Storgatan i Askersund

Logiskt borde Storgatan i Askersund vara den verkliga paradgatan i stan. Det hörs ju på namnet. Om man nu ska tala om paradgator i det här sammanhanget. Kanske var det så en gång i tiden, men nu är det Sundsbrogatan som gäller som den stora gatan. Och så har det varit länge.

Fram till i början på 80-talet gick alla trafiken genom Sundsbrogatan. Sedan kom förbifarten norr om stan. Då menade många att det skulle vara slut med Askersunds som stad. Ingen människa skulle åka in till stan i onödan. Affärerna skulle få klappa ihop och stan skulle dö en stilla sotdöd. Det skulle bara bli ett antal gamlingar som kunde härda ut i den miljön. Men olyckskorparna fick fel. Det var skönt att bli av med den tyngsta trafiken genom de smala gatorna, men i övrigt blev allt som förr.  Folk stannande till Askersund som alltid. Istället för en nedgång blev det en ökning av besökare.

För några år sedan hade jag bilder och lite text om olika gator i stan med hjälp av vännen Leif Linus stora bildsamling. Vi kör en liten repris.

Storgatan 1903

Stööks affär vid Storgatan tidigt 1900-tal, där BE-Ge:s finns i dag

”Vi ämnar oss ta en liten titt på sommaren genom bilfönstret. Det är tidig på morgonen en junidag –vår första semesterdag. Nu äntligen kommer hon! Jag ser henne i en spegel i ena bilhjulets stora nickelnav. Förseningen får sin förklaring. Hon debuterar i en ny dräkt i lysande marinblått, och en så kallad tamburinhatt, likaledes ny för dagen, befinner sig i glid ned mot hennes högra axel. Om ett par sekunder trampar en elegant sko av ljusgrått ödleskinn på bilens fotbräda, och jag trycker en en liten hand, i vilket blodet slår som varma böljor. All väntan är glömd.”

Så romantiskt skrev redaktör Joel Haugard i sin lilla bok ”Promenad i liten stad ” som kom ut i början på 40-talet. Tyvärr blev det ingen lyckad biltur. Och tur kanske var det. Bilen startade inte och istället fick de romantiska paret ta sig en liten promenad i Askersund. Hade bilen startat hade det inte blivit någon promenad och troligen inte heller någon bok. Fortfarande ordnar turistnäringen promenader i Askersund med utgångspunkt ifrån Haugards lilla fina bok som på omslaget bär en teckning av konstnären är särlingen Folke Dahlberg.

Så beskrev en gammal askersundare Storgatan i tidningen för ett antal år sedan.

Huset låg mitt emot Pingstkyrkan och flyttades till Hembygdsgården. Där det sedan kom att kallas för Klockargården.

Långholmen till vänster. Det var lite Söderkåkar över innergården på den byggnaden. Under en period hade Skräddar-Hjalmar sitt skrädderi där.

I dag finns Sjöbodarna där.

Konsum hade butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag

Med hjälp av vännen Leif Linus Larsson stora bildsamling och en rad tidningsartiklar och böcker som jag läst, har jag också i bloggen tagit upp promenaderna. Det är inte full så romantiskt som i Haugards bok, utan Leif och jag går mera rakt på sak med bilder. Men lite nostalgisk romantik är det i alla fall. Tycker vi.

Smeden liknade mer en slagskämpe än smeden i Askersunds stadsvapen

Snart är det dags att ringa in det nya året. Klockor klämtar från kyrkor och klockstaplar. En som troget stått i ur och skur slagit på sin klocka är smeden på rådhustaket i Askersund.  De må vara nyårsafton eller en vacker vårkväll. Smeden har slagit på sin klocka sedan 1937. Sedan smeden kom på plats på rådhustaket har hans välklingande slag ekat ut över staden. Med undantag för några månader 1989.

Allt berodde dock på ett tekniskt fel. Fjädern som håller släggan hade slutat fungerat efter 52 år. Det var bara att plocka bort smeden från rådhustaket och snabbt lämna in den på reparation. Det var i mars månad 1989 och det var viktigt att smeden kom på plats för den stora turistinvasionen på sommaren.

Askersund var sig inte riktigt likt under några månader när det bara gapade ett stor mörkt hål på rådhustaket. Väldigt tråkigt. Många sov säkert oroligt. Smedens klingande slag från taket var –och är-en trygghet för många. Eller som någon så fint uttryckte sig, ” smeden tillkännager tidens flykt med välklingande slag”. Riktigt så djup har jag aldrig tänkt, trots att jag numera bor nära torget.

Smeden är kopplad till den stora rådhusklockan. Modellen av smeden togs fram av Aron Sandberg, Stockholm. Han hade utfört flera skulpturer i Stockholms Stadshus. B. Myrsmeden, tillverkade smeden, eller drev den som det också heter. Smeden ingår i Askersunds stadsvapen men det blev debatt om det i början på 20-talet. Anledningen var en ny upplaga av Nordisk Familjebok som publicerade en bild på smeden som sedan fastställdes. Tidigare hade smeden lyft sin slägga framför ett smidesstäd. Men på nya bilden var städet borttaget. Kritikerna menade att tankarna snarare gick till en slagskämpe  istället till en smed. Det har också funnits mera skämtsamma förslag när det gäller att byta ut smedens slägga.

Askersunds stadsvapen
I samband med Tradjazzfestivalerna
Efter IFK:s Gunnar Carlssons succé i bandylandslaget 1945

Eftersom den exakta tiden finns i Askersund så är det naturligtvis viktigt att de offentliga klockorna fungerar och går rätt. Jo, det går en tidslinje genom kommunens marker. Rådhusklockan går för det mesta rätt. Sämre är det vid gamla stationshuset i Askersund. Det finns en klocka på varje sida av huset.

Stationsklockan

När stationen användes för sitt syfte, gick klockorna allt rätt. Stationsuren var stationschef Håkan Perssons eget lilla skötebarn, som drogs upp med vev efter ett bestämt schema. Och blev det något fel kom vännen och urmakare Rulle Bäckström farande med sin cykel och ordnade upp det hela. Han var en mångsysslare av rang. Rulle hade också hand om det stora uret på Magdalena kyrka. Var med honom ett antal gånger när han donade och fixade. ”Ska du med Ove och titta”, ringde Rulle när han skulle se till de stora urverken. Och jag följde med i ibland, även om inte kyrktornet var särskilt bra för mina slitna fotbollsknän. Men det var inget jag erkände för Rulle som ändå var ”några år äldre”. Rulle finns inte livet längre.

Med Rulle i Sofia Magdalena kyrka
Rulle fixade inte bara stora klockor. Han var ett tekniskt geni

Lägenheter i Vattentornet

Vattentornet i Askersund bara stått där på höjden i Norra Bergen utan att så många tänkt på den ståtliga byggnaden. Men det väntar andra tider. Askersundsbostäder ska nu förvandla delar av tornet från 1907 till lägenheter. En del av lägenheten finns inne i tornet och en del byggs utvändigt. En spännande satsning som redan gjorts på några andra ställen i landet. Lägger med en ritning och några minnesbilder på tornet.

Det gick åt 170 000 tegel att mura upp det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som är 31 meter högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från land och till sjöss

Så här ser det i Lidingö




Kommunalrådet Sven Erik Franzèn och jag använde tornet till ett 1 aprilskämt en gång i tiden. Franzèn påstod att det skulle bli servering och lägenheter i tornet. Nu har skämtet blivit verklighet.
Edits Christiernssons pepparkakstorn

Har själv varit uppe i tornet några gånger och fotograferat. Fin utsikt om man säger så.
Bild från när tornet byggdes

Cisternen som sitter i toppen på tornet rymmer 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år 1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.

I kommunens bevarandeplan från 1993, kan man läsa att tornet har ett stort kulturhistoriskt värde och är i högsta grad bevarandevärt. Det kan väl också sägas att det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering en gång i tiden. Några kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av vattentornet. Men det var då det…..

Inflyttning på gång i gamla Samrealskolan

Inflyttningen har börjat i gamla Samrealskolan i Askersund. Därmed är mitt uppdrag att skildra bygget åt Askersundsbostäder slut. Kanske det blir något annat bygge vad det lider. Var vet jag?

Det återstår en del markarbeten vid den gamla skolan. Vidare ska det byggas en cykelbod. Nästa bygge på Norra Bergen för bostadsbolaget är att göra lägenheter i Vattentornet. Ännu är inte det bygget upphandlat vad jag förstår. ÅV-BYGG i Åsbro har stått för ombyggnaden av Samrealskolan.

Utsikt mot Stjernsund även på bottenvåningen i gamla skolan.
Inflyttning är i full gång
Förråd på vinden i den gamla skolan

Byråkraten Hans som blev barnboksförfattare

Askersundsförfattaren Hans Andersson har gett ut fyra barnböcker och har nu också gett ut en deckare. Trots det är inte så känd för askersundarna.

-Jag vill ändå kalla mej Askersundsförfattare. Jag har bott 17 år i kommunen, betonar han.

Barnböckerna handlar om Egon och Filippa. Deckaren heter ”Fotografen”. Erfarenheten för att skriva deckare har han med sig från sitt gamla jobb som socialarbetare och arbeten med krogar.

Egon och Filippa  och julen

Egon och Filippa  och Tiggaren

-På sjuttiotalet utbildade jag mig till socionom och arbetade sen cirka 10 år med akut socialt arbete på socialjouren. Fick efter det ansvar för utredning och tillsyn om serveringstillstånd. Fick förmånen att arbeta på Länsstyrelsen i början på 90-talet med utredning och tillsyn av serveringstillstånd.

-Kommunerna övertog tillståndsgivning 1995 och jag var åter anställd i kommunen. Efter en tid med arbete med tillsyn och tillståndsgivning tyckte någon att deras framtid som krögare var hotad så jag utsattes för två mordhot under sex månader. Jag valde att avsluta mitt arbete för min och mina närmastes bästa. Istället startade jag Niagara Utbildning som bedrev utbildning, handledning och utredning för kommunerna i över 20 år, berättar Hans

När Hans blev pensionär kändes det lite tomt.

-Jag började så smått längta tillbaka till skrivbordet. Började på skoj skriva om en äldre herre som hette Egon och kände att jag hade lätt för att berätta historier. Började med en roman som jag låtit vila och började istället skriva för barn.

-Skrev en berättelse om ”Egon och Filippa och Tiggaren” eftersom jag läst om att det fanns politiker som ville förbjuda tiggare.  Till julen blev det en julsaga, fyllde på med en saga om trollen och avslutade med Egon och Filippa och döden.

-Det är spännande att försöka sig på resan att försöka bli författare. Jag skriver i första hand för min egen tillfredställelse och mitt behov att låta fantasin flöda.

Olle Roos har illustrerat Hans böcker. Olle har varit professionell illustratör  men  är sedan några tillbaka pensionär.

Inflyttningsdags vid gamla Samrealskolan

Snart är det inflyttningsdags i nya lägenheterna vid  gamla Samrealskolan.  Det kommer att ske den närmaste veckan för de första hyresgästerna. När jag var där  i veckan jobbade byggarna hårt  både in-och utvändigt. Blanda annat med  balkonger ut  mot Vattentornet.  Här  kommer  några bilder  från  vecka 49.

Bernhards skomakarverkstad

Postad av Ove Danielssonlör, november 28, 2020 14:45:36

På gården där jag bor vid Stöökagatan i Askersund , hade under  många år skomakare Bernhard Andersson sin verksamhet.  Det lilla verkstadshuset finns kvar och jag ser det från mitt rumsfönster när jag sitter och skriver. En påminnelse varje dag om en svinnen tid då det inte behövdes så stora lokaler för att jobba ihop till levebrödet.  I dag är Bernhards verkstad förråd till lägenheten intill.  Några har undrat över hur han fick plats i sin lilla verkstad. Något som jag aldrig tänkte på när jag lämnade skor för lagning hos Bernhard. Bloggen handlar om Bernhard och hur han tänkte. Ägare till gården i dag är Askersundsbostäder.

En gång i tiden fanns det ett stort antal skomakare i stan. Många hette Fagerberg och Lundstedt.  Bernhard var gift med en kvinna som var född Fagerberg så allt hänger ihop. Svågrarna Viktor och Sigfrid lärde också upp Bernhard i skomakaryrket.  Bernhard bodde i ett hus strax intill sin verkstad där Skolmuseet fanns en gång. Han hade nära till jobbet om man säger så. I dag är byggnaden omgjord till lägenhet igen.

Bernhard stängde sin verkstad 1967. Då hade han varit skomakare i 42 år. Vid det tillfället var han stans ende skomakare fyllda 70.  Senare kom skomakare Leijon och efter honom vännen Ingvar Nordgren. Han hade växlat om från kontorist till skomakare. I dag är det Kajsa Caris -Ekefall, som håller Askersunds långa skomakartraditioner uppe.

Bernhard sålde sin verkstad för några hundralappar.

-Jag har min pension och så får jag lite pengar från ATP-fonden, så nog klarar jag mej, förklarade Bernhard nöjt i en avskedsintervju.

År 1908 kom Bernhard till Askersund från Hammar. Efter olika jobb blev han så skomakare. Var man gift med en Fagerberg så var det skomakaryrket som gällde.

Annons från 1918. Det fanns många skomakare i Askersund på den tiden

-Man får inte jobba efter årstiderna precis. Kundernas intresse går första även om sommarsolen lockar till små utflykter på mopeden. Under sommaren finns det jobb för tv-tre skomakare men vinterhalvåret är det sämre ställt, berättade Bernhard, med utsikt från sitt lilla fönster ut mot Stöökagatan.

-Genom mitt fönster ser jag askersundarna passera revy. Jag kan följa livet i den lilla staden. Vid mitt skomakarbord har gubbarna suttit i skymningen för att prata om det som sker i det som synes ske. Så det blir aldrig långsamt för min del, konstaterade Bernhard i tidningsintervjun.

Bernhard menade redan 1967 att skomakaryrket var dömt att försvinna. Kajsa är i dag ett undantag i Askersund.

-Många av stadens borgare har genom åren lagat sina skor hos mej, berättade Bernhard, medan han talade sig varm för en pris snus.

-Snus stärker och piggar upp. Nu har ju ungdomen tagit efter oss gubbar, konstaterade Bernhard, som var något av skomakaryrkes filosof.

Skomakare Anderssons gladaste och ljusaste upplevelser var en sväng med sin kära moped. Och det fortsatte han med så länge han kunde.  Det här var lite om en skomakare som fanns i sin lilla verkstad vid Stöökagatan.

Trappa i Väderkvarnsbacken. Medborgarförslag.

Bygg en trappa i Väderkvarnsbacken, med trappan vid Kvarntorpshögen som förebild. Så lyder ett medborgarförslag till Askersunds kommun.

”Väderkvarnsbacken ligger så fint med så fint med en härlig utsikt in mot staden och dess omnejd. Ett bra område för rekreation och träning” skriver medborgaren.

En äldre bild från Väderkvarnsbacken in mot Gårdsjögatan.

Förslaget har fått ett mycket positivt bemötande, men det är det där med regler. Väderkvarnsbacken är kommunalt naturreservat och då måste gällande föreskrifter förändras. Och det verkar inte vara det lättaste, även om det bara gäller en trappa som många kunde ha nytta av. Men folk har ju rest till månen så helt omöjligt kan det inte vara. Lägger med några bilder och text  i slutet på bloggen vad som hänt i backen under åren lopp.

Kommunalrådet Caroline Dieker har svarat på medborgarförslag om trappa i Väderkvarnsbacken. Lägger med svaret nedan:

Du föreslår att kommunen ska bygga en trappa i Väderkvarnsbacken och vi vill börja med att tacka för ett i grunden mycket bra förslag! En trappa skulle på flera sätt bidra positivt till användningen av Väderkvarnsbacken som ett rekreationsområde.

Väderkvarnsbacken ingår i ett område som sedan 2005 är ett naturreservat enligt 7 kap. 4 § miljöbalken. Ytterligare inskränkningar av rätten att förfoga över området regleras enligt 7 kap. 5 och 6 §§ miljöbalken. De beslutade föreskrifterna rörande naturreservatet innehåller ett förbud mot att anlägga väg eller stig utöver vad som framgår av skötselplanen. Planen nämner inga undantag för att öka tillgängligheten genom exempelvis en trappa. Det finns också ett förbud mot att uppföra byggnad eller annan anläggning.

 En trappa av den storleken som kan bli aktuell i backen räknas som annan anläggning som inte är tillåten att uppföra. Eftersom det är ett kommunalt naturreservat finns det möjligheter för kommunen att upphäva gällande föreskrifter och besluta om nya för att tillåta en trappa. Det krävs däremot synnerliga skäl för en sådan åtgärd. Dessutom krävs att intrånget i naturvärdet kompenseras på naturreservatet eller på något annat område. I dagsläget är hindren tyvärr större än möjligheterna att anlägga en trappa i Väderkvarnsbacken. Vi är glada att du har engagerat dig i frågan och vi är tacksamma för alla förslag på hur vi kan förbättra verksamheten. Med vänliga hälsningar, Caroline Dieker (M)

—————————————————————————————

Historiskt är Väderkvansbacken en höjd med kulturhistoriska anor. På Väderkvarnsbacken fanns en ståtlig domarring ända fram till 1820. Enligt uppgifter från 1700-talet stod stenarna ” i form av nu sittande rätt”. Vad stenarna sedan tog i vägen känner jag inte till. Men det vet säkert någon som läser det här…

Målning av Hjalmar Trafvenfelt

Personligen förknippar jag backen mera med Tivedsloppet  på skidor och motocross. IFK drog sin skidtävling över backen och det blev en mycket tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Minns att en IFK-åkare, Kalle ”Bock” Pettersson, fick ovett av en ledare för att han bromsade i utförsbacken in mot stan istället för att stå på. Kalle hade inte åkt så mycket i branta nedförsbackar så det var lite knepigt för honom. Och det visade också Kalle på sitt lite udda sätt.

”Broms inte Kalle, stak istället”, ekade det utöver backen när dalmasen manade på Kalle.

Men det hjälpte inte. Kalle hade inte så bråttom in till idrottsplatsen.

Kalle Pettersson Kalle-Bock

På 50-talet gjordes annars en stor satsning av ett motorintresserat gäng på en motocrossbana i Väderkvarnsbacken ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men också en av de vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar där. Men det blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan var 1 300 meter lång och formad av Sture Malmborg.  En av de drivande i motorklubben var Stures pappa Elis och tandtekniker Seth Magnusson.

Motocross i Väderkvarnsbacken i mitten på 50-talet
Dynamitkällaren

Vid en tävling kom det 3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år. Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana. Sex lag deltog i den första tävlingen.

Väderkvarnsbacken 2009

Noterbart var att det fanns en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken. Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det kunnat bli en riktigt smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.

Askersundarna var odugliga på att stå i kö en gång i tiden.

Askersundarna var en gång i tiden helt odugliga på att köa. Tidningen fick till och med gå ut i en artikel 1918  förklara hur det skulle gå till. Det hade varit kaos på olika ställen. Men akersundarna har lärt sig. Och det har ju ändå  gått några år. Drygt 100. Nu gäller det att hålla avstånd och det verkar fungera bra på de flesta ställena.

Annons Kortvarumagasinet. Butiken  låg vid Storgatan. Träden i bakgrunden fanns i Torgparken.

Brukar ibland bläddra i gamla tidningar. Och då handlar det mest om Askersunds -Tidning och Askersunds-Veckoblad. Samma tidning men som bytte namn vid några tillfällen. Det som slår mej är att handlarnas annonser var minst lika lockande då som nu och särskilt inför julen. Och ibland roligare än nu. Som Kortvarumagasinets tecknade annons. Tydligen fanns det allt i den butiken. Lägger med några från år 1918 och några klipp.

I en annan annons efterlyser någon en förlorat en promenadkjol någonstans mellan Askersund och Vagersta.  Skomakarna var många i Askersund på den tiden och många bar efternamnet Fagerberg och Lundstedt. I en annons förklarade skomakarna att de var tvungna att höja priserna på grund av dyrtider. Och de som inte tog sin månadsranson  sprit kunde  känna sig  blåsta på sin flaska. Det gick inte att spara månad för månad.

Ur samma tidningen som annonserna  år 1918,  fanns det  nyheten om att  fartyget Per Brahe förliste utanför Hästholmen i Vättern. Det skedde natten mellan 19–20 november och nu har blivit en dokumentär under namnet ”Ödesnatten på Vättern”.  Det har jag läst i NA. Det finns massor av läsningen i tidningen från 1918 om den ödesdigra natten. Och några år senare om bärgningen där Bastedalen hamnat i blickfånget.

Från antikviteter till choklad vid södra infarten till Askersund

Bankkamrer Sten Haglind byggde huset vid södra infarten till Askersund i gammal herrgårdsstil i  på 60-talet. I dag finns Venus choklad i byggnaden. Bankkamreren som inte längre finns i livet hade helt andra planer för byggnaden som han ritade själv. Han byggde huset för att skänka bort det till Askersunds stadsförsamling.  Stensgården blev namnet på byggnaden.

1970

2020

Venus choklad finns i dag i Haglinds byggnad. Allanna Malmborg driver verksamhet i chokladfabriken.

Haglind tankar var att huset skulle användas högtidliga och frireligiösa sammankomster. Drivfjädern till husbygget var Haglinds stora samling av antikviteter. Under många år hade han samlat på sig antika möbler, skåp, kristallkronor och konstverk. Han bodde själv med alla sina konstskatter i en äldre byggnad som revs för att ge plats för den byggnad som står där i dag. ”Gröna Byggnaden” var namnet på det gamla trähuset som revs.

”Gröna Byggnaden” som revs för att ge  plats för bankkamrer Haglinds bygge. Kamreren bodde i huset innan nybygget.

På den tiden betraktades bankkamrerens hus som ett av länets mest originella hus. Han hade ritat det själv men det blev ett otaliga ändringar innan ritningarna  blev godkända. Det nya huset ligger också lite längre in på tomten än det gamla huset. Bröderna Pettersson från Tiveden byggde, och bröderna Lundfeldt , svarade  för putsningen av huset . Det nyuppförda bostadshus med rundbågar och hallfönster som såg ut som gluggarna på ett gammalt slott. Huset skulle stilenligt matcha Askersunds Landskyrka.

Första spadtaget för Haglinds bygge

Haglinds samling av antika föremål

Men det var inte helt lätt för Haglind att få bygglov för sitt drömhus av kommunen. Första hade han problem med att få köpa marken av kommunen. Sedan vill de styrande att Haglind skulle donera huset till kommunen och inte till församlingen. Till slut sa länsarkitekten ja till bygget.

Sten Haglind testamenterade huset med alla antikviteter till församlingsstiftelsen, men det vill inte ta emot donationen. Värdet på donationen låg runt 300 000 kronor. Testamentet var skrivit i detalj. Inte några föremål fick röras utan huset skulle brukas med inventarierna i oförändrat skick. Förbehållen i testamentet gjorde att församlingen inte kunde bruka fastigheten. Förbehållet var att inga inventarier fick tas bort eller säljas. En skuld på omkring 70 000 kronor fanns i dödsboet. Då man inte fick sälja några av inventarier ansåg församlingen att det inte gick att ta emot donationen. Sedan Haglind avled  har huset bytt  ägare och användningsområde  några gånger.

Huset med inventarier övergick till syskonbarnen. Värdet på huset vid den tiden var cirka 150 000  kronor. Sten Haglind avled  1969 då 73  år gammal.