Igelbäckens masugn är ett statligt byggnadsminne i Askersunds kommun som staten nu vill göra sig av med via en försäljning. Kopplingen till staten bedöms som mycket svag. Igelbäckens Masugn ligger i den sydligaste delen av Askersunds kommun, väldigt nära gränsen till Karlsborgs kommun och Västergötlands län. Den ägs av staten. Askersunds kommun har fått en förfrågan om köp.

För ett antal år sedan skrev jag bloggen nedan. Då lät så här:

I Askersunds kommun finns fyra klassade byggnadsminnen. Stjärnsunds slott, Kullängsstugan, Trehörnings masugn och Igelbäckens masugn. När det gäller masugnen i Igelbäcken är det ett statligt byggnadsminne sedan år 1993. Anläggningen ägs av Statens fastighetsverk. Tidigare ägare var Domänverket. Masugnen ligger i Askersund, på gränsen till Karlsborgs kommun.

Bild från länsstyrelsens hemsida.Foto : Peter Ström

Som journalist följde jag upprustningen av masugnen i Igelbäcken på nära håll i slutet på 80-talet med stort intresse. Masugnen blåste ut 1923 och sedan dess hade byggnaden stått och förfallet. Många ortsbor tyckte att förfallet var bedrövligt. Däribland ”Båt-Harry” Karlsson. Var med honom ett antal gånger till masugnen. Upprustningsarbetet kom igång i sista minuten. Mannen bakom det var dåvarande länsantikvarie Olle Lindqvist. Han kämpade hårt med att få fram pengar till jobbet och det var inte lätt. Men han lyckades. Och räddade på det viset också den förfallna masugnen.

Från upprustningen 1987

Länsarbetsnämnden i Skaraborg bröt isen med en stor summa pengar, sedan följde nämnden i Örebro med. Totalt kostade upprustningen den gången 800 000 kronor. Länsarbetsnämnderna satsade 550 000 kronor. Askersunds kommun var den stora vinnaren i upprustningsprojektet. Kommunen bidrog inte med en krona.

Länsarbetsnämnden i Skaraborg organiserade arbetet genom AMS-jobb. Eftersom masugnen ligger i Örebro län var det ett unikt samarbete. Från början var det meningen att arbetslösa från Västergötland skulle göra jobbet i Igelbäcken, men så blev det inte. Arbetarna kom från Askersund som inte hade bidragit med en krona. Minns att arbetsledaren vid masugnen stilla konstaterade att Askersund hade gjort en mycket bra affär. En stor turistattraktion rustad helt gratis.

Masugnen rustades upp men pengarna räckte tyvärr inte till att rusta upp kvarnhjulet. Förhoppningen var dock att det skulle komma fram pengar även till kvarnhjulet. När jobbet var klart fanns det ganska omfattande planer på olika kulturaktiviteter vid masugnen. Kanske också kiosk och servering. Tyvärr blev det inte mycket av alla planer. Masugnen rustades och så blev det inte så mycket mera.

På länsstyrelsens hemsida kunde man läsa följande:

”Igelbäckens masugn är en av länets få bevarade hyttanläggningar. Den
byggdes 1826 för att ersätta en äldre mulltimmerhytta. Hyttan var i drift fram
till 1923.

Bergsbruket har präglat Örebro läns utveckling från 1100-talet fram till
1970-talet, främst i den geografiska del som kallas Bergslagen. I länet har sedan
medeltiden funnits omkring 300 hyttor. Idag finns endast ett fåtal
hyttanläggningar bevarade.

Hyttan byggdes 1696

Igelbäckens hytta byggdes 1696 av Anton von Boij. Den kom att ingå i det
affärskomplex av bruk i Tiveden, som rådmannen och affärsmannen Anders Boij
byggde upp tillsammans med sin son Anton von Boij. Efter Anton von Boijs
bortgång 1710 delades verksamheten upp på olika händer, och Igelbäckens masugn
kom att under ett par hundra år att drivas som en del av Aspa bruk. Hyttan
byggdes om kontinuerligt, 1826 ersattes den tidigare mulltimmerhyttan av den
nuvarande byggnaden. Anläggningen kompletterades 1830 med rostugn och
varmapparat. Den senare användes för att förvärma blästerluften innan den
blåstes in i ugnens nederdel.

I drift fram till 1923

Laxå Bruk AB köpte år 1900 Aspa Bruk AB inklusive Igelbäckens masugn.
Järnbruket vid Aspa lades ned omedelbart, men verksamheten vid Igelbäcken hålls
igång fram till 1923. Detta berodde främst på att dåvarande chefen för Laxå
Bruk AB, bergsingenjör Carl Sahlin, var starkt intresserad av äldre järnbruk
och järnhantering. ”

A R Norrys donationsfond från 1947 avvecklades för ett antal år sedan. En ansökan om att permutera fonden lämnades in och godkändes. Storleken på kapitalet i fonden medgav inte någon utdelning. Det handlade om permutation.

Någon kanske undrar precis som jag gjorde första gången jag stötte på ordet permutation. Vad betyder det? Här kommer förklaringen innan jag går vidare i texten. ”Permutation innebär att föreskrifterna får ändras, upphävas eller i särskilt fall åsidosättas om de på grund av ändrade förhållanden inte längre kan följas eller de har blivit uppenbart onyttiga eller de uppenbart strider mot stiftarens avsikter.

August Rudolf Norry instiftade sin fond när han slutade sina politiska uppdrag i Askersund 1947. Summan var på 5 000 kronor. Enligt Norrys önskan skulle inte pengarna få röras förrän summa var uppe i 10 000 kronor. Räntan skulle sedan användas till förskönande av staden. A R Norry var en känd profil i Askersund. En rad år satt han ordförande i dåvarande stadsfullmäktige.

A R Norry i mitten på bilden i samband med stadens 300-årsjubileum och invigningen av konstverket i torgparken. Till vänster prins Eugen och konstnär Folke Dahlberg.

Under ett antal år delades det också ut ett pris och en sköld att skruva upp på huset. Det var kulturnämnden i Askersund som beslutade om vilka fastighetsägare som skulle få priset. Det var mycket hedrande att få priset. Norrys pris var mycket fint. Något som folk talade om. Går man runt på stan finns det sköldar på en del hus. Två husägare vid Lilla Bergsgatan har fått priset. Där sitter sköldarna prydligt på väggarna. Men nu är det många år sedan något pris delades ut. Idag har föreningen Gamla Askersund tagit över uppsättningen av skyltar på hus i Askersund

A R Norry trodde förmodligen att ränteläget från 1947 alltid skulle bestå. Att donationssumman bara skulle växa och växa. Men så blev det inte. Avkastningen blev så låg mot slutet att det inte fanns någon mening att dela ut priset. Det rörde sig bara om kaffepengar i avkastning. A R Norry ägde ett hyreshus i centrala Askersund där Askersunds Livs finns idag. När A R avled 1969 i en ålder av 92 år tog sonen Åke över förvaltningen och bostaden. Han var dock inte helt nöjd med kulturnämnden sätt att se på vad som ”förskönande staden”.

”Jag tror absolut inte att det var pappas mening att de som målar om hus skulle få pengarna. Så har det ju varit. Vad han menade med en försköning var att man skulle köpa in konstverk av något slag som alla kunde ha glädje av”, förklarade Åke en gång när jag besökte honom.
Så var det med det…

Dagligen kan man läsa om hur viktigt det är med hälsa och motion. Nästan en liten folkrörelse. I Askersund var man tidigt ute med att följa hälsoråden. Bland annat i klubben” Askersunds Frisksportklubb” . En del askersundare sysslade förr med något som kallades ”Frisksport med Swing”. Det kan man läsa i en tidning från 1936 med samma namn. I tidningen finns ett reportage när tidningen besökte frisksportargänget i Askersund.

Klubben hade bildats 1935 av brevbärare John Ericson. Antalet medlemmar vid starten var fem. Men det var inget som bekymrade den utsände skribenten. Han förklarade det enkelt med att ” 5 är 2 mer än 3 och 1 mer än 4 och jämnt hälften av 10.

Lägger med reportaget.

Gruvdirektören Torells dröm om en ”småkyrka” i Åmmeberg uppfylldes aldrig. Men planerna var långt framskridna i början av60-talet. Åmmebergarna fick nöja sig med de kapell som fanns. Och Hammars kyrka.

Gamle direktören ville rädda Lokstallet och Vattentornet i Åmmeberg genom att föra överföra byggnaderna från det materiella till det andliga. Direktören vill skapa en småkyrka av Lokstallet och förvandla Vattentornet mitt ån till en klockstapel.

Direktör Sven Torell

Torell menade att en mindre ombyggnad av Lokstallet mitt i samhället skulle få de mest kräsna kulturpersonligheter att vekna. Enligt Torell skulle byggnaden passa utmärkt till en ”småkyrka”. Det skulle inte behövas några större ombyggnader. De igenmurade fönstren på långsidan skulle tas upp och förses med fönsterbågar som det hade varit tidigare. En förlängning av byggnaden med ett kor vid de stora lokdörrarna skulle vara ganska enkelt enligt Torell. I övrigt vill han att en arkitekt skulle ta hand om det hela.

Småkyrkosystemet var på modet vid den här tiden. Det behövdes ett Guds hus i varje by. Visserligen hade frikyrkorna upptäckt det långt tidigare, men nu hade också stadskyrkan vaknat till. Människorna ville–i varje fall till vardags-överge katedralsamlingarna.

Anledningen till att ”småkyrksfrågan” i Åmmeberg blev aktuell i början på 60-talet var att gamla byggnader i anslutning till anrikningsverket i Åmmeberg skulle bort och omdisponering av järnvägen var aktuell. Mitt i den mindre attraktiva bebyggelsen fanns Lokstallet och Vattentornet.

En insamling till en ”småkyrka” i Åmmeberg hade pågått i många år bland annat genom en stiftelse där direktör Torell var ordförande. Stiftelsen hade bildats redan 1955. Åmmbergs kyrkliga syförening lämnade ett ekonomiskt bidrag varje år för att få till stånd en kyrkosatsning på orten. Gruvbolaget var i högsta grad inblandade genom den planerade förändringen i anslutning till anrikningsverket.

En annan stor anledning till att Torell presenterade sitt förslag när det gällde Lokstallet just vid det här tiden var också en biskopsvisitation i Sydnärke av biskop Gösta Lundström. Det gällde att passa på. Biskopen blev mycket nöjd över vad han fick höra. En ”småkyrka” i Åmmeberg skulle vara riktigt bra enligt biskopen. Biskopsvisitationen avslutades med en andaktsstund i Folkets hus och en träff med Stiftelsen Åmmbergs Kyrkans vän. Men trots det blev aldrig någon ”småkyrka” i Lokstallet.

Vattentornet står kvar i ån. Båda byggnaderna är fina sevärdheter i Åmmeberg, även om det inte blev som direktör Torell önskade. Tror ändå att han blivit ganska nöjd ändå med hur åmmebergarna tagit hand om det hela.

Det är lätt att glömma tidigare snövintrar när nu yr snön utanför fönstret och trafiksituation är besvärlig .Påminner med lite bilder. Det var inte bättre förr. men mycket besvärligare med snöröjningen. Hästar är inte aktuella längre.

Sundsbrogatan-Torget

Stora Bergsgatan

Sundsbron för länge sedan

Sundsbron

Gårdsjögatan för en del år sedan

Bastedalen och Norra Vättern

Målning av Trafvenfelt

Isupptagning var en viktig sak vid den här årstiden förr i tiden. Mycket viktig för en del. Alla har väl hört Povels ”Varför är där ingen is till punschen? Det hände sig på den goda tiden, den gamla goda tiden då landet var en enda lycklig idyll.”

Men det var innan kyl-och frysskåpens stora genombrott. Lite var stans på sjöarna fanns det folk som sågade is med jättesågar. Ett tungt arbete men ett måste för företag som fiskaffären, bryggeriet, hotellet, mejeriet och för de flesta lantbruk. I det senare fallet var det viktigt med is för att bland annat kunna kyla mjölken.

Isdösen på Stapelängen till höger

Isupptagning på Gårdsjön. Nisse Nilsson är isupptagare.

I Askersunds hamnområde var isupptagningen en stor aktivitet. Vid Stapelängen nedanför landskyrkan fanns det en isdös . Och det fanns också vid många andra ställen, som vid bryggeriet. Det finns många historier om isupptagningen på Alsen. En historia som jag hört är en ilsken arbetsgivare som kom ner till isen och såg att det fattades en av mannarna mitt på blanka förmiddagen. Svaret från de övriga var att han var hemma och tvättade sågspån ur ögonen. Det ledde till att arbetsgivaren vände på klacken och försvann. Han insåg det meningslösa att argumentera mot sådana påståenden.

En isdös byggdes med plankor runt om. Isen som sågats i 50-60 cm stora bitar packades tätt så de frös ihop sedan. Sågspån fylldes på cirka 25 cm runt om och ovanpå. Det isolerade fullgott. Man hade alltid is för två år på lager.

Vännen Leif Linus har hjälpt till med annons.

Folkets hus bio i Askersund har fått ett verkligt uppsving sedan filmerna börjades visas i Sjöängens nya publikarenan, med stor duk och alla modern ljudteknik. Kulturprogrammen vid Sjöängen är också imponerande. Det i ett läge det finns beslutsfattare som vill banta hårt på kulturen då den bäst behövs.

Ragnar Wetter

Själv tänkte jag lämna ett litet nostalgibidrag till i den här bloggen så här i nyårstid när det handlar om Nyårsrevyer. Det handlar om revyn ”Turisthotellet Bomsesund” som också drog storpublik. Det var en revy som Askersunds Scensällskap, satte upp i mitten på 40-talet. Och den spelades inte bara på A.H.F-biografen (nuvarande Hantverkshuset ), utan den gick på turné runt i Sydnärke. Efter några års turnerande i Sydnärke, blev man dock tvungen att lägga ned revyn. Ekonomin hade rasat. Det var dyrt att åka taxi med fyra bilar till varje föreställning.

Mannen bakom revyn var Ragnar Wetter. Han kom till Askersund som värnpliktig och var redan då halvproffs som artist. Han visste hur man skulle skriva revyer. Senare hade han ett showband som turnerade med olika kända artist. Snoddas Nordgren var en, sångerskan Lily Berglund var en annan. Han var också med i några filmer. När ”Turisthotellet Bomsesund” spelades upp för första gången 1943, var det fullsatt i biograflokalen. Gamla Askersunds-Tidning öste lovord över revyn. I feta
krigsbokstäver kunde man läsa ”Askersundsrevyn blev en succé”.

En av revyns verkliga humorister var askersundaren Tage Gevert. Han finns inte kvar i livet längre. Jag träffade honom många gånger. Och vid ett tillfälle berättade han om sitt revyliv. Han plockade då också fram lite klipp och bilder från de ”gyllene
åren”.

”Från början var jag med i SSU:s teatergrupp. När Ragnar Wetter kom till stan blev det fart på det hela. Jag gjorde succé som Hitler och som skolpojke i en annan av revyns 34 tablåer”, berättade Tage för mej.

Tage Gevert

”Rollen som skolpojke var väldigt rolig att göra. Varje gång magistern frågade något skulle jag svara ”Anton-Pelle”. (”Anton-Pelle var en känd askersundare och krögare som ordnade det mesta i staden på den tiden). Du kan ge dej på att publiken hade roligt. När vi började revyn köpte vår kassör ett kassaskrin till våra pengar. Det sista året vi körde kunde kassören hade de få kronor som blev över i sin egen plånbok”, skrattade Tage när han berättade.

Vid något tillfälle hade jag också kontakt med Ragnar Wetter för att prata om hans tid i Askersund med revyn. Det han mest kom ihåg var att det fanns väldigt många vackra flickor i Askersund.

”Men jag har också ett roligt minne från den tiden handlar om Bertil Boo. Han hade börjat sjunga lite smått och jag frågade de andra grabbarna i revyn om vi inte skulle ta med honom. Nej det blir alldeles för högtidligt om han ska vara med fick jag till svar. Några år senare slog han igenom som sångare med dunder och brak som alla vet. Det var en av mina största tabbar som revymakare”, upplyste Ragnar.

Revymakaren Wetter hamnade så småningom som välbeställd krögare på Väröbacka Värdshus . När jag talade med honom för ganska länge sedan hade han lämnat turnélivet men han skrev fortfarande lite kupletter åt primadonnan Git Gay. Och han minns också mycket väl sin revykompis från Askersund, Tage Gevert. Revyns stora stjärna.

I snöbristtider som dessa tänker jag därför påminna år då det fanns snö och det arrangerades skidlopp, som Tivedsloppet i Askersunds omgivningar. IFK Askersund arrangerade under många Sydnärkes stora skidlopp- Tivedsloppet. Det första loppet kördes 1936 och hade då namnet Askersundsloppet. Det ändrades sedan året efter till Tivedsloppet, med start i Ljungås och målgång vid gamla Folkskolan (Sjöängsskolan). Senare blev det start och mål vid gamla IP. Då drogs spåren norr ut från staden för att sedan göra en krok in mot staden via Gårdsjön och Väderkvarnsbacken.

Den gamla sträckningen av Tivedsloppet var starten vid Ljungås skola. På trappan reporter Johannes Kjerrström.

Arthur Östring, Zinkgruvan, en gång i tiden skidkung i Sydnärke.

Som grabb följde jag många Tivedslopp från toppen av den gamla tingsplatsen, Väderkvarnsbacken. Det var många blåbär som trattade på ändan i nedförsbacken in mot det hägrande målet på IP. Bara det drog en ganska stor publik till Väderkvarnsbacken, som numera mest används som pulkabacke. En del hade börjat med pulkaåkning redan under Tivedsloppet. Längden på loppet var runt 3 mil, men flera vätskekontroller. En del stannade länge vid kontrollerna. Blåbärssoppan verkade vara mycket vällagad.

Sydnärkes skidkung i slutet på 30-talet och början på 40-talet var Arthur Östring från Zinkgruvan. Han dominerade stort. Han vann fem-sex Tivedslopp. Det kan väl nämnas att loppet ställdes in 1938-39, på grund av snöbrist.

På 50-talet dominerade IFK-arna Per-Olof Lundin och Bengt Rehnvall. De kanske inte vann alla gånger, men de var ständigt med i toppen. En trogen Tivedsloppsåkare var Kalle ”Bock” Pettersson. Enligt vad jag hört senare var inte hans efternamn Pettersson, utan Gustavsson, men han protesterade aldrig mot sitt felaktiga namn varken i startlistor eller i tidningsreferat. Han gillade namnet Pettersson. Kalles problem var Väderkvarnsbacken och utförsåkningen. Han bromsade utför och det fick ledarna att nästa bryta ihop. Kalle brydde sig inte så mycket om det. I sin
hemvärnsdräkt stakade han lugnt vidare in mot målet på gamla IP i Askersund.
Hemvärnsdräkten använde han alltid vid skidloppen. Normalt hade annars IFK blått
och vitt. Kalle hade inpräntat den olympiska tanken i huvudet. Det viktigaste är inte att vinna, det viktigaste är att deltaga.

Per-Olof Lundin, IFK Askersund, under ett segerlopp på 50-talet.

Bengt Rehnvall, IFK Askersund-Mariedamm, var inte bara en duktig löpare. han var också en bra skidåkare.

Kalle Pettersson (som egentligen hette Gustavsson) hade ingen brådska. Han tävlade för IFK Askersund , men använde hemvärnsdräkten.

Från det första loppet 1936 kan berättas att åkarna startade två och två från Ljungås skola. Matkontrollen fanns vid Uvaberget mellan Askersund och Olshammar. Det var 14 kilometer dit. I täten låg Gustav Nyberg , Skyllberg och Arthur Östring, Zinkgruvan. De slängde i sig lite varmt sockervatten för att sedan fortsätta ett stycke på Olshammarsvägen och in mot Boda. Mellan Uvaberget och Nordhammar hände inte något mellan de båda tätmännen. Östring hade startat en minut efter Nyberg , så hans slutseger var i det närmaste klar vid Nordhammar.

De två sista kilometerna över Alsen in mot gamla Folkskolan blev en ren
spurtsträcka. Nyberg ledde med fem meter fram till järnvägsstationen, innan
Östring satte in slutspurten. Med den segern blev Arthur Östring skidhistoriens förste Sydnärkemästare. I segerintervjun förklarade Östring att banan var alldeles för lätt. Han tyckte det bara var gärden och sjöar att åka över. Inget vidare kraftprov. Segraren uppmanade också intervjuaren att komma upp till Zinkgruvan, där det verkligen fanns lite backar att kämpa i. Men Östring var inte ensam om att klaga på den lätta banan. Även tvåan skogsarbetare Nyberg, var missnöjd med den lätta banan. På den tiden skulle alla skidåkare vara skogsarbetare för att nå
framgång. Yrket gav styrka och hårdhet. Men det var då det…

Skidlift i Väderkvarnsbacken. En del som åkte Tivedsloppet borde kanske haft en lift.

I dag är det Zinkgruvans IF som står för skidsporten i Sydnärke. Både med åkare och en fin anläggning. Klubben tillverkar också egen snö i snökanonerna till spåren när det är kallt nog. Anläggningen i Zinkgruvan har blivit ett skidparadis både för motionärer och aktiva. Många kommer också från Östergötland För i tiden var det ett antal klubbar som hade skidsport på sina program i Sydnärke. Nu är det Zinkgruvans IF som gäller.

När jag växte upp vid kanten av Gårdsjön strax utanför Askersund för drygt 80 år sedan var flaggorna i julgranen från olika länder viktigt. Det blev liksom ingen jul annars tyckte farsan. Det var inte så mycket annat som var viktigt och som vi hade råd med. Vi var många och hade ändå bra jular. Och granen hade vi väl hämtat någon mörk kväll i någon granskog i närheten.  Det är preskriberat nu.

Flaggorna har hängt med i livet. Många tycker nog att jag ska lägga av med flaggtramset efter så många år. Och det har jag gjort, men inte med flit. Vi har nämligen ingen julgran längre så vi har inget att hänga flaggor i längre. För mej blev det ett huvudbry. Men det löste sig. Flaggorna är fortfarande hela och dottern Anna har fått ärva de vackra julgransprydnaderna. Och min Anna för traditionen vidare utan att blinka. Det är ett rent nöje att komma till Torelundsvägen och njuta av den vackra granen med flaggor. Och mat också förstås.

Och det klart att jag minns jularna hemma vid Gårdsjön när jag ser flaggorna i granen. Är annars inte så bra på att minnas, men det är märkligt nog ändå de gamla pappersflaggorna i snöre som väcker några minnen.

Ugglegatan i Askersund den 10 december för ett antal år sedan . Minns inte riktigt årtalet, men jag minns att nästan alla på gatan var ute och skottade. Men nu bor jag i hyresrätt. Vaktmästarna från Askersundsbostäder sköter det bra kan jag kolla från köksfönstret.