Kategori: Patriks tavlor

Gatornas nuvarande rutmönster i Askersund ritades redan 1643. Den stora
branden 1776 lämnade inte några spår efter sig i stadsplaneringen. Det var rutmönster som gällde. Förr i tiden var inte de stenlagda gatorna särskilt populära. I en gammal skrift från 1800-talet kan man läsa att en del gator i Askersund hade en ”infernalisk stensättning”. Men det var innan den inte allt för vackra asfalten gjorde sitt intåg i staden.

Pelle Landin-Lindberg stenlägger torget på 50-talet. En vanlig syn på den tiden

Bilder från 1989. Väderkvarnsgatan .

Det skulle komma tider då de flesta ville ha tillbaka de stenlagda gatorna igen. Och i slutet på 80-talet var politikerna beredda att återskapa den gamla stadsmiljön vad beträffar gatorna. Drömmen var att kopiera skånska Simrishamn i en liten mindre skala. Där finns kilometerlånga stensättningar.

Stadsbacken vid Storgatan. Bild från 89

I slutet på 80-talet kallades ett gäng stensättare från Skåne att fixa till
stensättningen i centrala Askersund. Med facit i hand kan man konstatera att
det blev bra. Sorgebarnet är fortfarande det gropiga kullestenstorget
där folk går och snubblar. Det är självklart att kullerstenarna ska vara
kvar, men torget kunde väl jämnas ut och groparna fyllas upp. När det gäller torget var inte skåningarna inblandade. Det är senare synder. Några pratar om asfaltering av hela torget, men det måste väl vara mera som ett skämt.

När det stora stenläggningsarbetet genomfördes i oktober 1989 stod Vägverket för en del av kostnaderna. På den tiden skötte Vägverket några gator
och kommunen några. Det var på gång att kommunen skulle sköta samtliga
gator, men innan övertagandet skedde var kravet att Vägverket skulle rusta sina gator. Kommunen-och då inte bara Askersund- vägrade ta över gator som senare skulle medföra stora upprustningskostnader. Frågan gick ända upp på
regeringsnivå och det ledde till att Vägverket fick lägga en slant för att bli
av med en del stadsgator.

Det stora jobbet gjordes som sig bör just på Storgatan, från kyrkbacken i norr ner till Stöökagatan. Sedan följde Sundsbrogatan och norra delen av Väderkvarnsgatan. Och nu år 2023 är det dags att snygga upp Stöökagatan från Stora Bergsgatan fram till Lilla Bergsgatan. Det kommer att bli bra och då inte bara för att jag bor vid gatan.

Mindre omläggningar hade kommunens egna jobbare klarat själva tidigare. Minns att man såg Sixten Gefvert och hans kompisar ständigt hålla på med att
plocka gatsten. Alltid var det något som skulle läggas om eller lagas. Senare
köpte kommunen in en maskin för att underlätta jobbet. Maskinen finns nu upprustad hos Ingemar Lundfeldt i hans verkstad på Ullavi. Den hade varit
utslängd i skogen under många år.

.

Det var länge sedan någon pratade om ny stenläggning av asfalterade gator
i Askersund. Men nu är det dags igen. Omläggningen av torget och allt krångel kring det för några år sedan har fått de flesta att ligga lågt. För att inte tala om all kritik. Klart att kullstenstorget kunde vara bättre, men pengarna tog slut innan stenläggarna kom dit. Det övriga runt torget hade kostat för mycket pengar. Den gången.

Ingemar Lundfeldt hittade kommunens gamla stensättningsmaskin utslängd i skogen. Ingemar har rustat den till nästan nyskick

Och något Simrishamn lär aldrig Askersund bli, med kilometerlånga stenläggningar. Då skulle man få börja ute vid Coop och lägga in mot stadskärnan. Men man kan inte få allt här livet. Inte ens gatsten.

De senaste åren har det varit mycket prat om trafikens vara eller inte vara i centrala Askersund. Senaste beslutet är att det är fritt fram utan avstängningar kommande sommar. Polisen ska se till att det inte spelas för högt på nätterna som stör de boende . Det finns regler för sådant redan nu utan avstängningar har jag förstått när jag lyssnat debatten. Lägger med ett beslut från 1960. Ett tidningsklipp. Då skulle det bland annat bli absolut förbjudet att köra bil i Strandparken. Trodde det var självklart från det parken byggdes. Men så var det tydligen inte.

Läraryrket har aldrig varit särskilt lätt. Det fodras talang att lära ut, mod , kunskap och vänlighet som ger förtroende. Mycket på en gång. Som tur har det skett stora förändringar genom åren. Som inom alla andra yrken.

Edö skola

Har skrivit bloggar om Edö. Tänkte fortsätta med Edö skola som lades ner 1940. Då fanns det sju elever i skolan. Som mest fanns det 45 elever. Jag har läst
en gammal dagbok som skrivits av en lärarinna , Anna Aldén. Hon kom till skolan som lärare 1886 och var kvar till 1897. Då hade den stora kärleken kommit in i hennes liv. På den tiden fick inte lärarinnor var gifta. Helst
skulle de förbli ungmör. Hon fick helt enkelt sluta.

Edö skola

Dagboken är en mycket intressant läsning. Den är skriven
på ett utförligt sätt och beskriver alla problem som fanns på den tiden. Med en handstil som är enorm vacker. Glädjestunderna verkar inte så många. Som tur var förlitade sig Anna helt på sin Gud. Det var en trygghet.

1887

Anna bodde i skolan, precis som många andra lärare gjorde på den tiden. Årslönen var 200 kronor. Lönen fick hon cykla ut till kyrkoherde Södersteen på Lind för att hämta. En lång cykelväg. Ibland fanns det inte några pengar att hämta och då var det bara att vända hem igen, för att ta en ny cykeltur en annan dag. Fackföreningsrörelsen hade ännu inte fått sitt genombrott, för då hade det nog blivit andra bullar av för kyrkoherden.

Träffade många gånger Einar Karlsson när han hade flyttat in till Askersund. Han hade gått i Edö skola 1912 till 1917. Efter skolan fick han jobb vid herrgården på Edö. Först som hantlangare för att sedan avancera till snickare och smed. Han berättad ibland om åren på Edö.

Einar Karlsson

-Jag är född och uppväxt vid Bengtstorp, som ligger tre-fyra kilometer från skolan. Vi var sju syskon och pappa arbetade vid herrgården. Jag minns åren i Edö skola mycket väl. Det fanns bara ett stort klassrum i skolan där alla fick samsas, berättade
Einar.

-Räkning och lära sig katekesen utantill var det viktigaste i skolan
på den tiden. Det fanns tre utedass. Ett för oss pojkar och ett för
flickorna. Lärarna hade ett eget dass mellan våra.

I mitten på 80-talet höll eleverna i klass sju vid Sjöängsskolan på med ett vildmarksprojekt på Edö. Samtidigt höll en del på med att rusta skolan. Då
användes halva skolan till sommarbostad, medan eleverna tog hand om andra
halvan. Minns att jag var där och gjorde reportage om det hela. Nu är skolan
riven.

Faktum är att det också hade bott en riktig operakändis i Edö skolan. Operasångare Ivar Andrésen bodde där några år. Han var gift med en Askersundsflicka. Många av de gamla skolorna ute på landsbygden finns kvar men används ofta som bostäder eller sommarbostäder. Men Edö skola är borta.

Ivar Andrésen bodde med hustru i Edö skola några år.

Leif Linus hjälpt till med material.

 I gamla timmerväggar kan det dölja sig udda hemligheter. Som kärleksbrev som inte tålde offentlighetens ljus  när de skrevs 1935. Naturen hjälpte dock till att  lägga breven i dagar igen. Ett vagnslider på en gård  i södra delen av Askersunds  kommun  skulle rustas  1975 efter en takläcka. Mellan  några timmerstockar  hittade  ägaren till huset kärleksbreven vid renoveringsarbetet. 40 år senare. Välbevarade brev.  Breven lades  undan. Det fanns  inte några av brevskrivarna kvar i livet, eller de som nämns i breven.

I gamla timmerväggar kan det dölja sig hemligheter. Som kärleksbrev.

Jag känner den som tagit hand om breven och han erbjöd mej läsa. Det är som att  tjuvläsa en dagbok, men jag  måste vara  förlåten. Det är ju ändå 88 år sedan breven skrevs. Och jag är intresserad  hur det kunde gå till  på den tiden. I vardagslivet också. Men det är enbart brev från kvinnan. Det hade varit  intressant att också läsa mannens brev. Men vad jag  kan läsa fick kvinnan ta hela ansvaret för relationen. Intressanta brev som  handlar om kärlek , men väldigt lite om otrohet. Inte annorlunda än nu.

Mannen i det  här fallet var gift  och  kvinnan som han hyste  varma sympatier för flyttade till en annan stad. Det fanns ett barn med i bilden som komplicerade det hela. Ett barn som egentligen inte skulle finnas. Kärleken hade tagit överhand vid  något tillfälle. Eller kanske vid några fler tillfällen. En flytt var tydligen den enda utvägen för att hålla allt hemligt. Inte undra på att  kärleksbreven hamnade  väl gömda i en timmervägg hos mannen. Ingen fick veta.

Kvinna var flitig att skriva medan mannen  inte verkade ha skrivit så ofta. ”Dröjer dina brev går jag  i oro och ängslan. Jag blir så glad  när jag får dina brev”, skriver kvinnan.

Kärleksförklaringarna är  många , fina och utförliga. Ni förstår säkert  hur det låter. Allt är så fantastiskt. Som det ska vara i kärleksbrev. Men  lite vardagssysslor finns  också med i breven som jag är intresserad av. Tycker det  är mänskligt  och lite fint vid sidan om alla kärleksproblem. Som att elektricitet håller  på monteras in  i hennes  lägenheten och att innanfönstren kommit  på plats. Och att hon skriver breven i ljuset av ett stearinljus. Elinstallationen är inte riktigt klar. Kvinnan berättar också att hon inte cyklar så mycket längre utan håller sig mest inomhus. Cykling gör henne  trött.

Kvinnan skriver att det svårt att få fram  nödvändiga  grönsaker till henne  och barnet. Hon berättar  om  inköp av  blåbär  och hallon till inkokning. Förhoppningen var  också att få tag  på lite lingon. ”Jag har inte varit till någon affär på tre veckor. Det är ett helt företag att ta sig dit. Brukar skicka bud med mjölkbilen” skriver  hon. Det fanns också problem för kvinnan att få iväg breven till mannen. Postgången var inte helt utbyggd.

Kopior av breven i husväggen som jag fått läsa. Intressant läsning.

Kvinnan berättar  också  i breven att sömnen varit dålig  och det kanske  inte var så konstigt. Men med  nya rullgardiner  från en auktion hade  sömnen blivit  mycket bättre. Hon hade  också planer på att köpa en ny klocka men pengarna räckt inte riktigt till.  Det blev istället en ny fjäder  i den gamla klockan för 4 kronor. Förhoppningen var naturligtvis att den skulle gå rätt i fortsättningen.

Breven i timmerväggen  är  mycket tätskrivna  och långa. Jag har bara  nämnt en liten del. Genomgående i alla breven är problemet att få mötas personligen. Kvinnan har ett förslag om att mannen tar  bilen till staden där hon bor  och sedan skaffar en hyrbil den sista  biten  till huset där hon bor för att inte  väcka uppmärksamhet. Det framgår  inte i breven hur det gick.

Vad jag hört av släktforskare ordnade allt upp sig för kvinnan  så småningom. Hon gifte sig  med en annan man  och  fick ytterligare ett barn. Det slutade lyckligt även om det var tungt för henne under en period. Som alltid tycker jag att böcker och filmer ska sluta lyckligt som i det här fallet, även om det blev med en annan man än det kanske var tänkt från början. Det känns mycket bättre då. Jag är inte mycket för tragiska slut.

Vad är det som döljer sig på sjöbotten? Säkert har någon funderat över det ibland. Eller är jag ensam om det? Är det bara gamla cyklar och parkbänkar, som folk försökt dölja på sjöbotten istället för att åka till miljöstationen med skräpet. Eller finns det något riktigt fint och spännande?

Valsverksdammen i Skyllberg efter tömningen. Det fanns inget spännande på botten.

För många år sedan som journalist var jag med om när
en hel damm tömdes i Skyllberg. Valsverksdammen skulle tappades ur så att vägsamfälligheten kunde bygga en ny bro upp till bostadsområdet Långsberg. Minns att min rubrik var ”Vem drog ur proppen?

Många följde arbetet med stor spänning. Vad döljde sig på botten i dammen? På en del ställen hängde bryggorna fyra-fem meter upp i luften. Valsverksdammen som byggdes 1860 och hade bara varit tömd någon gång.

Besvikelsen blev stor. Det fanns inget spännande på botten, mer än några gamla båtar som hade sänkts med sten. Och så massor av musslor. Och en del fisk. De största fiskarna fick förmodligen simma i sidoläge för att klara sig i den lilla vattenfåran som fanns kvar efter tömningen. Det såg mycket märkligt ut, som ett månlandskap. Vid samma tillfälle passade Skyllbergs bruk att rensa och göra ett nytt intag till sitt kraftverken. Bruket är som bekant och producent av el.

Det fanns massor av musslor på botten i dammen

Minns att ägaren till Skyllbergs bruk uppmanade folk att komma och kolla
på den tomma dammen. Han trodde då att det skulle ta 50 år till nästa tömning. I så fall skulle det ske runt år 2040.

När jag ändå är inne på ämnet sjöbottnar, så undrar jag vad som kommer att hända i Askersund hamn om så där 100 år där snäckbåten Oden låg vid bron? För att antal år sedan en kall vinterkväll kantrade Oden vid kajkanten. Förmodligen
hamnade en del snäckor i vattnet. Vid kommande dykningar blir man säkert mycket förvånade. Med vilka länder drev Askersund handel med 1900-talet? Hade det varit inne båtar från Kina i hamnen, för den typen av snäckor fanns absolut
inte Vättern. Något att fundera på för kommande generationer vid undersökningar i Askersund hamn. Tror det blir en verklig sensation för dykarna.

Oden med alla snäckor ombord var när att kantra en vinterkväll för en del år sedan. Året var 1996.

Oden i bakgrunden. Bertram Sjöholm och Lennart Carlsson, kollade in händelsen och arbetet med att få Oden på rätt köl igen.

IFK Askersunds fotbollslag i femman har klart med en ny  tränare  till nästa säsong. Joakim Frohm från Kumla tar  över IFK;s  unga lag efter årets spelande tränare Anton Karlsson. IFK:s förhoppning  är  att Anton fortsätter som  spelare men skador  och privata förhållanden  gjorde att båda sysslorna  blev jobbiga. Han har dock gjort ett bra jobb  med laget som slutade i mitten på tabellen.

Joakim Frohm

Joakim Frohm, 40 bor i en villa i Kumla med fru Linda och  sonen Leon 11 år. Jobbar som säljare på AKLA i Askersund.

 Joakims spelarkarriär startade i BK Forward redan som sexåring. Valde sedan Karlslunds IF där det blev spel i pojk och juniorallsvenskan.

Klubbar som senior har varit  FK Örebro, Tångeds IF, IFK Kumla, Sköllersta IF ,Lilla Örebro Bobby BK  och Vretstorp.

 Tränarkarriären började i Vretstorps IF, som spelande assisterande tränare 2016-2018. Huvudtränare i IFK Hallsberg,  2019-2021. Tränarutbildning är UEFA B, 2019.

-Efter ett kortare uppehåll på tränarfronten är jag  taggad för en ny säsong med vad det verkar ett riktigt härligt gäng, säger Joakim.

IFK har också några rutinerade spelare att bygga vidare på som konditionsstarke  lagkaptenen Andreas Borg, kämpen och glädjespridaren Erik Danielsson och försvararen Matthias Koch. Till Årets bästa spelare utsågs mittfältaren  Alexander Wilhelmsson.

Turistbyggnaden  vid Stora Hammarsbron ska säljas eller rivas. Samma är det  med en byggnad vid  skolan  i Åmmeberg. Men först ska det till en värdering av  byggnaderna.  En gång i tiden fanns det stora planer  byggnaden vid bron, med en mycket vacker  utsikt  mot Norra Vätterns  skärgård. Folk skulle  kunna  köpa en glass  eller  en kopp kaffe med något enkelt  doppa till. En höjdare och ett dragplåster till platsen. Förhoppningarna var stora.

Turistbyggnaden i förgrunden är till salu. En gång i tiden -när bron invigdes 1994- fanns det stora förhoppningar att den skulle bli en attraktion. Byggnaden har stått öde de senaste åren.

Som journalist var jag med och bevakade möten  när den nya bron  och förbifarten  skulle byggas  i Hammar. Det var hårda möten, men mannen som informerade var proffsig. Han gick aldrig in i några  diskussioner om detaljer. Många  med åkermark var förbittrad  över  åkarna skulle komma att delas med  den nya vägen  och bron.  De fick medhåll av mannen som  informerade men inga motargument. ”Ja så blir det” var det enkla svaret. Några ville inte ha den  nya bron. Skälet till det var att det skulle ta död på hela samhället. Ingen skulle längre åka in till Hammar.

Kommunen fick ett erbjudande om en avfart   upp mot  höjden söder om rastplatsen och turistbyggnaden. Det skulle ge förutsättningar för ett restaurangbygge med ett attraktivt läge och en fantastisk utsikt. Avfarten skulle kosta runt en halv miljon för kommunens del. Men de styrande på den tiden tackad  nej. Någon menade att det inte var nödvändigt med matställen på alla rastplatser, förmodligen med påtryckningar andra näringsidkare vad jag förstått. En del var rädda för att bilisterna bara skulle passera Askersund när det ätit sig mätta vid Hammarsbron.

Turistbyggnaden skulle bli en verklig attraktion. Det fanns proteser mot att det skulle säljas glass och kaffe, men de tystnade. Kommunen hade folk som  jobbade i byggnaden under  sommarmånaderna  några år.  Vad jag förstår prioriterades den verksamheten  bort. Förmodligen av ekonomiska skäl eller andra skäl som inte jag känner till.

Vad jag förstått har inte byggnaden användes  på  några  år. Det blev aldrig så stort som det var tänkt med  kopplingen till nya bron som invigdes 1994. Och nu ska byggnaden  bort. Politiker  har sagt att man inte kan ha byggnader stå tomma och förfalla. Många stannar fortfarande vid rastplatserna vid bron, men de får  väl ta med egen matsäck.  Precis som några ansvarig ansåg när det blev nej till avfarten  mot  höjden. Men nog vore det trevligt med en god glass och en kaffe  med bulle och sitta  och njuta av utsikten.  Utan att behöva ta med termos. Men det är vad jag tycker.

En bild från 1993 när Stora Hammarsbron byggdes. Jag hade möjlighet att få gå in i bron och fotografera.

Närkes Brandkår är en modern kår där det sällan händer
några fadäser vid utryckningar. Har på ganska nära håll genom mitt gamla jobb
som journalist kunde jag konstatera att manskapet blev proffsigare för
varje år som gick. Informationen blev också proffsig ute på olyckor och bränder. När jag började som journalist fick man gå runt och fråga
brandkillarna-och tjejerna om orsak och verkan. Ibland blev det olika
bud. Bättringen har väl med utbildning att göra kan jag förstå. Och att det finns sedan många år tillbaka också heltidsanställd räddningspersonal.

Minns när de första heltidarna vid brandstationen i Askersund skulle anställas i Askersund. En del politiker tyckte det var helt onödigt. Varför skulle det inte gå med bara deltidsanställda som förr…

Klart att jag varit med om en del knepiga saker där brandkåren har varit inblandad. Det mest udda var nog vid en brand i Olshammar där brandbilen var borta när personalen kom för att släcka en brand. Det visade sig då att brandbilen var stulen och det var den som låg och brann i ett dike.

En annan märklig händelse var vid en övning som skulle hållas vid Igelbäckens
brygga. Då överträffade verkligen fantasin. Det var meningen att det skulle
komma räddningsfordon både från Askersund och Motala, men det kom inga. Ansvariga chefen Anna och jag väntade och väntade på bryggan. Manskapen var helt
enkelt upptagna med riktiga händelser som en brand i Askersund och
en bilolycka på riksväg 50. Sjukvårdspersonal med en doktor i täten dök i alla fall upp.

Tänkte dock berätta om en brand i Hammar som slår alla rekord när det gäller missar. Det måste ha varit rena mardrömmen för ansvariga brandchefer. Allt gick snett. Det hela utspelades i slutet på 30-talet. Magasinsbyggnaden vid prästgården i Hammar hade fattat eld. Brandchefen , hyttmästare Eklund, larmade då via
glasbrukets siren. Så långt allt gott och väl.

Hammars brandkår anlände snabbt till platsen med sin
motorspruta, men det dröjde olyckligtvis länge innan den gick igång. Allt medan huset stod i ljusan låga. Brandplatsen var bara 75 meter från stranden av Vättern, så det fanns inga problem med slangdragningen. Stranden är långgrund och dyig, så
därför försökte man dra upp sprutan på en brygga. Det ledde till att vackumledningen på sprutan blev skadad. Och det tog tid att få igång sprutan. Under
tiden fortsatte branden att rasa i magasinsbyggnaden.
Närliggande byggnader hotades dock aldrig. Som tur var hade
brandkåren från Medevi dykt upp för att hjälpa till. Några i kåren hade sett
eldskenet på himlavalvet från Medevi.

Brandchef Andersson i Askersund

Brandkåren i Askersund lättade upp stämningen på 20-talet med en egen orkester. Det är aldrig fel med musik i jobbet.

Eklund kallade på förstärkning från Askersunds brandkår, som också anlände till platsen. Men bara med en bil utan spruta! I en kurva mellan Grindtorpet
och Stensäng kom brandbilen för långt ut på vägrenen, som i sin tur ledde till att
motorsprutan slängdes i diket. Dragjärnet gick av och sprutan blev kvar i
diket. Ett av hjulen blev fullständigt spolierat. Däcket och fälgen hittades senare långt ut på ett gärde. Med brandbilen följde ett 10-tal man. Som tur var hamnade inte hela gänget i diket.

Snabbt spreds ryktet om att både bil, manskap och motorspruta låg i diket. Och
det var långt före tillgången till Facebook och Internet. Men så var inte fallet. Det var bara den viktiga sprutan som hamnat i diket. Orsaken till dikeskörningen var enligt brandchefen i Askersund att ett av däcken var för löst pumpat. Det skulle vara 2,2, men det var bara 1,9, enligt brandchefen som var noga med detaljer.

Motorsprutan sändes till Kristinehamn för lagning och under några dagar stod Askersund utan sin spruta. Men det hände inte något. Brandskyddsföreningen
beslutade då också att det måste till en belysningsanordning på sprutan. Det gick inte att jobba i mörker och bara lita på eldskenet.

Församlingen i Hammar hade försäkrat ladan för 3 200 kronor och det
visade sig vara i snålaste laget. Arrendatorn hade 100 säckar vete i magasinet samt en del inventarier. Men där fanns en helförsäkring.

Så här såg det ut i Askersund under många år när brandkåren ryckte ut. Stationen fanns på rådhustomten. I bakgrunden Ahnérska som revs

Leif Linus har bidragit med en del bilder.

Askersundarna var en gång  i tiden  helt värdelösa   på köbildning.  I en tidning från 1918 fanns det till och med en artikel om skärpning och om hur köbildning skulle gå till. Den som stod först skulle få gå först. Enligt artikeln  liknade det hela mer  en bisvärm  än en  kö med ordning  och reda. Och den som lämnade  kön för bara en  kort stund kunde inte komma tillbaka och göra anspråk  på platsen. Det var kört. I dag händer  det att folk  lägger  ut  kläder  för att reservera platser. Från 1918 ska  det vara slut  på sådan markeringar i Askersund men också lite stil på köandet. Men det har inte riktigt slagit igenom  ännu när det gäller  att markera platser.. Men det har  ju bara gått 105 år…..

Text från Askersunds Tidning 1918

Tidningsbild från 1973. Rea på OAS (nuvarande leksaksaffären). Kön verkar vara under skaplig kontroll.

Kö till fetsen på Borgmästareholmen.

Bild:Kjell Johansson

Musikgruppen Mando Diao lyfte fram Gustaf Frödings diktning i rampljuset för några år sedan . Mando Diaos tolkning av dikten ”Vandring i hembygden” spelas på radion nästan varje dag. Gruppen gör en fin tolkning av Fröding. Och det gäller för övrigt hela Frödningsalbumet.

Annars är en av Gustaf Frödings mest betagande dikter den om Elsa Örn. Faktum är att Elsa härstammar från en känd Askersundssläkt, Stockenstrand, men hennes riktiga namn var Olga Schmidt. Det är trevligt att också Askersund finns med på ett hörn i Frödings diktning, även om det är en smula långsökt. Berättelsen om Elsa Örn
är en lång berättande dikt utgiven i samlingen Nya Dikter 1894. Elsa
representerar ungdom och skönhet. Dikten finns dock inte med i Mado Diaos album.

”…med vårvind susande i varje klut och glädjevimplar
i vajande förn, kom dotterdottern Elsa Örn”. Raderna återfinns
i en Frödings mest beundrade dikter med namnet Balen.

Olga Schmidt var dotter till bruksförvaltaren och senare bruksägaren Hjalmar Schmidt och hans maka Selma Christina Stockenstrand.
Familjen ägde och bodde i Jonsbols bruk i Frödings Värmland. Selmas
systrar Emilia Charlotta och Amalia Dorotea, bodde och ägde en gård vid Lilla Bergsgatan i Askersund. Båda var varmt religiösa. Deras stora livsintresse var religion och deras hem blev en samlingspunkt för missionsvänner.

Lilla Bergsgatan i Askersund där Olgas systrar Emilia och Amalia bodde.

Olga var precis som sina syskon mycket musikaliska. Hon studerade vid Musikaliska Akademin i Stockholm och blev en mycket anlitad musiklärarinna. Olga fick namnet Weidling som gift. Hon avled 1938, 74 år gammal.

Olga Schmidt, i Frödings dikt kallad för Elsa Örn

Släkten Stockenstrand har tagit namnet efter Stockshammar strax söder om Askersund. Där bodde den märklige och stridsbare forskaren Lars Stockenstrand
( 1773-1816). Hustrun Kristna Jansdotter kom från Markebäck. Lars flyttade
senare till Ingelsby. Ett ställe som han fick av svenska staten för en del
tjänster han gjort. Han fick välja mellan pengar och stället i Ingelsby.

Stockenstrandska släkte är utdöd, men fortlever genom andra släkter. En av släkterna är Aulin. Folkskollärare August Aulin ägde och bodde vid en gård i Askersund.

2011 blev Gustaf Norén tillfrågad att skriva musik till en av Gustaf Frödings dikter som en del av 100-årsjubiléet av poetens dödsdag. Det gick inte att begränsa till en låt. Gustaf Norén och Björn Dixgård satte sig ner och skrev nya Mando Diao låtar
men orden dem står Fröding för.

Albumet spelas in under fem intensiva dagar i en lada på gården i Dala-Floda och produceras av Björn Olsson. Frödings dikter illustrerar tio nyskrivna Mando Diao låtar och detta resulterar i Mando Diaos sjätte fullängdsalbum ”Infruset”. Det urval av texter som bandet valt sträcker sig från romantiska naturskildringar till brutalt raka reflektioner ur livet. Många av texterna är slående aktuella. Det är tonårsmammas dilemman, prostitution och alkoholmissbruk.

Dikten om Elsa Örn (
Olga Schmidt):

Men som en lustjakt förs av morgonvindar
i lätta lovar kring en flaggfregatt,
på bröllopsfärd i myrtenprakt som lindar
sig lent om duk och mast och ror och ratt
och glädjevimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Det sam en ljusröd ros vid hennes hjässa
bland hårets gula gammalsvenska lin,
hon förde nacken som en ung prinsessa
och hon var adligt smärt och rak och fin,
men mjuk i gången som en ung dansös
och smått behagsjuk som en borgartös.

Och hennes ögon voro arga skalkar
och hennes läppar sköto friska fram
som unga knoppars halvtutsprungna kalkar
och näsans min var trubbigt trätosam.
Det fanns ej spår av gamla mormors ståt,
en lustjakt var hon, ingen örlogsbåt.

En smäcker jakt, som just vid dagens gryning
på glada vågor nyss har stuckit ut
– och så i mormors svallvågs efterdyning
med vårvind susande i varje klut
och glädje vimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Fakta är hämtade från olika tidningsartiklar. Bland annat har
prosten Bäckgren skrivit om Olga vid något tillfälle.