Askersund har aldrig haft någon Folkets Park, som exempelvis Vretstorp. Det var dit vi askersundare istället fick åka om vi skulle roa oss med att kasta pil och ta en citronil som det heter i schlagertexten. Ibland kunde det också bli en något starkare dryck. Det gick bussar från Askersund till parken i Vretstorp när det begav sig. De var alltid fullsatta. Ibland var det nödvändigt att dela på en taxi för att komma dit.
I mitten på 50-talet fördes diskussioner om att anlägga en Folkets Park i Stadsparken. Mannen bakom idén var stadsarkitekt Fredriksson. På gamla idrottsplatsen i Askersund fanns en festplats som drevs av idrottsföreningen. Under många var den mycket välbesökt. Askersundarnas eget nöjesfält. 1953 slog Gösta ”Snoddas” Nordgren publikrekord i parken. Men det gjorde han nästan på varje ställe han uppträde på den tiden.
Arkivcentrum i Örebro gav för ett antal år sedan ut en mycket trevlig bok om folkparkerna
Snoddas slog publikrekord på IP 1953
Snoddas kom gärna till Askersund. Han ville gärna prata bandyminnen med bröderna Carlsson , Gunnar, Bertil och Elis
Gamla IP var det stora nöjesfältet i Askersund en gång i tiden
Fredriksson tyckte inte att natursköna Stadsparken inte hade något att erbjuda som lockade till regelbundna besök. Han ville helt enkelt flytta IFK:s festplats till Stadsparken. Ett annat av skälen till den föreslagna flytten var också att staden hade gjort intrång på gamla IP, med planerad villabebyggelsen ute vid Skrinnargatan. En ny festplats i Stadsparken skulle bli lite plåster på såren för IFK.
Frågan var också uppe i drätselkammaren för diskussioner. Fredriksson föreslog också att Torebergsvägen skulle dras fram över bäcken och järnvägen för att göra uppfarten till Stadsparken bättre. Stadsarkitekten hade inte pekat ut något område i Stadsparken för en festplats. Men han menade att det fanns flera lämpliga platser i parken att välja på. Det skulle heller inte kosta särskilt mycket att anlägga en Folkets Park. Det behövdes bara lite inhägnader…
Det var nog med en Hembygdsgård i Stadsparken. Stadsarkitekt Fredriksson fick aldrig sin vilja igenom med en Folkets Park
Nu blev det aldrig något med stadsarkitekt Fredrikssons förslag. Det blev aldrig någon Folkets Park i Askersund. Det enda som genomfördes av hans förslag var att Torebergsvägen förlängdes över bäcken fram till gamla järnvägsbanken så småningom. Men det var inte för att det skulle bättre uppfart till Stadsparken. Gamla järnvägsbanken är i dag döpt till Banvallsvägen . Vägen blev ett måste för den byggnation som finns där i dag.
Vi alla som åkte till Vretstorpsparken en gång i tiden kan glädja sig åt att parken finns kvar och ibland pågår det också aktiviteter där. Även om det inte var som på 50-talet. Men när man passar parken i Vretstorpsbacken så väcks minnen. Helt klart
Birger ”Tjommen” Andersson har hedrats med en kulturbevarad grav. Han är omgiven på norra kyrkogården av många kyrkoherdar och personer av hög rang i samhället med kulturgravar. Så varför inte inte enkel man som Birger. En vanlig ”dödlig” om man säger så. Helt i sin ordning. Pappa Fritiof åker lite snålskjuts på sonen eftersom han ligger i samma grav. Birgers mamma finns på en annan kyrkogård.
Birger Andersson som vi minns honom
Många gånger har jag fått frågan om jag inte kan skriva om Birger ”Tjommen” Andersson. Han var en mycket välbekant person och ett original i Askersund. Och folk glömmer inte sina original. Vi får se när jag själv slänger in handduken för gott. Birger och jag kände varandra väl.
Birger var 74 år när han avled 1974. Han var döpt till Karl Birger Verner och kom från en mycket fin släkt, med kända namn som Samzelius och Schultz. Själv hade jag daglig kontakt med Birger under fem-sex år, som anställd vid Slakteriföreningen. Birger och jag höll till i samma hus. Han var lite gårdskarl och skötte eldningen åt fastighetsägare Lönn. När det var som kallast sov han också över i pannrummet och det var väl inte mycket att säga om det. Säkert var det bättre än att gå hem till något kallt rum. Många tyckte naturligtvis att det var märkligt med Birger levnadssätt. Men inte han själv. Och själv hade jag inga synpunkter på Birgers sätt att leva efter alla samtal med honom. Man väljer sina liv så gott det går.
I sin ungdom hade han varit ett snobbigt affärsbiträde. Vad som hände sedan finns det massor av teorier och rykten om. Men ingen vet. Och han berättade aldrig det för mej. Många tyckte synd om honom och skänkte kläder. Han hade kläder som kunde ha räckt till att öppna en butik när jag besökte honom på Norra Bergen. Själv log han bara åt det hela. Birger klagade aldrig på samhället. Han verkade rätt nöjd med sitt att leva. Det var mesta andra som tyckte synd om honom.
Birger som ung klädsnobb
Varje dag träffade jag Birger i pannrummet, ofta med en tidning. Han lästa noga igenom de tidningar som hyresgästerna i huset kastade. På det viset var han insatt i det mesta som hände i samhället. Han var en klok karl trots sitt udda levnadssätt. När jag kom visste Birger att jag hade med mej lite mat. På mitt jobb fanns alltid ”bitar” från korv och annan smörgåsmat som jag höll undan till Birger. Minns att det sprack en ärtkorv på tre kilo vid ett tillfälle, som jag lämnade över till Birger. Tror till och med att det var en torsdag. Han blev mycket glad över den godbiten, som han åt kall med mycket god aptit.
Birger tyckte också om pilsner. Och ibland blev det för många, men han var aldrig otrevlig. Jag bad honom många gånger att inte komma in i affären och fråga efter mej på lördagar när det var fullt av folk, men det glömde han efter några pilsner. Inte för att jag skämdes för honom, men det var mer andra som hade synpunkter. ”Är Ove här ropade han ut över lokalen”. Tror inte min chef gillade det något vidare och heller inte alla tanter som skulle handla. För det var tanter som handlade på den tiden.
Mina leveranser till Birger gick genom källarutrymmet. Det hade vi enats om. Men det var inte alltid så lätt att komma ihåg för Birger. Och jag stal inte några måltider till Birger från firman. Alla konservburkar han fick av mej hade jag tjänat ihop pengar till själv. Vill inte skryta med att jag är någon särskilt fin människa, men har man hungriga vänner utan pengar så har man. Även om folk kallar vännen för ”Tjommen”. Och vem vet, man kan själv hamna i samma situation. Det är tillfälligheter som ofta avgör ens liv. Så har det varit för mej och så var det för Birger.
Den röda skylten på graven betyder att den är klassad som kulturbevarande och ska bevaras till vidare. De perenna växterna håller på att vissna och ska plockas bort vad det lider.
Vid ett tillfälle på 50-talet var det en filminspelning i trakterna runt Askersund. Filmbolaget sökte statister och Birger anmälde sig. Filmbolaget bjöd på mat och kaffe. Statisterna fick också en slant. Birgers roll blev att spela en drucken vedhuggare. Tyvärr gick han in lite för hårt i rollen, så det blev inte så många filmdagar.
Ibland lånade Birger några kronor till en ”dricka” som han sa. Han kom alltid tillbaka med pengarna. Men tiggde han pengar, som hände ibland, var det upp till mej. Birger höll isär lån och tiggeri.
Birgers pappa Fritiof i hamnen framför Öhrmans lagerlokal
Mot slutet av sin levnad bodde han i ett hus på Norra Bergen strax intill Vattentornet. Naturligtvis fick huset namnet ”Tjommebo”. I slutet av sin livsvandring berättade han för mej att han hade fått ”något skit i halsen” och hade svårt att äta. Han förstod inte vad det kunde vara. Det var ingen riktigt förkylning. Birger dog i cancer den 10 september 74, men väldigt många pratar fortfarande om honom när gamla Askersund kommer på tal.
Slutligen kan jag nämna att Patrik Mogren, Kyrkogårdsföreståndare & Fastighetsansvarig, har varit mycket behjälplig att lämna uppgifter om vad som gäller på kyrkogårdar och för gravstenar. Många av förslagen till bevarandevärda kulturgravar kommer just från honom. Patrik kan också det här med offentlighetsprincipen.
I slutet av 40-talet fick Askersunds hamn besök av några torpedmotorbåtar. Inte för att hamnen och staden var hotad. Andra världskriget var avslutat. Det hela rörde sig helt enkelt bara om en propagandatur på Vättern. Informationen har jag fått av Anders Engdahl som kan allt om båtar. Han berättar också att en av båtarna hörde hemma ett tag i Karlsborg och ingår numera i Veteranflottiljen. Bilderna har jag fått på posten av en gammal askersundare.
Askersund saknar sedan många år tillbaka en ”riktig” fiskaffär. Lite märkligt med tanke på att hela staden är sjönära och intresset för fiske är stort. I de stora butikerna finns det fiskdiskar och på sommaren en hamnkiosk med fiskförsäljning. Men ingen ”riktig” butik som förr. Äldre askersundare minns förstås Bröderna Arvidsson fiskaffär vid Väderkvarnsgatan. Huset är borta för länge sedan, men som tur är finns det bilder och folk som fortfarande minns.
Henning Arvidsson utanför sin butik vid Väderkvarnsgatan.
Från början var firmanamnet Bröderna Arvidssons fiskaffär, men blev så småningom bara Arvidssons fisk i annonserna. Har inte kläm på varför brödranamnet försvann. Henning Arvidsson var den ägare som de flesta askersundare minns. Han tillhörde de handfasta karlarnas släkte.
Några av hans anställda var profilerna Verner Johansson och Axel Rosengren. Den förste gick under smeknamnet ”Silla-Verner”. Förmodligen var det bara han själv som inte visste om smeknamnet. Verner var en mycket aktiv föreningsmänniska, med massor av förtroendeuppdrag. Han var bland anat ordförande både i IFK Askersund, länets skidförbund, och mångårig ledamot av stadsfullmäktige. Verner avslutade sin yrkeskarriär vid Hammars glasbruk.
Axel Rosengren var en färgstark person med en knastertorr och udda humor. Han blev känd ute i bygderna när han åkte runt med Arvidssons fiskbil. Det berättas massor av historier om Axel på Norra Bergen och de blir bara bättre och bättre för varje år som går. Själv har jag flera minnen av Axel. Inte minst från gamla idrottsplatsen i Askersund , där han eldade bastun och spolade isen.
Axel Rosengren säljer fisk på landsbygden
Verner Johansson säljer fisk på torget i Askersund
Henning Arvidsson öppnade Askersunds första fiskaffär 1913. Han kom då från Västra Ny och hade sysslat med fiske i hela sitt liv. Fadern var fiskare, fjärdingsman och lantbrukare. I en 60-årsintrevju 1945, berättade han om sin hårda uppväxt. När han gick i skolan fick han också hjälpa till med fisket. Både vinter som sommar. Betinget var bland annat att binda tre nät i veckan, annars blev det stryk. I samma intervju berättade han några lyckade fångster , en lax på 26 kilo, en gädda på 27 kilo vid Rökneöarna och på en långrev 280 kilo röding på en hankning. Långreven var matad med siklöja. Storfångsten togs mellan Fjuk och Copön.
Arvidsson berättade också om många hårda stormar på Vättern. Vid ett tillfälle låg hankade Arvidsson långrev strax intill segelslupen Sjöjungfrun när en cyklon rev bort segel och allt på slupens däck. Både Arvidsson och slupen klarade ovädret utan att gå under. Arvidsson arrenderade ett antal fiskevatten när han drev sin butik. Han exporterade fisk ut i landet och då mest röding. Han var också orolig för att norra Vättern skulle bli en skjutbana för Provskjutningscentralen i Karlsborg. Arvidsson var rädd för att rödingen skulle bli utrotad med skjutningarna. Nu blev det en skjutbana, och en del röding finns dock fortfarande kvar.
Förutom fisket var Arvidsson vice brandchef i Askersund under många år. Han satt i stadsfullmäktige, kyrkofullmäktige , i styrelsen för Hantverksföreningen och sedan ungdomen tillhörde han IOGT. Det gjordes några försök med fiskaffär efter Arvidssons men de torskade ganska snabbt. Men vem vet, kanske en sådan butik uppstår igen och då kanske i anslutning till en liten fiskerestaurang….
Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder.
Eveborgarn Pettersson och Stig Roos med sopbilen utanför fiskaffären
Väderkvarnsgatan på 50-talet. Fiskaffären i det vita huset till vänster.
Henning Arvidsson var också aktiv politiker. Här går han strax bakom landshövdingsparet Olsson på gamla IP
Mjölk ger kraft och styrka. Drycken stärker också skelettet. Ett par glas om dagen var ett måste. Annars kan det gå riktigt illa som vuxen. Om inte råden följs var det nästan kört när man kommer upp i vuxen ålder. Man skulle inte att orka med några tunga jobb. Idrott var uteslutet.
Så lät det ofta när jag växte upp. Inte så underligt att det sedan fanns några mjölkbutiker i stan att välja på. Mjölk skulle alla ha. Både vuxna och barn. I Askersund fanns också ett andelsmejeri som så småningom också öppnade mjölbutik i huset. Inte så konstigt för övrigt att kraftsportklubben tagit över de gamla mejerilokalerrna i korsningen Trädgårdsgatan-Stöökagatan. Med tanke på propagandan för mjölk under min uppväxt är det ganska logiskt. Styrkan sitter förmodligen kvar i väggarna.
Göte och Wilma Ekstedt framför sin mjölbutik på Stora Bergsgatan. Den lilla skylten på dörren förklarar att det är turordning som gäller för kunderna.
Vän av ordning undrar kanske vad jag vill komma med all mjölpropaganda. Jag som inte druckit mjölk sedan i 15-årsåldern. Men det är bara en liten knepig övergång till bilder om just mjölkhantering i Askersund. Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder. Båda minns mjölkaffärerna i stan och särskilt då Ekstedts butik på Stora Bergsgatan. Det låg mitt emot kommunens parkering på rådhustomten. Som grabb fick jag gå dit med en kruka och hämta mjölk efter skolan. Normalt där jag bodde några kilometer utanför staden kunde man gå till en bondgård och köpa mjölk. Men farsan hade genom stora politiska affischer på tomten intill vägen gjort det omöjligt med mjölkköp på hemmaplan. Han tillhörde inte samma parti som lantbrukarna hemmavid gjorde. Men vad gjorde det. Mjölkkrukan var inte så tung att bära på.
Muren finns kvar.
Einar Sundblad jobbade på mejeriet fram till nedläggningen 1956. Sedan drev han egen butik i ett antal år.
Drottning Kristinas väg
Mejeribesök. Mannen längst till höger är kommunalrådet Erik Karlsson, Laxå
Gustav i Långetorp med mejeridräng
Mjölkbedömare Alvar Eriksson. Han var med fram till nedläggningen 1956.
Mejerist Nilssons hustru.
Massor av lokalkändisar har jobbat inom mejerinäringen i stan. Flera av dessa blev sedan viktiga personer i Askersund på olika sätt. Om mjölken var en inkörsport i karriären låter jag vara osagt. Det var i alla fall en stor verksamhet. Namn som Evert Pettersson, Sven Almstedt, Kalle Gustafsson, Axel Larsson, Einar Sundblad , Birger ”Tjommen” Andersson , och naturligtvis mejeristen Nilsson, jobbade alla med mjölk.
Själv är jag inte särskilt insatt mjölkens historia när det gäller Askersund. Men jag har hört de som vet berätta lite om mjölkhistorien. Det finns också bilder och tidningsklipp som berättar. En kvinna , Anna Sköld, tillhör pionjärerna på området. Hon började redan i början på 1900-talet med försäljning. Sedan öppnade hon en butik på Stora Bergsgatan. En butik som de flesta äldre Askersundare minns. Det kom kvinnor från andra orter till Askersund för att jobba åt Anna Sköld. Många blev kvar på orten, gifte sig och fick barn. Och så har det rullat på. Precis som i Povel Ramels visa om Karl Nilsson. Så småningom tog Göte och Wilma Ekstedt, över butiken. Senare revs de gamla husen i kvarteret för at ge plats åt HSB –huset ut mot Sundsbrogatan och Stora Bergsgatan
Senare drev också Einar Sundblad mjölkbutik. Han hade sin sista butik ut mot Drottning Kristinas väg, mitt emot Sjöängsskolan innan mjölkbutiksepoken dog ut helt. Men då var nog godis till skolbarnen var det stora försäljningsartikeln. Säkert finns det många läsare av bloggen som kan tillföra en massa faktauppgifter. Jag har bara skummat lite på ytan som det bör heta i mjölksammanhang
Holger Karlsson Dampetorp på mejeristämma. Han måste ha gjort något bra med en så stor blomsterkvast
Birger Andersson var anställd på mejeriet ett antal år. Bland många andra Askersundskändisar.
Mjölkbonden Bertil Karlsson
Mjölkerskor vid Stockshammar. Namnet på kvinan vid krysset är Alvida Karlsson
När jag ändå är inne på mjölk kan jag inte gå förbi mjölkbaren i Askersund. Lägger med ett stycke om det också.
I min ungdom åt jag ofta på mjölkbar, Fenixbaren, som låg central vid Storgatan. Billigt och bra. På den tiden öppnades mjölkbarer på många ställen i Sverige. Där servades husmanskost. Anna-Lisa Jedenmark var kvinnan som vågade satsa också i Askersund. Hon kom från Leksand och hade där drivet en mjölkbar med samma namn.
Ibland fick jag sällskap av en person som ofta hade tagit sig ett glas eller två redan innan lunchen. Och då handlade det inte om mjölk. Men han var snäll och vänlig. Han hade läst i en tidning att det var bra att ”äta grönt”. Men han visste inte riktigt vad det var bra för, men det som stod tidningen var rätt. Jo, det stod i tidningar även på den tiden om nyttan av att äta rätt, även om det inte var några stora artiklar som nu. Det gröna skulle göra livet lite lättare och nyttigare. Men det fanns ett problem med det för mitt matsällskap. Han tyckte inte om grönt men ville ändå hålla den nyttiga stilen utåt och att han hängde med i tiden.
När det serverades stekt falukorv så förklarade han alltid att det skulle var spenat till korven för att göra det hela lite mera nyttigt. Att han sedan satt och petade bort det gröna var en annan sak. ”Nu står man sig ett tag och lite grönt har man också fått i sig” var alltid kommentaren när vi reste oss från matbordet, allt medan barens ägare plockade in tallriken till disken och skrapade av spenaten. Själv tycker jag inte att spenat är någon höjdare. Det är bara grönt.
Fenixbaren fanns vid Storgatan. Skylten syns till vänster.
Mjölkbaren vid Storgatan var populär. Enkel och billig husmanskost. Verksamheten försvann från Storgatan till hamnen när husen revs. Då var det Ebba Johansson som basade för verksamheten.
Från och med den 15 maj kan alla som vill lära sig mer om sjön Vättern, genom en utomhusutställning som ska ställas upp i närheten av Sundsbron, mellan Hotell Norra Vättern och sundet. Fotokonst möter fakta när Sjöängens konsthall flyttar ut i det fria!
Utställningen ”Vättern” har funnits sedan 2017 och har sedan dess stått i Hjo, Jönköping och Karlsborg. Nu är det Askersunds tur och besökarna får både njuta av vackra bilder och lära sig mer om Sveriges näst största insjö.
– Den lyfter Vätterns betydelse för människorna som bor runt sjön, men även det rika djurlivet, säger Daniel Eriksson.
Utställningen är framtagen av aktören Up on Walls med stöd av offentliga bidrag, vilket gör att själva utställningen inte kostar något att hyra.
– Det vi får betala för är transporten och uppsättningen. För oss blir det här ett sätt att hålla liv i våra utställningar när vi inte kan ha verksamhet inomhus, i Sjöängens konsthall, säger kommunens kultur- och evenemangschef Daniel Eriksson.
All text på de 14 utställningsskärmarna är på svenska, engelska och tyska och dessutom finns en QR-kod i anslutning till texterna som leder vidare till mer information på webben. Utställningen Vättern kommer att stå kvar över hela sommaren.
Pressmeddelande från Askersunds kommun 2021-05-11 Askersunds kommun har utsett 2021 års pristagare Kultur- och tekniknämnden har beslutat om vilka som blir årets vinnare och stipendiater inom områdena kultur, idrott och miljö. – Det är viktigt att vi visar vår uppskattning till invånare i vår kommun som lägger ner hårt arbete för att på olika sätt förgylla vår tillvaro och framhäva Askersunds kommun som en bra plats på jorden, säger Staffan Korsgren (L), ordförande i kultur- och tekniknämnden,.
Bild :Johanna Egemar
Systrarna K får årets kulturpris Motivering: Systrarna K, Åsa och Karin Karlson, tilldelas Askersunds kommuns kulturpris 2021 för sin långa gärning inom kulturen. Åsa och Karin har med ett brinnande engagemang skapat musik- och sångföreställningar för barn och bidragit till många barns positiva kulturupplevelser. Systrarna K turnerar över hela Sverige med barnmusik, allsång och shower. De är goda ambassadörer för Askersunds kommun. I år firar de dessutom 20 år tillsammans som artister. Priset består av ett konstverk till ett värde av 3 000 kronor.
Ann-Charlotte Svensson får årets kulturstipendium Motivering: Konstnären Ann-Charlotte Svensson tilldelas Askersunds kommuns kulturstipendium 2021 för att fortsätta stärka och främja intresset för konst i kommunen. Ann-Charlotte har tagit initiativ till visning av filmer inom ämnet konst med efterföljande samtal i Sjöängen. Hon har även modererat konstnärliga samtal i samband med vernissager i Sjöängens konsthall. Under 2020 påbörjade Ann-Charlotte arbetet med en skulpturpark i Hammar. Ann-Charlotte Svensson är konstnär och beteendevetare, utbildad vid Örebro konstskola. Priset består av ett stipendium på 5 000 kronor.
Linnéa Larsson och Gabriel Ahlm får dela på årets idrottspris Motivering Linnéa: Idrottspriset tilldelas Linnéa Larsson för hennes kämpaglöd och träningsvilja i simbassängen. Under 2020 gjorde Linnéa stora framsteg och presterade den 14:e bästa tiden på 100 m fritt av flickor födda 2005 i Sverige. Motivering Gabriel: Idrottspriset tilldelas Gabriel Ahlm för hans goda resultat som placerat honom bland de bästa golfspelande juniorerna i Sverige. Gabriel tävlar på elitnivå både på juniortouren och seniortouren. Priset består av 5 000 kr. Idrottspristagarna Linnéa och Gabriel erhåller 2 500 kr var.
Natursnokarna får årets miljöpris Motivering: Organisationen Natursnokarna får årets miljöpris för att de erbjuder barn och deras familjer möjligheter att med naturens egna material upptäcka närområdet som en spännande och kreativ lekplats. Priset har anknytning till miljön och meddelas senare.
Askersundarna hade en gång i tiden minst tre kommunala pumpställen att välja på för att få friskt vatten. Några vattenledningar fanns ännu inte i stan. Pumparna var ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Men också mötesplatser för stadens ungdomar. Där fanns tillfälle för alla pojkar att visa sina chevalereska anlag genom att hjälpa flickorna med vattenpumpningen. I många fall blev vattenpumpningen helt avgörande för en fortsättning av bekantskapen, som senare ledde till äktenskap. När vattenledningarna kom blev det betydligt svårare för pojkarna i Askersund att imponera. Har inte riktigt kläm på vilka metoder som användes efter pumpepoken….
Pumpen vid kyrkberget 1859. På bilden syns flickor från Högre Flickskolan
En bild från 1907 på gården vid gamla Förnicklingsverket där en av stadspumparna fanns
Bild från 1905
Johan Högbergs affär vid Hospitalsgatan. Stadspumpen fanns på inne på gården upp mot kyrkberget.
På de flesta gårdar fanns källor. Stora pumpar för att få upp sjövatten fanns uppsatta i hamnområdet och öster om hamnområdet. Den flitigaste besökta källan var den så kallade Jonskällan invid kyrkberget vid gamla Förnicklingsverket och Frälsningsarmén. Det var en källa känd för mycket gott vatten. Under torra sommarmånader var det ransonering av vatten från källan. Pumpen hölls då endast öppen på morgonen . Men då stod ofta 20-30 tjänsteflickor i kö för att hämta vatten. Men det blev bara en kruka vatten till alla. Punkt och slut.
Pumpen i hamnområdet syns bakom båten. I bakgrunden nuvarande Lundgrens hus (Strandhugget)
Bilden är från 1868. Hamnpumpen mellan båtarna, en av Råbockarna.
En stadspump fanns nere vid järnvägsstationen. Den syns till höger på bilden. Linus har tagit fram bilden från en glasplåt som många andra bilder på bloggarna. Bilden är från 1880.
När vattenledningarna i stan började komma sinade intresset för pumparna. 1875 tog allmänna rådstugan beslut om att bygga en vattenledning i stan. Men då hade de styrande tjafsat i många år om från vilken sjö vattnet skulle hämtas. Det fanns förslag om vatten från Stora Röllingen och Gårdsjön, men det blev ingen av dessa båda sjöar. Vattnet togs istället från en källa vid Sundsängen, för att sedan passera genom en reningsapparat till en stor cistern på Norra bergen, för att sedan renas ytterligare och ledas ut i järnrör till brandposter och vattenhämtingsställen.
Redan 1897 dömde vattenledningarna ut av Brandstodsbolaget. Effekten på ledningen var alldeles för dålig. Kasthöjden över marken var bara 4,6 meter. Brandstodsbolaget krävde en kasthöjd på 15 meter , om det skulle börja brinna i stan igen. Det resulterade i ett nytt vattentorn på Norra bergen. I juli 1907 påbörjades bygget och avslutades i slutet av 1908. Tornet är 31 meter och i dag till salu om någon skulle vara intresserande av ett boende med en enorm vacker utsikt. Det är ett antal år sedan tornet togs ur bruk.
I oktober 1947 försvann den sista pumpen ur stadsbilden. Då flyttades pumpen vid kyrkberget upp till Hembygdsgården, där den fortfarande finns för beskådande. Hur gammal pumpen är svårt att få fram. Men bilder från 1800-talets mitt visar att den fanns på plats vid kyrkberget. Anledningen till att pumpen flyttades var att Förnicklingsverkstaden skull ändras och byggas ut. Pumpen fick helt enkelt inte plats på tomten längre. Pumpen skänktes av staden till hembygdsföreningen.
Den sista stadspumpen finns bevarad i Hembygdsgården. Den flyttades dit 1947
Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder.
Major Trafvenfelt i målartagen. Men så fick han också en väg döpt efter sig
Trafvenfelt gjorde en stor kulturhistorisk insats då han 1921 donerade ett stort antal oljemålningar med motiv från stadens äldsta bebyggelse. Så han var säkert värd en egen väg.Tavlorna hänger i olika kommunala lokaler i dag. Ett större antal finns i rådsalen på Rådhuset. Till Askersund kom Hjalmar Trafvenfelt år 1902 som befälhavare för Askersunds rullföreningsområde. Lärarkallet lämnade han 1916 och tjänsten som befälhavare 1918. Som pensionär stannade han kvar i Askersund för at helt ägna sig åt oljemålning. Han producerade tavlor på löpande band, cirka 800 stycken. Majoren avled 1937 vid 85 års ålder.
Utmed Trafvenfelts väg har det funnits en del verksamheter, som säkert många äldre askersundare minns, som Svenssons handelsträdgård på Karlsro-området intill vägen. I dag finns det bara villor där förr grönsaker och blommor växte. Rudebäcks pillerfabrik var en annan framgångsrik verksamhet. Det hette förstås inte pillerfabrik, utan Askersunds tekniska. Doktor Högbergs villa finns där. Han var mycket uppskattad hos askersundarna. Norr ut efter korsningen med Torebergsvägen fanns repslageriet.
Erik Hammar i Svensson handelsträdgård
En bild från 1958. Emil Svensson som torghandlare
Otto Rudebäck framför villa på Trafvenfeltsvägen 2 år 1916
Rudebeck i sin affär på tvåan
Rödegård 1920
Trafvenfelt var också gymnastiklärare. Här med ett antal elver.
En notis från 1912
En av Trafvenfelts många oljemålningar från Askersund. I bakgrunden bryggeriet
Som vanligt har Leif Linus Larsson och jag hjälpts åt för att få fram material om konstnärens väg.
