Tillbyggnaden av Vattentornet i Askersund har börjat föräras med ytterväggar av tjock plåt. Koppararbeten längst upp i tornet är också på gång. I veckan kommer det också att gjutas golv. I sommar ska allt vara färdigt, plus husen i området. Här kommer några bilder.
Några bilder från Vattentornet igen vecka 6. Det händer något hela tiden. Träffade jobbar som höll på att borra upp fönster i det gamla tornet. Det är tjocka tegelväggar och hårt tegel. För en som inte är så insatt i byggen är det spännande att följa jobbet i tornet. Och då har jag ändå följt några stora byggen de senaste åren. Vattentornet är mycket speciellt och det tycker jobbarna som jag träffar också. Något att berätta om för sina barnbarn.
Läraren Karl-Magnus Svensson var mannen som lade grunden för Askersunds skolmuseum. När han började fanns lokalerna centralt vid Stöökagatan. Efter lite rundflytning finns nu samlingarna i Stadsparken. I den gamla kaffestugan på berget efter grusgången upp mot Hembygdsgården.
Karl-Magnus var en verklig eldsjäl när det gällde att bevara lokalhistoria till eftervärlden. Han arbetade inte bara med ”sitt museum” , utan var också mycket aktiv i hembygdsföreningen. Och han hade åsikter om hur det gamla skulle bevaras. Det gällde då både byggnader, bilder och dokument. Ibland bjöds han på hårt motstånd.
”Gamla fotografier är värdefulla dokument. Det vittnar om en tid som gått, om människor och miljöer, om arbete, fest och vardag, om kultur för länge sedan”, förklarade Karl-Magnus, som jobbade hårt för att rädda de gamla bilderna.
Karl-Magnus samlade allt som hade anknytning till flydda tiders skolor. Men också mycket annat. Han efterlyste hela tiden gamla fotografier. Han befarade att de gamla bilderna var i farozonen. Och han fick också in många gamla klasskort. För att inte tala om bilder på alla gamla rektorer. På skolmuseet fanns under Karl-Magnus tid massor av bilder från Sydnärke.
”De gamla bilderna måste räddas innan det är för sent. De gäller framförallt museer, hembygdsföreningar och andra bildsamlande institutioner. Men det gäller också enskilda. Säkert har många människor gamla fotografier i gömmor eller hängande på väggarna. Ring så kommer jag och hämtar”, var Karl-Magnus budskap.
I ett hus vid Stöökagatan öppnade Karl-Magnus sit skolmuseum.I dag äger Askersundsbostäder huset. Bilden kommer från deras hemsida.
Gatuarbete utanför gamla skolmuseet vid Stöökagatan
Ännu ett gatuarbete vid Stöökagatan. I huset till höger i bakgrunden fanns skolmuseet vid starten.
I dag finns skolmuseet i gamla kaffestugan på berget i Stadsparken, strax intill själva Hembygdsgården
Karl-Magnus fick enligt mej inte den uppskattning han förtjänade med sitt samlande. I mitt arbete på tidningen hade jag mycket med den då pensionerade läraren att göra. Vi hade många samtal om både gamla bilder och om hur staden styrdes. I stort sett varje dag kom han på redaktionen för en pratstund och frågor om det fanns några bilder han kunde få. Eller några överblivna tidningar. Allt samlade han i sitt kära skolmuseum.
Ibland hjälpte jag honom att hämta tidningslägg på Rådhusvinden. Ingen på kommunen hade tid att hjälpa honom med att hämta lägg. För det skulle ske ganska omgående. Karl-Magnus var ivrig att få tag på fakta. Han hade problem med astma och det dammade ordentligt på den kalla vinden. Karl-Magnus vågade inte gå upp på vinden själv , med risk för ett astmaanfall. Tidningen hade skänkt alla sin lägg till kommunen och de placerades på vinden helt utan ordning. Nu finns läggen i bibliotekets källare i sorterat skick. Karl-Magnus satt ofta vindstrappan och letade efter uppgifter i de gamla tidningarna.
Karl-Manus och jag träffades nästan varje dag på tidningen. Här förklarar han läget för mej, medan någon tjuvfotograferera.
Lägenheterna i Askersunds Vattentorn på gång. Byggarna jobbar hårt för att allt ska bli färdigt i tid. Just nu skär några bort delar av den gamla vattencisternen för att ge plats åt delar av lägenheterna. Det är också mycket borrande. Väggarna i det gamla Vattentornet är tjocka.
Flickorna i Askersund har alltid varit populära, om man se till böcker och revyer. År 1912 kom G.H Melin, ut med 25-öresboken ” Flickorna i Askersund” på Albert Bonniers förlag. Fyra år senare , 1916, satte revykungen i Göteborg, Axel Engdahl, upp en nyårsrevy med namnet ”Flickorna från Askersund” på Folkteatern. Säkert var han inspirerad av Melins bok. Visste inte om revyn själv men för en tid sedan fick jag ett program från Gunnar Schön, som driver ett antikvariat i Helsingborg.
Det fanns inte mycket med i programmet och revyn från Askersund trots namnet. Men flickorna i baletten var från Askersund enligt programmet. Men det var nog mera på skoj. Tror inte det fanns så många balettflickor i Askersund 1916 som åkte till Göteborg för att sprattla med benen. Engdahl skrev bland annat också ”Askersunds-Goliats visa” som handlade om en viss Messalina Pettersson. Många kända teaternamn fanns dock med i ensemblen. Bland annat Erik ”Bullen” Berglund. Han uppträdde som revy-och kuplettsångare. Vid sidan om det var han matskribent och filmaktör. Bullens pilsnerkorv är uppkallad efter honom. Vidare fanns Carl Hagman, Ludde Gentzel och Alfhild André med nyårsrevyn. Erik Bullen Berglund var med i nyårsrevyn.
Flickorna från Askersund i baletten
Bullen Berglund var också matskrivare och blev också känd för sin pilsnerkorv
Från revyprogrammet
Varför skådespelaren, revyförfattaren och teaterchefen, Axel Engdahl, plockade med Askersund i namnet är oklart. Men som jag nämnt , det var nog för Melins bok. Det kanske lät lite roligt med småstaden Askersund som revynamn… Han drev Folkteatern i Göteborg i Göteborg under många år. Engdahl avled 1922, 59 år gammal. Han fick till och med en gata i Göteborg uppkallad efter sig. Engdahl var en mycket aktad teaterman.
Det är några år sedan nu det skrevs om flickorna i Askersund. De flickor som det skrivs mest om nu är Systrarna K, Åsa och Karin Karlson. Två pigga systrar som underhåller med sång och musik. Och då inte bara i Askersund. Arrangörer lite var stans i Sverige har upptäckt systrarna vars vagga stått i Dalby, Zinkgruvan.
Skriv en offentlig kommentar …
Maria Gunnarsson har delat ett inlägg. · Bild & Kultur AB · DIN BILD I NY BOK OM ASKERSUND? Under 2022 ger förlaget Bild&Kultur ut en bok med texter av den välkände Askersundsjournalisten Ove Danielsson. De flesta av bilderna kommer vara historiska (varav många kommer från Leif Linus Larssons stora arkiv) men bokens olika kapitel kommer inledas med en nutida bild. Kanske har just du en fin nytagen bild som kan passa?
Dela gärna med dig i tråden nedan, eller mejla simon.wammerfors@bild-kultur.se på Bild&Kultur!Bilderna bör vara tagna i Askersund med omnejd (Askersunds kommun är en bra utgångspunkt). Bildens format bör vara liggande och den bör finnas tillgänglig i en storlek om minst 4000 px på bredden. Personer får förekomma i bild men bör inte vara det huvudsakliga motivet. I vissa fall är det möjligt att kapitelbilden direkt kan koppla till ett kapitel/tema, men ibland är det svårare, så även fina naturbilder kan bli aktuella.
Detta är bokens kapitel/teman:• Stad & torg• Sport• Industri & verkstad• Historiska byggnader• Köpmän, krögare och hantverkare• Skrönor, anekdoter och minnen• Kultur• Lokala profiler Ersättningen är 500 kr per publicerad bild. Du får också ett eget exemplar av boken, signerat av författaren. Bild & Kultur står för bildurvalet och kontaktar fotografen innan publicering. Sista svarsdag 28 februari. Tack!
Gunnar Carlsson var Askersund förste landslagsman i bandy och stor idol. Sedan kom Karl-Erik Södergren, Svante Eriksson och målvakten från Vadstena Karl-Erik Edvardsson. Bandysäsongen är i full gång men i Askersund finns inte bandy kvar. Det här blir lite nostalgi. För mej har alltid bandyn varit förknippad med is och kyla. Så var det åtminstone när jag höll på. Bandyhallar och konstfrysta banor har gjort att bandysporten skulle kunna börja seriespelet strax efter midsommar om det vore så. Men nu sker det i november och det är ändå ganska tidigt tycker jag.
Rekord-Magasinet nr 12 1945. Svenska landslaget med Gunnar Carlsson stående längst till vänster.
Rekord-Magasinet, nr 11, 1948. Svenska landslaget med Gunnar stående näst längst till vänster.
Rekord-Magasinet , nr 10, 1948. IFK Askersund med Gunnar stående längst till vänster.
Rekord-Magasinet, nr 4, 1951. Lesjöfors IF med Gunnar stående näst längst till vänster.
Förr var Annandag Jul den stora premiärdagen för bandysporten. Och då fanns det ofta spelar is på uppspolade bandybanor som saknade konstfryst. Det var inte vanligt med konstfryst. På Stadion in Stockholm fanns den en liten bit konstfryst. Men det var mest till för konståkning. På Rocklunda i Västerås, fanns det konstfryst tidigt. En del av den banan gjordes om till ishockeyrink. Men sedan kom inomhushallarna för hockey.
Alla bandyvänner i den forna bandystaden Askersund är nu hänvisade till Örebro och Motala för att se bandy i verkligheten på nära håll.
När det begav sig fostrade IFK många bra bandyspelare. De bästa var Karl-Erik Södergren, Svante Eriksson och Gunnar Carlsson, alla med landslagsmeriter. Jag stannar vid Gunnar Carlsson som blev stadens förste store bandyidol. Vi hade ganska mycket med varandra att göra under årens lopp. Jag hann också spela några matcher ihop med honom när han trappade ned i B-laget på äldre dagar. Gunnar berättade gärna om sitt bandyliv och jag lyssnade gärna. Bandyn var Gunnars stora sak i livet. Helt klart.
Hade Gunnar valt att spela i någon storklubb, hade det blivit ytterligare ett antal landskamper. Nu blev det fyra landskamper och 14 kvalmatcher. Större delen av sin bandykarriär blev han dock IFK trogen. Redan vid Gunnars första landskamp 1945 mot Finland på Stockholms Stadion visade snabbe IFK-aren sitt kunnande. Han skojade friskt med det finska försvaret på sin högerkant. Det blev vinst med 5-2 och Gunnar gjorde 2-0 på en solorusch. Redan i första anfallet var han så när att göra 1-0. Det var inte tal om premiärnerver där inte. Han utsågs också till matchens lirare och fick för sin insats Kabompokalen. Pressen blev lite överraskade över Gunnars framfart som debutant.
En tidning skrev; ” Han åkte stelt och kantigt och på goda grunder kunde han misstänkas ha svalt en strykbräda, men fort gick det i alla fall och bollen hade han klistrad vid klubban. Men hur kan en landslagsdebutant kan vara så fräck att han gör sig till kedjans mest själviske spelare är en gåta.”
Gunnar Carlsson bryter igenom i landskampen mot Finland 1945 och gör 2-0.
Sin första allsvenska match gjorde han för Örebro SK 1942 mot Växjö. 19 år senare-1961-spelade han sin sista allsvenska match i IFK:s färger. I början på 40-talet gjorde Gunnar två säsonger för Örebro SK. I början på 50-talet blev det också tre säsonger för Lesjöfors ihop med brorsan Elis.
”IFK hade åkt ur allsvenska och jag ville fortsätta i högsta serien, därför skrev jag på för Lesjöfors”, berättade Gunnar för mej.
Det finns mycket att skriva om när det gäller Gunnars bandykarriär. Han var en av landets snabbaste och målfarligaste spelare när han var som bäst. Många gånger togs han stenhårt av motståndarförsvaren utan att säga ett ord. Trots den hårda behandlingen var han nästan aldrig skadad. Han reste sig ofta bara och körde vidare. Inte undra på att storklubbarna stod i kö för att värva Gunnar när han var som störst.
Gunnar spelade i Örebro SK två säsonger i början på 40-talet.
Under tre säsonger i början på 50-talet spelade Gunnar i Lesjöfors. Här bärs han ut som kvalhjälte.
Större delen av sin bandykarriär blev Gunnar moderklubben Askersund trogen
Personligen tycker jag att hans verkliga storhet som storspelare bestod i att han kunde växla från farlig genombrottsman i sin ungdom, till en fantastisk framspelare på äldre dagar från centerposition. Medspelarna fick bollarna på klubbladen. Hans framspelningar till Svante Eriksson ledde rakt in i landslaget för den senare också.
Gunnar hade sparat det mesta från sin bandykarriär när det gällde klipp och bilder. Ibland hade han med sig något album till mej på redaktionen. Gunnar berättade och tyckte jag skulle ta kopior på en del klipp och bilder. Och det gjorde jag. Det var intressant även för mej.
Fyra gånger fanns Gunnar med på Rekord-Magasinets lagbilder, två gånger i landslagets färger, en gång i IFK:s blå tröjor och en gång med Lesjöfors. Bilderna har jag plockat med i bloggen för alla idrottsintresserades bästa.
Har Askersund någon framtid? Det undrade en ledarskribent vid ett tillfälle . Inte den här veckan om någon tror det utan för mycket länge sedan. Närmare bestämt den första ledaren i det första numret av Askersunds-Tidning, i september 1857. Vem som skrivit ledaren framgår inte, men förmodligen var det grundaren av tidningen , Carl Isaac Fahlgrén. Han arbetade både med Askersunds-Tidning och kampen för sitt eget konstruerade blindskriftssystem.
Carl Isaac Fahlgrén
Ledaren svarade själv på frågan om Askersunds framtid. Det blev ett JA under vissa förutsättningar. Enligt ledarskribenten var det nödvändigt med en järnvägsförbindelse mellan Askersund och Örebro, som skulle binda samman Hjälmaren, Mälaren med Vätterns dalgång. På det viset skulle det bli en naturlig förbindelse mellan Smålands och Närkes bergslagsorter, samt med de spannmålsproducerande landskapen Östergötland och Västergötland. Nu blev det ju inte så utan Askersund fick nöja sig med en smalspårig järnväg från Lerbäck. Men Askersund har ju ändå överlevt.
”Läsning för blinda ” kom ut 1866. En unik bok som tidningsmannen, författaren och askersundaren Fahlgrén skapade. Boken är donerad till biblioteket i Askersund. I samband med donationen ordnade enhetschef Annika Restad också en utställning.
Ledarskribent skrev också om vilka framsteg Askersund hade gjort under några år i mitten på 1800-talet. Den första ångbåten som började sina turer till Askersund på hösten 1854. Ledaren berättade också att det skulle bli fyra ångbåtar i trafiken mellan Askersund och Göteborg.. Från att ha varit den mest vanlottade städer när det gällde postgången, hade det blivit stora förändringar 1857. Olägenheten blev undanröjd genom en ny dubbel postgång på Rammundeboda (Laxå) . Post från och till Göteborg tog endas två dygn. Från Stockholm tog det fyra dagar och till Stockholm tre dagar. Och inte nog med det , Askersund hade också fåt telegrafförbindelse med det stora telegrafinätet som nådde ända ut i Europa. Allt det där betydde mycket för den industriella utvecklingen. Bron över Hammarssundet och vägbygget mellan Askersund och Lerbäck var andra stora framgångar för stadens utveckling. Ett önskemål var också förbättringar i hamnen.
Tidningshuset vid Stora Bergsgatan
Carl Isaac Fahlgrén levde mellan 1815 och 1878. Ofta har hans födelseår angives felaktigt till 1816. Det finns inte så mycket fakta om Fahlgréns liv i Askersund. Han kom till Askersund 1857 . Däremot finns det massor av information om det blindskriftssystem han konstruerade. Fahlgéns namn kommer för alltid att vara inskrivet i den svenska blindhistorien. Bibliotikare Sten Gustavsson, Stockholm, har gjort ett imponerande forskningsarbetet när det gäller Fahlgréns arbete med blindskriftsystemet. Stens essä om Fahlgrén kommer att finas med vid utställningen. I drygt 20 år kämpade Fahlgrén för att vinna erkännande för sitt system, som måste kostat honom stora pengar och mycket arbete.
Fahlgrén var född i Uppsala och hade skaffat sig stor erfarenhet och skicklighet som boktryckare när han kom till Askersund 1857. Carl Isaac var en elegant och snobbig då han som 40-åring dök upp i stan. Han var en man att räkna med. Han trivdes i den lilla staden, men om det berodde på den underbara naturen eller den kvinnliga fägringen må vara osagt. Enligt olika skrifter gjorde Askersunds sköna damer verklig good will för staden. Och den unge begåvade konstförvanten var charmig. Han uppträde och världsvant och en smula raljant. Det ledde också rakt in i stadens socitet.
Han slog sig ned i gården 152 (i hörnet Stöökagatan-Lilla Bergsgatan), där även gårdsägaren och målaren Jan Andersson med hustru Maria bosatte sig. Paret fick dottern Lovisa Mathilda och sonen Carl Johan. Sonen kom att bli Fahlgréns gudson. Samtliga inneboende på gården uppmärksammades också senare i Fahlgréns testamente.
Stöökagatan på 1880-talet. Rådhuset till höger.
Axel Fredrikssons bokbinderi inne på gården 152 Stöökagatan 17
Den första tiden drevs Askersunds-Tidning och tryckeriet i någon slags bolagsform. 1857 blev Fahlgrén ensamägare till tryckeriet. Första numret av tidningen utkom den 19 september 1857. Hans yrkesskickighet gav genklang i fackkretsar. Långt senare tog han i sin tjänst en förhoppningsfull yngling, Emil Andersson, som även skulle bli hans efterträdare. Tryckeriet var enkelt och primitivt och illa rustad vid starten på Carlstenska gården vid Stöögagatan –Lilla Bergsgatan. Kan väl nämna att jag i dag bor där inne på gården. Snart flyttade företaget till större lokaler vid Storgatan, där sedan Konsum uppförde sin affärsfastighet. I dag finns Åhlins där. Fahlgrén avled 1878 , nyligen fyllda 63 år. Det blev en ny ägare och namnet ändrades till Askersunds-Veckoblad, för att senare byta tillbaka till det gamla namnet, Askersunds-Tidning. Efter en kort tid övertog A-E Andersson tryckeri och tidning. Överlåtelsen ägde rum 1885. Då var Emil Andersson 23 år gammal. Tio år senare lät han bygga den röda tegelbyggnaden vid Hospitalsgatan som kom att bli en tidningscentral. Emil Anderson avled 1918. Sonen Joel tog då över faderns poster. Joel är mera känd med efternamnet Haugard.
Före bibliotikarien Sten Gustavsson har på uppdrag av Talboks-och punktskriftsbiblioteket donerat ett unikt bokverk av Fahlgrén till biblioteket i Askersund. Blindskriftsboken som nu finns på biblioteket har namnet ”Läsning för blinda” och är från 1866.
Alf Cederlind har forskade lite om Fahlgréns boende i Askersund och gård 152. Linus Larsson har också lite bilder från gården. Själv har jag bidragit med att skriva lite om bokdonationen på min blogg och letat efter lite fakta från Fahlgréns 20 år i Askersund. Det har skrivits om framstående män i Askersund, men inte mycket om mannen som en gång startade Askersunds-Tidning