Folke Dahlberg Sällskapet har kommit ut med ett antal skrifter om konstnären och författaren, Folke Dahlberg. Namnet på en bok är Gråväder. Och det passar bra nu på hösten tycker jag när det regnar var och varannan dag. Sällskapet kallade den på goda grunder för den femte landskapsboken när den kom ut för ett tiotal år sedan. De fyra tidigare var Vättern, Tiveden, Göta Kanal och Leva vid Vättern.
Torgparken och Dahlbergs brunn på ett vykort från 50-talet. Fritz Gevert blickar in i kameran .
Folke Dahlberg skrev för Askersunds-Tidning
Texterna i Gråväder hade tidigare publicerats på skilda håll. Många av texterna skrev Folke Dahlberg för Askersunds-Tidning. Arvoden från tidningen behövde konstnären för sitt nödtorftiga liv ut på öar i Vättern.
Enligt Sällskapets medlemstidning Vattenår är några kapitel i boken något av det bästa som Dahlberg skrivit, bland annat ”Vätterns röding”. Boken är illustrerad med teckningar som till största delen är nya i bokform. En del av dem återgavs för första gången.
Till Askersunds 300-årsjubileum 1943 fick FolkeDahlberg, uppdraget att rita och dekorerar en ny brunn till torgparken. Det var dock mycket nära att Dahlberg gått miste om jobbet. Då trädde redaktör Joel Haugard in som en räddande ängel. Stadsfullmäktige hade nämligen planer på att anlita en gravstensfabrikant i Uddevalla för jobbet! Det tyckte redaktör Haugard var väl magstarkt. Även landsantikvarie Walldén reagerade mot de styrandes planer. Stadsledningen ändrade sig också och Dahlberg fick uppdraget. Den invigdes sedan med pompa och ståt i närvaro av kronprinsparet och prins Eugen.
Dahlberg lät bygga brunnen åttakantig i röd granit. Var en av de åtta sidorna är
dekorerade med reliefer, som symboliserar näringsgrenar som varit utmärkande för
Askersundstrakten, som jakt, fiske, skogsbruk, åkerbruk, sjöfart, järnsmide och
garverihantering. Förslaget om röd granit väckte en del diskussioner bland
statens styrande. Någon ansåg att den röda graniten inte hörde hemma i trakten,
medan andra menade att Dahlbergs brunn inte var nog storslagen. Fem
vattenstrålar till två meters höjd var för futtigt. Nu blev det ändå som
Dahlberg hade ritat. Till skillnad från några av ledamöterna i
stadsfullmäktige, tyckte ”målarprinsen” Eugen, att skapelsen och färgkombinationen
var mycket vacker.
Dahlberg arbetade under stor tidspress med torgparksbrunnen. För jobbet fick han 2 700 kronor i ersättning. Uppgiften att göra jobbet både gladde och skrämde honom. Förhållandet mellan Askersunds stad och Folke Dahlberg präglades inte alltid av ogrumlad harmoni
Det kom att visa sig att metoden att gjuta relieferna i järn för att sedan bronsera dem
inte fungerade alls. Dahlbergs konstverk började rosta redan efter ett par år.
I en annons i Askersunds-Tidning i mitten på 50-talet uppmanades askersundarna
att skänka föremål av koppar, brons och mässing för att möjliggöra en
omgjutning av relieferna. Uppropet fick stort gensvar och det berodde säkert på
att givarna skulle få sina namn ingraverade på baksidan av plattorna. Utbytet
av relieferna skedde dock helt oannonserat en mörk natt, utan de utlovade namnen på baksidan av plattorna. Givarna blev vad jag fått berättat för mej av de som var med vid tillfället helt grundlurade. Men det var ju svårt att kolla när plattorna satt på plats.
Hur som helst fans det en artikel i Askersunds-Tidning i april 1955, där man berättade om att Askersundsverken hade det extra jobbigt för att gjuta om Dahlbergs reliefer. Jobbet skulle vara färdigt till vårpremiären den 1 maj. Ett gäng gjutare körde igång redan klockan fyra på mornarna för att klara av jobbet tidtabellsenligt. I reportaget lovade direktör Franzén att relieferna skulle klara väder och vind i alla tider. Vad jag vet har plattorna levt upp till Franzéns löfte från 1955. Namnen på plattorna var inte så viktiga det var väl ändå Dahlbergs konst som var det viktigaste. Kunde man förvandla en kaffepannai äkta koppar, till en kulturgärning må det kanske vara hänt.
