ovedanielsson.se – Sida 10

När Askersund fick gatubelysning

Energidebatten är i full gång. Senaste var det hård bud i riksdagen om vilka energikällor det skulle satsas på. Och hur man skulle spara på el. Kärnkraften är verkligen på tapeten också efter regimskiftet .

Bara en liten tillbakablick när det gäller belysning i kommunen. Då med hjälp av en del bilder från vännen Leif Linus. För snart 160 år sedan fick Askersunds centralort sin första gatubelysning. Det var gatlyktor med snodda vekar som eldades med rovolja. När det var månljust tändes inte lyktorna. Stadens styrande ville spara på oljan. Men klagomålen över dålig belysning spred sig. Då gjordes för den tiden ett radikalt grepp, lyktorna började eldas med fotogen. Från början fanns det 15 lyktor som spred ljus över stadens gator.

Hamntorget för ett antal år sedan

År 1898 så blev det aktuellt med elektrisk kraft från en kraftstation vid Starketorp. Erbjudandet kom från ingenjör Axel Giöbel , Bastedalen och statsfiskal Setterberg. Ett år senare stod kraftstationen färdig. För att driva stationen hade Askersunds Elektriska AB bildats. Askersunds stad fick då ett erbjudande från bolaget om gatubelysning med glödlampor. Några i stadsfullmäktige var motståndare till nymodigheten med glödlampor. De hade en usel ljuseffekt menade många. Frågan blev också bordlagd, men bara några månader. Tisdagen den 10 oktober 1898 strålade Askersund för första gången i elektrisk belysning. Många butiksägare var dock kritiska till den nya belysningen. Den nya belysningen tog sig inte in i butikerna som den gamla med lyktor. Handlarna fick använda stearinljus och fotogenlampor för att klara kommersen.

Korsningen Norströmsgatan -Sjötullsgatan tidigt 1900-tal. Kolla belysningen.

Linjeförman Oskar Johansson åkte runt med sin bil och bytte glödlampor i gatubelysningen en gång i tiden. Elaka tungor sa att han saknade körkort, men det hade ingen betydelse i det här fallet.

De gamla gatlyktorna ställdes upp på Rådhusvinden. Ett annat problem för askersundare var att gatubelysning släcktes redan klockan 23 . Folk fick treva sig hem genom gatorna i mörker. Men det fanns undantag från 23-regeln och det var när kraftverkschefen och stadsfiskalen hade fest hemma eller var på hotellet. Då strålade gatorna i full belysning långt inpå natten.

Vattentillgången vid kraftverket i Starketorp blev för liten ganska snart. Ett konsortium bildades , som köpte in fallen vid Näs i Motala. Och då bildades också Motala Ströms Kraft AB, som levererade ström till Askersund under massor av år.

Norra Bergen i Askersund. På platsen byggdes sedan Samrelaskolan. Och belysning fanns.

Fin lykta vid slaktare Helmer Anderssons gård 1890-tal, Stora Bergsgatan -Norströmsgatan

Ströms hörna . En 40-talsbild i skymning

Landskyrkan i början av 1900-talet. Det var sparsamt belysning i hamnområdet på den tiden som synes. En stolpe i närheten av bron.

En del faktauppgifter är hämtade ut Haugards ”Askersundiana”.

———————————————————————-

Askersunds kommun ville göra en satsning för drygt tio år sedan på elbesparingar. Kommunen räknade med att kunna spara lite pengar på att släcka ner en del park-och gatubelysningar på orter där begreppet ”samlad bebyggelse” inte kan användas. Men nedsläckningen kom inte att ske utan protester. Ärendet var ute för yttrande till lokalföreningarna. Politiker från de aktuella orterna hamnade i mörker på hemmaplan när förslaget lades fram.

I yttrandet från Zinkgruvan sa man att det vore effektivare och mindre skadligt att släcka varannan lampa i centralorten Askersund, istället för i gruvsamhället. Det skulle ändå vara bättre belysning än vad som finns i Zinkgruvan. 1964 förbättrades vägbelysningen i Zinkgruvan som då tillhörde Hammars kommun. När storkommunen bildades 1971 blev det mycket sämre vad beträffar belysningen hävdar representanter från olika föreningar.

I Lerbäck menade man att kommunen inte slentrianmässigt kan säga att den och den ljuspunkten ska bort. Det handlar om säkerhet och trygghet.

”Vi som valt att bo utanför centralorten måste kunna vistas utomhus även under den mörka årstiden och känna oss trygga” , skrev man från Lerbäck.

Istället för att ta bort ljuspunkter behövs det flera, särskilt då vid busshållsplatsen för barnens säkerhet.

Förslaget från kommunen innebar att belysning vid gamla vägen vid Lerbäcks teater skulle plockas bort. Totalfel menar Lerbäcksborna med tanke på Lerbäcks teaterns utveckling, med runt 10 000 besökare under den mörka årstiden. Samma oro för mörker är belysningen förbi Per-Olofsgården som har både övernattningsrum och driver ett konferenshotell.

Även i Mariedamm tyckte man att det är orimligt att ta bort belysning från delar av samhället. Med tanke på den tunga trafiken genom Mariedamm-bland annat bergkrosstransporter från Zinkgruvan- anser styrelsen för vägföreningen att belysningen i samhället istället borde utökas.

Vad jag minns blev det inte mycket av kommuners besparingsförslag den gången.

Samling vid pumpen i Askersund

Med anledning av att det inte finns något vatten i kranarna i Askersund torsdag 12 jan. Trasig ledning i Hammar. Askersundarna hade en gång i tiden minst tre kommunala pumpställen att välja på för att få friskt vatten. Trots närheten till sjön. Några vattenledningar fanns ännu inte i stan. Pumparna var ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Men också mötesplatser för stadens ungdomar. Där fanns tillfälle för alla pojkar att visa sina chevalereska anlag genom att hjälpa flickorna med vattenpumpningen. I många fall blev vattenpumpningen helt avgörande för en fortsättning av bekantskapen, som senare ledde till äktenskap. Närvattenledningarna kom blev det betydligt svårare för pojkarna i Askersund att imponera.
Har inte riktigt kläm på vilka metoder som användes efter pumpepoken….

Jonskällan intill gamla Frälsningsarmén

Det var inte alls som Ulf Peder Olrogs visa ”Samling vid pumpen”från början av 40-talet. I texten står att ”Alfred har di slagit så han ligger å blör”. Och fortsättningen är inte bättre .”Länsman fick på huve, sa jag tror han dör”. Det var betydligt lugnare vid pumparna i Askersund.

På de flesta gårdar fanns källor. Stora pumpar för att få upp
sjövatten fanns uppsatta i hamnområdet och öster om hamnområdet. Den flitigaste
besökta källan var den så kallade Jonskällan invid kyrkberget vid gamla
Förnicklingsverket och Frälsningsarmén (Högbergs affär Hospitalsgatan)) .
Det var en källa känd för mycket gott vatten. Under torra sommarmånader var det ransonering av vatten från källan. Pumpen hölls då endast öppen på morgonen . Men då stod ofta 20-30 tjänsteflickor i kö för att hämta vatten. Men det blev bara en kruka vattentill alla. Punkt och slut.

När vattenledningarna i stan började komma sinade intresset för pumparna. 1875 tog allmänna rådstugan beslut om att bygga en vattenledning i stan. Men då hade de styrande tjafsat i många år om från vilken sjö vattnet skulle hämtas. Det fanns förslag om vatten från Stora Röllingen och Gårdsjön, men det blev ingen av dessa båda sjöar. Vattnet togs istället från en källa vid Sundsängen, för att sedan passera genom en reningsapparat till en stor cistern på Norra Bergen, för att sedan renas
ytterligare och ledas ut i järnrör till brandposter och vattenhämtningsställen.

Redan 1897 dömde vattenledningarna ut av Brandstodsbolaget. Effekten på ledningen var alldeles för dålig. Kasthöjden över marken var bara 4,6 meter. Brandstodsbolaget krävde en kasthöjd på 15 meter , om det skulle börja brinna i stan igen. Det resulterade i ett nytt vattentorn på Norra Bergen.
I juli 1907 påbörjades bygget och avslutades i slutet av 1908. Tornet är 31 meter och i dag till salu om någon skulle vara intresserande av ett boende med en enorm vacker utsikt. Det är ett antal år sedan tornet togs ur bruk. Det sista när det gäller det ståtliga tornet är att det ska till belysning, så det kan synas på långt håll.

I oktober 1947 försvann den sista pumpen ur stadsbilden. Då flyttades pumpen vid kyrkberget upp till Hembygdsgården, där den fortfarande finns för beskådande. Hur gammal pumpen är svårt att få fram. Men bilder från 1800-talets mitt visar att den fanns på plats vid kyrkberget. Anledningen till att pumpen flyttades var att
Förnicklingsverkstaden skull ändras och byggas ut. Pumpen fick helt enkelt inte
plats på tomten längre. För ett antal år sedan fanns det personer som ville att
pumpen skulle flyttas tillbaka till sin gamla plats. Men jag har inte hört något
mera om det på senare år. Pumpen skänktes av staden till hembygdsföreningen.

Hammar var först med skolmat

Skolmaten är en ständig aktuell fråga. Faktum är att Hammars skoldistrikt var pionjärer när det gällde fria skolmåltider. Så Askersunds kommun har mycket att leva upp till nu när Hammar också tillhör kommunen. Hammar var den första på länets landsbygd som införde fria skolmåltider. Det skedde redan 1946. Askersunds stad lågt långt efter. Reformen infördes efter en motion av fabriksarbetare Alf Carlsson, Aspa. Han är värd att minnas som en föregångsman i Hammars kommun. Precis som Valle Eriksson.

**Bild från hembygdsföreningens bok om Hammars kommun.**

Mitt under brinnande och ransonering försökte Hammars skoldistrikt för projektet i hamn. Första tiden lånades kokkärl vid Vättra barnkoloni. I alla skolor i området skulle kök iordningsställas, eftersom matlagning skulle ske i varje skola. Elva personer var anställda för att sköta matlagningen. Planläggningen utfördes av en kommitté med makarna Ragnar och Maja Wiklund, och skolstyrelsens ordförande Valle Eriksson. Maja Wiklund såg till att lägga upp en matsedel för tre veckor i taget. En svårighet var alla licenser som fanns på vissa varor. Fru Wiklund var också en tid husmor i Harge skola.

Mannen bakom skolmaten i Hammar på 40-talet var Alf Karlsson. Han står i översta raden längst till höger. Bild från Leif Linus bildarkiv.

**Valle Eriksson ordförande i Hammars skolstyrelse på 40-talet. Bild från Leif Linus bildarkiv.**

Hon hade också till uppgift att besöka de olika bespisningarna inom området för att ge råd. Hon var också en av distriktets första skolkökslärarinnor på 30-talet. Kostnaden för maten de första 4 åren varierade mellan 37-57 öre per måltid. Varje dag serverades ett stadigt mål mat och ost eller annat pålägg på smörgåsarna. Grönt i någon form fanns varje dag. Mjölken kom fet och fin från Hammars gård.

En sak som väckte stor uppmärksamhet långt utanför kommun var att Hammar sände mat till elever från Hammar som gick i realskolan inne i Askersund. Skolstyrelsen ansåg att de behövde lagad mat varje skoldag. För att genomföra det hela behövdes en ändring av bestämmelserna för skolmåltider. Från myndighetens högsta ort blev det klartecken , men också om ett stadsbidrag.

År 1957 den 25 januari serverades den första måltiden till 60 elever i Lutherska Missionshuset vid Stora Bergsgatan i närheten av Samrealskolan. Hyran till församlingen var 5 kronor per dag. Maten forslades med bil i kantiner till Askersund av Birgit Nilsson. I början på 60-talet hade bespisningen flyttas till Hantverksföreningen (Hantverkshuset). Då hade elevantalet stigit till 120 elever. Senare utspisades eleverna från Hammar på Stadshotellet. 1964 tog Askersunds skolförbund över bespisningen. Maten lagades i Askersund och fraktades ut till samtliga skolor.

Lutherska Missionshuset Stora Bergsgatan

Personligen tycker jag att skolmaten verkar bra. Alla kan ju inte tycka om allt. Huvudsaken är att maten är god. Kan nämna att jag aldrig ätit skolmat, men jag har varit i Sjöängens matsal som pensionär och ätit. Och det var riktigt gott. Inget att klaga på.

En del faktauppgifter är hämtade ur Hammars Hembygdsförenings bok som gavs ut i samband med kommunsammanslagningen.

Askersunds förste pressfotograf

Förre urmakaren Magnus Bromander var Askersunds förste ”riktiga” pressfotograf. Han sprang inte omkring som dagens lokalskrivare, både med kamera och anteckningsblock för att intervjua. Magnus ägnade sig enbart åt att fotografera. Men så blev det också bra bilder.

Magnus finns inte kvar i livet längre, men hans Askersundsbilder kommer att leva länge. Vi hade ofta kontakt med varandra. Särskilt intensivt blev det i samband med Askersund 350-årsjubileum, då jag körde en serie med Magnus bilder under en egen vinjett. Det var mycket uppskattat bland askersundarna.

Vid sidan av sitt urmakeri hade Magnus en typ av deltidsanställning på gamla Askersunds-Tidning under en tioårsperiod på 40-och 50-talen. Det var också han som gjorde i ordning det första mörkrummet på tidningen. Rummet användes även när Allehanda hade tagit över. Jag själv har tillbringat många timmar i det trånga mörkrummet.

Magnus sa många gånger till mej att tiden som fotograf på tidningen var underbar. Det var jobbigt men mycket roligt. Askersunds-Tidning kom bara ut tre dagar i veckan. På söndagskvällarna efter bandymatcherna på gamla IP, fick han sätta sig i bilen och åka in till en klicéverkstad i Örebro med bilderna. Där var kön lång med fotografer, som hade samma ärende. Magnus berättade för mej att lilla Askersunds-Tidning alltid kom långt bak i kön. De större tidningarna i Örebro hade företräde. Som tur var kom inte ”Askersundaren” ut förrän vid middagstiden på måndagen.

Det var mycket idrotten som gjorde att Magnus började fotografera. Han var aktiv inom IFK Askersund på olika sätt. När IFK spelade allsvensk bandy, så följde Magnus laget med sin kamera, både hemma och borta. Han lämnade bandybilder till olika tidningar. En verklig stor händelse i det bandytokiga Askersund inträffade 1945 då IFK:s Gunnar Carlsson blev uttagen till landslaget. Magnus fanns på IP för att spola is, när hans pappa kom ut vid niotiden på kvällen och berättade att Gunnar skulle spela i landslaget. Magnus pappa hade hört det på radio och ville göra sonen beredd med sin kamera. Lite senare på kvällen kom Gunnar själv ut till IP och tränade en stund. Han hade en stor supporterskara med sig berättade Magnus för mej.

Magnus var sedan med Gunnar som ledare till hans första landskamp. I den matchen utsågs Gunnar till landskampens bäste spelare. Och Magnus fick sina bilder. En av hans verkliga pangbilder tog han på ”Stålfarfar” Håkansson, när Sverigeloppet på cykel gick genom staden på 50-talet. Kvällstidningarna stod på kö för att få köpa bilder.

Magnus började tidigt med en småbildskamera. På den tiden använde de flesta fotografer storbildskameror som Rolliflex och liknande. Redan när Askersund firade sitt 300-årsjubileum 1943, använde magnus en småbildskamera. Många av hans pressbilder är unika både vad gäller miljö och personer. Leif Linus Larsson , har haft möjlighet att kopiera Magnus bilder och visa upp en för allmänheten. På det viset förs Magnus fotoarv vidare och det är ju mycket trevligt. Elof Fryxell var en annan fotograf vid den här tiden i Askersund. Han hade fotoaffär med egen ateljé. Ibland blev han kallade till olika uppdrag. Men Magnus var den ”riktige” pressfotografen som fanns på plats när det hände något.

OVE DANIELSSON

När gamla idrottsplatsen i Askersund försvann

Det har varit aktuellt med en del viktiga markinköp för Askersunds kommun genom åren som kostat lite pengar. Därför ska jag berätta om ett markövertagande som inte kostade en krona. Ett verkligt markklipp. Bara som en liten motvikt. Och hur det kunde gå till ”förr i tiden”. Så kan det naturligtvis inte gå till nu för tiden. Nu handlar det för det mesta om rena markköp utan krusiduller…

Från invigningen av gamla IP 1925

För drygt 50 år sedan övertog Askersund stad IFK Askersunds gamla idrottsplats. Det ledde ett 15-tal år senare till att Askersund beslutade sig för att lite oväntat bygga hus på gamla IP. Det var inte vad ansvariga inom IFK hade tänkt sig. En ny anläggning skulle byggas på Solberg, där man från början tänkt bygga husen. Varför planerna ändras känner jag inte till. Men märkligt var det. Beslutet kom helt oväntat. 1982 var det skrinnarpremiär på Solberga med Svenska juniorcupen.

De flesta inom IFK Askersund och de flesta askersundare ville behålla gamla IP, och med en träningsplan intill. Där Konsum finns i dag. Pengarna till både allsvensk bandy och skötsel av en idrottsanläggning fanns inte. Det var en kommunal anläggning under IFK:s tid , men ändå inte. Staden blev nu ägare till anläggningen, så det var politikerna som bestämde hur det skulle vara i fortsättningen. Några politiker var emot flytten, men de var inte nog många. Solberga blev en fin anläggning för den stora allmänheten, men ändå lite knepig. Kommunen har fått en anläggning med en grusplan som står tom nästan hela året. Men jag förmodar att idrottsfolket fick vara med och säga sitt när det begav sig. Tror inte att det finns en liknande utformning på någon annan plats. Kanske det går att fixa till det, vad vet jag….

Dansbanan på gamla IP

Gamla IP 1957

År 1964 tog Askersunds stad över idrottsplatsen med bland annat löften om att IFK skulle få disponera anläggningen som tidigare. Löftet hölls inte när det gällde klubbrummet. Efter en del år plockades klubbrummet under gamla läkaren bort med löfte om ett nytt rum. Nu dröjde det fram Solberga IP blev klart i början på 80-talet. Under många år var prissamling, bilder och viktiga klubbsaker nedpackade i kartonger för att forslas runt till olika platser. En del prylar kom bort och andra förstördes.

IFK Askersund, vars medlemmar hade byggt idrottsplatsen, fick inte en krona för själva markområdet! Staden gjorde ett verkligt markklipp 1964.Området hade köptes in i början på 20-talet av IFK och den nya idrottsplatsen var klar för invigning 1925. Ersättningen till IFK blev inlösen av ett lån på 15 000 kronor i Sparbanken 1964, vidare fick IFK 10 000 kronor för täckande av utgående skulder, samt 5 000 kronor för inventarierna. Sammanlagt 30 000 kronor. Men överlåtelsekontraktet står inte en rad om betalning för marken där hyreshusen står i dag. Det kan också nämnas att föreningen också hade ett årligt bidrag från stan för spoling av isbanan som aldrig räckt till. Men kravet var ändå att alla skulle ha tillgång till isen, skolor som allmänhet. Och så var det också.

Det som finns kvar av gamla IP i dag är ett antal stora björkar. Träd som en skogsägare skänkte till föreningen. I övrigt finns det inget som vittnar om att området varit en idrottsplats. Jo, möjligen gatunamnen, Torsten Carlssons väg. Han var ordförande i föreningen en herrans massa år. Punkten om överlåtelse av idrottsparken-den viktigaste frågan i föreningens historia-vållade ingen som helst diskussion vid årsmötet. Alla var säkra på att IP skulle finnas kvar på samma plats och att den skulle få användas som den alltid gjort. Det var ingen dramatik i det. Men politikerna efter kommunsammanslagningen 1970 hade andra större planer. Men så långt som till konstfryst räckte inte planerna.

I dag hade flytten av idrottsplatsen var betydligt mera komplicerad. Tror aldrig kulturen gått med på en rivning av den gamla läktaren från 1925. Kanske en flyttning till Solberga, men inte en rivning. Det är vad jag tror. En liknanden läktare finns på Skyllbergsvallen. Den är från slutet av 30-talet. Idrottsföreningen där har fått kulturbidrag för att rusta läktaren. Och det har man gjort bra. Medlemmarna har jobbat hårt med den gamla läktaren, som blivit en prydnad för Skyllbergsvallen.

För oss alla som varit aktiva inom idrotten var gamla IP en betydligt gemytligare arena än vad Solberga är. Men det beror förstås på storleken. Och så förstås på lite nostalgi.

Det här var lite idrottshistoria och en liten påminnelse hur markförvärven kunde gå till för ett 50-tal år sedan.

Tårdrypande julhistoria på krogen ”Stampen” i Askersund

Förr fanns många kaféer i Askersund. Det mest bekanta var ”Nissas kafé” vid hörnet av torget mitt emot polisstationen som då låg i Rådhuset. Av krogar fanns en som vanligen kallades ”Stampen”. Där såldes supar vid disk med en smörgås till. ”Stampen” låg vid Stöökagatan ner mot sjön där parkeringarna finns i dag. ”Stampagården” som namn hängde med länge.

Stampagården vid Stöökagatan

Återger en tårdrypande sedelärande historia i jultid som utspelades just i Värdshuset Stampen. Historien är så mycket man tål så här i juletid. Men jag tar risken. Läste den för ett antal år sedan och vad som kan hända om spriten får ta överhand. Jag
är inte själv nykterist men det får vara måtta på det hela. Ofta är det ju barn som drabbas och det är ju minst sagt tråkigt. En vit jul är att föredra.

Sundsgatan med Stampagården i bakgrunden till höger.

Stampagården på 50-talet. I dag finns parkeringar i området.

Historien handlar om en julafton för länge sedan. Fyra yngre män hade slagit sig ned vid ett bord inne på Stampen för att njuta av varm julglögg. Medan de satt där och i munter stämning och samspråkade kom en ynkligt illa klädd luffare in genom dörren. Han såg sig skyggt omkring. Det glada sällskapet hade observerat mannen och någon vinkade att komma så skulle de bjuda på en sup. Han gick fram till dem för att få supen och när de så skulle skåla för honom så föreslog en i sällskapet att han skulle hålla ett skåltal för dem. Gänget hävdade ”att en sup är en sup och ännu har ingen luffare försmått en sup.”

Den arme mannen som redan fattat sitt glas hejdade sig och ställde tillbaka det på
bordet och började prata.

-När jag var ung var jag lika glad som ni är. Jag fick en fästmö, en god och trofast
kvinna. Vi gifte oss, livet såg sig ljust och lovande ut, men så började jag supa så smått. Begäret växte och jag blev fullständigt slav under spritbegäret. Min hustru vädjade och bad om att sluta supa men det blev bara värre. Barnen drabbades också hårt, förklarade den slitne luffaren med tårarna rinnande.

Mannen hann också med att berätta att både barn och hustru var döda och det skyllde han på sitt spritbegär. Luffaren lämnade Stampen. Glaset med brännvin som han blev bjuden på fick stå orört.

Den glada stämningen försvann i en hast. Det var inte roligt att festa längre. Enligt historieberättaren , en anställd på Stampen, blev sällskapet tystlåtna och fundersamma. Och det kan man förstå. Luffarens tal hade blivit en mycket allvarlig predikan som sent skulle glömmas. Inte något skåltal som var tänkt.

Tybeck ägde Stampen

Storgatan. Till vänster Tybecks affärsskylt. Ner till vänster låg sedan Stampen.

Så gick det till i Värdshuset Stampen i Askersund för mycket länge sedan. Men så där går det förstås inte nu för tiden i Askersund. Luffare finns inte längre och jag vet inte
om det går att köpa rena supar direkt över disk till en smörgås? Möjligen finns det drinkar av olika slag och det är förestås lite finare. Men de har samma verkan.

Som vanligt har vännen Leif Linus hjälpt till med bilder och en del annonser.

Isupptagning

Isupptagning var en viktig sak vid den här årstiden förr i tiden. Men det var innan kyl-och frysskåpens stora genombrott. Lite var stans på sjöarna fanns det folk som sågade is med jättesågar. Ett tungt arbete men ett måste för företag som fiskaffären, bryggeriet, hotellet, mejeriet och för de flesta lantbruk. I det senare fallet var det viktig med is för att bland annat kunna kyla mjölken.

**50-talsbild från NA vid Strandparken.. Men undrar om isen var så svag?**

I Askersunds hamnområdet var isupptagningen en stor aktivitet. Vid Stapelängen nedanför landskyrkan fanns det en isdös . Och det fanns också vid många andra ställen, som vid bryggeriet. Det finns många historier om isupptagningen på Alsen. En historia som jag hört är en ilsken arbetsgivare som kom ner till isen och såg att det fattades en av mannarna mitt på blanka förmiddagen. Svaret från de övriga var att han var hemma och tvättade sågspån ur ögonen. Det ledde till att arbetsgivaren vände på klacken och försvann. Han insåg det meningslösa att argumentera mot sådana påståenden.

**Nisse Alexandersson och Julius Andersson vid isdösen i hamnen.**

**Notis som Leif Linus hittat i Askersunds Tidning**

**Kommunens isdös längst ut på udden. I området finns i dag Citycampingen.**

En isdös byggdes med plankor runt om. Isen som sågats i 50-60 cm stora bitar packades tätt så de frös ihop sedan. Sågspån fylldes på ca 25 cm runt om och ovanpå. Det isolerade fullgott. Man hade alltid is för två år på lager.

Historien bakom ett vykort från Askersund

Alla som samlar på vykort från Askersund har sett bilden. Och många andra också. Pojken med gasbinda om en arm stående mitt ute på Hospitalsgatan och tittar in i kameran. Bilden är från slutet av 40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden?

Grabben heter Kalle Tingö och det är något som jag känt till under många år. Känner honom, men har aldrig tagit reda på historien bakom vykortet förrän för ett par år sedan. Men jag har många gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på vykort.

Pojken som mit i gatan står. Ett gammalt vykort från Hospitalsgatan med Kalle Tingö. I bakgrunden syns ”Mäntar-Axel” med sin häst.

Kalle Tingö i dag. Under många år har varit bosatt i Mariestad och jobbat som lärare i Borås.

Jag har haft kontakt med Kalle, som sedan 1959 är bosatt i Mariestad. Och han berättar.

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år. På samma bild syns en person med häst och vagn. Det är en man som gick under namnet ”Mältar-Axel”. Han hade ett stall vid Lilla Bergsgatan strax intill, berättar Kalle.

Det rätta namnet på hästägaren var Axel Pettersson, född 1892 . Han levde ensam med sin häst.

Familjen bodde på vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Tror inte att den person som gick under det namnet tyckte om det…

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en båt. När han blev utan båt fick han smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättar Kalle , roat.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen. Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Hilma Maria Karlsson var ”chef” på ”Blåsskäggagården” i Askersund där Kalles familj bodde fram till 1950. Adressen var Trädgårdsgatan 16.

Birger var son till Hilma Maria. Han bodde på gården tillsammans med sin mamma.

-Mina kompisar var bröderna Bergholm vid Elimkapellet på samma gata. Deras farsa var pastor.En annan kompis var Sven ”Putte” Ahlm. Hans pappa , Abel, var vaktmästare i kapellet. Som många andra var jag med och spelade bandy i IFK. Det fortsatte jag med i Mariestad och då i Elles. Var också spelande tränare där under en period, upplyser Kalle.

-När vi flyttade till Laxå forsatte jag att spela bandy för IFK. Fick åka med backkämpen Karl-Erik Hagman som bodde i Laxå. Vi hade ett bra juniorlag som spelade hem DM-tecknet 1954.

Kalle spelade bandy för IFK. Även när han hade flyttat till Laxå. Juniorlaget blev DM-mästare 11954. Stående fr.v: Pelle Törnmarck (lagledare), Hasse Andersson, Kalle Tingö,Sven Ahlm, Anders Björck, Kurt Nilsson och Toffe Wallin. Knä:Sune Nordberg,Jan Körner, Sven-Åke Frida Karlsson, Hasse Larsson och Mikael Färg

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss. Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås.

-Jag har släkt kvar både i Laxå och Askersund. Brorsan Pelle har bott i Askersund. Kollar också på din blogg om både gamla och nya Askersund, upplyser Kalle, som inte glömt sin barndoms Askersund.

Det är inte så ofta Kalle och hans fru besöker Askersund nu för tiden. Efter alla år i bilen mellan Mariestad och Borås, är han ganska trött på bilåkande. Men det händer ändå ibland. Kalle och jag har enats om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kommer till stan. Den här gången kommer inte Kalle med på bilden därför att han kört omkull på cykel dagen före. Den nya bilden från Hospitalsgatan har jag väntat på länge och det är mitt förslag. Det blir inget vykort utan en bra och trevlig bild som kommer att spegla lite vad som hänt en gammal gata i Askersund.

Leif Linus har hjälpt till med några bilder och lite fakta. Några bilder har Kalle själv bidraget med.