Min tidningskrönika 20 december

Julen står för dörren. Många har förväntningar på en glad och trevlig jul utan överdrifter. Då tänker jag både på mat, julklappar och starka drycker. Tyvärr finns det många som inte har några stora förhoppningar på en bra jul och det känns sorgligt. Själv ska jag på en julträff på juldagen med de närmaste. Då serveras kalkon och det är något som kommit in i mitt liv på senare år. Det var inget som vi åt hemma vid Gårdsjön när jag växte upp. Farsan födde visserligen upp kalkoner vid något tillfälle, men de skulle säljas till matserveringen vid Sjukstugan i Askersund vad jag minns. De var inte till oss. Vi hade inte råd med sådant. Minnet av kalkonerna från ungdomen är bara att de var ständigt på dåligt humör och lättretade. Och vem skulle inte ha varit det med en sådan dyster framtid. Det gällde att vara snabbt inne i huset när hela skocken kom rusande.

                                         Kalkonuppfödning vid Gårdsjön för länge sedan.

Julen handlar mycket om tro och ofta fullsatta kyrkor. Själv tror jag på människor, även om tvivlet har funnits ibland. Precis som för alla andra som tror. Som journalist fick jag många knepiga samtal. Talade folk sanning eller var det bara fantasier? Skulle jag tro på dom? Här är några exempel. Vid ett tillfälle ringde en person från en mindre tätort i kommunen som jag kände genom olika jobb och som var mycket upprörd. ”Ove du måste komma snabbt, hyresvärden har plockat bort ytterdörren och det är nollgradigt ute”, var budskapet. Då började min tro svikta. Så kunde väl ändå ingen bete sig. Frågade varför och svaret blev att han låg efter med några hyror. Den bortplockade dörren var ett nytt sätt att klara en vräkning snabbt. Jag satte mej snabbt i bilen och när jag kom fram var dörren på plats igen. Mannen hade ringt till hyresvärden och sagt att tidningen var på gång. Det hade gett ett snabbt resultat. Men han hade inte farit med osanning.

Vid ett annat tillfälle drog en tromb fram över Sydnärke. En person som brukade ringa förklarade att massor av vackra gamla träd hade blåst omkull vid Stjernsund. Förklarade lite uppgivet att det var hemskt tråkigt på så fina träd och fortsatte sedan att skriva som inget hade hänt. Sedan ringde ytterligare ett antal personer om samma sak och det gjorde att jag blev tvungen att åka till godset och kolla. Och mycket riktigt, det låg träd huller om buller i slottsallén. Episoden stärkte min tro på att lita på folk.

Slutligen vill jag önska alla en glad och trevlig jul, oavsett vad man tror på.

Emil med dragkärran

Blogg med anledning av klimatmöte i Paris som avslutades för någon vecka sedan. 196 länder skrev under på att jobba hårt med miljön framöver. Men det skulle ta några år innan förbättringarna var på plats. Någon jämförde det hela med startaren av ett maratonlopp. Annars ska allt i gå mycket snabbt i dag. Beställda varor ska vara på plats bara efter några timmar. I bästa fall efter någon dag. Beställer man varor på nätet som får man alltid frågan om det skulle vara en snabbleverans. Men då kostar det också. Det går att vänta i tre dagar för att få paketen fraktfria. Men det är ju en evighet för de flesta av oss.

När jag läser om miljömålen och snabba leveranser kommer jag att tänka på askersundaren Emil ”Blomsterhultarn” Pettersson. Har skrivit om honom tidigare men Emil är värd att bli påmind om . Han låg nämligen 50 år för sin tid utan att veta om det. Emil använde en handdragen kärra för sina paketleveranser till stadens handlare. Inget utsläpp alls. Om inte godset på kärran var för tungt så han var tvungen att ta i. En gång i tiden kände alla askersundare ” Blomsterhultarn” och han i sin tur kände alla askersundare. Emil bodde i Stadsparksområdet och var lite eljest. Under många år var han ett inslag i gatubilden med sin dragkärra. Han började som häståkare, och det slutade med handdragen kärra.

Emil Pettersson slog ner sina bopålar vid Blomsterhult i Askersund 1917. Att få bosätta sig på ett ställe med det namnet är inte det sämsta. Stället låg i kanten av Stadsparken där man i dag går upp över berget till Kaffestugan. I dag är det villor där. Emil var en bra berättare som gärna kryddade sina historier. Men vad gjorde det. De blev ofta bättre och roligare.

Jämsides med jordbruket drev han åkerirörelse. Han var ensam herre på täppan på den tiden och hans ekipage fick tjänstgöra som såväl mjölkskjuts, hästförspänd flyttbil, taxi och likvagn. Tre hästar hade ”Blomsterhultarn” i sitt stall och det var fogliga dragare alla tre. Några allvarliga skenolyckor inträffade aldrig, med undantag vid ett tillfälle då en av hästarna fick syn på en kamel. Det var cirkus i stan och när hästen fick syn på ett av de ovanliga djuren satte han av i sken. Men hästen lugnade sig när ”Blomsterhultarn” skyndade till. Han berättade om händelsen med stolthet. Det var ett bevis på vilken hästkarl han var.

Emil berättade ibland minnen. Ett kärt minne var när han drog upp 700 kilo braxen på ett enda fiskeredskap. Han var som synes också en storfiskare och det fanns bra fiskehistorier även på den tiden. Emil såg dagens ljus vid Gammelrödjan 1866 , ett litet torpställe under Aspa bruk. Stället brukades av far och son i generationer. Emils far skulle försörja fyra barn, sin svärmor, sin styvmor och sin gamle far. Vid 19 års ålder tog Emil farväl av hembygden för att träda in i kronans kläder. Under tre år tjänstgjorde han på Hästvårdskompaniet på Marieberg i Stockholm. Därifrån hade Emil många minnen att berätta om. Bland annat ett möte med kung Oskar II

-Skål mina kamrater , sa kungen, när han hälsade på, i kväll får ni permission till klockan tolv. Men på tolvslaget ska ni vara tillbaka och vara tysta. Då ska jag sova, var kungens besked.

Annars var det mest hästminnen han ville berätta om från militärlivet, som om den granna märren Annu. Hon hade hett blod i ådrorna och sparkade bakut så det blixtra omkring henne. Ingen ville ha med henne att göra utom Emil, som anmälde sig frivilligt för att ta sig an ”vilddjuret”. Med ett par sockerbitar i näven närmade sig Emil märren Annu. Och det var det som behövdes. Lite vänlighet.

-Hon tålde inte hårdhandskar den sköna märren . Så är det med ”kvinnset”, upplyste Emil.

Priset för en hästkörning från Stubbetorp i Emils ungdom var 2:50 kronor tur och retur. Krokade Pettersson för två hästar ökade priset till 5 kronor. Men då gick det också lite fortare. Vid 14 års ålder flög Emil ur boet för att börja tjäna som lantarbetare vid Karstorp. Då var det oxkörning som gällde. Emil körde kol från Aspa till Igelbäcken. Som returfrakt till Aspa hade han tackjärn.

Emil ”Blomsterhultarn” verkade nöjd med livet. Det var bara en sak som grämde honom. Just som han stod i tur att nå den eftersträvansvärda befordringen till vicekorpral tvingades han av olika anledningar hem till Askersund igen.

Det jag själv mins bäst av ”Blomsterhultarn” var hans besvikelse över när det inte fanns några paket vid station att hämta och köra ut med sin dragkärra. Då kunde han bli riktigt upprörd, för att uttrycka sig milt. Åkare med hästar hade roffat åt sig alla paketen till utkörning innan ”Blomsterhultarn” dök upp för dagen. Minns att Zetterlund på station sparade några mindre paket till honom på senare år. Mest för att slippa hårda ord. Förmodligen betalade handlarna någon krona för varje paket. Och ”Blomsterhultarn” var ekonomisk.

Det här var historien om Emil Pettersson i Blomsterhult. Namnet på tomten har inte överlevt moderna tider. Det är synd. Det var ett vackert namn, liknande Rosenbad i Stockholm.

Leif Linus har hjälpt till med bilder till bloggen.

Lars-Åke pratade gator hos släktforskarna

December 2015Skapad av Ove Danielsson ons, december 09, 2015 09:39:41

Släkten är värst brukar det heta, men det gäller inte för medlemmarna i Askersunds släktforskarklubb. Tvärtom skulle man kunna säga. Intresset för släktforskning är stort. Folk vill ha reda på sitt ursprung. Det handlar också mycket om lokalhistoria i stort. Hur såg Askersund ut, vilka bodde där och varifrån har gatorna fått sina namn.

Vid Askersundsklubbens julavslutning i biblioteket höll klubbens Lars-Åke Strömberg ett intressant föredrag om gatunamn och dess bakgrund. Lars-Åke berättade om ett antal gator i centrala staden, men lovade att återkomma med ytterligare ett antal vid senare sammankomster. Ordföranden Ingvar Sandström assisterade med bilder.


Själv bor jag vid Stöökagatan. En gata som Lars-Åke informerade om ganska ingående. Gatan har fått sitt namn efter affärssläkten Stöök. Till att börja med stavade släkten sitt namn med bara ett ö. Men namnet utvecklades sig med åren. Ett namn som det finns ett antal teorier om är Norströmsgatan. Lars-Åke presenterade ett antal. Själv hade han fastnat för en bagare vid namn Nordström som bodde i området och som gett namn på gatan. Till skillnad mot Stöök hade en bokstav fallit bort. Bokstaven d har försvunnit och det kan kanske bero på slarviga uttalande. Finns det flera förslag är det bara att höra av sig till Lars-Åke i släktforskarklubben.

Som sig bör vid en julavslutning bjöds medlemmarna på luciasånger av tjejgruppen Waht els.

Min tidningskrönika söndag 6 december

 

Årets budgetdebatt i Askersund var lugn och stilla. Kanske det berodde på att ledamöterna bjöds på kaffe och pepparkakor innan ordföranden Inger Trodell Dahl klubbade igång det hela. Lugnet berodde enligt en ledamot inte på pepparkakorna utan på att kommunstyrelsens ordförande var upptagen med politiska uppdrag på annat håll. Någon tyckte det var ett elakt påhopp på en som inte kunde vara där och försvara sig. En annan tyckte inte det var mycket att orda om. Vassa inlägg var inget att beklaga sig över. Så olika kan man se på det hela beroende på vilket politiskt läger man tillhör.

Tittar man tillbaka vad som hänt under åren när det gäller budgeten så fastnar jag för en strid om hundskatten för många år sedan. En lite udda strid med mycket känslosamma argument. Skatten finns inte kvar längre och det kanske är skönt. Det fanns massor av hundskattesmitare. Tror aldrig farsan betalade något för vår hund. Men det var heller ingen rashund och vi bodde en bit utanför stan så det fanns en ursäkt. Stadsfullmäktiges förslag den gången var att hundskatten skulle höjas från 30 till 50 kronor. Och så blev det också.

Motståndarna till höjningen befarade att det skulle komma katter istället för hundar och förmodligen vålla missljud i mars månad. Ja, man talade till och med om rena katastrofen miljömässigt. Följden av höjningen skulle bli att många äldre och fattiga skulle få göra sig av med sina kära hundar. De skulle inte ha råd att ha sina vovvar kvar längre. Debatten blev mycket tårdrypande.

Men argumenten bet inte på ordföranden, riksdagsman Matteus Berglund, och majoriteten som hade konstaterat att det hade skett en markant ökning av hundbeståndet i Askersund. Han tyckte att hundarna gjorde staden ”osnygg” eftersom många var illa skötta och sprang vind för våg. Berglund trodde också att höjningen skulle leda till att hundägarna skulle få upp ögonen för att deras husdjur skulle skötas med omsorg.

1862 infördes hundskatt i Askersund, där pengarna första tiden var öronmärkta till Borgmästareholmens försköning. Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje. Ön var vid den här tiden helt kal. Knöös –som verkligen inte gjorde skäl för namnet-såg också till att det blev ett litet utvärdshus på holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren.

Lucia i Askersund genom åren

 

Vivianne Johansson var lucia i Askersund 1961. Sångaren Bertil Boo uppvaktade.

Apropå det stundade luciafirandet. Bara för ett tiotal år sedan var luciafirandet stort på många håll. Det var omröstning i bilder i tidningen varje dag på kandidater. Omröstningen väckte ett stort engagemang och främst då från släktingar till de olika kandidaterna. Och det var inte så konstigt. Vem ville inte se dottern eller vännen som lucia? I dag är luciafirandet i Askersund betydligt mera nedtonat mot förr. I Askersund kommer lucian med sina tärnor från någon kör och sedan lottas den blivande lucian fram. Personligen tycker jag det är en mycket bra utveckling. Traditionen med luciakortegen runt torget finns ju ändå kvar.

Luciauttagningen 1961. I mitten Håkan Persson.

Elisabeth Skarda från Mariedamm var lucia 1964.

Askersunds-Tidning och Lottakåren arrangerade under många år luciafirande i Askersund. När sedan gamla A-T försvann tog Allehanda och Lions över. I dag är tidningen borta ur bilden men Lions har fortsatt. När jag började på tidningen för 30 år sedan var luciafirandet en stor händelse. Jag var själv aldrig inblandad i själva uttagningen av kandidater. Där gick gränsen för mej. Däremot var som sagt tidningen inblandad, med presentation av kandidater och röstsedlar. Folk fick sända in bilder på kandidater och sedan satt några män-och ibland också någon kvinna –och plockat ut vilka som skulle få var med. Vid några tillfällen hade vänner till mina döttrar sänt in bilder på tjejerna, som uttagningskommittén sedan visade upp för mej. Omgående plockade jag bort bilderna. Tänker er själva att någon av mina döttrar blivit lucia i Askersund? Fusk naturligtvis eftersom jag jobbade på tidningen. Och jag kan berätta att de inte blev särskilt ledsna över mitt agerande.

Kandidater med stor släkt hade de största chanserna att väljas till lucia. Till att börja med var det lösa röstsedlar som gällde, men det gick inte att ha det så. Vad jag har fått berättat är att någon pojkvän som låg i lumpen tog med en bunt sedlar in till I 3 i Örebro och fick påskrivet av ett halvt kompani. Bör jag säga att flickvännen blev lucia. För att få det hela mera rättvist ändrade man till att det bara var kupongerna i tidningen som gällde.

Askersunds första lucia hette Margareta Johansson och året var 1942. Hon var inte folkvald utan det var kvinnorna i lottakåren som ordnade arrangemanget. Året efter klev Askersunds-Tidning in i bilden och då blev det en folkvald lucia med röstning och allt. Men det blev en knepig historia. Kathi Karlsson valdes till Lucia men ett oblitt öde gjorde att hon fick tillbringa dagen som patient på sjukstugan. A-T skrev att: ” till ersättare fick den purunga Solveig Kaufeldt från Hammar hoppa in”.

IFK: bandysoaré 1955. Från vänster: Britt Damberg, Bertil Boo, Gunvor Häggblad och Arvid Swidèn.

IFK Askersund satsade också hårt på julfirandet under 50-talet. Föreningen försökte också ta över det stora luciafirandet i staden men det gick i stöpet. Det blev bråk mellan IFK och lottakåren. Lottakåren skulle inte arrangera firandet och då ville IFK ta över. I sista minuten ångrade sig lottakåren och det var det som orsakade bråket.
Istället höll IFK ”Bandysoaréer” i Hantverksföreningens lokaler (nuvarande Folkets hus) för att få in pengar till bandyn. Det är tillställningar jag minns med glädje. Inte minst för att IFK kunde locka dit artister. 1955 var Bertil Boo, Laxås egen sångfågel Britt Damberg och sångerskan Gunvor Häggblad där samtidigt. Britt Damberg var inte så känd på den tiden, utan uppträdde mera lokalt. Tidningen uppgav att det blev ett rekordnetto på 1 250 kronor. Redaktör Johannes Kjerrström var konferencier. Askersunds-Tidning var inblandad även i IFK:s arrangemang.

Kan också nämna att Föreningen Gamla Askersund gav ut en skrift för en del år sedan med bilder på de som varit lucior i Askersund. Har blivit uppmanad att göra en fortsättning. Har material hemma i bokhyllan, så när inspirationen rinner till och jag får tiden att räcka till –jag är ju pensionär -får jag göra en insats.

Julstämning i Vattentornet

 


Vattentornet på Norra Bergen i Askersund ett av stadens mest kända riktmärken för land och sjöfarare. Det har funnits medborgarförslag om att det ska lysas upp på kvällstid under vinterhalvåret. Men det har stannat med det fram till i början av den här veckan. Bröderna Stefan och Henrik Törnqvist, vaktmästare vid Askersundsbostäder ändrade på det. De har placerat ett antal adventsstakar i fönstren längst upp i toppen på tornet. Askersundarna är mycket nöjda med deras insats. Och de var noga. Innan de kunde placera stakarna måste alla fönstren putsats så askersundarna verkligen kunde njuta av ljuspunkterna. Ett grannlaga jobb. Bostadsbolaget har köpt in området där Vattentornet finns, och det var anledningen till att bröderna Törnqvist tog initiativet till att pryda upp staden lagom till advent.

 

Bandynostalgi från Stockholms Stadion

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Skapa nytt inlägg>

Förr var Askersund ett bandyfäste i Sydnärke. IFK återfanns i Allsvenska ett antal säsonger. Bandy är igång på allvar kan man läsa i olika sportreferat. Men sedan ett antal år tillbaka finns det ingen bandy på IFK:s program. Visst finns det ett lag som heter WBK/Askersund, men det har inte så mycket med Askersund att göra. Det är ett Örebrolag som använder namnet Askersund.

Av nostalgiska skäl har jag letat fram en lagbild och ett klipp från Trettondagshelgen 1956, då IFK mötte AIK på Stockholms Stadion. Det blev förlust med 3-0 och IFK åkte senare ur serien. I referaten står det att 3 000 personer såg matchen. Men tittar man på lagbilden kan man undra var publiken fanns. Men bilden kanske var tagen efter matchen.

IFK på Stadion 1956.Stående fr.v : Bertil Garvis Gustafsson, Hasse Bergsten, Elis Karlsson, Astley Nyhlèn, Svante Eriksson, och Gunnar Carlsson. Främre raden fr.v: Gunnar Öhlin, Hans Öhrman, Karl-Erik Edvardsson, Karl-Erik Hagman och Hans Skägget Sääw.

 

Min tidningskrönika söndag 22 nov

November 2015Skapad av Ove Danielsson sön, november 22, 2015 09:38:26

Julmarknaderna är i full gång och massor av annonser om julbord finns i tidningarna. Själv har jag avverkat massor marknader och julbord under åren som journalist. Då handlade det mycket om avtackningar med julmat. Nu för tiden händer det inte så ofta att jag går ut och äter julbord. Det brukar bli någon gång vartannat år. Senast tror jag det var på IKEA. Någon kanske rynkar på näsan åt det, men vad jag minns smakade det bra. Och priset var överkomligt även om det var svårt att hitta den rätta julstämningen bland bokhyllor Billy och lite andra prylar.

Förr kunde man mötas av ett grishuvud med äpple i munnen vid julborden. Det skulle vara så. Jag som är kräkmagad tyckte inte det var särskilt trevligt att mötas av ett rökt dekorerat grishuvud som blickade emot mej hela tiden när jag plockade bland syltor och korv. Fick dåligt samvete med ett grishuvud på bordet. Nyttat med det hela för min del var att det inte blev några stora portioner. Men det var länge sedan jag såg ett sådant makabert inslag på julborden. Några av de trevligaste julborden jag avverkat var ombord på ångfartyget Motala Express. Hemtrevligt och gemytligt. Då spelade det ingen roll att båten stod kvar vid kajen när isen var tjock. Någon som tagit för många julsnapsar till sillen och skinkan tyckte det var en fin båtresa. Han hade aldrig upptäckt att vi aldrig varit ute på sjön.

Hargebaden 1984. Julbord för kommunanställda med ett grishuvud i blickfånget.

Vid något tillfälle var jag vid en herrgård och åt julbord. Det var fint värre och buffen presenterades av kockarna. Efter en liten stund när vi kommit till struvorna och julgodiset kom det också in en lucia med följe och sjöng vackra sånger. Ibland kom någon och frågade om det smakade bra. Och det gjorde det. Läste om någon som fått samma fråga på en restaurang och som inte var nöjd. För att inte såra kocken allt för mycket hade han svarat att ” kocken och jag har olika värdegrunder”. Ett diplomatiskt svar

De trevligaste julfesterna jag varit med om var annars Sportjournalisternas julfest i Örebro. Fester som man såg fram emot i höstmörkret. Där var det högt till tak med sång, frågetävlingar, underhållning på piano och snapsvisor jag hört varken förr eller senare. Men det spårade aldrig ur. Det såg de populära festgeneralerna Ola Hellstrand och Pelle Jacobson till att de aldrig gjorde. En viktig del i festen var lottdragning på alla fina priser som styrelsen hade ordnat. Ibland kunde det dock dra ut på tiden för oss som skulle upp och jobba dagen efter. Eller samma dag som det blev ibland.