Årets budgetdebatt i Askersund var lugn och stilla. Kanske det berodde på att ledamöterna bjöds på kaffe och pepparkakor innan ordföranden Inger Trodell Dahl klubbade igång det hela. Lugnet berodde enligt en ledamot inte på pepparkakorna utan på att kommunstyrelsens ordförande var upptagen med politiska uppdrag på annat håll. Någon tyckte det var ett elakt påhopp på en som inte kunde vara där och försvara sig. En annan tyckte inte det var mycket att orda om. Vassa inlägg var inget att beklaga sig över. Så olika kan man se på det hela beroende på vilket politiskt läger man tillhör.
Tittar man tillbaka vad som hänt under åren när det gäller budgeten så fastnar jag för en strid om hundskatten för många år sedan. En lite udda strid med mycket känslosamma argument. Skatten finns inte kvar längre och det kanske är skönt. Det fanns massor av hundskattesmitare. Tror aldrig farsan betalade något för vår hund. Men det var heller ingen rashund och vi bodde en bit utanför stan så det fanns en ursäkt. Stadsfullmäktiges förslag den gången var att hundskatten skulle höjas från 30 till 50 kronor. Och så blev det också.
Motståndarna till höjningen befarade att det skulle komma katter istället för hundar och förmodligen vålla missljud i mars månad. Ja, man talade till och med om rena katastrofen miljömässigt. Följden av höjningen skulle bli att många äldre och fattiga skulle få göra sig av med sina kära hundar. De skulle inte ha råd att ha sina vovvar kvar längre. Debatten blev mycket tårdrypande.
Men argumenten bet inte på ordföranden, riksdagsman Matteus Berglund, och majoriteten som hade konstaterat att det hade skett en markant ökning av hundbeståndet i Askersund. Han tyckte att hundarna gjorde staden ”osnygg” eftersom många var illa skötta och sprang vind för våg. Berglund trodde också att höjningen skulle leda till att hundägarna skulle få upp ögonen för att deras husdjur skulle skötas med omsorg.
1862 infördes hundskatt i Askersund, där pengarna första tiden var öronmärkta till Borgmästareholmens försköning. Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje. Ön var vid den här tiden helt kal. Knöös –som verkligen inte gjorde skäl för namnet-såg också till att det blev ett litet utvärdshus på holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren.
