Handkolorerade foton från Askersund

Förr gick det att köpa ett antal fotografier från en stad eller bygd i små fina förpackningar. Det fanns både svart-vita och handkolorerade foton. Antalet små kort varierade mellan 10 och 12 stycken. Tror inte att det finns några nytryckta sådan små förpackningar att köpa i dag. Tyckte det var praktiskt att få allt samlat. Många av de små bilderna trycktes också upp som vykort. Hade man betalat för en bild gällde det att utnyttja läget fullt ut. Bilden från Landskyrkan in mot staden med Sundsbron i förgrunden fanns med i alla förpackningar.

Askersunds Musik och Missionsbokhandel, Holmbergs Bokhandel och stora Pressbyrån var förlagen som tryckte upp de små förpackningarna med fotografier. Kanske fanns det ytterligare något förlag som jag missat, men det må vara mej förlåtet. Det är ju ett tag sedan det var aktuellt. Tycker det är intressant med gamla bilder och se vilka förändringar som gjorts i stadsbilden. Några har blivit riktigt bra, medan andra inte skulle ha genomförts enligt mitt sätt att se på det hela. Det blev ju bara sämre och tråkigare. Men jag är ju ingen stadsplanerare utan bara en enkel skrivare.

Genom åren har jag samlat på mej en del gamla bilder, men i jämförelse med vännen Leif Linus bildsamling är min en liten bagatell. Och han har också ordning på sin samling i ett antal extra hårddiskar. Annars skulle han aldrig hitta bland alla bilder. Mina barnbarn har uppmanat mej att skaffa ett register. Då brukar jag fråga vem som ska skriva in allt i ett register. Jag brukar skriva om annat men visst vore det bra.

Många samlar på vykort och det är ju en kulturgärning om något. Nästan på varje loppis, aktion och antikmarknad finns det vykort att köpa. Själv har jag bara samlat på mej några stycken som intresserat mej. Har träffat personer med imponerande stora samlingar. Enligt Ulla Ehrensvärds bok ”Gamla vykort” från 1972 kan man läsa om att vykortspremiären i Sverige skedde 1891. Men det blev ingen större succé från början. Svenskarna behövde några år på sig att vänja sig. Vet inte hur många som skriver vykort i dag. Nu blir det mest E-post. Men visst är det roligt att få ett vanligt vykort, ibland med en pil på vilket hotell vännerna bor. Hur fint vädret är och hur vackert allt är. En del har till och med prickat in sitt rumsfönster på hotellbilden. Sådant är trevligt. Man blir lite med på resan genom alla vackra bilder.

Alla som samlar på vykort från Askersund har förmodligen sett bilden från Hospitalsgatan med en grabb stående mitt i gatan. Grabben har en gasbinda om en arm och tittar in rakt in i kameran. Bilden är från slutet av 40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden? Att grabben heter Kalle Tingö visste jag. Känner honom från ungdomen, men har aldrig tagit reda på historien bakom vykortet förrän för några år sedan. Men jag har många gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på vykort. Jag tog kontakt med Kalle, som sedan 1959 är bosatt i Mariestad. Och han berättar.

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år, berättar Kalle.

Familjen bodde vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Har fått för mej att det var ett ganska elakt namn på en person boende vid gården.

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en båt. När han blev utan båt fick han smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättar Kalle , roat.

”Blåskäggagården” där Kalle bodde min sin familj. Husen är rivna för länge sedan. I bakgrunden syns Elimkyrkan.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen. Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss. Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås.

Det är inte så ofta Kalle och hans fru besöker Askersund nu för tiden. Efter alla år i bilen mellan Mariestad och Borås, är han ganska trött på bilåkande. Men det händer ändå ibland. Kalle och jag har enats om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kommer till stan. Den här gången kommer inte Kalle med på bilden därför att han kört omkull på cykel dagen före. Den nya bilden från Hospitalsgatan har jag väntat på länge och det är mitt förslag. Det blir inget vykort utan en bara och trevlig bild som kommer att spegla lite vad som hänt en gammal gata i Askersund.

Sjöängens kunskaps och kulturcentrum

 

Januari 2016Skapad av Ove Danielsson tis, januari 19, 2016 17:35:14
Tävlingsbidragen till den konstnärliga gestaltningen av Sjöängens-kunskaps och kulturcentrum finns just nu utställda på biblioteket i Askersund. Tävlingen är uppdelad i ett utomhus-och ett inomhusuppdrag. Fem tävlande per uppdrag har valts ut. En jury bestående av Eva Fornåå, konstkonsult

Ulrika Stigbäck, länskonstkonsulent, Inger Larsson, ordförande kultur- och tekniknämnden, Annika Restadh, kultur- och fritidschef, Tobias Jansson, stadsarkitekt, Jan Öholm, byggprojektledare, kommer att utse en vinnare i varje grupp. En grannlaga uppgift.

Allmänheten och Sjöängsskolans elever har möjlighet att lämna kommentarer till verken mellan 19 och 28 januari. Juryn är dock självständig i sitt beslut. Själv har jag kollat och skaffat mej en favorit inomhus och två likvärdiga när det gäller den yttre konstutsmyckningen. Den invändiga är uppbyggd med kakelplattor med texter och bilder. Verken är tydligt förankrade i platsen, samtidigt som det finns öppningar och utblickar till resten av världen. Vättern och Alsen har inspirerat. Elsa Andersson som omkom i ett fallskärmshopp vid Edö finns med i de kaklade verken. Folke Dahlbergs konst och gärning i Askersund finns också med.

Lägger ut lite bilder på den.



När det gäller den ytter utsmyckningen har jag fastnat för två olika ljusskulpturer som är lite annorlunda. Tror någon av dessa skulle göra sig bra i Strandparken söder om nybygget. Lägger ut några bilder, men det bästa är att se förslagen på plats. I biblioteket.

 

Andreas hjälper Frölunda med skridskoåkningen

Förre askersundaren och elitskrinnaren Andreas Larsson har gått vidare i sin idrottskarriär. Nu som speciell skridskotränare för Frölundas hockeylag i SHL. Och det har gett resultat. Frölunda ligger med i toppen på serien hela tiden. Det är tredje året Andreas jobbar i Frölunda. Andreas jobb med ishockeyspelarna har också uppmärksammats i riksmedia och på TV-sporten. Experter har undrat vad som hänt med Frölunda. En del av äran får Andreas ta på sig.

Andreas har sitt gym i en källarlokal i Göteborg. Där får han besök bland annat av hockeyspelare från Frölunda . Allt från A-lag till juniorer. Både i grupp och individuella övningar. A-lagspelarna tränar mera individuellt berättar Anders i en TV-intervju. Det handlar om att hitta positioner, vinklar och balans i gymet, för att sedan fortsätta ut på isen med övningarna. Några juniorer tränar han överstegsåkning med så att de får rätta trycket i sin skridskoåkning. Och spelarna är mycket nöjda med Andreas insats.

Andreas Larsson

På somrarna har det även kommit NHL-spelare till Andreas källare.  Tillsammans med kollegan Peter Fröberg har han hjälpt spelare som Erik Karlsson, Ottava, Loui Eriksson, Boston, Joakim Andersson, Detroit och Hampus Lindholm, Anaheim, att få ordning på skridskoåkningen. Förutom samarbetet med Frölunda, finns också ett samarbete med Mittuniversitetet i Östersund, för att få vetenskapliga svar och en tydlig bild av hur man ska träna.

I intervjuer har Andreas sagt att han har svårt att njuta av ishockeymatcher, därför att han bara kollar på skridskoåkningen. Alltså ingen rolig person att se hockey tillsammans med.

Andreas har idrottsligt påbrå i pappa Anders, numera bosatt i Malmö. Anders ”Nilas” var en av Vretstorps bästa fotbollspelare under många år. Under en period förstärkte han också IFK Askersund. ”Nilas” var en person som höjde stämningen både på planen och omklädningsrummet.

Bok 19 1978 F0003 Anders Nilas Larsson fotboll_redigerad-1 IFK

 

Min tidningskrönika 18 jan

Äntligen kom snön. Till glädje för barn och alla skidåkare. I dag är det Zinkgruvans IF som står för skidsporten i Sydnärke. Både med åkare och en fin anläggning. IFK Askersund arrangerade under många Sydnärkes stora skidlopp- Tivedsloppet. Det första loppet kördes 1936 och hade då namnet Askersundsloppet. Som grabb följde jag många Tivedslopp från toppen av den gamla tingsplatsen, Väderkvarnsbacken. Där var många blåbär som trattade på ändan i nedförsbacken in mot det hägrande målet på IP. Bara det drog en ganska stor publik till backen. Längden på loppet var runt 3 mil, men flera vätskekontroller. En del stannade länge vid kontrollerna. Blåbärsoppan verkade vara mycket vällagad.

En trogen Tivedsloppsåkare var originelle Kalle ”Bock” Pettersson. Enligt vad jag hört senare var inte hans efternamn Pettersson, utan Gustavsson, men han protesterade aldrig mot sitt felaktiga namn varken i startlistor eller i tidningsreferat. Han gillade namnet Pettersson. Kalles problem var Väderkvarnsbacken och utförsåkningen. Han bromsade utför och det fick ledarna att nästa bryta ihop. ” Bröms inte Kalle utan stak” var kommandot från en ledare med ursprung i Dalarna. Kalle brydde sig inte så mycket om det. I sin hemvärnsdräkt stakade han lugnt vidare in mot målet på gamla IP i Askersund. Hemvärnsdräkten använde han alltid vid skidloppen. Normalt hade annars IFK blått och vitt. Kalle hade inpräntat den olympiska tanken i huvudet. Det viktigaste är inte att vinna. Det viktigaste är att deltaga.

                            Kalle Pettersson på väg mot det hägrande målet på gamla IP.

Själv har jag alltid varit en urusel skidåkare. Det var andra vintersporter som gällde när jag var aktiv. Men jag gjorde faktiskt ett tappert försök i en korpstafett tillsammans med mina bröder en gång för länge sedan på träskidor. Brorsan Karlherbert och jag var aktiva inom idrotten på den tiden och hade skaplig kondition. Men vi hade ingen skidteknik. Det går inte att halvspringa sig igenom ett skidlopp, även om det bara råkar vara en korptävling. Min skidkarriär fick ett snabbt slut när PRO lag 2 passerade ute i spåret. En gammal man med en härlig skidteknik susade förbi. Och han hade också vallat sina skidor fick jag höra efter målgången. Det var nästan så att arrangörerna fick dra igång en skallgångskedja i Stadsparken efter brödralaget. Kan nämna att träskidor brinner bra. Även ovallade.

Stoppa bombfällningen över Vättern

 

Vätternfisket spolieras genom bombfällning! Så löd en stor mörk tidningsrubrik redan 1950. Frågan är lika aktuellt i dag. Den gången var det Vätterns fiskareförbund som protesterade mot försvarets skjutningar över sjön. I dag är det Aktionsgruppen Rädda Vättern som kämpar för att få stopp på försvarets skjutningar. Men det är en hård kamp. Försvarsmakten verkar vara en instans som ingen rår på. Inte ens politiker som ofta pratar om miljön. Det är ändå 66 år sedan Vätternfiskarna började protestera. Vättern förser idag över 450 000 människor med dricksvatten, inräknat Linköping och Norrköping. Örebro kommun kommer att ta sitt vatten från Vättern, liksom Stor-Stockholm den dag Mälarens vatten inte längre är tjänligt. Sammanlagt uppåt 4 miljoner människor.

På Aktionsgruppens hemsida kan man läsa följande :

ARV (Aktion Rädda Vättern) är en ideell förening, icke religiös och politiskt obunden, vars syfte är att skydda och bevara ekosystemet Vättern, land och sjö, nu och för framtida generationer mot all form av miljöförstöring. Vättern är en dricksvattentäkt för ca 250 000 människor och därigenom en vital resurs för folkhälsan i regionen, detta slår ARV vakt om. Vättern är ett ARV som vi som lever här har ett ansvar att förvalta för kommande generationer.

ARV startades 2011 som en reaktion på försvarsmaktens planer på utökad övningsverksamhet i och vid Vättern. Snart stod det klart att det även fanns planer på gruvor i och vid Vättern, verksamheter som kan utgöra ett direkt hot mot Vättern och Vätterns vatten. ARV finns representerat i princip på alla orter runt Vättern och har på kort tid etablerat sig som en stark folkrörelse i regionen.

ARV arbetar aktivt med att:

§ 
Ta reda på fakta

§ Sprida information

§ Arrangera informationsmöten

§ Arrangera manifestationer

§ Kontakta politiker

§ Kontakta och föra dialog med myndigheter

§ Svara på och bemöta ansökningar från verksamheter som är potentiella miljöhot

§ Samla in namnunderskrifter

§ Bedriva opinionsarbete

§ Samverkar med andra organisationer.

§Elisabeth Lennartsson

§ Elisabeth Lennartsson från Askersund ingår i föreningsstyrelsen. Hon är mycket aktiv med att sprida information och samla in namnunderskrifter i Askersund och med omnejd. Och stödet verkar stort. Elisabeth är också aktiv miljöpolitiker i Askersund. Så länge det finns människor med stor känsla för miljön som Elisabeth finns det hopp. Det är bara att hoppas på att kampen ska ge resultat. Utan rent vatten och bra miljö ser framtiden mycket mörk ut för mänskligheten framöver.

§ Lägger ut klippet från 1950 för att visa hur kampen såg ut då:

§

Bryggeriet som pepparkakshus

Klas Stjernström satar hårt vid gamla bryggeriet i Askersund. Nya projekt varje år. Fastigheterna har snyggats upp utvändigt och är nu en prydnad intill gamla kyrkogården vid Storgatan och Sundsgatan. Nästa satsning blir att skapa ett antal lägenheter i den gamla bryggerilokalen. Vem vet det , kanske det också kan bli någon lokal till att brygga öl i framöver? Precis som förr fast i mindre skala.

Några boende i husen, Tommy och Carina Pettersson, har förärat Klas en modell av bryggerihusen i form av ett pepparkakshus. De har ett tema varje år för sitt pepparkaksbygge. En inspirationskälla för kommande satsningar som gläder Klas. Och som han gärna vill visa upp och så får det också bli i den här bloggen.

 

Koloniföreningen Oxgropen behöver en jordfräs

 

Koloniföreningen Oxgropen i Askersund har verkligen satt det gamla koloniområdet på fötter igen. De senaste åren har det varit en rad aktiviteter på odlingsområdet. Platsen har blivit en prydnad strax intill norra kyrkogården med en röd liten redskapsbod. Men för att kunna utvecklas vidare behövs det utrustning av olika slag. För en fattig förening som drivs ideellt är det inte lätt att få ihop slantar till allt. Föreningen har haft sponsorer som stöttat.

För att underhålla och utveckla behövs en jordfräs. Det är inte lätt att gräva allt för hand. Många i föreningen är ju också lite äldre. I dagarna har föreningen gått in med en ansökan till kommunen om ett investeringsbidrag på 10 000 kronor för inköp av en jordfräs. Om beslutsfattarna tittar på vad föreningen gjort vid Oxgropen så bör det inte bli några problem med ansökan. Och med en jordfräs blir det ännu bättre kan man förmoda.

Askersunds brandkår


Så här såg en brandman i Askersund ut 1936. Bakom uniformen döljer sig Bertil Nordlund.

Brandstationen i Askersund låg förr inne på rådhustomten. Men det var innan rådhuset byggdes ut. Bilden är från Stora Bergsgatan

År 1936 fick Askersund sin första brandbil. En öppen Ford. Inte undra på att dåvarand ebrandchefen Elis Andersson ser nöjd ut.

Bilden är från 1936 från hotellgaragen i Askersund. En bil fattade eld i ett garage. På bilden syns Askersundsprofilerna Hotell-Gustav Karlsson och Fritz Gevert.

Ett udda uppdrag för mej som journalist var en brand i Olshammar i slutet på 70-talet. Ortens brandbil hade stulits och fattat eld!

Bilden är från 50-talet. En häst som gått ner sig räddades av brandkåren i Askersund. Det är bröderna Elis Karlsson och Bertil Carlsson, som gör jobbet.

Askersunds brandkår bildades 1928 vid ett sammanträde på rådhuset. Sex år senare fick kåren sin första motorspruta 1934. Och två år senare den första bilen-en öppen Ford.

”Den öppna bilen var farlig att åka på, särskild då vintertid när alla var dyblöta. Man satt som en ispinne på bilen”, berättade Bertil Nordlund en gång för mej.

Bertil finns inte kvar i livet längre, men om någon kunde berätta brandkårens historia var det han. Redan 1923 kom Bertil med i Askersunds stads brandrulla som standarförare. I rullan kan man läsa att ynglingen Bertil Nordlund skulle ha röd och vit flagg. Senare skulle Bertil avancera till vice brandchef.

”En standarförares uppgift var att följa brandchefen, så alla skulle se var han fanns vid bränderna. Minns en gång vid en stor övning att ja tappade bort brandchefen i vimlet. På den tiden var det stora åskådarmassor som tittade på övningarna. Någon frågade efter brandchefen, men när jag tittade mej omkring fanns han inte. Han skulle vara vid flaggan blev mitt svar och det utlöste skrattsalvor från publiken”, berättade Bertil.

Under min tid på tidningen träffades vi ofta för att prata om både gammalt och nytt. Vi kände varandra väl. Och det var en mycket trevlig bekantskap. På höstarna plockade Bertil ihop kassar med äpplen till mej i sin villaträdgård på Villagatan. Det var bara att åka och hämta. Bertil var en mångsysslare. Han var aktiv under många år inom IFK Askersund både i bandy, fotboll, fri idrott och tyngdlyftning. Bertil var en ”riktigt” idrottsman som avskydde droger av alla de slag. Han kunde inte begripa varför folk drogade ner sig. Själv levde han som han lärde och var inte bara en passiv motståndare till droger. Sedan ungdomen var han aktiv inom nykterhetsrörelsen. Många askersundare är också uppväxta med Bertil som vaktmästare vid Samrealskolan.

Brandmannen Bertil var också en flitig fotograf. I början på 30-talet köpte han en lådkamera för 36 kronor vid Ahnérs färghandel som låg på rådhustomten ut mot Sundsbrogatan. 36 kronor var hemskt mycket pengar på den tiden. Med den kameran fångade Bertil det mesta som hände i Askersund under en 40-årsperiod. Senare skaffade han sig en modern kamera, som han kunde ta färgfoton med. Bilderna finns nu i säkert förvar i Leif Linus Larssons samlingar, till glädje för dagens askersundare.

Bertil hade många fotoalbum som han visade för mej. I ett särskilt album samlade han bilder från Askersunds brandväsen.

”När jag började vid brandförsvaret var lönen 75 kronor om året och två kronor för varje övning. För eldsläckning fick vi två kronor första timman, sedan en och femtio för de följande” , upplyste Bertil.

När man väl hade bildat brandkåren i Askersund köpte stadens styrande snabbt en tvåhjulig utryckningskärra att dras för hand.

”I början på 30-talet satt jag en kväll vid min kristallapparat med hörlurar och lyssnade på TT. De sa bland annat att ett bostadshus i Åmmeberg hade brunnit och att brandkåren i Askersund hade varit där med en motorspruta och släckt. Det lustiga med den nyheten var att brandkåren i Askersund vid den tiden varken ägde bil eller motorspruta” omtalade Bertil.

Ofta blir dagens tidningar beskyllda för att överdriva och fara med halvsanningar. Men det var tydligen inte bättre förr….

Bertil mindes särskilt en utryckning med den tvåhjuliga kärran.

” En bil hade fattat eld i hotellgaragen. Jag hade spelat fotboll dagen före och fått en riktigt smäll på benet så jag haltade kraftigt. Det var nog en märklig syn att se oss komma igenom staden med en kärra och en brandman som haltade kraftigt”.

Fram till 1928 , innan brandkåren bildades i Askersund, tog staden ut brandpersonal från de olika gårdarna. En del fick bli pumpare, andra ”bara” vattenbärare. Några blev också dragare av slangkärrorna. Ingen slapp undan. I brandrullan från 1923 kan man läsa att borgmästare K G Bretzner bara blev uttagen som vattenbärare!

Från 1951 fram till pensioneringen 1969 var Bertil vice brandchef. Sedan dess har brandförsvaret utvecklas enormt. På Bertils tid ingick inte trafikolyckor i arbetet. Med hjälp av Bertils svart-vita bilder kan man ta del av hur det gick till förr vid bränder.

”När jag höll på kunde jag alla brandposter i Askersund. I stället för at räkna får när jag hade svårt att sova, räknade jag brandposter”, avslöjade Bertil för mej en gång.

Under mina många år som journalist var jag ute på många bränder och olyckor. Det var ingen särskilt trevlig uppgift, men en nyhetstidning måste ha med sådant. Annars blir läsarna undrande. Ett av mina märkligaste jobb var i Olshammar i slutet på 70-talet. Det brann i en bil, som när jag kom fram visade sig vara ortens brandbil. Några hade stulit bilen och efter några 100 meter kört i diken med den, där brandbilen också fattade eld. När brandmännen i Olshammar kom till garaget fanns det alltså ingen bil. Det var den som låg och brann i diket en bit längre bort. Snopnare brandmän har jag nog aldrig sett.

Min tidningskrönika 3 jan

 

Hoppas alla haft ett fint jul-och nyårsfirande. Själv kan jag inte klaga. Det har rullat på som det brukar heta. Nyårsfirandet i Askersunds hamn har blivit en fin tradition som energiske köpmannen Stig Åhlin startade för ett antal år sedan. Han var inne på redaktionen dagligen och berättade om olika aktiviteter nyårsnatten. Stig ville att jag skulle skriva om alla planer. Helst varje dag. Han blev inte arg om jag missade med några dagar. Det var inte mycket som kunde stoppa honom. Han ordnade bussar från ytterområdena, skaffade fyrverkeri och tände marschaller runt hela hamnområdet. Inget var omöjligt. Rotary stod och står för försäljningen av marschallerna. De mesta av pengarna går till Läkare utan gränser. Stig finns inte i livet längre, men det behövs sådana som han även om de kan vara lite jobbiga ibland med alla idéer.

Hotellpersonalen laddar upp. Bild från Leif Linus arkiv

I ungdomen var det stort nyårsfirande på gamla Statt i Askersund. Damerna var eleganta och herrarna kom i sina bästa kostymer. Det skulle firas natten lång. Vi unga kunde bara beskåda festprakten lite på håll. Det var inget ide att försöka ta sig in i de fina salarna. Den stränga dörrvakten skulle ha slängt ut oss med snurr. Och vi hade heller inga pengar att festa för och konfirmationskostymerna skulle nog inte ha varit gångbara. Det skulle vara en elegantare stil.

Många gånger åkte vi unga istället upp till Folkets hus i Zinkgruvan. Det gick bussar från Askersund upp till ”Berget”. Stämningen var alltid på topp i bussarna. De flesta kom med hem till Askersund igen, men lite svinn blev det alltid. Några blev kvar även efter den sista dansen. Den blev väldigt lång sista dans för en del om man säger så. Vet inte hur det är med ”Berget” i dag. Huset står kvar, men några nyårsdanser har det inte varit på mycket länge.

Ett annat nyårsminne var en bandymatch nyårsdagen klockan 11 i Åsbro. Det var inte helt lyckat. Vid hörnsamlingarna luktade det precis inte liniment kan jag lova. Nej det var en doft från den fina världen. Askersunds stadshotell. Några kom nästan direkt från nyårsfirandet på Statt. Tror aldrig jag var med och spelat en match så tidigt en nyårsdag någon mera gång. Och lika bra var det.

Nyårsafton har jag en gång också suttit på akutmottagningen på USÖ. Hela dagen. En udda upplevelse. Besöket var inte för egen räkning. Problemet med en heldag där var maten. Som tur var fanns det automater med härlig kexchoklad. Nästa lika bra som den rökta fisken hemma i kylskåpet som låg och väntade. Och den fick vänta ytterligare några veckor kan jag berätta.