Alsen lördag.(16 jan) Jonny Johansson förbereder sommarens kräftfiske med att pimpla mört. Ett bra kräftbete. Och många mörtar blev det. Jonny var ensam fiskare på sjön när jag träffade honom inte så långt från Borgmästareholmen.
Kategori: Patriks tavlor
Konst
Stoppa bombfällningen över Vättern
Vätternfisket spolieras genom bombfällning! Så löd en stor mörk tidningsrubrik redan 1950. Frågan är lika aktuellt i dag. Den gången var det Vätterns fiskareförbund som protesterade mot försvarets skjutningar över sjön. I dag är det Aktionsgruppen Rädda Vättern som kämpar för att få stopp på försvarets skjutningar. Men det är en hård kamp. Försvarsmakten verkar vara en instans som ingen rår på. Inte ens politiker som ofta pratar om miljön. Det är ändå 66 år sedan Vätternfiskarna började protestera. Vättern förser idag över 450 000 människor med dricksvatten, inräknat Linköping och Norrköping. Örebro kommun kommer att ta sitt vatten från Vättern, liksom Stor-Stockholm den dag Mälarens vatten inte längre är tjänligt. Sammanlagt uppåt 4 miljoner människor.
På Aktionsgruppens hemsida kan man läsa följande :
ARV (Aktion Rädda Vättern) är en ideell förening, icke religiös och politiskt obunden, vars syfte är att skydda och bevara ekosystemet Vättern, land och sjö, nu och för framtida generationer mot all form av miljöförstöring. Vättern är en dricksvattentäkt för ca 250 000 människor och därigenom en vital resurs för folkhälsan i regionen, detta slår ARV vakt om. Vättern är ett ARV som vi som lever här har ett ansvar att förvalta för kommande generationer.
ARV startades 2011 som en reaktion på försvarsmaktens planer på utökad övningsverksamhet i och vid Vättern. Snart stod det klart att det även fanns planer på gruvor i och vid Vättern, verksamheter som kan utgöra ett direkt hot mot Vättern och Vätterns vatten. ARV finns representerat i princip på alla orter runt Vättern och har på kort tid etablerat sig som en stark folkrörelse i regionen.
ARV arbetar aktivt med att:
§ Ta reda på fakta
§ Sprida information
§ Arrangera informationsmöten
§ Arrangera manifestationer
§ Kontakta politiker
§ Kontakta och föra dialog med myndigheter
§ Svara på och bemöta ansökningar från verksamheter som är potentiella miljöhot
§ Samla in namnunderskrifter
§ Bedriva opinionsarbete
§ Samverkar med andra organisationer.
§
§ Elisabeth Lennartsson från Askersund ingår i föreningsstyrelsen. Hon är mycket aktiv med att sprida information och samla in namnunderskrifter i Askersund och med omnejd. Och stödet verkar stort. Elisabeth är också aktiv miljöpolitiker i Askersund. Så länge det finns människor med stor känsla för miljön som Elisabeth finns det hopp. Det är bara att hoppas på att kampen ska ge resultat. Utan rent vatten och bra miljö ser framtiden mycket mörk ut för mänskligheten framöver.
§ Lägger ut klippet från 1950 för att visa hur kampen såg ut då:
§
Bryggeriet som pepparkakshus
Klas Stjernström satar hårt vid gamla bryggeriet i Askersund. Nya projekt varje år. Fastigheterna har snyggats upp utvändigt och är nu en prydnad intill gamla kyrkogården vid Storgatan och Sundsgatan. Nästa satsning blir att skapa ett antal lägenheter i den gamla bryggerilokalen. Vem vet det , kanske det också kan bli någon lokal till att brygga öl i framöver? Precis som förr fast i mindre skala.
Några boende i husen, Tommy och Carina Pettersson, har förärat Klas en modell av bryggerihusen i form av ett pepparkakshus. De har ett tema varje år för sitt pepparkaksbygge. En inspirationskälla för kommande satsningar som gläder Klas. Och som han gärna vill visa upp och så får det också bli i den här bloggen.
Koloniföreningen Oxgropen behöver en jordfräs
Koloniföreningen Oxgropen i Askersund har verkligen satt det gamla koloniområdet på fötter igen. De senaste åren har det varit en rad aktiviteter på odlingsområdet. Platsen har blivit en prydnad strax intill norra kyrkogården med en röd liten redskapsbod. Men för att kunna utvecklas vidare behövs det utrustning av olika slag. För en fattig förening som drivs ideellt är det inte lätt att få ihop slantar till allt. Föreningen har haft sponsorer som stöttat.
För att underhålla och utveckla behövs en jordfräs. Det är inte lätt att gräva allt för hand. Många i föreningen är ju också lite äldre. I dagarna har föreningen gått in med en ansökan till kommunen om ett investeringsbidrag på 10 000 kronor för inköp av en jordfräs. Om beslutsfattarna tittar på vad föreningen gjort vid Oxgropen så bör det inte bli några problem med ansökan. Och med en jordfräs blir det ännu bättre kan man förmoda.
Askersunds brandkår
Så här såg en brandman i Askersund ut 1936. Bakom uniformen döljer sig Bertil Nordlund.
Brandstationen i Askersund låg förr inne på rådhustomten. Men det var innan rådhuset byggdes ut. Bilden är från Stora Bergsgatan
År 1936 fick Askersund sin första brandbil. En öppen Ford. Inte undra på att dåvarand ebrandchefen Elis Andersson ser nöjd ut.
Bilden är från 1936 från hotellgaragen i Askersund. En bil fattade eld i ett garage. På bilden syns Askersundsprofilerna Hotell-Gustav Karlsson och Fritz Gevert.
Ett udda uppdrag för mej som journalist var en brand i Olshammar i slutet på 70-talet. Ortens brandbil hade stulits och fattat eld!
Bilden är från 50-talet. En häst som gått ner sig räddades av brandkåren i Askersund. Det är bröderna Elis Karlsson och Bertil Carlsson, som gör jobbet.
Askersunds brandkår bildades 1928 vid ett sammanträde på rådhuset. Sex år senare fick kåren sin första motorspruta 1934. Och två år senare den första bilen-en öppen Ford.
”Den öppna bilen var farlig att åka på, särskild då vintertid när alla var dyblöta. Man satt som en ispinne på bilen”, berättade Bertil Nordlund en gång för mej.
Bertil finns inte kvar i livet längre, men om någon kunde berätta brandkårens historia var det han. Redan 1923 kom Bertil med i Askersunds stads brandrulla som standarförare. I rullan kan man läsa att ynglingen Bertil Nordlund skulle ha röd och vit flagg. Senare skulle Bertil avancera till vice brandchef.
”En standarförares uppgift var att följa brandchefen, så alla skulle se var han fanns vid bränderna. Minns en gång vid en stor övning att ja tappade bort brandchefen i vimlet. På den tiden var det stora åskådarmassor som tittade på övningarna. Någon frågade efter brandchefen, men när jag tittade mej omkring fanns han inte. Han skulle vara vid flaggan blev mitt svar och det utlöste skrattsalvor från publiken”, berättade Bertil.
Under min tid på tidningen träffades vi ofta för att prata om både gammalt och nytt. Vi kände varandra väl. Och det var en mycket trevlig bekantskap. På höstarna plockade Bertil ihop kassar med äpplen till mej i sin villaträdgård på Villagatan. Det var bara att åka och hämta. Bertil var en mångsysslare. Han var aktiv under många år inom IFK Askersund både i bandy, fotboll, fri idrott och tyngdlyftning. Bertil var en ”riktigt” idrottsman som avskydde droger av alla de slag. Han kunde inte begripa varför folk drogade ner sig. Själv levde han som han lärde och var inte bara en passiv motståndare till droger. Sedan ungdomen var han aktiv inom nykterhetsrörelsen. Många askersundare är också uppväxta med Bertil som vaktmästare vid Samrealskolan.
Brandmannen Bertil var också en flitig fotograf. I början på 30-talet köpte han en lådkamera för 36 kronor vid Ahnérs färghandel som låg på rådhustomten ut mot Sundsbrogatan. 36 kronor var hemskt mycket pengar på den tiden. Med den kameran fångade Bertil det mesta som hände i Askersund under en 40-årsperiod. Senare skaffade han sig en modern kamera, som han kunde ta färgfoton med. Bilderna finns nu i säkert förvar i Leif Linus Larssons samlingar, till glädje för dagens askersundare.
Bertil hade många fotoalbum som han visade för mej. I ett särskilt album samlade han bilder från Askersunds brandväsen.
”När jag började vid brandförsvaret var lönen 75 kronor om året och två kronor för varje övning. För eldsläckning fick vi två kronor första timman, sedan en och femtio för de följande” , upplyste Bertil.
När man väl hade bildat brandkåren i Askersund köpte stadens styrande snabbt en tvåhjulig utryckningskärra att dras för hand.
”I början på 30-talet satt jag en kväll vid min kristallapparat med hörlurar och lyssnade på TT. De sa bland annat att ett bostadshus i Åmmeberg hade brunnit och att brandkåren i Askersund hade varit där med en motorspruta och släckt. Det lustiga med den nyheten var att brandkåren i Askersund vid den tiden varken ägde bil eller motorspruta” omtalade Bertil.
Ofta blir dagens tidningar beskyllda för att överdriva och fara med halvsanningar. Men det var tydligen inte bättre förr….
Bertil mindes särskilt en utryckning med den tvåhjuliga kärran.
” En bil hade fattat eld i hotellgaragen. Jag hade spelat fotboll dagen före och fått en riktigt smäll på benet så jag haltade kraftigt. Det var nog en märklig syn att se oss komma igenom staden med en kärra och en brandman som haltade kraftigt”.
Fram till 1928 , innan brandkåren bildades i Askersund, tog staden ut brandpersonal från de olika gårdarna. En del fick bli pumpare, andra ”bara” vattenbärare. Några blev också dragare av slangkärrorna. Ingen slapp undan. I brandrullan från 1923 kan man läsa att borgmästare K G Bretzner bara blev uttagen som vattenbärare!
Från 1951 fram till pensioneringen 1969 var Bertil vice brandchef. Sedan dess har brandförsvaret utvecklas enormt. På Bertils tid ingick inte trafikolyckor i arbetet. Med hjälp av Bertils svart-vita bilder kan man ta del av hur det gick till förr vid bränder.
”När jag höll på kunde jag alla brandposter i Askersund. I stället för at räkna får när jag hade svårt att sova, räknade jag brandposter”, avslöjade Bertil för mej en gång.
Under mina många år som journalist var jag ute på många bränder och olyckor. Det var ingen särskilt trevlig uppgift, men en nyhetstidning måste ha med sådant. Annars blir läsarna undrande. Ett av mina märkligaste jobb var i Olshammar i slutet på 70-talet. Det brann i en bil, som när jag kom fram visade sig vara ortens brandbil. Några hade stulit bilen och efter några 100 meter kört i diken med den, där brandbilen också fattade eld. När brandmännen i Olshammar kom till garaget fanns det alltså ingen bil. Det var den som låg och brann i diket en bit längre bort. Snopnare brandmän har jag nog aldrig sett.
Min tidningskrönika 3 jan
Hoppas alla haft ett fint jul-och nyårsfirande. Själv kan jag inte klaga. Det har rullat på som det brukar heta. Nyårsfirandet i Askersunds hamn har blivit en fin tradition som energiske köpmannen Stig Åhlin startade för ett antal år sedan. Han var inne på redaktionen dagligen och berättade om olika aktiviteter nyårsnatten. Stig ville att jag skulle skriva om alla planer. Helst varje dag. Han blev inte arg om jag missade med några dagar. Det var inte mycket som kunde stoppa honom. Han ordnade bussar från ytterområdena, skaffade fyrverkeri och tände marschaller runt hela hamnområdet. Inget var omöjligt. Rotary stod och står för försäljningen av marschallerna. De mesta av pengarna går till Läkare utan gränser. Stig finns inte i livet längre, men det behövs sådana som han även om de kan vara lite jobbiga ibland med alla idéer.
Hotellpersonalen laddar upp. Bild från Leif Linus arkiv
I ungdomen var det stort nyårsfirande på gamla Statt i Askersund. Damerna var eleganta och herrarna kom i sina bästa kostymer. Det skulle firas natten lång. Vi unga kunde bara beskåda festprakten lite på håll. Det var inget ide att försöka ta sig in i de fina salarna. Den stränga dörrvakten skulle ha slängt ut oss med snurr. Och vi hade heller inga pengar att festa för och konfirmationskostymerna skulle nog inte ha varit gångbara. Det skulle vara en elegantare stil.
Många gånger åkte vi unga istället upp till Folkets hus i Zinkgruvan. Det gick bussar från Askersund upp till ”Berget”. Stämningen var alltid på topp i bussarna. De flesta kom med hem till Askersund igen, men lite svinn blev det alltid. Några blev kvar även efter den sista dansen. Den blev väldigt lång sista dans för en del om man säger så. Vet inte hur det är med ”Berget” i dag. Huset står kvar, men några nyårsdanser har det inte varit på mycket länge.
Ett annat nyårsminne var en bandymatch nyårsdagen klockan 11 i Åsbro. Det var inte helt lyckat. Vid hörnsamlingarna luktade det precis inte liniment kan jag lova. Nej det var en doft från den fina världen. Askersunds stadshotell. Några kom nästan direkt från nyårsfirandet på Statt. Tror aldrig jag var med och spelat en match så tidigt en nyårsdag någon mera gång. Och lika bra var det.
Nyårsafton har jag en gång också suttit på akutmottagningen på USÖ. Hela dagen. En udda upplevelse. Besöket var inte för egen räkning. Problemet med en heldag där var maten. Som tur var fanns det automater med härlig kexchoklad. Nästa lika bra som den rökta fisken hemma i kylskåpet som låg och väntade. Och den fick vänta ytterligare några veckor kan jag berätta.
Handelshus-basar i Torgparken
Torgparken i Askersund återinvigdes i sommars efter en omfattande renovering och upprustning. Och de allra flesta blev mycket nöjda. Inte minst de som tidigare haft svårt att ta sig in i butikerna. Nu är det inga problem med tillgängligheten. Men hade en gammal ägare till området, en Sundblad, fått bestämma skulle det ha byggts en basar/galleri istället för torgparken. Han tyckte det fanns nog med parker i närheten till torget.
I en skrift om ” Askersunds stad i Örebro län samt de tolf äldsta och största slägterna” tryckt 1885 ger G O Sundblad några välmenta råd till de styrande i staden om torgparkstomten. Vännen Eric Englund i Askersund har genom skriften verkligen satt sig in i ämnet och hur Sundblad tänkte. Han hade till och med skrivit vilka mått på den nya byggnaden som skulle gälla. Det har Eric tagit fasta på och gjort en skiss på byggnaden. Det fanns byggnader runt hela torget i början på 1800-talet. Även utmed Stöökagatan där torgparken finns i dag. I december 1880 utbröt det en brand vid Sundbladska gården, utmed norra sidan av torget. Inom en halvtimme stod hela den långa träbyggnaden i ljusan låga. Några nya byggnader uppfördes aldrig och efter några andades torgparken. Det tyckte G O Sundblad var fel. Därför de goda råden.
Skiss av Eric Englund
Eric Englund
”Att nu förstöra en så förmånlig byggnadsplats, med för handeln tjänligt läge är inte så välbetänkt. Handelshuset skulle kunna inbringa samhället en betydande inkomst”, skrev Sundblad.
”Minska trängseln på torget under marknader och torgdagar, för de besökande köparna i regn och oväder. Mitt förslag är att bygga en basar längs hela torgsidan av trä eller tegel. Tegelbruken vid Vättern leverera teglet nästan fraktfritt. Huset ska fördelas i butiker för manufaktur, kortvaru, bok –och all finare handel åt hela torgsträckan”, var Sundblads råd.
Sundblads råd var också att göra en övervåning som skulle bli en av de grannaste i stan. Våningen skulle kunna ge markägarna, Askersund stad, en stor ekonomisk vinst.
”Tänk nyttan av en basarbyggnad. Inte minst i regn och fult väder där folk från alla klasser kunde träffas. Få en kort pratstund och få reda på dagens nyheter. Det skulle bli en minskning av krogbesök. Även sedlighet och uppförande skulle ha mycket att vinna på en basarbyggnad genom ständig närvaro av bildade personer”, ansåg Sundblad.
I bakgrunden syns Sundblads hus till höger för branden 1880
Torgparken 2015
Största delen av häftet innehåller också en mycket utförlig redovisning av släkterna Sundblad, Lindblad, Berg, Vahlenberg, Lundberg med flera. Intressant läsning för den som tycker om lokalhistoria. Som Eric och jag.
Erhard älskade Ingeborg
Rådhusfoajén i Askersund pryds av en vacker marmorstaty. Och naturligtvis också av de trevliga kvinnorna i kommunens växel. Skulpturen föreställer tre nakna människor placerade i en liten grupp. Skulpturen är vacker och älskas av barn som kommer in i rådhuset. Det har kvinnorna i växeln berättat. Barnen brukar både beundra och krama om de tre personerna i gruppen.
Erhard Johanssons marmorstaty i rådhusfoajén 2010.
Erhard Johansson och Ingeborg Nyberg
Erhard med en liten större Ingeborg Nyberg
Erhard och major Trafvenfelt. Bysten finns i trappan upp till rådsalen.
Men vem är då mannen bakom skulpturen och bysten av Hjalmar Trafvenfelt i trappan upp till rådsalen? Inte så många känner till det. Konstföremålen finns där , men så har det inte varit så mycket mera prat om det. Bildhuggare Erhard Johansson i Stora Björstorp väster om Askersund, är mannen bakom den vackra marmorstatyn i rådhuset, samt ett antal andra fina skulpturer. Faktum är att kommunen ropade in några konstverk vid en auktion efter Erhard Johansson strax efter hans död i början på 70-talet. Kommunen betalade en tusenlapp för konstverken och då ingick gruppen som nu finns i rådhusfoajén.
Till att börja med tänkte de ansvariga i kommunen att placera konstverket med de tre nakna människorna som utsmyckning vid Norra Bergens äldreboende. Men allt stannade bara vid tankar. Och ganska snart föll också Erhards fina skulpturer i glömska.
Från 1972 och fram till 1981 stod de vackra skulpturerna i ett förråd nere i Hamnmagasinet. Det var inte särskilt många som visste om det. På den tiden fanns en konstkommitté i kommunen med före kommunalrådet Bo Trygg i spetsen. Kommittén fick nys om att Erhards konst fanns i magasinet och bad omgående byggnadskontoret att köra upp ett konstverk till rådhusfoajén. Åren nere i Hamnmagasinet hade dock satt sina spår. Trygg och hans kollegor i kommittén fick ta fram stora skurborstarna och göra rent marmorstatyn.
Något namn finns inte på konstverket, liksom de flesta av Erhard Johanssons skapelser. Konstnären menade att konstverken fick tala för sig själva utan namn. Konstnärens stora idol genom åren var sångerskan Ingeborg Nyberg, som han både gjorde statyer och oljemålningar av. Sångerskan hann också besöka bildhuggare Johansson några gånger.
”Det var i landskyrkan som jag hörde henne sjunga första gången livs levande. När det var slut i kyrkan fick jag höra att hon ville träffa mej. Någon hade berättat för henne att jag brukade måla hennes porträtt. Hon kom fram till mej och sa att hon gärna ville besöka mej. Vid det tillfället hade jag fått färdigt en staty i gips av henne. När hon stod där livs levande framför mej såg jag till min fasa att några detaljer i hennes ansikte inte stämde med min staty”, har Erhard berättat.
”Och där stod hon nu och propsade på att få komma hem till mej. Jag var tvungen att säga henne, att jag helst ville skjuta på besöket en tid. Inte tänkte jag visa henne en staty som inte var perfekt.”.
Det gick ett par år och Erhard gjorde om sin staty, så att den blev som den skulle. Dessutom hade han huggit en ny staty av Ingeborg Nyberg i marmor. Så en dag gick han som vanligt i backen ner till postlådan. När han vände och skulle gå hem, kom en stor stilig bil efter honom. Den stannade till och chauffören frågade om det var konstnären. Det kunde inte Erhard förneka. I samma ögonblick steg Ingeborg Nyberg ut ur bilen.
”Vi säger väl du sa hon. Det gjorde vi och så gick vi upp till min stuga. Hon fick en staty och en målning som föreställde henne som ung flicka”, upplyste Erhard
Ingeborg Nyberg slog igenom i radioprogrammet ”Skansenkväll” 1952.Tyvärr skadade hon struphuvudet i en olycka och fick sluta sjunga.
Erhard högg också en byst av Sveriges första kvinnliga fallskärmshoppare, Elsa Andersson, som omkom just vid ett hopp över Alsens is. Minnesmärket finns på Edö där hon landade efter dödshoppet. Prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla var andra motiv som Erhard högg i marmor. Han högg de kungliga efter tidningsurklipp. Erhard gick inte i någon konstnärlig utbildning. Enligt honom själv hade han inte tid med det. Studier genom korrespondens och annan facklitteratur blev hans skola. Och det räckte långt om man ser på hans arbeten, som kommit lite i skymundan. Men helst gjorde han byster av sångerskan Ingeborg Nyberg .
Gamla kyrkogården vid Storgatan
Gamla kyrkogården utmed Storgatan i Askersund har snyggats upp. Det som händer nu är att ett prydligt järnstaket sätts upp utmed gatan. En parkering har byggts intill den gamla kyrkogården. Förr var den häck utmed gatan som krävde stor skötsel och inte alltid var så vacker. Men nu blir det fint när allt klart.
Bandynostalgi i Askersund
Många äldre idrottsintresserade askersundarna pratar alltid bandy när julen närmare sig. Bandyminnena och IFK:s matcher på gamla IP sitter djupt i nostalgisjälen hos många. Ofta var det bandypremiär just den helgen, vänskap eller serie. IFK har inte bandy kvar på programmet längre. Sektionen är lagd på is. Det måste ha varit kallare december förr i tiden. I dag är lag utan konstfryst chanslösa. Planerna nu i december inbjuder mera till fotboll än bandy.
”Snoddas” på gamla IP i Askersund julen 1955
För 60 år sedan möte IFK topplaget Bollnäs hemma på gamla IP strax före jul. Spolargänget hade sett till att det blev bra is på parken. Det var storfrämmat i bandyvärlden på gång. 1600 personer kom till parken för att se träningsmatchen inför den allsvenska säsongen 1956. Många kom säkert också för att se Gösta ”Snoddas” Nordgren med sin stora vita keps. Han var försvarsklippa i Bollnäs. IFK vann med 3-2, efter mål av Svante Eriksson, Hasse Bergsten och Gunnar Carlsson.
Mål på gång mot Bollnäs. Hasse Bergsten och ”Garvis” Gustavsson, IFK-spelare i bakgrunden.
”Snoddas” var försvarsklippa i Bollnäs. Här har han dock fått gå ner på knä.
Landslagsmannen Gunnar Carlsson på gång. Han gjorde också ett av målen mot Bollnäs.
IFK spåddes en mycket bra säsong, men det blev respass direkt ur allsvenskan. IFK tog bara en poäng och det var mot Örebro SK hemma. Matchen slutade 2-2. Det blev ett fint publikrekord på gamla IP med 4 107 personer. En av IFK:s stora stjärnor, Karl-Erik Södergren, hade lämnat IFK för ÖSK. Det var inte lätt för honom att komma hem till Askersund och möta sina gamla klubbkamrater den gången. Men det skulle ändras när han återvände till IFK på 60-talet.
Karl-Erik Södergren i ÖSK:s tröja på gamla IP i kamp med sin gamla klubbkompisar. Bilden är från 1956 och matchen slutade 2-2.