Kategori: Patriks tavlor

Konst

Ståtlig kvarnbyggnad i Askersunds hamn revs

I Askersunds hamnområde fanns fram till i början av 1970-talet   en ståtlig röd kvarnbyggnad i fyra våningar. Det var en imponerande träbyggnad som revs. När kvarnen byggdes 1908 vallfärdade folk till stan för att se det imponerande bygget. Och det kan man förstå.

Den ståtliga kvarnbyggnaden i Askersunds  hamnområde revs  i början på 70-talet.

Bild:Kjell Johansson 

När kvarnen revs förändrades hamnbilden helt. Tittar man på bilder från 60-talet så kan man tycka att de styrande på den tiden borde gjort något bättre av den gamla praktfulla byggnaden, än att jämna den med marken. Det fanns också planer på att riva gamla Hamnkontoret (restaurang i dag) samtidigt med kvarnen. Som tur var blev det stopp på dessa planer. Många askersundare protesterade mot rivningen av kvarnen, men vad hjälpte det. På den tiden hjälpte det inte att protestera. Annat är det i dag…

 

Kvarnen i Askersund var en bygdekvarn som flyttades från Ängatorp till stan 1908.  Väl inne i Askersund var det ett kvarnaktiebolag som ansvarade för driften. Åtminstone till att börja med. Det visar gamla annonser. Aktiebolaget ägde också tomten där IOGT finns i dag.   Ägarna till kvarnen ville in till Askersund som var centrum för båt-och tågtrafik.

 

Oskar Hagle blev ägare till kvarnen 1933.  Han drev den fram till 1964, då ”mjölnardrängen”, Henry Persson, tog över. Han hade jobbat under Hagle sedan han tog över kvarnen. Han blev också förman vid kvarnen. I Askersund gick han under namnet ”Mjölnar-Henry”. Ett ganska logiskt smeknamn om man säger så. Henry drev kvarnen fram till det bittra slutet.

 

Bild: Kjell Johansson

Askersunds kvarn var länets största bygdekvarn. Hushållen kunde köpa mjöl direkt från kvarnen. För lantbrukarna fungerade den som en så kallad löneförmalningskvarn, där man malde sin säd. Största kunderna på 60-talet var stadens bagerier, där man i största möjliga utsträckning använde sig av Askersundsmjölet. Det blev mycket gott bröd av mjölet från Askersunds kvarn hävdade bagarna. På den här tiden hade kvarnen stor betydelse för bygden och var ett viktigt företag i stadens näringsliv.

 

Askersunds kvarn var knuten till lantbruket på ett alldeles speciellt sätt, då företaget också fungerade som ett slags sädesbolag genom att driva handel med utsäde, fodervaror och fröer.

På 60-talet ansågs Askersunds kvarn vara en modern rörelse i gammal stil. Det sistnämnda med tanke på att verksamheten var inrymd i en träbyggnad av typsikt 1800-talssnitt. Maskinparken var också imponerande enligt kvarnexpertisen, med tre par stenar, en havrekross och tre valsstolar. Till det kom också rensningsmaskiner och andra specialanordningar.

Henry Pettersson, eller  ”Mjölnar-Henry” drev  kvarnen fram till nedläggningen  på 70-talet.  Då hade han jobbar i kvarnen sedan 1933.

Fors  och Lindèn  jobbade i många år  vid kvarnen. Ofta såg man de  båda  köra  en trehjuling  med mjölsäckar till busstationen.

Henry Pettersson  och Oskar  Hagle som blev ägare till kvarnen 1933. 

Henry  och Oskar  kollar  mjölet

När kvarnen revs hade en grupp Sjöbodar redan uppförts mot Storgatan. Kvarnen skulle ge plats för ytterligare en rad. Och så blev det också. Husägarna i den första etappen var missnöjda med att inte kvarnen revs nog fort. De var nämligen utlovade sjöutsikt. Kvarnbyggnaden skymde.

Men frågan är om inte både Sjöbodarna och kvarnbyggnaden fått plats. Det var ändå den ståtliga kvarnen som gav karaktär åt hamnområdet. Förhoppningsvis var rivningen av en sådan kulturbyggnad en engångsföreteelse. Det är vad jag tycker efter att ha titta på äldre bilder. Minns själv också hur det såg ut när kvarnen fanns kvar. Så gammal är jag…

Leif Linus har också hjälp till med bilder.

 

Tjuvarna missade 2 miljoner vid inbrott i Askersunds Rådhus

Det har blivit populärt i media och i böcker att ta upp gamla brottsfall. Och jag vill inte vara sämre. Mitt fall är från 1970 och hände i centrala Askersund. Tjuvar stal 25 000 kronor vid en kassaskåpskupp i Askersunds Rådhus men missade bankböcker med 2 miljoner kronor innestående. En del äldre personer minns säkert händelsen fortfarande. Det var en kupp som alla pratade om vid den tiden. Och det beror säkert på tillvägagångsättet. Tjuvarna behövde inte bryta sig in. Rådhusets ytterdörr stod nämligen öppen hela natten. Och att dörren stod öppen berodde på att borgmästare Bernhagen glömt att släcka lyset på sitt arbetsrum när han gick hem för kvällen.

 

Ytterdörren till Rådhuset stod  olåst .

Byggnadschefen hade jobbat över och låste som sig bör ytterdörren. När han satte sig i bilen fick han se att det lyste i borgmästarens rum. Han gick då tillbaka och låste upp ytterdörren för att ingen skulle bli inlåst på Rådhuset. Det fanns nämligen inte patentlås på dörren.

Borgmästare Bernhagen hade glömt att släcka   lyset i sitt arbetsrum.

Hade tjuvarna väntat till efter kommunsammanslagningen den 1 januari 1971 hade de inte kommit över några pengar.  Då slopades kontantkassan. Men nu blev det pengar. Tjuvarna gick in genom den olåsta dörren. Kontorsdörrarna på övervåningen bröts upp. Där stals enbart borgmästarens matta, men den lämnades kvar i bottenvåningen. Det säger allt om den mattan.

Kassavalvet som fanns i drätselkontoret saknade tjuvlarm.  Valvet skars upp med en skärbrännare. För att inte flammorna från den skulle synas hängde tjuvarna upp ett skynke för fönstret till bakgården. Inbrottet upptäcktes av en städerska som kom tidigt till jobbet.  Har inget minne av hur det gick för tjuvarna.  Hela det stulna beloppet täcktes av en försäkring.

I dag är säkerheten betydligt bättre på Rådhuset i Askersund. Ytterdörrarna är låsta på kvällstid. Även dörrarna in till tjänstemän och politiker är låsta. Man får säga till i växeln för att få kontakt. Klimatet har hårdnat. Men 1970 var det ingen som  kunde tänka sig ett inbrott i maktens boningar. Sådant höll man inte på med….

 

 

Diskussioner om en ny idrottshall i Askersund

Politikerna i Askersund har bestämt sig för att satsa på en ny idrottshall. Något som är mycket efterlängtat av föreningslivet. I veckan hade kommunen bjudit in föreningslivet, allmänheten och inte minst politiker till ett möte i Sjöängen. För några veckor hölls en träff där alla uppmanades att komma med förslag och synpunkter. Och det hade man gjort. De flesta tyckte att  den nya hallen ska ligga i anslutning till Närlundahallen. Inte  minst  med tanke  på parkeringsfrågan.  Det finns  ju också planer på att bygga ut skolan vid Närlunda. Kanske  kan byggen kombineras? Vad vet jag….

Närlundahallen i  november 2018 . Gräsytan  intill hallen kan vara en plats för en  ny hall.

Vid mötet i veckan var föreningslivet rikligt representerats. Presentation sköttes på ett utmärkt sätt av fritidschef Daniel Eriksson och Thomas Eklund från idrottsförbundet. Som alltid i sådana här sammanhang ska deltagarna presentera sig och i vilken förening de är aktiva. Själv var jag där som privatperson och som jag sa, jag representerade bara mej själv. Men det är klart att jag har en bakgrund i IFK Askersund som aktiv. Man jag höll tyst och  bara lyssnade.

Föreningslivet hade lämnat ett antal förslag på hallens utseende och placering. Det var bara för politikerna att suga åt sig. Vad jag förstod var enigheten bland politikerna stor om att det skulle byggas en idrottshall. Placeringen och när bygget skulle vara igång är en öppen fråga. Samma är det med  kostanden. Än så länge. Det verkade som de flesta ville att hallen skulle placeras i anslutning Närlundahallen. Någon föreslog i anslutning till Skyllbergsvallen eftersom föreningen där fyller  100 år 2022. Friidrottsfolket  önskade att det  byggdes  multihall där  även deras verksamhet fick plats för tävlingar  och träning.

Var enigheten bland  politikerna stor den här gången så var det andra tongångar  på 70-talet när Närlundahallen skulle byggas. Det gällde då både hallens utformning och placering. Ungefär som nu. Många politiker ansåg att det skulle byggas en mindre hall enbart för barnens behov och verksamhet vid Närlundaskolan.  En del andra menade att ny större hall skulle byggas vid idrottsplatsområdet vid Solberga. Idrotten skulle vara samlad där. Politikerna hade mycket svårt att enas. Det slutade med att Närlundahallen byggdes. Många ansåg det var en halvmesyr. Ingen riktigt idrottshall. En förstorad gymnastiksal.

Närlundahallen på gång  i mars 1979

Utdrag ur den  kommunala handligen från 1974  då beslut om bygget togs

Vid invigningen förklarade dåvarande kommunalrådet Franzèn att Närlundahallen skulle vara en hall både för skolan, föreningslivet och allmänheten. Danskvällar i hallen kunde vara ett inslag. Någon undrade hur det då skulle gå med golvet i hallen. Inga problem. Det skulle kunna gå att lägga ut skivor om det skulle vara så. Vad jag vet blev det aldrig några danskvällar i Närlundahallen.

Min tidningskrönika den 4 november

 

Visning av äldre bilder och lokalfilmer är givna publiksuccéer i Askersund. Det är bara en film, ”En man som heter Ove”, som kan konkurrera. Och då är det inte bara för namnet, även om det ligger nära till hands att tycka det för en sådan som mej. Men det är också en bra film. Mannen bakom de flesta visningar i Askersund är kompisen Leif Linus. Han har massor av bilder och filmer som visar hur Askersund såg ut förr i tiden. Vid några tillfällen har vi kamperat ihop vid visningar i ute i föreningslivet. Nu senast hos PRO i Hammar. Trevligt värre med kaffe och dopp. Många gamla jobbarkompisar fanns också där.

Vi har också gjort några filmer ihop. Han har filmat och jag intervjuat. I en del filmer som Leif Linus och Alf Fransson gjort har jag själv blivit intervjuad. Känner mej inte särskilt bekväm att titta på filmer där jag själv är med. Tycker det är lite förargligt. Skulle då helst vilja sitta längst bak i lokalen med solglasögon och vara anonym. Men då skulle väl folk undra vilken underlig figur som sitter där. Som gammal journalist har jag fått lära mej att lyfta fram andra och inte glänsa själv. Det sitter djupt. Men det gäller att ha ordning på filmgrejerna och vara ute i tid. Och det är kompisen Leif Linus noga med. Annars kan det bli problem inför väntande publik. Men de flesta som jag mött har inte haft ordning på sina bilder. Jag själv inräknad.

 

Under mina år på tidningen har jag varit med om många udda film och bildvisningar som det inte varit ordning på.  Vid ett tillfälle om ett främmande land i ett Folkets hus gick det mesta snett. Själv tyckte jag det var roligt och inte så pretentiöst som det kan vara. Mannen som visade bilderna låg lite före hela tiden. ” Titta noga på nästa bild får ni se”, var uppmaningen. Och det räckte inte med det. Ibland dök det upp familjebilder från julfirandet. ” Typiskt, nu har ungarna också varit där och plockat om bilderna i diamagasinet”, var förklaringen. Minns inte så mycket av bilderna men själva visningen satte sina spår.

Vid ett annat tillfälle var jag inbjuden till en privat filmvisning inför en större premiär. Stämningen var laddad och nyfikenheten stor. Filmen skulle visas i tv-apparaten, men problemet var att ingen kunde med tekniken.   Folk skruvade och tryckte på alla knappar som fanns. Men rutan förblev svart. Efter mycket om och men hittade någon i rummet till slut på en lösning, så filmen kunde började rulla. Under kraftiga applåder. Men det var inte så mycket för själva filmen.

Med det här vill jag absolut inte göra mej rolig på andras bekostnad. Vem som helst kan göra missar.  Tar det hela som några roliga minnen från ett långt journalistliv.

 

 

 

 

Galgbacken som blev kyrkogård i Askersund

Grönområdet söder om Norra Kyrkogården i Askersund kan komma att bli bebyggt. Det har legat grönt och oanvänt i många år. Området ligger mellan kyrkogården och ett villaområde. Det är Askersund-Hammars församling som vill utnyttja en del av området för begravningsverksamhet. Och då gäller det inte till begravningar. Det kommer också att finnas plats för några bostäder ut mot Gårdsjögatan. Ett förslag till detaljplan är upprättat. Kommunen är ägare till den långsmala tomten.

Historiskt är det ett intressant område, kyrkogården inräknad. Där fanns en gång i tiden Askersunds galgbacke och ett Epidemisjukhus. År 1863 föreslog kyrkoherden att församlingen måste skaffa en ny begravningsplats lite utanför staden istället för den som ligger vid Storgatan. Läget var ohygieniskt ansåg man. En boende vid kyrkogården, ryttmästare Schröder, hade flera gånger påtalat att han besvärades av liklukt. Vi det tillfället förkastades dock kyrkoherdens förslag.

År 1876 väcktes förslag om att köpa den norr om staden belägna Galgbacken till ny begravningsplats. Där var stadens galge placerad en gång i tiden. Många fann förslaget avskräckande och föreslog istället ett annat område nordost om staden som gick under benämningen ”Blomsterkullen”. Men kyrkostämman stod på sig och det blev köp av marken vid galgbacken. Beslutsfattarna tyckte också att jorden där var mycket lämplig för gravar. Lättgrävd. Namnet Galgbacken byttes ut mot Nya Kyrkogården. Invigningen skedde i juli 1880 och år 1907 byggdes gravkapellet.

Klipp från 1896. 

Men det fanns ett vägproblem till den nya begravningsplatsen att lösa.  Oxgropen nedanför kyrkogården var marknadsplats med försäljning av kreatur. Försäljarna placerade sina djur på vägen upp mot kyrkogården och lät spillningen ligga kvar på vägen. Mycket otrevligt ansåg ansvariga för de som skulle besöka kyrkogården och som fick trampa i hästlort och koskit. Det fanns krav på att vägen skulle stängas av under marknadsdagarna.

Bild från Leif Linus arkiv . Bilden är från 1925 då det fanns en tennisplan i Oxgropen. På höjden syns Epedimisjukhuset. Leif har också bidraget  med information om sjukhuset.

Epidemisjukhuset som låg ovanför Oxgropen  vid västar utfarten till nya  kyrkogården blev färdigt 1896. Första patienten var  snickarlärling  Wallin som hade drabbats av nervfeber. Det var en elakartad sjukdom som drabbat Askersund skrev tidningen. Spridningen måste stoppas. Tjänstepersonal vid charkuteriaffär i staden hade drabbats. Det ledde till att affären tvingades hålla stängt i åtta dag. Har  ingen uppgift när huset revs. När sjukstugan (Vårdcentralen)  byggdes fanns  nog inte  längre  något behov av byggnaden. En gissning.

Nervfeber var fram till 1800-talets mitt begrepp för sjukdomar som inte hade något annat kännetecken än att de orsakade allvarlig trötthet, dåsighet och omtöckning ofta med dödlig utgång. Under första halvan av 1800-talet hade de kliniskdiagnostiska kunskaperna utvecklats så läkare kunde skilja mellan olika nervfeberformer som var av olika svårighetsgrad och hade olika prognos. De allvarligaste var de rickettsiaorsakade fläckfebrarna, som behöll benämningen tyfus med fläcktyfus som den svåraste, medan de något lindrigare som senare visade sig orsakas av salmonellabakterier kom att benämnas tyfoider (tyfusliknande) som sjukdomarna tyfoid och paratyfoid. (uppgifter från Wikipedia )

 

Rådhusrätten i Askersund

Rådhusrätten hade sina sammanträden i Askersunds Rådhus en gång i tiden. I dag hålls andra typer av möten i Rådsalen. Men fortfarande blickar Drottning Kristina allvarliga blick från en målning ned på personerna i salen. Och det har hon gjort i många år.

Målningen av Drottning Kristina  finns  på en vägg i Rådsalen

Rådhusrätten hade sina sammanträden i salen fram till i december 1947. Det sista målet var så simpelt som ett rattfyllerimål. En man från Falköping hade lånat en av försvarets lastbilar och låtit två flickor från Askersund åka med till en dans i Åmmebergs Folkets hus. Utrymmet i bilen var bara avsett för en person, men finns det hjärterum så finns det stjärterum brukar det heta. Eller om det är tvärtom? Mannen från Falköping skulle imponera på sina damer och trampade gasen i botten. Vid Djupviken bar det sig inte bättre än att lastbilen körde in ett vägräcke, varpå bilen gick utför vägbanken och slog runt. Turligt nog blev det inte några allvarliga personskador.

Ett annat problem för Falköpingsbon var att han tittat för djup i flaskan redan innan färden till Åmmeberg. Han var starkt påverkad av rusdrycker, på ren svenska var han jäkligt full. Föraren dömdes för grov vårdslöshet i trafiken. Han hade också olovligt åkt runt på nöjesfärder med försvarets lastbil. Det är förbjudet. När det gäller försvaret handlar det om allvar. Föraren dömdes till en månads fängelse och att ersätta staten med 1 463,50 kronor för skadorna på bilen. Och inte nog med det. Vägförvaltningen krävde 182,93 kronor för skadorna på vägräcket.

 

Sista  rådhusrätten 1947. Suddig tidningsbild

 

   Stadsfullmäktige i Askersund på 40-talet i Rådsalen 

                       Som det såg ut i Rådsalen  innan den senaste  renoveringen

 

 

Borgmästare Gunnar Bretzner

Kommunalborgmästare Viktor Bernhagen

 

I december 1947 bröts en 300-årig hävd när rådhusrätten försvann. Askersund skulle vid årsskiftet läggas under landsrätt. Det innebar att magistraten avvecklades och borgmästareämbetet drogs in.  Istället för en borgmästare, tillsattes en kommunalborgmästare. Det var skillnad på det. Knut Gunnar Casmir  Bretzner hade varit borgmästare i Askersund i 34  år  när han lämnade sin post. Han var lite ”Kung av Askersund” skulle man kunna säga. Kommunalborgmästare Viktor Bernhagen fick när han tillträdde lite mera förvaltande uppgifter. Inte riktigt lita fint som under Bretzners ära. Efter kommunsammanslagningen i början på 70-talet, förändrades Bernhagens roll. Titeln borgmästare var bara en titel. Men ibland uppfattade inte Viktor Bernhagen att det skett förändringar. ”Bönderna” hade kommit in till stan” som han så vördsamt uttryckte sig. Det ledde till att politikerna tröttnade på honom och lyfte ut honom från Rådhuset. Sista tiden satt han i annan huslänga på rådhustomten och var inte helt nöjd med sin situation.

Vid det sista rådhusrättssammanträdet överflyttades också Askersunds handelskassa, 13.890.17 kronor, till kommunalborgmästaren, två köpmän och till två av stadsfullmäktiges ledamöter. Avkastningen skulle gå till understöd åt efterlevande änkor till köpmän, samt till deras barn

 

 

Min tidningskrönika 21 oktober 2018

Årets besiktningar är avklarade. Både vad gäller bilen och kroppsligt. Lite nervöst var det. Fel på bilen skulle förmodligen ha kostat flera tusen kronor att laga och kanske jag drogs med en farlig obotlig sjukdom som jag inte visste om vid läkarbesöket på södra udden i Askersund. Jag kan konstatera att det gick bra i båda fallen. Allt rullar vidare som vanligt ytterligare ett år. Sedan vet man ju aldrig hur det går, det kan ju hända grejer både med bilen och hälsan. Men jag känner mej inte orolig. När det gäller bilen finns det firmor som bara gör bilar om det skulle gå snett. Rent kroppsligt är det bara att röra på sig och äta lagom mycket. Och behövs det går det att byta ut delar även där.

När det gäller bilbesiktning finns en mottagning även i Askersund sedan några år tillbaka. Förr fick man åka ända bort till Hallsberg för att få bilen kollad. För några dagar sedan tog en vänlig kvinna emot mej och min bil vid besiktningen i Askersund. ”Slå dej ner och ta en kopp kaffe och kaka medan du väntar. Lånar din bil en stund för att ta en runda”, förklarade besktingskvinnan vänligt. Och det hade jag inget emot. Kunde lugnt koppla av eftersom jag hade betalat i förskott på nätet.

På andra ställen har besiktningsmännen uppmanat att följa med på bilrundan. Jag har alltid tyckt det varit meningslöst eftersom jag aldrig haft något att tillföra. Nej då är det bättre att ta en kopp kaffe och vänta på besked som i Askersund. På något ställe där jag varit har bilägarna sprungit runt och kollat ihop med besiktningsmannen. Trodde först att det skulle vara så för att visa intresse. Men så var det inte. Det var mera för att protestera mot eventuella påpekande om fel.

Även hos doktor Magnusson på söder i Askersund bjuder sköterskan Carina på kaffe medan man väntar. Till på köpet i muggar som brorsan keramikern Karlherbert tillverkat. Många av doktorerna förr var stränga och allvarliga. Det var män i vita rockar som man inte skämtade med och som inga argument bet på. Kände en person som precis inte var någon renlevnadsman som gick till en gammal doktor i stan för att få lite piller. Träffade honom på stan efter besöket och frågade hur det gick. ”Gå hem och ät sa den dåren”, fick jag till svar. I det fallet tror jag att doktorn ställde rätt diagnos.

Själv har jag drabbats av en grinig doktor när jag vill ha hjälp med en fotbollsskada. Första frågan var om det var nödvändigt att sparka boll. Vad svarar man på sådant?

Som tur är har det förändrats. Doktor Magnusson och hans sköterska Carina är jättesnälla. Och kaffet smakar bra.

Lusthuset i Askersunds hembygdsgård

Glasade verandor blir allt vanligare. Folk vill förlänga sommaren och ta skydd kulna och mörka kvällar. När det sedan blir varmt och solen börjar gassa på, finns det ofta också en uteplats i det fria. Som kanske senare glasas in. Efter det kanske det blir en ny uteplats i det fria. Och så där kan det hålla på. Huvudsaken är ändå att folk trivs och har trevligt.

Lusthuset  som stod  inne på en tomt i Askersund ska flyttas till Hembygdsgården . Året är 1962.

Förr i tiden var det lusthus ute på tomten som gällde. Åtminstone för välbeställda borgare i Askersund. Med stora trädgårdar. En kvällsgrogg i lusthuset satt aldrig fel. Och kanske två om det var en riktigt bra kväll.  För den som funderar på hur ett lusthus kunde se ut på den tiden är det bra att ta sig en tur upp till Hembygdsgården i Askersund

Lusthuset i Hembygdsgården kom dit 1962, men donerades redan 1953. Det tog några år innan det kom på plats i Hembygdsgården.  Det lilla vackra huset stod tidigare inne i stan i hörnet Väderkvarnsgatan-Norströmsgatan. Det var järnhandlare G.E Johanssons dödsbo, samt godsägare J. Klint, som donerade huset till föreningen. Hur den senare kunde vara inblandad vet jag inte. Men lite konstigt är det. Lusthuset är från början av 1800-talet, uppförd i empirstil eller Karl Johansstil.  1953 var färgerna invändigt guld, blått och vitt. Efter det har konstnär Agneta Swidén, smakfullt dekorerat huset invändigt.  Hembygdsföreningens medlemmar har sedan några år tillbaka placerat det skänkta lusthuset på berget ut mot Haga. Tidigare stod det mera gömt intill hönsgården.

Lusthuset  i Hembygdsgården flyttas upp  på berget  mot Haga  för  några år sedan. Ett klokt beslut tycker  nog alla.

Konstnär Agneta Swidèn dekorerade Lusthuset i Hembygdsgården  smakfullt invändigt.

Till donationen hörde också två trädgårdsurnor i trä, som ursprungligen var placerade på grindstolparna. Liknande lusthus fanns bland annat på rådman Beckmans tomt, där nu Norra Bergens äldreboende finns, men i den byggnaden förekom inte något groggande.  Lusthuset var nämligen inrett till andaktsrum.