extra töntigt. Men sådant får man stå ut med.
På 70-talet var till och med kommunen med och utsåg ”Årets sommarflicka” i Askersund med röstning och allt, precis som luciatävlingen var en gång i tiden. Men sådant är inte gångbart längre som tur är. Vi har kommit en bit längre i samhället än att rösta om sådant. Trots att det skrivits om flickorna i Askersund, är det bara en gata i stan som fått ett kvinnonamn, Drottning Kristinas väg. Lite dåligt med tanke på allt som skrivits om flickor i Askersund. Och Drottningen var precis ingen kvinna vilken som helst.
Apropå teater och flickor i Askersund så har teaterkungen August Blanche lämnat en mycket dramatisk skildring hur det var att spela kärleksdramat Hamlet i Askersund i slutet på 1800-talet. För vålnadens hädanfärd hade grävts en grop under scengolvet, där vålnaden skulle sparka undan en lucka och försvinna efter avslutad deklamation. Så skedde också enligt salige Shakespeares föreskrifter, men ögonblicket efter dök vålnaden upp igen vilt svärande. Själve Hamlet förlorade ett ögonblick fattningen, men det fanns en förklaring till vålnadens ilska. Det hade regnat på eftermiddagen och gropen under scenen hade fyllts med vatten och blivit en lergrav. Under det Hamlet i de mest hjärtslitande ordalag beklagar sin far vilken var dömd att efter döden svettas bland avgrundens svavelångor, kröp vålnaden upp ur gropen. Linkande och drypande av lervatten över scenen under publikens stormande jubel.
Dagens Hamletsaktörer kan dock ta det lugnt när de kommer till Askersund. Det finns ingen risk att ramla ner i någon vattenfylld grop – även om det är nära till sjön-i nya Sjöängens ståtliga teater-och biolokal med drygt 500 sittplatser. Huset är välbyggt. Det kan jag intyga som fotograferat i huset varje vecka sedan 2014. Bilderna finns på Askersunds kommuns hemsida under just rubriken Sjöängen i bilder.