Julnostalgi i Askersund.

Julen närmar sig och det väcker många minnen. Lägger med några bilder att titta på och minnas hur det var en gång i tiden. Som julbandy på gamla IP och julslakten i Tived. En del är aktuella igen som en riktig gran på torget. En sådan vacker bild målade konstnär Agneta Swiden för länge sedan. Och så förstås den trevliga julmarknaden på Stöökagatan som blivit ett givet inslag i julförberedelserna, så det är inte bara gammalt.

Bild från Leif Linus fotosamling. Bilden är från julslakt i Tived .

IFK mötte Bollnäs på gamla IP i en vänskapsmatch december 1955. Jo det är Snoddas Nordgren på bilden. IFK vann.

För gaständarnas tid var det viktigt med riktiga tändstickor till juleljusen. De fanns bland annat att köpa vid Torstens livs som låg vid Torget i Askersund. Bilden har jag fått av Torstens barnbarn Eva.

Kronbloms jultidning var ett viktigt inslag till jul i många familjer. Just nu finns en utställning i Sjöängen där julnumren finns med.

Stöökagatans julmarknad den 10 december 2023

När smeden på rådhustaket i Askersund strejkade

För ett 20-tal år sedan orkade inte smeden på rådhustaket i Askersund slå
längre. Mindre panik uppstod bland askersundarna. Vad hade hänt? Var
smeden överarbetad eller hade gått in i väggen som det brukar heta. Många kom in på redaktionen där jag jobbade och undrade vad som hänt. Smedens slag var viktiga.

Allt berodde dock på ett tekniskt fel. Fjädern som hållersläggan hade slutat fungerat efter 52 år. Det var bara att plocka bort smeden från rådhustaket och snabbt lämna in den på reparation. Det var i mars månad 1989 och det var viktigt att smeden kom på plats för den stora turistinvasionen på sommaren. Kanske någon minns det hela? Själv fotograferade jag det tomma hålet i jobbet för tidningens räkning.

Bilder från 1989

Askersund var sig inte riktigt likt under några månader när det bara gapade ett stor mörkt hål på rådhustaket. Väldigt tråkigt. Många sov säkert oroligt. Smedens klingande slag från taket var –och är-en trygghet för många. Eller som någon så fint uttryckte sig, ” smeden tillkännager tidens flykt med välklingade slag”. Riktigt så djup har jag aldrig tänkt, trots att jag numera bor nära torget.

Sedan smeden kom på plats på rådhustaket 1937 , har hans välklingande slag ekat ut över staden varje hel timma. Med undantag då för några månader 1989. Smeden är kopplad till den stora rådhusklockan. Modellen av smeden togs fram av Aron
Sandberg , Stockholm. Han hade utfört flera skulpturer i Stockholms Stadshus.
B. Myrsmeden, tillverkade smeden , eller drev den som det också heter.

Eftersom den exakta tiden finns i Askersund så är det naturligtvis viktigt att de offentliga klockorna fungerar och går rätt. Jo, det går en tidslinje genom kommunens marker. Rådhusklockan går för det mesta rätt. Sämre är det vid gamla stationshuset i Askersund. Där har tiden stannat. Det finns en klocka på varje sida av huset .

Stationshuset 19 november 2012. Rätta tiden var något helt annat än vad klockorna visar.

När stationen användes för sitt syfte, gick klockorna allt rätt. Stationsuren var stationschef Håkan Perssons eget lilla skötebarn, som drogs upp med vev efter ett bestämt schema. Och blev det något fel kom vännen och urmakare Rulle
Bäckström farande med sin cykel och ordnade upp det hela. Han var en
mångsysslare av rang. Rulle hade också hand om det stora uret på Sofia Magdalena kyrka. Var med honom ett antal gånger när han donade och fixade. ”Ska du med Ove och titta” , ringde Rulle när han skulle se till de stora urverken. Och jag följde med i ibland, även om inte kyrktornet var särskilt bra för mina slitna fotbollsknän. Men det var inget jag erkände för Rulle som var ”några år äldre”.

Håkan Persson var mycket noga med klockan vid stationen. På väggen upp till höger sitter urverket

Rulle Bäckström skötte de flesta större klockor som fínns i Askersund. Nu är han borta, men så har också en del ur stannat.

Rulle finns inte livet längre och ingen verkar ha tagit upp hans fallna mantel.

Folke Karlsson, Ruben Carlsson och Håkan Persson vid stationen när det begav sig

Nedan Stationshuset med Pressbyrån. Många har säkert glömt den bilden.

Smeden på Rådhustaket är kopplad till den stora rådhusklockan. Smeden ingår i Askersunds stadsvapen men det blev debatt om det i början på 20-talet. Anledningen var en ny upplaga av Nordisk Familjebok som publicerade en bild på smeden som sedan fastställdes. Tidigare hade smeden lyft sin slägga framför ett smidesstäd. Men på nya bilden var städet borttaget. Kritikerna menade att tankarna snarare gick till slagskämpe  istället till en smed. Någon funderade över om det inte istället skulle vara en grosshandlare i spik med portfölj på taket, istället för en smed. Men det blev bara en tanke.

Konstgranens tid är förbi på torget i Askersund


I år blir det en naturgran igen på Torget i Askersund. Både granen och transporten av den sponsras av det lokala näringslivet. Lagom till första advent kommer torget att förgyllas av granen. Allt enligt ett pressmeddelande. Efter några år med konstgjord gran på Torget i Askersund gör naturgranen nu alltså comeback, något som är efterlängtat bland många kommuninvånare.

Pressmeddelande:

”I år skänker LRF Askersund julgranen och Bröderna Björks åkeri erbjuder transport och hjälper till med uppsättningen med timmerbil.
De senaste åren har Askersunds torg prytts av en plastgran, som köptes in för att kommunen hade problem att hitta lämpliga granar på sin egen mark och för att transport och uppsättning var tids- och resurskrävande.
– Det har varit vissa driftsproblem med den konstgjorda granen och den har utsatts för skadegörelse.
Driftstopp är tråkiga och underhållet blir kostsamt. Dessutom harmoniserar en naturgran bättre med den gamla miljön i Askersund, säger Susanne Jarl, chef för tekniska förvaltningen.
Kultur- och tekniknämnden har beslutat att ta emot sponsringen av gran och transport och har även delegerat till avdelningschef gata/park att kunna ta emot sponsring av julgran på liknande sätt kommande år för att förenkla processen. Även Hamntorget i Askersund kommer att prydas av en naturgran i år.”

För att förgylla bloggen lägger jag med lite granbilder från torget genom åren.


2012 torget Askersund.

Bild:Anders Foglander

Marcin Peczinak fixar lamporna på granen och Einar Karlsson ser till att granen passar i hålet på torget.

Ny snölastare rena sensationen

Det är samma sak varje år när snön börjar falla. Kommunen och snöröjarna får alltid kritik för att det finns stora brister. Och att det inte går nog fort. Även om snön
vräker ner. Förmodar att alla gör så gott de kan. Kraftiga snöfall är inte mycket att göra åt. Kommunala besparingar slår säkert också mot snöröjningen. Tittar man bakåt är det bara att konstatera att det ändå gått framåt med snöröjningen.

Tidningen gjorde reportage om den nya snölastaren. Den väckte sensation på stadens gator i början på 50-talet. På den suddiga tidningsbilden syns Rune Niklasson, Harry Forsberg och Birger Pettersson.

När Vägförvaltningen i början på 50-talet fick en snölastare väckt det stor uppståndelse. Tidningen sände ut folk för att fotografera och skriva om nytillskottet i maskinparken. På den tiden hade Vägförvaltningen ansvar för väghållningen på de större gatorna i staden.

Snölastaren skulle lösa en massa problem. Moderna tider hade kommit till Askersund. Snabbt och effektivt kunde man forsla bort snödrivor som annars skulle ha legat kvar till hinder för trafiken. Så berättade tidningens utsände.

”Över 1 kubikmeter åt gången går det i den väldiga skopan och på blott några
minuter lastar den så mycket en lastbil över huvud taget får plats med på
lasset”, kunde man läsa i gamla Askersunds-Tidning.

Chaufför Harry Forsberg behövde inte ta ett spadtag själv för få bilen lastad. Han kunde lugnt och stilla sitta kvar i sin bil. Lastningen skötte Birger Pettersson vid
maskineriet om med spakarna i snölastartraktorn. Blev det några snökorn kvar efter skopan fanns Rune Niklasson där för skotta ihop kornen.

Så gick det till på den tiden. Vet inte hur många snölastare det finns i dag?
Ingen mer än de som jobbar med snöröjningen i dag skulle förmodligen bry
sig om snöröjarna hade fått en ny snölastare. Det är maskiner som bara ska finnas. Är tveksam om tidningen skulle sända ut någon reporter till
sådant i dag…

Lägger med en gammal suddig tidningsbild bara för
att visa hur snölastaren såg ut.

Systrarna Kriegholms goda kakor till julkalasen .

Anna och Ingrid Kriegholm, bakade Askersunds godaste småkakor under mängd år.  Inför  julen  hade systrarna extra stressigt.  Många  ville ha  extra  goda julkakor. Har skrivit om systrarna tidigare men en repris är på plats när julen är i antågande . Nu är båda borta, men småkakorna och systrarna finns i mångas minnen. Doften från systrarnas nybakade finska pinar, drömmar, korintkakor, schackrutor, bondkakor och havreflarn, spreds från deras lägenhet vid Storgatsbacken ut över Tingshusområdet, kyrkbacken och Storgatan. De bakade många andra sorters kakor också, men jag kan inte rabbla upp alla. När det drog ihop sig till storkalas i Askersund fick systrarna Kriegholm baka för allt vad ungarna höll. För till kalasen skulle det vara Kriegholms kakor. De hade också många veckokunder som skulle servas. Alla älskade deras kakor.

Anna med sina goda småkakor

Anna och Ingrid Kriegholm

Hemligheten med de goda kakorna var riktigt smör. Inget annat skulle det vara. Det berättade gärna Anna om. På 50-talet var jag springgrabb i en butik och fick åka flera gånger i veckan med varor till systrarna. Minns då att det också slank med en och annan kartong med EVE-margarin. Men det är preskriberat nu och för det mesta var det också hemkärnat smör som kom från en lantbrukare i trakten. Och kanske margarinet användes till matlagning. Riktigt smör skulle det var som Anna sa. I det gamla köket som där de Kriegholmska kakorna bakades hängde blänkande kopparföremål. I dag ser man bara sådant på bilder. Anna och Ingrid var mycket vänliga. De bjöd alltid på sina bakverk när jag kom dit. För mej som precis inte var van med kakor var det extra festligt. Minns ännu hur goda kakorna var.

När systrarna inte bakad såg man de ofta promenerande på stan. De ledde armkrok. Ingrid charmfull, rakryggad och livlig trots sitt handikapp. Hon var döv. Ingrid fick heller aldrig lära sig teckenspråket. Det fanns ingen i Askersund som lärde ut sådant när Ingrid växte upp. Hon var också ensam med sitt handikapp. Dövheten var en svit efter mässlingen. Trots allt var det lätt att kommunicera med Ingrid. Hon läste på läpparna.

Systrarna Kriegholm var uppväxta i Skyllberg. Fadern var bruksbokhållare på Skyllbergs bruk. Till Askersund kom familjen Kriegholm i slutet på 30-talet, när fadern hade pensionerats. De flyttade till det gamla trähuset på backkrönet vid Storgatan. Systrarna bodde tillsammans i den stora gammaldags våningen när föräldrarna hade gått bort. Ägare till fastigheterna Krukmakaren 5 och 6 var länge familjen Starkenberg. I huset bodde också IFK:s bandystjärna Svante Eriksson med mamma och bror. I det lilla huset på gården, det så kallade sommarhuset bodde herr och fru Frössle. Herr Frössle läste ofta ur bibeln med hög stämma så att alla på gården hörde. Jag har fått många fina bilder från tiden vid Storgatan av familjemedlemmen Christer Starkenberg. När Ingrid Kriegholm blev ensam flyttade hon till en modern tvårumslägenhet.

Julen 1952 hos Starkenbergs i huset vid Storgatan . Från vänster : Ingrid Starkenberg, Ingrid Kriegholm, Karl Theodor Starkenberg, Christer Starkenberg, Anna Kriegholm, Carl Starkenberg, Gunnar Starkenberg, Signe Starkenberg och Ebba Pahlin.

Bröllop 1896 vid Storgatan 38 . Husägare Karl Thedor Starkenberg gifter sig med Signe född Wennermark . Bilden har jag fått av Christer Starkenberg. Senare blev huset välbesökt av kakköpare.

Genom tidningsläsande och TV-tittande höll sig Ingrid informerad om vad som hände. Systern Anna var solidarisk med Ingrid, genom att aldrig skaffa sig någon radio eftersom systern inte kunde lyssna på den.

Många äldre askersundare minns säkert systrarna Kriegholm och deras goda kakor. Hembak på det viset förekommer inte längre. Då skulle säkert miljömyndigheten slå till. Baka massor av kakor hemma i köket till försäljning och beställningar. Omöjligt med dagens regler. Nu har Västgötabagaren tagit över en stor del av kakverksamheten med besök varje vecka på Askersunds torg. Men systrarna Kriegholms kakor var ändå en klass för sig. Som springgrabb fick jag alltid några kakor och jag minns ännu hur goda de var.

Infernalisk stensättning

Gatornas nuvarande rutmönster i Askersund ritades redan 1643. Den stora
branden 1776 lämnade inte några spår efter sig i stadsplaneringen. Det var rutmönster som gällde.
Förr i tiden var inte de stenlagda gatorna särskilt populära. I en gammal skrift från 1800-talet kan man läsa att en del gator i Askersund hade en ”infernalisk stensättning”. Men det var innan den inte allt för vackra asfalten gjorde sitt intåg i staden.

Pelle Landin-Lindberg stenlägger torget på 50-talet. En vanlig syn på den tiden

Bilder från 1989. Väderkvarnsgatan .

Det skulle komma tider då de flesta ville ha tillbaka de stenlagda gatorna igen. Och i slutet på 80-talet var politikerna beredda att återskapa den gamla stadsmiljön vad beträffar gatorna. Drömmen var att kopiera skånska Simrishamn i en liten mindre skala. Där finns kilometerlånga stensättningar.

Stadsbacken vid Storgatan. Bild från 89

I slutet på 80-talet kallades ett gäng stensättare från Skåne att fixa till
stensättningen i centrala Askersund. Med facit i hand kan man konstatera att
det blev bra. Sorgebarnet är fortfarande det gropiga kullestenstorget
där folk går och snubblar. Det är självklart att kullerstenarna ska vara
kvar, men torget kunde väl jämnas ut och groparna fyllas upp. När det gäller torget var inte skåningarna inblandade. Det är senare synder. Några pratar om asfaltering av hela torget, men det måste väl vara mera som ett skämt.

När det stora stenläggningsarbetet genomfördes i oktober 1989 stod Vägverket för en del av kostnaderna. På den tiden skötte Vägverket några gator
och kommunen några. Det var på gång att kommunen skulle sköta samtliga
gator, men innan övertagandet skedde var kravet att Vägverket skulle rusta sina gator. Kommunen-och då inte bara Askersund- vägrade ta över gator som senare skulle medföra stora upprustningskostnader. Frågan gick ända upp på
regeringsnivå och det ledde till att Vägverket fick lägga en slant för att bli
av med en del stadsgator.

Det stora jobbet gjordes som sig bör just på Storgatan, från kyrkbacken i norr ner till Stöökagatan. Sedan följde Sundsbrogatan och norra delen av Väderkvarnsgatan. Och nu år 2023 är det dags att snygga upp Stöökagatan från Stora Bergsgatan fram till Lilla Bergsgatan. Det kommer att bli bra och då inte bara för att jag bor vid gatan.

Mindre omläggningar hade kommunens egna jobbare klarat själva tidigare. Minns att man såg Sixten Gefvert och hans kompisar ständigt hålla på med att
plocka gatsten. Alltid var det något som skulle läggas om eller lagas. Senare
köpte kommunen in en maskin för att underlätta jobbet. Maskinen finns nu upprustad hos Ingemar Lundfeldt i hans verkstad på Ullavi. Den hade varit
utslängd i skogen under många år.

.

Det var länge sedan någon pratade om ny stenläggning av asfalterade gator
i Askersund. Men nu är det dags igen. Omläggningen av torget och allt krångel kring det för några år sedan har fått de flesta att ligga lågt. För att inte tala om all kritik. Klart att kullstenstorget kunde vara bättre, men pengarna tog slut innan stenläggarna kom dit. Det övriga runt torget hade kostat för mycket pengar. Den gången.

Ingemar Lundfeldt hittade kommunens gamla stensättningsmaskin utslängd i skogen. Ingemar har rustat den till nästan nyskick

Och något Simrishamn lär aldrig Askersund bli, med kilometerlånga stenläggningar. Då skulle man få börja ute vid Coop och lägga in mot stadskärnan. Men man kan inte få allt här livet. Inte ens gatsten.

Parkeringsregler i Askersund på 60-talet.

De senaste åren har det varit mycket prat om trafikens vara eller inte vara i centrala Askersund. Senaste beslutet är att det är fritt fram utan avstängningar kommande sommar. Polisen ska se till att det inte spelas för högt på nätterna som stör de boende . Det finns regler för sådant redan nu utan avstängningar har jag förstått när jag lyssnat debatten. Lägger med ett beslut från 1960. Ett tidningsklipp. Då skulle det bland annat bli absolut förbjudet att köra bil i Strandparken. Trodde det var självklart från det parken byggdes. Men så var det tydligen inte.

Edö skola

Läraryrket har aldrig varit särskilt lätt. Det fodras talang att lära ut, mod , kunskap och vänlighet som ger förtroende. Mycket på en gång. Som tur har det skett stora förändringar genom åren. Som inom alla andra yrken.


Edö skola

Har skrivit bloggar om Edö. Tänkte fortsätta med Edö skola som lades ner 1940. Då fanns det sju elever i skolan. Som mest fanns det 45 elever. Jag har läst
en gammal dagbok som skrivits av en lärarinna , Anna Aldén. Hon kom till skolan som lärare 1886 och var kvar till 1897. Då hade den stora kärleken kommit in i hennes liv. På den tiden fick inte lärarinnor var gifta. Helst
skulle de förbli ungmör. Hon fick helt enkelt sluta.

Edö skola

Dagboken är en mycket intressant läsning. Den är skriven
på ett utförligt sätt och beskriver alla problem som fanns på den tiden. Med en handstil som är enorm vacker. Glädjestunderna verkar inte så många. Som tur var förlitade sig Anna helt på sin Gud. Det var en trygghet.

1887

Anna bodde i skolan, precis som många andra lärare gjorde på den tiden. Årslönen var 200 kronor. Lönen fick hon cykla ut till kyrkoherde Södersteen på Lind för att hämta. En lång cykelväg. Ibland fanns det inte några pengar att hämta och då var det bara att vända hem igen, för att ta en ny cykeltur en annan dag. Fackföreningsrörelsen hade ännu inte fått sitt genombrott, för då hade det nog blivit andra bullar av för kyrkoherden.

Träffade många gånger Einar Karlsson när han hade flyttat in till Askersund. Han hade gått i Edö skola 1912 till 1917. Efter skolan fick han jobb vid herrgården på Edö. Först som hantlangare för att sedan avancera till snickare och smed. Han berättad ibland om åren på Edö.

Einar Karlsson

-Jag är född och uppväxt vid Bengtstorp, som ligger tre-fyra kilometer från skolan. Vi var sju syskon och pappa arbetade vid herrgården. Jag minns åren i Edö skola mycket väl. Det fanns bara ett stort klassrum i skolan där alla fick samsas, berättade
Einar.

-Räkning och lära sig katekesen utantill var det viktigaste i skolan
på den tiden. Det fanns tre utedass. Ett för oss pojkar och ett för
flickorna. Lärarna hade ett eget dass mellan våra.

I mitten på 80-talet höll eleverna i klass sju vid Sjöängsskolan på med ett vildmarksprojekt på Edö. Samtidigt höll en del på med att rusta skolan. Då
användes halva skolan till sommarbostad, medan eleverna tog hand om andra
halvan. Minns att jag var där och gjorde reportage om det hela. Nu är skolan
riven.

Faktum är att det också hade bott en riktig operakändis i Edö skolan. Operasångare Ivar Andrésen bodde där några år. Han var gift med en Askersundsflicka. Många av de gamla skolorna ute på landsbygden finns kvar men används ofta som bostäder eller sommarbostäder. Men Edö skola är borta.

Ivar Andrésen bodde med hustru i Edö skola några år.

Leif Linus hjälpt till med material.

Kärlek i en timmervägg

 I gamla timmerväggar kan det dölja sig udda hemligheter. Som kärleksbrev som inte tålde offentlighetens ljus  när de skrevs 1935. Naturen hjälpte dock till att  lägga breven i dagar igen. Ett vagnslider på en gård  i södra delen av Askersunds  kommun  skulle rustas  1975 efter en takläcka. Mellan  några timmerstockar  hittade  ägaren till huset kärleksbreven vid renoveringsarbetet. 40 år senare. Välbevarade brev.  Breven lades  undan. Det fanns  inte några av brevskrivarna kvar i livet, eller de som nämns i breven.

I gamla timmerväggar kan det dölja sig hemligheter. Som kärleksbrev.

Jag känner den som tagit hand om breven och han erbjöd mej läsa. Det är som att  tjuvläsa en dagbok, men jag  måste vara  förlåten. Det är ju ändå 88 år sedan breven skrevs. Och jag är intresserad  hur det kunde gå till  på den tiden. I vardagslivet också. Men det är enbart brev från kvinnan. Det hade varit  intressant att också läsa mannens brev. Men vad jag  kan läsa fick kvinnan ta hela ansvaret för relationen. Intressanta brev som  handlar om kärlek , men väldigt lite om otrohet. Inte annorlunda än nu.

Mannen i det  här fallet var gift  och  kvinnan som han hyste  varma sympatier för flyttade till en annan stad. Det fanns ett barn med i bilden som komplicerade det hela. Ett barn som egentligen inte skulle finnas. Kärleken hade tagit överhand vid  något tillfälle. Eller kanske vid några fler tillfällen. En flytt var tydligen den enda utvägen för att hålla allt hemligt. Inte undra på att  kärleksbreven hamnade  väl gömda i en timmervägg hos mannen. Ingen fick veta.

Kvinna var flitig att skriva medan mannen  inte verkade ha skrivit så ofta. ”Dröjer dina brev går jag  i oro och ängslan. Jag blir så glad  när jag får dina brev”, skriver kvinnan.

Kärleksförklaringarna är  många , fina och utförliga. Ni förstår säkert  hur det låter. Allt är så fantastiskt. Som det ska vara i kärleksbrev. Men  lite vardagssysslor finns  också med i breven som jag är intresserad av. Tycker det  är mänskligt  och lite fint vid sidan om alla kärleksproblem. Som att elektricitet håller  på monteras in  i hennes  lägenheten och att innanfönstren kommit  på plats. Och att hon skriver breven i ljuset av ett stearinljus. Elinstallationen är inte riktigt klar. Kvinnan berättar också att hon inte cyklar så mycket längre utan håller sig mest inomhus. Cykling gör henne  trött.

Kvinnan skriver att det svårt att få fram  nödvändiga  grönsaker till henne  och barnet. Hon berättar  om  inköp av  blåbär  och hallon till inkokning. Förhoppningen var  också att få tag  på lite lingon. ”Jag har inte varit till någon affär på tre veckor. Det är ett helt företag att ta sig dit. Brukar skicka bud med mjölkbilen” skriver  hon. Det fanns också problem för kvinnan att få iväg breven till mannen. Postgången var inte helt utbyggd.

Kopior av breven i husväggen som jag fått läsa. Intressant läsning.

Kvinnan berättar  också  i breven att sömnen varit dålig  och det kanske  inte var så konstigt. Men med  nya rullgardiner  från en auktion hade  sömnen blivit  mycket bättre. Hon hade  också planer på att köpa en ny klocka men pengarna räckt inte riktigt till.  Det blev istället en ny fjäder  i den gamla klockan för 4 kronor. Förhoppningen var naturligtvis att den skulle gå rätt i fortsättningen.

Breven i timmerväggen  är  mycket tätskrivna  och långa. Jag har bara  nämnt en liten del. Genomgående i alla breven är problemet att få mötas personligen. Kvinnan har ett förslag om att mannen tar  bilen till staden där hon bor  och sedan skaffar en hyrbil den sista  biten  till huset där hon bor för att inte  väcka uppmärksamhet. Det framgår  inte i breven hur det gick.

Vad jag hört av släktforskare ordnade allt upp sig för kvinnan  så småningom. Hon gifte sig  med en annan man  och  fick ytterligare ett barn. Det slutade lyckligt även om det var tungt för henne under en period. Som alltid tycker jag att böcker och filmer ska sluta lyckligt som i det här fallet, även om det blev med en annan man än det kanske var tänkt från början. Det känns mycket bättre då. Jag är inte mycket för tragiska slut.