Krönika från söndagstidningen
Efter drygt 30 år inom journalistyrket har det varit en del föreningar som hört av sig och vill att jag skulle komma och berätta om mitt gamla yrkesliv. Det är ju trevligt, även om jag ibland har funderat över om jag har något intressant att berätta. Vad vill folk veta? Som aktiv journalist ställde jag aldrig upp. Tyckte inte riktigt att det passade ihop jobbet. Var sak har sin tid brukar det heta.
Som journalist kunde jag gömma min blyghet och osäkerhet bakom ett block och kamera. Skulle jag vara blyg, ja tro det om ni vill. Jag hade inte med någon tung ryggsäck med självförtroende hemifrån, så jag får skylla på min bakgrund. Men jag har nu hunnit med att tala både med prinsar, statsministrar och massor av landshövdingar förstås. För att inte tala om allt ”vanligt” folk. Den nuvarande landshövding Maria Larsson, har jag träffat flera gånger när hon var politiker. En hygglig kvinna. Det var aldrig varit problem i jobbet att tala med folk, men att stå och tala inför hundratals personer är en annan sak. Jag har själv suttit och lyssnat på ett antal sega föreläsare som hållit på i timmar, men som borde ha avslutat efter en kvart. Har varit rädd för att bli en sådan seg gubbe eller tant. Men har också lyssnat på många fantastiska föreläsare där det varit ett rent nöje att sitta och lyssna på.
Vi är nu två gamla kompisar, Leif Linus och jag, som slagit oss ihop när det gäller föreläsningar och bildvisningar. Även när det gäller bloggar. Och det har gått skapligt. Ingen har kastat tomater eller ägg på oss, men så föreläser vi också för trevliga och vänliga människor. Linus som är en gammal brevbärare har alla gårdsnummer i stan väl programmerade i sitt huvud. Som en liten hårddisk. Han har också fantastiskt bildarkiv som vi har nytta av på våra föreläsningar. Och inte nog med det. Han har ordning på bilderna till skillnad från mej. Jag får ständigt leta efter bilder och klipp. Men jag har blivit bättre med åren om jag får skryta lite. Mina barnbarn brukar säga att jag måste ska skaffa mej ett register. Min motfråga har alltid varit då: vem ska föra in uppgifterna i registret? Det är just det som är problemet. Har alltid varit lite avundsjuk på folk som har ordning och reda på allt.
Leif Linus
Jag brukar börja med att visa ett antal bilder som jag berättar till. Sedan fortsätter Leif Linus med en film. Det brukar ta 45 minuter. Det här är ingen marknadsföringsblogg utan bara lite information hur det brukar gå till på våra möten. Någon brukar fråga ibland.
