ovedanielsson.se

Så här såg premiärtåget som sattes in i trafik 1884.

Kritiken mot skötseln av våra järnvägar är massiv sedan några år tillbaka. Tågen är försenade och ibland till och med inställda. Nu senast avslöjads också att felaktigheter inte åtgärdas. Det verkar inte bli något slut på eländet. Det bästa är väl om allt förs tillbaka till staten igen och det blir en ansvarig för allt. Ska jag säga som nästan aldrig åker tåg. Brukar ta Skövdebussen upp till Stockholm. Den stannar vid busstationen i Askersund. Bara det. ..

Som en lämplig övergång på det hela tänkte jag skriva lite om järnvägen mellan Askersund och Skyllberg. Den finns inte kvar så det är riskfritt att komma med kritik om det skulle vara så. Jag kanske inte rätte mannen att skriva om tåg. I föreningen ALJS (Askersund.Skyllberg-Lerbäcks järnväg) finns det ett helt gäng med som kan allt om tåg. Men jag tar risken ändå.

Järnvägen lades ner i mitten på 50-talet. Det sista ordinarie tåget från Askersund avgick den 15 januari 1955. Men det gick inte helt smärtfritt. Det fanns många motståndare till nedläggningen, bland annat ägaren till Askersundsverken som var mycket oroad över framtidens transporter från stan. Men det blev ändå en nedläggning. Skyllbergs bruk ville inte driva banan längre och kommunen vill inte ta hand om det hela. En som tyckte det var mycket tråkigt var gamla konduktören Bernhard Karlsson. Han var drygt 70 när järnvägen lades ned, men var ändå i fullverksamhet med andra uppgifter vid bruket. Bernhard hjälpte till på styckegodsbilarna. Men han kunde berätta om konduktörsliv. Han hade ändå drygt 50 tjänsteår på nacken vid Skyllbergsjärnvägen.

Bernhard Karlssonvar konduktör på Skyllbergsjärnvägen. Härmed sin gamla signallampa.

”Järnvägen öppnades 1884 och då var trafiken mycket livlig. Då frustade tre ånghästar dagligen i vardera riktningen, passagerartrafiken stod i sitt flor och minst vid marknader och helger. Upp till 100 resande per dag kunde vi räkna in. Det var nästan obligatoriskt både i Skyllberg och Askersund skulle ner till stationerna när tågen kom och gick. Det var dagens stora händelse”, har Bernhard , berättat.

”Någon komfortabel tur var det aldrig på Skyllbergsjärnvägen då seklet var ungt. Men man kunde dock åka för en spottstyver. 80 öre tur och retur var priset. Trots at vi hade ungefär samma fart som en cyklist, så skakade personvagnarna i alla fogar. Passagerarna sat inlåsta om inte som boskap, men som fångar. Men inget ont om det . Säkerheten blev god”.

Bernhard berättade vid en intervju att han klippt biljetter åt många lustiga figurer. Men mannen som kom med ett paket dynamit under armen blev avvisad.

”Vid marknadstider fick man ta många hårda duster med överfriskade resenärer. Och det hände mer en än gång att jag tvingades sätta foten i baken på någon som tittat för djupt i flaskan. När busstrafiken kom 1931 gjorde jag min sista resa på det gamla kära skyllbergståget. Trots att loket allt som oftast visade tendenser att gå sin egen väg trivdes jag gott i de gamla vagnarna , som från början lystes upp av stearinljus, men som sedan fick något så nymodigt som oljelampor. Spottkoppar i varje hörn ingick också i komforten. ”

En av de mest dramatiska upplevelserna som Bernhard var med om var urspårningen vid Sjöstorp. Då kom domkraften fram och men tåget blev endast två minuter försenat när de anlöpte stationen. Det var ändå en katastrof…

Den 6 december 1884 hölls järnvägsinvigningen i Askersund. Då invigdes den smalspåriga banstumpen till Skyllberg. Bruket i Skyllbergs hade redan förbindelse med Lerbäck på Krylbo-Mjölbybanan. Nu blev även Askersund kopplade till det stora ”järnvägsnätet”. Det väckte stora förhoppningar om ”härliga tider, strålande tider” för askersundarna. Invigningsdagen var staden smyckad från topp till tå. Kring torget fanns flaggor och marschaller. 50 stycken minsann. Stationsbyggnaden var insvept i girlander och flaggor. Och som toppen på det hela pryddes fasaden med Närkevapnet.

Problemet invigningsdagen var det bedrövliga vädret. På förmiddagen rådde full snöyra. Det blev lite bättre framåt dagen när folk började samlas vid stationen för att ta emot det första tåget. Alla affärer hade stängt och hantverkarna hade slagit igen för dagen. En mängd landsbor hade också tagit sig in till staden på den stora dagen. Invigningståget tuffade in under kanonsalut från Borgmästareholmen. Tåget bestod av tre personvagnar, en så kallad finka och en öppen lastvagn. På den hade regementsmusikkåren placerats. Det var ingen lyckad placering i snöblötan. Lokomotivet hade under färden spytt massor av sot över dem. Det var precis ingen glittrig musikkår som stod uppställda vid stationen.

Höjdarna med borgmästare Waldenström i spetsen radade upp sig på perrongen för att hålla tal. Landssekreterare Heling kunde också meddela att hans majestät utnämnt borgmästaren till riddare av Vasaordern. Så var det på den tiden. Borgmästaren fick ta åt sig hela äran för den nya järnvägsförbindelsen. Ett värmande besked för borgmästaren i snögloppet, även om det muttrades på sina håll. Varför skulle just han hedras av kungen. Vad hade han gjort? Den nersotade och snöblöta militärmusiken spelade ett nytt stycke och så tågade järnvägsbolagets aktieägare och andra stadens mäktige i väg till en festmiddag på Stadshotellet.

Marchallerna tändes vid torget och vid den så kallade Bergmansberget brann dessutom tjärtunnor så nog var det en riktigt festkväll. I tidningen stod det också sedan att ”ingen minnes sig någonsin förut ha sett Askersunds stad förete en så skön och strålande anblick”.

Som journalist var jag med några gånger vid Järnvägsbolagets årsstämma. Bolaget var igång långt efter nedläggningen av järnvägen. Det var en trevlig samkväm utan tuffa beslut. Det fanns ju ingen tågtrafik att besluta om. Styrelsen och aktieägarna ät en god middag med lite gott att dricka till. Ofta hände det att ett gäng muntra personer med borgmästare Bernhagen i spetsen kom upp till redaktionen på Stora Bergsgatan när årsstämman var över. De skulle prata ut med mej om framtiden för bolaget stärkta av den goda middagen. Trevliga minnen som kom att handla väldigt lite om Järnvägsbolaget. Men det fanns som tur var annat att prata om. Som Bernhagens viktiga jobb för kommunen…

Wirsén och borgmästare Bernhagen hälsade på vid redaktionen ibland efter bolagsstämmorna. Bild:Ove Danielsson

Faktauppgifterna i den senare delen av bloggen har jag läst på olika ställen och sedan gjort min skrivning av det hela. Allt stämmer , men det är beskrivit med mina ord. Linus Larsson har också hjälpt till med en del bilder.

Spåret ut från Askersund i Strandparken

Biljettluckan i Askersund. Håkan Persson och Torsten Ljungåsarn Larsson

Askersunds station

Järnvägsparken med spåret intill vattnet.

Stationshuset i Askersund år 2000. Bild:Ove Danielsson

Till kommunfullmäktige i Askersunds kommun

Askersund är känd som en sjöstad, både nu och förr. I marknadsföring pratar vi gärna om den fantastiska skärgården. Vattnet har alltid varit viktigt. Det har varit och är ett livsmedel, vi dricker vattnet. Sjöfarten har varit väldigt viktig för staden. Läget intill Vättern gjorde att Gustav Vasa på

1500-talet bestämde att marknader skulle hållas i Askersund. Läser man i äldre kommunala beslut och i gamla tidningar är det tydligt att de som bestämde och de som bodde här tyckte det var viktigt att vyerna mot vattnet och kyrkorna behölls öppna. För att förtydliga vad som menas med öppna vyer så handlar det om att bevara den gamla stadsplaneringen som ger charm, trivsel och knyter an till stadens historia. De äldre kvarteren är uppbyggda i ett rutnät. Om man till exempel står vid före detta Norrbergaskolan ska man kunna se rakt över Stora Bergsgatan och till Alsen. Står man på torget och tittar västerut mot Stöökagatan ska man se vattnet i sundet.

Det har aldrig fattats något formellt beslut om detta. Nu när dessa tankar tycks ha fallit i glömska vill vi med denna motion ha ett beslut. Det som är unik med vår anrika stad behöver skyddas genom ett beslut att hålla vyerna öppna när arbetet med utveckling pågår. Historien ska kunna gå hand i hand med en modern och växande boendeort.

Askersund är en sjönära stad och upplevelsen när man vistas här ska vara att sjön är nära.

Förslaget är

– Att vid all stadsplanering till exempel vid byggnation, renoveringar och planteringar arbeta för att behålla öppna vyer mot vattnet

– Att uppdatera Stadslivsmanifestet utifrån motionens intentioner

Förslag från socialdemokraterna i Askersunds Fullmäktige genom

Siv Ahlstrand (S)

Vi fortsätter gårdsvandring i Askersund till Väderkvarnsgatan. Närmare bestämt stadsäga 82 bara ett stenkast från torget. Just från den gården finns det en mycket intressant berättelse nerskriven av Ingrid Hartman Söderberg med namnet ” Gästgivardöttrarna”. Det är ett familjealbum om hennes släkt som bodde på gården i mitten på 1800-talet och en bit in på 1900-talet.

Väderkvarnsgatan på 1800-talet. Porten in till 82:an ligger i höger i bildkant.

Väderkvarnsgatan 1915

Berättelsen börjar med Ingrids farfars mor Augusta Hartman född Ericsson och hennes stora familj. Gamla fina fotografier visar hur det såg ut på gården vid den tiden. Huvudpersonerna i Ingrids berättelse som döpts till ”Gästgivardöttrarna i Askersund”, är systrarna Augusta, Hilma och Emile, samt deras mor Lotten. Den senare blev familjens överhuvud . Som gårdsägare nådde hon en viss social position i Askersund.

Den äldsta av gästgivardöttrarna, Augusta Ericsson, gick under namnet ”Askersunds ros” för sin skönhet. Bilden är från 1870-talets början.

Kafferep i trädgården med Emelie och Hilma Ericsson, samt Ester och Lisa Hartman i mitten av 20-talet

Med gårdens centrala läge var den mycket lämpad som gästgiveri. En senare bouppteckning visar att det fanns åtta hästar och en rik uppsättning av vagnar på gården. I ett av uthusen fans också en ko, två grisar och tre höns. Det handlade om självhushåll. När Lottens man Anders Gustaf avled stod hon ensam med sina tre små flickor. Matserveringen och hyresintäkter var familjens försörjning. Den äldsta av de tre systrarna växte upp till en verklig skönhet. Hon fick också smeknamnet ”Askersunds ros”.

Innergården vid Lottens gästgiveri vid Väderkvarnsgatan. Husen revs 1935.

Kommunala ölcaféet låg också vid Väderkvarnsgatan . På bilden är det originalet Tiveds-Oskar som klämmer en pilsner i glada vänners lag

Jag har bara plockat några delar ur Ingrid Hartman Söderbergs fina berättelse. Den som inte har läst den och är intresserad av gamla tider i Askersund borde skaffa sig ett exemplar. Som vanligt har Linus Larsson hjälpt till med en del bilder.

När det gäller slutna innergårdar med parkeringar finns det lysande undantag, som motbild till alla öppna fula parkeringar . Som Englunds fastighet i hörnet Väderkvarnsgatan- Hospitalsgatan.

Yttrande över motion gällande utveckling av Strandparken i Askersund

Förslag till beslut

Kultur- och tekniknämnden beslutar att anta förvaltningens tjänsteskrivelse som sitt yttrande i ärendet.

Ärendebeskrivning

Tomas Vynge (S), Billy Ludvigsson (C), Margareta Widell (MP) och Annika Finnström (V)har lämnat in en motion om utveckling av Strandparken. Kommunfullmäktige har beslutat att skicka motionen till kommunstyrelsen för beredning.

Kultur- och tekniknämnden ombeds att yttra sig över motionen.

Motionen föreslår, med syfte att ytterligare utveckla strandparken för att underlätta attraktiv utevistelse att man i området har ”nyttiga planteringar” det vill säga planterar växter som attraherar pollinerare och sätter ut bihotell, iordningställer en brygga med stege för vinterbad samt omklädningsrum i anslutning till bryggan, fler bänkar i Strandparken samt att göra i ordning grillplatser i Strandparken.

Beredning

Ärendet har beretts av förvaltningschef Susanne Jarl i dialog med utvecklingschef, Henrik Olofsson, avdelningschef gata-park, Stefan Alander samt Kultur- och evenemangschef Daniel Eriksson.

Ärendet

Motionen ger bra förslag som skulle öka trivsel, biologisk mångfald och bidra till ökade möjligheter till utomhusaktiviteter i centrala Askersund. Som motionen nämner finns ett pågående arbete med att utveckla Strandparken och det finns ett arbetsdokument för områdets utveckling där flera av föreslagna åtgärder upptagna. Programmet är inte politiskt beslutat men en politiskt förankrad – programhandling för Strandparkens storskaliga utveckling skulle vara ett bra hjälpmedel för att få en långsiktig och väl genomtänkt utveckling av området. Förvaltningen föreslår därför att Kultur- och tekniknämnden ska föreslå Kommunstyrelsen att besluta om att ett utvecklingsprogram för Strandparken ska tas fram.

Motionen föreslår:

Nyttiga prioriteringar:

När förvaltningen förändrar eller nyskapar perennrabatter är målsättningen att växterna ska attrahera bin och fjärilar (dragväxter). Det finns även ett långsiktigt arbete att ersätta finklippta gräsytor med slåtterängar eller blomsterängar vilket förbättrar livsmiljöerna för bin och andra pollinerare. Dessutom finns tankar på att anlägga ytterligare planteringar med dragväxter i Strandparken. Det finns dock inte budgeterade investeringsmedel eller en driftorganisation som har möjlighet att sköta en utökad drift.

Förvaltningen har påbörjat arbete med att ta fram skötselplaner med målsättning att effektivisera driften, tex att minska ytor som finklipps till förmån för annan skötsel och det kan på sikt ge möjlighet till nya och andra former av parkförvaltning.

Vinterbad

Vinterbad har utvecklats till att bli en mycket populär vinteraktivitet. Hagabadet skulle kunna utvecklas för att möjliggöra vinterbad tex genom att förbättra belysning utomhus såväl som i omklädningshytter. Förvaltningen kan återuppta undersökningar om möjligheter att kunna erbjuda en säker plats för vinterbad.

Parkbänkar

Förvaltningen har ett kontinuerligt arbete för att underhålla och placera parkbänkar i väl besökta stråk och platser generellt i Askersund inklusive Strandparken. I arbetet med att ta fram skötselplaner kommer en översyn av placering av bänkar ses över och eventuellt även utökas.

Grillplats

Det finns långt gångna planer på att iordningsställa en grillplats i Strandparken, arbete kommer genomföras under höst/vinter så grillplatsen är färdigställd våren 2022.

Finansiering

Samtliga föreslagna åtgärder medför en investering och utökad drift. Nämndens budget för parkutveckling är begränsad, driftansvaret är stort och resurserna är begränsade. Det pågår arbete för att förändra och effektivisera drift vilket på sikt kan ge utrymme för utökning av skötselintensiva anläggningar. Större investeringar behöver utökad investeringsbudget alternativt prioriteras tillsammans med andra åtgärder.

Tekniska förvaltningen

Att få sin fastighet bedömd som kulturhistorisk värdefull kan vara glädjande. Men medaljen har också en baksida. Det fick några fastighetsägare i centrala Askersund erfara i mitten 50-talet. Ägarna till fastigheterna där Apoteket och Lek och Bo finns i dag hade stora planer för sina hus ut mot torget. Men det blev inte så. Myndigheterna sade nej.

När det gäller Aptekshuset, som i dag ägs av Askersundsbostäder AB, slog den ”röde hanen” till i slutet på 80-talet. Huset brann ner till grunden för att sedan byggas upp i samma stil som tidigare. Systembolagets lokaler och hyreslägenheter söder ut mot Väderkvarnsgatan fanns redan med i planerna på 50-talet. Öhrmans järnhandel fanns under många år där Apoteket finns i dag, Ägare till huset och rörelsen var direktör Bengt Olai under många år.

Olais planer var att riva det gamla huset vid torget och bygga ett nytt trevåningshus. Fyra butiker skulle ligga på bottenplanet och finnas på djupet in i det nybyggda huset. Öhrmans skulle dock ha kvar sitt läge ut mot torget. Tredje våningen skulle disponeras för lägenheter. Utmed Väderkvarnsgatan var planerat en tvåvåningslänga 75 meter långt, med plats för tre butiker. Bland annat då Systembolaget som redan i mitten på 50-talet hade hört sig för om en ny lokal. Så blev det ju också. Men då var inte Olai med längre.

Den öppna gården skulle förses med ett glastak. Med en ”snäckrondell” (vet inte riktigt vad det är) skulle bilarna slussas in till plan ett, samt till källarlokalerna. Kostandena för bygget var beräknat till 1,2 miljoner.

Även ägarna till den Lindborgska fastigheten (Lek och Bo och Letex) hade också planer på en nybyggnad mot torget. Huset ägdes vid den här tiden av Konsum Askersund-Örebro. För Konsums del handlade det om en trevåningsfastighet i tegel. Förutom egna affärslokaler ut mot torget, var det planerat för ytterligare butiker och bostäder. Anledningen till att Konsum ville riva byggnaden var dess dåliga skick.

Planerna gick i stöpet sedan landsantikvarie Bertil Waldén uttalat sig mycket negativt om rivning och nybyggen mot torget. Två nya tegelbyggnader mot torget skulle förstöra stadsbilen ansåg han. Moderna fastigheter skulle aldrig kunna ersätta de gamla kulturhistoriska byggnaderna var hans besked. Byggplanerna söder ut vid Väderkvarnsgatan kunde han dock tänka sig. Avgörandet låg dock inte hos Waldén, utan hos byggnadsnämnden i Askersund. Men landsantikvariens ord vägde tungt när politikerna i Askersund skulle fatta beslut. Waldén var en stor man i sådana här sammanhang.

Det kan ha sitt intresse att se tillbaka på den historia som inramat den Öhrmanska fastigheten. Det sannolika året får gårdens färdigbyggande är 1779. Husets herre var rådmannen och riksdagsmannen Jacob Lundberg, gift med Anna M.E. Christiernsen. Han kom på obestånd som det så vackert hette på den tiden. Året var 1810. Gården köptes då av sonen rådman Carl Lundberg, som drev ett väveri. Brodern Gustaf fanns också i lokalen med en diversehandel. Carl Lundberg upplät hela övervåningen till skollokaler. Tyvärr gjorde också Carl Lundberg konkurs.

Efter Carls konkurs gjordes försök att av prins Oscar få 4 500 riksdaler riksmark banko för inköp och reparation av gården , samt uppförande av en gymnastiksal enligt ritningar från fäktmästare Ling. Men det blev inga pengar. 1819 såldes fastigheten till postmästare P.G Fischer och magistratssekreterare Anders Göthén. Den senare övertog efter en tid hela fastigheten. Nästa ägare blev rådmannen och handlanden Gustaf Norselius, som år 1875 sålde den till handlare Torbjörn Berg. Den 28 december 1912 såldes fastigheten till AB Öhrmans&Co, vars innehavare var Sten Öhrman, Johan Öhrman och Nils Apelskog.

Järnaffären öppnade 1907 i nordöstra hörnet. 1926 trädde bolaget i likvidation och sålde då fastigheten till Nils Apelskog. Bengt Olai köpte fastigheten av sterbhuset efter Apelskog. Senare blev Rune Edblad ägare till gamla Öhrmansfastigheten. Efter det tog Anders Lindgren över . Efter branden blev till slut Askersundsbostäder AB ägare till ett nytt hus i hörnet av torget.

Linus Larsson har bidragit med gamla bilder.

Hamnområdet i Askersund ska utvecklas. Ett gäng tjänstemän har fått i uppdrag att utreda hur området ska kunna utvecklas. Uppdraget kommer från kommundirektören och kommunstyrelsens ordförande. Det framgår  inte riktig när den ”vanlige ” askersundaren ska kopplas in och komma med förslag så det inte bara blir tjänstemän och politiker. Men det har väl de ansvariga tänkt på kan jag förmoda. Själv går jag  nästan dagligen i området och träffar folk som har massor av åsikter  på hur  de tycker området ska se  ut. De är viktiga att lyssna på.

——————————–

Nedan  de  kommunala handlingarna:

Utredningsuppdrag för utveckling av Askersunds hamnområde

Uppdraget

Kommundirektören har av kommunstyrelsens ordförande fått i uppdrag  att utreda hur hamnområdet skulle kunna utvecklas. Uppdraget har sedan tillfallit utvecklingschefen i samråd med samhällsbyggnadschefen och tekniska chefen.

I detta uppdrag finns följande punkter formulerade, som avgränsning:

Uppdraget omfattar att övergripande skissa på förutsättningar och ta fram förslag på:

 Flöden för motortrafik respektive oskyddade trafikanter där motortrafiken ska anpassa sig till de oskyddade trafikanterna.

 Parkering.

 Att knyta ihop områdets olika delar så att de upplevs som en helhet.

 Tillgänglighet till hamnen från vatten.

 Gästhamn, båtplatser för tillfälliga besökare till staden.

 Annat som kan bidra till ett attraktivt hamnområde.

Arbetsgrupp:

 Utvecklingschef Henrik Olofsson, (sammankallande)

 Samhällsbyggnadschef Fredrik Idevall

 Teknisk chef, Susanne Jarl

Till arbetsgruppen kan tidvis även andra personer knytas. Till exempel bör driftpersonal involveras i tidigt skede.

Arbetsgruppen avser att knyta en konsult som är specialiserad inom området, vald ur samhällsbyggnadsförvaltningens ramavtal för sådana. Kostnaden för utredningen tas inom kommunledningsförvaltningens budget för fysisk planering.

I första hand skall lösningar föreslås, som kan rymmas inom befintlig detaljplan. Eventuella förslag som kräver ändring av denna skall presenteras på sådant sätt att det är tydligt att detaljplaneändring krävs.

Arbetsmodell

Arbetsgruppen avser att driva utredningen med följande hållpunkter

 Startmöte för arbetsgruppen (2021-08-11)

 Förankring av utredningsuppdragets utformning hos kommundirektören och kommunstyrelsens ordförande

 Fastställande av utredningsuppdrag genom beslut i KSAU

 Avtal med konsult upprättas. Konsult väljs ur samhällsbyggnadsförvaltningens ramavtal.

 Orienterande möte med arbetsgruppen, konsulten, kommunstyrelsens ordförande och oppositionsrådet

 Arbetsgruppen och konsulten arbetar fram ett förslag. Under arbetets gång tas kontakter med aktörer verksamma i hamnområdet.

 Förankring av förslaget med arbetsgruppen, konsulten, kommunstyrelsens ordförande och oppositionsrådet

 Förankring av förslaget och beslut i KSAU om fortsatt arbete genom beslut om utredningsuppdrag för projektering, kalkylering och tidsplanering

 Fortsatt arbete enligt ny projektplan

Presentation av resultat:

Resultatet av utredningen skall presenteras med:

 Skiss över föreslagna lösningar och åtgärder i området. Detta i form av övergripande kartbild och skisser med förslag på utformning.

 Förslag till fortsatt projektplan

Presentationen kommer inte att omfatta kalkyler och tidplaner. Dessa kommer i nästa skede, vid beslut om att projektet skall fortsätta.

Man ska inte försköna öldrickande allt för  mycket, men i Askersund betydde faktiskt mängden av konsumerat öl  på det  kommunala  ölcaféet vid Väderkvarnsgatan  en kulturgärning. Det fanns möjlighet att söka pengar i ”öl-café-fonden”. En del av vinsten från öldrickandet placerades i en fond.

Bertil och Rut Johansson ansvarade  för  ölcaféet  vid  Väderkvarnsgatan  i många år. Först i kommunal regi  och sedan i egen  regi.

En som utnyttjade fonden var kantor Nils Björck. En person som absolut inte för att glömmas bort när det gäller ungdomars musikutbildning i Askersund. Han finns inte kvar i livet längre, men hans insats lade grunden för dagens musikskola i Askersund. Och inte bara det. Nils startade simundervisning för skolbarn i början av 30-talet. Han var också ordförande i hembygdsföreningen mellan åren 1962 och 1977.

Rut Johansson serverar hon  några av sina gäster. Bild från ett tidningsreportage.

Men det var på musikens område Nils gjorde sin största insats för Askersund. Sonen Per har fört arvet vidare med glans. När Nils kom till staden på 30-talet fanns ingen musikundervisning i skolan, men det ändrade han på snart.

”Jag tyckte synd om ungdomarna som stod på stan och inte hade något att göra. Jag köpte en tonett för fem kronor och försökte intressera barnen för att spela. Intresset blev över förväntan. Efter några år blev det blockflöjt. Intresset växte och jag försökte få pengar till verksamheten av skolstyrelsen, men det fanns inga pengar. Då vädjade jag till riksdagsman Matteus Berglund om hjälp och han ordnade så vi fick pengar ur något som hete ”öl-café-fonden”.

Nils Björck

Tuff föreståndare vid ölcaféet var Bertil ”Bubban” Johansson. Tuffheten behövdes säkert när gubbarna hade tagit någon pilsner för mycket. Ju mera öl ”gubbarna” drack, ju mera pengar fanns det i fonden. Och det dracks mycket öl, men inte av ungdomar som i dag. Utan det var ”ölgubbar” som konsumerade.  Ska man dra det hela till sin spets så har dessa gubbar också en liten del i dagens musikskola, även om de inte stod i speciellt hög kurs på den tiden när de satt och halsade pilsner hos ”Bubban”. ”Ölgubbar” var fult på den tiden.

Från ölstugan på 60-talet. Bild från ett  tidningsreportage.

”Lillen” Gustavsson  och Bertil. Bild  från ett tidningsreportage.

Väderkvarnsgatan. Vykort. Till höger  upp på gatan låg det  kommunala ölcaféet 

På gatan utanför  ölcaféet. Bild från Leif Linus bildsamling.

På skolan fanns inget piano, men det ordnade Nils fram. Tillsammans med två fröknar på skolan-Sandström och Bergström- samlade de in pengar.

”Ett piano kostade i alla fall 3 000 kronor. Vi samlade papper och hade en massa andra saker för oss som gav pengar. 1951 hade vi fått ihop 4 800 kronor och köpte ett piano. För pengarna som blev över åkte vi på skolresa”, har Nils , berättat.

Varje år i sin egen klass bildade också Nils en barnkör. På det viset fick han med alla i undervisningen.

”Jag tyckte alltid att alla skulle vara med i musikundervisningen, därför att musiken ger så otroligt mycket. Finns det  något finare  än när en klass tillsammans kan sjunga och spela. När jag hade musikundervisning slapp ingen undan”.

Nils hann också med att komponera ett 30-tal barnvisor, som kampsången ”Hej här kommer vi igen”

Den stora insatsen för hembygdsföreningen gjorde Björck när det gäller flyttningen och bygget av den så kallade Klockargården i Hembygdsgården. I runt tal skaffade han fram 140 000 kronor genom att gå runt med listor och gå på dem som han visste hade pengar. Och var intresserad av hembygden. En del med mycket pengar gjorde stora omvägar för Nils när de såg honom på stan. De ville inte bli av med sina pengar.

”När jag kom till Askersund 1932 var jag faktiskt erbjuden lägenhet i Klockargården, där den låg utmed Storgatan. Jag ville ha en del ändringar gjorda innan jag flyttade in, men det tyckte kyrkorådet blev för dyrt, så därför flyttade jag aldrig in”, berättade Nils , för mej en gång.

40 år senare fick han dock ändringarna gjorda, även om huset då stod på en annan plats.

Simundervisning var en annan sak som låg honom varmt om hjärtat.

”När jag kom till stan 1932 blev jag mycket förvånad över att det var så många barn som inte kunde simma. I Askersund med närhet till vatten fanns det ändå möjlighet att lära sig. På den tiden fanns något som hetta Askersunds simsällskap och de hade också hand om simundervisningen .

Undervisningen skedde vid kallbadhuset och det var bara några få barn som deltog.  Jag tyckte det var underligt eftersom man ändå hade en lärare anställd för 125 kronor i månaden”.

”På den tiden fick man också betala tio öre gången för att bada i kallbadhuset. Det var mycket pengar på den tiden, så därför skrev jag till kallbadshusföreningen och föreslog att man skulle slopa avgiften för barn. Det gjorde man också och bara några veckor senare var det ett 60-tal barn som deltog”, omtalade Nils, för mej vid ett tillfälle.

Senare övergick undervisningen i kommunal regi.

Nils satt också i kyrkofullmäktige i 40 år och han var kyrkoorganist i 42 år. Tillsammans med IFK:s bandytränare Karl-Ivan Appelgren startade han också den populära skolbandyn i Askersund.

Alla som gick i skolan för Nils Björck vet att han var sträng men rättvis.

”Jag har aldrig varit arg på något barn i skolan. Men ibland kunde jag bli arg på deras uppträdande”, upplyste Nils, mej om.

Jag har själv haft Nils som lärare i något som kallades fortsättningsskolan. Den pågick i några veckor på sommaren. Varje dag fick vi gå till gamla kallbadhuset för att simma. Det fanns en herr -och damavdelning. Minns att vi ibland kickade in på damerna. Det ledde till att Nils knackade på hos damerna och frågade om vi inte kunde få titta ordentligt så vi slapp tjuvkika. Han var trött på att hålla kollen på oss grabbar.

Markköp brukar kosta pengar. Därför ska jag berätta om ett markövertagande som inte kostade kommunen en krona. Ett verkligt markklipp. Bara som en liten motvikt till dyra markinköp.

Från invigningen av gamla IP 1925

För drygt 50 år sedan övertog Askersund stad IFK Askersunds gamla idrottsplats. Det ledde ett 15-tal år senare till att Askersund beslutade sig för att lite oväntat bygga hus på gamla IP. Det var inte vad ansvariga inom IFK hade tänkt sig. En ny anläggning skulle byggas på Solberg, där man från början tänkt bygga husen. Varför planerna ändras känner jag inte till. Men märkligt var det. Beslutet kom helt oväntat. 1982 var det skrinnarpremiär på Solberga med Svenska juniorcupen.

De flesta inom IFK Askersund och de flesta askersundare ville behålla gamla IP, och med en träningsplan intill. Där Konsum finns i dag. Pengarna till både allsvensk bandy och skötsel av en idrottsanläggning fanns inte. Det var en kommunal anläggning under IFK:s tid , men ändå inte. Staden blev nu ägare till anläggningen, så det var politikerna som bestämde hur det skulle vara i fortsättningen. Några politiker var emot flytten, men de var inte nog många. Solberga blev en fin anläggning för den stora allmänheten, och för föreningens stora ungdomsverksamhet inom fotbollen, men ändå lite knepig. Själva fotbollsanläggningen blev utan omklädningsrum fram till nu, 2021. Men den som väntar på något gott….

Dansbanan på gamla IP

Gamla IP 1957

År 1964 tog Askersunds stad över idrottsplatsen med bland annat löften om att IFK skulle få disponera anläggningen som tidigare. Löftet hölls inte när det gällde klubbrummet. Efter en del år plockades klubbrummet under gamla läkaren bort med löfte om ett nytt rum. Nu dröjde det fram Solberga IP blev klart i början på 80-talet. Under många år var prissamling, bilder och viktiga klubbsaker nedpackade i kartonger för att forslas runt till olika platser. En del prylar kom bort och andra förstördes.

IFK Askersund, vars medlemmar hade byggt idrottsplatsen, fick inte en krona för själva markområdet! Staden gjorde ett verkligt markklipp 1964.Området hade köptes in i början på 20-talet av IFK och den nya idrottsplatsen var klar för invigning 1925. Ersättningen till IFK blev inlösen av ett lån på 15 000 kronor i Sparbanken 1964, vidare fick IFK 10 000 kronor för täckande av utgående skulder, samt 5 000 kronor för inventarierna. Sammanlagt 30 000 kronor. Men överlåtelsekontraktet står inte en rad om betalning för marken där hyreshusen står i dag. Det kan också nämnas att föreningen också hade ett årligt bidrag från stan för spoling av isbanan som aldrig räckt till. Men kravet var ändå att alla skulle ha tillgång till isen, skolor som allmänhet. Och så var det också.

Det som finns kvar av gamla IP i dag är ett antal stora björkar. Träd som en skogsägare skänkte till föreningen. I övrigt finns det inget som vittnar om att området varit en idrottsplats. Jo, möjligen gatunamnen, Torsten Carlssons väg. Han var ordförande i föreningen en herrans massa år. Punkten om överlåtelse av idrottsparken-den viktigaste frågan i föreningens historia-vållade ingen som helst diskussion vid årsmötet. Alla var säkra på att IP skulle finnas kvar på samma plats och att den skulle få användas som den alltid gjort. Det var ingen dramatik i det. Men politikerna efter kommunsammanslagningen 1970 hade andra större planer.

I dag hade flytten av idrottsplatsen var betydligt mera komplicerad. Tror aldrig kulturen gått med på en rivning av den gamla läktaren från 1925. Kanske en flyttning till Solberga, men inte en rivning. Det är vad jag tror. En liknanden läktare finns på Skyllbergsvallen. Den är från slutet av 30-talet. Idrottsföreningen där har fått kulturbidrag för att rusta läktaren. Och det har man gjort bra. Medlemmarna har jobbat hårt med den gamla läktaren, som blivit en prydnad för Skyllbergsvallen.

För oss alla som varit aktiva inom idrotten var gamla IP en betydligt gemytligare arena än vad Solberga är. Men det beror förstås på storleken. Och så förstås på lite nostalgi av mej som spelat massor av matcher på gamla IP

”Korva-Kalle” Jansson var en verklig innovatör när det gällde korvförsäljningen på Askersunds torg under 50-talet. Det var han som förde in grillkorven till sin korvkiosk. Tidigare hade det bara funnits kokt korv att köpa, men Kalle som var en framsynt man med lite nya affärsidéer köpte in en bordsgrill med plats för et 20-tal korvar. Helt plötsligt kunde askersundarna välja mellan kokt och grillad korv. Och inte nog med det. Det gick också att få ketchup på korven, något som var helt nytt i torgkiosken. Något helt enastående tyckte många som var unga på den tiden. Själv äter jag inte ketchup. Fick aldrig lära mej det som barn. Vet inte ens om det fanns ketchup att köpa på den tiden? Det var mest ungdomar som köpte korv. Kiosken på torget blev lite av en samlingspunkt. Senare kom också pulvermoset och då var lyckan nästan fulländad för alla hungriga ungdomar. Men inte riktigt ändå…

”Korva-Kalle” Jansson på torget i Askersund

Kiosken på torget var en stor samlingsplats för ungdomar. Bilden är från 1964

Kurt Bergkvist med glass

Bild från kungabesöket 1953. Kalles kiosk syns till vänster på bilden

Bilden från 1975. Kiosken är utdömd och ska bort

Vid den här tiden i mitten på 50-talet hade inte pommes frites- vågen nått Askersunds torg. För den som önskade den nyheten så blev ett besök i Hallsberg nödvändigt. Där hade den friterade potatisen redan gjort sitt intåg. Sex mil fram och tillbaka för lite pommes var inte ovanligt. Det blev ju också en trevlig utflykt. Minns ett restaurangbesök i Askersund med några kompisar där krögaren kom fram till bordet och förklarade stolt att nu serverades minsann även han pommes frites. Precis som i Hallsberg fast inne på restaurang. Han ville få ungdomarna kvar i Askersund på lördagskvällarna. Allt för många valde pommes f i Hallsberg Krögaren verkade helt övertygad om att pommes friteskulturen hade uppstått i Hallsberg. En kompis som stärkt sig med någon dryck frågade också krögaren rakt på sak om han verkligen trodde det på allvar. Stämningen efter det blev inte riktigt bra efter det.

I början på 50-talet var kioskfrågan på torget en verklig het potatis. Ärendet gick som en följetong i stadsfullmäktige. Och i tidningarna. ”Förargelsens hus” blev en benämning på korvkioskbråket. Torgdebatten på senare år var bara som en ljum västanvind mot 50-talets storbråk. Det fanns förfrågningar från Kalle om att få placera en kiosk i torgparken, men det var väl magstarkt tyckte de styrande. En korvkiosk i gamla fina torkparken. Det fick räcka med den telefonkiosk som redan fanns där. För att få ordning på det hela tillsattes en torgkioskskommitté !

Vid den här tiden fanns taxistationen på torget ut mot Sundsbrogatan, med en kiosk. Och så fanns det en kiosk på torget mot Stöökagatan som Kalle drev. Han ville utvidga verksamheten med en ny kiosk i torgparken. För att få ordning på det hela togs beslut att taxi skulle flyttas från sin torgplats till en lokal mellan Rådhuset och Ahnérska fastigheten. I dag är lokalen borta och istället är det en öppen gång in från torget till Rådhustomten. Innan taxi kunde flytta in fick polisen flytta ut sina prylar. De använde lokalen som förvaringsplats för hittegods. Och tidigare som rastgård.

Kalle Jansson och David Karlsson (taxikiosken) , hade alltså var sin kiosk på torget, men planteringsnämnden med rektor Anton Frendel i spetsen tyckte det var olämpligt. Bankmannen Wåckner ansåg att en kiosk i parken skulle förstöra parkens skönhetsbild. Det skulle räcka med en kiosk ,som de båda korvförsäljarna fick dela på. Kommunen skulle bygga kiosken och sedan arrendera ut den till Kalle och David.

Ingen av de båda försäljarna var särskilt glada över det dikterade kompanjonskapet. De styrande i staden kom fram till ett av de märkligaste beslutet som fattas i Askersund genom tiderna . Kalle och David skulle byta lager var 14:e dag! Två veckor korv och sedan två veckor godis. Det gjordes också en lottdragning om vem som skulle sälja vad till att börja med. Minns inte vem som drog den första korvförsäljningslotten. Många tycker i dag att det är obegripligt. Hur kunde Kalle och David gå med på något dylikt? Fanns det lagrum för ett sådant beslut? De båda korvförsäljarna fogade sig för överheten på Rådhuset. De hade inget annat val om det skulle få in pengar till sin försörjningen.

Själv var jag i högsta grad inblandad i lagerbytena. Kalle som var lite handikappad bad mej alltid om hjälp att flytta ut sitt lager i kiosken och sedan flytta tillbaka allt igen när det var dags för byte. Kalle hade hyrt in sitt lager i en vindsvång i slaktare Lönns hus vid torget (huset där Föreningsbanken låg tidigare). Det var många trappor att släpa godis, cigaretter, och allt annat som finns i en kiosk. Uppmanade Kalle flera gånger att hyra en källarlokal istället för vindsutrymmet. Man Kalle lyssnade inte på det örat. Det var en billig lokal. Ersättningen som jag fick för flytten som tog några timmar var en korv ned bröd. Men Kalle hade god korv, så det var inte mycket att säga om det. Och man behöver inte ha betalt för allt. En med bröd är inte det sämsta i betalning.

Kiosken på torget mot Sundsbrogatan saknade underhåll och plockades så småningom bort. Men då hade Kalle och David lagt av med sitt ”korveri”. Ibland kan jag tyckta att det vore trevligt med kiosk på torget där, man kunde köpa en grillad eller kokt med bröd. Fast det kanske inte är rätt sortiment i dag. Det finns så många korvsorter med konstiga namn i dag och jag är så insatt. I dag är det hamnområdet som gäller i Askersund om man blir sugen på en korv.

Harry Karlsson med sin korvvagn vid en marknad.

Det fanns ytterligare en person som vill öppna en korvkiosk i torgparken men fick nej. Han blev istället erbjuden en plats på tomten där Sjöängsskolan finns i dag. Plintarna till kiosken kom på plats , men det blev inte mer än så. En flitig korvförsäljare vid olika arrangemang ,som vid marknader och bandymatcher var också Harry Karlsson också kallad ”Morfars-Harry”. Det sågs inte alltid med blida ögon av de etablerade korvförsäljarna. Men Harry var populär med sin korvvagn. På den fick människor med handikapp förtur till försäljning . Harry hade i sin ungdom skjutit bort en hand, men det var inte många som tänkte på det. Sitt yrke som målare hade han inga problem med. Harry var också en duktig bandyspelare.

Hälla-Oskar sköte inte bara kiosken på gamla IP. Han fixade målen och mycket annat.

Ute på gamla idrottsplatsen hamnade en av kioskerna . Där skötte parkens allt i allo , Hälla-Oskar, försäljningen på 60-talet. Vid ett tillfälle inträffade ett fatalt missöde som gjorde Oskar mycket upprörd. Istället för varmkorven hade han fått en burk med stora fläskkorvar. ”Titta Ove, vad ska jag göra”, ropade Oskar från sin kiosk. Ska erkänna att jag försvann snabb från platsen. Vet inte hur det gick med korvförsäljningen den kvällen….

Som vanligt har vännen och grannen Linus Larsson hjälpte till med gamla fina bilder ur hans stora arkiv.

Folke Dahlberg Sällskapet har hållit årsmöte i Hantverkshuset Askersund. Till mötet hade det fina sammanträdesrummet genom Hantverkshusets försorg förvandlats till ett Folke Dahlberg-rum, som invigdes av kommunstyrelsens ordförande Caroline Dieker.

-Det är en ära för oss i Askersund att få möjlighet att hedra Folke Dahlberg på detta sätt. Det bekräftar också Hantverkshusets betydelse, framför allt de människor som verkar i huset för att vårda traktens kultur, framhöll Caroline Dieker.

45 personer deltog i mötet under ledning av ordföranden Jonas Modig. Håkan Bagger från styrelsen i Hantverkshuset berättade om husets historia och betydelse som kulturellt minnesmärke. Jonas Modig presenterade sin nya bok Genom vattenåren – Anteckningar om Folke Dahlberg, som är nr 14 i Sällskapets skriftserie. Erling Öhnell talade om Brosundet om hösten, den nya bilden i Sällskapets bildserie.

Jonas Modig omvaldes som ordförande och som ledamöter omvaldes Marianne Karlsson, Johan Dahlberg, Erling Öhrnell, Janne Andersson, Elisabeth Göthberg, Thomas Skalm, Björn Franzén och Christina Müntzing. Mattias Dahlberg omvaldes som suppleant, medan Ulrica Dahlberg avböjt omval. Som ny suppleant valdes Jimmy Åkerfeldt.