Dags att damma av försäljningsbussarna igen

 

En gång i tiden var det vanligt med försäljningsbussar på landsbygden. Bussarna kom med kött, fisk och allt vad det kunde vara. Det trots att det fanns många lokala handlare ute i bygderna. Men det var ändå något visst med försäljningsbussarna. Något av veckans höjdpunkt. Folk gick ut till sina brevlådor och handlade vad som behövdes till hushållen. Praktiskt och bekvämt.

Fiskbussen var populär i bygderna.
Bild från Leif Linus samling

En del av bussförarna var lite speciella. Särskilt minns jag en som sålde fisk. Han gick sin egen väg och hade humor som jag tror han inte visste om det själv. Han var också bestämd mot kunderna. Det gick inte att stå plocka och välja bland strömmingarna. ”Här tar vi jäms över” var det klara beskedet. Fick han klagomål på att fiskarna var lite bleka, så menade han att det skulle alla vara om de vore döda. Minns när det var röstning högertrafikens eventuella införande. Jag frågade om han skulle rösta, men han förklarade då att han hade försökt införa högertrafik några år tidigare men då grep polisen in. ”Gick det inte den gången så får det vara för mej”, blev svaret.

Anledningen till att han körde på höger sida den gången hade sin naturliga förklaring…

Det fanns ett antal försäljningsbussar. Slakteriföreningen i Askersund hade en buss som Hjalmar och Malte ansvarade för. När den gamla bussen som skrotades 1958 blev det stort pådrag. Den gamla hade gått i 20 år. Den nya bussen stod på toppen av vad som kunde åstadkommas vid den tiden. Inredningen var gjord i rostfri plåt. När det var kallt kunde man till och med koppla på elektrisk värme. Ingen kund skulle behöva frysa om fötterna när de handlade korv och sylta. Någon berättade att när bussen anlände till ett äldreboende i trakten kom det ut en man i boendet för att handla en korvbit. Den kvinnliga föreståndaren reagerade skarpt. Hon menade att det fanns mat i boendet. Det behövdes inte handlas något extra. Mannen frågade då lugnt och stilla om föreståndarinnan verkligen skulle lägga sig i det hela. Hon hade väl ingen korv att sälja. Ett bra svar men, så behandlades de gamla på den tiden.

Under en period stannade Slakteriföreningens buss till och med i ett bostadsområde en bit från centrum som saknade butik. Det skedde några gånger i veckan. Precis som Hemglass , men utan en högtalare som kallade till köp.

Kanske det snart är dags att satsa på försäljningsbussar igen nu när lanthandeln går på knä. Eller så kan man göra som ägarna till Varuhuset i Rönneshytta har gjort. De hämtar sina kunder till Varuhuset med en liten buss. Det blir en stunds gemenskap i affären med fika och allt. I folkmun har turen döpts till ”antikrundan”. Ett verkligt lyckat initiativ som de boende i området är mycket nöjda med.

Publicerat av

alicegatan

OVE DANIELSSON Arbetade på Nerikes-Allehanda som journalist i 30 år. Är numera pensionär, men har fortsatt skriva och fotografera till bloggar, krönikor i NA och till andra tidskrifter. I våras var jag med om att ge ut en Askersundsbok tillsammans med fotograf Ulla-Britt Jonsson. Till min glädje ledde mitt skrivande och fotograferande till att jag tilldelades kommunens Kulturpris år 2012, nominerad av askersundare som följt mej genom åren. Det blev en stor glad överraskning för mej. Jag är uppväxt i Askersund och har prövat på en del andra yrken innan jag blev journalist. De första åren i yrket skrev jag enbart sport och det var naturligt efter som jag själv varit aktiv i olika sporter. Större delen av mitt yrkesliv arbetade jag annars som allmänreporter, där också fotografering var ett naturligt inslag.