Ove Danielsson: Om fåglar som kulturpris och scener som är för små för teater

Ove Danielssons krönikor

Krönikan får handla om kultur den här gången. Tycker det passar nu när höstmörkret börja närma sig. Flera gånger varje dag tittar jag upp på ett gäng vackra fåglar under taket i vår lägenhet som är direkt kopplade till kultur. Det känns bra nu när många fåglar börjar dra söder ut. Mina glasfåglar som är formade av glaskonstnär Annette Alsiö hänger stadigt i trådar och lyser upp vardagen. Det känns tryggt.

För några år sedan fick jag kommunens Kulturpris-jo det är sant- och då fick man välja pris från någon konstnär. Fastnade för Annettes vackra glas fåglar. Med en lätt rodnad minns jag också motiveringen för priset, att mina bloggar och krönikor skulle ha ett kulturhistoriskt värde. Får leva med det. Det var absolut inget som jag som ung kunde drömma om när vi åkte till Vretstorpsparken på dans. Då var det andra saker som gällde.

Det var absolut inget som jag som ung kunde drömma om när vi åkte till Vretstorpsparken på dans. Då var det andra saker som gällde

Kulturupplevelser som föreläsningar i min ungdom kanske fanns i bakhuvudet. Som mycket ung fick jag nämligen följa med farsan till föreläsningar i stan och lyssna på kända författare. Men jag måste erkänna att jag inte minns så mycket av vad föreläsarna pratade om. Och då var det ändå storheter som Vilhelm Moberg, upptäcktsresande Sten Bergman och många andra som gästade stan. Men mitt intresse på den tiden låg lite mera åt fikahållet. Det fanns kaffe med goda bullar i pausen. Då fick man stå ut med prat från vuxna som man inte alltid förstod sig på. Men så här i efterhand är jag glad för att jag ändå hängde med. Om jag nu hade något val? Minns inte.

Får beundra alla i Askersund som sysslar med föreläsning, teater, film, utställningar och andra publikarrangemang. De jobbar hårt för att vi andra ska ha det trevligt. Teaterföreställningar var förr något väldigt stort och märkvärdigt i Askersund. De hölls i gamla hantverksföreningens lokal, nuvarande Hantverkshuset. Det var stort när kända skådespelare från Stockholm gästade stan. Publiken bar festkläder, som bästa kostymen och långa klänningar. Så var det i de större städerna och varför skulle lilla Askersund vara sämre?

Skådespelarna bodde på gamla Statt som låg mitt över gatan. Där kunde skådespelarna äta och dricka gott. En del konst prydde också väggarna på gamla Statt. Men enligt krönikören Gits Olsson som övernattade på hotellet vid ett tillfälle var det ingen bra konst. ”På väggen hänger en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade den 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten” skrev Gits i tidningen SE. I dag har Askersund en toppmodern teaterlokal i Sjöängen. För ett antal år sedan kunde arrangörerna i Askersund inte ta emot en del föreställningar. Ordentlig scen och bra omklädningsrum saknades. Minns att man skulle spela upp en pjäs om agitator Kata Dalström i Olshammars Folkets hus, men det gick inte att genomföra. Scenen var för liten. Och då hade ändå huvudpersonen Kata stått i olika vägkorsningar och agiterat. Men det var då det. Nu är det inga problem med föreställningar i Sjöängen.

Krönikan gick för några veckor sedan i NA. Någon har varit på mej om att det inte är fåglar utan insekter jag valt som pris. Kanske det är så, men för mej har det varit fåglar. Glaskonstnär Annette har också sagt till mej att det betraktaren som avgör.

Publicerat av

alicegatan

OVE DANIELSSON Arbetade på Nerikes-Allehanda som journalist i 30 år. Är numera pensionär, men har fortsatt skriva och fotografera till bloggar, krönikor i NA och till andra tidskrifter. I våras var jag med om att ge ut en Askersundsbok tillsammans med fotograf Ulla-Britt Jonsson. Till min glädje ledde mitt skrivande och fotograferande till att jag tilldelades kommunens Kulturpris år 2012, nominerad av askersundare som följt mej genom åren. Det blev en stor glad överraskning för mej. Jag är uppväxt i Askersund och har prövat på en del andra yrken innan jag blev journalist. De första åren i yrket skrev jag enbart sport och det var naturligt efter som jag själv varit aktiv i olika sporter. Större delen av mitt yrkesliv arbetade jag annars som allmänreporter, där också fotografering var ett naturligt inslag.