Bandyn och Askersund
1953 återvände några IFK:s storspelare till klubben efter utflykter till andra klubbar. Fr.v:Gunnar Carlsson, Elis Karlsson, Karl-Erik Södergren och Svante Eriksson
Bandysäsongen är redan igång med turneringar mellan storlagen. Seriespelet har dock inte kört igång ännu, men det dröjer inte länge förrän det är dags. Förr var det alltid premiär annandag jul-om det fanns is. Och det gjorde det nästan alltid förr. Om jag minns rätt…
Föra att klara tidiga premiärer och hinna med alla matcher fodras i dag konstfrysta banor eller bandyhallar. Något som många gamla bandymetropoler inte haft råd med, eller det har inte funnits nog stort intresse bland de styrande att bygga isanläggningar. Askersund är ett lysande exempel på det. Därför har också många gamla anrika bandyklubbar gått i graven. Som IFK Askersund.
Klubben finns kvar efter 107 år, men bandysporten ligger på is om man säger så. Frågan är om sporten någonsin kommer tillbaka. I dag är det innebandy som gäller bland ungdomarna. När det också saknas konstis finns inte förutsättningarna. Förbundet kräver i dag konstfryst av klubbarna, därmed är många mindre kommuner diskvalificerade.
I mitten på 60-talet gjorde IFK sin senaste och förmodligen sin sista säsong i storserien. Men redan 1951 menade många att det var lika bra att lägga ner bandyverksamhet. Det var kris. IFK åkte ur divsion 1 som det hetta på den tiden, säsongen 1949-50. Efter nedflyttningen splittrades laget. Sex av det bästa spelarna försvann till andra klubbar, däribland landslagsspelarna Gunnar Carlsson, Karl-Erik Södergren och Svante Eriksson. På något vis lyckades ändå IFK kämpa vidare och hanka sig kvar i tvåan. 1953 var större delen av gänget tillbaka igen och det blev kval till ettan ganska omgående. Tyvärr klarade inte IFK av Lesjöfors den gången. Ett år senare var IFK tillbaka i storserien genom tre kvalmatcher mot Åtvidabergs BK.
Stig Reveny
Elis Karlsson
Karl-Erik Hagman
Svante Eriksson
Gunnar Carlsson i landslagströja
Karl-Erik Södergren
Svante Erikssons flykt till Djurgården berodde på att han studerade till lärare i Stockholm. Södergren valde att följa med kompisen till storstaden. Gunnar valde Lesjöfors efter många lockrop från andra klubbar, medan brodern Elis försvann till Åtvidaberg, för att året senare återförenas med brodern i Lesjöfors. Målvakten Stig Reveny och backen Karl-Erik Hagman skrev på för Köping. Reveny blev kvar i Köping och bor där fortfarande, medan Hagman återvände hem.
Södergren skriver på för IFK igen.
Södergren spelade en säsong för IFK efter Djurgårdstrippen. Örebro SK hade under flera år jobbat för att få över ”Söder”, men inte lyckats. Men när inte IFK gick upp 1953-54, valde han ÖSK. Han var då 30 år och förklarade att ”man lever bara en gång” och måste ta chansen till spel i ettan”. ”Söder” var sedan med och förde ÖSK till några SM-titlar. Redan under 40-talet blev han landslagsman i IFK:s färger. När han kom till storlaget ÖSK blev det ytterligare ett antal landskamper.
Gunnar Carlsson spelade för Örebro SK i två omgångar i början på 40-talet. Det var innan ÖSK hade blivit ett storlag. Gunnar fick aldrig chansen att spela i något storlag, utan fick ständigt vara med att kämpa mot nedflyttning eller för uppflyttning. Trots det fick han representera Sverige ett antal gånger. Första gången 1945 mot Finland då han korardes till bäste man på plan. Senast 1950 mot Finland. Undrar hur många landskamper han hade fått göra i ett storlag?
Edvardsson
IFK värvade också spelare och det bästa kapet var utan tvekan målvakten Karl-Erik Edvardsson från Åtvidabergs BK. Han blev kvar många säsonger hos ”de blå”. Värvningen av honom är lite udda. Elis Karlsson, som hade varit klubbkamrat med ”Edvard” i Åtvidaberg berättade för mej att han och målvaktsklippan hade en hemlig överenskommelse innan kvalmatcherna mellan de båda klubbarna. De skulle spela ihop i det lag som tog steget upp till ettan. Det blev Askersund.
PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.
Askersunds Idrottssällskap tog upp kampen med IFK på 30-talet.
En uppsättning av Askersunds IS med förstärkningar från Åmmeberg. Nils Lundstedt, Torsten Ljungås Larsson, Olle Källgren, Skåra Widing, Gunar Karlsson, Torsten Andersson, Sandor Wallin, Rune Gevert, och Murren Karlsson. Knästående: Anders Haglund, Lennart Sorken Persson och Arne Bernström
Längst ut till vänster Torsten Ljungåsarn Larsson. Ungefär samma spelare utom honom finns på bilden under.
Askersunds IS fotbollslag i början av 30-talet. Sixten Gevert, Olle Wallin, Volmar Lundkvist, Nils Lundstedt, Tom Cederkvist (allsvensk bandyspelare i Nässjö),Åke Sjödin, Åke Swiden, Erik Jakobsson och Bagar-Anton. Knästående: Rolf Eriksson, Sven Andersson och Olle Källgren. Bilden är tagen på Fyrkanten i Lerbäck
Sixten Gevert (t.v) var aktiv inom AIS en tid men gick sedan tillbaka till IFK. Här som bandyspelare i IFK 1946 tillsamamns med Gösta Plåtis Johansson och Ingvar Ulvenheim
I början av 30-talet blomstrade verkligen idrottslivet i Askersund. Det fanns två föreningar i själva staden. Förutom välkända IFK, fanns också Askersunds Idrottssällskap. Båda föreningarna hade fotboll och bandy på programmet. AIS uppstod som förening efter schism inom IFK. En del spelare tyckte att de blivit orättvist behandlade av IFK på olika sätt och särskilt då vid laguttagningar. På den tiden tog valda personer i sektionen ut lagen. Något som pågick väldigt länge. När IFK spelade allsvensk bandy på 40-talet visar protokoll att ett antal personer var inblandade i laguttagningarna. I dag skulle aldrig en tränare acceptera sådan inblandning. Det var just spelare som stod på gränsen till A-laget i IFK, som försvann till AIS. I tidningsspalterna skrevs det många hårda ord om klubbarnas rivalitet.
”Man skulle ha tagit hand om de pojkar som nu spelar i AIS, inan det var för sent, och inte nochalerat deras krav. Men man saknar inte kon förrän båset är tomt, som ordspråket säger”, skrev signaturen Te-Te i gamla Askersunds-Tidningen. Dagen därpå fick dock signaturen svar på tal i samma tidning av en uppretad IFK-are.
”Tror Te-Te att den upparbetade fotbollen inom IFK genom Te-Tes inlägg får någon uppmuntran? Otack är världens lön, säger ordspråket. Ordspråket om ”kon” får stå för Te-Tes räkning, för med ”kon” menas väl AIS-spelare?”
Den i november 1931 var det dags för det första lokalderbyt mellan de båda klubbarna på Idrottsparken i Askersund. Trots att det fanns ett tunt snötäcke på planen och vinterkylan hade kommit, hade ett 100-tal fotbollsintresserade askersundare sökt sig till IP för att se ”30-talets match”. Drabbningen blev ett bedrövligt bakslag för nybildade AIS. IFK van med 6-0.
”Man kunde matchen igenom se en klar skillnad i teknik och bollbehandling, samt hårdhet. IFK-laget som fostrats i serien har allt detta. AIS saknar det. Särskilt frapperande voro forwards vekhet”, kunde man läsa i referaten från matchen.
Efter några mycket livaktiga år i början på 30-talet försvann AIS. Det var helt omöjligt at ha två idrottsföreningar med samma sporter på programmet i en sådan liten stad som Askersund. Kloka ledare i de båda klubbarna insåg att samarbete var den enda möjligheten. Eftersom IFK hade en egen idrottsplats blev det naturligt att det blev just den klubben som förde idrotten vidare i Askersund.
Många inom AIS blev också stora namn både som aktiva och ledare. Arvid Swidén blev lagledare för IFK:s bandylag under många år. Olle Wallin var både aktiv och ledare inom IFK. Sixten Gevert fortsatte som stenhård backkämpe för IFK både i bandy och fotboll. AIS Nisse Lundstedt. Tillhörde senare de bättre inom IFK på sin halvbacksplats i fotboll. Under några förstärkte också några spelare från Åmmeberg AIS.
-----------------------------------------------------------------
"Murren" har en given plats i Åmmebergs idrottshistoria
Åmmebergs störste fotbollsspelare genom tiderna, Herbert "Murren" Karlsson. Förutom att han var aktiv var han något av klubbens allt i allo.
Två Åmmbergslegender i fotboll. John Alvar Jansson och Herbert "Murren" Karlsson. Bilden är från 1923.
Åmmebergs fotbollslag 1932-33. Herbert "Murren" Karlsson, längst till vänster
Björkvallen 1957. Åmmebergs fotbollslag uppställda för match mot Södermalms BK. Det blev förlust med 4-3.
Åmmebergs bandylag 1962-63. Klubben låg då i divsion 3.
Åmmebergs jubileumsbok som kom ut för några år sedan är mycket omfatande. En verklig tegelsten med massor av bilder.
Herbert ”Murren” Karlsson och Åmmebergs IF är intimt förknippade. Pratar men fotboll och bandy med gamla Sydnärkesbor, så dyker nästan alltid namnet ”Murren” Karlsson upp i något sammanhang. Han har varit med om att skapa både idrottsplatsen och fotbollen i Åmmeberg. Under många år var han i det närmaste bosatt på Björkvallen. ”Murren” finns inte livet längre, men har för alltid ristat in sitt namn i klubbens historia. Själv hade jag förmånen att få träffa honom ett antal gånger som journalist. Och ibland när jag med IFK Askersund spelade på Björkvallen.”Murren” var en färgstark person.
-Min far sa alltid at det var lika bra att jag tog med både mat och säng till fotbollsplanen, eftersom jag nästan jämnt var där. Och farsan hade nog rätt, upplyste ”Murren” , vid något tillfälle.
Som de flesta smågrabbar i Åmmeberg i början på 1900-talet började Herbert spela fotboll hemma på gården, som i hans fall låg i Tomtevik. Någon riktigt fotbollsplan fanns inte i samhället på den tiden.
-Jag kunde stå timme efter timme och skjuta med en liten gummiboll mot vedboväggen. Ibland tog vi mammas mattrasor och lindade till fotbollar, mindes Herbert.
Som 14 –åring kom han med i Åmmebergs A-lag första gången. Det var en match mot Hammar. Efter det var Herbert bofast bland de stora grabbarna. Hans teknik och skottfarlighet ställde till mycket trassel för de övriga Sydnärkeslagen. Trots att Herbert var ganska liten och lätt hade han ett mycket tungt skott.
-Jag tror det var min träning hemma mot väggen som gjorde att jag kunde skjuta så bra. Man stod och nötte in detaljer väldigt noga.
Samtidigt som Herbert var aktiv spelare var han också lagledare, sekreterare och ordförande i klubben. Förutom det var han också domare. Från sin tid som domare hade han väldigt många roliga minnen att berättat om, även om det inte var så roligt just när de inträffade.
-Minns särskilt en match i bandy mellan Askersund och Bastedalen på lergropen i Harge. Askersund vann med 3-2 och segermålet kom alldeles i slutminuten av matchen på ett tennisskott. Bastedalsspelarna var vilda efter matchen. När jag skulle få betalt av Bastedalens kassör efter matchen grät han. Att få stryk av Askersund var det värsta som kunde hända. Själv fick jag rädda mej in i en bil annars hade jag fått stryk, berättade Herbert.
Sin allra sista insats för Åmmebergs IF gjorde nog Herbert när idrottsplatsen kom till. Klubben hade ingen riktigt fotbollsplan och det var naturligtvis en dröm för alla i det lilla samhället att få en egen idrottsplats. Sagt och gjort, Herbert föreslog bolaget en plats-där Björkvallen ligger nu- som idrottsplats. Bolagets inspektor följde med Herbert och tittade, men sade blankt nej. Han ansåg att det var bolagets bästa åkermark.
-Jag ilskande till och förklarade för honom att det inte växte mer än tistlar där. Det var också sant, för jag hade varit med många gånger och skördat, där planen skulle ligga, berättade Herbert, för mej.
1935 kom ingenjör Sven Torell till gruvbolaget i Åmmeberg och det var tack vare honom som idrottsplatsbygget kom igång.
-Han var intresserad av idrott och hade själv varit en av Europas allra bästa rallyåkare. Det var bara att gå till honom och låna de maskiner vi behövde. Tack vare det och med hjälp av nödhjälpsarbetare stod idrottsplatsen färdig i slutet på 30-talet.
Hur kan man då bli kallad för ”Murren” när man heter Herbert? Många har undrat och här är svaret.
-I början av 20-talet fanns det en fotbollsspelare i IFK Göteborg som man kallade för ”Murren”. Han hade också Herbert som förnamn, så man tyckte att det smeknamnet skulle passa bra även på mej. Jag blev naturligtvis stolt då den ”riktige” ”Murren” spelade i landslaget , upplyste Herbert, mej om.
På äldre dagar gick inte den gamle kanoncentern på fotboll längre. Han var lika nervös att se matcherna som när han spelade själv, så därför avstod han. Det var inte bra för hjärtat. Samma var det när det gällde matcher på TV. Visste han bara resultatet i förväg gick det bra. På den tiden sändes en del matcher i efterhand.
-Jag var nervös när jag spelade, men det gick över så fort jag rört bollen första gången i match, omtalade han.
Den som vill läsa mer om Åmmebergs IF:s klubbhistora kan med fördel skaffa sig klubbens jubileumsbok 1908-2008. Boken är en verkligen en tegelsten som tar upp nästan allt. Bakom det omfattande jobbet låg Curt Ahlm och Yngve Altskog. Ett verkligt hästarbete om man säger så. En del bilder till den här artikeln är hämtade från boken.
PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt.
_____________________________________________________________________________________
Bastedalens Bollklubb
På 30-talet var Bastedalens BK Sydnärkes bästa bandylag. Leo Andersson, Hugo Andersson, Börje Jonsson, Rune Karsberg, Anse Jonsson, Valter Johansson, Nils Persson, Torsten Jonsson, Hadar Jonsson, Sven Jansson och Valle Eriksson. Knästående Bertil Andersson, Evert Eriksson och Göte Dalegård.
Bastedalens BK hade naturlgtvis också en egen kaffeservis-. Det hade nästan alla föreningar på den tiden
Festplatsen och fotbollsplanen i Bastedalen
Tre gamla kämpar framför den stolta klubbstugan. Göte Dalegård, John Johansson och Hadar Jonsson. I dag fins inte ens resterna kvar av klubbstugan.
Post-Bertil Andersson var en stenhård back i BBK:s bandylag. Här pekar han ut "Lergropen" som var klubbens hemmais.
Gymanstik i Harge skola. Såväl herrar som damer deltog i övningarna.
Ett gäng bandyspelare i Bastedalen
En tidig fotbollsbild från Bastedalen. Från vänster Einar Knall Andersson, okänd, Gideon Engdahl, okänd, Helmer Blomgren,Paul Engdahl, Leo i Moberget, och sedan följer ett antal okända.
Ännu en årgång bandyspelare i Bastedalen. Svärfar Bertil står längst ut till höger. Honom käner jag igen liksom Valle Eriksson trea från höger
Året är 1919. Nere vid tegelbruket i Bastedalen går ungdomarna Gideon Engdahl, Valle Eriksson och Benny Johansson, i funderingar på att bilda en idrottsförening. Sagt och gjort, på höstkanten samlar grabbarna ihop pengar till en fotboll och en regelbok. På planen utanför kalkungnen i Bastedalen sätter man upp provisoriska målstolpar och börjar sparka. Samtidigt döper man klubben till Bastedalens Bollklubb.
Det är just om Bastedalens BK:s uppgång och fall den artikeln ska handla om. Många andra idrottsklubbar i Sydnärke har gått samma öde till mötes som BBK. Klubben upphörde i slutet på 30-talet. De tre pojkarna som bildade föreningen har gått bort för länge sedan. Men jag hade nöjet att höra berättelsen om BBK medan många av de äldre i klubben levde. Och min svärfar Post-Bertil Andersson, var stenhård back i det vitklädda laget. Han berättade en del från storhetstiden. Nu för tiden bär för övrigt nästan aldrig ett bandylag vita tröjor. Det är ingen bra vinterdräkt. Skutskärs storlag i bandy hade också vita tröjor.
Första matchen som Bastedalen spelades mot Hammars IF , 1919. ”Om det nu kan kallas för match”, skrev Valle Eriksson en gång. Hammarspojkarna som hade några år på nacken som fotbollsspelare, hade full utrustning med skor, byxor och tröjor. Grabbarna från Bastedalen var en brokig samling med både kort-och långbyxor. Förmodligen var det ingen i gänget som sett ett par fotbollsskor tidigare. Resultatet har fallit i glömska. Förmodligen blev det brakförlust. Även Hammars IF har försvunnit som klubb.
Valle Eriksson var med och startade idrottsföreningen i Bastedalen.
Verksamheten i Bastedalens BK växte ut och det var i och för sig inte så underligt. Ungdomarna vid tegelbruket hade bara sina cyklar när de skulle någonstans, så det blev att de stannande i Bastedalen. Det blev också naturligt att också hjälpa idrottsföreningen. Förhållandena var ungefär de samma på de flesta små platser i Sverige vid den tiden.
Efter några år tog klubben upp bandy och gymnastik på programmet. Två gånger i veckan hade klubben gymnastik i Harge skola. Bandy spalde BBK på ”lergropen”. Harge tegelbruk tog lera från den gropen till tegelbränningen. Brukschefen var mycket positiv till att ungdomarna höll på med idrott, så därför upplät han en åkerbit till fotbollsplan.
1923 inleddes en ny framgångsrik epok i BBK:s historia. Det året på försommaren invigde klubben sin första dansbana och på det viset kunde klubben ordna fester och ta in pengar till verksamheten. ”Gårdfarihandlare Tore” –ett av de gamla originalen i Bastedalen-lånade ut pengar till virket och klubbens snickarkunniga byggde banan. Ungdomsdagarna i Bastedalen lockade stadigt 3-4 000 personer. Bredvid dansbanan byggdes också ett klubbhus. Klubbhuset användes inte bara till omklädningsrum för fotbollslagen. Det blev också en stor samlingsplats under vinterhalvåret med dansaftnar och amatörteater.
Hadar Jonsson var en av klubbens stora fotbolls-och bandyspelare. Hans tre bröder var också mycket duktiga.
”Vi hade ett mycket bra bandylag på den tiden, mycket bättre än Askersund.Det fanns mycket folk att välja på. I varje hus fanns det åtta-tio ungar. Jag hade tre bröder med i samma lag”, berättade Hadar, för mej. I mitten av 30-talet var BBK Sydnärkes obestridliga mästare i bandy.
Svärfar Bertil berättade ofta om drabbningarna på ”Lergropen” mot Askersund.
”Minns inte året, men vi klådde Askersund med 6-0 hemma i Bastedalen. Söndagen därpå skulle askersundarna ha revansch i en pokalmatch på Alsen.Vi van även denna match, då med 4-1. När vi efter matchen skulle få pokalen, visade det sig att det var den minsta pokal som fanns att köpa. Den var inte större än ett snapsglas”, upplyste svärfar med ett gott skratt.
I slutet av 30-talet när andra världskriget bröt ut blev det allt svårare att få ihop ett lag i Bastedalen. Många av spelarna försvann till Askersund och Hammar. Många blev också inkallade. Festplatsen och fotbollsplanen växte igen. Klubbhuset, en gång BBK:s stolthet rasade ihop. Ungdomarna försvann från Bastedalen och tegelbruket. Det ledde också till Bastedalens BK försvann som klubb.
Det mest påtagliga minnet av BBK i dag är gärdet som användes till fotbollsplan. Några har också bevarat delar av den klubbens praktfulla kaffeservis. Varje förening med självaktning hade en egen servis på den tiden. Fortfarande går det att hitta koppar och fat märkta med BBK lite var stans i Bastedalen. Vid ett tillfälle hade jag sällskap med klubben stortstjärna Hadar Jonsson till den gamla idrottsplatsen. Minnen strömmade över honom när han berättade om allt trevligt han varit med om inom BBK. Luciafesterna, teaterkvällarna och inte minst danskvällarna i klubbhuset var verkliga höjdare berättade Hadar.
Alla gamla bandyspelare i Bastedalens BK var rörigt eniga om en sak. Hade man varit med om drabbningarna på ”Lergropen” i Bastedalen, då hade man varit med om det mesta…
Själv kan jag glädjas åt att ha fått träffat delar av det framgångsrika bandylaget och hört berättelserna. I dag finns det ingen kvar som kan berätta om BBK som de gamla spelarna kunde.
PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt. Kanske det finns bilder att komplettera med….
-----------------------------------------------
Inga tillhörde svenska eliten i friidrott
Inga Broberg-Stenbrink
Alla som satte svenskt rekord 1958 hyllades vid en högtid i Stadshuset. Grabbarna är Affe Pettersson, Lars Carbom, Rickard Dahl och P-O Trollsås. Tjejerna är May Hjertberg,Ingrid Almkvist, Stina Croniholm och Inga Broberg-Stenbrink.
Ulla -Brit Wieslander, Borås, grattas av Inga vid skolungdomens 1959.
Under många år arbetade Inga Stenbrink som gymnastiklärare vid Sjöngsskolan i Askersund. Några generationer Askersundsbarn har haft Inga som lärare. Hon var noga med att alla skulle delta i hennes gymnastiktimmar. Inga visste vikten av att börja röra sig redan som ung. Det var det som lade grunden till hennes framgångsrika friidrottskarriär i slutet på 50-talet och en bit in på 60-talet.
Inga jobbar inte kvar på skolan i Askersund och har också flyttat från stan. Frågan är dock hur många som visste om hur duktigt hon hade varit som aktiv friidrottare? Inga tillhörde svenska eliten både i längdhopp och på 100 meter. På den tiden hette hon Broberg och tävlade IK Göta, Stockholm. Visst tävlade Inga både för Sjöängens IF, Åsbro GoIF och Glanshammar, men det var i slutet av hennes karriär.
Från 1958 och fram till 1965 var Inga bofast i landslaget. 1958 var hon också med i EM som det året gick i Stockholm. Inga är född och uppväxt i Stockholm och började tävla för en klubb som hette IK Svolder. 1956 van Inga 80 meter vid skolungdomens tävlingar på Stadion. Det var ledarna i IK Göta fick upp ögonen för den unga talangen.
”Jag ville till Göta, men var för blyg för att svara ja. Ledarna hade dock pratat med mamma och hon såg till att jag kom till klubben”. Har Inga berättat för mej.
1957 blev Inga och klubben svenska mästare i stafett 4X100 meter. Ymer Borås brukade vinna, men den här gången hade Götaflickorna gett sig katten på at vinna. Under vintern 1957-58 tränade Göta i en inomhushall. Inga fick köra starter i massor.
”För att få lite avkoppling smög jag bort till längdhoppsgropen ibland och gjorde några hopp på skoj. Torgny Wåhlander som då var landslagsman i grenen tränade samtidigt. Det var han som tyckte at jag hade något visst i själva avstampet”, har Inga berätta.
Inga satsade hårt för att komma med i EM-truppen 1958. Kvalgränsen var 5,60 i längd. Vid kvaltävlingar på Stadion klarade Gunilla Cederström , gränsen, medan Inga fick nöja sig med 5,58. Några veckor senare kvalade Inga in på längden 5, 77, som också var svenskt rekord. Gunilla blev senare Ingas trogna kompis i landslaget. Trots att Gunilla Cederström hade kvalat in, kom hon inte med på EM-tävlingarna. Snopet.
EM-tävlingar blev dock inte som Inga hade tänkt sig. En inflammation i ett ben ställde till problem inför hennes viktigaste tävling. Skadan känns igen från dagens friidrottare.
”Jag fick en kortisonspruta som gjorde otroligt ont. Träning var absolut förbjudet. Kavlgränsen till finalen var 5,60. Turligt nog klarade jag det i första hoppet. Finalen gick dagen därpå. Trots skadan blev jag sjua med längden 5, 85.
Inga hade stora förhoppningar at komma med till OS i Rom 1960. Kvalgränsen var 5,80, men Inga nådde aldrig dit.
”Hade jag vunnit kvaltävlingen vid SM hade jag kommit med. Jag var sjuk och matt och blev ”bara” trea”.
1966 flyttade Inga till Askersund efter utbildningen som gymnastiklärare. 1967 övertalades hon att göra comeback för Glanshammar i inne-SM. Då hade hon inte hoppat längd på ett år. Trots det vann spänstiga Inga både längd och 60 meter. Inga lade sedan av med idrotten för att bli mamma till tre barn. När de började bli lite vuxna tog hon upp tävlande igen på veterannivå, med framgång.
Ove Danielsson
-------------------------------------------------------------------------------------------
|