Galgbacken som blev kyrkogård i Askersund

Grönområdet söder om Norra Kyrkogården i Askersund kan komma att bli bebyggt. Det har legat grönt och oanvänt i många år. Området ligger mellan kyrkogården och ett villaområde. Det är Askersund-Hammars församling som vill utnyttja en del av området för begravningsverksamhet. Och då gäller det inte till begravningar. Det kommer också att finnas plats för några bostäder ut mot Gårdsjögatan. Ett förslag till detaljplan är upprättat. Kommunen är ägare till den långsmala tomten.

Historiskt är det ett intressant område, kyrkogården inräknad. Där fanns en gång i tiden Askersunds galgbacke och ett Epidemisjukhus. År 1863 föreslog kyrkoherden att församlingen måste skaffa en ny begravningsplats lite utanför staden istället för den som ligger vid Storgatan. Läget var ohygieniskt ansåg man. En boende vid kyrkogården, ryttmästare Schröder, hade flera gånger påtalat att han besvärades av liklukt. Vi det tillfället förkastades dock kyrkoherdens förslag.

År 1876 väcktes förslag om att köpa den norr om staden belägna Galgbacken till ny begravningsplats. Där var stadens galge placerad en gång i tiden. Många fann förslaget avskräckande och föreslog istället ett annat område nordost om staden som gick under benämningen ”Blomsterkullen”. Men kyrkostämman stod på sig och det blev köp av marken vid galgbacken. Beslutsfattarna tyckte också att jorden där var mycket lämplig för gravar. Lättgrävd. Namnet Galgbacken byttes ut mot Nya Kyrkogården. Invigningen skedde i juli 1880 och år 1907 byggdes gravkapellet.

Klipp från 1896. 

Men det fanns ett vägproblem till den nya begravningsplatsen att lösa.  Oxgropen nedanför kyrkogården var marknadsplats med försäljning av kreatur. Försäljarna placerade sina djur på vägen upp mot kyrkogården och lät spillningen ligga kvar på vägen. Mycket otrevligt ansåg ansvariga för de som skulle besöka kyrkogården och som fick trampa i hästlort och koskit. Det fanns krav på att vägen skulle stängas av under marknadsdagarna.

Bild från Leif Linus arkiv . Bilden är från 1925 då det fanns en tennisplan i Oxgropen. På höjden syns Epedimisjukhuset. Leif har också bidraget  med information om sjukhuset.

Epidemisjukhuset som låg ovanför Oxgropen  vid västar utfarten till nya  kyrkogården blev färdigt 1896. Första patienten var  snickarlärling  Wallin som hade drabbats av nervfeber. Det var en elakartad sjukdom som drabbat Askersund skrev tidningen. Spridningen måste stoppas. Tjänstepersonal vid charkuteriaffär i staden hade drabbats. Det ledde till att affären tvingades hålla stängt i åtta dag. Har  ingen uppgift när huset revs. När sjukstugan (Vårdcentralen)  byggdes fanns  nog inte  längre  något behov av byggnaden. En gissning.

Nervfeber var fram till 1800-talets mitt begrepp för sjukdomar som inte hade något annat kännetecken än att de orsakade allvarlig trötthet, dåsighet och omtöckning ofta med dödlig utgång. Under första halvan av 1800-talet hade de kliniskdiagnostiska kunskaperna utvecklats så läkare kunde skilja mellan olika nervfeberformer som var av olika svårighetsgrad och hade olika prognos. De allvarligaste var de rickettsiaorsakade fläckfebrarna, som behöll benämningen tyfus med fläcktyfus som den svåraste, medan de något lindrigare som senare visade sig orsakas av salmonellabakterier kom att benämnas tyfoider (tyfusliknande) som sjukdomarna tyfoid och paratyfoid. (uppgifter från Wikipedia )

 

Publicerat av

alicegatan

OVE DANIELSSON Arbetade på Nerikes-Allehanda som journalist i 30 år. Är numera pensionär, men har fortsatt skriva och fotografera till bloggar, krönikor i NA och till andra tidskrifter. I våras var jag med om att ge ut en Askersundsbok tillsammans med fotograf Ulla-Britt Jonsson. Till min glädje ledde mitt skrivande och fotograferande till att jag tilldelades kommunens Kulturpris år 2012, nominerad av askersundare som följt mej genom åren. Det blev en stor glad överraskning för mej. Jag är uppväxt i Askersund och har prövat på en del andra yrken innan jag blev journalist. De första åren i yrket skrev jag enbart sport och det var naturligt efter som jag själv varit aktiv i olika sporter. Större delen av mitt yrkesliv arbetade jag annars som allmänreporter, där också fotografering var ett naturligt inslag.