Åmmebergsdrängen tog på sig skulden

Brott lönar sig inte har man alltid fått höra. Men det höll inte en dräng i Åmmeberg riktigt med om. Han blev faktiskt rik på sitt brott. Drängen tjänande hos en bonde i Kärra. Någon av bönderna hade stulit en kanna brännvin på bränneriet i Åmmeberg. Mot betalning tog drängen på sig brottet. Han fick avtjäna straffet på fängelset i Örebro för stölden han aldrig gjort. På fängelset träffade han en stortjuv som berättade för drängen att han skulle söka noga bredvid vägen i södra Lidabacken mot Långvägsgränsen när han kom ut. Där fanns en stor sten. Under stenen fanns en kopparkruka med en stor summa pengar som han stulit. Han uppmanade drängen att ta hand om pengarna, eftersom han själv satt inne på ett långt fängelsestraff. Han skulle inte ha någon nytta av pengarna under lång tid.

När drängen kom ut från fängelset sökte han upp platsen som stortjuven berättat om. Där fanns också krukan med pengar. En del av pengarna var av så stor sedelvalör att han hade svårt att växla in dem. En person som reste till Amerika fick mot viss ersättning ta med den största sedeln för växling och sedan sända tillbaka resten. Så blev det.

I samma berättelse som jag läst om Åmmeberg, handlade en del om verksamheten innan industridriften kom till bygden. Bönderna i Norra Kärra och angränsade byar tillverkade ost som de sålde för att få in pengar till kreatursskötsel. Sommartid kom det uppköpare på skutor från Jönköping som köpte upp ost, vilket lastades på skutor på Flyktsberget, Norra Kärra. Rävaberget i dag enligt åmmebergaren Anders Foglander Denna plats var hamnplats på den här tiden.

Kärrafjärden Åmmeberg. Gammal bild från Anders Foglander.

Golfklubbens anläggning i Åmmeberg. Bild Anders Foglander.

Vidare kan man läsa i de gamla klippen om att det dansades på logar under sommarmånaderna. Bergsmannen Sätter i Skalltorp var en duktig fiolspelare, som spelade vid många danser. Sätter var också en duktig snickare.

Två öar i Kärrafjärden hängde förr ihop och var endast en ö. Sjön hade frätt upp sundet mellan öarna så det blev två öar. När Claude Nocolin var chef för bolagets lantbruk lär han stensätta en del av Ulvöns stränder för att förhindra sjön att äta upp ön.

Min tidningskrönika

 

Krönika från söndagstidningen

Efter drygt 30 år inom journalistyrket har det varit en del föreningar som hört av sig och vill att jag skulle komma och berätta om mitt gamla yrkesliv. Det är ju trevligt, även om jag ibland har funderat över om jag har något intressant att berätta. Vad vill folk veta? Som aktiv journalist ställde jag aldrig upp. Tyckte inte riktigt att det passade ihop jobbet. Var sak har sin tid brukar det heta.

Som journalist kunde jag gömma min blyghet och osäkerhet bakom ett block och kamera. Skulle jag vara blyg, ja tro det om ni vill. Jag hade inte med någon tung ryggsäck med självförtroende hemifrån, så jag får skylla på min bakgrund. Men jag har nu hunnit med att tala både med prinsar, statsministrar och massor av landshövdingar förstås. För att inte tala om allt ”vanligt” folk. Den nuvarande landshövding Maria Larsson, har jag träffat flera gånger när hon var politiker. En hygglig kvinna. Det var aldrig varit problem i jobbet att tala med folk, men att stå och tala inför hundratals personer är en annan sak. Jag har själv suttit och lyssnat på ett antal sega föreläsare som hållit på i timmar, men som borde ha avslutat efter en kvart. Har varit rädd för att bli en sådan seg gubbe eller tant. Men har också lyssnat på många fantastiska föreläsare där det varit ett rent nöje att sitta och lyssna på.

Vi är nu två gamla kompisar, Leif Linus och jag, som slagit oss ihop när det gäller föreläsningar och bildvisningar. Även när det gäller bloggar. Och det har gått skapligt. Ingen har kastat tomater eller ägg på oss, men så föreläser vi också för trevliga och vänliga människor. Linus som är en gammal brevbärare har alla gårdsnummer i stan väl programmerade i sitt huvud. Som en liten hårddisk. Han har också fantastiskt bildarkiv som vi har nytta av på våra föreläsningar. Och inte nog med det. Han har ordning på bilderna till skillnad från mej. Jag får ständigt leta efter bilder och klipp. Men jag har blivit bättre med åren om jag får skryta lite. Mina barnbarn brukar säga att jag måste ska skaffa mej ett register. Min motfråga har alltid varit då: vem ska föra in uppgifterna i registret? Det är just det som är problemet. Har alltid varit lite avundsjuk på folk som har ordning och reda på allt.

Leif Linus

Jag brukar börja med att visa ett antal bilder som jag berättar till. Sedan fortsätter Leif Linus med en film. Det brukar ta 45 minuter. Det här är ingen marknadsföringsblogg utan bara lite information hur det brukar gå till på våra möten. Någon brukar fråga ibland.

Förena nytta med nöje-plocka lingon !

Många gånger har jag hört att det går att kombinera nytta med nöje. Jag har inte brytt mej så mycket om det. Trodde det var ett gammalt ordspråk. De senaste veckorna har jag dock kunnat konstatera att det går att göra verklighet av talesättet. Brukar ta en springtur runt Gårdsjön några gånger i vecka. Det var under en sådan tur jag upptäckte att det fanns massor av lingon i skogen intill. Och då är jag ändå ingen inbiten skogsmänniska.

Numera har jag en plastpåse i fickan för att stanna till och plocka de små röda goda bären. Och det har nu blivit ett antal plastpåsar. Brukar möte folk som undrar vem jag fått bären av. När jag förklarar att jag plockat själv blir det förvånade. Plocka bär på springrundor och inte ens ha någon plockare med. Svårförklarligt. Men det går och bären är rensade innan man kommer hem. Med plockare krävs det stora rensningsinsatser.

När jag plockar brukar jag tänka på Povel Ramels låt om just lingon, Lingonben som han skrev i slutet av 50-talet. Jag har alltid gillat Povel. Är med i hans sällskap. Texten i avslutningsversen tål att fundera på. Den lyder:

Kungen är full av stock och sten

Skogen är full av lingonben

Per är full av tomtar

Hur ska Lillan orka?

Kan väl också nämna att där jag brukar plocka, utan att avslöja mitt ställe , finns en belysningsstolpe. Kanske man plockade lingon i elljus när det begav sig?

Några bilder från insidan av nya Sjöängen

Här kommer några bilder från insidan av nya Sjöängen i Askersund. Det är ett imponerande bygge. Blev visat runt under torsdagen. För en som inte är särskilt byggnadskunnig, är det svårt att begripa hur man ska få ihop det hela. Men det tyckte jag redan när de började påla och nu står den imponerande byggnaden på plats. Nästa höst ska den vara inflyttningsklar. Håll till godo med lite bilder.

KöketKöket
Utsikt från ett arbetsrum

 

Innergården där det ska uppföras en mindre scen.

Skolbygget 10 sep 2015 (8)

Den stora multisalen för olika kulturarrangemang med utsikt mot Stjernsund

Biblioteket där väggarna ska kläs med träpanel

När Ungernflyktingarna kom till Bastedalens herrgård

Lite med tanke på vad som händer i Europa i dag. En liten text för att friska upp minnet om vad som hände på 50-talet just i Ungern, som nu är ett högaktuellt land igen. Bara en liten återblick.

Bastedalens herrgård fylldes av flyktingar just från Ungern i augusti 1958. Massor av folk flydde från Ungern efter folkupproret i mot regeringen och det stora Sovjetinflytandet. Proteserna ledde till en väpnad kamp. Upproret kvästes av sovjetarmén. I november 1956 upphörde motståndet och folk började nu fly från sitt land.

1958 Bastedalen Ungern001 - kopia

Bastedalen herrgården 1939

                                                               Bastedalens  herrgård

Bastedalens  herrgården hade stått öde men nu blev det liv och rörelse i den gamla byggnaden skrev tidningarna. Det kom ett antal flyktingar i en första etapp i åldrarna 14 till 19 år. De kom till Bastedalen genom Inomeuropeisk missions försorg (IM). Flyktinggruppen kom från en vistelse på Ekeborg utanför Värnamo. Enligt tidningsartikeln var grabbarna överförtjusta över den vackra omgivningen och det rymliga och trevliga hemmet. Förhoppningen var att de skulle erbjudas arbete på industrierna i Hammar. På den tiden var både Hammars glasbruk och tegelbruket i Harge i drift.

Tre av grabbarna gick fortfarande i skolan och det blev en fortsättning i Hammars skola. Vad jag vet etablerade sig de flesta i trakten och började jobba. Som allid i sådan här sammanhang flyttade också några till större städer, med andra möjligheter. Förhoppningsvis kommer den stora flyktingvågen att få en lösning även den här gången. TV-bilderna från oroshärdarna  är skrämmande.

IFK Askersund krossade Delta, Örebro med 8-2

IFK Askersunds fotbollslag har verkligen hittat höstformen. På måndagskvällen krossade IFK bottenlaget Delta, Örebro med hela 8-2 efter 3-0 i halvtid. Tränaren Conny Eriksson har fått ihop laget och har många spelare att välja på.

Johan Hailee blev fyramålsskytt mot Delta.

Snabbe Andreas Borg öppnat målskyttet med att nicka in en hörna. Daniel Nilsson ökade till 2-0 efter lite trassel framför gästernas mål. Strax före pausvilan fick IFK en straff som följdes av stora diskussioner och protester från Deltaspelarna. När det var avklarat slog Johan Hailee säkert in straffen.

Efter pausvilan fortsatte Johan Hailee med målskyttet med tre fullträffar. Andreas Borg och Ludwig Danielsson gjorde de två övriga målen efter pausen. IFK spelade säkert och var en klass bättre på alla poster. Alla jobbade hårt matchen igenom och med ett anfallspar som Borg och Hailee, är IFK svårstoppade just nu. Trots att IFK var överlägsna fick ändå målvakten Glenn Wennberg göra ett par svettiga räddningar på kontring. Gästerna ägnade sig tyvärr mer åt att prata och protestera än att spela fotboll. Sådant straffar sig.

Som tur var klarade domartrion August Körberg, Namik Idrizovic och Sead Durakovic, att hålla matchen under kontroll med en del hjälp av gula kort och till slut ett rött kort på en Deltaspelare.

Historisk järnvägsbild i Askersund

Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson, år 1955. De var säkra på att det skulle bli en historisk bild när de båda satte sig på trallan.

För 60 år sedan bröts järnvägsförbindelsen i Askersund med stora vida världen. I augusti 1955 anlände rälsbrytarlaget till Askersund station för att börja bryta upp järnvägsrälsen vid stationen. Gänget lämnade kvar en mindre rälsstump som skulle brytas senare. På den stumpen kunde den gamla trallan köras, men mitt framför stationshuset var stopp. Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson tyckte att det var mycket sorgligt. Men de ställde upp för en tidningsbild för Askersunds-Tidning sittande på den gamla trallan. De menade att det skulle bli en historisk bild som togs 1955. Det var då Askersund förlorade sin järnväg. Vet inte hur historisk bilden blev. Kanske det ändå det var synd att rälsbrytarlaget inte sparade rälsstumpen. Den hade ändå kunnat påminna alla om att det hade funnits en tågförbindelse till Askersund en gång i tiden.

Gammalt vykort då järnvägen drog fram i kanten av Strandparken.Till vänster folkskolan.

Enligt gamla rykten var det meningen att stadsbanan Stockholm-Göteborg skulle dras över Askersund. Pamparna skulle då ha motsatt sig järnvägsbygget, med motiveringen att de skulle få sin nattro förstörd. Den stora järnvägsknuten blev i istället Hallsberg. Det är en bra historia när man tröttna på alla lokalpolitiker för att det inte händer något. Nog snabbt.

Men historien är helt enkelt för bra för att vara sann. Hallsberg var helt enkelt ett bättre alternativ som järnvägsknut mellan de båda storstäderna. Att Askersund missade på grund av dålig nattsömn för de styrande, är att ge dåtidens styrande allt för stor betydelse. Besluten om stambanan togs på ett helt annat plan och då hade det ingen betydelse om pamparna kunde sova eller inte. Askersund fick ändå en egen järnväg. En smalspårig järnväg till Lerbäck. Invigningen skedde 1884. Stationshuset finns kvar och är en kulturklenod för kommunen

Det enda som vittnar om att Askersund ändå haft en järnväg – förutom stationshuset är namnet Banvallsvägen som finns i kanten av Stadsparken. Och så finns det en informationstavla vid stationshuset som berättar stadens järnvägshistoria. Järnvägsbolaget fanns kvar många år efter det att järnvägen fanns kvar. Bolagsstyrelsen och dess aktieägare träffades en gång om året för att ta del av den tunna verksamhetsrapporten och äta en god lunch. Det fanns lite pengar att festa för. Men nu har bolaget gått i graven.

Klockan pryder fortfarande stationshuset. Och nu går det också rätt.

Många har skämtat om järnvägsbanan mellan Askersund och Lerbäck. I skämttidningen ”Söndags-Nisse” gjorde tecknaren Oskar Andersson, OA, en vanvördig teckning från stationen i Askersund. Några buspojkar såg till att tåget inte kom någon vart.

”Nä, hö nu pojkar va ä de för sabla skoj! Släpp tåget!” var stinsens kommentar på teckningen.

Det största som förmodligen hänt vid stationshuset i Askersund är konung Oscar II besök 1898. Veckor i förväg hade mottagningskommittén dekorerat staden och stationshuset. Besöket ägde rum den 7 juni och det var en strålande dag. Trots det vackra vädret var kungen på ett uruselt humör. Han förklarade att kyrkan var smutsig och pennan som han skulle skriva sin namnteckning med var den sämsta han skrivit med. Kungen blev dock på lite bättre humör när flickorna vid flickpensionen vinkade från sin balkong. Ett fatalt misstag inträffade också när stadens representant skulle hålla det korta avskedstalet vid hamnkajen. Talet lästes från ett koncept, som var dolt i botten på cylinderhatten. På ett ställe hade han tänkt göra en konstpaus och hade därför i konceptet skrivit: Här göres ett uppehåll”. I ivern och nervositeten lästa han med högtidlig röst även det som inte skulle sägas högt. Enligt Joel Haugard i Askersundia så uppfattade inte kungen turligt nog det pinsamma misstaget.

Bild från kung Oscar II besök i Askersund. I bakgrunden stationshuset. Kungen var inte i form vid det här besöket

Senare kungabesök har varit betydligt trevligare. Det har varit snälla och frågvisa kungar som besökt Askersund.

Marmorbrott vid Brännlyckan i Hammar

Marmor finns på många olika platser i Sverige, bland annat vid Brännlyckan i Hammar. Där finns vacker mörkgröna marmorstenen. Banker, hotell, teatrar, slott och herrgårdar har stått i kö efter den mörkgröna marmorn från Hammar. Golv och vägar pryds med vackra åldrande plattor. Även inom byggbranschen har trycket varit stort efter grön marmor genom åren. I många svenska hem finns också mortlar tillverkade av den gröna marmorn från Hammar.

Marmorgolv som lades i början av 30-talet är fortfarande lika fina. Mannen bakom fyndigheterna var Birger Lundgren, Askersund. Han avled i mitten på 80-talet. Det var i mitten på 1920-talet som Lundgren upptäckte den gröna marmorn av en ren tillfällighet. Lundgrens arbete som vägingenjör hade väckt hans intresse för sten. År 1927 började han bryta grön marmor till försäljning. I början av 1960-talet sålde han rörelsen till Yxshultsbolaget i Kumla. Det såldes vidare sedan till Borghamnsten i Vadstena. Där förädlas också de stora marmorblocken. Är inte säker på hur mycket marmor det bryts vid Brännlyckan i dag.

Björn Elmenmo jobbade vid brottet i Hammar

Björn Elmenmo, i Stora Björstorp strax utanför Askersund vet det mesta om marmorbrytning. Han har arbetat både vid Brännluckan, i Glanshammar och några år vid ett brott i Läggestaskogen norr om stan. Nu är han pensionär. Tillsammans gjorde vi ett återbesök vid Brännlyckan och i Läggesta för några dagar sedan.

 

Vännen Leif Linus har sänt över att antal bilder till artikeln från sitt stora bildarkiv.

Brännlyckan 1960
Brännlyckan 1960
Brännlyckan 1960

Min tidningskrönika

Kräftfisket och kräftskivorna avlöser varandra vid den här årstiden. I år har fiskevårdsföreningen arrangerat fiskekväller i och runt hamnområdet främst då för medlemmarna. Det har varit ont om kräftor inne i hamnområdet under några år, men vad jag förstår har det blivit bättre nu. Men det är inte allt antalet fångade kräftor som är det viktigaste. Mysfaktorn att fånga kräftorna och allt som hör till är nog lika stor.

Vore jag en djuptänkande skribent och ville ta i lite, skulle jag skriva att min barndoms somrar är präglad av kräftfiske men det vore inte helt sant. Under någon månad varje år handlade det ändå mycket om kräftfiske uppväxt vid kanten av Gårdsjön som jag är. I sjön fanns det gott om flodkräftor. Beståndet fanns kvar ganska länge. Vad jag förstår finns det nu ganska gott om signalkräftor i min barndoms sjö. Kräftor som EU vill utrota.

Familjens eget kräftfiske var begränsat men det skulle ändå fiskas till något liten fest. Mitt eget intresse för fiske har aldrig varit något att skryta med. Var mera intresserad av idrott. Många var dock intresserade av att komma och fiska. Vi fiskade bara till husbehov. Normalt så användes mört till bete som vi fiskat upp. Man skulle inte ta beten från andra sjöar som hade drabbats av pest. Det fanns dock fantastiska teorier om vilka beten som skulle locka in kräftorna i burarna. Något udda var en som ville använda hönskött doppat i terpentin. Enligt honom skulle det betet leda till invasion av burarna. Vad jag minns kom aldrig teorin att användas i praktiken. Abborre som bete var ingen höjdare menade många. Köttet var för mörkt.

Kräftfesten ska börja

Ett annat problem hemma som vi brottades med i samband med kräftfisket var kokningen av de små skaldjuren. Det var svårt att få någon att tömma i de levande djuren i kokhett vatten. Ingen rolig uppgift. Men det gick att blunda eller använda riktigt mörka solglasögon, så man slapp se eländet. När allt var färdigt var den otäcka kokningen glömd. Och de färgade lamporna mellan de stora pilträden vid sjön gav också den rätta stämningen.

Kräftfesten slut

På senare år har det ofta varit bråk i samband med kräftfisket i Vättern. Det har handlat om tjuvfiske och slagsmål. Så var det aldrig hemma vid Gårdsjön. Där var det mera verbala bråk. Vid något tillfälle skrev jag att beståndet i sjön säkert skulle räcka till en kräfta åt alla. Det skulle jag inte ha gjort. Jag som var uppväxt vid sjön borde veta bättre fick jag höra.